Blogginlägg från december, 2019

Håkans Pop önskar Gott Nytt År!

Postad: 2019-12-31 13:41
Kategori: Blogg



/ Håkan

Neil Innes (1944-2019)

Postad: 2019-12-31 11:50
Kategori: Minns

DET ÄR MÅNGA MÄNNISKOR SOM GENOM HISTORIEN beskrivits som den femte Beatles-medlemmen men just nu, när jag precis nåtts av meddelandet att NEIL INNES har dött, är jag övertygad om att den mannen är mest värd den ”titeln”. 1978 skrev Neil Innes Beatles-låtar som ingen annan. Han var den musikaliskt ledande personen i projektet The Rutles, en parodi på The Beatles, där Innes skrev samtliga låtar som i varje detalj var förvillande lika riktiga Beatles-låtar. Neil Innes var på sätt och viss Lennon-McCartney i en och samma person.
   Neil Innes namn dök upp i mitt medvetande långt tidigare, som medlem i Bonzo Dog Doo-Dah Band i slutet på 60-talet. En grupp full av avantgarde, surrealistisk humor och musik. Även där var Innes den musikaliska hjärnan bland komiker och satiriker. Jag hade väl då svårt att hänga med i de språkliga svängarna på bandets album men fastnade omedelbart i singellåten ”I'm the urban spaceman”, skriven av Innes, som producerades av Paul McCartney under pseudonymen Apollo C Vermouth.
   Åren efter Bonzos splittring 1970 gjorde Innes en mindre seriös satsning som soloartist där humor, ett album hette ”How sweet to be an idiot”, mixades med välskriven popmusik. En karriär, där han även samarbetade med Scaffold-medlemmar och Monty Python, som jag noterade på distans.
   Monty Python-samarbetet i allmänhet och vänskapen med Eric Idle i synnerhet ledde fram till den tvådelade tv-serien ”Rutland Weekend Television”, som sändes på BBC i maj-juni 1975 and november-december 1976. Musiken till serien spelades in och gavs ut 1976 under Eric Idles och Neil Innes namn som “The Rutland Weekend Songbook”.
   1978 resulterade den uppmärksammade tv-serien med The Rutles, där Innes spelade karaktären Stig O'Hara, i en film, ”All you need is cash”. Fyra karaktärer, Dirk, Nasty, Stig och Barry, som hade en motsvarighet i de fyra Beatles-medlemmarna. Neil Innes skrev nya ”Beatles-låtar” till projektet och det var lika genialt som humoristiskt. Han tog kända harmonier, berömda arrangemang och slagkraftiga refränger. Skruvade allt ett halvt varv och ut kom Beatles-musik ingen hört men till 100 procent kände igen.
   Albumet ”The Rutles” (1978) är ett mästerverk. Mycket märkligt men helt genialt var det Neil Innes mästerverk.
   Neil Innes avled i söndags 29 december 2019.

/ Håkan

2019 års Topp 10 + några till

Postad: 2019-12-27 09:12
Kategori: Listor

AMERIKANSKT I TOPP MEN EN STOR SVENSK dominans i övrigt på min årsbästalista över 2019 års bästa album. Det är i högsta grad en märkligt svenskdominerad årsbästalista jag till slut räknade fram som mina personliga favoriter på skiva i år. När jag just nu, på ett helt annat ställe på Håkans Pop, håller på och räknar fram en lista över mina favoriter på 00-talet så förstår jag att svensk musik har blivit en stor del av mitt liv under de senaste åren.
   Jag har just nu inte helt klart för mig hur den uppdelningen även gäller 2010-talets bästa skivor i övrigt men det finns nog en chans/risk (stryk det som passar er, kära läsare) att trenden håller i sig. Det är närmast skrattretande hur de svenka skivorna har landat mjukt i mitt medvetande under det senaste året.
   Det går naturligtvis att göra en sådan här årsbästalista på väldigt många olika sätt. Jag läser, ser och hör andra kommentarer i ämnet och känner inte igen mig speciellt ofta. Jag har exempelvis en god vän, med en ganska i grunden likartad musiksmak, som för några veckor sedan presenterade sin årsbästalista för mig - och den listan saknade helt svenska skivor. Märkligt men också förklarligt när utbudet är så ofantligt stort och kan vid en slutlig bedömning få étt helt annat resultat.

MED ÅREN OCH UNDER SENARE DECENNIER har svensk musik, svenska artister och svenska grupper fått en betydligt viktigare roll i mitt lyssnande liv och därför finns det naturliga skäl till att mina årsbästalistor logiskt har fått en svensk dominans. Utan att jag på förhand hade den spontana känslan vad gäller 2019 års bästa skivor så blev det helt övertygande så när jag räknade fram resultatet.
   Det kanske inte alls har varit samma förbluffande dominans under de senaste tio åren men när jag sneglar på mina årsbästalistor under åren från 2010 och framåt blir det ganska talande. Jag vill inte redan nu göra en topplista över hela 10-talet ty inom några år kommer jag på Håkans Pop publicera en total lista över det senaste decenniets största skivfavoriter och vill därför inte avslöja var mina sympatier ligger redan nu.

2019 års favoriter är däremot som följer:



1. THE LONG RYDERS: Psychedelic country soul
2. TRUE LIES: Hoarse
3. ERIC PALMQWIST: En halv gris kan inte gå
4. PUD ALONE & THE CONGREGATION: L.O.V.E.
5. WRECKLESS ERIC: Transience
6. ULF DAGEBY BAND: Ulf Dageby Band
7. DAN HYLANDER + RAJ MONTANA BAND: Indigo
8. SARAH KLANG: Creamy blue
9. JOEL ALME: Bort bort bort
10. RICHARD LINDGREN: Death & love


Resten:
DALAPLAN: Du går aldrig ensam
BRUCE SPRINGSTEEN: Western stars
LIAM GALLAGHER: Why me? Why not.
NEIL YOUNG: Colorado
MANDO DIAO: BANG
GYLLENE TIDER: Samma skrot och korn
ARTOMUS FRIENDSHIP: A day of celebration
NILS LOFGREN: Blue with Lou

/ Håkan

Håkans Pop önskar God Jul!

Postad: 2019-12-24 15:00
Kategori: Jul



/ Håkan

Håkans Pop önskar God Jul!

Postad: 2019-12-24 13:00
Kategori: Jul



/ Håkan

Håkans Pop önskar God Jul!

Postad: 2019-12-24 11:00
Kategori: Jul



/ Håkan

Håkans Pop önskar God Jul

Postad: 2019-12-24 09:00
Kategori: Jul



/ Håkan

Håkans Pop önskar God Jul!

Postad: 2019-12-23 21:00
Kategori: Jul



/ Håkan

Håkans Pop önskar God Jul!

Postad: 2019-12-23 19:00
Kategori: Jul



/ Håkan

Håkans Pop önskar God Jul!

Postad: 2019-12-23 17:00
Kategori: Jul



/ Håkan

Håkans Pop önskar God Jul!

Postad: 2019-12-23 15:00
Kategori: Jul



/ Håkan

Håkans Pop önskar God Jul!

Postad: 2019-12-23 13:00
Kategori: Jul



/ Håkan

Håkans Pop önskar God Jul!

Postad: 2019-12-23 11:00
Kategori: Jul



/ Håkan

Håkans Pop önskar God Jul!

Postad: 2019-12-23 09:00
Kategori: Jul



/ Håkan

Håkans Pop önskar God Jul!

Postad: 2019-12-22 21:00
Kategori: Jul



/ Håkan

Håkans Pop önskar God Jul!

Postad: 2019-12-22 19:00
Kategori: Jul



/ Håkan

Håkans Pop önskar God Jul!

Postad: 2019-12-22 17:00
Kategori: Jul



/ Håkan

Håkans Pop önskar God Jul!

Postad: 2019-12-22 15:00
Kategori: Jul



/ Håkan

So this is Christmas...

Postad: 2019-12-22 13:00
Kategori: Jul



JAG FICK I UPPDRAG AV NERIKES ALLEHANDA att välja jullåtar från alla tider och naturligtvis valde jag julklassiker från 60-, 70- och 80-talet. Publiceras i tidningen imorgon måndag. Kanske helt förutsägbara inspelningar men julen är framförallt tradition och per automatik ska nostalgin under en vecka tindra ikapp med julgranen. Därför dessa odödliga jullåtar:

1963: DARLENE LOVE: Christmas (baby please come home)
Demonproducenten Phil Spector bestämde sig 1963 för att göra ett album med uppdaterade versioner av gamla julklassiker plus en nyskriven låt som Darlene Love sjunger.

1971: JOHN LENNON: Happy X-mas (war is over)
29 oktober 1971 gick John Lennon, Yoko Ono, musiker och Harlem Community-kören in i en New York-studio och skapade en modern julklassiker som dessutom är en protest mot alla krig.

1973: WIZZARD: I wish it could be Christmas everyday
Engelsmannen Roy Wood var svårt influerad av Phil Spector och hade 1973 ambitionen att skriva en ny poppig jullåt som sedan spelades in och arrangerades enligt Spectors pompösa mall.

1980: ANDERS F RÖNNBLOM: Det är inte snön som faller
Anders F:s antijullåt gavs ut 1980 som en parentes på en ep för tidningen Schlager men har sedan givits ut ett antal gånger och har blivit en av Anders F:s mest kända låtar.

1987: THE POGUES: Fairytale of New York
Ännu en modern julklassiker som alla både älskar och hatar. En spännande duett mellan Shane MacGowan (som för övrigt är född 25 december!) och Kirsty MacColl.

FOTNOT: Håkans Pop ska under de närmaste dagarna drunkna i julmusik av alla de sorter. Kända och mindre kända. Från klockan 15:00 idag till kl 15:00 (Kalle Anka!) på julafton, varannan timme, en ny jullåt värd att lyssna på. Och ännu en gång vill jag önska alla läsare och alla andra en...

GOD JUL OCH GOTT NYTT ÅR!

/ Håkan

Kenny Lynch (1938-2019)

Postad: 2019-12-19 11:31
Kategori: Minns

SÅG NYHETEN OM KENNY LYNCHS DÖD IGÅR men tänkte först inte så mycket på det och tyckte att engelsmannen var en tämligen marginell figur i musikhistorien. Men ju mer jag tänkte på hans namn, hans kvalitéer som låtskrivare och den uppenbara Beatles-kopplingen växte det fram en ambition att skildra hans historia. Och uppfattningen om hans betydelse förstärktes ytterligare när jag idag på morgonen såg att hans dödsfall noterades på flera engelska tidningars förstasidor.
   Jag har nämnt hans namn (bland många, många, många andra) tre gånger tidigare på Håkans Pop och som av en händelse kom en av Kennys mest kända låtar, Small Faces gamla hit ”Sha-la-la-la-lee”, på tal på ett sedvanligt trevligt möte med två vänner på Bishop's Arms i tisdagskväll, en dag innan Kenny Lynchs dödsfall...
   Den färska engelska popgruppen Small Faces manager Don Arden gav Kenny i uppdrag att skriva en singellåt till gruppen. Kenny som tillsammans med amerikanen Mort Shuman var stressade och skrev låten på fem minuter(!) och var inte direkt nöjda med resultatet men det blev gruppens andra hitlåt 1966.
   Kennys egen artistkarriär inträffade under så tidigt 60-tal att jag då inte lärde mig hans namn. Ändå hade han en hitlåt på Tio i Topp hösten 1963, ”You can never stop me loving you”, några veckor innan Beatles kom in i mitt liv. Och då visste jag inte om den tidigare Beatles-kopplingen. Och just nu fick jag lära mig att att Kenny, som gav ut sin första skiva 1960, hade sammanlagt åtta singlar på den engelska topplistan.
   Tidigt i karriären skrev Kenny aldrig låtarna som han gav ut men han blev senare under 60-talet mer känd som låtskrivare än sångare. Skrev bland annat låtar till företrädesvis kvinnor som Cilla Black, Dusty Springfield och en tidig Elkie Brooks. Och förutom ”Sha-la-la-la-lee” skrev han ytterligare två låtar på Small Faces debutalbum 1966.
   Den tidiga Beatles-kopplingen då? I februari 1963 Kenny Lynch turnerade tillsammans med Helen Shapiro och Beatles när John Lennon och Paul McCartney skrev låten ”Misery”. De tyckte låten skulle passa Shapiro men hennes producent tackade nej och då lade Lynch beslag på låten, spelade in den och gav ut den på singel en vecka innan Beatles egen version släpptes på debutalbumet ”Please please me”. Den första Beatleslåt som spelades in av en annan artist.
   1973 bad Paul McCartney Kenny Lynch att vara med på fotografiet till omslaget på Wings ”Band on the run”-album.
   Kenny Lynch avled igår 18 december 2019.

/ Håkan

”Backwards in reverse”

Postad: 2019-12-17 07:51
Kategori: Skiv-recensioner



THE TOR GUIDES
Backwards in reverse
(Futureman)


JAG KAN DELVIS HISTORIEN OM THE TOR GUIDES som är ännu ett exempel på att de jämtländska musikutövarna är duktiga på att leverera musik med en fördelaktig poppig klang. Jag har uppmärksammat The Tor Guides, som i första hand är ett projekt som drivs av Torbjörn Petersson (som han onekligen stavar sitt efternamn numera), vid flera tidigare tillfällen och har alltid imponerats av den utsökta popklangen och de välskrivna låtarna och på nya albumet är det ingenting som förändrar min åsikt om hans/bandets kvalitéer.
   Jag upptäckte The Tor Guides 2013, ett år efter gruppens andra album, men historien om Torbjörn Peterssons projekt började på skiva redan 2007 med debutalbumet "Honeybees & tangerines". En skiva jag ännu inte hört.
   ”Strawberries & chocolates” (2012) var med det perfekta popsoundet en trevlig upptäckt. Just nu rekommenderar jag att lyssna på den skivans ”Sweet apple pie”, ”Summer's green” och titellåten ”Strawberries & chocolates”. Ett alldeles utmärkt sätt att uppleva musikalisk sommar i mörkaste december.
   Hösten 2013 kom Tor Guides tredje album, ”Lots of the pops!”, som innehöll än mer välarrangerat popmaterial och för andra gången i det här sammanhanget drog jag paralleller med 10cc men, tack vare väldigt välinspelade körarrangemang, slängde jag också ur mig namnet Brian Wilson. Hur som helst var majoriteten av låtarna små enkla men läckra treminutersmästerverk med melodiösa inslag som det nästan bara går att drömma om.
   Förutom en anspråkslös ep 2017, ”Tobbe sings Bee Gees”, där Torbjörn alltså uppträdde under eget (för)namn med fyra Bee Gees-covers tog det alltså sex år tills Tor Guides nya, fjärde album nu ser dagens ljus. Ett ljus som just nu är än mer sällsynt på jämtländska breddgrader än här.
   Ännu en gång är det Torbjörn som sjunger, arrangerar och, förutom trummor, spelar de allra flesta instrumenten själv. Det har blivit ett fantastiskt självbygge som låter så naturligt och så komplett som det kan göra på en skivinspelning där alla musiker är på plats.
   På en tidigare Tor Guides-skiva fick jag känslan att det är den perfekta treminuterslåten som är Torbjörns stora ambition men på ”Backwards in reverse” (60-tals-trixig titel) är det sällan låtarna stannar innan fyraminutersgränsen. Dock inleds albumet med några perfekta låtar, ”To be” och ”My wits about me”, på drygt tre minuter men sedan följer några överraskningar på rad, två låtar på drygt sex minuter, som både imponerar och sviker.
   ”In a good place” är en 6:17 lång episk balladlåt där jag gärna vill jämföra melodi och upplägg med Jeff Lynne och George Harrison. Så där perfekt anspråkslöst arrangerad som jag för någon månad sedan ville att Lynne själv hade gjort på sin senaste skiva med Jeff Lynne's ELO som är så tungt och tråkigt överproducerad.
   Torbjörn har plockat upp några covers på skivan och även där har han både lyckats och misslyckats tycker jag. På ”See my baby jive”, som är en ganska perfekt popjuvel i sitt original med Wizzard, har han dragit ned tempot och gjort vals(!) av den, tyvärr ganska intetsägande.
   Coverlåtar ska man i bästa fall välja med omsorg och gärna hitta något mindre känt och på albumets andra cover har Torbjörn upptäckt en bra låt från skotska Pilots singeldebut, ”Just a smile”, som åtminstone jag aldrig hade hört innan. En underbar version som faktiskt överträffar originalet.
   På senare delen av ”Backwards in reverse” blir det både jämnare och överlag en bättre nivå på låtarna. ”Just a smile” följs av ”Always somehere else” och efter några bra mellanlåtar avslutas skivan charmant med ”Something that we do” där popmusik, arrangemang och underbar sång vävs ihop till något mycket smakfullt och perfekt underhållande. Slutet gott – nästan allting gott.

/ Håkan

00: #19. JOHNNY CASH

Postad: 2019-12-16 07:59
Kategori: 00-talets bästa

JOHNNY CASH: American III: Solitary man (American/Columbia, 2002)

FÖRST OCH FRÄMST VILL JAG BESTÄMT beskriva producenten Rick Rubins initiativ att på 90-talet återuppliva Johnny Cashs anseende och smått sömniga karriär som en kulturgärning utöver det mesta. Den excentriske Rubin fick i det ögonblicket fram Johnnys äkta personlighet genom att skruva ner arrangemangen, ge mer fokus åt hans enorma stämma, kalla in de mest hängivna musikerna och inte minst välja material som, trots alla covers, tycktes vara skräddarsydda för detta pånyttfödda koncept.
   Det mycket lyckade samarbetet resulterade i sex hela album, två utgivna efter Johnny Cashs död 2003, och en 5-cd-samlingsbox (”Unearthed”) med outtakes, gospellåtar och greatest hits från de sista nio åren. Samarbetet blev en mäktig final som till och med överträffade den långa och ikoniska karriären med rent musikaliska medel.
   Samarbetet startade officiellt 1994 med albumet ”American recordings” men det var några års förberedelser från Rubins idé i sitt huvud till första release. När Rubin såg och hörde Johnny Cash medverka på en konsert, tillsammans med en mängd andra celebriteter, i samband med 30-årshyllningen av Bob Dylans karriär i oktober 1992 började tanken gro i huvudet under hans rufsiga hårsvall. Han tyckte Cashs karriär under många år varit ignorerad och ville få tillbaka digniteten i rösten, uppdatera soundet, välja den bästa tänkbara repertoaren och ändå behålla den enorma personligheten.
   Redan innan Rubin kom in i Johnny Cashs liv hade den legendariska countryartisten seriösa funderingar på att uppdatera sin karriär. Träffade Bono i U2 1988 i samband med ”Rattle and hum”-inspelningarna och skrev en låt (”Ellis Island”) tillsammans som dock blev outgiven. Samarbetet utvecklades våren 1993 och resulterade den gången i en låt som gavs ut, Cash sjöng U2-låten ”The wanderer” och den fick plats på bandets ”Zooropa”-album som gavs ut sommaren 1993.
   Nästan samtidigt blev Rubins till synes vilda idé verklighet när han tillsammans med Cash, inga andra musiker och teknikern Dave Ferguson (för övrigt Anna Ternheims bollplank på skiva och turné 2012) gick in i studion och påbörjade samarbetet som skulle visa sig bli legendariskt.
   Första försöket ”American recordings” (1994), innan de riktigt hade hittat det vinnande konceptet, var ett musikaliskt magert verk men ändå en lovande start på ett magiskt samarbete som åren framöver skulle bjuda på så många grandiosa höjdpunkter. Av vilka ”American III: Solitary man” är guldkornet i kvintetten.
   I juli 1997 såg jag den traditionellt svartklädde Johnny Cash stå rakryggad i hett solsken på Lollipop-festivalen i Stockholm. Bara några månader senare fick han en sjukdomsdiagnos som man först trodde var Parkinson's men var en annan allvarlig muskelnervsjukdom följt av en svår lunginflammation året efter. Sjukdomarna höll på att ta kål på Johnny Cash så det är en sliten man med en hälsa i fritt fall som till slut spelade in ”American III: Solitary man”. Det kanske går att analysera fram sjukliga svagheter i sångrösten men jag tycker han står stark och stadig när kroppen kanske håller på att ge sig eller som han själv sjunger i öppningslåten, Tom Pettys ”I won't back down”,: Jag ger mig inte!
   Fram till Johnny Cash-samarbetet i mitten på 90-talet var Rick Rubin en främmande fågel i mitt lyssnande liv. Det var inte bara utseendet, stort hår och yvigt skägg, som gjorde Rubin till en udda person. Han befann sig liksom på en helt annan plats på den musikalisksa skalan. Hip-hop-akter och rappare från Bronx och Harlem hade liksom ingen hemvist bland mina pop- och rockrötter. Namn som Beastie Boys, Public Enemy och Run-DMC var just bara namn i en musikkvärld som under 80-talet breddades enormt. Då bildade Rubin skivbolaget Def Jam 1983 som blev Def American 1988 och till slut bara American 1994.

Favoritlåt: "Solitary man". När jag för fyra år sedan sammanfattade och rangordnade mina 60-talsfavoriter var det singlar som spelade huvudrollen. När jag placerade Neil Diamond på det decenniets 28:e-plats passade jag på att premiera ”Solitary man” som hans bästa singel. Men jag kan erkänna att när det begav sig och den singeln var aktuell, april 1966, var Neil Diamond ännu ett okänt namn för dåvarande 13-åringen som nu skriver det här. Däremot skulle ”Cherry, cherry” och ”I'm a believer” (nummer-1-hit med Monkees som Diamond skrev) snart göra namnet historiskt i min värld.
   Här har låten blivit albumtitellåt och är så vådligt vacker och soundmässigt elegant att jag bara njuter av de blixtrande och gnistrande akustiska gitarrerna. Det är ett gäng gitarrister (men ingen trummis) i kompet på albumet, exempelvis Tennessee-relaterade namn som Norman Blake, Larry Perkins, Marty Stuart och Randy Scruggs. Men jag inbillar mig ändå att det är Heartbreakers-gitarristen Mike Campbell som spelar huvudrollen på låten. Och med en av sjukdomar tärd kropp sjunger Johnny Cash, med hjälp av Tom Petty, med en röst fylld av värdighet, djupa känslor och gränslös passion.

FOTNOT: Nu har vi nått halvtid på min 36 album långa och rangordnade lista över 00-talets favoriter. Listan och de återkommande kategorierna på Håkans Pop tar ledigt över jul-, nyår- och trettondagshelgerna. Under de veckorna kommer årsbästalistorna att publiceras och några veckor in på det nya året, från 13 januari, återuppstår de traditionella kategorierna.

God Jul och ett Gott Nytt 2020!

/ Håkan

Covers: Joan Jett

Postad: 2019-12-13 07:55
Kategori: Cover-skivor

JOAN JETT: The hit list (Chrysalis, 1990)

DET FINNS EGENTLIGEN INGENTING SOM SPONTANT drar mig till den här skivan förutom att albumet är fullt av covers och i Håkans Pops kategori av coverskivor (just nu 161 st!) har den sin fulla rätt att medverka. Men som sagt, Joan Jetts musik har jag aldrig haft något förhållande till, möjligen med undantag för albumet ”Joan Jett” (1980) för att Sean Tyla figurerar på ett spår, och flickrockkvintetten The Runaways (där Jett inledde sin karriär) passerade helt obemärkt förbi mina öron.
   (”Joan Jett” var Jetts första soloskiva och släpptes i Sverige som åttonde release på den legendariska etiketten Smash. Albumet återutgavs 1981 med titeln ”Bad reputation”.)
   Nåväl, The Runaways hårda rock var aldrig min kopp te och Joan Jetts lika tuffa men lite snällare sound fastnade inte heller hos mig. Sedan solokarriären inleddes har hon envist hankat sig fram med den amerikanske producenten Kenny Laguna som hade en bakgrund hos tuggummipopgrupper som Lemon Pipers, Ohio Express och 1910 Fruitgum Company på 60-talet och till viss del förklarar Joan Jetts framtoning. Enkel hitpop för stunden. I mina öron tog Laguna med sig det kortsiktiga hit-tänkandet in i Joan Jetts rockmusik med enkla och slagkraftiga refränger som största kommersiella tillgång.
   Tio år efter solodebuten kom Jetts coveralbum ”The hit list” och det mesta är sig likt. Laguna är kvar i producentstolen och det ganska enahanda soundet är sig likt fast stundtals ännu tuffare och tyngre. Lätt hänt när låtarna är hämtade från grupper som AC/DC och ZZ Top och arrangemangen i övrigt är ganska monotont baserade på häftiga gitarriff och hitutstuderade högljudda refränger. Då hjälper det inte ens med några soundmässigt mindre profilerade låtar som Kinks ”Celluloid heroes” och Creedences ”Have you ever seen the rain”. Hur hon har fått Ray Davies att medverka på Kinks-låten förstår jag inte och i Creedence-låten ekar det Bonnie Tyler mer än något annat.
   En tuff upplaga av The Blackhearts, med New York-koppling, kompar men det blir ofta slag i luften med överdimensionerade gitarrsolon. Och en hes Joan Jett som desperat kraxar fram låtarna i tappra försök att utmana exempelvis Jim Morrison. Lyckas dock hyfsat bra i Sex Pistols ”Pretty vacant” där energin för en gångs skulle överträffar volymen.


A1. Dirty Deeds (Angus Young/Bon Scott/Malcolm Young) 3:17
1976. Från albumet "Diry deeds done dirt cheap" med AC/DC.
A2. Love Hurts (Boudleaux Bryant) 3:47
1960. Från albumet "A date with the Everly Brothers" med The Everly Brothers..
A3. Pretty Vacant (Glen Matlock/Johnny Rotten/Paul Cook/Steve Jones) 3:23
1977. Singel med Sex Pistols.
A4. Celluloid Heroes (Ray Davies) 5:28
1972. Från albumet "Everybody's in show-biz" med The Kinks.
A5. Tush (Billy Gibbons/Dusty Hill/Frank Beard) 2:21
1975. Från albumet "Fandango!" med ZZ Top.
B1. Time Has Come Today (Joseph Chambers/Willie Chambers) 4:13
1968. Singel med The Chambers Brothers.
B2. Up From The Skies (Jimi Hendrix) 3:01
1967. Från albumet "Axis: Bold as love" med The Jimi Hendrix Experience.
B3. Have You Ever Seen The Rain? (John Fogerty) 3:33
1970. Från albumet "Pendulum" med Creedence Clearwater Revival.
B4. Love Me Two Times (The Doors) 3:07
1967. Från albumet "Strange Days" med The Doors.
B5. Roadrunner USA (1990 Version) (Jonathan Richman) 3:34
1976. Från albumet "The Modern Lovers" med The Modern Lovers.

/ Håkan

Marie Fredriksson (1958-2019)

Postad: 2019-12-11 21:26
Kategori: Minns

Bilder: Anders ErkmanMarie Fredriksson 1987.

EN AV SVERIGES STÖRSTA POPRÖSTER har tystnat men minnet av MARIE FREDRIKSSONS otroliga insatser för svensk musik lever vidare och har ett stort historiskt och musikaliskt värde. Starten på hennes karriär, i grupper som Strul och MaMas Barn, hamnade 1981/1982 ohjälpligt i skuggan av lokalkollegorna Gyllene Tiders exempellösa framgångar men snart skulle Gun-Marie Fredrikssons röst och utstrålning få en större och bredare uppmärksamhet.
   Marie flyttade från sitt Östra Ljungby till ”storstaden” Halmstad, träffade Per Gessle och började alltmer umgås med EMI-artister i allmänhet och producenten, låtskrivaren och basisten Lasse Lindbom i synnerhet. Marie blev snart en flitigt anlitad sångerska på skivinspelningar med andra artister.
   I mars 1982 spelade Ulf Lundell in ”Lycklig, lycklig” för sitt ”Kär och galen”-album med Marie som duettsångerska. Inspelningen användes dock inte på skivan utan släpptes först 1991 på Lundells karriärsammanfattande box ”Livslinjen”.
   1982 medverkade hon också på Lasse Lindbom Bands ”Romantisk blackout” och samarbetet med Per Gessle utvecklades. Hon sjöng på hans debutsoloalbum ”På väg” och när jag, i samband med albumreleasen, intervjuade Gessle framhöll hans Maries styrka som sångerska:
   - Jag har känt Marie i fyra-fem år och hon är väldigt begåvad. Få sångerskor har fått så mycket beröm för sina uppmärksammade inhopp på andras skivor. Hon sjunger vanligtvis i en annan Halmstads-grupp, MaMas Barn, men hon och jag planerar nu ett soloalbum som jag tror mycket på.
   Gessle hade inte Roxette i tankarna redan här utan hade nog tänkt sig skriva låtar till Maries solokarriär.
   Det tänkta samarbetet resulterade just då i en enda låt, ”Tag detta hjärta”, på Maries solodebutsingel i maj 1984. En poppig b-sida som jag gillade bättre än a-sidans ballad ”Ännu doftar kärlek” som genom åren blivit en av Maries populäraste klassiker.
   Men innan Marie Fredrikssons solokarriär på skiva startade dök hon upp på Gyllene Tiders sista turné våren 1984. Som körsångerska och på premiären i Köping sjöng hon en egen låt, ”Kan inte sluta”. En låt som aldrig gavs ut men i recensionen gav jag jag allt beröm till Marie: ”Hon har talang att bli nästa stora kvinnliga rockstjärna.”. Utan att överdriva kan jag påstå att jag var rätt ute...
   Hösten 1984 släpptes Maries första soloalbum, ”Het vind”, där titellåten var skriven av Ulf Lundell, och samtidigt drog Marie på turné tillsammans med Lasse Lindbom. Men det skulle dröja tre år och två ytterligare album, ”Den sjunde vågen” (1986) och ”Efter stormen” (1987), innan jag fick uppleva Marie live på konsert.
   Innan dess hade Roxette, duon med Marie och Per Gessle, fötts ur en tillfällighet sommaren 1986. Först den plötsliga singelframgången ”Never ending love”, sedan albumet ”Pearls of passion” och sommaren 1987 turnerade Roxette under rubriken Rock Runt Riket tillsammans med Eva Dahlgren, Ratata och Orup.
   Trots framgångarna för Roxette, som än så länge begränsades till Sverige, var Marie fast besluten att fortsätta den alltmer framgångsrika solokarriären. I samband med ”Efter stormen”-releasen fick jag uppleva Marie live på Club 700 i Örebro, fullpackat och utsålt.

1987 VAR JAG ÄNNU SÅ LÄNGE INTE SÅ imponerad av varken Marie eller Roxette på skiva. Maries alltmer populära skivor inklusive hits var naturligtvis helt okej men inte suveränt personliga. Och Roxette var ju ett utstuderat hitprojekt mycket skickligt navigerat av Per Gessle där han serverade Marie med perfekt konstruerade sånger. Däremot kom ju Maries scenpersonlighet, oerhörda röstresurser och total karisma till sin rätt på Roxette-konserterna som jag fick uppleva 1987, 1989, 1991 och 1994.
   Marie försökte, så gott det nu gick mellan alla Roxette-åtaganden, att inte påverkas av de internationella framgångarna. Men med facit i hand slarvades hennes bästa år som soloartist runt 1990 bort. Då gjorde Marie sina allra mest personliga inspelningar på svenska men det fanns aldrig utrymme att marknadsföra skivorna eller ge sig ut på soloturné.
   Det var på Cornelis Vreeswijk-tributen ”Den flygande holländaren” (1988) som Maries röst plötsligt fick ett personligt och mänskligt tonfall med naknare arrangemang och allt personligare röstresurser. Året därpå fortsatte den positiva utvecklingen på tv-serielåten ”Sparvöga”. Men det skulle dröja till 1992 innan Marie fick möjlighet att göra ett helt eget album, ”Den ständiga resan”, när producenten Anders Herrlin (Gyllene Tiders basist) kunde presentera Maries nya personliga stil. Albumet är min stora Marie Fredriksson-favorit och och jag placerade skivan på en tredjeplats på min årsbästalista det året.
   Alltmedan Roxette firade osannolika framgångar med USA-ettorna ”The look”, ”Listen to your heart”, ”It must have been love” och (den låt jag faktiskt älskar allra mest med Roxette) ”Joyride” gick Marie Fredriksson och värkte fram personliga alster på sitt eget moderspråk. Det gör hennes storhet som artist ännu större.
   När jag tänker tillbaka på Marie Fredrikssons artistliv är det inte Roxette, och de omåttliga kommersiella framgångarna över hela världen, som jag i första hand tänker på. Nej, Marie var en enastående soloartist och jag är glad att jag fick uppleva henne på scen 1987 (bilden ovan), på en julshow 1989, 1992 och 2014.
   Marie Fredriksson avled på morgonen 9 december 2019 i sviterna av sin hjärntumör.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Dan & Py (1984)

Postad: 2019-12-11 07:58
Kategori: Intervjuer

I AUGUSTI 1984 BÖRJADE DET SISTA ÅRET som Dan Hylander, Py Bäckman och Raj Montana Band turnerade tillsammans lida mot sitt slut. Det var en turné planerad för hösten men det var inte spikat om det här klassiska turnésällskapet då skulle komma till Örebro. Jag och min fotograf Anders Erkman hade följt och nästan punktmarkerat den flitigt turnerande gruppen, och noterat den stadigt ökande populariteten, sedan januari 1983 och vi såg uppbrottet närma sig. Så vi tog nästan varje chans att möta artisterna och musikerna. Den här sommaren var jag för övrigt i Köpings Folkets Park redan 26 juli rent privat för att få uppleva bandets sommarkonsert.
   En konsert i Brunnsparken, Örebro var bokad till 29 augusti 1984 men Anders och jag ville i vanlig ordning möta upp bandet tidigare med en förhoppning om att äntligen få åka turnébuss. Lördag 25 augusti tog vi tåget från Örebro (12:40) till Borlänge där bandet skulle spela i Folkets Park på lördagskvällen. 15:10 anlände vi i Borlänge och gick till deras hotell, Scandic, där de bokat dagrum inför spelningen. I foajén hängde vi med crew, Göran Andersson, turnéledare, Stiffe Rubensson, ljusmix, och Johan Kempe, ljudmix, och sedan fick jag intervjun med Dan och Py inne på hotellets restaurang.
   Innan konserten närmade sig var det dags för middag och vi hängde med hela bandet på kineskrogen i det centrala Borlänge. Där sprang Py på sångaren Janne Landegren som hon kände sedan tidigare. Efter maten for vi till Folkets Park för ännu en konsert med sedvanlig publiksuccé som följd.
   Det här var sista veckan på bandets 46 platser långa sommarturné, 1800 mil som slitit hårt på människor och material. Efter halva turnén hade bussen packat ihop och en vecka innan Borlänge hade körtjejen Ulrika Uhlin kastat in handduken på grund av magproblem.
   Det var ett något annorlunda Raj Montana Band som genomförde sommarturnén 1984. Förutom Dan och Py var det som vanligt Hasse Olsson, Pelle Alsing, David Carlson, och Clarence Öfwerman i bandet. Men ordinarie basisten Ola Johansson hade i slutfasen av turnén tagit barnledigt och ersattes då av Mats Englund som en gång i tiden, under Malmö-epoken, var fast medlem i bandet. Av de två körtjejerna var det bara Sonja Bojadzijev kvar.
   Det var ännu så länge fortfarande osäkert om Örebro skulle finnas med på turnéplanen till hösten. Arrangörsfirman EMA-Telstar tyckte att konserterna i Örebro skulle ligga alldeles för tätt och ville avvakta resultatet av den kommande Brunnsparken-konserten innan de definitivt bestämde sig. (Omedelbart efter den konserten blev det trots allt klart att bandet skulle komma till Örebro i december).
   Efter Borlänge bar det av först söderut, sedan tillbaka till Örebro för att den kommande lördagen, 1 september, avsluta den sista folkparksturnén i Nässjö. Men först fick Anders och jag åka turnébuss från Borlänge till Örebro på natten efter konserten. Men det var sannerligen varken spännande eller uppseendeväckande röjigt. Organisten Hasse Olsson satt vid ratten och övriga turnémedlemmar sov innan vi tog adjö på söndagsmorgonen.
   Dan Hylander och Clarence Öfwerman skrev mycket riktigt musiken till tv-serien "Åshöjdens BK", Max Lundgrens historia om det fiktiva fotbollslaget, som hade premiär 13 april 1985. Inte bara instrumental musik, med typiskt Raj Montana Band-sound, utan även låtar med sång av Dan.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 28/8 1984.

PY GLÄDS ÅT TURNÉ OCH NYTT ALBUM

VI ÄR PÅ VÄG TILL EN KINESRESTAURANG i Borlänge, några kvarter från bandets hotell, när Py Bäckman lutar sig mot mig och frågar viskande:
   - Var är vi? Är vi i Borlänge?
   Py Bäckman har en nästan sjuklig oförmåga att orientera sig och att under en turné hela tiden veta var hon är. Gör man sedan 46 konserter på två månader är förvirringen än mer naturlig.
   Hon ”slog igenom” förra året med succéalbumet ”Sista föreställningen” men själv vill hon hellre förklara framgångarna som resultatet av långt och träget arbete med flitigt turnerande som exempel.
   - Att Mats ”Malla” Ronander producerade betydde också mycket. Han är en charmig slarver och en jävligt duktig musikant som är helt befriad från töntstämpeln. Dessutom har alla i bandet respekt för honom i studioarbetet och det behövs när det blir alltför många viljor.
   Till nya albumet, som nu har arbetsnamnet ”Kvinna från Tellus”, är nio bakgrunder inspelade och Py ska tillsammans med bandet och Malla gå in i studion redan på måndag och avsluta skivan som beräknas komma ut i slutet på oktober.
   Dan Hylanders nya album ”...om änglar o sjakaler” kommer redan om två veckor och han ska nästa vecka ut på en PR-turné runt Norden för att lansera skivan.
   Sommarens turné med Dan, Py och Raj Montana Band går ihop ekonomiskt för första gången men ändå lägger bandet av efter nästa turné?
   - Lägger av och lägger av, det enda vi har beslutat oss för är att inte besluta något inför 1985, säger Dan diplomatiskt. Han har en del kontakter i USA som är intresserade av hans låtar.
   - Jag tror det är lättare att slå sig in som låtskrivare där än som artist så jag håller på och gör en del översättningar som vandrar några gånger över Atlanten innan de får sin slutgiltiga form.
   Innan nästa turné ska Dan tillsammans med pianisten och Raj Montana-medlemmen Clarence Öfwerman skriva och spela in ledmotivet ull Max Lundgrens tv-serie om Åshöjdens BK.

/ Håkan

00: #20. BRUCE SPRINGSTEEN

Postad: 2019-12-09 07:51
Kategori: 00-talets bästa

BRUCE SPRINGSTEEN: The rising (Columbia/Sony, 2002)

ÅSIKTEN OM DEN HÄR SKIVAN HAR FÖR min del varit en enda lång och häpnadsväckande berg- och dalbana. När jag recenserade skivan i Nerikes Allehanda 24 juli sommaren 2002 var jag mer än nöjd (gav den 5/5 i betyg, och det har inte varit så vanligt i mitt recenserande) men sedan pendlade känslorna oväntat brett under många år. Under en period ville jag inte ens lyssna på skivan men jag har nu, när jag till slut rangordnar 00-talets bästa album, slutit fred med både skivan och mig själv och har inga problem att utnämna ”The rising” till Springsteens bästa album på 00-talet.
   Överraskningar och oväntade grepp och nya idéer har jag alltid premierat när jag lyssnat på skivor första gången. Jag vill alltid bli överraskad av en artist som inte går i samma strikt förutsägbara fotspår varje gång. Och jag blev uppriktigt förvånad när jag fick ”The rising” i öronen första gången. Jag var inte riktigt beredd på en Springsteen-skiva som ljudmässigt befann sig långt från E Street Bands sedvanligt väloljade rockmaskineri.
   Valet av ny producent (Brendan O'Brien), huvudsakligen ny tekniker (Nick Didia) och ny inspelningsstudio (Southern Tracks Recording i Atlanta) skvallrade om att Bruce var på jakt efter ett delvis nytt sound och ville understryka sin ambition genom att bjuda på något nytt och annorlunda. Resultatet blev ett lekfullt sound som rörde sig förutsättningslöst från låt till låt.
   Här finns allt från arenalåtar till känsliga ballader inspirerade av terrordådet i New York ett år tidigare.
   Tack vare O'Briens entré tyckte jag mig höra tyngre och mer komprimerade arrangemang. Men paradoxalt lät det också luftigare med många smakfulla och några smått trollbindande detaljer i ljudbilden.
   O'Brien kom ju närmast från den tyngre rockvärlden med klienter som Pearl Jam, The Offspring, Aerosmith och Stone Temple Pilots men försökte inte göra grunge eller hård rock av ”The rising”. Snarare fick han fria tyglar att använda nya redskap i verktygslådan som tidigare var okända i Springsteens värld.
   Nu fick Soozie Tyrell, rutinerad musiker och sångerska bakom Buster Poindexter, David Johansen och Sheryl Crow, lite större utrymme för sin fiol. Hon figurerade redan på ”The ghost of Tom Joad” (1995) men fick nu en viktigare och mer framträdande roll i arrangemangen. Så viktig att hon från hösten 2002 blev permanent medlem i turnékompbandet.
   Bland andra udda nyheter på en Springsteen-skiva var flera förekommande cellospelare, den feta stråksektionen Nashville String Machine, world music-kören Azif Ali Khan And Group, kören Allliance Singers och Southside Johnnys blåskvintett på en låt. Ja, här fanns resurser och ingredienser för att bjuda på många nya pikanta detaljer fast hela E Street Band traditionellt stod för det huvudsakliga kompet.
   E Street Band, fortfarande med Danny Federici och Clarence Clemons i bandet, fick som vanligt på en studioskiva ingen credit som artistnamn bredvid Bruce. Ändå var det smått unikt att höra det här bandet samlat igen, det var nämligen 15 år sedan sist...

Favoritlåt: "Waitin' on a sunny day". När jag väljer låt från mina 00-favoriter brukar jag i möjligaste mån välja något udda men väldigt starkt spår som har kommit i skymundan av de mer framträdande och kända låtarna. Men när jag lyssnar på ”The rising” idag faller jag fortfarande handlöst för skivans kanske mest berömda och mest populära låt.
   Inte opåverkad av alla gånger jag upplevt ”Waitin' on a sunny day” live är det omöjligt att undvika låten även i en studioinspelad version. Så positivt klingande rytmer, en så härligt melodisk fiol, ett så underbart sugande arrangemang och en så fantastiskt catchy refräng har jag nästan aldrig hört. Det är som en fest i kvadrat fast på skiva. Trodde jag hade lyssnat färdigt på denna uppenbara hitlåt men det svänger varje gång jag hör den.

/ Håkan

Covers: Miriam

Postad: 2019-12-06 07:50
Kategori: Cover-skivor

MIRIAM: Down today (Norton, 2015)

FÖR BARA EN DRYG MÅNAD SEDAN kom jag för första gången i kontakt med förnamnet på den amerikanska tämligen okända sångerskan Miriam i samband med coverskivan ”Nobody's baby”. En genuint intressant skiva där innehållet till stor del var allmänt okända och delvis riktigt obskyra låtar. Musikaliskt förstklassigt men jag tyckte då att Miriam hade en lite för späd stämma för att göra det intressanta materialet full rättvisa. Ett år efter den skivan gav Miriam ut den här lika exklusiva samlingen med en majoritet covers och den är musikaliskt och sångmässigt snäppet bättre.
   Det var ju min Örebrokollega Per Magnusson som tipsade mig om Miriam och gjorde mig intresserad av hennes skivor och han har på sin sida Raised On Records noggrant analyserat och redogjort för innehållet och jag tackar ödmjukt för den detaljerade experthjälpen.
   Per har beskrivit musiken på Miriams skivor som rock'n'roll, rhythm & blues, Merseybeat, pop, psykedelia och freakbeat och på ”Down today” skulle jag vilja addera genren powerpop till den redan utsökta blandningen. För här finns mer power i både Miriams röst, popgitarrerna och överlag i arrangemangen.
   Lyssna bara på det ”If I needed someone”/Rickenbacker-inspirerade introt på ”Don't talk to strangers” och den för mig sedan tidigare helt okända Bob Lind-låten ”Cheryl's coming home”. Fantastiskt svängigt och Miriams röst har sedan förra skivan fått ett betydligt tuffare och rivigare tonläge. Hon låter ofta mer som Ronnie Spector i Ronettes och har här checkat in på en tuffare avdelning av det vi brukar kalla 60-talets flickpop.
   Precis som på förra skivan är det producenten Sam Elwitt som helt står för den musikaliska inramningen och har dessutom skrivit två låtar som perfekt passar in i sammanhanget. Hans titellåt är i mina öron ett mindre mästerverk, en ballad med stråkarrangemang som kanske hade platsat på Bee Gees första album.
   Det är sällan jag lyssnar på coverskivor med för mig okända låtar men tretton av skivans fjorton låtar var helt obekanta för mig innan jag lyssnade men Elswitt har verkligen lyckats maximalt med tolkningarna. Small Faces gamla intensiva ”After glow” var däremot kända tongångar, även den passar in så förbaskat bra i Miriams powerpop-mönster.
   Mest fantastiskt är hur de har hittat det för mig obskyra materialet (som exempelvis David Bowies tredje singel ”You've Got A Habit Of Leaving” från 1965) och sedan så perfekt format soundet och uppdaterat arrangemangen till nutid fast det ekar så mycket 60-tal.


A1. The Hand Don't Fit The Glove (Hubert Pattison)
1967. Singel med Terry Reid With Peter Jay's Jaywalkers.
A2. I Keep Falling In Love (Sam Elwitt)
Original.
A3. Take Me For A Little While (Trade Martin)
1965. Singel med Evie Sands.
A4. Cheryl's Going Home (Bob Lind)
1965. Singel ("Cheryl's goin' home") med låtskrivaren.
A5. Get Away (Chuck Portz/Matt Portz)
1967. Singel-b-sida ("Happy together", Australien) med The Turtles.
A6. Don't Talk To Strangers (Bob Durand/Ron Elliott)
1965. Singel med The Beau Brummels.
A7. Down Today (Sam Elwitt)
Original.
B1. Love To Love (Neil Diamond)
1966. Från albumet "The feel of Neil Diamond" med låtskrivaren.
B2. Afterglow (Ronnie Lane/Steve Marriott)
1968. Från albumet "Ogden's nut gone flake" med Small Faces.
B3. One More Rainy Day (Rod Evans/Jon Lord)
1968. Singel-b-sida ("Hush") med Deep Purple.
B4. Don't Be Taken In (Dave Clark/Lenny Davidson)
1965. Från albumet "Catch us if you can" med Dave Clark Five.
B5. Our Love Can Still Be Saved (Jeff Barry/Ellie Greenwich)
1965. Singel-b-sida ("I'll still love you") med Jeff Barry.
B6. Which End Is Up (Diamond Rings)
1968. Singel med Diamond Rings.
B7. You've Got A Habit Of Leaving (David Jones)
1965. Singel med Davy Jones.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Henrik Janson (1984)

Postad: 2019-12-04 07:53
Kategori: Intervjuer

Foto: Anders Erkman

DET VAR ALLTSÅ I SAMBAND MED MATS RONANDERS konsert i Örebro 27 april 1984 som jag intervjuade hans medgitarrist Henrik Janson. Tidigt i sin solokarriär hade Mats en ambition att hans band skulle ha en extragitarrist. På turnén 1982 var det David Carlson, Raj Montana Band-gitarristen, som stod bredvid Mats på scen och inför inspelningen av hans nästa album, ”50/50”, fick värmlänningen Henrik Janson chansen. Ett samarbete som skulle pågå i många år både på skiva och scen.
   På fyra album fram till ”Rock'n'roll bizniz” (1989) fanns Henrik med vid Mats sida som både gitarrist, låtskrivare, producent och arrangör. Under tiden blev han en flitigt anlitad musiker och fanns under 80-talet med på skivor med bland annat Björn Skifs, Gemini, Ted Ström, Tomas Ledin, Lill Lindfors, Dan Hylander (i vars kompband Kosmonaut han var medlem i), Monica Törnell, Tove Naess, Anne-Lie Rydé, Marie Fredriksson, Visitors, Mauro Scocco, Louise Hoffsten och Björn J:son Lindh.
   I intervjun berättade Henrik att han ska producera Anna-Lotta Larssons första album, som fick titeln ”Natt efter natt” (1985), och han fick förtroendet även på nästa album, ”A piacere” (1986).
   Henrik avslöjade också att han hade egna solofunderingar men det skulle dröja till 1989 innan hans debutalbum i eget namn, den instrumentala ”Livingroom”, släpptes.




Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/4 1984.

GITARR MED KICK

I ETT MOLN AV ENERGI OCH UNGDOMLIG ENTUSIASM står gitarristen Henrik Janson till höger om Mats Ronander och ger varje låt en extra kick på konserten. ”Leva mitt liv”, ”Stum igen” och ”I dina fotspår” tar han delvis helt över med sin fräcka sologitarr.
   Men det är kombinationen och samspelet med ”stjärnan” Mats Ronander som är mest iögonfallande när Henrik injicerar friskt blod i musiken.
   - Genom Schunken (Åke Sundqvist, trummisen) träffade jag Mats för ett år sedan och vi kom väldigt bra överens som nu har lett till detta fruktsamma samarbete, förklarar Henrik på klingande värmländska.
   Henrik är uppfödd i Karlstad och började spela gitarr redan som 13-åring. Hade en grupp, Mantra, som spelade både hård- och jazzrock innan Janne Schaffer upptäcke dem.
   Henrik Janson fick därigenom chansen att spela tillsammans med Björn J:son Lindh på ett album, ingick sedan i Mikael Ramels kompgrupp Harru Lust där han träffade Degerfors-killen Nisse Landgren vars uppmärksammade soloalbum ”Street fighter” Henrik har varit med och producerat.
   - Jag tycker det är lika naturligt att spela Miles Davis som Pretenders, säger han och avslöjar sin breda inriktning.
   I sommar ska han turnera med Tomas Ledin, ett jobb som nuvarande arbetsgivaren Mats Ronander tidigare har haft. Och Henrik har så småningom samma planer på en solokarriär.
   - Jag ska producera och arrangera Anna-Lotta Larssons första album i år också så solokarriären får nog vänta till nästa år, säger Henrik och berättar också att han har många egna låtar liggande.
   1985 kan bli Henrik Jansons år.

/ Håkan

00: #21. SOLOMON BURKE

Postad: 2019-12-02 07:52
Kategori: 00-talets bästa

SOLOMON BURKE: Don’t give up on me (Fat Possum/Anti-, 2002)

SOLOMON BURKE KAN VARA DEN ÄLDSTA representanten på min lista över 00-talets favoritalbum. Han var vid inspelningstillfället, februari 2002, av ”Don't give up on me” 65 år (eller 61, uppgifter varierar...) och hans mycket långa karriär hade mer bakom sig än framför. Och det var vi nog medvetna om när skivan släpptes mitt i sommaren 2002. Men jag var också medveten om att jag aldrig hade hört någon bättre skiva med Solomon Burke fast han hade en lång historia med många legendariska låtar och skivor bakom sig.
   Jag har väl aldrig varit någon stor beundrare av klassisk soulmusik i allmänhet och Solomon Burke i synnerhet men hans namn cirkulerade i marginalen till mitt musikaliska intresse på 60-talet. Åren som artist på Atlantic-etiketten, mellan 1961 och 1968 med Bert Berns och Jerry Wexler som producenter, bör i backspegeln beskrivas som den kvalitativa kulmen på Burkes karriär.
   Låtar som ”Everybody needs somebody to love”, ”Cry to me” och ”If you need me” nådde även mina öron fast ofta i versionerna som Rolling Stones gav ut på skiva. Sedan följde år och decennier med religiösa alster och gospelinspirerat material utan kommersiella framgångar som musikaliskt låg långt från mina referenser.
   Efter millennieskiftet ökade plötsligt intresset för Solomon Burke och 2001 valdes han in i Rock'n'roll Hall Of Fame som en förvarning på hans pånyttfödelse som populär artist och om vad som skulle komma.
   Med ”Don't give up on me” i händerna den där sommaren var det i ärlighetens namn den imponerande listan på låtskrivarna som på förhand gjorde mig mest nyfiken. Det var onekligen exklusivt att namn som Tom Waits, Elvis Costello, Brian Wilson, Van Morrison, Nick Lowe och Bob Dylan alla gjorde gemensam sak och skänkte unikt material till en annan artist. Etablerade låtskrivare som Dan Penn, Barry Mann och Cynthia Weil kan vi lägga till i den redan celebra skaran. Allt var givetvis inte specialskrivet för Solomon Burkes mäktiga stämma men majoriteten av innehållet på skivan andades en spännande premiärkänsla.
   Nu 17 år senare vet jag bättre att låtmaterialet inte var så unikt och exklusivt, som jag då trodde, men det kan omöjligt få mig att ändra min åsikt om ”Don't give up on me” som en av 00-talets bästa album.
   Två månader innan den skivans release gav Van Morrison ut sina två bidrag, ”Down the road” och ”Fast train” på ett album. Brian Wilsons låt ”Soul searchin'” härstammar från mitten av 90-talet, en duett mellan Brian och sin bror Carl, men gavs inte ut officiellt förrän 2004.
   Albumets kanske hemligaste låt är Bob Dylans ”Stepchild”, förvisso inte skivans höjdpunkt i sin bluesigt traditionella stil, som ursprungligen var en outtake från ”Street legal”-albumet 1978 under titeln ”Am I your stepchild”. Elvis Costellos ”The judgement” framfördes live redan våren 2002 av låtskrivaren själv och Mann/Weils ”None of us are free” fanns på skiva redan 1993 med Ray Charles på albumet ”My world”.
   ”Don't give up on me” innehåller till övervägande del ballader inspelade live i studion under blott fyra dagar, 25-28 februari 2002. Producenten Joe Henry, själv artist och låtskrivare, har låtit enkelheten styra soundet med en tydlig livekänsla utan större svängrum i arrangemangen som resultat. Låtmaterialet och rösten står i hundraprocentig centrum skivan igenom och det lilla kompbandet på fem man gör inget större väsen av sig.

Favoritlåt: "The other side of the coin". Nick Lowes perfekt coola ballad påstås i cd-konvolutet vara specialskriven för Solomon Burke men är en ganska typisk Lowe-låt i en trygg, mogen, vuxen och laidback stil som har varit hans modell under de senaste 25 åren. Inte heller här gör kompmusikerna några utsvävningar utan håller sig strikt på mattan i ett extremt avskalat arrangemang. David Palmers piano för melodin framåt med små läckra inpass från Rudy Copelands bubblande hammondorgel.
   Fem år efter den här versionen gav Nick Lowe själv ut låten på albumet ”At my age”. Låter lika bra där, lite softare och jazzigare men saknar djupet i Solomon Burkes röst.

/ Håkan

November 2019 på Håkans Pop

Postad: 2019-12-01 11:18
Kategori: Blogg


Bilder: Carina ÖsterlingLolita Pops fantastiska comebackhöst.

2019 ÅRS NÄST SISTA MÅNAD ÄR TILL ÄNDA och det är dags att sammanfatta november-aktiviteterna på Håkans Pop. De sedvanliga kategorierna ”00-talets bästa album”, ”Intervjuer 1974-94” och ”Covers” utökades under månaden med några oplanerade artiklar.
   På den rangordnade listan över 00-talets bästa album kom jag under månaden, på platserna #25 till #22, i kontakt med skivor av John Hiatt, The Cardigans, Neil Young och A Camp. Bland månadens gamla intervjuer, samtliga från 1984, figurerade Bela Svärdmark, Anne-Lie Rydé, Per Gessle och återigen Mats Ronander. Samtidigt fick jag nöjet att återvända till coverskivor med Miriam, Steve Earle & the Dukes, Rickie Lee Jones, John Prine och Patti Smith.
   Månadens enda konsertbesök gjorde jag i Eskilstuna där Lolita Pop spelade en fredagskväll och levererade ännu en storstilad comebackinsats.

ETT ALBUM MED JÄMTLÄNDSKA BANDET Artomus Friendship, powerpopsensationen ”A day of celebration”, gav jag en längre recension. Men i övrigt var november ganska tunnsådd med nya album och det fick mig att uppmärksamma ett antal nya singlar av vilka flera hade anknytning till kommande storhelger.
   Den skicklige låtskrivaren Jeff Lynne har alltid legat mig varmt om hjärtat så visst kände jag intresset när jag först lyssnade på ”From out of nowhere” som han har gjort under namnet Jeff Lynne's ELO. Den melodiösa digniteten är tydlig, Beatles-ekot likaså men arrangemangen är ju alldeles för tunga och fläskiga för att hålla i längden. I de inledande två låtarna håller kvalitén men i längden blir albumet en jämntjock smet.
   Upphittade gamla Harry Nilsson-inspelningar, på albumet med den lustiga titeln ”Losst and founnd”, väcker också intresse men förväntningar på en ganska mänsklig nivå. Han sjunger bättre än jag minns det som men det blir snart uppenbart att det här är överblivet material som inte var ämnade att ges ut.
   Leonard Cohen var givetvis en ikon under sin livstid men jag var aldrig någon stor fan av den store diktaren, legendariske låtskrivaren och personlige sångaren. På det postuma albumet ”Thanks for the dance” låter han mer än lovligt skrovlig i rösten och jag har svårt att upptäcka de stora mäktiga melodierna.
   Jag har även lyssnat på Bo Kaspers Orkesters och Coldplays nya album, ”23:55” respektive ”Everyday life”, utan att bli imponerad.
   Det svänger tveklöst om ”23:55” men det här är nattklubbsmusik för mig och det var länge sedan jag lämnade de lokalerna. Ofta rytmisk och lätt dansant som låter bra – på avstånd.
   ”Everyday life” är spretigare än det mesta. Här finns instrumentala stråkmelodier av klassiskt stuk, ren och skär gospel, udda ljudillustrationer, en soul-cover, rena saxofonsolon, avancerade körarrangemang, österländska klanger och en och annan konventionell låt.
   Med låttitlar som "بنی آدم", instrumental pianolåt, förstår man att gruppen vill nå utanför den västerländska rockbranschen. Den är inte representativ för albumet ty ingen låt på detta brokiga album är det. Singellåtarna ”Champions of the world” och ”Orphans”, båda med hjälp från Max Martin, är skivans mest lättlyssnade och bästa spår.
   Nej, jag tycker månadens bästa musik har givits ut på singel i ett koncentrerat format där melodi och sound blir så mycket mer viktígt.
   Ulf Lundells julsingel ”Stockholm i december” följer upp hans tidigare alster i ämnet, ”God Jul (är det nån hemma?)”, ”Snart kommer änglarna att landa” och ”Snön faller”, men är kanske mest jämförbar med ”Av himlen sänd” från 1997. En oerhört vacker låt, skriven och producerad tillsammans med trummisen Andreas Dahlbäck, som med sitt trygga harmoniska arrangemang låter som ett ymnigt lugnt snöfall på julafton.
   Paul McCartney har lagom till jul släppt en ny singel fast utan helgrelaterade texter. Intressant, stundtals tungt arrangemang på ”Home tonight” men melodimässigt helt utan sensation. Inte originell eller genial. Ett taktmässigt tungt enkelt riff. Syntblås och markerad takt. Då är b-sidan ”In a hurry” både poppigare och soundmässigt roligare. Catchy blås fast jag misstänker att det är syntar. Med rap-sekvenser i texten vill 77-åringen hänga med. Låter som rena outtakes från senaste albumet.
   Lokala Hello Ocean nya singel ”Blind” saknar också julkopplingar men är full av emotionell atmosfär. Ballad med pampiga, stråkliknande syntar med Stina Svenssons röst som utropstecken och ett sound som för mina tankar till både Kate Bush och Peter Gabriel.
   Det blev just officiellt att Thorsten Flink ska vara med i nästa års Mello. Nya singeln ”Kan du fira jul med en sån som jag?” har varken någonting att göra med den tävlingen eller glittrande glada julsånger. En trubadurliknande sång med sedvanlig brysk Flink-stämma där Kenny Håkanssons avslutande gitarrsolo är så mycket mer klockren än Thorstens röst.
   Även Stiko Per Larsson har en udda Mello-bakgrund. Nya singeln ”Snöar på oss” är en exemplarisk poplåt och borde bli en stor hit i den värld jag kallar popbranschen. Kanske personligheten har naggats i kanten av det kommersiella popsoundet.
   Kanske Ted Ströms gamla legendariska låt ”Vintersaga” kan få ett nytt liv under julhelgen. Den nästan sex minuter långa versionen av amerikanen Gabriel Kelley är långsam på gränsen till pratsam och suggestiv. Kelley har ju Sverigebakgrund och uttalar texten näst intill perfekt. Utan större tempoväxlingar blir den dock ganska monoton.
   Inte trodde jag att Graham Parker så här på slutet av året skulle dyka upp på singel. Hans ”Nixon's rules” är en ganska osensationell rocklåt i halvfart som bygger på några enkla elektriska gitarriff halvfart. Men Graham sjunger lika starkt som alltid.

/ Håkan

Tittar tillbaka mot 50 år gamla hits

Postad: 2019-12-01 10:26
Kategori: Blogg



NERIKES ALLEHANDA-SERIEN SOM BLICKAR tillbaka mot 50 år gamla nyheter har ännu en gång publicerats i tidningen. Nu med fokus på november 1969. Och i vanlig ordning har tre ärrade musikfantaster, Hasse Gustafsson, Ruben Hansson och jag, valt ut aktuella låtar från november 1969.
   Utan att blanda in min egen personliga smak valde jag ut fem hits (se nedan) med Oliver, Fleetwood Mac, The Band, The Archies och The Hollies från den månaden.



/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (441)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (19)
Jul (70)
Konserter (232)
Krönikor (142)
Larm (20)
Listor (49)
Maxi12" (35)
Minns (131)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< December 2019 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31          

Per Gotthardsson 15/09: Jag var där och precis som i artikeln var jag där för Jon Hiseman och Colosse...

Per-Anders Karlsson 12/09: Dock var Stockholm 88 hästlängder bättre än 85 från en som var både i Göt...

Per-Anders Karlsson 12/09: John Landau sade att den andra konserten i stockholm på Hovet var Springsteens ...

Anders Sundh 9/09: Hej Rätt datum för konserten i Konserthuset är fredag 20 nov 1975. Jag var s...

Per-Anders 5/09: Bästa konserterna i Sverige någonsin dessa 2 1988. Han utklasssade Ullevi spe...

Per-Anders 5/09: Bra konserter men inte lika bra som 1988 på Stockholm Stadion. Kanske var där...

Per Theander 19/08: Hej, Håkan! Försöker med Googles hjälp luska ut när jag var i Örebro kons...

Hasse 26/07: Ja, Harvest gick varm på studentrummet i Örebro i början av 70-talet. Kan for...

Peter 17/07: Låter spännande. Ska bli intressant....

Björn Stein 4/07: Även Nisse klädde sig en Stones tisha, Some girls......

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.