De tio senaste blogginläggen

Håkans Pop 10 år: 90:#1 El corazón

Postad: 2017-08-16 07:57
Kategori: 10 år

Trots många år som skivartist dröjde det till 1997 innan Steve Earle lyckades producera ett fullständigt mästerverk. Han har gjort många bra album sedan dess men det är inget som slår variationen i låtarna och den musikaliskt spännande inramningen på "El corazón" som jag för övrigt rangordnar som det allra bästa albumet på 90-talet.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 12/5 2014.


STEVE EARLE: El corazón (Warner Bros/E-Squared, 1997)

Det är lätt att glömma att Steve Earle en gång var en outsider, en underdog där hans skivor inte alltid var förutsägbara succéer. Earle-skivorna gjorde seriös entré i mitt liv under den senare delen av 80-talet. Samarbetet med Pogues på "Copperhead road" (1988) var en rejäl dörröppnare, likaså låten "Devil's right hand" från samma album.
   På "The hard way" (1990) och liveskivan "Shut Up and Die Like an Aviator" (1991) ville han nog gå i fotspåren efter Bruce Springsteen och Neil Young tillsammans med sitt rockband till komp. Drogproblem och fängelsestraff gjorde att både livet och musiken fick starta om några år in på 90-talet. Och nu hade han funnit sin personliga stil, mäktiga röst och fantastiska låtskrivande.
   Det började lite lågmält med "Train a comin'" (1995), fortsatte starkt med "I feel alright" (1996), även den given på min 90-talslista, och exploderade totalt med "El corazón". Den tog mig med storm då och den gränslösa blandningen och styrkan i varje låt tar mig fortfarande känslomässigt på en underbar resa.
   Precis som jag avslutade min recension från 1997 (se nedan) blev "El corazón" det årets nummer ett på årsbästalistan och nu, nästan 17 år senare, utnämner jag Steve Earles praktverk till hela 90-talets bästa album.
   Listan på 90-talets bästa skivor har nått sitt slut men ämnet fortsätter snurra på den här sidan några veckor till. Jag kommer under de närmaste dagarna redovisa alla mina årsbästalistor från 90-talet med eller utan originalkommentarer. Så häng på innan sommaren tar sitt stora grepp över bloggen och livet i övrigt.

Här följer hela min ursprungliga 5+-recension, från Nerikes Allehanda 3 oktober 1997, av Steve Earles "El corazón":

STEVE EARLE
El corazón
(Warner Bros/E-Squared)


90-TALET LER MOT STEVE EARLE, Texas-killen som inte kan placeras vare sig i rock- eller countryfacket. På nya skivan visar han dessutom att hans musik över huvudtaget inte går att begränsa till någon enskild genre.
   Låter det splittrat så är "El corazón" precis tvärtom.
   Steve bjuder på en fulländad mix där han i vissa låtar slår både Bob Dylan, Bruce Springsteen och Neil Young på deras egna revir.
   Skivan ramas in av två lågmälda ballader. I "Christmas in Washington" sjunger han om att han vill ha Woody Guthrie tillbaka och "Ft Worth blues" tillägnas vännen och nyligen avlidne Townes Van Zandt. Båda låtarna kunde varit topplåtar på Springsteens "Nebraska" och överträffar allt på "The ghost of Tom Joad".
   "Taneytown" är en grovt skissad karikatyr på en typisk Neil Young-låt. Och med Emmylou Harris i kören låter det som mycket på "American stars and bars".
   "You know the rest" har klara "I want you"-kvalitéer men är egentligen en blandning av bluegrass och rockabilly och har en rolig text. Så rolig att Steve har svårt att hålla sig för skratt.
   I övrigt pendlar albumet hjärtknipande mellan bluegrass, rock och grunge(!).
   Ja, Steve samarbetar faktiskt med Seattle-bandet Supersuckers på en låt, "N.Y.C", som onekligen står ut men ändå inte faller ur ramen.
   Så musikaliskt stor är Steve Earle för tillfället. Han passar in i vilken omgivning som helst.
   Vokalgruppen Fairfield Four, senast aktuell på John Fogertys skiva, och bluegrasskvintetten Del McCoury Band profilerar några låtar.
   Som hitlåt är duetten "Poison lovers" perfekt. "The other side of town", komplett med manipulerat vinylknaster, låter som en nyupptäckt Hank Williams-demo från 40-talet. Och "Here I am", med sonen Justin på gitarr, slår undan benen på hela rockpubliken.
   Ändå är Steve Earle en artist med större hjärta än hjärna. Han påstår det själv dessutom. "Det är hjärtat som betyder något, att tänka ger mig bara huvudvärk".
   Men "El corazón" framkallar sällsynt kraftiga lyckokänslor. Helt klart årets skiva.

YouTube: Steve Earles hyllning till Townes Van Zandt: "Fort Worth blues".


/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Nick Lowe discography

Postad: 2017-08-15 07:58
Kategori: 10 år

Det här är Nick Lowes fullständiga diskografi över hela hans engelska skivutgivning. Från de tidiga Brinsley Schwartz-skivorna via solopoplåtarna och Rockpile till de lågmälda popskivorna i eget namn på 10-talet. Det här är nog diskografin som jag och Lasse Kärrbäck är mest nöjda med.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 11/9 2011.




Nicholas Drain Lowe, mer känd som NICK LOWE, föddes 24 mars 1949 i Walton-on-Thames. Hans pappa jobbade i Royal Air Force vilket gjorde att familjen flyttade runt mycket. Som ung bodde Nick på en militärbas i Tyskland och bildade redan som 11-åring sin första grupp, Four Just Men, tillsammans med några andra ynglingar och blivande kändisar: Sean Tyla (14 år), nylonsträngad akustisk gitarr och sång, Garry Tyla (12 år), munspel, trumma, och Rob Tarsnane (12 år), 12-strängad gitarr. Nick spelade banjo(!) i bandet. Gjorde en spelning i Tyskland.



Fortsättningen på Nicks tidiga musikerambitioner fortsatte i grupperna Sounds 4 Plus 1 och Kippington Lodge innan drömmarna som soloartist tog över när gruppen Brinsley Schwarz splittrades i maj 1975.   




70-TALET


För att snabbt försöka bli av med sitt skivkontrakt på United Artists bildade Nick en påhittad grupp, Tartan Horde, med medlemmar under pseudonym: Terry Modern (Nick), Mouse Modern (Rat Scabies), Susie Marmalade, Ray Marmalade och Mary McKeown.


27 juni 1975
TARTAN HORDE
Bay City Rollers We Love You
(Terry Modern)
Rollers Theme (Terry Modern)
A Modern Boys Production
(United Artists UP 35891)
   Den skotska popgruppen Bay City Rollers firade under våren och sommaren 1975 sina största kommersiella framgångar. Nick Lowe (Terry Modern) utnyttjade situationen och skrev med glimten i ögat en hyllning till gruppen.
   Nick spelade själv alla instrument utom trummor som spelades av The Rumour-medlemmen Steve Goulding. Inspelningen gjordes i Chalk Farm Studios med skolbarn i kören under ledning av deras musiklärare Penelope Tobin. Under namnet Penny Tobin, keyboards, fanns hon några år senare med i Nick Lowes grupp Last Chicken In The Shop under Stiff-turnén hösten 1977.


1976
NICK LOWE
Keep It Out Of Sight
(Wilko Johnson)
Producerad av Dave Edmunds for Modern Boys Productions
(I've Been Taking The) Truth Drug (Nick Lowe)
Producerad av Jake Riviera for Modern Boys Productions
(Dynamite Dyr 45007, Holland)
   Första officiella singeln under Nick Lowes eget namn, endast utgiven i Holland. Inspelad i Rockfield-studion med, Danny Adler (Roogalator), Dave Edmunds och Terry Williams. A-sidan är en Dr Feelgood-låt från "Down By The Jetty"-albumet.

30 januari 1976
THE DISCO BROS
Let’s Go To The Disco
(Nick Lowe)
Producerad av Dave Edmunds for Modern Boys Productions
Everybody Dance (Nick Lowe/Daniel Adler)
A Modern Boys Productions
(United Artists UP 36057)
   Nick låg även bakom det här gruppnamnet tillsammans med Danny Adler, gitarr, Dave Edmunds, gitarr, Terry Williams, trummor, och Bob Andrews, dragspel. Adler har även skrivit låten på b-sidan tillsammans med Nick.
   A-sidan är inspelad i Rockfield-studion samtidigt som "Keep it out of sight"-singeln och b-sidan spelades in i Hope & Anchor-studion.



Rockpile 1976-1981. Från vänster Nick Lowe, Dave Edmunds, Terry Williams och Billy Bremner.

Namnet Rockpile hade länge figurerat i Dave Edmunds karriär, släppte albumet "Rockpile" 1972 och innan dess släppte han några singlar under namnet Dave Edmunds' Rockpile men i december 1976 startade alltså "riktiga" Rockpile. Det skulle dröja ännu några år innan Rockpile skulle göra skivor under eget namn men Nick Lowe, Dave Edmunds, Billy Bremner och trummisen Terry Williams skulle fram till 1980 kollektivt komma att figurera på alla Lowe-album, inklusive Nick Lowes singel "American squirm".



14 augusti 1976
NICK LOWE
So It Goes
(Nick Lowe)
Heart Of The City (Nick Lowe)
Producerad av Nick Lowe/Jake Riviera
(Stiff BUY 1)
   Har berättat det mesta om den här klassiska Stiff-singeln här. Kan bara lägga till att båda låtarna är inspelad som en demo till förlaget och inspelningen kostade endast 45 engelska pund, ca 500 svenska kronor.



1977
TARTAN HORDE
Rollers Show
(Terry Modern)
Allorolla (Terry Modern)
(United Artists CM-66, Japan)
   Helt oväntat och mycket överraskande blev den första Tartan Horde-singeln en hit i Japan vilket fick Nick & Co att spela in ännu en singel och ännu en Bay City Rollers-hyllning. En singel som aldrig släpptes i England. Den här gången kompas Nick av den amerikanska gruppen Clover som också kom att kompa Elvis Costello på debutalbumet "My aim is true".



1977
THE DISCO BROS.
Let's Go To The Disco
(Nick Lowe)
Everybody Dance (Nick Lowe/Daniel Adler)
Producerad av Dave Edmunds
THE TARTIAN HORDE
Bay City Rollers We Love You
(Terry Modern)
Rollers Show (Terry Modern)
A Modern Boys Production
(United Artists 5C 016-60123, Holland)
   Disco Bros- och första Tartan Horde-singlarna släpptes som ep i Holland med bildomslag. OBS! Etiketten på b-sidan är felstavad.



April 1977
”Bunch Of Stiffs”
(Stiff SEEZ 2)

NICK LOWE: I Love My Label (Nick Lowe/Profile)
Producerad av Nick Lowe
TAKEAWAYS: Food (C Kid)
Producerad av Stan Francisco
   Samlingsskiva med spridda Stiff-artister. Stan Francisco var en pseudonym för Nick och Takeaways var en grupp med Lowe, Dave Edmunds, Larry Wallis och Sean Tyla. I övrigt står det mesta om hela skivan här.



Maj 1977
NICK LOWE
Bowi

Producerad av Nick Lowe
(Stiff LAST 1)

Born A Woman (Martha Sharp)
Shake That Rat (Nick Lowe)
Marie Provost (Nick Lowe)
Endless Sleep (Nick Lowe)
   Titeln på ep:n är en hyllning till David Bowie (hans senaste skiva hette "Low"...) och skivan är inspelad med samma musiker som på BUY 1, utom "Shake That Rat" där Pete Thomas spelar trummor, på "Marie Provost" spelar Roger Bechirian orgel och Dave Edmunds körar.


Oktober 1977
NICK LOWE
Halfway To Paradise
(Gerry Goffin/Carole King)
I Don’t Want The Night To End (Nick Lowe)
Producerad av Nick Lowe For himself
(Stiff BUY 21)
   Nicks avsked till Stiff. Han lämnade bolaget tillsammans med Jake Riviera, Yachts och Elvis Costello. Båda låtarna ryktas vara från ett planerat (men även denna gång) outgivet Stiff-album, "Aerials Over Orkney".
   A-sidan är en cover på Tony Orlandos amerikanska original (1961) men kanske allra mest på Billy Fury som hade en stor hit med låten i England samma år.



                                                                                        Foto: Micke Rip
Februari 1978 spelade Nick Lowe förband till Wasa Express på Domino i Stockholm. Den långhåriga gitarristen är Albert Järvinen från Hurriganes, den andra är Martin Belmont från Ducks Deluxe/Rumour och trummis är Terry Williams, som sedan fortsatte med Nick i Rockpile.
   Micke "Rip"Borg, som tagit bilden, berättar: "Träffade Nick Lowe i somras 2012 och han berättade att den där dubbelhalsade tingesten som han spelar på, nog bara spelades på live vid detta tillfälle. Den var tydligen hemsk att spela på och kort därefter såldes den till basisten i bandet Barclay James Harvest."




17 februari 1978
”Stiffs Live Stiffs”
(Stiff GET 1)

NICK LOWE: I Knew The Bride (When she used to rock and roll) (Nick Lowe)
NICK LOWE: Let’s Eat (Nick Lowe)
ALL: Sex + Drugs + Rock + Roll + Chaos (Ian Dury/Chaz Jankel)
   Paketturnén med Stiff-artister hösten 1977. Nick Lowes kompband hade det tillfälliga namnet The Last Chicken In The Shop och innehöll Larry Wallis, gitarr och sång, Terry Williams, trummor, Pete Thomas, trummor, Dave Edmunds, gitarr och sång och Penny Tobin, keyboards.
   Under gruppnamnet All döljs huvudartisterna Ian Dury, Elvis Costello, Wreckless Eric, Larry Wallis och Nick Lowe.



Februari 1978
NICK LOWE
I Love The Sound Of Breaking Glass
(Nick Lowe/Andrew Bodnar/Steve Goulding)
Producerad av Nick Lowe
NICK LOWE WITH ROCKPILE
They Called It Rock
(Nick Lowe/Rockpile)
A Grimy and Blurred Production
(Radar ADA 1)
   Nick Lowes premiär på nya skivbolaget Radar.   
   Kompet på a-sidan är de tre Rumour-medlemmarna Bob Andrews, keyboards, Andrew Bodnar, bas, Steve Goulding, trummor plus mixteknikern Roger Bechirian, tamburin och kör.



Mars 1978
NICK LOWE
The Jesus Of Cool

Producerad av Nick Lowe
(Radar RAD 1)

Music For Money (Nick Lowe)
I Love The Sound Of Breaking Glass (Nick Lowe/Andrew Bodnar/Steve Goulding)
Little Hitler (Nick Lowe/Dave Edmunds)
Shake And Pop (Nick Lowe)
Tonight (Nick Lowe)
So It Goes (Nick Lowe)
No Reason (Nick Lowe)
36 inches High (Jim Ford)
Marie Provost (Nick Lowe)
Nutted By Reality (Nick Lowe)
Heart Of The City (live) (Nick Lowe)
   Kompet skiftade från låt till låt. Folk från både Rockpile, Attractions, The Rumour, Blockheads plus Larry Wallis och John McFee från Clover.
   Genomgående originallåtar plus en cover av Jim Ford, då ännu så länge outgiven med låtskrivaren själv.



Maj 1978
NICK LOWE:
Little Hitler
(Nick Lowe/Dave Edmunds)
Producerad av Nick Lowe
Cruel To Be Kind (Nick Lowe/Ian Gomm)
(Radar ADA 12)
   A-sidan, där Pete Thomas och Dave Edmunds kompar Nick, hämtades från det aktuella albumet. B-sidan är Brinsley Schwartz outgivna originalinspelning av "Cruel to be kind", en låt som skulle spelas in igen med Nick Lowe och Rockpile.




Juli 1978
ROCKPILE
So It Goes
(Nick Lowe)
NICK LOWE with Rockpile
Heart Of The City (live)

Producerad av Nick Lowe
(Columbia 3-10734, USA)
   På den amerikanska utgåvan av Nick Lowes Stiff-singel har b-sida blivit a-sida. Och på b-sidan figurerar den ursprungliga a-sidan i en liveversion med Rockpile i kompet.



Oktober 1978
NICK LOWE
American Squirm
(Nick Lowe)
NICK LOWE AND HIS SOUND
(What’s So Funny ’Bout) Peace, Love And Understanding
(Nick Lowe)
Producerad av The Artist
(Radar ADA 26)
   På a-sidan kompas Nick av Bruce Thomas och Pete Thomas från Attractions. Och på b-sidan finns Nick inte med överhuvudtaget. Nick Lowe and His Sound är en pseudonym för Elvis Costello & the Attractions... I en låt som första gången dök upp på en Brinsley Schwartz-singel sommaren 1974.




1978
NICK LOWE
"Live At The El Mocambo EP"

(I Love The Sound Of) Breaking Glass
(Nick Lowe)
Shake & Pop (Nick Lowe)
Heart Of The City (Nick Lowe)
(Columbia 7CDN-1, Canada, promo)
   Under Elvis Costellos nordamerikanska turné våren 1978 var Nick förband tillsammans med gitarristen Martin Belmont. Och kom även in på extralåtarna. Konserten 6 mars på El Mocambo i Toronto spelades in, och gavs officiellt ut med Costello 1993, och Lowe-spåren gavs ut på en promo-ep. På nämnda konsert gjorde han även "Nutted by reality".






Juni 1979
NICK LOWE
Cracking Up
(Nick Lowe)
Basing St. (Nick Lowe)
Producerad av Nick Lowe
(Radar ADA 34)
   Två låtar från det kommande albumet.




Juli 1979
NICK LOWE
Labour Of Lust

Producerad av Nick Lowe
(Radar RAD 21)

Cruel to be kind (Nick Lowe/Ian Gomm)
Cracking Up (Nick Lowe)
Big Kick, Plain Scrap! (Nick Lowe)
Born Fighter (Nick Lowe)
You Make Me (Nick Lowe)
Skin Deep (Nick Lowe)
Switchboard Susan (Mickey Jupp)
Endless Grey Ribbon (Nick Lowe)
Without Love (Nick Lowe)
Dose Of You (Nick Lowe)
Love So Fine (Nick Lowe/Rockpile)
   Rockpile kompar. Bob Andrews spelar på "Endless grey ribbon" och Huey Lewis (Clover) spelar munspel på "Born fighter". "Cruel to be kind" är en nyinspelad cover på Brinsley Schwartz gamla låt, "Switchboard Susan" är en cover på en Mickey Jupp-låt från året innan. Här kan du läsa mer om just den låten.



Augusti 1979
NICK LOWE
Cruel to be kind
(Nick Lowe/Ian Gomm)
Endless Grey Ribbon (Nick Lowe)
Producerad av Nick Lowe
(Radar ADA 43)
   Två låtar från det aktuella albumet.









18 augusti 1979 gifte sig Nick Lowe och den amerikanska rockcountrysångerskan Carlene Carter. Just precis det utspelar sig på videon som gjordes till ovan nämnda singel, "Cruel to be kind".
   Carlene hade träffat Nick under turnén som Nick gjorde i Nordamerika tillsammans med Elvis Costello våren 1978. En turné som resulterade i Nicks live-ep "Live At The El Mocambo" (se ovan).








80-TALET


September 1980
ROCKPILE
Wrong way (Chris Difford/Glenn Tilbrook)
Now and always (Nick Lowe/Rockpile)
(F-Beat XX 9)
   A-sidan på den första skivan med Rockpile är i original en obskyr Squeeze-cover. Den publicerades första gången (1980) på en 33 ⅓ rpm grön genomskinlig flexi-singel och gavs ut tillsammans med Smash Hits! Magazine.
   B-sidan är från det kommande albumet. Singeln släpptes även i gul vinyl.



Oktober 1980
ROCKPILE
Seconds of pleasure

(F-Beat XXLP 7)

Teacher teacher (Kenny Pickett/Eddie Phillips)
If sugar was as sweet as you (Joe Tex)
Heart (Nick Lowe/Rockpile)
Now and always (Nick Lowe/Rockpile)
Knife and fork (Nick Hennie/Kip Anderson/G Barge)
Play that fast thing (one more time) (Nick Lowe)
Wrong way (Chris Difford/Glen Tilbrook)
Pet you and hold you (Nick Lowe/Rockpile)
Oh what a thrill (Chuck Berry)
When I write the book (Nick Lowe/Rockpile)
Fool too long (Nick Lowe/Rockpile)
(You ain’t nothing but) Fine fine fine (Floyd Soileau/Sidney Simien)
   Åtskilliga covers och icke-original på skivan. ”Teacher teacher” är ett original skriven av två f d Creation-medlemmar. ”If sugar was as sweet as you” var en albumlåt med låtskrivaren 1966, ”Knife and fork” är en obskyr singel-b-sida (under titeln ”A knife and a fork”) med Kip Anderson från 1967, ”(You ain’t nothing but) Fine fine fine” hette förenklat ”You ain't nothing but fine” när Rockin' Sidney gjorde den 1963, ”Oh what a thrill” är en relativt ny låt (1979) med Chuck Berry och Nick Lowe-låten ”Play that fast thing (one more time)” har sitt ursprung på Brinsley Schwarz-albumet ”The new favourites of Brinsley Schwarz” som producerades av Dave Edmunds. Cirkeln är på något sätt sluten.

Tillsammans med Rockpiles album kom en ep där Dave och Nick tolkar Everly Brothers:

DAVE EDMUNDS & NICK LOWE SING THE EVERLY BROTHERS
Take A Message To Mary
(Felice & Boudleux Bryant)
Crying In The Rain (Howard Greenfield/Carole King)
NICK LOWE & DAVE EDMUNDS SING THE EVERLY BROTHERS
Poor Jenny
(Felice & Boudleux Bryant)
When Will I Be Loved (Phil Everly)
(F-Beat BEV 1)
   Dave och Nick var i augusti 1979 på Capitol Radio för att marknadsföra sina respektive album, "Repeat when necessary" och "Labour of lust", och spelade då spontant några Everly Brothers-låtar. Här och här finns ljudupptagningar från radiobesöket.
   Under det lustiga namnet The Beverly Brothers spelade de in åtta låtar av vilka tre hamnade på den här ep:n. "Take a message..." är inspelad i Ampro Studios. Bland de övriga låtarna som spelades in fanns "Problems", "I Knew The Bride", "Blue Moon Of Kentucky" och "Heartaches".




November 1980
ROCKPILE
Teacher teacher (Kenny Pickett/Eddie Phillips)
Fool too long (Nick Lowe/Rockpile)
(F-Beat XX 11)
   Två albumlåtar på Rockpiles andra (och sista) singel. Samtliga Rockpile-skivor saknar officiell producent.







Mars 1981
”Concert for the people of Kampuchea”
(Atlantic K60153)

ROCKPILE: Crawling from the wreckage (Graham Parker)
ROCKPILE WITH ROBERT PLANT: Little sister (Doc Pomus/Mort Shuman)
   Två låtar blev Rockpiles bidrag på skivan från den stora Kampuchea-konserten 29 december 1979 på Hammersmith Odeon i London. Graham Parkers låt fanns med på Dave Edmunds album ”Repeat when necessary” och gruppens version av Elvis Presley-singeln från 1961 hade den gästande Led Zeppelin-sångaren Robert Plant längst fram.

Efter Rockpiles sammanbrott i februari 1981 bildade Nick Lowe en egen kompgrupp, His Noise To Go. En grupp som samtidigt fungerade som Carlene Carters kompgrupp men då under namnet CC Riders.
   Paul Carrack, keyboards, hade precis avslutat sitt korta medlemskap i Squeeze, Martin Belmont, gitarr, kom som medlem i The Rumour precis från en turné med Garland Jeffreys, James Eller, bas, hade spelat med Teardrop Explodes och Bobby Irwin, trummor, spelade tidigare i powerpopbandet The Sinceros. Irwin spelar fortfarande med Lowe men numera under namnet Robert Treherne.


His Noise To Go 1981-1982. Från vänster: Paul Carrack, James Eller, Bobby Irwin, Nick Lowe och Martin Belmont.


Februari 1982
NICK LOWE
Nick The Knife

Producerad av Nick Lowe
(F-Beat XXLP 14)

Burning (Nick Lowe)
Heart (Nick Lowe/Rockpile)
Stick It Where The Sun Don’t Shine (Nick Lowe)
Queen Of Sheba (Nick Lowe)
My Heart Hurts (Nick Lowe/Carlene Carter)
Couldn’t Love You (Anymore Than I Do) (Nick Lowe)
Let Me Kiss Ya (Nick Lowe)
Too Many Teardrops (Nick Lowe/Carlene Carter)
Ba Doom (Nick Lowe/Kim Wilson)
Raining Raining (Nick Lowe)
One’s Too Many (And A Hundred Ain’t Enough) (Nick Lowe/Kim Wilson)
Zulu Kiss (Nick Lowe/Ceiling)
   Genomgående egna låtar men några var tidigare utgivna med andra artister: "Heart" (Rockpile), "Too many teardrops" (Carlene Carter) och "One’s Too Many (And A Hundred Ain’t Enough)" (Fabulous Thunderbirds).



Februari 1982
NICK LOWE
Burning
(Nick Lowe)
Zulu Kiss (Nick Lowe/Ceiling)
Producerad av Nick Lowe
(F-Beat XX 20)
   Två singellåtar från "Nick the knife"-albumet.








April 1982
NICK LOWE
My Heart Hurts
(Nick Lowe/Carlene Carter)
NICK LOWE & HIS NOISE TO GO
Pet You And Hold You
(Nick Lowe/Rockpile)
Producerad av Nick Lowe
(F-Beat XX 23)









Kom också som dubbel-singel med:
April 1982
NICK LOWE & HIS NOISE TO GO
Crackin' Up
(Nick Lowe)
(What’s So Funny ’Bout) Peace, Love and Understanding (Nick Lowe)
(F-Beat SAM 147)
   His Noise To Go var det officiella namnet på Nick Lowes kompband: James Eller, bas, Bobby Irwin, trummor, Paul Carrack, keyboards, och Martin Belmont, gitarr.
   Livelåtarna är inspelade i The Agora Ballroom i Cleveland, Ohio 10 februari 1982.



Juni 1983
NICK LOWE
The Abominable Showman

Producerad av Roger Bechirian with Nick Lowe
(F-Beat XXLP 18)

We Want Action (Nick Lowe/Carlene Carter)
Ragin’ Eyes (Nick Lowe)
Cool Reaction (Pete Marsh/Andy Howell)
Time Wounds All Heals (Nick Lowe/Carlene Carter/Simon Climie)
(For Every Woman Who Made A Fool Of A Man There’s A Woman Made A) Man Of A Fool (Nick Lowe)
Tanque-Rae (Nick Lowe)
Wish You Were Here (Nick Lowe)
Chicken And Feathers (Nick Lowe)
Paid The Price (Moon Martin)
Mess Around With Love (Nick Lowe)
Saint Beneath The Paint (Nick Lowe)
How Do You Talk To An Angel (Nick Lowe)
   Idel originallåtar plus en cover, Moon Martins "Paid the price". Först inspelad av Michelle Phillips på albumet "Victim of romance" 1977.
   Låten "Mess around with love" har en lång historia som jag har berättat här.



April 1983
NICK LOWE
Ragin’ Eyes
(Nick Lowe)
Tanque-Rae (Nick Lowe)
Producerad av Roger Bechirian with Nick Lowe
(F-Beat XX 31)
   Två singellåtar från "The Abominable Showman"-albumet.










April 1983
NICK LOWE
Ragin’ Eyes
(Nick Lowe)
Cool Reaction (Irregular versions) (Pete Marsh/Andy Howell)
Cool Reaction (Regular versions) (Pete Marsh/Andy Howell)
Producerad av Roger Bechirian with Nick Lowe
(F-Beat XX 31T)
   På 12"-an finns den vanliga och en udda version av albumets "Cool reaction".




1984 bytte Nick namn på sitt kompband till Cowboy Outfit och var egentligen identiskt med förra bandet His Noise To Go minus basisten James Eller.


Cowboy Outfit 1984-1985. Från vänster: Paul Carrack, Bobby Irwin, Martin Belmont och Nick Lowe.


Maj 1984
NICK LOWE
Half A Boy And Half A Man
(Nick Lowe)
Awesome (Nick Lowe/Profile)
Producerad av Nick Lowe/Colin Fairley/Paul Bass
(F-Beat XX 34)
   Singelförsmaken på två låtar från "Nick Lowe And His Cowboy Outfit"-albumet.








Maj 1984
NICK LOWE
Half A Boy And Half A Man
(Nick Lowe)
Awesome (Nick Lowe/Profile)
Producerad av Nick Lowe/Colin Fairley/Paul Bass
Cruel To Be Kind (Nick Lowe/Ian Gomm)
Producerad av Nick Lowe
(F-Beat XX 34T)
   Extralåten på 12"-an är överraskande "Cruel to be kind" från "Labour of lust"-albumet.
   Samtliga tre låtar på skivan ligger på a-sidan medan b-sidan är helt ograverad och blank förutom inskriptionen "NICK LOWE" där O är precis vid centrumhålet. Dessutom är det graverat en penna som skriver något...



Maj 1984
NICK LOWE
Nick Lowe And His Cowboy Outfit

Producerad av Nick Lowe med Colin Fairley och Paul Bass
*Producerad av Elvis Costello with Colin Fairley
(F-Beat ZL 70338)

Half A Boy And Half A Man (Nick Lowe)
You’ll Never Get Me Up (In One Of Those) (Mickey Jupp)
Maureen (Nick Lowe)
God’s Gift To Women (Nick Lowe)
The Gee And The Rick And The Three Card Trick (Nick Lowe)
(Hey Big Mouth) Stand Up And Say That (Nick Lowe)
Awesome (Nick Lowe/Profile)
Breakaway (Tom Springfield)
Love Like A Glove (Carlene Carter/James Eller)
Live Fast Love Hard (Joe Allison)
*L.A.F.S. (Nick Lowe)
   Albumtiteln är också namnet på Nick och hans komband som innehåller Paul Carrack, keyboards, Martin Belmont, gitarr, och Bobby Irwin, trummor.
   Originallåtar plus tre covers. "You'll never get me up in one of those", från den flygrädde Mickey Jupps "Juppanese"-album (1978), fanns alltid med i Rockpiles liverepertoar. Dave Edmunds spelade in låten redan 1981 på albumet "Twangin'". "Breakaway" är hämtad från en The Springfields-singel från 1961 och "Live Fast Love Hard" var Faron Youngs första listetta 1955.



Juli 1984
NICK LOWE
L.A.F.S.
(Nick Lowe)
Producerad av Elvis Costello/Colin Fairley
(Hey Big Mouth) Stand Up And Say That (Nick Lowe)
Producerad av Nick Lowe/Colin Fairley/Paul Bass
(F-Beat XX 36)
   Två singellåtar från "Nick Lowe And His Cowboy Outfit"-albumet.






Juli 1984
NICK LOWE
L.A.F.S.
(Nick Lowe)
Producerad av Elvis Costello/Colin Fairley
(Hey Big Mouth) Stand Up And Say That (Nick Lowe)
Producerad av Nick Lowe/Colin Fairley/Paul Bass
NICK LOWE/ELVIS COSTELLO
Baby It’s You
(Burt Bacharach/Hal David/B Williams)
Producerad av Elvis Costello/Nick Lowe/Bassman
(F-Beat XX 36T)
   Extralåten på 12"-an är Nicks och Elvis Costellos version av den gamla The Shirelles-hitlåten från 1961.



September 1984
NICK LOWE
16 All-Time Lowes

Producerad av Nick Lowe
(Demon FIEND 20)

Born Fighter (Nick Lowe)
Marie Provost (Nick Lowe)
American Squirm (Nick Lowe)
Skin Deep (Nick Lowe)
NICK LOWE & ROCKPILE: When I Write The Book (Nick Lowe)
Little Hitler (Nick Lowe/Dave Edmunds)
Cruel To Be Kind (Nick Lowe/Ian Gomm)
Basing Street (Nick Lowe)
Switchboard Susan (Mickey Jupp)
(I Love The Sound Of) Breaking Glass (Nick Lowe/Andrew Bodnar/Steve Goulding)
Big Kick Plain Scrap (Nick Lowe)
Cracking Up (Nick Lowe)
Without Love (Nick Lowe)
Nutted By Reality (Nick Lowe)
So It Goes (Nick Lowe)
They Called It Rock (Nick Lowe/Rockpile)
   Nick Lowes första (men inte sista) samlingsskiva. En fyndig titel, som en paradox till alla "Best of..."-skivor, med genomgående redan utgivet material. Hämtat från Stiff-produktionen, singlar, albumen "The Jesus of cool" och "Labour of lust" och en låt ("When I write the book") från Rockpiles enda album.


Juli 1985
NICK LOWE
I Knew The Bride (When She Used To Rock ’N’ Roll)
(Nick Lowe)
Producerad av Huey Lewis
NICK LOWE & HIS COWBOY OUTFIT
Darlin’ Angel Eyes
(Nick Lowe)
Producerad av Nick Lowe/Colin Fairley
(F-Beat ZB 40303)
   Singel från kommande albumet. En överraskande nyinspelning av Nicks åtta år gamla låt.







Juli 1985
NICK LOWE
I Knew The Bride (When She Used To Rock ’N’ Roll)
(Nick Lowe)
Producerad av Huey Lewis
7 Nights To Rock (Buck Trail/Louis Innis/Henry Glover)
NICK LOWE & HIS COWBOY OUTFIT
Darlin’ Angel Eyes
(Nick Lowe)
Producerad av Nick Lowe/Colin Fairley
(F-Beat ZT 40304)
   12":an har som extralåt en cover, Moon Mullicans "7 nights to rock" från 1959.





Augusti 1985
NICK LOWE AND HIS COWBOY OUTFIT
The Rose Of England

Produced by Nick Lowe and Colin Fairley
*Producerad av Huey Lewis
(F-Beat ZL70765)

Darlin’ Angel Eyes (Nick Lowe)
She Don’t Love Nobody (John Hiatt)
7 Nights To Rock (Buck Trail/Louis Innis/Henry Glover)
Long Walk Back (Nick Lowe/Paul Carrack/Martin Belmont/Bobby Irwin)
The Rose Of England (Nick Lowe)
Lucky Dog (Nick Lowe)
*I Knew The Bride (When She Used To Rock ’N’ Roll) (Nick Lowe)
Indoor Fireworks (Elvis Costello)
(Hope To God) I’m Right (Nick Lowe)
I Can Be The One You Love (Nick Lowe)
Everyone (Leslie Ball/Gary Rue)
Bo Bo Skediddle (Webb Pierce/Wayne Walker)
   Originallåtar plus några covers. "Everyone" är en amerikansk låt från gruppen Rue Nouveaus repertoar. Låtskrivaren Leslie Ball var enligt uppgift vid den här tidpunkten flickvän till Elvis Costello och låten kom den vägen till Nicks kännedom.
   Costellos "Indoor fireworks" spelades in av låtskrivaren först sommaren 1985 och kom sedan på "King of America" 1986. “Bo Bo Skediddle", eller “Bo Bo Ska Diddle Daddle” som den hette i original, var 1957 en hit för en av låtskrivarna, Wayne Walker. "She don't love nobody" är en originallåt av John Hiatt.



Mars 1986
NICK LOWE
Nick's Knack

(Demon FIEND 59)

Ragin' Eyes (Nick Lowe)
Dose Of You (Nick Lowe)
One's Too Many (And A Hundred Ain't Enough) (Nick Lowe/Kim Turner)
Now And Always (Nick Lowe)
Endless Grey Ribbon (Nick Lowe)
Burning (Nick Lowe)
Wish You Were Here (Nick Lowe)
Love So Fine (Nick Lowe)
Mess Around With Love (Nick Lowe)
My Heart Hurts (Nick Lowe)
Basing Street (Nick Lowe)
Raining Raining (Nick Lowe)
Stick It Where The Sun Don't Shine (Nick Lowe)
36 Inches High (Jim Ford)
Saint Beneath The Paint (Nick Lowe)
Let Me Kiss Ya (Nick Lowe)
   Nicks andra samlingsskiva innehåller enbart redan utgivet material. Hämtat från en Stiff-b-sida ("Basing street"), albumen "The Jesus of cool", "Labour of lust", "Seconds of pleasure" (Rockpile), "Nick the knife" och "The Abominable Showman".




Februari 1988
NICK LOWE
Pinker and Prouder Than Previous

Producerad av Nick Lowe/Colin Fairley
*Producerad av Dave Edmunds
(Demon FIEND 99)

(You’re My) Wildest Dream (Nick Lowe)
Crying In My Sleep (Nick Lowe)
Big Hair (Nick Lowe)
Love Gets Strange (John Hiatt)
I Got The Love (Nick Lowe)
Black Lincoln Continental (Graham Parker)
Cry It Out (Nick Lowe)
*Lovers Jamboree (Paul Carrack/Nick Lowe)
Geisha Girl (Lawton Williams)
Wishing Well (Nick Lowe)
Big Big Love (Wynn Stewart/Kenneth Carroll)
   Övervägande originalmaterial. "Wishing well" hade Nick 1986 skänkt till The Men They Couldn't Hang som gav ut den på albumet "How green is the valley".
   Nicks version av John Hiatts "Love gets strange" är premiär för den låten. "Geisha girl" är en Hank Locklin-singel från 1957. Och "Big big love" är en 1961-singel med Wynn Stewart.




September 1989
NICK LOWE
Basher: The Best Of Nick Lowe

Demon FIEND 142

So It Goes (Nick Lowe)
Heart Of The City (Nick Lowe)
(I Love The Sound Of) Breaking Glass (Andrew Bodnar/Nick Lowe/Steve Goulding)
Little Hitler (Dave Edmunds/Nick Lowe)
No Reason (Nick Lowe)
36 Inches High (Jim Ford)
Marie Provost (Nick Lowe)
American Squirm (Nick Lowe)
Cracking Up (Nick Lowe)
Big Kick, Plain Scrap (Nick Lowe)
Born Fighter (Nick Lowe)
Switchboard Susan (Mickey Jupp)
Without Love (Nick Lowe)
Cruel To Be Kind (Ian Gomm/Nick Lowe)
When I Write The Book (Nick Lowe)
Heart (Nick Lowe)
Raging Eyes (Nick Lowe)
Time Wounds All Heels (Carlene Carter/Nick Lowe/Simon Climie)
Maureen (Nick Lowe)
Half A Boy & Half A Man (Nick Lowe)
7 Nights To Rock (Buck Trail/Louis Innis/Henry Glover)
She Don't Love Nobody (John Hiatt)
The Rose Of England (Nick Lowe)
I Knew The Bride (When She Used To Rock 'N' Roll) (Nick Lowe)
Lovers Jamboree (Nick Lowe/Paul Carrack)
   Våren 1989 skrev Nick kontrakt med Warner Bros vilket naturligtvis fick hans gamla skivbolag att ge ut ännu en samlingsskiva, nummer 3. Uteslutande redan utgivet material. Hämtat från Stiff- och Radar-singlar, albumen "Labour of lust", "Seconds of pleasure" (Rockpile), "Nick the knife", "The Abominable Showman", "Nick Lowe & his Cowboy Outfit", "The rose of England", "Pinker and prouder than previous" och ett 12"-bonusspår ("7 nights to rock").




90-TALET

1990 gavs albumen "Jesus Of Cool", "Cowboy Outfit", "Rose Of England" och "Pinker and Prouder than Previous" ut i en cd-box (Demon NICK1).



April 1990
NICK LOWE
What's shakin' on the hill
(Nick Lowe)
Producerad av Dave Edmunds
Cruel to be kind (Nick Lowe/Ian Gomm)
Producerad av Nick Lowe
(Reprise W 9709)
   A-sidan från kommande albumet- B-sidan är en elva år gammal inspelning.







April 1990
NICK LOWE
Party Of One

Producerad av Dave Edmunds
(Reprise WX 337)

You Got The Look I Like (Nick Lowe)
(I Want To Build A) Jumbo Ark (Nick Lowe)
Gai-Gin Man (Nick Lowe)
Who Was That Man? (Nick Lowe)
What's shakin' on the hill (Nick Lowe)
Shting-Shtang (Nick Lowe)
All Men Are Liars (Nick Lowe)
Rocky Road (Nick Lowe/Simon Kirke)
Refrigerator White (Nick Lowe)
I Don't Know Why You Keep Me On (Nick Lowe)
Honeygun (Nick Lowe)
   Endast originallåtar. Nick har skrivit en låt, "Rocky road", tillsammans med trummisen i Bad Company(!), Simon Kirke.



Augusti 1990
NICK LOWE
All men are liars
(Nick Lowe)
Gai-gin man (Nick Lowe)
Producerad av Dave Edmunds
(Reprise W9821)
   Två albumlåtar.











Augusti 1990
NICK LOWE
All men are liars
(Nick Lowe)
Gai-gin man (Nick Lowe)
Producerad av Dave Edmunds
I Love The Sound Of Breaking Glass (Nick Lowe)
Cruel To Be Kind (Nick Lowe)
Producerad av Nick Lowe
(Reprise W9821(T))
   12":an med två albumlåtar plus två gamla låtar.







1991
NICK LOWE
The Wilderness Years

(Demon FIENDCD 203)

Fool Too Long (Nick Lowe)
Let’s Go To The Disco (Nick Lowe)
Everybody Dance (Nick Lowe)
Bay City Rollers We Love You (Nick Lowe)
Allorolla Pt 1 (Nick Lowe)
Rollers Show (Nick Lowe)
Heart Of The City (Nick Lowe)
Halfway To Paradise (Nick Lowe)
Truth Drug (Nick Lowe)
Born A Woman (Nick Lowe)
Endless Sleep (Nick Lowe)
Shake That Rat (Nick Lowe)
I Love My Label (Nick Lowe)
I Don’t Want The Night To End (Nick Lowe)
So Heavy (Nick Lowe)
Keep It Out Of Sight (Nick Lowe)
Heart (Nick Lowe)
I Got A Job (Nick Lowe)
   Samlingsskiva med udda och exklusiva låtar från Nick Lowes tidiga karriär. Två låtar är tidigare outgivna, "I got a job" och "So heavy".

Musikerna som 1987 under spontana former spelade in John Hiatts skiva "Bring the family" bildade 1992 en grupp på egna ben: Little Village. Ett gruppnamn hämtat från en låt av Sonny Boy Williamson.


Little Village 1992. Från vänster John Hiatt, Ry Cooder,
Nick Lowe och Jim Keltner.



Februari 1992
LITTLE VILLAGE
Little Village

Producerad av Little Village
(Reprise/WEA 759926713-2)

Solar Sex Panel (Ry Cooder/John Hiatt/Jim Keltner/Nick Lowe)
The Action (Ry Cooder/John Hiatt/Jim Keltner/Nick Lowe)
Inside Job (Ry Cooder/John Hiatt/Jim Keltner/Nick Lowe)
Big Love (Ry Cooder/John Hiatt/Jim Keltner/Nick Lowe)
Take Another Look (Ry Cooder/John Hiatt/Jim Keltner/Nick Lowe)
Do You Want My Job (Ry Cooder/John Hiatt/Jim Keltner/Nick Lowe)
Don't Go Away Mad (Ry Cooder/John Hiatt/Jim Keltner/Nick Lowe)
Fool Who Knows (Ry Cooder/John Hiatt/Jim Keltner/Nick Lowe)
She Runs Hot (Ry Cooder/John Hiatt/Jim Keltner/Nick Lowe)
Don't Think About Her When You're Trying To Drive (Ry Cooder/John Hiatt/Jim Keltner/Nick Lowe)
Don't Bug Me When I'm Working (Ry Cooder/John Hiatt/Jim Keltner/Nick Lowe)
   Bandet som hittade varandra när de spelade in John Hiatts "Bring the family" (1985) återförenades som en hel grupp. Hiatt, gitarr och sång, Nick Lowe, bas och sång, Ry Cooder, gitarr och sång, och Jim Keltner, trummor, skrev alla låtar tillsammans.

mars 1992
LITTLE VILLAGE
Solar Sex Panel
(Ry Cooder/John Hiatt/Jim Keltner/Nick Lowe)
Do With Me What You Want To Do (Ry Cooder/John Hiatt/Jim Keltner/Nick Lowe)
Haunted House (Robert Geddins)
Producerad av Little Village
(Reprise W 0088 CD)
   En albumlåt plus två icke-albumlåtar varav ett original och en cover, "Haunted house", som först gjordes känd av Sam The Sham & the Pharaohs.

maj 1992
LITTLE VILLAGE
Don't Go Away Mad
(Ry Cooder/John Hiatt/Jim Keltner/Nick Lowe)
Big Love (Ry Cooder/John Hiatt/Jim Keltner/Nick Lowe)
Do With Me What You Want To Do (Ry Cooder/John Hiatt/Jim Keltner/Nick Lowe)
Producerad av Little Village
(Reprise)
   Två albumlåtar och en icke-albumlåt - samma låt som på förra singeln.




1994
"Adios Amigo: A tribute to Arthur Alexander"
(Demon FIENDCD 754)

NICK LOWE: In The Middle Of It All (Arthur Alexander)
Producerad av Nick Lowe
   På hyllningsskivan till Arthur Alexander gör Nick en låt från 1972 utgiven på albumet "Arthur Alexander".


November 1994
NICK LOWE
The Impossible Bird

(Demon FIENDCD757)

Soulful Wind (Nick Lowe)
The Beast In Me (Nick Lowe)
True Love Travels On A Gravel Road (Dallas Frazier/A.L. Owens)
Trail Of Tears (Roger Cooke/Allen Reynolds)
Shelley My Love (Nick Lowe)
Where's My Everything? (Nick Lowe)
12-Step Program (To Quit You Babe) (Nick Lowe)
Lover Don't Go (Nick Lowe)
Drive-Thru Man (Nick Lowe)
Withered On The Vine (Nick Lowe)
I Live On A Battlefield (Paul Carrack/Nick Lowe)
14 Days (Nick Lowe)
I'll Be There (Rusty Gabbard/Ray Price)
   Originallåtar, "I live on a battlefield" gjorde Paul Carrack första gången 1986, plus tre covers. "True love travels on a gravel road" som Elvis Presley gjorde första gången på "From Elvis to Memphis" (1969), "Trail of tears" med Juice Newton från "Quiet lies" (1982) och "I'll be there" på en Ray Price-singel (1954).
   Johnny Cash gav ut den första versionen av "The beast in me", på albumet "American recordings".
   
November 1994
NICK LOWE
True Love Travels On A Gravel Road
(Dallas Frazier/A.L. Owens)
In The Middle Of It All (Arthur Alexander)
12-Step Program (To Quit You Babe) (Nick Lowe)
What's So Funny 'bout Peace, Love & Understanding (Nick Lowe)
(Demon NICKA315)
   Två albumlåtar, en gammal Lowe-klassiker och en låt från Arthur Alexander-hyllningsplattan.

5 juli 1995
NICK LOWE & THE IMPOSSIBLE BIRDS
Live! On The Battlefield

(Upstart 021, USA)

I Live On The Battlefield
(Paul Carrack/Nick Lowe)
36 Inches High (live Tokyo)
(Jim Ford)
Without Love (live Chicago)
(Nick Lowe)
Dream Girl (live Houston)
(Jan Crutchfield/Jerry Crutchfield)
In The Middle Of It All
(Arthur Alexander)
   En amerikansk ep med fem livelåtar. "Dream girl" är en cover från Slim Harpos album "Sings Rainin' in my heart" (1961).



1995
NICK LOWE
Party Of One (re-release)

(Demon FIENDCD767)

You Got The Look I Like (Nick Lowe)
(I Want To Build A) Jumbo Ark (Nick Lowe)
Gai-Gin Man (Nick Lowe)
Who Was That Man? (Nick Lowe)
What's Shakin' On The Hill (Nick Lowe)
Shting-Shtang (Nick Lowe)
All Men Are Liars (Nick Lowe)
Rocky Road (Nick Lowe/Simon Kirke)
Refrigerator White (Nick Lowe)
I Don't Know Why You Keep Me On (Nick Lowe)
Honeygun (Nick Lowe)
Extended play:
You Stabbed Me In The Front (Nick Lowe)
Rocket Coast (Nick Lowe)
   Återutgivning av Nicks fem år gamla album plus två extralåtar.


26 januari 1998
NICK LOWE
Dig My Mood

(Demon FIENDCD939)

Faithless Lover (Nick Lowe)
Lonesome Reverie (Nick Lowe)
You Inspire Me (Nick Lowe)
What Lack Of Love Has Done (Nick Lowe)
Time I Took A Holiday (Nick Lowe)
Failed Christian (Henry McCullough)
Man That I've Become (Nick Lowe)
Freezing (Nick Lowe)
High On A Hilltop (Nick Lowe)
Lead Me Not (Nick Lowe)
I Must Be Getting Over You (Nick Lowe)
Cold Grey Light Of Dawn (Ivory Joe Hunter)
   Originallåtar plus två covers. "Failed Christian" släpptes på singel av låtskrivaren 1998 och "Cold grey light of dawn" gjordes första gången av låtskrivaren på albumet "Jumpin' at the Dew Drop" 1968.

1998
NICK LOWE
You Inspire Me

(Demon VEXCD17)

You Inspire Me (Nick Lowe)
Producerad av Nick Lowe/Neil Brockbank
Soulful Wind (Nick Lowe)
She Don't Love Nobody (John Hiatt)
Cruel To Be Kind (Nick Lowe)
Half A Boy And Half A Man (Nick Lowe)
   Ep med en albumlåt och fyra liveinspelade spår. Nick kompas på livelåtarna av Robert Treherne, trummor och sång, Geraint Watkins, orgel, piano, elektrisk gitarr, dragspel och sång, och Steve Donnelly, sologitarr. Inspelade 3 och 4 mars 1998 på Club Quattro, Tokyo, Japan.

Augusti 1999
NICK LOWE
The Doings

(Edsel LOWE 50)

CD 1: 1. So It Goes 2. Heat Of The City 3. Born A Woman 4. Shake That Rat 5. Marie Provost 6. Endless Sleep 7. I Knew The Bride (Live) 8. Half Way To Paradise 9. I Don't Want The Night To End 10. I Love The Sound Of Breaking Glass 11. Little Hitler 12. Cruel To Be Kind 13. Tonight 14. No Reason 15. 36 Inches High 16. American Squirm 17. Cracking Up 18. Basing Street 19. Cruel To Be Kind 20. Born Fighter 21. Switchboard Susan 22. Without Love 23. Burning 24. Heart 25. My Heart Hurts 26. Raining Raining

CD 2: 1. Ragin'Eyes 2. Time Wounds All Heels 3. Half A Boy And Half A Man 4. Maureen 5. Awesome 6. Darlin' Angel Eyes 7. She Don't Love Nobody 8. 7 Nights To Rock 9. The Rose Of England 10. I Knew The Bride 11. Indoor Fireworks 12. Bo Bo Skediddle 13. (You're My) Wildest Dream 14. Crying In My Sleep 15. Lovers Jamboree 16, Big Big Love 17. What's Shakin' On The Hill 18. All Men Are Liars 19. Gai-Gin Man 20. You Stabbed Me In The Front

CD 3: 1. Soulful Wind 2. The Beast In Me 3. True Love Travels On A Gravel Road 4. Shelley My Love 5. Where's My Everything? 6. 12-Step Program (To Quit You Babe) 7. Lover Don't Go 8. I Live On A Battlefield 9. 14 Days 10. In The Middle Of It All 11. (What's So Funny 'Bout) Peace Love & Understanding 12. Faithless Lover 13. Lonesome Reverie 14. You Inspire Me 15. Time I Took A Holiday 16. Man That I've Become 17. Freezing 18. High On A Hilltop 19. Lead Me Not 20. I Must Be Getting Over You

'RARITIES' CD 4: Crackin' Up 2. (What's So Funny 'Bout) Peace, Love & Understanding 3. Baby It's You 4, Don't Think About Her 5. Rocky Road 6. Losin Boy 7. Love Is After Me 8. Lonely Just Like Me 9. 36 Inches High 10. Without Love 11. Lover Don't Go 12. Dream Girl 13. I'm Coming Home 14. Raining 15. I'll Give You All Night To Stop 16. True Love Ways (With The Mavericks) 17. Soulful Wind (Live) 18. She Don't Love Nobody (Live) 19. Cruel To Be Kind (Live) 20. Half A Boy And Half A Man (Live)

En mäktig samlings-cd-box med Nick Lowe. På fjärde skivan finns några exklusiva låtar. "Don’t Think About Her" och "Rocky Road" (släpptes på "Party of one"-albumet) är outgivna demolåtar från 1989.
   Tre heminspelningar av tre covers spelades in 1994. Eddie Giles låt "Losing boy" var ursprungligen en Stax-singel (Stax 0103) 1971. "Love is after me" (Steve Cropper/Isaac Hayes/David Porter) kom på ett Sam & Dave-album, "I thank you" (1968) och Arthur Alexanders "Lonely just like me" fanns med på Alexanders album med samma namn (1993).
   "Raining Raining" är en tidigare outgiven liveversion (1994, Japan) av Nicks låt från "Nick the knife". Och Nicks version av Ivory Joe Hunters "I’ll Give You All Night To Stop" är en outtake från inspelningarna till "Impossible Birds". Hunters original finns på albumet "I'm Coming Down with the Blues" (1994).   


21 september 1999
”Mumford”
(Hollywood, USA)

NICK LOWE: From now on (Nick Lowe)
Producerad av Neil Brockbank/Nick Lowe
   Nick gör här låten som han en gång i tiden gav bort till Paul Carrack.




00-TALET


3 september 2001
NICK LOWE
The convincer

(Proper PRPCD030)

Homewrecker (Nick Lowe)
Only a Fool Breaks His Own Heart (Norman Bergen/Shelly Coburn)
Lately I've Let Things Slide (Nick Lowe)
She's Got Soul (Nick Lowe)
Cupid Must Be Angry (Nick Lowe)
Indian Queens (Nick Lowe)
Poor Side Of Town (Johnny Rivers/Lou Adler)
I'm a Mess (Nick Lowe)
Between Dark and Dawn (Nick Lowe)
Bygones (Won't Go) (Nick Lowe)
Has She Got a Friend? (Nick Lowe)
Let's Stay In and Make Love (Nick Lowe)
Bonuslåtar:
There Will Never Be Any Peace (Until God Is Seated at the Conference Table) (Eugene Record)
Different Kind of Blue (Nick Lowe)
Mama Said (Nick Lowe)
   Originallåtar och covers. Under den fullständiga titeln "There Will Never Be Any Peace (Until God Is Seated at the Conference Table)" gavs låten ursprungligen ut med The Chi-Lites 1974. "Only a Fool Breaks His Own Heart" släpptes första gången på skiva med Arthur Prysock 1965. Och Johnny Rivers hade en hit med "Poor side of town" 1966.
   Albumet med extralåtar gavs ut i en begränsad upplaga och före den ordinarie utgåvan. Alla extra låtar låg på en egen CDR i fodralet.


10 september 2001
LOS STRAITJACKETS
Sing along with Los Straitjackets

Producerad av R.S. Field
(Evangeline GEL 4031)

featuring NICK LOWE
Shake that rat
(Nick Lowe)
   En instrumental låt, originalet återfinns på "Bowi"-ep:n, där Nick spelar soloinstrumentet basgitarr.



12 november 2001
NICK LOWE
Lately I've Let Things Slide
(Nick Lowe)
She's Got Soul (Nick Lowe)
The Conference Table (Eugene Record)
Producerad av Nick Lowe/Neil Brockbank
(Proper DDTB 1)
   Två albumlåtar från "The convincer" plus en The Chi-Lites-cover från en singel 1974. då under den fullständiga titeln "There Will Never Be Any Peace (Until God Is Seated at the Conference Table)".


5 mars 2002
"Evangeline made"
(Vanguard, USA)

NICK LOWE: Arrette Pas La Musique (Don't stop the music) (George Jones)
   Producerad av Ann Savoy
   På en samlingsskiva med undertiteln "A tribute to Cajun Music" hyllar en mängd intressanta artister (bland annat Linda Ronstadt, John Fogerty, Richard Thompson, Maria McKee, Rodney Crowell, David Johansen och - Nick) cajungenren.


2004
NICK LOWE
Untouched takeaway

Producerad av Nick Lowe/Neil Brockbank
(Yep Roc YEP 2800, USA)

What's Shaking on the Hill (Nick Lowe)
Faithless Lover (Nick Lowe)
I Live On A Battlefield (Paul Carrack/Nick Lowe)
You Inspire Me (Nick Lowe)
Cruel to Be Kind (Ian Gomm/Nick Lowe)
Indian Queens (Nick Lowe)
Let's Stay In and Make Love (Nick Lowe)
Shting Shtang (Nick Lowe)
The Beast in Me (Nick Lowe)
(What's So Funny 'Bout) Peace, Love and Understanding? (Nick Lowe)
12-Step Program (To Quit You Babe)*(Nick Lowe)
Dream Girl (Jan Crutchfield/Jerry Crutchfield)
Without Love (Nick Lowe)
14 Days (Nick Lowe)
Tombstone Every Mile (Dan Fulkerson)
Shelley My Love (Nick Lowe)
I'll Be There (Rusty Gabbard/Ray Price)
   Liveskivan, som hämtat sin titel från texten till låten "Lately I've let things slide" (som däremot inte finns med på skivan...), är inspelad på två turnéer, 1995 och 2001, med två liknande kompband. The Convincers: Nick Lowe, bas, kompgitarr och sång, Geraint Watkins, keyboards och sång, Steve Donnelly, sologitarr, och Robert Treherne (fast här felaktigt stavat Trehern), trummor och sång. The Impossible Birds: Nick Lowe, bas, kompgitarr och sång, Geraint Watkins, keyboards och sång, Bill Kirchen, sologitarr och sång, Paul Riley, bas och sång, och Robert Treherne, trummor och sång.
   Bill Kirchen sjunger "Tombstone every mile".
   Samtliga låtar, utom "Tombstone every mile", finns i studioinspelningar med Nick Lowe, främst från hans senare solorepertoar. "A tombstone every mile" var en Dick Curless-singel från 1965.


27 april 2004
ROCKPILE
Seconds of pleasure

(Sony, USA)

Teacher teacher (Kenny Pickett/Eddie Phillips)
If sugar was as sweet as you (Joe Tex)
Heart (Nick Lowe/Rockpile)
Now and always (Nick Lowe/Rockpile)
Knife and fork (Nick Hennie/Kip Anderson/G Barge)
Play that fast thing (one more time) (Nick Lowe)
Wrong way (Chris Difford/Glen Tilbrook)
Pet you and hold you (Nick Lowe)
Oh what a thrill (Chuck Berry)
When I write the book (Nick Lowe/Rockpile)
Fool too long (Nick Lowe/Rockpile)
(You ain’t nothing but) Fine fine fine (Floyd Soileau/Sidney Simien)
DAVE EDMUNDS & NICK LOWE SING THE EVERLY BROTHERS
Take A Message To Mary
(Felice & Boudleux Bryant)
Crying In The Rain (Howard Greenfield/Carole King)
NICK LOWE & DAVE EDMUNDS SING THE EVERLY BROTHERS
Poor Jenny
(Felice & Boudleux Bryant)
When Will I Be Loved (Phil Everly)
Crawling from the wreckage (Graham Parker)
Back to schooldays (Graham Parker)
They called it rock (Nick Lowe/Rockpile)
   Det här är den tredje utgivningen av Rockpiles album från 1980. Den andra utgivningen (Demon FIEND 28) från 1988 (med cd-varianten 1990) innehöll inga extralåtar. 2004-utgåvan innehöll däremot några unika, tidigare outgivna, spår, "Back to schooldays" och "They called it rock". Båda är inspelade live på BBC 4 juli 1977.


2004
“Sweetheart Love Songs”
(Hear Music, USA)

NICK LOWE: It’s all in the game (Charles Dawes/Carl Sigman)
   På en samlingsskiva med undertiteln “Our favorite artists cover their favorite love songs”, med artister som Aimee Mann, Joe Henry, Kathleen Edwards och Ron Sexsmith, gör Nick Lowe en Nat King Cole-inspirerad cover på Tommy Edwards gamla hit från 1958.

   

4 juni 2007
NICK LOWE
At my age

(Proper PRPCD030)

A Better Man (Nick Lowe)
Long Limbed Girl (Nick Lowe)
I Trained Her to Love Me (Nick Lowe/Robert Treherne)
The Club (Nick Lowe)
Hope for Us All (Nick Lowe)
People Change (Nick Lowe)
The Man in Love (Charlie Feathers/Quinton Claunch/William Cantrell)
Love's Got a Lot to Answer For (Nick Lowe)
Rome Wasn't Built in a Day (Nick Lowe)
Not Too Long Ago (Joe Stampley/Merle Kilgore)
The Other Side of the Coin (Nick Lowe)
Feel Again" (John M Virgin)
   Originallåtar och tre covers. Charlie Feathers spelade in en demo av "The man in love" i november 1958 men det var Tommy Tucker som först gav ut låten på skiva i mars 1959. "Feel again" gav Faron Young ut på singel 1975. Och "Not too long ago" var en singel med The Uniques, där låtskrivaren Joe Stampley var sångare, 1965.

2008
NICK LOWE
Heart of the city

(Yep Roc, USA)
   En extremt begränsad vinylsingel med Nick på den ena sidan (den andra sidan hade Robin Hitchcock med "Sickyboy") där han framför sin gamla klassiker live på radiostationen WFUV i New York.




9 mars 2009
NICK LOWE
Quiet Please...The New Best of Nick Lowe

(Proper PRPCD036)

Disc 1: 1. (Whats So Funny 'Bout) Peace, Love And Understanding / 2. So It Goes / 3. Heart Of The City / 4. Endless Sleep / 5. Marie Provost / 6. I Love The Sound Of Breaking Glass / 7. Cracking Up / 8. American Squirm / 9. Cruel To Be Kind / 10. Without Love / 11. You Make Me / 12. When I Write the Book / 13. Play That Fast Thing (One More Time) / 14. Burning / 15. Heart / 16. Raining Raining / 17. Ragin' Eyes / 18. Mess Around With Love / 19. Wish You Were Here / 20. L.A.F.S. / 21. Half A Boy And Half A Man / 22. The Gee And the Rick And The Three Card Trick / 23. The Rose OF England / 24. I Knew The Bride (When She Used To Rock And Roll) / 25. Wishing Well

Disc 2: 1. Lovers Jamboree / 2. Shting-Shtang / 3. All Men Are Liars / 4. Whats Shakin' On The Hill / 5. Don't Think About Her When You're Trying To Drive (demo) / 6. Fool Who Knows / 7. Soulful Wind / 8. The Beast In Me / 9. I Live On A Battlefield / 10. Shelley My Love / 11. You Inspire Me / 12. Lonesome Reverie / 13. Faithless Lover / 14. What Lack Of Love Has Done / 15. Man That I've Become / 16. Lately I've Let Things Slide / 17. Homewrecker / 18. Has She Got A Friend? / 19. Let's Stay In And Make Love / 20. Indian Queens / 21. People Change / 22. Long Limbed Girl / 23. Hope For Us All
   Ännu en maffig samling med Nick Lowe. Med ett udda intressant spår, demon till "Don't Think About Her When You're Trying To Drive" där Nick sjunger. På Little Villages skiva är det John Hiatt som sjunger.


6 juli 2009
NICK LOWE
The Brentford Trilogy

(Proper PRPCD025)
   Tre Nick-album i en samlad box, "The impossible bird", "Dig my mood" och "The convincer". Samlingstiteln är uppkallad efter en boksamling på åtta noveller av Robert Rankin.



17 augusti 2009
MARTIN BELMONT
The guest list

Producerad av Neil Brockbank/Martin Belmont
(Goldtop AU79CD003)

featuring NICK LOWE
A man in love
(Charlie Feathers/Quinton Claunch/William Cantrell)
   På Nicks "At my age"-album hette Charlie Feathers-låten "The man in love".




10-TALET



19 juli 2010
BILL KIRCHEN
Word to the wise

Producerad av Paul Riley
(Proper PRPCD053)

featuring PAUL CARRACK & NICK LOWE
Shelly's winter love
(Merle Haggard)
   Paul och Nick tar över sången på den här låten.



28 juni 2011
"Rave On Buddy Holly"
(Fantasy/Concord)

NICK LOWE: Changing All Those Changes (Buddy Holly)
Producerad av Randall POster/Gelya Robb
   Under den fullständiga titeln "I’m Changing All Those Changes" fanns låten i original med på Buddy Hollys tredje album "That'll be the day" (1956).


22 augusti 1980
ROCKPILE
Live at Montreaux 1980

(Eagle EAGCD452)

Sweet Little Lisa (Donivan Cowart/Martin Cowart/Hank DeVito)
So it Goes (Nick Lowe)
I Knew the Bride (Nick Lowe)
Queen of Hearts (Hank DeVito)
Switchboard Susan (Mickey Jupp)
Trouble Boys (Billy Bremner)
Teacher Teacher (Kenny Pickett/Eddie Phillips)
Girls Talk (Elvis Costello/Ari Pulkkinen)
Three Time Loser (Don Covay/Ron Miller)
You Ain´t Nothin´ But Fine (Floyd Soileau/Sidney Simien)
Crawling From the Wreckage (Graham Parker)
Let it Rock (Chuck Berry)
I Hear You Knocking (Pearl King/Dave Bartholomew)
They Called it Rock (Dave Edmunds/William Murray Bremner/Nick Lowe)
Ju Ju Man (Jim Ford)
Let’s Talk About Us (Otis Blackwell)
   En konsert med Rockpile inspelad på Montreaux Jazz Festival(?) 12 juli 1980. En samling låtar som redan finns utgivna på studioskivor i olika sammanhang. Både på Lowe-, Edmunds- och Rockpile-skivor.
   Utgivningen känns inte riktigt seriös med flera frågetecken kring de påstådda låtskrivarnamnen. Jag har skrivit en notering om allt här.



12 september 2011
NICK LOWE
The old magic

Producerad av Nick Lowe/Neil Brockbank/Robert Treherne
(Proper PRPCD085)

Stoplight Roses (Nick Lowe)
Checkout Time (Nick Lowe)
House For Sale (Nick Lowe)
Sensitive Man (Nick Lowe)
I Read A Lot (Nick Lowe)
Shame On The Rain (Tom T Hall)
Restless Feeling (Nick Lowe)
The Poisoned Rose (Elvis Costello)
Somebody Cares For Me (Nick Lowe/Geraint Watkins)
You Don't Know Me At All (Jeff West)
'Til The Real Thing Comes Along (Nick Lowe)
   Sju nya Nick Lowe-klassiker och som vanligt har han drygat ut med några välvalda covers. "The poísoned rose" är från Elvis Costellos "King of America" (1985), men Elvis kallade den för enbart "Poisoned rose", och "Shame on the rain" är från Tom T Halls album "Ballad of Forty Dollars And His Other Great Songs" (1968). "You don't know me at all" är en färskare men mer okänd låt. Från albumet "Turntable Matinee" (2006) med Big Sandy & His Fly-Rite Boys.


25 november 2011
NICK LOWE & His Band
Go ’Way Hound Dog
(Cliff Johnson)
(I’ve Changed My) Wild Mind (A.R. Peddy-Mel Tillis)
Producerad av Nick Lowe/Neil Brockbank/Robert Treherne
(Yep Roc SI-YEP-2252)
En 10" 78rpm-singel med Nick och hans band. A-sidan är inspelad live på The Old Town School of Folk Music i Chicago och b-sidan är inspelad i RAK Studios, St Johns Wood, i London. Skivan släpptes på Black Friday Record Store Day även som 7” (SI-YEP-2251).
   Nick har grävt djupt bland gammalt rockabillymaterial till den här singeln. Cliff Johnson gav ut ”Go ’way hound dog” på singel 1957 och ”(I’ve Changed My) Wild Mind” gavs ut 1956 av James ”T” Talley.



11 juni 2012
"The Old Grey Whistle Test Box Set"
(Rhino)

NICK LOWE: Sensitive man (Nick Lowe)

En 3-cd-box med både historiska och nyinspelade (2011) livelåtar från den klassiska engelska musikshowen. Nicks låt är inspelad 2011 på 40 års-jubileumsprogrammet. Låten är hämtad från senaste albumet "The old magic".


28 oktober 2013
NICK LOWE
Quality Street - A Seasonal Selection For All The Family

Producerad av Nick Lowe/Neil Brockbank/Robert Treherne
(Proper PRPCD 114)

Children Go Where I Send Thee (Traditional)
Christmas Can't Be Far Away (Boudleaux Bryant)
Christmas At the Airport (Nick Lowe)
Old Toy Trains (Roger Miller)
The North Pole Express (Nick Lowe)
Hooves On the Roof (Ron Sexsmith)
I Was Born In Bethlehem (Nick Lowe)
Just To Be With You (This Christmas) (Ross Bon)
Rise Up Shepherd (Traditional)
Silent Night (Traditional)
A Dollar Short of Happy (Ry Cooder/Nick Lowe)
I Wish It Could Be Christmas Every Day (Roy Wood)



25 november 2015
NICK LOWE & LOS STRAITJACKETS
The Quality Holiday Revue Live

Producerad av Neil Brockbank
(Yep-Roc LP-YEP-2452, USA)

A Dollar Short of Happy (Ry Cooder/Nick Lowe)
Raging Eyes (Nick Lowe)
Christmas At The Airport (Nick Lowe)
Not Too Long Ago (Joe Stampley/Merle Kilgore)
Linus & Lucy (Vince Guaraldi)
(I love the sound of) Breaking Glass (Nick Lowe)
Sensitive Man (Nick Lowe)
Somebody Cares For Me (Nick Lowe)
The North Pole Express (Nick Lowe)
Half A Boy And Half A Man (Nick Lowe)
I Wish It Could Be Christmas Everyday (Roy Wood)
Children, Go Where I Send Thee (Traditional)
I Was Born In Bethlehem (Nick Lowe)

Nick Lowe och det amerikanska instrumentalbandet Los Straitjackets turnerade i USA under december 2014. Det här är en konsertinspelning från 16 december 2014 på Paradise Rock Club i Boston. Med Nick Lowe, Gregory Townson, gitarr, Chris Sprague, trummor, Eddie Angel, gitarr, och Pete Curry, bas. Konsertrepertoaren domineras av material från Lowes julalbum "Quality street" (2013) plus en cover på Louisiana-bandet The Uniques featuring Joe Stampleys singel "Not too long ago" från 1965.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: #1: Bring the family

Postad: 2017-08-14 07:53
Kategori: 10 år

1987 stod John Hiatt inte så högt i kurs rent kommersiellt. Inför inspelningen av "Bring the family" var det små resurser som gällde. Samma band (men vilket band, Lowe, Cooder och Keltner!) på alla låtar med ett avslappnat och ofta anspråkslöst sound som resulterade i 80-talets bästa album enligt undertecknad-.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 23/4 2008.


JOHN HIATT: Bring the family (A&M, 1987)
Den långa resan, som startade i slutet på augusti förra året, mot toppen är slut. Nummer ett och det bästa är John Hiatts all time high på skiva. Och då ska vi veta att Hiatt har många underbart starka skivor på sitt samvete. Både före och efter 1987, när ”Bring the family” släpptes.
   Jag har tidigare på den här listan uppmärksammat hans ”Riding with the king” men redan på 70-talet slog han till med mästerliga ”Slug line”. Efter 1987 har han dessutom gjort flera utmärkta skivor som ”Stolen moments”, ”Walk on” och den senaste skivan ”Master of disaster” som faktiskt är gjord efter samma modell som en gång ”Bring the family”.
   Men det är hans 1987-skiva ”Bring the family” som kröner hans skivproduktion. Som han också själv tycker:
   - The most honest record I’ve ever made, har John Hiatt själv beskrivit sitt mästerverk till album.
   Mycket credit måste gå till producenten John Chelew, egentligen konsertbokare på McCabes i Santa Monica i Kalifornien, när han med små medel och inga resurser lyckades samla ett litet fantastiskt gäng till inspelningen av John Hiatts åttonde skiva.
   Det var ingen långsökt samling folk som backade upp Hiatt. Basisten Nick Lowe hade Hiatt turnerat med 1983 och han producerade hälften av den ovan nämnda ”Riding with the king”. Legenden säger att Lowe ställde upp gratis.
   Supergitarristen Ry Cooder fanns redan i Hiatts närhet. Hiatt hade under mitten av 80-talet turnerat med Cooder i hans band som gitarrist. Att trummisen Jim Keltner, som i stort sett spelat med alla i hela rockvärlden, också fanns med kändes bara naturligt.

Chelew har förklarat utgångsläget:
   "I never thought John’s records matched his live performance. His songs seemed to cut through more cleanly when it was just him and his guitar or piano. So I began wondering how he could make a record that captured the honesty and integrity of his live shows."
   Inspelningarna av ”Bring the family” tog bara fyra dagar, 17, 18, 19 och 20 februari 1987, i Ocean Way Studio 2 i Los Angeles. Inga repetitioner, direkt på inspelning. Hiatt spelade upp låtarna på sin akustiska gitarr och sedan satte inspelningen igång. Även låtarna, samtliga tio Hiatt-original, var skrivna bara en eller två månader innan.
   Redan den 2 juni 1987 kunde jag själv konstatera i min recension i Nerikes Allehanda att John Hiatt hade gjort sin bästa skiva. Under rubriken ”Hysteriskt bra LP-skiva” skrev jag då:
   ”Som bäst hade jag väntat mig en ny ”Riding with the king” plus några typiska Hiatt-ballader. Jag fick inte det, jag fick något ännu bättre!
   Hiatt har kallat in ”familjen”, ett tremannakomp som inte är där för att briljera med teknik utan helt enkelt kommit för att tillsammans med Hiatt spela in hans bästa LP.
   Det är en skiva som håller ihop, det är en skiva utan minsta svaghet och det är en skiva som just nu är årets hittills bästa LP.
   LP:n har som sagt inga svagheter men många höjdpunkter. Balladerna ”Lipstick sunset” (andlöst slidesolo) och ”Tip of my tongue” är svåra att förbise liksom de så kallade hitlåtarna ”Thing called love” och ”Your dad did”.
   Revanschen efter den halvhjärtade ”Warming up the ice age” är total.”

   Det finns naturligtvis fler fantastiska låtar på ”Bring the family” än de jag nämnde i min recension. Förutom ”Thing called love” så får nog också ”Have a little faith in me” betraktas som en hit. På en skiva som inte alls hade som ambition att slå kommersiellt med dunder och brak.
   Men ”Bring the family” blev en vändpunkt för John Hiatt. Både musikaliskt, personligt och framförallt artistmässigt. Efter 1987 har John Hiatt radat upp den ena musikaliska triumfen efter den andra. Men ingen överträffar dock ”Bring the family”, 80-talets i mitt tycke allra bästa album.

Side A
1. Memphis On The Meantime   
2. Alone In The Dark   
3. Thing Called Love   
4. Lipstick Sunset   
5. Have A Little Faith In Me   

Side B
1. Thank You Girl   
2. Tip Of My Tongue   
3. Your Dad Did   
4. Stood Up   
5. Learning How To Love You   

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: #1/70: "Darkness on the edge of town"

Postad: 2017-08-13 07:50
Kategori: 10 år

Bruce Springsteens fantastiska 1978-album är nummer två på min all-time-best-album genom alla tider och blev i min rangordning av 70-talsalbum tveklös etta. "Badlands" är en fullständigt knäckande öppningslåt.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 2/5 2011.


BRUCE SPRINGSTEEN: Darkness on the edge of town (Columbia, 1978)

Efter en 70 veckor lång nedräkning och ett ständigt berättande om 70-talets i mina öron bästa skivor har vi nått finalen och nummer ett ska utses. Det är naturligtvis inget val jag har gjort under den senaste veckan, det senaste halvåret, eller när jag satte igång serien här för nästan två år sedan eller ens bestämde när den fantastiska återutgivningen av ”Darkness on the edge of town” släpptes i höstas.
   Nej, ”Darkness…” har varit en av mina två största favoriter på skiva sedan dag 1, den där fina sommardagen i juni 1978 när jag häpet lyssnade på skivan första gången hemma hos en kompis och nästan glömde bort att jag samtidigt satt med en glass i handen. Om jag minns alldeles rätt spelade Sverige VM-fotboll mot Brasilien (1-1) samma dag, 3 juni.
   6 juni skrev jag en positiv recension i Nerikes Allehanda, mer om den senare, och Bruce Springsteen hade kommit in i mitt liv på fullaste allvar. ”Born to run”, nästan tre år tidigare, var givetvis det stora kommersiella genombrottet och den stora presentationen av en mäktig artist. Med ett sound, arrangemang och en produktion som var extremt utåtriktat och delvis också hitinriktat.
   ”Darkness on the edge of town” var Bruce Springsteen på riktigt, jordnära och personlig rockmusik med fantastiska låtar och ännu fler underbara texter. Kort sagt en klockren knockout som alla dagar i veckan är en av mina största favoriter på skiva.
   70-talet, ja. Det går aldrig att riktigt minnas detaljerna på rätt sätt. Det går aldrig att återuppleva känslan på samma sätt igen och du kan omöjligt lyssna på en skiva från 70-talet idag och förstå hur vi tänkte och kände när nålen på grammofonen sänkte sig över vinylen på en nyinköpt skiva för första gången. Drygt 30 års ytterligare lyssnande på populärmusik har naturligtvis vattnat ur de ursprungliga känslorna på det mesta jag lyssnade på en gång i tiden. Men ”Darkness…”-skivan står sig fantastiskt bra och det beror mycket på att låtarna ursprungligen var så starka och monumentala och att de sedan ständigt uppdaterats på en rad konserter genom åren.

På mina tio Bruce Springsteen-konserter genom åren har jag faktiskt fått uppleva sju av albumets tio låtar i mer eller mindre fantastiska versioner:

Badlands
Är ju en fullständigt häpnadsväckande öppningslåt på skivan och inte överraskande en flitigt förekommande livelåt med Bruce. Några gånger har den placerats tidigt i konserten, innan ljudet riktigt har stabiliserat sig, men både 2007 och 2008 var låten fantastisk final och slutlåt i huvudavdelningen.
   2002 skrev jag om ”Badlands” och att jag aldrig hade hört den bättre men på Ullevi 2008 tog den priset: ”Extas! Det galopperande pianot leder den magiska och oemotståndliga rytmen. Bruce har alla sin hand. Max Weinberg närmade sig Richter-skalans högre nivåer. Det klassiska ooh-ooh-andet från publiken rullade runt hela arenan.”

Adam raised a cain
Ingen stor Bruce-låt i E Street Band-sammanhang. Däremot fanns den med tidigt på setlistan när Bruce våren 2006 gav sig ut på turné med sitt Seeger Session Tour Band. Inklämd bland alla traditionellt baserade låtar.

Something in the night
Jag har inte upplevt låten med Bruce på konsert och har inte överraskande hamnat i skymundan bland övriga mer kända låtar på albumet. Men det var den första låten från skivan som Bruce framförde live. Låten har framförts mest i USA och Canada under 1976 och 1977 men också ett fåtal gånger i Europa 2003, 2008 och 2009.

Candy’s room
En av mina Topp 3-låtar med Bruce och E Street Band. Har upplevt låten live många, många gånger men överraskande inte 1985 på Ullevi. Och inte heller nu senast 2008. Men 1981, 2002 och 2007. Ofta helt fantastisk låt live och om jag minns rätt var den en av höjdpunkterna 1981 där den placerats mellan ”Backstreets” och ”Ramrod” mot slutet av konserterna.

Racing in the street
Märkligt nog har jag inte upplevt den här klassikern mer än ett par gånger. Och det var 1981. Å andra sidan kom Bruce med sommaren till Sverige i maj det året och textraderna ”Summer’s here and the time is right/For racin’ in the street” blev liksom temat för hela sommaren 1981.

The promised land
Ännu en publikfavorit med sitt inledande fantastiska Clarence Clemons-saxsolo. Både 1981 och 1988 fanns den med på konserterna men kanske allra störst 1985 när Bruce spelade munspel, Patti Scialfa och Nils Lofgren sjöng och två rejäla instrumentala solon av Nils och Clarence.

Factory
Jag har faktiskt aldrig upplevt låten live fast han har framfört “Factory” vid två tidigare tillfällen, tredje Sverigekonserten i maj 1981 och på Stockholms stadion 1999. Annars borde det känslomässigt ha funnits plats för låten på solokonserterna sommaren 2005.

Streets of fire
Inte heller den här låten har jag sett och hört Bruce göra live. En låt som han uteslutande, med undantag för en konsert i Italien 2009, har spelat i USA och mest under 1978-turnén.

Prove it all night
1981 låg den här låten psykologiskt viktigt placerad som andralåt efter den inledande coverlåten som ständigt ändrades. Och 1985 gjorde jag följande notering: ”Bruce är svettig och Lofgren spelar ett fint solo. Avslutningen är lång och fantastisk med en blixtrande gitarrduell mellan Nils och Bruce.”

Darkness on the edge of town
Titellåten är inte alls så vanlig live som man kan tro. 1981 låg den tidigt i konserten men 2008 var det en av höjdpunkterna när Bruce bröt av låten och pratade medan Roy Bittans piano drev låten vidare.

Om vi ska återgå till den otroligt händelserika och omvälvande tiden, från 1976 till 1978, i Bruce Springsteens artistliv. I ett och ett halvt år efter ”Born to run”-skivan var Bruce och bandet på en i stort sett ständig turné. Ryktet, rapporterna och ekot kom från USA och var ensidigt positiva: De långa showerna var alltmer fantastiska, ojämförliga med andra artister och det spreds korta filmade bilder från konserterna där Bruce stod på pianot och hetsade publiken och bandet till stordåd.
   Allt det här plus den nästan tre år långa pausen mellan skivorna gjorde ju att aptiten efter en ny skiva med Bruce bara växte och växte och mitt i den här framgångscirkusen gick Bruce igenom den mest turbulenta perioden i sitt liv, den osannolika konflikten med sin manager, Mike Appel. Som gjorde att Bruce inte kunde spela in skivor och inte heller fortsätta turnera som tidigare.
   Relationen med Appel (som enligt det ursprungliga kontraktet gav honom 72% av inkomsterna…) försämrades under 1976 och utvecklades till ren och skär konflikt. Sommaren 1976 stämde de varandra och först 28 maj 1977 löste sig konflikten. Tre dagar senare gick Bruce och bandet in i inspelningsstudion och resultatet skulle bli hans bästa skiva. Varken förr eller senare har han gjort något så fantastiskt. Som gjorde att jag var tämligen helnöjd när jag recenserade skivan under rubriken ”Stor personlighet bland små talanger”:
   ”Det är med förväntansfulla och nytvättade öron jag lägger den efterlängtade skivan på grammofonen. Och det sprider sig snart en lätt igenkännbar air av ekon några år tillbaka. Musikaliskt är Bruce lika skärp som förut.
   Bruces gitarr och Clarence Clemons gigantiska saxofon spelar skivans stora instrumentala huvudroller. Allt medan pianisten Roy Bittan i de lugnare sekvenserna visar upp ett lugnt och stadigt spel.
   Hans röst är en oslipad diamant. Hård, ruffig,skrovlig och passionerad och han sjunger ofta flerstämmigt där intensiteten ger en personlig genklang. Han har fortfarande kvar sin ovanliga känsla för starka melodier. Nu heter de ”Badlands”, ”Candy’s room” och ”Prove it all night”, rakt och okonstlat inspelade.
   Helst vill jag inte jämföra ”Darkness on the edge of town” med ”Born to run”, som var otroligt imponerande, utan bara konstatera att Bruce Springsteen är en stor personlighet i en bransch där de flesta är små talanger”.

   Nu, nästan 34 år senare, kan jag däremot konstatera att Bruce aldrig har varit bättre än på ”Darkness on the edge of town”.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: LIVE#1: Bruce Springsteen 1985

Postad: 2017-08-12 07:56
Kategori: 10 år

Den här gigantiska Ullevi-konserten med Bruce Springsteen slår fortfarande allt jag har sett med New Jerseys stolthet. Det gungade verkligen i marken när Bruce tillsammans med sitt skickliga E Street Band bjöd på en gränslös show som förvandlade arenan till en kokande rockklubb.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 21/5 2012.


Foto: Anders Erkman


BRUCE SPRINGSTEEN & THE E STREET BAND
“Born in the USA Tour”
Ullevi, Göteborg 8 juni 1985
Konsertlängd: 19.12-20.31, 21.08-22.38 (79+80=159 minuter)
Min placering: Stående på planen ungefär på mittlinjen lätt till vänster om scenen.


Störst är bäst! 1985 hade jag upplevt jättekonserter på Ullevi två gånger, Rolling Stones (1982) och Bob Dylan (1984), men inget var större än Bruce Springsteen 1985. Och ingenting kan så här i efterhand mäta sig med rekordkonserten inför en rekordpublik (64 312 personer) som till och med fick hela arenan att säcka ihop en smula. Det skulle ta många år innan de vågade arrangera stora konserter på den arenan igen.
   Redan i mitten på 80-talet hade kärleksförhållandet mellan Sverige och Bruce etablerats och känslan var uppenbart ömsesidig. När man någon gång i framtiden sammanfattar Bruce Springsteens kopplingar till den svenska publiken blir det nog de två kvällarna på Ullevi i juni 1985 som kommer att framstå som masshysterins födelse.
   I september 1981 gick ”The river”-turnén (Sverige i maj) i mål och under 1982 och 1983 låg de regelrätta turnéerna på is och Bruce uppträdde endast sporadiskt och då ofta i sin hemtrakt som gästartist med artister som det lokala husbandet Cats on a Smooth Surface, John Eddie, Southside Johnny, Beaver Brown, Jackson Browne, Iron City Houserockers, Stray Cats, Dave Edmunds och Clarence Clemons Band. 12 januari 1982 på Royal Manor North i New Brunswick i New Jersey gästade Bruce en Nils Lofgren-konsert och sjöng med i två coverlåtar, ”Lucille” och ”Carol”.
   Inte ens skivsläppet ”Nebraska” (30 september 1982) fick Bruce att ge sig ut på turné. Fram till 28 juni 1984 gjorde han de här små gästinhoppen innan den ”Born in the USA”-turnén hade sin officiella premiär 29 juni i Civic Center i Saint Paul, Minnesota.
   Samma månad meddelades att gitarristen Steve Van Zandt lämnat E Street Band och ersattes överraskande av Nils Lofgren. Även Patti Scialfa, Bruces kommande fru, utökade bandet på sång. Van Zandt fanns med på ”Born in the USA”-skivan, inspelad mellan januari 1982 och mars 1984, som han också var med och producerade men på turnén ersattes Van Zandt alltså av rutinerade Lofgren.
   Första gången Nils och Bruce träffades var 18 februari 1970 då Springsteens band Steel Mill spelade förband till Lofgrens band Grin på Fillmore West i San Francisco. Och nu var alltså Lofgren medlem i Springsteens band.
   ”Born in the USA”-turnén rullade på nästan oavbrutet från sommaren 1984. Först i USA fram till februari 1985, sedan Australien och Japan innan Bruce och bandet landade i Europa och och en konsert på Sloane Castle i Dublin på Irland. Sedan två konserter på St James Park i Newcastle innan de kom till Ullevi för två konserter, lördag 8 juni och söndag 9 juni 1985.
   Eftermiddagens mörkgråa moln och regnhot störde uppladdningen för konserten på lördagen. Molntäcket var kompakt och mörkgrått och bäddade in det festklädda Göteborg (det råkade samtidigt vara studentyra i staden) i ett regnigt vemod. Men strax innan konsertstart hade lågtrycket och det mäktiga regnområdet lämnat de västra kusttrakterna och humöret på både publik och hela Göteborg sprack upp.





Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/6 1985.

Ullevi som ett enormt dansgolv
INGEN KAN SOM BRUCE!


Den Amerikanska Drömmen invaderade Ullevi i helgen med vajande stjärnbanér och djupt rotad chauvinism. Bruce Springsteen och hans fantastiska kompband E Street Band stod på scenen inför den största publik som någonsin samlats på ett ställe i Sverige.
   Målet var uppenbart att fullständigt radera ut tidigare levande musikupplevelser ur folks medvetande och på sätt och vis lyckades Springsteen & Co efter närmare tre timmars effektiv speltid med den bedriften.
   Vi var alla beredda men när trummisen Max Weinberg tolv minuter över sju på lördagskvällen dunkade till och slog introt till "Born in the USA" kom det som en smärre chock. Ljud volymen var superb och redan efter inledningsfrasen "Born down in a dead man's town" hade Bruce drygt 60 000 människor i sin hand på ett sätt som jag aldrig tidigare upplevt.
   Bruce Springsteen är förmodligen den populäraste rockstjärnan som går i ett par jeans. Men han har ändå inte tappat fotfästet på denna jord och var mycket mån om publikens välbefinnande. Ibland fick hans iver på det området motsatt verkan. När han exempelvis hindrade journalistisk bevakning. Men det får vi kanske skylla på dåliga rådgivare.
   På konsertarenan var hans uppoffringar däremot sensationella. Scen-, ljud- och videokonstruktionen var säkert oöverträffad i rockbranschen. Alla såg perfekt och med högtalartorn utplacerade på hela innerplan hörde alla lika bra som i vardagsrummet hemma. Så har fallet inte alltid varit på denna akustiska mardröm som heter fotbollsstadion i det fria.
   Därför blev konsertens inledning direkt avväpnande när både "Badlands" och "Out in the streets" följde direkt efter "Born in the USA" utan uppehåll emellan. Ljudmixningen var inledningsvis inte den allra bästa, pianot hördes exempelvis dåligt, men känslan, stämningen och de enorma trummorna var det definitivt inget fel på.

Utomhus, där det slutna rummets ouppnåeliga akustik saknas, blev rytmsektionen mer framträdande, Bakom sitt till synes anspråkslösa trumset brakade Max Weinberg iväg ljudkaskader man inte trodde var möjliga. I slutet på "Born in the USA" löpte han nästan amok bland pukor och cymbaler. Mycket effektivt.
   Genom otaliga turnéer och ännu fler konserter har E Street Band svetsats samman som inget annat band på jorden. Med bara en huvudrörelse eller gitarrsvängning styrde Bruce bandet med ett under av finkänslighet. Det kändes nästan otroligt att uppleva.
   Sverigebekantingen Nils Lofgren är ny gitarrist och på scenen tog han för sig mycket påtagligare än någonsin Little Steven, eller Miami Steve van Zandt som han hette som E Street Band-medlem. Nils gjorde många blixtrande gitarrsolon och ett i övrigt stort visuellt intryck när han fladdrade förbi på videoskärmen och var ibland svår att fånga för tv-kamerorna.
   Lofgrens soloinsatser hade tagit över mycket av saxofonisten Clarence Clemons tidigare så dominerande scenkarisma. Vi hörde det redan på det senaste Springsteen-albumet där Clemons insatser var mycket tillbakadragna jämfört med tidigare.
   Man kan insinuera om sprickor i E Street Band, Clemons har egen manager och åker egen bil till konserterna, men jag tror sammanhållningen är god i detta band av gamla kompisar. Clemons är fortfarande en av de populäraste medlemmarna bland folket och får ännu så länge den mest spektakulära presentationen av Bruce själv.
   Sångerskan Patti Scialfa är också ny i det mansdominerade E Street Band. En rödhårig, långbent sångerska som inte har musikernas tveklösa betydelse men förstärkte sången i åtskilliga låtar när hon inte stod i bakgrunden och lite valhänt slog en tamburin.
   Efter den fantastiska inledningen kunde ingen levande människa klara av mer uptempolåtar. Springsteen bromsade in, blev mörkare i tonen och mer vemodig i texterna. Två låtar från "Nebraska", "Johnny 99" med Lofgrens akustiska gitarr som enda komp och "Atlantic City" som var långsammare än skivan fast hela bandet hjälpte till, följdes av ytterligare en personligt förankrad Springsteen-låt, "The river".
   Ingen kan begära att Bruce ska tala direkt ur hjärtat vid varje tillfälle, på varje konsert inför varje låt men han kunde konsten att hela tiden låta spontan när han drog sina ofta långa monologer om farsan som låste ytterdörren ("The river"), skolan ("Glory days") och när han besökte Elvis ("Can't help falling in love").

"Can't help falling in love", som var den första av sammanlagt sex extralåtar, blev en innerlig allsång med Bruce ensam på scenen med bara Roy Bittan vid pianot. Den var lågmäld och långsam men ypperligt känslig. Han gav oss då oanad kraft och självförtroende. Vi kunde sjunga!
   Springsteens covers har genom åren haft en alldeles speciell historia. Han valde med omsorg och arrangerade med hjärtat. Därför var en av konsertens absoluta höjdpunkter "Trapped", en Jimmy Cliff-låt som ingen tycks ha hört i original. En låt som innehöll allt gott som kan sägas om E Street Band. De fantastiska tempoövergångarna fick en att rysa många timmar efter konserten.
   Höjdpunkten i allmänhet var annars direkt efter pausen när "Cover me", "Dancing in the dark" (vilken rocklåt!), "Hungry heart" och "Cadillac ranch" följde i rask takt. Då förvandlades Ullevi till ett enormt dansgolv och hela marken gungade bokstavligen under oss. Alla nyvunna och gamla Springsteen-fans kunde då ta varandra i händerna.
   Utomhuskonserter visar aldrig upp den totala bilden av någon artist och Springsteen ramlade i samma fälla även han. Rocklåtarna dominerade och balladerna var få. Men levande rockmusik med Springsteen vid rodret blev ändå ett lyft och det svängde mestadels alldeles grymt.
   E Street Band var både de finkänsliga arrangemangens mästare och enorma rockare och de tre definitiva slutlåtarna tog udden av ALL levande rockmusik. Öset i "Ramrod", allsången i "Twist and shout" (då chokladförsäljaren dansade förbi!) och "Do you love me" som han vävde samman till ett fantastisk medley, var ren och skär magi som aldrig ville ta slut. Då var jag övertygad om att hela väst-Sverige höll på att glida ner i Kattegatt.
   Det är nu nästan exakt elva år sedan som den dåvarande rockjournalisten och numera Springsteen-managern Jon Landau påstod att rockmusikens framtid hette Bruce Springsteen. Efter helgens totala erövring av Sverige och snart hela Europa är det väl närmast så att Springsteens oöverträffade rockshow förstört framtiden för levande rockmusik. Ingen kommer någonsin i närheten av Springsteens styrka på scen framför en hänförd publik. Ingen.


Bruce Springsteen, gitarr och sång
Nils Lofgren, gitarr och sång
Max Weinberg, trummor
Garry Tallent, bas
Clarence Clemons, saxofon och sång
Roy Bittan, keyboards
Danny Federici, keyboards
Patti Scialfa, percussion och sång



En direktkommentar av konserten:
I ett till synes kompakt molntäcke bröt solen igenom kl 18.50. Amerikanska stjärnbaneret vajade redan stolt ovanför den tätt samlade människomässan närmast scenen.

1. Born in the USA
   Exakt 19.12 dunkar Max Weinberg igång den perfekta inledningslåten.
2. Badlands
   Låten från “Darkness…” följer direkt på utan paus. Mixningen är så här långt in i konserten inte fulländad och pianot hörs dåligt.
3. Out in the Street
   Ännu en gång följer låten direkt på utan paus. Springsteen bär en svart handske med avklippta fingrar på högerhanden. O-o-o-o-h-h-anden från publiken som är helt med på noterna.
   - It’s nice to be in Sweden, säger Bruce och möts av ovationer.
4. Johnny 99
   En duett mellan Nils Lofgren, akustisk gitarr, och Bruce som sjunger. Inga andra musiker medverkar. Bruce försöker lindra den värsta trängseln längst fram.
   - Vi ska ta vara om varandra, säger han.
5. Atlantic City
   Åter är hela bandet med i låten som är långsammare än på det akustiska “Nebraska”-albumet. Läckert Lofgren-solo och Bruce drar en monolog mitt i låten.
6. The River
   Efter ett långt försnack drar låten igång samtidigt som vi får solen i ögonen. Lofgren på akustisk gitarr.
7. Working on the Highway
   Ett fint Lofgren-intro.
8. Trapped
   En Jimmy Cliff-låt som ingen tycks ha hört i original och Bruce gör den programenligt till en kanonlåt och konsertens första höjdpunkt. Den innehåller allt med fantastiska tempoövergångar.
9. Prove It All Night
   Bruce är svettig och Lofgren spelar ett fint solo. Avslutningen är lång och fantastisk med en blixtrande gitarrduell mellan Nils och Bruce.
10. Glory Days
   Efter ett långt försnack om sitt förhållande till skolan slänger sig Bruce raklång på scenen en bit in i låten.
11. The Promised Land
   Bruce spelar munspel och Pattie och Nils sjöng. Två rejäla solon av Nils opch Clarence.
12. My Hometown
   Åter ett långt försnack som Bruce avslutar med:
   - Från min stad till er stad, på knackig svenska.
13. Thunder Road
   Kvällens enda misslyckade allsång som får Bruce att ta till en klassisk filmreplik:
   - Are you talkin’ to me?

Paus

14. Cover Me
   Den discomixade versionen med ekon och upprepningar. Hela marken GUNGAR. Lofgren-solo.
15. Dancing in the Dark
   Vilt rockig och E Street Band bevisar att de fortfarande kan spela rock. Programenligt tar Bruce upp en tjej ur publiken och dansar med henne.
16. Hungry Heart
   Allsång med HELA publiken.
17. Cadillac Ranch
   Vilken rockmusik! Ett mycket raffinerat stopp-start-slut.
18. Downbound Train
19. I'm On Fire
   Ännu ett långt intro-snack. Lofgren står bakom Weinbergs trummor.
20. Because the Night
   Fantastisk låt där Bruce inte sjunger den vers som Patti Smith skrev till låten. En rejäl gitarrduell mellan Bruce och Nils.
21. Rosalita
   14 minuter lång (21.46-22.00) hinner Bruce med allt. Han introducerar bandet (”Den smartaste mannen i showbiz, om pianisten Roy Bittan bland annat) och det handlar om rock’n’roll. Och det handlar om världens främste. Ett tag ser de ut som bröderna Dalton på scenen. Bruce står på pianot och spelar med ena foten mot tangenterna. Sedan lämnar alla scenen för att återkomma en minut senare.

Extralåtar
22. Can't Help Falling In Love
   Efter ett långt försnack då Bruce berättar om hur han och Little Steven bröt sig in hos Elvis på Graceland följer kvällens känsligaste minuter. Det är bara han och Roy Bittan på scen och vi sjunger!
23. Born to Run
   Då tänds strålkastarna på Ullevi.
24. Bobby Jean

Extra extralåtar
25. Ramrod
   Efter bara en minut utanför scenen kommer alla tillbaka och spelar ROCK.
26. Twist And Shout/Do You Love Me
   Avslutningen är obeskrivlig. Vi ger aldrig upp, Bruce ger aldrig upp och E Street Band spelar för livet innan Nils Lofgren avslutar med en liten anspråkslös kullerbytta när klockan är 22.38.

Låtkommentaren: Senaste albumet, "Born in the USA", dominerade inte överraskande scenrepertoaren, nio låtar. Låtarna var i övrigt hämtade från sex olika album.
   "Because the night" började Bruce uppträda med redan 1977. Under tiden fick Patti Smith en stor hit med låten och Bruce kom inte att släppa en studioinspelad version av låten förrän på 2010 års "The promise".
   Dessutom innehöll konserten tre covers som Bruce aldrig har givit ut på skiva. Jimmy Cliffs "Trapped" hade funnits med på Bruce-konserter under 1981 och 1984 och även på senare turnéer. Elvis Presleys "Can't help falling in love" gjorde han redan 1981. "Twist and shout" har funnits med på Bruce-turnéer sedan 1965 medan "Do you love me" endast funnits med på "Born to run"-turnén 1984-85.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: 60: #1 THE BEATLES (1962-1969)

Postad: 2017-08-11 07:51
Kategori: 10 år

Det var verkligen ingen överraskning kanske men det som Beatles producerade från 1962 till 1969 är oöverträffat i musikhistorien. Magnifik svängig pop utvecklades till fantasifull experiment där varje ny singel tog viktiga steg framåt mot oförglömliga nivåer.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 16/5 2016.



Från vänster: Paul McCartney, sång och bas, George Harrison, sång och gitarr, Ringo Starr, trummor och sång, och John Lennon, sång och gitarr.

THE BEATLES TOPP 3 (4):

1. Help! (1965)
2. Penny Lane/Strawberry Fields forever (1967)
3. All you need is love (1967)


JAG BEHÖVER INTE SÄGA SÅ MYCKET MER. Jag har under mina många år som musikintresserad inte följt någon annan artist/grupp mer än The Beatles. Och det finns eller fanns, varken subjektivt eller objektivt, naturligtvis inget annat band eller någon annan soloartist som slår The Beatles singelutgivning. På placeringarna närmast under nummer ett på min 60-talslista har det varit små marginella skillnader mellan Kinks, Small Faces, Tim Hardin och de andra men Beatles förstaplats var suveränt överlägsen.
   Som George Martin, den nyligen avlidne mästerproducenten, vid något tillfälle så elegant förklarade när han beskrev de fyra medlemmarna i The Beatles: John Lennon var själen, George Harrison var sinnesstämningen, Paul McCartney var hjärtat och Ringo Starr var trumslagaren. Och vem kan bättre än George Martin förklara storheten, komplexiteten och det helt gränslöst underbara samarbetet som skapade världens bästa popgrupp. Med så många positiva och musikaliska sidor att det inte går att beskriva The Beatles på bara ett enda sätt.
   5 oktober 1962, dagen då Beatles första Parlophone-singel "Love me do" släpptes, är det magiska datumet för alla Beatles-fans. Men det finns naturligtvis många fler viktiga datum ännu tidigare i historien om Liverpool-kvartetten som skulle ta 60-talets popvärld med storm både kommersiellt och musikaliskt.
   Som exempelvis 6 juli 1957 när John Lennon första gången träffade Paul McCartney. Eller 21 februari 1961 när The Beatles spelade på Cavern i Liverpool första gången, 27 mars 1961 när gruppen gjorde sin första spelning i Hamburg, 22 juni 1961 när gruppen för första gången klev in i en inspelningsstudio i Tyskland för att kompa Tony Sheridan, 1 januari 1962 i en refuserad provinspelning för Decca och 6 juni 1962 på första EMI-inspelningen.
   The Beatles slog inte igenom över en natt direkt. Det var hårt slit, oändliga turnéer och långa konserter i Hamburg som svetsade samman gruppen som till slut fick producenten George Martin att tro på gruppens framtid.
   Av naturliga skäl, Beatles var egentligen kompgrupp, har jag lämnat Hamburg-inspelningarna utanför gruppens professionella karriär som alltså inleddes med "Love me do". Den kan knappast kallas magnifikt genombrott varken musikaliskt eller kommersiellt. En ganska naivt simpel melodi i ett tunt arrangemang, där John Lennons munspel var en imitation av Delbert McClintons solo på Bruce Channels "Hey baby", som nådde en 17:e-plats som bäst i England. Ett bevis på att Beatles ännu var ett okänt fenomen var att låtskrivarna på skivetiketten stavades Lennon-McArtney(!).
   Var det något som var Beatles styrka under de här magiska åren på 60-talet var det den stigande utvecklingskurvan och den ständiga förnyelsen som skapade nya historiska avtryck gång på gång. Redan på nästa singel, "Please please me", var det originella hitkonceptet ett faktum och redan vid inspelningstillfället utlovade en nöjd George Martin att låten snart skulle toppa listorna. Men nådde "bara" andraplatsen i England. Men snart skulle gruppens fyra år långa obrutna rad av elva nummer ett-singlar inledas och bli ett oslagbart rekord för tid och evighet.

TREDJSINGELN "FROM ME TO YOU" var en given succé. Återigen med Lennons munspel som under de tidiga åren blev något av varumärke för Beatles-soundet tillsammans med en avancerad körsång inklusive falsett och en klockren refräng. Ett recept som kom att fulländas på nästa singel, "She loves you", fast nu utan munspel men med en "yeah-yeah"-refräng, som öppnade öronen inte bara på mig under gruppens Sverigebesök hösten 1963. Tillsammans med ett huvudskakande "ooh" blev låten den definitiva höjdpunkten på gruppens liverepertoar år framöver.
   Framgångarna för Beatles visste inga gränser och med nästa singel, "I want to hold your hand", hakade även ett tidigare så avvaktande USA på succévågen. Beatles amerikanska skivutgivning, som var uppdelad på många olika skivbolag, hade halkat efter i starten men i april 1964 (se höger) var den up-to-date och gruppen ockuperade de fem översta placeringarna på den amerikanska försäljningslistan. Med den färska nyligen inspelade "Can't buy me love" i topp. Ännu ett Lennon-McCartney-mästerverk, som kom att bli en del i soundtracket till Beatles första långfilm "A hard day's night". Som låtskrivare började de båda Beatles-profilerna dock att glida isär och den här låten, med bara en sångare, var huvudsakligen McCartneys verk.
   Titeln till nästa historiska Beatles-singel, "A hard day's night", kom ur Ringo Starrs mun när han beskrev det hårda arbetet under filmandet till gruppens långfilm som ännu inte hade något namn. Nu blev det Lennon som blev huvudansvarig för den slagkraftiga låt som också blev titellåt till den komiska film som hade premiär sommaren 1964.
   Nästa singel, "I feel fine", blev starten på lite mer experimenterande sound när låten inleds med en tydlig rundgångsgitarr i en låt som egentligen var ganska konventionell och traditionell i Beatles värld. Men också gränslöst kommersiellt framgångsrik med en sex veckor lång sejour på förstaplatsen i England.
   Våren 1965 började Beatles sikta in sig på nästa film, "Help!", och "Ticket to ride" var första låt som spelades in till nästa soundtrack men blev också nästa singel. En låt som kanske inte har den helt uppenbara kommersiella profilen men soundmässig var den med sina feta lager av elektriska gitarrer lite rockigare och lite tyngre än tidigare Beatles-singlar. Även nästa singel var en filmlåt och blev efter en titelkompromiss också titellåt, "Help!". John Lennons låt var också hans personliga rop på hjälp medan turnétrötthet, droger och äktenskapsproblem höll på att slita sönder honom. Det var inga förklaringar som kom upp till ytan när jag första gången hörde låten på svensk radio ("Pop 65 Special") 18 juli 1965 några dagar innan den officiellt släpptes. En lyssning som skakade om och vibrationerna känns fortfarande idag när jag hör detta mästerverk till låt.
   Lennon-McCartneys kreativa låtskrivande började hösten 1965 ta sig så stora proportioner att valet av singellåt blev alltmer bekymmersamt och resulterade i två officiella a-sidor när den svåra konsten att prioritera blev övermäktigt. Således fick Lennons "Day tripper" tampas med McCartneys "We can work it out" om uppmärksamhet och det var den senare som vann den kommersiella kampen med radiospelningar men själv kan jag inte välja den ena före den andra.
   1966 och Beatles når en ännu högre musikalisk nivå samtidigt som gruppens livehistoria på sommaren når vägs ände och turnerandet når sin slutstation. Det finns naturligtvis ett samband mellan de alltmer komplicerade skivinspelningarna och en livescen som inte kan leva upp till alla ljudmässiga infall.
   "Paperback writer" var ännu ett fint McCartney-verk. En fantastisk poplåt kryddad med studioeffekter som dekorerar både text och sound. Så var det dags för ännu en dubbel-a-sida-singel med två låtar av väldigt olika prägel. Dels McCartneys "Eleanor Rigby", som jag vill påstå är singelns framsida, och "Yellow submarine", även den skriven av McCartney, som är en naiv och barnslig ramsa som inte blev mer seriös när de lät Ringo sjunga den. Stråkarrangemanget på den förstnämnda låten tillhör de definitivt bästa ögonblicken i Beatles hela diskografi.
   Hösten 1966 var det en osäker grupp med stor prestationsångest som samlades för att inleda inspelningarna för nästa album, "Sgt Pepper". Popvärlden i övrigt hade närmat sig Beatles nivå, Bob Dylans "Blonde on blonde" och Beach Boys "Pet sounds" hade släppts tidigare under 1966, och nu skulle Liverpoolkvartetten kontra.

DE FÖRSTA FÖRMODADE ALBUMINSPELNINGARNA blev istället nästa Beatles-singel. En klassisk John/Paul-uppdelad skiva där poppigt uppspelta "Penny Lane" står i bjärt kontrast med den vemodigt vackra och nostalgiskt insvepta "Strawberry Fields forever". En fantastisk singel av oerhört stark musikalisk prägel, med Liverpool-relaterade texter, där jag omöjligt kan prioritera den ena låten före den andra.
   Paradoxalt nog missade den här dubbelt så starka singeln förstaplatsen i England ty Engelbert Humperdincks "Release me" höll England i ett järngrepp just då. Men Beatles skulle snart vara bandet på allas läppar. Hårt och skoningslöst slog de till med världens mest kända album, "Sgt Pepper", 1 juni 1967 och mindre än en månad senare gick de in i studion igen och inför hela världens tv-publik spelade de in "All you need is love" och mindre än två veckor senare fanns den i skivbutiken. En massiv succé och musikaliskt en makalöst mäktig låt där arrangemang (med "Marseljäsen"-introt) och texttema var så pricksäkert när Summer Of Love stod i zenit.
   Den tämligen simpla McCartney-låten "Hello, goodbye" blev a-sida på nästa Beatles-singel men i rättvisans namn borde singelns båda sidor ha listnoterats. Lennons "I am the walrus" är ju en minst sagt lika legendarisk Beatles-låt i både text och arrangemang.
   Våren 1968 blev McCartney tilldelad ännu en Beatles-a-sida på singel, "Lady Madonna". Det gick en nostalgisk rock'n'roll-våg över världen den här våren och naturligtvis fick den här Little Richard/Fats Domino-inspirerade pianostänkaren en ledande roll i den vågen. En komprimerad musikalisk knockout!
   För att bevisa variation, omväxling och utveckling blev nästa Beatles-singel en ballad av historisk storlek, "Hey Jude". Både längd- (6:57) och arrangemangsmässigt en betydelsefull McCartney-låt som med ökande intensitet växte till en popklassiker och musikalisk milstolpe alla kategorier. Med den singeln introducerades också Beatles nya skivetikett, Apple, och succén var ganska given.
   Efter den klassikern vill jag påstå att Beatles tappade den där extraordinära styrkan under resten av 60-talet. "Get back" har väl med åren blivit en uppenbar liveklassiker men är som låt en ganska konventionell rocklåt. "The ballad of John & Yoko" har väl textmässigt sin poäng men är musikaliskt enkel inspelad med bara John och Paul i studion. George Harrisons "Something" är väl kanske Beatles näst största evergreen, efter "Yesterday", men var ju ingen överraskande singel eftersom den redan fanns tillgänglig på skiva en månad tillbaka på "Abbey Road".
   Där tar Beatles 60-tal slut och bara några månader senare är Beatles-eran också slut. Efter några turbulenta år på slutet av decenniet var också det unika samarbetet över.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: STIFF#12: Johnnie Allan

Postad: 2017-08-10 07:56
Kategori: 10 år

"Promised land" må vara en av Chuck Berrys mest kända 60-talslåtar men hans version av låten, släppt 1964, överträffar inte Johnnie Allans cajunkryddade tolkning.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 19/1 2009.



JOHNNIE ALLAN: Promised land/PETE FOWLER: One heart one song (OvalStiff LOT 1)
Release: 10 februari 1978


Ännu ett litet avsteg från de självklara Stiff-skivorna, de som oftast har BUY-prefixet, och är en Stiff-produkt från idé via produktion till utgivning. Den här splitsingeln omfattar två artister, två låtar och två inspelningar som i olika sammanhang hade givits ut tidigare.
   Johnnie Allan (född John Allan Guillot 1938), ofta kallad "Ambassador of Swamp", började sin långa karriär som 15-åring (det måste ha varit 1953) att spela steelguitar i cajunbandet Wandering Aces som leddes av Lawrence Walker. Efter att ha hört Fats Domino och Elvis Presley på det berömda radioprogrammet Louisiana Hayride blev Allan och de andra yngre bandmedlemmarna mer intresserade av rock'n'roll och 1957 blev Allan medlem i rockbandet Krazy Kats som också gjorde några skivor.
   Men Allan är mest känd som swamp pop-artist, en musiksort som influerats av cajun. zydeco, country och New Orleans R&B-musik. Så här har han själv beskrivit musiken:
   "We call it South Louisiana music and I guess the only way to describe it is to say that it's the musicians who make the sound different. Most speak French and many played in Cajun bands. Consequently, I think we all kept part of this French-Cajun music ingrained in us, you can almost detect it, something of a Cajun flavor in the song."
   1958 kom första Johnnie Allan-singeln, "Lonely days, lonely nights", en egen låt. Under åren 1959 till 1967 släpptes en rad singlar med Allan men det var på scener och danser han uppmärksammades mest. Slutet på 60-talet hade hans lärarstudier tagit över helt och han hade nästan slutat som artist när han blev övertalad att göra comeback. Dragspelaren Bessyl Duhon, från Jimmy C Newmans band, samlade ihop ett band och bokade studiotid för att spela in en cover på Chuck Berrys "Promised land" (JIN 244, 1971) som blev en mindre hit i Södra Louisiana. Producerad av Floyd Soileau (uttalas "swallow") och dragspelet spelas av Belton Richard vars credit finns kvar på Stiff-singeln från 1978.
   Men inspelningen fick sitt stora genombrott 1974 i England när nystartade Oval Records, radio- och musikjournalistprofilen Charlie Gilletts bolag, släppte samlingsskivan "Another Saturday night" från vilken "Promised land" sedan gavs ut på singel 1 november 1974 (Oval OVAL 1001). Men bara sex veckor senare gjorde Elvis Presley en cover på låten och Allans version föll i glömska.
   Men det var 1978 som låten fick sin stora uppmärksamhet i samband med OvalStiff-singeln. Ett ovanligt samarbete, det första av tre, mellan Oval och Stiff. 1982 släpptes ytterligare två OvalStiff-singlar, båda med Woodhead Monroe.
   ”Promised land” var en sen Chuck Berry-singel av klassiskt snitt. Originalet med Berry själv spelades in 25 februari 1964 i Chicago. Ingick på albumet ”St Louis to Liverpool” men släpptes även på singel (Chess 1916) och nådde en blygsam 41:e-placering på Hot 100.
   Ducks Deluxe, den engelska pubrockgruppen på 70-talet. Hämtade titeln till sitt andra album, ”Taxi to the terminal zone”, från just ”Promised land”. Låten är jämförbar med ”Route 66” och beskriver ännu en resa i USA och inleds på följande sätt:
   I left my home in Norfolk Virginia
   California on my mind
   Straddled that Greyhound, rode him past Raleigh
   On across Caroline
   Stopped in Charlotte and bypassed Rock Hill
   And we never was a minute late
   We was ninety miles out of Atlanta by sundown
   Rollin' 'cross the Georgia state


B-sidan med Pete Fowler har verkligen hamnat i skuggan av Johnnie Allens legendariska cajun/rock'n'roll-sound. Men Fowlers egen "One heart, one song" har också en lång historia.
Första gången låten gavs ut på skiva var det som a-sida på en Oval-singel (OVAL 1005) från 1975. Fast b-sidan, den politiska "The miners' strike", fick större uppmärksamhet. Med hjälp av inspiration från sin farfar beskrev Fowler kolgruvestrejken 1974. I kompet på båda singellåtarna förekommer Gallagher & Lyle, Dave Mattacks och Pete Wingfield och Charlie Gillett har producerat låtarna.
   Den amerikanske rockjournalisten Robert Christgau har beskrivit "One heart, one song" så här kärleksfullt:
   "One Heart, One Song" has a wonderful piano hook by Wingfield and a gentle, melancholy melody imbued with extra grace by Fowler, who sings like an over-thirty Buddy Holly, with all that intensity, ambition, and adenoidal quaver mellowed out; although it has the general feel of a love lyric, its real subject is the persistence of faith, its "baby" not some girlfriend but Fowler's own child. It wasn't a hit and I like it a lot.”

På cd: ”Promised land” finns på Johnnie Allans ”Promsied land” (Ace, 1992).

/ Håkan

Glen Campbell (1936-2017)

Postad: 2017-08-09 10:04
Kategori: Minns

GLEN CAMPBELL var inte bara sångaren som tolkade historiens vackraste poplåtar. Låtar som aldrig hamnade på 60-talets då viktigaste poplista i Sverige, Tio i Topp, men ändå nådde mig och den del av hjärnan som uppskattade fina melodier och välsång.
   Campbell var en veteran när hans namn och röst kom in i mitt liv mot slutet av 60-talet. Redan 1958 blev han skivartist, först som medlem i The Glen-Aires och sedan som soloartist, för att 1960 söka sig till Los Angeles som studiomusiker. Under åren framöver, då han samtidigt gav ut skivor under eget namn som inte var speciellt framgångsrika, spelade han på mängder av skivinspelningar med allt från Ricky Nelson via Jan & Dean till otaliga Phil Spector-produktioner.
   Ett uppskattat studioarbete som gitarrist resulterade i att Campbell 1964/65 blev turnémedlem i Beach Boys som sångare och basist. Han medverkade sedan också på ett hörn på den gruppens klassiska "Pet sounds".
   Jag erkänner att jag inte riktigt minns Glen Campbells Tio i topp-debut 1965 med en version av Buffy Sainte-Maries "The universal soldier". Kanske hamnade den i skuggan av Donovans egen tolkning av låten några månader tidigare.
   På morgonen idag läste jag låtskrivaren Jimmy Webbs innerligt känslosamma avskedsord till minnet av Glen Campbell och det är just det samarbetet dem emellan som etsat sig fast i musikhistorien. Första försöket 1967 med "By the time I get to Phoenix", i sanning en klassiker till låt, tyckte jag inte var så färgstark men "Wichita lineman" och "Galveston" är låtskrivande och framförande i en härlig och oförglömlig kombination.
   Efter de framgångarna var samarbetet Webb/Campbell ett lyckat framgångsrecept och paret har återförenats många gånger sedan dess. Inte minst på albumet "Reunion" (1974) med en mängd Webb-låtar, både nya och gamla, arrangerad av just den store låtskrivaren. När jag har skrivit klart de här raderna ska jag lägga skivan på grammofonen och lyssna till Glen Campbells minne.
   På Campbells allra senaste album "Adios" (förutsägbar titel?), som kom i somras, finns flera Jimmy Webb-låtar men är inte lika stark som "Ghost on the canvas" (2011) som lanserades samtidigt som Campbells sjukdom Alzheimers blev offentlig.
   Glen Campbell avled igår 8 augusti 2017 i sviterna av sin sjukdom.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Soundtracks: "The last waltz"

Postad: 2017-08-09 07:53
Kategori: 10 år

Jag har skrivit om "The last waltz", en av historiens tre bästa musikfilmer, i många olika sammanhang. Här skriver jag detaljerat om soundtracket till filmen.

Den här recensionen publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 17/12 2010.


THE BAND: The last waltz (Warner Bros, 1978)

Så här i säsongsavslutningens elfte timme vill jag bränna av en bomb till soundtrack. Det kanske känns som att musikfilmer borde vara diskvalificerade bland mina soundtracks med bra och/eller intressant musik. Men ”The last waltz” är ju allting: En fantastisk film, ett underbart soundtrack och en suverän julklapp.
   The Bands och för all del också regissören Martin Scorseses mästerverk ”The last waltz” är givetvis fylld av både och. Det är en filmmusikfilm (i denna sekund uppfann jag en ny historisk musikkategori…) med exceptionellt innehåll.
   The Band står det tryckt på etiketterna till de sex skivsidorna till ”The last waltz” men filmen och skivorna är i sanningens namn en samling artister som gör sina egna låtar/hits under överinseende av producenten Robbie Robertson som därtill är ledare och framstående låtskrivare i just the Band.
   Det är ju musiken jag ska beskriva och berätta om men det är svårt att beskriva musiken utan att tänka på och minnas konsertfilmen som ligger till grund för allting här. Men ”The last waltz” började enbart som ett musikprojekt. Det skulle bli The Bands avskedsföreställning. Efter 16 år tillsammans på skivor och turnéer, hälften av den tiden som The Band, var det dags att sätta stopp.
   Regissören Martin Scorsese har genom alla tider varit en väldigt musikintresserad filmregissör. Redan 1970 var han assisterande regissör på den filmatiserade”Woodstock” och 1972 var han något som kallas montage supervisor på ”Elvis på turné”. Sedan har han ju genom åren visat sig vara en mästare på dokumentärer, Bob Dylans ”No direction home”, Rolling Stones konsertfilm ”Shine a light” och nu jobbar han med en Frank Sinatra-dokumentär.
   I det tidsmässigt trånga utrymmet mellan ”Taxi driver” och ”New York, New York” klämde Scorsese in konsertfilmandet av The Band på det klassika Winterland i San Francisco. Där the Band faktiskt hade gjort sin första spelning åtta år tidigare.
   Robbie Robertson hade ett genuint filmintresse och skulle senare komma att skriva musiken till många filmer, många Scorsese-filmer dessutom.
   24 november 1976, Thanksgiving day i USA, blev faktiskt finaldagen i The Bands fantastiska karriär. Grupper som säger att de ska sluta lever väldigt sällan upp till sitt löfte/hot. Återföreningar och reunions är alltför vanliga i rockbranschen men med hjälp av några dödsfall, Richard Manuel och Rick Danko (som är de första musikerna som presenteras i filmen…), så har en fullständiga återförening varit omöjlig i the Bands fall. Dessutom har Robbie Robertson genom åren varit extremt ointresserad av att hålla kontakt med sina forna bandkollegor. Dock har han dykt upp vid två exklusiva tillfällen (1989 och 1992, men då var Manuel borta) när överlevande originalmedlemmar samlats.
   Från Metro Goldwyn Mayer-lejonet och filmrutan med den vita texten på svart bakgrund, ”This film should be played loud!”, till det pampiga slutet med instrumentala temat, som har både grekiska klanger och valsig maffiamusik, är filmen en triumf.
   Filmen inleds vid biljarborden och sedan den helt oplanerade men absolut sista av kvällens extralåtar, ”Don’t do it”. Deras cover av Marvin Gaye-låten finns däremot inte med på skivorna som dessutom inte alls följer ordningen på filmen. Därför avbryter jag min filmrecension här och inriktar mig enbart på musik, arrangemang, konsertinnehåll och alla de många höjdpunkterna jag hör. (Däremot kan jag erkänna att jag samtidigt som jag skriver det här har filmen rullande på skärmen framför mig…).

Alla artisterna på ”The last waltz” har ett förhållande till the Band och det gör musiken och framträdandena så mycket trovärdigare. Men blandningen på både artister och musikstilar på konserten är ju sensationell med ändå ett extremt helgjutet slutresultat. Här finns allt från blues, rock’n’roll, folkmusik, cajun, pop, New Orleans och vanlig hederlig rockmusik. Ändå tyckte Robbie efter konserten att han saknat både country och gospel så han bjöd in Emmylou Harris och Staple Singers till studiofilmade framträdanden som ligger på slutet på filmen/skivan.
   Här finns en ögonblicksmagisk Neil Young i ”Helpless”, popartisten Neil Diamond visade sig redan här ha den tyngd som han först på 00-talet fick bevisa, underbara piano-rock’n’roll med Dr John, den då 61-årige Muddy Waters kom in och visade var skåpet skulle stå, Van Morrison visade sig ovanligt öppen och konsertfinalen med en elektrisk Bob Dylan är naturligtvis också en av höjdpunkterna.
   Men allt det här hade varit omöjligt utan the Band, världens bästa och mest flexibla rockband och för kvällen husband på en spektakulär konsert. Med fyra olika sångare, med medlemmar som kan spela alla möjliga instrument och här dessutom uppbackade av ett inspirerat blåskomp som skapade historiska versioner av låtar vi hade växt upp med under åren.
   ”The night they drove old Dixie down” med Levon Helm, ”It makes no difference” med Rick Danko och “The shape I’m in” med Richard Manuel är ju helt oöverträffade konsertögonblick.
   På den studioinspelade avslutningen “The last waltz suite” får dessutom Robbie Robertson sjunga och det blir näst intill magiskt på “Out of the blue” men också alldeles fantastiskt när Emmylou Harris sjunger ”Evangeline” (med Helm på mandolin, Danko på fiol och Manuel på trummor) och den gospelkryddade versionen av ”The weight” med hela Staple Singers tyngd bakom.


Innehåll:
Skiva: 1   
1. Theme from The Last Waltz
2. Up on Cripple Creek
3. Who Do You Love
4. Helpless
5. Stagefright
6. Coyote
7. Dry Your Eyes
8. It Makes No Difference
9. Such a Night

Skiva: 2
10. The Night They Drove Old Dixie Down
11. Mystery Train
12. Mannish Boy
13. Further on Up the Road
14. Shape I'm In
15. Down South in New Orleans
16. Ophelia
17. Tura-Lura-Lural (That's an Irish Lullaby)
18. Caravan

Skiva: 3
19. Life Is a Carnival
20. Baby, Let Me Follow You Down
21. I Don't Believe You (She Acts Like We Never Have Met)
22. Forever Young
23. Baby, Let Me Follow You Down (Reprise)
24. I Shall Be Released
The Last Waltz Suite:
25. The Well
26. Evangeline
27. Out of the Blue
28. The Weight
29. The Last Waltz Refrain
30. Theme from The Last Waltz [With Orchestra]

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: ”En ny stil i stan”

Postad: 2017-08-08 07:58
Kategori: 10 år

2004 var det en smärre sensation att den så USA-influerade sångerskan och låtskrivaren Eva Eastwood plötsligt sjöng på svenska och lät som en schlagerartist från 60-talet. Men under alla år efter det har hon återvänt till det svenska språket åtskilliga gånger.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 21/5 2004 och i arkivet på HÅKANS POP samma dag.


Eva Eastwood & the Major Keys
En ny stil i stan
(Tail/Border)


Förutom att texterna är på svenska så är förändringarna på Eva Eastwoods nya skiva inte så stora fast jag har bytt genrebeteckningen från rock till pop. För när hon nu sjunger på sitt modersmål så blir det stundtals lite snällare fast sedvanliga kompbandet Major Keys svänger lika sanslöst som vanligt.
   I de bästa låtarna på skivan har Eva fångat den där gemytliga, lätt nostalgiska känslan av svensk tjejpop på 60-talet. Med texter som är både tidsenliga, smarta och roliga att lyssna på.
Samtidigt som hon sjunger lika starkt och naturligt som vanligt. Med god hjälp från snyggt doo-wop-ande Besk Quartet och syster Dottie.
   I vanlig energisk anda sprutar det låtar ur Eva och 17 korta låtar på en och samma cd kan bli några för många när soundet pendlar så nätt mellan trevlig pop och traditionell rockabilly.
   I de senare fallen känns det inte fullt lika spännande att höra Eva på svenska för att det påminner för mycket om låtarna från hennes ”amerikanska karriär”.
   Men som sagt, några låtar håller sensationellt hög klass. Titellåten, ”Vårt liv i repris”, ”En sådan Romeo”, ”Rockabilly Willy” (ekvilibristisk text), ”Johnny min vän” och smäktande ”Tänk vad han liknar dig” är svensk pop i topp.

/ Håkan




10 år (84)
Beatles (59)
Blogg (376)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (204)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (96)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Augusti 2017 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31      

Janne 14/08: Fantastisk platta. Jag har läst att Hiatt skrev "Have a little faith in me" i st...

Lennart 7/08: Hej! Var också på nämnda konsert och mitt minne från den är/var att J Geils B...

Peter Alzen 21/07: Finns nån chans att få veta vilka de 38 för radion var? ...

Mikael Löwengren 8/07: Den släpptes faktiskt på kassett. Dock inte på LP. ...

Anders Jakobson 21/06: Det är roligt att ha varit delaktig sedan dag 0 så att säga, men precis som du (...

Roland Hedman 19/06: Hej, du har missat Flaming Stars "I want to be free" och Trouble Boys "More Trou...

Mikael 15/06: Rätt producent, rätt låtar, rätt texter i rätt tid. Skivan är och förblir ett ti...

Peter Utas 26/05: Sent omsider snubblar jag över detta och undrar var skivan går att hitta? Ser in...

Hakan 20/05: Exakt! Nar inte Lennart langre finns ar det ju hit man gar....

Peter Lundmark 17/05: Är djupt imponerad av ditt arbete med Håkans Pop, har nog följt sidan sedan star...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.