Blogginlägg från januari, 2020

Covers: Bettye Lavette

Postad: 2020-01-31 07:57
Kategori: Cover-skivor

BETTYE LAVETTE: Things have changed (Verve, 2018)

LIKT EXEMPELVIS JOE COCKER OCH LINDA RONSTADT, för att nu bara nämna två personligt utsökta sångare, kan knappast heller Bettye LaVette tituleras coversångare, fast hon väldigt sällan skriver låtarna hon spelar in. När hon gör ett album med bara Bob Dylan-låtar blir det en blandning av både kända och udda mindre kända låtar. Men det spelar inte så stor roll ty 72-åriga Bettye tolkar allt material på skivan med samma dignitet och stora personlighet.
   Så fort hon öppnar munnen med den kraftfulla rösten låter det så fantastiskt levande och med Steve Jordan i producentstolen blir arrangemangen en mix av mer modern soul och traditionellt känslig r&b. Jag tycker det hörs på hela framförandet att den gamla damen trivs i miljön och levererar en majoritet av fantastiska tolkningar av Dylans material.
   Både producent och artist är tydligt öppna för förändring och har exempelvis förvandlat ”The times they are a-changin'” till swamprock och ”It ain't me babe” är här en långsam soulballad med elpiano. Och ”Political world ” exploderar i ren soulfunk, som egentligen inte är min kopp té, som kryddas av Keith Richards rockiga elgitarr. Keith gästar även på ”It ain't me babe”.
   Nästan alla låtarna är radikalt förändrade om man jämför med Dylan-originalen och gör på det viset albumet till en många gånger spännande lyssning. Speciellt som flera låtar tillhör Dylans för mig mindre kända repertoar. ”Don't fall apart on me tonight” är en pianoballad, elpianot i ”Seeing the real you at last” doftar ”I heard it through the grapevine” och i den mindre soulkryddade ”Mama, you been on my mind” är det både steelguitar och piano längst fram i arrangemanget.
   Men riktigt överraskande blir det på ”Ain't talkin'” där fioler, cello (från The Firey String Company) och dragspel förvandlar låten till nästan klassisk symfonisk musik.
   ”What was it you wanted” tillhör också de mer udda och oväntade spåren på skivan. Stundtals lite jamsessionkänsla med wah-wah-gitarr, framträdande congas och trombonsolo av Trombone Shorty (Troy Andrews från New Orleans). Så långt från Bob Dylans singer/songwriter-genre som det går att komma.
   Hela albumet är som sagt spännande med många oväntade tolkningar men avslutningen på skivan, de tre sista låtarna, är fantastisk. I ”Emotionally yours”, med akustisk gitarr och piano, sjunger Bettye bättre än någonsin och på ”Do right to me baby (do unto others)” rockas det friskt och hämningslöst där jag nästan hör ”Whole lotta love”-riff i Steve Jordans elgitarr.
   ”Going, going, gone”, blygsam låt från Dylans ”Planet waves”, förvandlas här till en stor, stor och känslig ballad. Underbar final på en intressant skiva.

1. "Things Have Changed" 6:57
2000. "Wonder boys" (Soundtrack).
2. "It Ain't Me Babe" 5:46
1964. Från albumet "Another side of Bob Dylan".
3. "Political World" 4:03
1989. Från albumet ”Oh mercy”.
4. "Don't Fall Apart on Me Tonight" 5:21
1983. Från albumet ”Infidels”.
5. "Seeing the Real You at Last" 5:08
1985. Från albumet ”Empire burlesque”.
6. "Mama, You Been on My Mind" 3:47
1964. Utgiven först 1991 på "The Bootleg Series Vol 1-3".
7. "Ain't Talkin'" 5:41
2006. Från albumet ”Modern times”.
8. "The Times They Are A-Changin'" 5:10
1964. Från albumet med samma namn.
9. "What Was It You Wanted" 4:47
1989. Från albumet ”Oh mercy”.
10. "Emotionally Yours" 5:27
1985. Från albumet ”Empire burlesque”.
11. "Do Right to Me Baby (Do Unto Others)" 3:38
1979. Från albumet ”Slow train coming”.
12. "Going, Going, Gone" 4:06
1974. Från albumet ”Planet waves”.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Janne Bark (1985)

Postad: 2020-01-29 07:58
Kategori: Intervjuer

FRÅN 80-TALET OCH FRAM TILL IDAG har Ulf Lundells kompband haft många olika konstellationer. Från 1982 har däremot gitarristen Janne Bark nästan ständigt funnits där vid sidan av Herr Lundell. På scen har Bark alltid varit det rockigt visuella yrvädret på gitarr men när han på försommaren 1985 försökte sig på en solokarriär med sitt band Bark lät det oväntat poppigt och lite snällt på albumet ”Ritual”.
   Produktion (Kjell Andersson och Niklas Strömstedt), arrangemang och låtar hade en tidlös karaktär med munspel, steelguitar, hammondorgel och effektiva tjejkörer vid sidan av det mycket eleganta och fina gitarrspelet.
   Skivan släpptes lagom till Ulf Lundells sommarturné 1985 och det var just i samband med konserten i Örebro 2 augusti som jag träffade Janne Bark och gjorde intervjun. Medan Lundell på ett improviserat pressmöte satt och klagade över en ond fot (på sjukhuset i Örebro konstaterades att han led av hälsporre) tog jag mig till turnébussen. Där satt musikerna i väntan på soundcheck och där fick jag fick jag en liten pratstund med en ganska lågmäld och anspråkslös Janne Bark.
   Några timmar senare gick han ut på Brunnsparkens stora scen och ägde rampljuset bakom Ulf Lundell. Han fick på egen hand till och med framföra en version av Neil Youngs ”Helpless” i ett oändligt långt extrasjok av låtar.
   I intervjun svär sig Janne Bark fri från kopplingen till glamrockbandet Tears men jag har nu, drygt 35 år efter intervjun, lyckats spåra upp beviset på att han spelade på gruppens singel ”Tonight, tonight” (1978). Strax därefter bytte bandet namn till The Radio som under några år hade en egen karriär men kompade också artister som Niklas Strömstedt och Pugh Rogefeldt på turné.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/8 1985.

JANNE BARK
- Lundell-gitarrist som nu även satsar på en solokarriär


I SKIVBOLAGETS BIOGRAFI OM JANNE BARKoch hans nya band Bark berättas det mesta. Som 14-åring fick han en elektrisk gitarr och via musikskola och källarband i sin hemstad Nynäshamn började han så småningom spela med gruppen The Radio. Dessförinnan hette den gruppen Tears och var sminkpoppare under den senare delen av 70-talet. Något både skivbolaget och Janne skäms för idag?
   - Ja, ja, jag var i alla fall inte med Tears under sminkperioden och vi bytte snabbt namn till The Radio när jag hade kommit med, säger en smått besvärad Janne Bark strax innan Ulf Lundell-konserten i Örebro för drygt en vecka sedan.
   Tillsammans med Lundell har han under tre turnéer varit den mest spektakulära bandmedlemmen med absolut fria tyglar.
   Men det var i The Radio under åren 1979-1981 som han fick sitt först uppsving i rockbranschen.
   - Vi gjorde tre album när jag var med i gruppen och turnerade mycket i Sverige men också i Frankrike och USA. Vi spelade bland annat förband till Gary US Bonds. Vi jammade efteråt, härligt, säger Janne som är ett energiknippe på scen men offstage är lugnet själv när han ser tillbaka på åren innan Lundell.
   - När jag våren 1982 fick erbjudande att spela med Uffe så var det först aldrig meningen att jag skulle lämna The Radio men långsamt men säkert drev vi ifrån varandra, inte minst musikaliskt, och det omöjliggjorde ett fortsatt samarbete.
   The Radio spelade sedan några år med Pugh Rogefeldt men har nu återigen bytt både namn och stil. De heter numera Deep Diver och spelar hårdrock men Janne träffar mycket sällan sina forna kompisar.
   Efter första Lundell-äventyret betraktades Janne som egotrippad och hade svårt att få jobb hos andra artister.
   - De trodde väl att jag skulle stjäla showen. Basister och trummisar har lättare att smälta in i olika omgivningar.
   Förutom Lundell har Janne dock turnerat med både Niklas Strömstedt och Gyllene Tider på deras turné förra våren.
   Janne Bark skrev aldrig några låtar i The Radio men första kontakten med Lundell inspirerade honom mycket i den riktningen och mot en egen karriär.
   - Fast jag redan då för tre år sedan började planera att göra egna skivor har det gått långsamt, mycket långsamt, innan första albumet ”Ritual” kom ut i våras. Det kom en massa emellan, säger Janne utan att klaga.
   På det anspråkslösa coveralbumet ”Party!” gör Janne scenfavoriten ”Helpless” och ”When I'm dead and gone” och första inspelningen med sin egen grupp, ”Fritt fall”, kom för nästan två år sedan ut på samlingsalbumet ”High fidelity” (till singelpris).
   På ”Ritual har Janne skrivit musiken till alla låtar utom en (av Neil Young, den store idolen) och texterna har bland annat Ulf Lundell och Michael Lorentzon skrivit.
   - Jag skulle vilja skriva svenska texter men i Lundells sällskap blir man en aning kräsen. Till den här skivan har jag skrivit låtarna med ”svängelsk” text, påhittade engelska ord, och har låtit andra forma de svenska texterna som jag själv ännu inte känner mig mogen till.
   Just nu befinner sig Janne Bark i skivstudion för att slutföra arbetet med Ulf Lundells nya album men han ska tillsammans med sin grupp (som nu också innehåller ännu en Lundell-gitarrist, Pelle Sirén) i slutet av månaden påbörja en turné som bör öka på det hittills svala intresset för ”Ritual”.
   - Albumet har sålt förskräckligt dåligt men Lundell-turnén och min kommande kanske bättrar på de låga siffrorna. Singeln ”Under min stjärna” har dock spelats flitigt på radion hela våren och till och med Stefan Borsch har spelat in den, säger Janne med en osannolik blandning av ironi och stolthet i rösten.
   - Jag är nöjd med mitt första album. Jag gjorde så gott jag kunde men vill nog i framtiden skapa musik tillsammans med hela gruppen. Där samarbetet växer fram till något riktigt stort i studion.

/ Håkan

00: #16. NICK LOWE

Postad: 2020-01-27 07:54
Kategori: 00-talets bästa

NICK LOWE: The convincer (Proper, 2001)
NICK LOWE: At my age (Proper, 2007)


HAR NI ALDRIG HAFT SVÅRT ATT VÄLJA? Nej, inte jag heller men just nu kan jag omöjligt sätta det ena Nick Lowe-albumet före det andra. Om du räknar bort livealbumet ”Untouched takeaway” (2004) och singeln ”She's got soul” (2001) var ”The convincer” och ”At my age” Nick Lowes enda skivutgivning på 00-talet. Hans för all del sporadiska skivproduktion har aldrig varit bättre, jämnare och mer historiskt lysande än just då.
   I det stora perspektivet, från 70- till det just avslutade 10-talet, har Nick Lowe varit en av de mest och bäst stilbildande, låtmässigt lysande och albumproducerande artisterna överhuvudtaget. Han finns med på alla mina listor över bästa album från ovannämnda decennier. ”Labour of lust” (1979), ”The rose of England” (1985), ”Party of one” (1990), ”The impossible bird” (1994), ”Dig my mood” (1998) och även dagens två album i fokus. Och kanske ytterligare några plattor som inte fick plats på mina listor, exempelvis ”Pinker and prouder than previous” (1988). Alla är ju kvalificerade för den fulländade musikhistorien. Snart kan vi också lägga ”The old magic” (2011) till den celebra skaran.
   Men just nu, i denna sekund, känns det som att Nick Lowe under 00-talet nådde den absoluta höjdpunkten på sin skivkarriär. Kanske är jag något påverkad av att jag under det decenniet hade nöjet att uppleva honom live vid ett par tillfällen under samma tioårsperiod, 2005 och 2007. Och kanske även konsertupplevelserna 2012, 2013, 2014 och 2016 har gjort mig säker på min sak.
   Att Nick Lowes fantastiska album inte hamnade högre upp på min 00-lista får väl tillskrivas den starka konkurrensen från övriga (många svenska) artister och grupper.
   Att jag värdesätter och prioriterar Nick Lowes 00-tal har ju grundläggande orsaker av att det på 90-talet Nick Lowe inledde sin på många sätt nya karriär som vuxen och mer mogen artist. På 70-talet var han ju en hipp person som skrev hippa poplåtar utan större djup men fantastiskt refrängstarka poplåtar och underbara refränger. Han växte uppenbart till sig på 80-talet med ett starkt kompband och ytterligare oförglömliga album.
   Det var 1994, med albumet ”The impossible bird”, som Nick Lowe gjorde ett musikaliskt lappkast med en soundmässigt lugnare och mer eftertänksam stil som både sångare och låtskrivare. Då blev Nick den mogne och allt gråhårigare engelske gentlemannen som radade upp tidlöst klassiska låtar. Han var vid tillfället bara 45 år när han producerade skivan men den huvudsakligen lågmälda profilen skulle nu bli hans melodi.
   Redan här fanns musikerna Bobby Irwin, trummor, och Geraint Watkins, keyboards, i kompet och skulle decennier framöver bli bofasta där och finns givetvis med på både ”The convincer” och ”At my age”. Fast från 1998 hade Irwin bytt namn till Robert Treherne... Sorgligt nog avled Irwin/Treherne 2015 och två år senare avled plötsligt en av Nick Lowes närmaste vänner, producenten Neil Brockbank.
   Nicks 90-tal fortsatte med ”Dig my mood” och riktningen på det musikaliskt lågmälda soundet låg här stabil för vad som på 00-talet skulle fulländas med låtar som skulle bli moderna klassiker i Nick Lowes repertoar. ”Lately I've let things slide”, ”Has she got a friend?” (från ”The convincer”), ”Long limbed girl” och ”I trained her to love me” (från ”At my age”) fastnade direkt i Nicks liverepertoar och har blivit kvar sedan dess.
   Som genuin låtskrivare är Nick ändå inte obekant med covers på de här två albumen. Välvalda och underfundiga urval på låtar från artister som Johnny Rivers, Arthur Prysock, Faron Young, The Uniques och Charlie Feathers. Men jag har naturligtvis valt två fantastiska Nick Lowe-origfinal som favoritspår, båda har jag hört live med Nick.

Favoritlåt (från ”The convincer”: "Indian Queens”. Även den här låten tillhör livefavoriternas ovannämnda skara men jag har bara upplevt den på konsert någon enstaka gång och då har Nick varit själv på scen. Inte överraskande ännu en lågmäld Nick Lowe-pärla med ett arrangemang som kryddas av blåset från St Keverne Band, ett brassband med anor från 1886, som härstammar från byn med samma namn i Cornwall.
   Den vackra låttiteln är också en liten by i Cornwall och sången är så vacker att man direkt vill besöka den delen av England. Men i texten befinner sig berättaren både på ett skepp mot Panama och rör sig sedan mot Yellowknife i nordvästra Kanada och Galveston i Texas.

Favoritlåt (från ”At my age”: "Hope for us all”. En oerhört optimistisk text, ”det finns hopp för alla”, insvept i ett sedvanligt lågmält arrangemang där blås även här får plats i en annars sparsmakad miljö. Och Geraint Watkins kittlande orgel understryker den homogena känslan. En stark melodi i sin anspråkslösa stil och långtifrån lika slagkraftigt poppig som Nick var under 70- och 80-talet. Nej, den här kräver lyssning för att upptäcka de rent geniala detaljerna i små nästan osynliga tonhöjningar. Nick får också hjälp vid mikrofonen av en Linnea Svensson som jag inte har lyckats spåra men vet att hon sjunger på Nicks gitarrvän Martin Belmonts album ”The guest list”.

/ Håkan

”Northern skies”

Postad: 2020-01-24 12:15
Kategori: Skiv-recensioner



FAVORITE HIPPIES
Northern skies
(Favorite Hippies)


DÅ KAN VI NOG ”OFFENTLIGT TILLKÄNNAGE” att Neil Young & Crazy Horse har en skandinavisk motsvarighet i det norrländska rockbandet Favorite Hippies. Minnet blir allt sämre med åren men jag kommer ihåg att för ungefär sju år sedan recenserade jag Favorite Hippies första album, ”Sidekick stories”, och jämförde då det här bandet med Neil Youngs långa klassiska samarbete med sitt kompband. Inledningsvis låter den här skivan, nästan sju år och två skivor senare, som något liknande men ”Northern skies” är ändå inte en kopia av varken förebilderna eller debutskivan. Nej, nya albumet är fyllt av originell och personlig rockmusik.
   Det är naturligtvis, som inledningen på skivan ger sken av, det elektriska uttrycket som dominerar på ”Northern skies” men precis som i Neil Youngs musikaliska värld pendlar soundet brett på skivan. Från elektriska chocker via några melodiskt akustiska låtar, bland annat ”Perfect timing”, till den där countryfierade rockmusiken som nästan har fått Neil Young-stämpel genom åren.
   Bandets frontfigur, låtskrivaren, sångaren och gitarristen Örjan Mäki, spelar stundtals också steelguitar och med inlånad pianist har soundet ibland flyttat från bandets hemvist i Tornedalen till Nashville 1972 och inspelningarna av ”Harvest”. ”But country songs with cowboy chords/makes me feel like a man” som det heter i texten till en låt på skivan. Jag tar för givet att Örjan även spelar munspel på skivan fast det lite märkligt inte står omnämnt på skivan.
   Kanske drar jag parallellerna och jämförelserna lite för långt i beskrivningen av Favorite Hippies musik ty bandet är ett ruskigt drivet rockgäng som redan 2013 imponerade live och lär idag vara än mer tajta och samspelta fast kompsektionen bytts ut under vägen. Men Örjan Mäki, som vi har sett och hört som medlem i Willy Clay Band, bakom Chip Taylor två gånger (maj 2010 och september 2010) och i andra sammanhang, råkar ju också ha en röst som påminner om Neil Young...
   ”Organize” är lite tyngre southern rock-influerad med distad sång och lite för stökig för mina öron men orgeln skänker originalkänsla på den här överlag gitarrbrusiga skivan. Och den hårt Chuck Berry-inspirerade ”I need a rocker”, med ett hamrande piano, tillhör nog parenteserna på skivan. Glad frejdig rock'n'roll men överraskande fri från originalitet.
   Det är i slutändan mer som musikaliskt skiljer än förenar Favorite Hippies med Youngs Crazy Horse. Ibland gränsar arrangemangen som sagt till lite tyngre southern rock men då kommer en lång, lång (6:51) ballad, ”Wolf hour” som är både suggestiv, melodisk och elektrisk, och avbryter det förväntade. Visserligen högljudd gitarr men inte alls så där brötigt spontan med en fin klang, på samma gång energisk och elegant, som jag aldrig har hört från Neil Young. Avslutas ändå lite oväntat abrupt och snopet.

/ Håkan

Covers: Randy Bachman

Postad: 2020-01-24 07:55
Kategori: Cover-skivor

RANDY BACHMAN: By George By Bachman (Universal, 2018)

IDÉN ATT LÅTA EN AV 70-TALETS STORA IKONER, som bandledare i Bachman-Turner Overdrive, göra ett coveralbum där han tolkar George Harrison låter på pappret som en god och fruktsam idé. Tanken att ganska fritt ge låtarna andra uttryck var väl inledningsvis inte heller så dum. Det är alltid spännande att höra nya versioner av gamla kända låtar. Och Randys Beatles-koppling fanns ju där, 1995 turnerade han med Ringo Starr som medlem i hans All Starr Band.
   Men någonstans från ritbordet till inspelningsstudion blev det lite fel. I jakt på det egna uttrycket tar Randy ofta fel väg och går här vilse i den ursprungliga ambitionen att ärligt hylla en ännu större ikon. En skiva som innehåller alltför många frågetecken och några direkta katastrofer.
   Titellåten, som både inleder och avslutar albumet, symboliserar i ord George Harrisons plats i Beatles mellan John Lennon och Paul McCartney. Randy har lyckats kopiera Harrisons typiska slidegitarrsound och fått in både Hallelujah och Hare Krishna i texten. En hyfsad start på skivan men redan på andra låten ”If I needed someone”, poppärlan med den lysande fina 12-strängsgitarren från ”Rubber soul”, reser sig ett stort frågetecken. Randy har förvandlat låten till något lätt soulkryddat och laidback med en irriterad funkgitarr längst fram.
   Randy har intressant nog försökt leta på lite mindre kända och mindre profilerade låtar och har i något fall även lyckats uppgraderat låten till något svängigt och fräscht, som exempelvis den i original ganska simpla ”You like me too much”.
   Den elektriska ofta hårdrocksinfluerade gitarren får väldigt ofta spela huvudroll i arrangemangen och blir lite för högljudd och framträdande i flera låtar. Versionen av ”While my guitar gently weeps” är nog Randys försök att plagiera Princes uppmärksammade tolkning för några år sedan. Han lyckas inte och det hjälper inte att gästgitarristen Walter Trout ångar på bredvid.
   Skivan innehåller nästan uteslutande Beatles-låtar men Traveling Wilburys ”Handle with care” har trängt sig in. Det volymstarka arrangemanget är alldeles för tungt och den i original genuina popkänslan går helt förlorad.
   ”Taxman” gränsar också till hårdrock med ett alldeles för överdimensionerat arrangemang som får mig att tänka på Status Quo-tuggande gitarrer eller till och med ZZ Top kanske. Versionen av ”I need you” tillhör också den tunga genren. Alla dagar i veckan föredrar jag Tom Pettys version av låten i Royal Albert Hall på George Harrisons hyllningskonsert. Den är för övrigt inte bara tung, den är seg också.
   Även ”Something”, Harrisons stora evergreen, misshandlas men inte av tyngd utan finess. Ett försök att kanske likna 10cc-soundet. Alldeles för lång (5:02) med alltför tröttande gitarrsolon på slutet.
   På ”Think for yourself” blir det äntligen ett lyft i den deprimerande sörjan. Kryddas med en fin slidegitarr som Harrison inte hade upptäckt när orignalet spelades in 1965. Randy har lyckats dekorera arrangemanget med några fint dubblerade sångröster. Tillfälligt blir jag på bättre humör, men...
   ”Here comes the sun” är skivans absolut värsta magplask, en våldtäkt på en legendarisk George Harrison-låt som här förvandlats till reggae helt utan anledning. Helt omgjord men inte lyckat. Okänsliga gitarrsolon och även här ekar det 10cc. Obegipliga latinamerikanska akustiska gitarrer på slutet. Men då bör man redan ha slutat lyssna...
   ”Don't bother me”, ännu en simpel låt från Beatles tidiga repertoar, är ren hårdrock. Randy tror nog fortfarande att han är medlem i Bachman-Turner Overdrive och spelar inför tusentals människor i konsertlokalen.
   ”Give me love” lyckas han också effektivt döda. Den i original lågmälda pärlan är här helt sönderarrangerad och titeln upprepas in absurdum utan någon som helst känsla.


‘Between Two Mountains’ (Randy Bachman)
Original.
‘If I Needed Someone’ (George Harrison)
1965. Från albumet ”Rubber soul” med The Beatles.
‘You Like Me Too Much’ (George Harrison)
1965. Från albumet ”Help!” med The Beatles.
‘While My Guitar Gently Weeps’ (George Harrison)
1968. Från albumet ”The Beatles” med The Beatles.
‘Handle With Care’ (Bob Dylan/George Harrison/Jeff Lynne/Roy Orbison/Tom Petty)
1988. Singel med Traveling Wilburys.
‘Taxman’ (George Harrison)
1966. Från albumet ”Revolver” med The Beatles.
‘I Need You’ (George Harrison)
1965. Från albumet ”Help!” med The Beatles.
‘Something’ (George Harrison)
1969. Från albumet ”Abbey Road” med The Beatles.
‘Think For Yourself’ (George Harrison)
1965. Från albumet ”Rubber soul” med The Beatles.
‘Here Comes The Sun’ (George Harrison)
1969. Från albumet ”Abbey Road” med The Beatles.
‘Don’t Bother Me’ (George Harrison)
1963. Från albumet ”With the Beatles” med The Beatles.
‘Give Me Love (Give Me Peace On Earth)’ (George Harrison)
1973. Singel med låtskrivaren.
‘Between Two Mountains Reprise’ (Randy Bachman)
Original.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Anne-Lie Rydé (1985)

Postad: 2020-01-22 07:59
Kategori: Intervjuer

I INLEDNINGEN AV INTERVJUN MED ANNE-LIE räknade jag alltså ut att det i juli 1985 var femte gången hon hade varit i Örebro för konsert. Hög siffra för en artist som solodebuterade på skiva mindre än två år tidigare. Men jag hade i den statistiken räknat in Anne-Lies inhopp som gästartist/körsångare på Raj Montana Bands alla Örebro-besök. Ty inledningen på hennes solokarriär var parallell med Raj Montana-engagemangen.
   Men Raj Montana sprack i december 1984 och 1985 var Anne-Lie en etablerad artist på egna ben med två album bakom sig, ”Anne-Lie Rydé” (1983) och ”I mina rum” (1985). Skivor som visade på hennes stora utveckling som sångerska och låtskrivare. Andra skivan följdes upp med två turnéer, sommar och sen höst 1985. Båda nådde Örebro, 27 juli och 4 december, och samma år premierades hon med både Rockbjörnen och Karamelodiktstipendiet.
   Redan sommaren 1985 hade hon framtidsplaner inför 1986 på mycket vila och så småningom inspelningar av nästa skiva. Ett album, det Dagge Lundquist-producerade ”Den sista flykten” (1987), som jag nog rangordnar främst av alla hennes skivor. Inbjudna låtskrivare som Mauro Scocco, Mikael Rickfors och Per Gessle bidrog med toppenmaterial men Anne-Lie skrev alla texter och resultatet är därför mycket personligt och starkt levererat. Hon sjöng annorlunda, bättre och mer omfångsrikt. Hon höll igen oftare med nya dimensioner i hennes röst som följd.
   1987 såg ut att bli Anne-Lie Rydés bästa år som artist – men blev paradoxalt nog tvärtom. Under en spelning i Västerås på våren gav rösten plötsligt upp, både konserten och turnén fick avbrytas. Inför den planerade sommarturnén samma år hände samma sak igen men ändå allvarligare: På genrepet i Marstrand fick Anne-Lie en stämbandsblödning och hela turnén fick ställas in. Det blev operation där man brände blodkärl på ungefär samma sätt som man botar kroniskt näsblod. En mycket olycklig utveckling på Anne-Lie Rydés framgångsrika karriär när hon till följd av sjukdom fick ändra sin rockiga inriktning och bland annat satsa på nyinspelningar av gamla schlagers.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/7 1985.

SÅ SADE ANNE-LIE OM...

ANNE-LIE RYDÉ BESÖKTE ÖREBRO I HELGEN för femte gången under sin korta karriär. Tillsammans med sitt starka kompband genomförde hon en helgjuten konsert innan hon satte sig ned och pratade och pratade om...
   ...sin röst som drabbats av förkylning.
   - Det är klart att just bandets sångerska ska blir förkyld... Det har hämmat sången i ett par veckors tid men ikväll tyckte jag att det lossnade. Det är kul att uppträda när det blir sådan här stämning.
   ...sin make Pelle Alsing som inte finns med i bandet.
   - Han var med i våras men spelar nu med Eva Dahlgren där han trivs bra som den drivande motorn som väl är hans styrka.
   ...”Segla på ett moln”, genombrottslåten.
   - Den får jag väl leva med hela livet men jag har lagt den mycket långt bak i konsertprogrammet för de verkligt intresserade.
   ...sitt kompband.
   - Vi fungerar som ett kollektivt band där alla är med och bestämmer och vi trivs jättebra tillsammans.
   ...senaste albumet.
   - Fick jättefina recensioner och är nöjd med resultatet fast jag redan börjar tröttna på en del låtar. ”I mina rum” har redan sålt bättre än första skivan och jag beräknar att efter höstturnén ha sålt drygt 30 000 ex som är verkligen bra.
   ...den långt planerade framtiden.
   - Om en månad, när den här turnén är slut, tar jag några månader ledigt, gör några tv-jobb och skriver nya låtar innan höstturnén blir av i november och halva december. Sedan ska det bli tyst kring Anne-Lie Rydé i nio månader. Vi går in i studion framåt sommaren och hoppas att vara i farten nästa höst igen.
   Berättade alltså Anne-Lie Rydé som tvärtemot sin hitlåt ”Segla på ett moln” har båda fötterna på jorden och vet att det är långt kvar till den definitiva toppen.

/ Håkan

00: #17. FREDDIE WADLING

Postad: 2020-01-20 07:55
Kategori: 00-talets bästa

FREDDIE WADLING: Jag är monstret (Capitol/EMI, 2005)

DET TOG NÅGRA ÅR INNAN JAG BLEV ”vän” med Freddie Wadling och hans musik. Han var i väldigt många år en främmande fågel i svensk musikbransch men produktiv som få. Redan i mitten på 80-talet fick jag recensionsskivor där hans namn stod med stora bokstäver. Singlarna med den udda duon Blue For Two tillhör mitt första minne men då var jag nog allmänt obekväm med hans udda framtoning men jag respekterade allt han våghalsigt gav sig på.
   Nu har jag förstått att han samtidigt var medlem i gruppen Cortex där han fick fritt fram för sitt låtskrivande. Den gruppen var nog ännu mer svårtillgänglig när Wadling beskrev bandets musik som psykotisk rock. Gruppens första album, ”You can't kill the boogeyman” (1986), står dock korrekt insorterad i skivhyllan (till vänster om Elvis Costello) utan att jag spontant i minnet kan beskriva sound, musik och Wadlings röst.
   Det började naturligtvis ännu tidigare för den ständigt sökande Wadling. I 20-30-årsåldern, under 70-talet, exploderade hans kreativitet. Parallellt med sjukdomsdiagnoser och ett utökat droganvändande spelade han i ett otal band, ofta samtidigt, med spektakulära namn som Frog 2000, Freddie Death & the Horrow Show, Straitjacket och Horribel Tango. Knappast överraskande hamnade han sedan i Göteborgs punkkretsar, först i gruppen Liket Lever och blev sedan en av originalmedlemmarna som basist i The Leather Nun.
   Efter ett otroligt händelserikt 70-tal och de första åren på 80-talet började Freddie Wadlings karriär nå ut på allvar med Cortex och Blue For Two. Duon med Henryk Lipp gav ut skivor på Göteborgsbaserade skivbolaget Radium 226.05 (populärt förkortat Radium) och jag minns hur singlarna började droppa in 1985. Ett typiskt indieprojekt som märkligt nog distribuerades av stora EMI men som fick fria musikaliska och marknadsföringsmässiga händer. Som gjorde att skivomslagen var visuellt enahanda och tråkiga men marknadsföringen var desto färgstarkare: Ovannämnda Cortex-album lanserades med orden ”En brakskit på Bert Karlssons huvudkudde”.
   I recensionen av Blue For Twos debutalbum sommaren 1986 skrev jag ”En inspirerande resa genom discomarscher, jazz och tung, taktfast rock”. Skivan hamnade inte direkt på min årsbästalista...
   Blue For Two väckte onekligen uppmärksamhet och det gjorde att Freddie Wadling valdes till sångare i Fläskkvartetten, något som sedan genererade andra färgstarka samarbeten under hela 90-talet.
   Freddie Wadlings lite släpiga och pratiga sångteknik blev under 00-talet flitigt efterfrågad i många breda sammanhang. Sjöng på tributskivan ”Plura, 50”, gjorde duetten ”Once” med Sophie Zelmani på hennes ”Sing and dance”-album, tolkade Olle Adolphson”Dubbel trubbel”-tributskivan och bidrog till hyllningsprojekt av både Totta Näslund, Astrid Lindgren och Nils Ferlin. Ofta förtrollande insatser som till sist gav honom skivbolagskontrakt på stora EMI genom Kjell Anderssons personliga försorg. Ett kvalitetstecken om något.
   Dagens huvudämne, ”Jag är monstret”, är Freddie Wadlings debut på EMI och är delvis helt magiskt. Tidigare i mitt liv hade jag ett eftertryckligt krav att verkligt bra album, exempelvis skivor på toppen av årsbästalistor, skulle vara genuint helgjutna utan en enda skönhetsfläck. Med tiden har jag inte blivit lika principfast på den punkten, några rejält ouppnåeliga höjdpunkter kan faktiskt förminska de mindre bra detaljerna och i extremt lyckade fall kan helheten ändå imponera.
   ”Jag är monstret” är ett lysande exempel på det senare. Här finns två-tre låtar av ren oemotståndlig kvalité som helt överskuggar de mer problematiska låtarna. Låtar, skrivna av Joakim Berg, Per Gessle(!) och Freddie själv, som helt omöjligt kan lämna mitt medvetande. Låtmaterial som utan tvekan hade hamnat högst upp på min lista på 00-talets bästa låtar - om jag nu hade gjort en sådan.
   ”Jag är monstret” är skivan som får mig att ansluta mig till hyllningskören som varje dag anser att Freddie Wadling är värd sin kultstatus. Det var med sorg jag fick Freddie Wadlings dödsbud (en sommarvarm semesterdag på Mallorca 2016) och jag har spelat den här skivan nästan dagligen sedan dess.

Favoritlåt: "Drömmarna". En av Joakim Bergs allra bästa låtar som är så snyggt anpassad Freddie Wadlings långsamt personliga röst. En i minsta detalj välskriven låt som sedan varsamt polerats och dekorerats utan att tappa magin det minsta. Det fina betyget bör också delas med producenten Johan Lindström som förutom sin egen skicklighet på en mängd olika instrument även har arrangerat blås- och stråkarrangemang. Från det dova inledande klockspelet via det knastrande vinylsoundet, cool men viktig körsång (Mija Folkesson) till den balladdominerande vackra melodin är detta ett unikt tillfälle att höra svensk musik på absolut toppnivå.

/ Håkan

Covers: Neil Diamond

Postad: 2020-01-17 07:59
Kategori: Cover-skivor

NEIL DIAMOND: Dreams (Columbia, 2010)

JAG ÄLSKAR LÅTSKRIVARE, JAG ÄLSKAR artister som skriver sitt eget material men jag älskar också produktiva låtskrivare som sprider sina verk till andra artister. Men jag råkar ju också starkt gilla coverskivor där artister väljer att spela in andra artisters låtar. I det här fallet, med Neil Diamond bakom mikrofonen, är det kanske lite väl omotiverat att en så etablerad låtskrivare väljer den enkla vägen genom att prioritera en mängd andra mer eller mindre välkända låtar framför sitt eget originalmaterial.
   På omslaget bedyrar Neil att det är ett gäng favoritlåtar han har valt ut till skivan men det känns ändå lite fantasilöst att ännu en gång få höra ”Yesterday” utan minsta överraskning i arrangemang.
   Nu råkar Neil Diamond ändå tillhöra skaran av ”Mina favoriter” så jag har i hans fall ett lite utökat tålamod. Och den vid inspelningen 68-åriga rösten raspar fortfarande fint i de alltför ofta ospännande och mediokra arrangemangen. Rösten är skivans absolut mest positiva detalj. Som i sina bästa stunder tangerar röstkapaciteten som gjorde låtar som ”Solitary man” och ”Girl you'll be a woman soon” till 60-talsklassiker.
   Vid inspelningen av ”Dreams” har Neil Diamond en flera år lång period av stor kreativitet bakom sig som gör att coverskivan hamnar helt i skymundan. Att följa upp två av Diamonds bästa skivor på flera decennier, ”12 songs” (2005) och ”Home before dark” (2008) sedvanligt utsökt producerade av Rick Rubin, med ”Dreams” som Diamond har producerat själv blir en svårhanterlig jämförelse.
   Efter bästa förmåga försöker Diamond axla Rubins tunga mantel och materialet blir tveklöst mer opersonligt och stundtals anonymt. Då får man koncentrera sig på låtarnas ursprung och glädja sig åt Diamonds ambition att ge uppmärksamhet åt låtskrivarnamn som Lesley Duncan, Harry Nilsson och Leon Russell. Som absolut känns mer intressanta än Gilbert O'Sullivan och slitna låtar som ”Let it be me”, Leonard Cohens ”Hallelujah” och Eagles ”Desperado” som Diamond gör tämligen traditionella och knappast överraskande versioner av.
   Dock förfaller inte Neil Diamonds tolkningar av de ofta välkända låtarna till sedvanlig amerikansk gråtmild tradition. Några stråkarrangemang förekommer men hans röst gnistrar tydlig och klar på en majoritet av materialet. Och i de övervägande lågmälda arrangemangen finns det plats för en och annan musikalisk soloprestation. Fiolen (Gabe Witcher) på Beatles gamla ”Blackbird” lyfter en annars sönderspelad låt. Likaså gör munspelet (Tommy Morgan) sitt bästa att dekorera ”Midnight train to Georgia” och saxofonen på ”A song for you” gör den låten till skivans höjdpunkt.
   Lite intressant är det också att Neil Diamond gör en cover på sig själv när han väljer att göra om Monkees gamla pophitklassiker ”I'm a believer” till en singer/songwriter-låt.


1. "Ain't No Sunshine" (Bill Withers) 3:37
1971. Från albumet ”Just as I am” med låtskrivaren.
2. "Blackbird" (John Lennon/Paul McCartney) 3:22
1968. Från albumet ”The Beatles” med The Beatles.
3. "Alone Again (Naturally)" (Gilbert O'Sullivan) 3:57
1972. Singel med låtskrivaren.
4. "Feels Like Home" (Randy Newman) 4:51
1995. Från soundtrack-albumet ”Randy Newman's Faust” med sång av Bonnie Raitt.
5. "Midnight Train to Georgia" (Jim Weatherly) 5:00
1973. Singel med Gladys Knight & the Pips.
6. "I'm a Believer" (Neil Diamond) 4:27
1966. Singel med The Monkees.
7. "Love Song" (Leslie Duncan) 3:57
1969. Singel-b-sida (”A road to nowhere”) med låtskrivaren.
8. "Losing You" (Randy Newman) 3:16
2008. Från albumet ”Harps and angels” med låtskrivaren.
9. "Hallelujah" (Leonard Cohen) 4:10
1984. Från albumet ”Various positions” med låtskrivaren.
10. "A Song for You" (Leon Russell) 4:31
1970. Från albumet ”Leon Russell” med låtskrivaren.
11. "Yesterday" (John Lennon/Paul McCartney) 3:31
1965. Från albumet ”Help!” med The Beatles.
12. "Let It Be Me" (Gilbert Bécaud/Manny Curtis/Pierre Delanoë) 3:19
1957/1960. I tv-serien Climax med Jill Corey/Singel med The Everly Brothers.
13. "Desperado" (Glenn Frey/Don Henley) 3:36
1973. Från albumet ”Desperado” med Eagles.
14. "Don't Forget Me" (Harry Nilsson) 3:23
1974. Från albumet ”Pussy cats” med låtskrivaren.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Marie Bergman/Lasse Englund (1985)

Postad: 2020-01-15 07:59
Kategori: Intervjuer

INTERVJUN MED MARIE OCH LASSE gjorde jag direkt efter konserten på Rockmagasinet i Örebro 20 februari 1985. En lågmäld halvakustisk konsert som paradoxalt nog genomfördes under en tid när Marie Bergman hade sin långa karriärs tydligaste rockprofilframtoning. Just då, våren 1985, var Marie (och Lasse) mittemellan två rockalbum.
   Efter Family Four-tiden, 1969-1973, utvecklades Marie Bergman personligt som artist. Från solodebuten 1974 och sedan på åtskilliga Metronome-skivor litade hon alltmer på eget material. 1979 inleddes samarbetet med gitarristen Lasse Englund, 1981 gifte de sig och har sedan dess jobbat nära varandra både på scen och skiva.
   Maries rena solokarriär varade fram till 1981 och albumet ”...hjärtats lust” men då började hon söka sig till fasta bandkonstellationer. 1982 bildades ett Marie Bergman Band, där Lasse, basisten Bengt Lindgren och trummisen Gunnar Wenneborg också var medlemmar, som gav ut albumet ”Instant energi”. För första gången producerade Marie skivan själv tillsammans med bandet och det steget inspirerade till fortsättning på den vägen.
   1983 bildades den första upplagan av Marie Bergman & Magic Body Band som hade ett ännu rockigare sound. Förutom Marie och Lasse var det trummisen Tomas Olsson och basisten Jenny Wikström och albumet ”Möjliga mysterier” blev resultatet av deras samarbete. Marie hade gått från en typ av vispop till att bli rocksångerska.
   Men det var nästa konstellation av Magic Body Band, som nu hade lämnat Metronome för Amalthea, som tog både den svenska och danska rockpubliken med storm. Marie, Lasse och Jenny hade förädlat bandet med klaviaturkillen Olle Westbergh och trummisen Affe Byberg, två killar som samtidigt hade samma position i Ola Magnells band.
   Jag fick en förvarning om bandets styrka live i Örebro redan i oktober 1984, alltså innan Marie och Lasse gjorde sin turné på två våren 1985. Och den kommande skivan som Marie hintar om i intervjun, ”Mångalen” som släpptes i september 1985, vågar jag påstå vara Marie Bergmans höjdpunkt som skivartist. I samband med skivrelease besökte Marie och bandet Örebro och återigen Rockmagasinet, 25 september 1985, och gjorde skivan full rättvisa på scen inför en skamligt liten publik.
   Lasse Englunds skivkarriär har genom åren inte varit lika omfattande som Maries men han skulle också ge ut ett soloalbum på Amalthea, ”Anchor” (1987).



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 26/2 1985.

Marie Bergman och Lasse Englund
ETT PAR SOM HÅLLER - IHOP


MARIE BERGMAN BESÖKTE ÖREBRO och Rockmagasinet förra veckan med sin akustiska gitarr och maken Lasse Englunds elektriska gitarr som enda ackompanjemang. Paret reser just nu på en kort turné som duo fast de vanligtvis har ett stadigt kompband, Magic Body Band.
   - Det är både dyrt och en organisatoriskt alldeles för stor affär att ständigt hålla ett band med jobb året runt. Dessutom tror jag att det är nyttigt att gruppmedlemmarna mellan turnéer och skivor skiljs åt och spelar annan musik, säger Marie som både privat och på scen aldrig överger Lasse Englund.
   Lasse Englund är en gudabenådad gitarrist som hade små framgångar redan innan han träffade Marie för sju år sedan. Han har gjort tre soloskivor av vilka ”Drakväder”, som kom för elva år sedan, är den mest kända. Han ser inget negativt i att leva och uppträda tillsammans.
   - Det är givetvis inte friktionsfritt hela tiden men mestadels fungerar det perfekt. Ett jobb – ett liv, säger Lasse diplomatiskt.
   - Det är mysigt att turnera på två, man kommer närmare publiken och kan improvisera mer, säger Marie som på den akustiska turnén framför mer äldre låtar än de gör tillsammans med bandet.
   - Med bandet är det mer kroppslig musik, rockigare och tyngre och vi försöker göra hela bandet kreativt. Jag skriver texterna men musiken görs av alla tillsammans, säger Marie.
   Marie Bergman har efter 17 år, halva livet(!), lämnat Metronome och sökt sig till det skånska skivbolaget Amalthea, hemvist för bland annat Dan Hylander och Mikael Wiehe. En singel har just släppts och ett album ska spelas in i maj för release i höst.
   I sommar ska Marie, Lasse och bandet spela på Roskilde-festivalen och ytterligare två festivaler i Danmark där de tillhör de tio populäraste grupperna.
   Marie har en exklusiv röst och hon sjunger både visor och rock med samma självklara tyngd och musikalitet.
   - Rösten är förbisedd inom rockmusiken, säger Marie som svar på ett påstående att hon nu verkar våga utnyttja röstresurserna mer. Rösten är ju ett instrument som kan fungera i olika sammanhang och forma sig kring olika känslolägen.
   Säger Marie Bergman som snart ska lägga sig i hårdträning inför skivinspelningen som hon hoppas och tror ska bli så lyckad att steget till det definitiva genombrottet hos rockpubliken inte ska vara långt borta.
   - Visst känner man att vindarna börjar vända och att man kommit förbi de tröstlösa åren. Genom uppmuntran och ett alltmer ökat intresse för ens musik som stadigt vandrar mot framgångar är den stora och viktiga belöningen, säger Marie och beundrar den kämpiga arbetsseger som Dan & Py åstadkom genom otroligt flitigt turnerande.
   Marie Bergman, Lasse Englund och Magic Body Band står på tröskeln till ett liknande genombrott. Det är jag övertygad om.

/ Håkan

00: #18. THE STROKES

Postad: 2020-01-13 07:59
Kategori: 00-talets bästa

THE STROKES: Is this it (RCA, 2001)

LISTAN PÅ 00-TALETS BÄSTA ALBUM INLEDS på ett färskt 2020 med en debuterande grupp som tog kritiker och publik med storm på hösten 2001. Den amerikanska rockgruppen The Strokes första album släpptes alltså på hösten och är musikaliskt en perfekt representant för den tråkiga, mörka årstiden. Det extremt kompakta rocksoundet regerade under några månader och ”Is this it” fick därför framskjutna placeringar på det årets allra flesta årsbästalistor. Så även på min.
   ”Is this it” bjöd inte bokstavligen på något klockrent rockljud men majoriteten av albumets låtar tog sig igenom mediabruset på ett alldeles fantastiskt sätt. Rent ljudmässigt var det ett ganska slarvigt sound på Strokes debutalbum. Sångaren Julian Casablancas röst var hårt nedmixad i den övervägande grötiga ljudbilden, som om han stod i en telefonkiosk och sjöng, men från första sekund golvade ändå låtmaterialet, originallåtarna, alla lyssnare inklusive mig.
   Jag ville nog direkt dra de musikaliska parallellerna med den klassiska New York-rockmusiken från mitten av 70-talet. Någon ville till och med jämföra Strokes med Velvet Underground från decenniet innan. I den slarviga rockmusikens skugga fann jag däremot soundmässiga likheter med namn som Patti Smith och Television men Strokes hade ju överlägset fler slagkraftiga låtar som var omöjliga att värja sig emot.
   Musik med garagerockrötter från ett band där en majoritet av medlemmarna inte ens var födda på 70-talet. Ett uppseendeväckande jämnt låtmaterial som nu är största anledningen till att The Strokes debutalbum fortfarande lever i mitt minne och, framförallt, har överlevt nästan 20 år i konkurrens med ett lyssnande på ständigt nyproducerad rockmusik.
   Casablancas var givetvis ett intressant namn som visuellt drog blickarna åt sig i ett band där flera medlemmar hade italienskt klingande efternamn, Valensi, Fraiture och Moretti. men namnet som drog åt sig mitt första intresse var ändå Albert Hammond Jr. Hans pappa, Albert Hammond, hade från tidigt 70-tal en framgångsrik karriär som både artist och låtskrivare och ingen kan idag påstå att han inte känner till eller har hört ”It never rains in southern California”, Tio i topp-etta 1973.
   Jag tror ryktet om The Strokes hade nått Europa och Sverige redan under våren 2001 via ep:n ”The modern age” som först släpptes i England och sedan i USA på två indieskivbolag, bland annat Rough Trade, med tre demoinspelade låtar som sedan kom att ingå på det album som släpptes på stora skivbolaget RCA hösten 2001. De tre ep-låtarna spelades in i en liten källarstudio i New York med den nästan oprövade producenten Gordon Raphael vars största erfarenhet då var att jobba med grungerock i Seattle.   
   Efter ep:n började ryktet om Strokes sprida sig och innan gruppen hade skrivit kontrakt med RCA började de i mars 2001 spela in debutalbumet med samma producent och samma anspråkslösa resurser. Dock ville höjdarna på RCA byta ut Raphael mot rutinerade och etablerade Gil Norton, som åren innan hade jobbat med bland annat Ed Harcourt, Patti Smith och Foo Fighters, men Strokes stod kaxigtb på sig och därför låter ”Is this it” som den gör. Med alla sina slagkraftiga låtar. Tack och lov.
   Skivomslaget, med den sexistiska touchen, går väl däremot att diskutera. I Europa användes ursprungsbilden men i dubbelmoraliska USA byttes fotografiet mot en konstnärlig målning.

Favoritlåt: "Someday". Det finns givetvis en mängd fantastiska låtar att välja från ”Is this it” där ingen låt överstiger fyra minuter. Det finns exempelvis flera starka singellåtar och ”Last nite”, tillsammans med ep-låtarna ”The modern age” och ”Barely legal”, låg kanske närmast mitt val. Men till slut fastnade jag definitivt för ”Someday”. Det inledande gitarriffet sitter som ett häftplåster, är så härligt catchy när det sedan löper som en röd tråd genom hela låten för att lite snopet avbrytas abrubt efter blott 3:04. Underbart är kort, som någon har diktat.

/ Håkan

20/20 är något annat än nutid och framtid

Postad: 2020-01-10 07:54
Kategori: Blogg




NYTT ÅR, NYTT DECENNIUM, NY VÅRSÄSONG och det är dags att räkna efter. Mycket har hänt efter 2007 när Håkans Pop tog sina första stapplande steg i cybervärlden. Men det är också uppenbart att mycket är sig likt. Uppgradering av design är inget vi sysslar med till vardags på Håkans Pop. Vi vill visuellt gärna ha det som vi alltid har haft det så att alla trogna läsare, vars antal enligt statistiken ständigt ökar, känner igen sig och sedan kan koncentrera sig på det förhoppningsvis intressanta innehållet med de skrivna orden.
   OK, vi har just klivit över över ännu ett decenniumskifte och ska nu försöka lära oss skriva 2020 istället för 2019. Årtalet 2020 tycker jag doftar mer framtid och science fiction än några andra årtal jag har upplevt, möjligen med undantag för 1984... Att det är inledningen på 20-talet låter däremot som en nostalgisk och sentimental dröm.
   Håkans Pops allra starkaste ambition har genom åren inte varit att titta framåt eller i kristallkulan utan till och från blicka i backspegeln och minnas tillbaka i tiden, påminna om något vi har upplevt tidigare och kanske tipsa om något vi av en händelse har glömt eller förträngt.
   Därför tycker jag i mitt stilla sinne att siffrorna 2020 i första hand inte står för framtid. Skrivet som 20/20 har ju siffrorna en helt annan betydelse i min musikaliskt marinerade sfär.

DEN KLASSISKA GRUPPEN BEACH BOYS gav 1969 ut albumet ”20/20” som i sammanhanget, bröderna Wilsons grupp har ju många klassiker på sitt samvete, inte var någon märkvärdig skiva. Snarare en mäktig parentes, med enbart outtakes från tidigare album, i en klassisk diskografi. Titeln förklarades som gruppens 20:e album.
   Några år efter riktigt legendariska skivor som ”Pet sounds” och ”Smiley smile” var Beach Boys inne i en problematisk period där huvudrollsinnehavaren Brian Wilson inte var fysiskt närvarande hela tiden och fanns inte ens med på skivomslagets fotografi på framsidan. Dock hade han producerat och skrivit några låtar men det var som sagt huvudsakligen överblivna spår som hade ratats under tidigare albuminspelningar.
   Här finns många covers som inte är värda en plats på ett album med ett band som i många år levt högt på originalmaterial men som nu (tillfälligt) hade sjunkit till en ganska anspråkslös covernivå. En tre år gammal anonym Ronettes-låt (”I can hear music”) och en elva år gammal bortglömd 50-talslåt (”Bluebirds over the mountain”), från rockabillyartisten Ersel Hickeys repertoar, var inget som fick Beach Boys-namnet att glittra.
   Ändå gavs nämnda låtar ut som singlar och uppmärksammades marginellt i hemlandet med mediokra listplaceringar som följd. Däremot fick gruppen en mäktig hit över världen med en ännu äldre coverlåt från ”20/20”-skivan, ”Cottonfields”. Huddie Letbetters (Leadbellys) version av en urgammal traditionell låt blev faktiskt gruppens största hit någonsin i Sverige, etta på Tio i Topp 1969.
   Men ”20/20” är faktiskt en uppenbar parentes i Beach Boys långa och huvudsakligen klassiska diskografi.

DÅ ÄR DET ROLIGARE ATT UNDER 2020 års första dagar vända blicken och öronen mot den amerikanska powerpopgruppen 20/20 som förutom en intressant koppling till Phil Seymour gjorde några intressanta album runt 1980.
   Den underbara eran med powerpop hade kanske sina största år i slutet på 70-talet och 20/20 var en del, om än lite undanskymd, i den epoken. 20/20 kom från Tulsa, Oklahoma, och var där kollegor med bland annat Dwight Twilley Band, och därför kompis med Phil Seymour, men hamnade aldrig på den numera legendariska etiketten Shelter.
   Däremot upptäcktes 20/20 av Greg Shaw på det lilla skivbolaget Bomp! Records. Och släppte 1978 sin första singel, ”Giving it all”, på den legendariska skivetiketten som var startpunkt för många (Jonathan Richman, The Dead Boys, Devo, Shoes...) kända namn på 70-talet.
   Jag tog mig tid att lyssna tillbaka på 20/20:s första skivor och upptäcker på debutalbumet ”20/20” (1979) ett ganska typiskt powerpop-sound med framträdande gitarrer, perfekt stämsång och slagkraftiga refränger som kanske ändå saknar det där avgörande hitpotentiella greppet. Däremot hör jag ett ganska tydligt eko av samtida, och mer framgångsrika, grupper som The Knack och The Romantics men utan de kommersiella inslagen. Jag kan inte sluta lyssna på låten ”Remember the lightning” (se och lyssna nedan) från gruppens debutalbum.
   När det gäller dagens båda skivtips visar det sig att den gäckande slumpen slår till med full kraft. Mannen som har producerat 20/20:s debut, Earle Mankey, var inte bara medlem i gruppen Halfnelson (som sedan bytte namn till Sparks) på 70-talet. Han fungerade också som tekniker på ett flertal av Beach Boys skivor under samma decennium plus Dennis Wilsons soloalbum ”Pacific ocean blue” (1977). Ett oplanerat sammanträffande som jag inte såg från början.

OM VI NU ÄNDÅ SKA ÄGNA LITE TID åt framtiden kan jag berätta att vårsäsongen på Håkans Pop, som inleds på måndag, blir den senaste hösten lik. Där listan på mina favoritalbum från 00-talet fortsätter sin vandring mot nummer ett som kommer avslöjas framåt maj. Dessutom avslutar jag samtidigt min serie på återpublicerade gamla intervjuer och där kommer namn som Clarence Öfwerman, Pontus & Amerikanerna, Karin Wistrand och (ännu en gång) Mats Ronander förekomma under våren. I min serie med artister som har givit ut album med enbart covers kommer vi fram till maj möta namn som Judy Collins, k.d. lang, Ebba Forsberg, Loggins & Messina och Paul Carrack.

Väl mött inför en förhoppningsvis intressant vårsäsong på Håkans Pop!



/ Håkan

December 2019 på Håkans Pop

Postad: 2020-01-07 10:13
Kategori: Blogg

DECEMBER 2019 AVSLUTADE 10-TALET på Håkans Pop på ungefär samma sätt som det året inleddes. Konsert- och skivmässigt blev det en händelsefattig månad men de sedvanligt fasta kategorier fyllde sin plats fram till jul. Men jag fick under förra månaden också några sorgliga rapporter om avlidna artister.
   Min pågående nedräknande lista över 00-talets favoritalbum nådde under december placeringarna 19-21, Johnny Cash, Bruce Springsteen och Solomon Burke.
   Jag kunde också berätta om coverskivor med Miriam och Joan Jett samt tillbakablickar på gamla intervjuer med gitarristen Henrik Janson och paret Dan Hylander och Py Bäckman innan Håkans Pop tog ledigt över jul- och nyårshelgerna.
   Strax innan jul kunde jag tipsa om några historiskt utmärkta jullåtar och under två dygn, fram till kl 15:00 på julafton, presenterade jag en mängd jullåtar från YouTube.
   December innehöll också flera sorgliga rapporter. Som Marie Fredrikssons död som lamslog Sverige under några dagar. För egen del gjorde även några andra dödsfall, engelsmännen Kenny Lynch och Neil Innes, stora avtryck i mitt hjärta.
   Som vanligt var det tunt med skivsläpp månaden innan jul men jag kunde ändå tipsa om ännu en utmärkt jämtländsk popplatta med The Tor Guides.
   Men i övrigt fanns det få nya skivor att lyssna på eller rapportera om. Istället ägnade jag årets sista månad till att sammanställa en lista på årets bästa album.

/ Håkan

Folk at Heart, den bekväma musikfestivalen

Postad: 2020-01-05 12:38
Kategori: Folk at Heart

FOLK AT HEART.FESTIVALEN, DEN SJUNDE i ordningen, på Scandic Grand i Örebro. En tradition som heter duga både för arrangörer, artister och publik. En bekväm musikfestival som ännu en gång kom att utspela sig innanför husets fyra väggar i många olika lokaler av skiftande storlek.
   Jag kom till festivalen väldigt begränsat förberedd och möttes av ett späckat musikprogram, med en myriad av artister och grupper, som bjöd på både överraskningar och förväntade repriser. På nätet och hemsida (där DSH5 är affischnamn) i all ära men det var med det fysiska programmet i hand som noggrann planering kunde ske. Med rutinerade händer rev jag isär det eleganta och snygga festivalprogrammet för att kunna fokusera på detaljerna. I fredags var det följaktligen fredagskvällens underhållning som prioriterades:

FOLK AT HEART 2020, FREDAG:


One Little Mountain (Matiias Bergstedt).


David Edward Booth, Kelly B ayfield och Shawn Woilliams.


Olle Unenge (i mitten) med sitt nya band, Janne Hedström (till vänster) och Oskar Hansson (till höger).


Alla bilder: Carina ÖsterlingMoonshine Preachers i hotellrummet.

I SAMBAND MED MIDDAGEN I HOTELLETS restaurang kickade festivalen igång så smått och vi kunde med ena örat höra två USA-inspirerade svenska artister inleda, OHIO JOE och JOHN EDWIN ENTERTAINMENT. Hos den förstnämnda spelade banjon en huvudroll med både egna och amerikanska folksånger i repertoaren. Och den djupt amerikanskt influerade musiken fortsatte hos John Edwin med huvudsakligen bluegrass i soundet som förutom banjo kompades av hans alldeles egna flatfootdancing-teknik.
   En inledningsvis förvirrad planering fick mig att lite planlöst vandra mellan olika scener och fick kort höra både poprockbandet MARY MI, singer/songwritern JON E B JONSSON och i lobbyn trion GRAHAM LINDSEY, gitarr, CAROLE BESTWATER, fiol, och SIMON NYBERG, gitarr.
   Sedan började årets Folk at Heart-program sätta sig och bli en planerad rutt mellan olika scener, lokaler och artister. Jag tror det var fjärde gången jag fick uppleva ONE LITTLE MOUNTAIN, Mattias Bergstedts projekt, och uppe i den mörka Grace-lokalen bjöds det på mer elektrisk poprock än någonsin tidigare.
   Jag avbröt den konserten på slutet och tog mig till Verandan där BJÖRN LYCKLIG höll hov inför en överfylld lokal. Han kan konsten att både underhålla och engagera och samtidigt skriva korta hitpotentiella låtar. Framtiden är hans.
   Efter en kort paus i baren fick jag uppleva ett band som jag kanske mest av allt vill symbolisera som ett perfekt och typiskt Folk at Heart-band, MOONSHINE PREACHERS. Själva presenterar sig den unga kvartetten som easy listening bluegrass music men akustiskt utan mikrofoner, förutom en elförstärkt bas, bjöd de på välsjungen och välspelad musik av otroligt hög kvalité. Repertoaren var visserligen till nästa hundra procent covers där rocklåtar, från bland annat Bad Religion, förvandlats till underbara bluegrassdängor.
   Efter ännu en mellanlandning i lobbyn, nu utan en öl i handen, fick jag tre soloartister på ett bräde, DAVID EDWARD BOOTH, KELLY BAYFIELD, båda från England, och amerikanskan SHAWN WILLIAMS, som växelvis visade upp sina kvalitéer.
   Efter en längre paus i musikunderhållningen, med officiell invigning i lobbyn, fick jag se och höra det spännande nya soundet på OLLE UNENGES nya och gamla sånger tillsammans med de nya kamraterna Janne Hedström, bas, och Oskar Hansson, gitarr, som gick under det samlande namnet ORKESTERN. Där kombinerades akustisk briljans med välskrivna sånger och ett naturligt gung jag aldrig tidigare har upplevt med Unenge. En skön kombination som lovar mer i framtiden.
   Efter en skön repris på ovannämnda Booth och Bayfield i den intima Verandan fick det hårda rockintresset sitt med DSH5 i restaurangen. Ett band som för kvällen borde ha döpts om till DSH4 då dragspelaren och pianisten Erik Mattsson (bortrest i Norrland) saknades och det gjorde bandet ännu helgjutet rockigare. Men bandet med David Södergren i spetsen har ju ett otroligt driv i sina numera välkända sånger.
   Efter den urladdningen blev det naturligt att röra sig mot de mindre scenerna i hotellrummen. Där fick jag återuppleva det härliga svänget hos MOONSHINE PREACHERS och fick mig sedan en rejäl dos av personlig singer/songwriter-pop med SHAWN WILLIAMS igen. Hon har en röst som i den späda kroppen pendlar mellan Lucinda Williams och Eilen Jewell och även en personlig klang i gitarren som vässade arrangemangen ytterligare. Och än mer lysande blev det när de tillfälliga besökarna i rummet, David Edward Booth och Kelly Bayfield, hjälpte till med sången på Shawns senaste singellåt, ”If you're gonna leave”, som fick de då trötta ögonlocken att bli lite piggare.

FOLK AT HEART 2020, LÖRDAG:

ÅRETS FOLK AT HEART-FESTIVAL FORTSATTE planenligt på lördagskvällen/natten och var för egen del inte den första (fredags)kvällen lik. Den inleddes tidigt på kvällen med några starka personliga konserter men plötsligt fick hela kvällen en dipp som jag aldrig tidigare upplevt på festivalen. ”Vart är vi på väg?” blev ett upprepande mantra utan några bestämda idéer eller planer som gjorde att vi krampaktigt stod kvar på samma plats (med baren inom räckhåll...) och träffade folk, pratade minnen och framtid och Folk at Heart blev plörtsligt en social mötesplats utan mål.
   Själv hamnade jag i ett långt, givande och intressant möte med basisten Janne Hedström, som under festivalen kompar Olle Unenge, där det inte saknades samtalsämnen i gemensamma minnen 30 år tillbaka och fram till nu. Från Lifeline via Big Deal till Punsch, Christian Ståhlbergs grupp som Janne nu spelar i.
   Nåväl, med facit i hand blev det ändå en festivalkväll som började i dur och slutade i ett galet crescendo.


2/3-delar av Gyttring.


Rolf Carlsson Band.


Alla bilder: Carina ÖsterlingFU*K blev min final på årets Folk at Heart-festival.


SOM SAGT BÖRJADE KAPITEL TVÅ på årets Folk at Heart tidigt, redan vid 18-tiden på lördagskvällen. På en ganska magert besökt konsert med GYTTRING fick vi lära oss hur välljudande instrument som mandola, gitarrer, mandolin, whistles och bodhrán fungerar tillsammans. Helt instrumentalt bjöd trion på otroligt vacker irländsk folkmusik som ibland nästan fick en gammal historisk klang.
   Sedan gav vi oss hän i VINCENT JEDSELIUS mycket engagerande sätt att framföra sin musik tillsammans med tre musiker. Gränsen mellan den dystra tonen och suggestivt vacker musik är hårfin men efter en halvtimme var det ganska självklart hur fint konserten hade satt sig i vårt hjärta.
   Efter en liten paus i lobbyn där folkmusikbandet E 18, med bland annat Lennart Hessel, underhöll återvände vi till restaurangen där ROLF CARLSSON BAND ville upprepa fjolårets känsla av ganska traditionell rockmusik med svenska texter. Uppenbart populär hos den stora publiken och det värmländska bandet borde ha möjligheter att utöka sitt arbetsfält även till våra breddgrader.
   Efter några överläggningar hamnade vi på konsert med duon THOSE BARREN LEAVES från Göteborg. Marit Deubler och Martin Holmlund var kanske inte så pratsamma mellan låtarna men klangen i gitarrerna och harmonin i sången växte snart ikapp med repertoaren.
   Sedan inträffade ovannämnda paus i svårbestämda beslut innan vi tog tag i planerandet och hamnade på konsert med WERMLANDICA. En kvartett, för kvällen en nedgraderad version av ordinarie bandet, som tolkade värmländska poeter som Ferlin och Fröding med egen skriven poprock.
   På årets Folk at Heart-upplaga krockade konserterna i de allmänna utrymmena i bottenvåningen med de intima hotellrumskonserterna och det blev än mer svårt att välja musiktillfälle. Vid första rumsbesöket ville jag återuppleva OLLE UNENGE & ORKESTERNS nya arrangemang på både gamla och nya låtar från fredagskvällen (se ovan). Det finns ett driv i det här akustiska soundet som uppdaterar Olles viskonst till lågmäld pop som kan ge spännande resultat i framtiden.
   Sedan snabbt ner till en överfull konferenslokal där FU*K, Fagersta Ukulele Klubb, gjorde en uppmärksammad och mycket uppskattad comeback. Gruppen gjorde ju succé redan på premiärfestivalen 2014, framgångar som sedan gav dem plats på Live at Heart. Full fart i ett furiöst tempo tolkade bandet allsköns covers (från Dag Vag via irländsk folkmusik till ”Wooly bully” på svenska) inför en vilt jublande publik.
   Efter den energiurladdningen tog bensinen slut för egen del och jag kunde då konstatera att årets Folk at Heart-festival var en publiksuccé som gjorde servicen i baren lite bristfällig vid olika tillfällen. Men i övrigt en festival med sedvanligt musikaliska höjdpunkter.

/ Håkan

Folk at Heart sjunde året i rad

Postad: 2020-01-03 11:12
Kategori: Folk at Heart



JULSKINKAN ÄR SEDAN LÄNGE UPPÄTEN, nytt år, nytt decennium och granen barrar. Då är det traditionellt dags för ännu en upplaga av musikfestivalen Folk at Heart.
   Under rubriken ”Folk at Heart”, i spalten längst till höger på den här sidan, återfinns ”hela historien” om musikfestivalen Folk at Heart som idag inleder sin sjunde upplaga på nästan sedvanlig plats på Scandic Grand i Örebro. Egentligen är det inte hela historien utan mina egna upplevelser under några hotelldygn under de senaste sju åren. Festivalen startade första helgen i januari 2014 och har sedan dess arrangerats traditionellt vid samma tid på samma plats (med undantag 2018 för en tillfällig flytt till Scandic Västhaga) sju år i rad.
   Jag finns på plats även i år men rapporterna blir inte lika noggranna och kontinuerliga som tidigare år. Jag kommer efter festivalen, framåt söndag-måndag, göra en sammanfattning av årets Folk at Heart. Dessförinnan ska jag umgås med vänner, äta och dricka gott och förhoppningsvis njuta av god musik.

/ Håkan

2019: Förra årets bästa konserter

Postad: 2020-01-02 07:55
Kategori: Listor

Foto: Jan-Ola SjöbergEtt återförenat Lolita Pop på ett fullpackat Frimis i Örebro var förra årets största konsertfavorit.

NYTT ÅR OCH DET FÖRSTA JAG gör är att titta – tillbaka. På konsertåret 2019. Ett för egen del i sin helhet ganska medelmåttigt år på konsertfronten. Både till antal och kvalité. Men det var ändå ganska komplicerat att jämföra konserter med andra konserter och ställa konsertögonblick i så pass olika miljöer och sammanhang mot varandra. Som en dryg tretimmarskonsert med Ulf Lundell utomhus i Göteborg inför över 6000 personer i publiken mot ett 40-minuters-gig med Eric Palmqwist inomhus med kanske 40 personer i publiken.
   Givetvis blir sådana ohållbara jämförelser inte rättvisa men ändå har jag enats med mig själv om vad som var förra årets tio största konsertupplevelser. I en rangordnad lista dessutom:

1. LOLITA POP 4 september, Live at Heart, Örebr
"Både scen- och låtmässigt hade dagens Lolita Pop, med 3/5-delar originalmedlemmar, inte alls svårt att fylla sina dryga 70 minuter på scen med en genomgående odödlig repertoar, från ”Guld här?” till ”Tarzan on a big red scooter”, vare sig det handlade om antika låtar från första albumet eller från sista skivan 1990."

2. ULF LUNDELL 24 augusti, Trädgårdsföreningen, Göteborg
"Det var naturligtvis musiken, de genomgående mäktiga arrangemangen och den gränslösa energin på scen som spelade huvudroll den här fantastiska sommarkvällen. Den otroligt vackra konstpausen i ”Skyll på stjärnorna” och den underbara tempoökningen under ”Om det här är vintern” som fortsatte på ”Förlorad värld” (där man gärna skulle vilja ge syrgas till saxofonist Olsson) var ytterligare två konserthöjdpunkter."

3. ERIC PALMQWIST 6 augusti, Live at Heart, Örebro
"Bland alla enkla singer/songwriter-framträdanden på Live at Heart framstod Eric Palmqwists konsert som något mycket välarrangerat, ambitiöst, personligt och emotionellt laddat där texter och smarta melodier gick hand i hand."

4. OLLE UNENGE & RICHARD LINDGREN 23 maj, STÅ, Örebro
"En konsert av innehållsmässigt oanade mått. Lokalen var smakfullt hemtrevlig, närheten mellan artister och publik var så där härligt intim och, det bästa av allt, musikaliskt bjöds det på nästan 90 minuter Dylan-godis för finsmakare. I en konsert på gränsen till magisk underhållning fick vi en föreställning som andades både koncentration och fantastisk musikalitet."

5. BILLY BREMNER'S ROCKFILES 7 april, Zum Franziskaner, Stockholm
"Det sprakade igång tämligen direkt på exakt starttid med ”Down down down” och den skulle följas av idel ädla rocklåtar i högt tempo. I nästan samtliga fall var väl repertoaren tämligen förutsägbar men energin och den stora viljan att underhålla var det roligaste som jag har upplevt på länge. I den lilla tajta lokalen där en uteslutande rock'n'roll-älskande publik på tårna höjde temperaturen rejält i både kropp och själ."

6. MIKAEL RAMEL BAND 30 mars, Hotell Stinsen, Hallsberg
"Mikael Ramels sång, sånger och intressanta men avslappnade mellansnack stod givetvis mest i centrum under konsertkvällen men det märktes hur gärna han ville att musikerna symboliskt skulle ta steget fram och låta arrangemangen expandera och bli ett underbart samspel."

7. DAN HYLANDER & RAJ MONTANA BAND 13 april, Conventum, Örebro
"Det här var alltså ett band som förutom en tillfällig återföreningsturné 1997 och några ströspelningar förra året inte hade spelat live tillsammans på 35 år. Och spelningen i Örebro var dessutom starten på en ganska anspråkslöst konstruerad turné. Men det lät så mycket proffsigare, så mycket mer rutinerat och så välrepeterat att jag misstänker att de turnéintensiva åren 1980 till 1984 fortfarande satt i ryggraden på de numera lite äldre musikerna. Kunde inte upptäcka någon trötthet eller mindre koncentration under den två timmar långa konserten."

8. LOLITA POP 15 november, Royal, Eskilstuna
"Total succé. Man kan inte med ord beskriva årets fantastiska återkomst för 80-tals-älskade Lolita Pop på ett annat sätt. Med bandets näst intill utsålda höstturné står orden också för sig själv och det var inte med några djupare tvivel vi fanns på plats i Eskilstuna för turnéns näst sista hållplats. Och de två ord jag inledde den här texten blev också en ganska bra sammanfattning av fredagskvällens konsert i den gamla biograflokalen: Total succé!"

9. PER PERSSON 25 september, STÅ, Örebro
"Det blev på onsdagskvällen en för all del kort och koncentrerad konsert med Per Persson på Örebros mysigaste och mest intima konsertscen. Men också en alldeles unik upplevelse med en artist som uppenbart älskar spontanitet och improvisation. Han uppträdde helt utan setlista och lät publiken till stor del bestämma repertoar. Visserligen hade han invändningar och förklaringar (”jag är bra men inget geni”) på låtar han inte kunde köra men önskemålen haglade över honom och med publikens hjälp blev konserten en mycket trivsam dryg timme."

10. PUD ALONE & THE CONGREGATION 9/3 Snövit/Club Probation, Stockholm
"Nu har vi lyssnare inte riktigt hunnit tröttna på albumets majoritet av riktigt starka låtmaterial. Men okej, det är alltid intressant att höra nya opublicerade låtar, med titlar som kanske ”She's an easy believer” och ”Feeling so cold”, och det lät onekligen imponerande och en smula utvecklande av bandets personliga sound. Lite mer suggestivt, lite mer gitarrdominerat och, på scen högst naturligt, lite tyngre än på skiva. Kvartetten var för kvällen förstärkta med trummisen Göran Hermin som markerade tyngden i framförandet. Fem inledande nya originallåtar, plus en tydligt Gram Parsons-influerad tolkning av ”Love hurts”, pekade ut en intressant riktning på bandets fortsatta karriär."

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (432)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (17)
Jul (70)
Konserter (224)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (49)
Maxi12" (35)
Minns (125)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Januari 2020 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30 31    

Cege Anderson 3/04: Hej. Kjell Alinge gjorde ett fantastiskt radioprogram om den här konserten. Om ...

mats ronander 30/03: Hej Håkan! Gud va´tråkigt att Anders gått bort....fattar ingenting. En så ...

Mikael 24/03: Jag har njutit av Tottas soloskivor under många år särskilt de första fram t...

Peter 21/03: Fina ord. Oerhört tragiskt....

Staffan Ernestam 20/03: Fina ord Håkan om en fin, unik och saknad medmänniska, vän och kollega. Vila...

Jan Arne Martin Lennell 15/03: Min lista 2019, utan inbördes ordning; - The Waterboys "Where the action is" ...

John Kernot 4/03: Tack för en mycket bra recension. Jag har varit vän med Reg sedan 70-talet. De...

Roger Ramsell 18/02: The Marshalls nämns i artikeln. Vet du vad medlemmarna i Luleå bandet The M...

Kjell J 16/02: Ser att du nämner bandet Shoes här i texten, vet inte om du möjligen har koll...

Silja 14/02: Å i kväll fredag spelar bandet på Närke Kulturbryggeri! Utsålt!...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.