Blogginlägg

Absolut jämn helhet med fantastiska toppar

Postad: 2012-02-05 23:43
Kategori: Konserter



                                                                                  Foto: Jan-Ola Sjöberg
Nick Lowe bjöd på en fantastisk konsert tillsammans med sitt band på Nalen. Fler bilder hittar ni längst ned på sidan.

NICK LOWE
GERAINT WATKINS
Nalen, Stockholm 4 februari 2012
Konsertlängd: 20:58-21:39 (Geraint, 41 min) och 22:00-23:23 (Nick, 83 min)
Min plats: ca 20 meter rakt framför scenen.


Det gick ett besviket sus genom min hjärna när jag på lördagsmorgonen läste rapporterna om Nick Lowes konsert i Östersund och och fick en otäck känsla att Nick Lowe ännu en gång skulle komma till Nalen utan band. Ännu en repris av konserterna 2005 och 2007 på samma scen alltså. Nu var det falskt alarm och det var en skön suck från mitt hjärta när jag fick se Nalens stilfulla scen möblerad med ett trumset.
   Nick Lowes ständige klaviaturspelare Geraint Watkins inledde ensam med en skön blandning av evergreens och äkta rock'n'roll. Han var en sann underhållare med mycket komik i mellansnacken där han exempelvis efter över 30 minuter på scen plötsligt hälsar publiken välkommen med ett engelskt "Good evening!".
   Jag är inte riktigt bekant med Watkins brokiga låtmaterial. Men standardrocklåtar som "Johnny B Goode" och "Mystery train" svängde givetvis sanslöst med det vilda pianot som största ingrediens. Medan hans ibland grymtande stämma var en humörhöjande detalj.
   Watkins hade givetvis också några egna låtar på repertoaren där jag med visst besvär noterade "Soldier of love", "It's a wonderful life" och "My happy day". Men hans bästa låt sparades faktiskt till Nick Lowe-konserten som följde.
   Nick Lowes kompband hade ett klassiskt snitt med pianot till vänster och ståbasen till höger och gitarristen tillsammans med trummisen några steg bakom.
   Jag ska absolut inte klaga på saknade låtar men Nick Lowe måste ju ha ett traditionellt problem att välja ut repertoar till en turné eller konsert. Därför var det för mig succé att den senaste fantastiska skivan "The old Magic" var så rikt representerad under konserten och överhuvudtaget var det Nicks låtar från de senaste tjugo åren som kraftigt dominerade låtlistan med några få gamla hits mot slutet.
   För det är ju under de två senaste decennierna Nick har utvecklats som både sångare, låtskrivare och poetisk textförfattare. Och i den jämförelsen kan varken "I knew the bride", "What's so funny bout peace love and understanding" och inte ens "Cruel to be kind" slå moderna evergreens som "Stoplight roses", "Sensitive man", "House for sale" och "Lately I've let things slide" på fingrarna.
   Utan att på något sätt ta över de musikaliskt smakfulla arrangemangen var bandet både smidigt och otroligt tajt i de små gesterna. Visserligen hade gitarristen Johnny Scott lite problem med gitarren men det påverkade inte alls helheten där Bobby Irwins (förlåt Robert Treherne som han heter numera) trummor och sång, Matt Radfords maffiga bastoner och Geraints klingande piano och pipande orgel hjälpte till att understryka Nick Lowes förstklassiga låtar.
   I en absolut jämn repertoar kunde jag ändå urskilja några toppar. Snabba "Sensitive man", trots det syntetiska blåsljudet, var en av kvällens höjdpunkter. Gamla "Without love" uppdelad i två delar var definitivt en annan. Dessutom var Geraint/Nick-duetten "Only a rose", Rockpile-låten "When I write the book" och den korta rockabillyattacken "Go 'way hound dog" underbara extralåtar med Elvis Costellos "Alison" som kronan på verket.
   Nick avslutade de 83 minuterna på scen med textraden "my aim is true". Så sant, Nick!

1. Stoplight Roses
2. Heart
3. What Lack of Love Has Done
4. Ragin' Eyes
5. Lately I've Let Things Slide
6. Has She Got a Friend
7. I Trained Her to Love Me
8. I Live on a Battlefield
9. I Read a Lot
10. Cruel to Be Kind
11. Raining Raining
12. Sensitive Man
13. Somebody Cares For Me
14. House For Sale
15. Without Love
16. I Knew the Bride (When She Used to Rock and Roll)

Extralåtar:
17. Only a Rose
18. When I Write the Book
19. (What's So Funny 'Bout) Peace, Love and Understanding
20. Go 'Way Hound Dog

Extra extralåt:
21. Alison


                                                                                     Foto: Tobbe Stuhre


                                                                               Foto: Tommy Sundström

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (412)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (55)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (113)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Februari 2012 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29        

Björn 3+7=11 23/05: Bra jobbat redaktören, så var det där med en egen "Bloggkategori" för Magnus Lin...

Arkel 7/05: Re: Minnen spelar spratt - eller????. För 10 000 år sen var jag på Malmen och h...

Zoli 6/05: Hej, Little Richards skivbolag hette inte Speciality utan Specialty. Alltså, a...

Uffe Ericson 5/04: The Searchers gjorde sin absolut sista live spelning den 31 mars i år och har n...

jeff christer 1/04: Har läst dina fina artikel om dom två sire skivorna , mycket bra . har båda p...

Björn Stein 18/03: Relaterat: Ian Dury hyllar sin hjälte under 3.33 på den fantastiska Sweet Gene V...

Tommy 18/03: Det har kanske inte med saken att göra, men jag vill påminna om Ian Dury&The Bl...

Janne 15/03: Van Morrisons No guru no metod no teacher gick inte hem, ser jag. Smaken är olik...

Bubbert 13/03: Vad har hon pysslat med sedan 1986/1987 ?...

Bubbert 2/03: Liten petitess, årtalet i bildtexten ska vara 2019, inte 2018....

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.