Blogginlägg

En laddad het Hyde Park-happening

Stora lilla Nick Lowe på festivalens stora scen.



NICK LOWE
JUSTIN CURRIE
ELVIS COSTELLO & THE IMPOSTERS
RAY DAVIES
British Summer Time, Hyde Park, London 12 juli 2013

Efter förra årets "fadäs" med avstängt ljud på övertid som final på Bruce Springsteens konsert har Hard Rock Calling-arrangörerna dragit vidare till andra platser i London. Och nya arrangörer, organisatörer och sponsorer har ockuperat grönområdet närmast Mayfair i Hyde Park vid sidan om Park Lane. Grönområde är kanske för mycket sagt för gräset var både nedtrampat, utslitet och torrt och bör närmast jämföras med en öken.
   Konsertarrangemanget under rubriken British Summer Time pågick i år mellan 5 och 14 juli med olika artister, inklusive Rolling Stones vid två tillfällen inför 65 000 i publiken. Fredagskvällens begivenheter hade ursprungligen Elton John som headline men i onsdags meddelades den fatala nyheten att han ställt in sin konsert till följd av akut blindtarmsinflammation. Då spreds den sensationella nyheten att hela konsertkvällen blev gratis och vi biljettinnehavare skulle få tillbaka pengarna. Ett helt unikt initiativ som ingen har hört talas om tidigare.
   Eftersom inte Elton John var anledning till konsertbesöket får man tacka för det generösa erbjudandet att få uppleva fyra favoritartister gratis på en lite mer komprimerad tid. Där Nick Lowes solokonsert blev den naturliga lågmälda startpunkten för vårt engagemang och avslutningen med legendaren Ray Davies blev en helt naturlig final med massor av allsång och kända låtar.
   Så här tveklöst underhållande var våra hålltider från en soldränkt och het fredagseftermiddag till en marginellt svalare solnedgång:

NICK LOWE
Konsertlängd: 16:42-17:25 (43 min)
I originalprogrammet låg Nick Lowes konsert insprängd på kvällstid på en mindre scen mellan Ray Davies och Elton John men fick nu det naturliga nöjet att inleda artistkavalkaden på den stora huvudscenen. Han kanske ser lite ensam och vilsen ut på bilden men han tacklade allt med sedvanlig anspråkslös och småkomisk personlighet. I solglasögon, jeans(!) och pikétröja bjöd han in till en "tea time consumption" med en rad alldeles utsökta låtar.
   Bakom Nick på den stora scenen fanns en backdrop med ett snyggt designat foto med åtskilliga intressanta detaljer. Ett pass, biljetter (bland annat "Nick Lowe and Rockpile" på Bottom Line), Stiff-singeln "Heart of the city" och en pin ("It's ok to love Nick Lowe"). Smakfullt.
   Förutom att Nick framförde sina låtar alldeles avslappnad, i "I trained her to love me" kom han av sig två gånger, så var han även sedvanligt lugn och spontan i mellansnacken. Fast den starka heta solen pressade mot honom där han stod och drack te mellan låtarna.
   Lowes repertoar var som vanligt en mix av gamla klassiker och senare mer aktuellt material. Med några få sporadiska nedslag i 80-talet.

Och låtlistan för kvällen såg ut så här:
Where's my everything
Heart
Long limbed girl
Ragin' eyes
Rome wasn't build in a day
Has she got a friend?
I trained her to love me
I live on a battlefield
Cruel to be kind
Raining raining
Somebody cares for me
Withoutlove
(What’s So Funny ’Bout) Peace, Love And Understanding
I Knew The Bride (When she used to rock and roll)

JUSTIN CURRIE
Konsertlängd: 18:15-18:57 (43 min)
Nykomlingen Gabrielle Aplin har precis debuterat på album men fick stå med nästan lika stora bokstäver på affischen som Elton, Costello och Davies. Hann höra henne och bandet i några låtar, bland annat Frankie Goes To Hollywoods gamla "The power of love", men tyckte likheten med Amy MacDonald var lite för påtaglig för att jag ska uppfatta det som något nytt. Sedan skyndade jag till skotten Curries föreställning i den mysiga men varmt tryckande inomhusscenen Unwind Theatre.
   Förre Del Amitri-sångaren Currie tog oss till himlen under majoriteten av sina 43 minuter på den lilla scenen. Ett utrymme han delade med extragitarristen Stuart Nesbit som även hjälpte till med sång vid sidan av några ypperliga akustiska gitarrsolon.
   Det var svårt att notera exakta låttitlar under Curries framförande då repertoaren innehöll flera ännu ej utgivna låtar. Men efter en viss research har jag fått fram en fullständig låtlista, se nedan. De gamla Del Amitri-låtarna "Always the last to know" (som inledde), "Sleep instead of tears", "Tell her this", "Move away Jimmy Blue" och "Driving with the brakes on" blev den uppskattade ryggraden i konserten men de redan publicerade sololåtarna "Everone I love" (där Justin visslade snyggt) och finalnumret "No, surrender".
   Currie växlade mellan akustisk gitarr och piano och var allra bäst i det senare fallet när han lindade in nya låtar som "Into a pearl" och "Little stars", från nya albumet "Lower reaches" som släpps om en månad, med sin soulfyllt personliga stämma. Himmelskt var ordet.
Men även de nya låtarna "Priscilla" och "Every song's the same" lovade gott inför nya albumet.

Justin Curries låtlista:
Always the last to know
Everyone I love
Priscilla
Into a Pearl
Sleep instead of teardrops
Every song's the same
Tell her this
Move away Jimmy Blue
Driving with the brakes on
Little stars
No, surrender

ELVIS COSTELLO & THE IMPOSTERS
Konsertlängd: 18:58(?)-20:14 (77 min)
När jag kom ut från Curries magiska föreställning hade Costello redan trampat igång med sin genomgående rockiga, stundtals hetsiga, tempoladdade och frustande föreställning. Men så heter ju den pågående turnén "The revolver tour" och musikaliskt fick jag vid flera tillfällen under konserten uppleva en pånyttfödelse av 70-talets rasande rockiga Costello. Kompbandet heter ju numera Imposters men påminde starkt om Attractions både bokstavligen (den nye basisten Davey Faragher är enda skillanden) och soundmässigt.
   Snart 60-årige Elvis höll inte igen på tempot varken i låtarna eller mellan. Och ville kraftigt understryka att hans ansikte fortfarande var något en mamma kan älska. Och apropå mamma Costello så fyllde hon denna kväll 86 år och vi sjöng "Happy birthday" för henne.
   Även den här kvällens repertoar hade ett övervägande gammalt stuk. Där det rockades vilt i låtar som "Accidents will happen", "Radio radio", "(I Don't Want To Go To) Chelsea", "The angels wanna wear my (red shoes)" (exklusivt förlängd med Prince-låten "Purple rain") och "Pump it up".
   Men det svängde också pardonlöst om både pianisten Steve Nieve (som Costello envisades med att kalla "Naive") och trummisen Pete Thomas i nyare material som "Bedlam" (från 2004 års "The delivery man") och den långa "I want you" med sitt mördande elgitarrintro.
   Ett så riffigt och intensivt framförande kräver naturligtvis några pauser och ballader där "Alison", smörlåten "She" och "Shipbuilding" (Nieves stora solonummer!) fick representera den ingrediensen.

I sin helhet såg Costellos repertoar ut så här:
Accidents Will Happen
I Can't Stand Up For Falling Down
High Fidelity
Radio, Radio
Everyday I Write The Book
Watching The Detectives
Alison
Bedlam
She
A Slow Drag With Josephine
Good Year For The Roses
Oliver's Army
(I Don't Want To Go To) Chelsea
(The Angels Wanna Wear My) Red Shoes / Purple Rain
Pump It Up
(What's So Funny 'Bout) Peace, Love And Understanding?
Shipbuilding
I Want You

RAY DAVIES
Konsertlängd: 20:59-22:27 (88 min)
Legendaren och Kinks-ledaren Ray Davies fyllde nyligen 69 år och under konserten i Hyde Park hade han kanske stundtals lite svårt att låta så där ungdomligt pigg som låtarna i original en gång lät på 60-talet. Sången brast ibland men han hade en charmig distans till sin historia när han vid några tillfällen satte sig ned på en stol, kallade sig själv "uncle Ray" och gjorde några små korta akustiska varianter på sina klassiker. För att snart vara på benen igen när bandet pumpade igång den mer elektriska versionen av samma klassiker.
   Nostalginivån slog naturligtvis i topp under hela Davies föreställning och bandet gjorde sitt allra bästa för att kunna presentera trovärdiga versioner av pophistoriens bästa Kinks-klassiker. Gitarristen Bill Shanley startade föreställningen med historiens mest kända gitarriff, "You really got me"-introt, innan Davies kom in på scenen och sjöng den tidiga Kinks-låten "I need you".
   Trummisen Damon Harris, som vi förresten såg i Örebro för någon månad sedan när Temperance Movement gästade staden, spelade lite för muskulöst för att låta 60-tal men pianisten Ian Gibbons (en senare Kinks-medlem) och basisten Dick Nolan höll sig stabilt på mattan.
   Medan de legendariska låtarna radades upp överfölls jag av känslan att Ray Davies var 60-talets viktigaste engelske låtskrivare. Det är/var svårt att slå så magnifika hits som "Sunny afternoon", "Dead end street", "Dedicated follower of fashion", "Till the end of the day", "See my friends", "All day and all of the night", "Waterloo sunset", "Tired of waiting for you", "You really got me" och "Days".
   Däremellan stoppade han in marginellt nyare låtar som "Apeman", "Victoria", "20th century man", "Full moon" (1977), "Celluloid heroes" för att avsluta allsångskvällen med "Lola".

Hela Ray Davies-repertoaren var enligt följande:
I Need You
Where Have All the Good Times Gone
I'm Not Like Everybody Else
Sunny Afternoon
Dead End Street
Dedicated Follower of Fashion
Victoria
20th Century Man
Till The End Of The Day
See My Friends
All Day and All of the Night
Waterloo Sunset
Full Moon
Come dancing
Apeman
Tired Of Waiting For You
Celluloid Heroes
You Really Got Me
Days

Extralåt:
Lola

Det samlade intrycket av denna festivaldag/kväll var givetvis mycket positivt. Spektakulära förhoppningar att Nick Lowe skulle dyka upp på Elvis Costellos konsert och att sedan Costello skulle sjunga duett med Ray Davies på "Days" fanns naturligtvis i huvudet. Men det hände aldrig.



/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.