De tio senaste blogginläggen

John Lennon i saligt och oförglömligt minne

Postad: 2023-12-08 08:12
Kategori: Beatles


På 43 år, från 1980 till 2023, har min Aftonbladet-löpsedel om John Lennon-mordet gått igenom några hårda år och blivit lite krackelerad. Men minnet av den utvandrande Liverpool-bon och hans tragiska död vill liksom aldrig dö. Speciellt en dag som idag.

MYCKET SKA MAN MINNAS MED VEMOD. Förvisso har man genom åren med jämnmod glömt ännu mer. Det ska jag villigt erkänna. Något som jag däremot i detalj aldrig glömmer är det hemska mordet på John Lennon en decemberkväll i New York 1980 utanför hans och Yoko Onos hem i Dakota-huset på västra Manhattan. Jag har känt mig tvingad att nostalgiskt återkomma till den fatala händelsen vid ett flertal tillfällen på Håkans Pop och till och med ett år innan (2006) den här bloggen såg sitt ljus.
   2006 skrev jag blogginlägg i en sammanslutning som gick under namnet Kollegiet med adress kollegiet.se. Alla mina texter, som jag skrev där, är sedan augusti 2007 (när Håkans Pop-bloggen hade premiär) med web-administratören Anders Jakobsons oerhörda hjälp inkorporerade i den här bloggen.
   En av mina mer genomarbetade texter jag skrev på Kollegiet var min minutiöst researchade artikel om John Lennon-mordet 1980 som alltså inträffade just denna dag, 9 december (8 december, New York) för alltså exakt 43 år sedan denna morgon. Jag publicerade Kollegiet-texten exakt 04.52 (svensk tid!), klockslaget när mördaren skjuter John Lennon. En text som i detalj beskriver händelsen och även min egen reaktion när jag på morgonen kommer till jobbet på Nerikes Allehanda och chockas av nyheten på mordet av John Lennon.

/ Håkan

Covers: Carla Olson

Postad: 2023-12-08 07:56
Kategori: Cover-skivor

CARLA OLSON: Have harmony, will travel 3 (BFD/The Orchard, 2023)

UNDER DE SENASTE 10 ÅREN HAR covers och duetter till stor del varit förre Textones-stjärnan Carla Olsons teman på skiva. Förutom soloalbumet ”Rubies and diamonds” (2017), en återutgivning av den Sverige-inspelade ”X”, har hon gjort hela album med bluesrock-gitarristen Todd Wolfe och Long Ryders-medlemmen Stephen McCarthy men framförallt koncentrerat sig på skivor med en majoritet covers som samtliga har titeln ”Have harmony, will travel”.
   Efter första utgåvan 2013 släppte hon ”tvåan” 2020 och för några månader sedan kom trean. Ett album med huvudsakligen covers med många gästartister som därmed följer mönstret från de två tidigare ”Have harmony, will travel”-skivorna. Alla albumen har haft lyssningsvärda kvalitéer och ”trean” är inget undantag.
   Carla balanserar på slak lina när hon väljer covers före sina egna originallåtar och bjuder in gästartister/gitarrister som ibland tar över fokus från artisten vars namn står på skivomslaget. Men musikaliskt är det hög standard på arrangemang och inspelningar med en härlig blandning låtmaterial, från vilda rocklåtar till fina ballader, som i sin helhet konkurrerar starkt med alla nya konventionella album just nu.
   Jag kan inte låta bli att jämföra Carla Olsons stämma med Chrissie Hynde och det är givetvis positivt och det är just hennes röst som faktiskt dominerar inspelningarna här. Det har varit lite si och så på de de tidigare två albumen där hon ofta har lämnat över mikrofonen till andra artister. På en majoritet låtar, undantag för Tom Wolfes centrala roll i den förre Textones-kollegan Joe Reads originallåt ”Lead me”, är det Carla som sjunger och får bara lite hjälp utifrån.
   Inledningen på albumet, ”In a another land”, är våldsamt rockigt när gitarristen Craig Ross och basisten Jimmy Ashhurst, båda från gruppen Broken Homes som gjorde originalet, nästan tar över den musikaliska ljudbilden. Och det fortsätter nästan lika energiskt på ”Face to face” när Texas-gitarristen Eric Johnson gör samma sak.
   Den elektriska intensiteten fortsätter på de gamla Who- och Stones-låtarna innan det i den ovannämnda ”Lead me” blir lite lugnare och lätt bluesbaserat.
   Sedan får Carla Olsons album en mer omväxlande struktur med först 60-talspoplåten ”(Just Like) Romeo & Juliet” som följs av den mycket fina balladen ”Stronger” som jag hade svårt att söka rötterna till innan en textrad i låten tog mig till en Hazeldine-låt som i original hette ”Smaller”.
   Jag hade inga större förväntningar på de båda nyskrivna originallåtarna som Carla skrivit med förre Hollies-sångaren Allan Clarke. Hans comebackalbum ”I'll never forget” från i våras gav mig ingenting men här imponerar både låtarna och Clarkes sång i den känsliga ”It makes me cry”. Och den före detta Wings-gitarristen Laurence Juber glänser på sitt instrument i båda låtarna.
   Albumet avslutas, lite traditionellt för Carla Olson, med några Gene Clark-låtar. Hon och Clark var ju en duo på 80-talet och alla tre låtarna är hämtade från liveinspelningar i slutet på det decenniet. Vilket får mig att plocka fram deras studioalbum "So rebellious a lover" och återupptäcka en alldeles fantastisk skiva.


1. In Another Land (featuring Craig Ross and Jimmy Ashhurst) (Michael Doman)
1986. Från albumet ”Broken Homes” med Broken Homes.
2. Face To Face (featuring Eric Johnson) (Chris Gerniottis/John Lopez)
1967. Singel med The Zakary Thaks.
3. Street Fighting Man (featuring Jake Andrews and Jonathan Lea) (Mick Jagger/Keith Richards)
1968. Singel med The Rolling Stones.
4. I Can See For Miles (featuring Gary Myrick) (Pete Townshend)
1967. Singel med The Who.
5. Lead Me (featuring Todd Wolfe) (Joe Read)
Original.
6. (Just Like) Romeo & Juliet (featuring Harvey Shield) (Bob Hamilton/Freddie Gorman)
1964. Singel med The Reflections.
7. Stronger (featuring Robert Rex Waller Jr. and Gary Myrick) (Hazeldine)
2001. (”Smaller” hette originalet). Från albumet ”Double back” med Hazeldine.
8. It Makes Me Cry (featuring Allan Clarke and Laurence Juber) (Anne Tkach/Shawn Barton Vach/Tonya Lamm)
Original.
9. A Love That Never Blooms (featuring Shawn Barton Vach and Laurence Juber) (Carla Olson/Allan Clarke)
Original.
10. Cool Water (featuring B.J. Thomas and Mickey Raphael) (Bob Nolan)
1940. Singel med Bob and Randall Atcher and Bonnie Blue Eyes.
11. Gypsy rider (Gene Clark)
1987. Från albumet "So rebellious a lover" med Gene Clark & Carla Olson.
12. Del Gato (Gene Clark)
1987. Från albumet "So rebellious a lover" med Gene Clark & Carla Olson.
13. Set your free this time (Gene Clark)
1965. Från albumet "Turn! turn! turn!" med The Byrds.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2023-12-06 07:50
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanULF LUNDELL (och basisten Martin Cerha) 1982.

/ Håkan

Denny Laine (1944-2023)

Postad: 2023-12-05 22:46
Kategori: Minns

DECEMBER 2023 OCH JAG KAN NOTERA ännu ett betydande dödsfall bland popmusikaliska tungviktare, DENNY LAINE. Hans största roll i den engelska popbranschen gjorde han i Wings, Paul McCartneys grupp, men var många år innan sångare i Moody Blues där han bland annat sjöng på deras största 60-tals-hit, ”Go now!”.
   Denny, född som Brian Hines, hade tidigt på 60-talet ett eget band, Denny & the Diplomats, innan han från 1963 blev ursprungsmedlem i The Moody Blues. 1964 fick bandet en dunderhit med coverlåten ”Go now!” som märkligt nog aldrig låg på Tio i topp.
   Från 1966, när han hade lämnat Moody Blues, satsade Denny på en inte så framgångsrik solokarriär men hans låt ”Say you don't mind” blev ändå en mindre hit 1967. Och en lite större hit 1972 i Colin Blunstones version. Men låten blev senare ett evigt minne i Denny Laines långa karriär. Han sjöng den bland annat på Wings-konserten i Örebro i augusti 1972.
   När jag rotar i mitt minne minns jag faktiskt storbandet Ginger Baker's Airforces version av den traditionella låten ”Man of constant sorrow” 1970 som Denny sjöng. Det var ett år innan han blev förste medlem i Paul McCartneys Wings. I det sammanhanget debuterade han på det första Wings-albumet ”Wild life” (1971).
   Denny bidrog inte med låtmaterial på sitt första McCartney-samarbete men från ”Band on the run” (1973), där han skrev ”No words” tillsammans med Paul, blev han en stadig leverantör av låtar till Wings-repertoaren under hela 70-talet. Bland annat ”London town”, ”Deliver your children”, ”Time to hide”, ”Children children”, ”Don't let it bring you down” och ”Again and again and again”, ofta skrivna tillsammans med Paul.
   Men den allra största låt som de skrev tillsammans var ”Mull of Kintyre” som 1977 blev en av Englands största hitlåtar genom alla tider.
   Efter Dennys år i Wings sprack gruppen 1981 och han tog upp sin lågprofilerade solokarriär. ”Japanese tears” är en låt som fick lite uppmärksamhet redan 1980 och i skuggan av ett album med samma namn turnerade han som Denny Laine Band. Bland annat till Sverige och en konsert på Glädjehuset i Stockholm som jag faktiskt bevittnade.
   Denny släppte ändå inte kontakten med Paul McCartney ty han spelar på album som ”Tug of war” (1982) och ”Pipes of peace” (1983).
   Vi ska i sammanhanget inte glömma att Denny Laine gjort två dsoloalbum, ”Aah... Laine” (1973) och ”Holly days” (1976) som av olika anledningar står i mina skivhyllor.
   Annars har hans karriär efter Wings- och McCartney varit av lågprofilerad prägel där han har uppträtt på olika Beatles-relaterade evenemang.
   Denny Laine avled i lunginflammation (efter sviter av covid) tidigare idag tisdag 5 december 2023.

/ Håkan

TisdagsAkademien (18)

Postad: 2023-12-05 07:53
Kategori: TisdagsAkademien


TisdagsAkademien, Janne Rindar , jag och Olle Unenge, har sedan februari 2023 haft våra möten på Makeriet på Kungsgatan i Örebro. Där diskuterar vi varje vecka (gissa vilken dag!) musikaliska ämnen utifrån något tv-program, dvd, dokumentärfilm eller YouTube-länk som vi gemensamt har sett.


DE TRE MEDLEMMARNA I TISDAGSAKADEMIEN fortsätter att varje vecka träffas för att diskutera nya artister, nya ämnen och nya dokumentärer inom en rad olika områden. Rapporterna från våra möten skrivs ned i korta minnesrader för att fungera som stöd för diskussionerna.
   Dagens samlande rapport omfattar möten från i hösten 2023 och innehåller diskussioner om dokumentärer som vi har sett på YouTube, SvtPlay och, vid två tillfällen, faktiskt också på biograf. Artisterna vi har diskuterat har varit Jerry Lee Lewis, Andy Irvine & Paul Brady, filmen ”Jordelivet” med Amanda Bergman, Davy Graham/Bert Jansch, Joan Baez, Cornelis Vreeswijk och Woodstock-dokumentären.




JERRY LEE LEWIS: I am what I am (YouTube/Hallway Productions, 1989, 1:16:25)
Rock'n'roll-legenden Jerry Lee Lewis avled i oktober 2022 och TisdagsAkademien borde naturligtvis hedrat hans minne med en dokumentär då men det är nästan ett år senare vi tittar på en dokumentär från 1989.
   ”I am what I am” är en låttitel från 1984.
   I introt är det många artister som vill beskriva Jerry Lee positivt, Kris Kristofferson, Chuck Berry, Ron Wood bland annat.
   ”Greatest rock'n'roller ever”, är en kommentar.
   Liveklipp med Ron Wood i bandet.
   Jerry Lee var rock, r&b och country. Föddes 1935 i Ferriday, Louisiana. I gospelkyrkan lärde han sig spela piano på allvar.
   Mickey Gilley, kusin, berättar.
   Jerry Lee vann en contest. Suddiga dokumentära filmbilder. Han gillade blues som hade rötter i gospel. 1958 var han på toppen.
   Cecil Harrelson, barndomsvän som blev roadmanager 1960-75, kommenterar.
   Jerry kallade sig ”The killer”. I Baton Rouge blev han ”hottest salesman in town.”. Drog sedan till Nashville, countrymusikens huvudstad. Där kom han 1951 i kontakt med ett skivbolag som ville att han skulle spela gitarr som Chet Atkins.
   Vi får se en galen Jerry på scen, hamrande på pianot. Motsatsen till ”sanitised music”.
   1956 var han på Sun Records samtidigt som Elvis, Carl Perkins, Roy Orbison och Johnny Cash.
   Sam Phillips, Jack Clements och J M Van Eaton, trummor, berättar.
   ”Crazy arms” var countryblues
   Carl Perkins: ”Jerry Lee was a skinny wild person”.
   Johnny Cash: ”Nobody can do it like Jerry Lee”.
   ”Whole lotta shakin going on” på tv: Genombrott. En galen Jerry Lee hamrade på pianot. Bandet var bara trummor och gitarr.
   Roy Orbison, Kris Kristofferson, Burton Cummings, Randy Bachman, Billy Swan och Ron Wood berättar.
   ”Wild rock'n roll crazy man”.
   Otis Blackwell, som skrev ”Great balls of fire” 1957, berättar
   American bandstand på amerikansk tv. Någon förklarar vem Jerry Lee Lewis är: ”This is not Perry Como”.
   Linda Gail Lewis och Jimmy Swaggart (kusin) berättar.
   Jerry flyttar till Memphis. 21 år gammal gifte han sig för tredje gången med Myra, 13 år.
   Mae Axton (skrev ”Heartbreak hotel”) berättar.
   Konsert tillsammans med Chuck Berry. Jerry lät Chuck avsluta...
   Paul Anka och Ronnie Hawkins berättar.
   1958 slutade Jderrys konserter med upplopp, anarki och kaos.
   Skandal med en så ung fru. ”Pretty little wife”. Skivan försvann från radion.
   Alla lämnade skivbolaget Sun men inte Jerry.
   Sonen Steve Allen Lewis drunknade i swimmingpool.
   ”I'm on fire” 1964, hitlåten som inte blev. Den krockade med Beatles entré i USA.
   1965. Smörig country, jämför Tom Jones 1966. ”Green green grass of home”.
   1967. ”Another place another time”, Jerry Chesnut.
   ”A decade of heartbreaks”. ”Booze & pills”.
   Kris Kristofferson: ”God's given talent.
   Avsluningsscenen är obetalbar: Live. Det svängde! Han sparkade undan stolen, från pianot, som gick sönder och ställde sig på pianot.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Olle valde ”The walls of red wing” med Björn Cederqvist och Arvida Svenske som gäst.



ANDY IRVINE & PAUL BRADY (TG4, 2011, 25:42)
En kortare dokumentär, på huvudsakligen iriska, med Andy & Paul som har spelat i Johnstons, Sweeney's Men och Planxty. Subtitles på engelska.
   Duo 1976. Deras musik och text satt i ryggraden.
   Brady började 1966-67, spelade amerikansk musik. Hank Williams, Mississippi John Hurt m m.
   Det här var historia och musik som befinner sig nära hjärtat på TisdagsAkademien, i alla fall hos en (Olle).
   Paul var inte sångare i The Johnstons.
   Irvine föddes i London, i St John's Wood.
   Klassisk akustisk gitarr. Sweeney's Men. Sångare var Joe Dolan, for till Israel 1967, och Andy spelade gitarr.
   Både Andy och Paul var i Planxty.
   Donal Lunny var producent 1976.
   Andy spelade på österländska instrument: Han var en virtous på gitarr. 8-strängad.
   Eithne Ni Chatáin, sångerska, förklarar: ”The jolly soldier” och ”Arthur McBride”. Paul sjöng fel.
   Lunny förklarar på iriska: ”It's complete and perfect!”

Extra: 1977 TV performance Andy & Paul.
Avslappnad Irvine med ena benet över det andra...

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”Lily, Rosemary and the jack of hearts” med Oskar Örn som gäst.



JORDELIVET – ett år med Amanda Bergman (SvtPlay 58 min, 2023)
En dokumentär från 2023 av Joanna Karlberg och Tove Palén.
   Amanda Bergman har en av Sveriges vackraste sångröster men brinner mer för jorden hon står på än för musiken. När hon inte frontar bandet Amason driver hon ett lantbruk tillsammans med sin partner Petter Winnberg.
   Under ett år följer vi hennes liv som rockbonde, på gården i Dalarna och ute på turné. I nära scener i studion och i fårhagen följer vi kampen för att driva ett hållbart jordbruk parallellt med småbarnsliv och musikkarriär.
   Men när Amandas pappa blir sjuk samtidigt som djuren får värmeslag och fåren rymmer och hönsen äter upp sina ägg så måste Amanda och Petter tänka om. Ska de sälja gården så att de fullt ut kan satsa på musiken?
   Amason på scen, live utomhus, Way Out West.
   ”Kan inte tänka mig något roligare”.
   Sex månader tidigare. Snö!
   Höns, höns och höns.
   Komplicerat liv tillsammans. Gården, turnérar. Vill ha en dräglig vardag. Men här finns livskvalité. ”Om det blir skit med musiken...”
   I studion (hemma?), raggsockor på. Ödslig skog, en traktor.
   Konsert på Cirkus i Sthlm. Två barn, hund också. Hotellet där barnvakter är engagerade, som att lämna på dagis...
   Uppladdning backstage tillsammans inför konsert: ”I love this company”.
   Matar fåren. Måste vara en underbar uppväxt för barnen.
   ”Har skaffat mig ett intresse för traktorer”, säger Petter.
   Trummis är Nils Törnkvist.
   Problem med höskörden. Körde över en höna. ”Idiothöns”. Sålde av, för många höns
   Den bistra vardagen: Pappa luncancer.
   Rockbonden hette företaget.
   Slutsats: Duktiga människor

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Janne valde ”Long and wasted years” med Per Sandvall som gäst.



DAVY GRAHAM/BERT JANSCH The parting glass (1:26, 2005)
För andra gången på två veckor letar sig TisdagsAkademien tillbaka till engelsk folkmusiki.
   Dokumentären, inspelad 2005, följer Davy Graham när han reser från sin lägenhet i London för att spela med Bert Jansch på the Acoustic Music Centre i St. Bride's, som en del av the Edinburgh Fringe. Stannar hos Roger Bucknall (Fylde Guitars) för justering och lite snack.
   Dokumentär om Davy Graham (1940-2008) och Bert Jansch (1943-2011). Regi: Don Coutts.
   Inleds med turkisk musik, instrumental, på akustisk gitarr. Rökelse.
   Davy är en ”Mystery mind” berättar en granne. En ”bad boy” som försvann.
   Åker bil. På väg nånstans. Röker i bilen. Sjunger med i ”The parting glass”.
   ”Take me back to my home”, 8-strängad gtr. Duktig gitarrist. Knäpper på mandolinen-.
   ”Oriental & folkmusic” på ett tv-inslag. ”She moves through the fair” på tv. Avancerad version.
För 10 år sedan spelade Davy ”baltic music”. ”The gold ring” + slagverk. Låter österländskt.
   Sjunger i bilen, spontant och improviserat. Celtic, irländsk musik.
   Davy är en ”national treasure” som bor på landet.
   1961 åkte han till Tangier, lärde sig arabiska.
   Förebilder är Josh White och Snooks Eaglin...
   Berättade om repertoaren. Bland annat ”Homeward bound” och ”Rooty”, en ny låt.
   Skottland. Åt blueshållet.
   Efter 53 min dyker Bert Jansch upp. Två akustiska gitarrer innan sändning. En lågmäld Jansch höll en låg profil. Spelade bland annat ”Key to the highway”.
   Konsertbilderna filmades bakifrån.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Olle valde ”Tangled up in blue” med Oskar Örn som gäst.


JOAN BAEZ: I am a noise (Bio Roxy, 1:53, 2023)

Efter över 60 år i rampljuset närmar sig Joan Baez karriär slutet, och hon blickar tillbaka på sitt långa liv som folkrockstjärna, aktivist och ikon. Men hon reflekterar även över sina personliga och privata motgångar, som alla format henne genom livet, men som undgått omvärlden. Joan Baez ”I Am A Noise” är en närgången dokumentär där Joan själv dyker ner i sin livshistoria genom hemvideor, dagböcker, teckningar och ljudinspelningar.
   Dokumentären var ursprungligen tänkt att handla om 82-åringen Joan Baez sista turné. När hon lämnade över sitt stora arkiv med material till regissören och vännen Karen O'Connor kom filmen att bli något helt annat. En biografi över Joans liv.
   Länken ovan leder till Håkans Pop-recensionen.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Jag valde ”Shadow kingdom” med Peter Holst som gäst.


CORNELIS VREESWIJK: Somliga går med trasiga skor (Bio Roxy, 1:43, 2023)

Dokumentär av Magnus Gertten om Cornelis Vreeswijk, som snart fyrtio år efter sin död fortfarande är en av svensk musiks största ikoner.
   Den fattige invandrarkillen från Holland blev folkkär när han moderniserade den svenska visan i mitten på 60-talet. Samtidigt kämpade han hela sitt liv med missbruksproblem och ett stormigt privatliv som ofta hamnade på löpsedlarna. Med hjälp av nyupptäckt arkivmaterial tecknar denna dokumentär ett nära porträtt av en artist som in i det sista ville ge röst åt samhällets svaga och trasiga. Kanske för att han, trots sina framgångar, alltid var en av dem.
   Länken ovan leder till Håkans Pop-recensionen.

BOB DYLAN-podden "Vi snackar Dylan": Janne valde ”Blind Willie McTell” med Richard Dinter som gäst.

/ Håkan

Best of 1973/74: #25. "Goodbye yellow brick road"

Postad: 2023-12-04 07:56
Kategori: Best of 1973/1974



ELTON JOHN: Goodbye yellow brick road (DJM, 1973)

NÄR ELTON JOHN MED SITT BAND gick in i studion i maj 1973, för att spela in sitt sjunde album med nyskrivet material, var han mitt uppe i en intensivt produktiv period. Fyra månader innan hade han släppt albumet ”Don't shoot me I'm only the piano player” och efter det turnerat i England och Italien nästan dagligen och skrev sedan, tillsammans med textförfattaren Bernie Taupin, snabbt ihop låtmaterialet till ”Goodbye yellow brick road”.
   Från början tänkt som ett enkelalbum men med en kreativitet på högsta nivå svällde innehållet till 18 nyskrivna låtar med drygt 76 minuters speltid. Resultatet blev ett fullpackat dubbelalbum som i både form och innehåll mycket väl kan kallas ett 50 år gammalt mästerverk.
   I min lista på favoritalbum från 1973 och 1974 delar jag faktiskt ibland uppfattning med den breda publiken om gamla skivor ty ”Goodbye yellow brick road” har sålt i drygt 20 miljoner fantastiska exemplar. Den innehåller både historiskt klassiska Elton John-låtar och mindre kända låtar som är bättre än bara utfyllnad.
   Man kanske kan kalla ”Goodbye yellow brick road” för ett konceptalbum utan att det varken textmässigt eller musikaliskt finns ett genomgående tema. Men det instrumentala introt ”Funeral for a friend”, som inte är riktat mot någon speciell person, väcker tankarna på en genomtänkt berättelse med de påföljande låtarna som kapitel i en historia. Och låttitlar som ”Bennie and the Jets”, ””I've seen that movie too”, The ballad of Danny Bailey (1909-34)”och ”Roy Rogers” förstärker den tanken.
   Dessutom visar skivomslaget upp visuella bilder för varje låt, snyggt illustrerade av David Larkham (känd från Eltons tidigare skivor) och Michael Ross, och det ger hela förpackningen ett luxuöst och genomarbetat intryck. Barnboksillustratören Ian Beck har målat framsidan på skivomslaget och har fått med Eltons spektakulära och tidstypiska platådojor och pianot är förminskat till en anspråkslös detalj.
   På skivan är det pianot som huvudsakligen spelar huvudroll i Eltons arrangemang. På några få andra låtar spelar han Farfisa-orgel och mellotron och låter teknikern David Hentschel vid några få tillfällen spela synthesizer. Stråkarrangemangen har sedan starten på Elton Johns karriär haft en stor och viktig roll på hans skivor men på ”Goodbye yellow brick road” har faktiskt Del Newman tagit över arrangemangsjobbet från det kända Elton John-namnet Paul Buckmaster.
   I sedvanlig ordning kompas Elton av sitt ännu så länge lilla fasta kompband, Nigel Olson, trummor, Dee Murray, bas, och Davey Johnstone, gitarr, med få gästmusiker i övrigt. Olson/Murray/Johnstone har också en viktig funktion att med sina röster köra på många låtar och skapar på så vis det fina Elton John-soundet.
   Elton Johns melodier till Bernie Taupins texter har i alla decennier varit kvalitetssäkrade såväl det handlar om fina harmoniska ballader, ”Candle in the wind”, ”Sweet painted lady”, ”Roy Rogers”, ”Harmony” och titellåten här, eller utåtriktade rocklåtar, som ”Your sister can't twist (but she can rock'n'roll)” och ”Saturday night's alright for fighting”.
   Ändå blir jag ibland nästan mer imponerad av Bernie Taupins texter som är långtifrån naiva simpla poptexter utan har mer novelliknande strukturer. Taupin lyckas skriva om både verkliga , Marilyn Monroe (”Candle in the wind”) och ”Roy Rogers”, och påhittade (”The ballad of Danny Bailey”) personer med samma intressanta skärpa. Att Bernie Taupin alltid fanns med på Eltons skivomslag, lika viktig som musikerna, var mer än välförtjänt.

/ Håkan

November 2023 på Håkans Pop

Postad: 2023-12-02 10:11
Kategori: Blogg


Lars Winnerbäck på Conventum Arena i Örebro.

ÅRETS NOVEMBERMÅNAD BLEV FRÅN MIN horisont ganska händelsefattig men på Håkans Pop rullade de fasta kategorierna ”Best of 1973/74”, ”Cover-skivor” och ”Anders Erkman”-bilder ut i vanlig ordning. Bara ett konsertbesök blev det men faktiskt överraskande två biobesök samt en djupgående notering av ett 60 år gammal minne. I dagens avslutande avdelning, med nysläppta album, blev det också lite tunt denna månad.
   Min lista med favoritalbum från åren 1973/1974 klättrade vidare mot nummer ett. På placeringarna #29 till #26 skrev jag om skivor med Nicky Hopkins, Joni Mitchell, Joe Walsh och Graham Nash.
   Coverskivorna som jag den senaste månaden satte fokus på gjordes av The Supremes, Hollywood Vampires och Magnus Carlson.
   Månadens enda konsertbesök gjorde jag på stora Conventum Arena i Örebro där Lars Winnerbäck bjöd på ett arenadoftande evenemang inför 4300 åskådare. Se bild ovan.
   Månadens stora nostalgiska notering var 60-årsjubileet av min upplevelse av The Beatles på svensk tv 3 november 1963.

INTE ÖVERRASKANDE BLEV NOVEMBER något lugnare vad gäller aktuella skivsläpp. I brist på något riktigt rejält nyinspelat album kunde jag inte känslomässigt värja mig för ett minialbum med en svensk artist som gick bort tidigare i år. ”Guds finger” var för mig månadens bästa lyssning, se nedan.
   CHRISTIAN KJELLVANDERS mollbaserade låtar ofta sjungna långt ner i halsen har ofta landat mellan stolarna i mitt musiklyssnande liv. Kanske beror det på bristen av tålamod hos mig, Christian kräver kanske lite mer tid än jag har varit beredd att ge honom. Nya ”Hold your love still” väcker mig inte heller men jag kan hålla med alla som gillar honom gränslöst att låtarna, produktionen och personligheten är på topp med långa emotionella låtar. På något sätt tillhör han den där lilla skaran av artister, ofta med amerikanska rötter, som ofta viskar lågmält och befinner sig i ett eget rum där det är svårt att komma in.
   ”Accentuate the positive” är ett ovanligt lössläppt VAN MORRISON-album med genomgående covers. Gammal rock, r&b-och countrylåtar som också vid många tillfällen gränsar till jazz. Kanske inte min genuina favoritjargong men repertoaren innehåller många intressanta covers med udda rötter. Något jag kan skriva mer om i min kommande recension i cover-skivor-kategorin på Håkans Pop där jag kan gräva ner mig i rötterna till skivans alla låtar.
   38-åriga JAIME WATT tillhör väl egentligen den amerikanska countrygenren men på ”Feel good” gränsar musiken till både soul och rock och hon har en tilldragande röst som höjer kvalitén på låtarna. I sin helhet kanske albumet blir lite amerikanskt anonym men det finns kvalitéer hos Jaime, som skivdebuterade 2017, som jag ska hålla koll på i framtiden.
   Nora-bon ANDERS WALLÉN kanske tillhör den svenska singer/songwriter-traditionen men jag är inte säker. Albumet ”Åren” visar, både låt- och soundmässigt, upp en bred nästan poppig framtoning. Den lite tillbakalutade känslan jag ofta får när jag lyssnar på skivan bryts av med ganska lågmälda men detaljerat läckra instrument medan Anders sjunger sin fina poesi med en ekande stämma. Ibland tänker jag på grannen i Nora, Ted Ström, ty Anders låtar har både en melodisk styrka och poetisk finurlighet. Han har i sina låtar fångat många vardagliga detaljer (”En rullator med eldflammor på”, ”Han går ut med hunden fast det regnar” med flera) med finess.
   Så många gånger och vid så många historiska tillfällen har en bedårande konsert tagit lite av udden på ett efterföljande album. Som nu i MAGNUS CARLSONS fall. Efter en fantastisk konsert i oktober, med låtkvalitéer förstärkta av livearrangemang, släpps nu albumet ”Brunnsvik sounds” där han genomgående kompas av Jesper Lindell Band. Skivan når inte riktigt upp till konsertupplevelsen men är ändå en väldigt bra skiva fast den nyhetsmässigt inte har så mycket nytt att presentera.
   CHRIS STAPLETON har varit en av de hetaste amerikanska artisterna under senare år. På gränsen mellan country och bredbent rock står han säkert på nya albumet ”Higher” som dock inte är speciellt spännande. Han har en muskulös stämma och skriver låtar tillsammans med många olika (bland annat en trio från Örebro faktiskt!) men nånstans på vägen förlorar han sin personlighet som gör att jag lyssnar på ”Higher” en gång och inget mer.
   Kanske ska man inte imponeras, som jag gör, att det inom landets gränser görs skivor av internationellt snitt, tänker jag när jag lyssnar på Malmötjejen CICCI LANDÉNS nya album ”The sands of time”. Kanske befinner hon sig i en överbefolkad genre mellan country och rock men Cicci sjunger fantastiskt bra och skriver låtar nästan ännu bättre och allra bäst i den lite mer lågmälda stilen. Som ”A word of kindness” där Pelle Jernryds lapsteelsolo får håret på armarna att resa sig. Och det Amir Aly-producerade albumet borde uppmärksammas stort.
   Med blott tre singlar bakom sig tog SAND & HALLANDER ”världen” med storm när Nina respektive Emmalisa spelade på Live at Heart i Örebro tidigare i år. Nu, med minialbumet ”Älskar, älskar inte” ute, tycks resten av världen, inklusive musikjournalister i Stockholm, ha vaknat på allvar. Sju egna låtar som både musikaliskt och textmässigt gör pop av lite rastlös prägel, snabba och lite begränsat arrangerade låtar med både banala och lustiga ordvändningar som har hittat en personlig form.
   I dessa Beatles-hysteriska tider är det naturligtvis uppseendeväckande att både Paul McCartney och Ringo Starr medverkar på DOLLY PARTONS nya album ”Rockstar”. Den börjar pinsamt med Kalle Anka/Disney-liknande sång och fortsättningen är inte bättre. Det blir nästan smärtsamt att ta sig igenom skivans 30 låtar, en mängd covers och lika många duetter med en mängd kända gästartister. Ett gammalt knep som inte känns ett dugg mer naturligt nu som då. Både kommersiellt och musikaliskt blir jag ganska trött på den här typen av album.

MÅNADENS BÄSTA MINI-ALBUM: Känslomässigt är det inget som slår PUGH ROGEFELDTS sista inspelningar på minialbumet ”Guds finger”. Innehållet på skivan är inte genomgående helt nytt, ett par låtar gavs ut redan 2019 och 2022, men det finns en genomgående allvarlig nästan religiös ton på samtliga sex låtar som kom att avsluta både artistkarriären och livet för Pugh.
   Låtmaterialet är övervägande traditionellt men en av svår sjukdom drabbad Pugh sjunger så personligt och känsligt att varje ord, varje tonfall och varje detalj i Johan Lindströms ännu en gång njutbara och avskalat gripande produktion är guld värd.
   Låtarna må vara hämtade från en 1700-talspsalm (”Fasta klippa” som avslutas med strofer från ”Här kommer natten”), lite ”Amazing grace” (”Breda hav”), Rev. Gatemouth Moores ”Jesus is on the mainline” (”Jesus i mobilen”), Blind Willie Johnsons ”It's nobody's fault but mine” (”Ingen annans fel än mitt”) och någon mer men det låter så trovärdigt om Pugh att jag vill kalla hela skivan för en typisk Pugh Rogefeldt-skiva.
   Redan 1974 skrev Pugh den nästan sju minuter långa ”Jesus” som storslagen finallåt på ”Ett steg till”-konserten och 1999 touchade han ämnet på låten ”Gammeldags tro”. På ”Guds finger” känns det som att cirkeln blev sluten för Pugh.

/ Håkan

Shane MacGowan (1957-2023)

Postad: 2023-12-01 08:42
Kategori: Minns



SHANE MacGOWAN ÄR DÖD och det är inte dugg oväntat. Sorgligt men inte tragiskt förlorade vi idag en av 1900-talets absolut bästa låtskrivare. Men det var under en förhållandevis kort period på 80-talet han levererade rader av historiskt fantastiska låtar. Både textmässigt och folkmusikaliskt fanns de traditionella irländska rötterna i hans skrivande fast han en gång i tiden föddes i England men flyttade med sina irländska föräldrar tillbaka till Irland.
   Jag har följt Shane och hans karriär, som både låtskrivare och sångare i The Pogues, under väldigt lång tid. Och det sammanlagda resultatet är imponerande med så många oförglömliga låtar, några fantastiskt starka album och en spektakulär historia bakom sig.
   The Pogues (namnet var en förkortning på det gaelliska utrrycket ”kiss my ass”), det engelska bandet som mixade traditionell folkmusik med punkens intensitet, var Shane MacGowans första stora insats i strålkastarljuset. Han hade tidigare figurerat i bandet Nipple Erectors, som namnmässigt också förkortade sitt kontroversiella namn till The Nips, som var mer traditionell men anonym rock.
   Första Pogues-albumet ”Red roses for me” (1984), med MacGowan-låtar som ”Dark streets of London”, ”Streams of whiskey” och ”Boys from the county hell”, gick mig faktiskt förbi och det var först 1985 som Shane och bandets musik på många sätt började sätta avtryck i mitt medvetande. Och det var mycket Elvis Costellos förtjänst. , Han började producera deras skivor och singeln ”A pair of brown eyes”, en av Shane MacGowans absolut bästa låtar, tillhör bandets största höjdpunkter.
   Två månader efter den singeln stod Pogues på en scen i Örebro, Rockmagasinet i maj 1985, Bandet var ute på sin första utlandsturné, efter Tyskland och Finland kom bandet till Sverige lite bleka om nosen och genomförde en konsert utan skandaler. Elvis Costello, som hade ett intresse i bandet i allmänhet som producent men också i synnerhet eftersom hans dåvarande flickvän Cait O'Riordan spelade bas i Pogues, följde med på turnén för att bistå ljudmixaren.
   Elvis sprang runt i sin stråhatt på det spartanskt trånga Rockmagasinet medan bandet pliktskyldigt drog igenom en rad av sina låtar. Hämtade från både tidigare skivor och exklusiva smakprov från det nya albumet som inte skulle släppas förrän i augusti samma år.
   Efter singelförsmaken ”Sally MacLennane”, ännu en MacGowan-klassiker, kom Pogues andra album, den Costello-producerade ”Rum sodomy & the lash” (1985), som soundmässigt nog får beskrivas som bandets absolut största höjdpunkt på skiva. Med MacGowan-låtar som ”"The Sick Bed of Cúchulainn", ”The old main drag” och ”The Wild Cats of Kilkenny” plus färgstarka covers som ”Dirty old town” och ”And the band played Waltzing Mathilda”.
   Efter ännu en Pogues-klassiker på singeln, ”A rainy night in Soho”, sprack det musikaliskt perfekta samarbetet med Costello samtidigt som basist-tjejen O'Riordan lämnade Pogues 1986 men bandet och MacGowans låtar skulle snart nå ofattbara kommersiella höjder på sin karriär.
   Men först skulle jag, i december 1986, uppleva bandet live i London. En konsert med en lite bitter eftersmak, inte minst på grund av MacGowans sorgliga uppträdande. Han rökte oavbrutet, drack öl och sjöng och hittade knappt ut från scenen... Han var ett geni som låtskrivare men hade på konsert svårt att hantera sitt missbruk av alkohol.
   1987 skulle den redan etablerade producenten Steve Lillywhite ta sig an gruppen, som hade växt från fem till sju medlemmar, och med hjälp av MacGowans låtar skulle bandet nå kommersiellt historiska höjder med först singeln ”Fairytale of New York”, den fantastiska jullåten med Kirsty MacColl som duettsångerska) och sedan albumet ”If I should fall from grace with god” med flera MacGowan-låtar men här började också andra medlemmar bidra till låtskrivandet. Och redan här började MacGowans kreativitet svikta.
   ”Peace and love” (1989) var som album godkänd men MacGowan var då bara en i gänget som låtskrivare och hans dagar i bandet var räknade innan han 1991 fick sparken för sitt oprofessionella uppförande. Men helt oväntat bildade Shane ett nytt band, The Popes, som överraskade världen med ett album, ”The snake”, som jag 1994 utnämnde till min bästa utländska albumfavorit. Där Shane plötsligt skrev nya profilstarka låtar som i gamla dagar.
   Sällan har ett ”Sláinte” varit viktigare än idag när jag tillsammans med min vän Olle under stort vemod intog en Guinness på den lokala puben, tänkte på Shane MacGowan och hans gärning som låtskrivare och hans historiska plats bland tidernas bästa låtskrivare.
   Shane MacGowan avled 30 november 2023 efter en lång tids sjukdom.

/ Håkan

Covers: The Honeydrippers

Postad: 2023-12-01 07:56
Kategori: Cover-skivor

THE HONEYDRIPPERS: Volume one (Es Paranza, 1984)

1981, EFTER LED ZEPPELINS SPLITTRING, bildade sångaren Robert Plant gruppen The Honeydrippers tillsammans med bland annat Led Z-kollegan Jimmy Page och gitarristen Jeff Beck. Ett sporadiskt och tillfälligt projekt, med musikaliska rötter i främst 50-talet, som först 1984 gav ut sin första och enda skiva, ep:n ”Volume one” med fem covers med både klassiska rock'n'roll-låtar, snälla storslagna arrangemang och storbandsjazz.
   Mellan ”bildandet” av den tillfälliga gruppen, med bland annat Paul Schaffer, Nile Rodgers och Brian Setzer, och utgivningen av ep:n hann Plant faktiskt med att solodebutera på allvar med två album ”Pictures at eleven” (1982) och ”The prinsiple of moments” (1983).
   Honeydrippers var inte på allvar och betydligt roligare musik som blandade mustig 50-tals-rock'n'roll med vackra poplåtar i stora arrangemang. Visserligen på skoj men så här långt lät Honeydrippers bättre än Plant gjorde på sina soloskivor.


Side one

1. "I Get a Thrill" (Rudy Toombs) 2:39
1954. Singel med Wynonie Harris.
2. "Sea of Love" (George Khoury/John Philip Baptise) 3:03
1959. Singel med Phil Phillips (=John Philip Baptiste) & the Twilights. (Baptiste felstavat).
3. "I Got a Woman" (Ray Charles) 2:58
1954. Singel med Ray Charles & his Band.

Side two

1. "Young Boy Blues" (Doc Pomus/Phil Spector) 3:30
1961. B-sida på singel ("Here comes the night") med Ben E King.
2. "Rockin' at Midnight" (Roy Brown) 5:57
1949. Singel med Roy Brown with His Mighty-Mighty Men.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2023-11-29 07:52
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanPAUL McCARTNEY 1993.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (62)
Blogg (505)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (62)
Konserter (242)
Krönikor (173)
Larm (20)
Listor (54)
Maxi12" (35)
Minns (166)
Örebro (96)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< December 2023 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Johan S 25/11: En riktigt gammal favorit!...

Björn 21/11: Hej Håkan! Som jag läser det har du inte blandat ihop något. "Geordie-sånga...

Peter 17/11: Haha, keep up the good work!...

Peter 17/11: Nu har du nog blandat ihop det... Brian Johnson sjöng inte i Guns´n Roses, men...

Ove 15/09: Kolla också gärna in Bottle Rockets: Songs of Sahm...

Silja 5/09: Har du en riktigt bra idé om hur man tar bort ekot i kyrkor? Då är du nära e...

Anders Jakobson 4/09: Vilken hyllning! Tack och bock! ...

per 31/08: Jag älskade 50/50 från och med första lyssningen, bortsett ifrån de två sis...

Thomas 30/08: Hej Håkan. Jag tror vi hörde olika låtar. Jag hörde Satelliter och rakete. D...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.