De tio senaste blogginläggen

Dagens datum: 13 oktober 1980

Foto: Jan-Ola SjöbergUlf Lundell spelar (tillsammans med bland annat Mats Ronander) på Konserthuset i Örebro.

ULF LUNDELL
Konserthuset, Örebro 13 oktober 1980
Håkans Pop-recension

/ Håkan

2010-talet: #39. Citizen K

CITIZEN K: III (Paraply/Hemifrån, 2018))

2017 GJORDE CITIZEN K, EN PSEUDONYM FÖR Boråskillen Klas Qvist, entré i mitt skivlyssnande liv. Då med albumet ”Second thoughts”, en dubbel-cd med 23(!) egna engelska låtar och 89 minuter med genomarbetad klassisk pop och rent geniala kvalitéer, som jag av naturliga skäl har placerat ännu högre upp på min 2010-talet-lista. Dock inte utan bakomliggande problem.
   ”III” hette alltså uppföljaren och höll nästan samma unika kvalité men minnet av den här skivan är så känslomässigt laddat av ett helt annat och mycket mer tragiskt efterspel. Drygt ett år efter ”III” gjorde Klas en duoskiva med Mikael Ramel, ”I huvet på varann” där Ramel gav Klas låtar svenska texter, och i samband med release i januari 2019 åkte duon på en promotionturné som jag uppmärksammade.
   Strax efter release och pr-turné kom den brutalt negativa nyheten som en kalldusch för alla att Klas skrivit krönikor på en högerextrem sajt med främlingsfientliga kopplingar vilket fick till följd att skivbolaget Paraply direkt bröt samarbetet med Klas vars lovande karriär som artist fullständigt dog.
   Mina gamla ursprungliga positiva åsikter om Citizen K:s två sista album gäller fortfarande men visst är det med en oerhörd fadd smak i munnen och tilltrasslat medvetande jag idag lyssnar och läser mina gamla texter. Som exempelvis nedanstående recension av ”III” som jag återpublicerar i en kortare redigerad form:

EFTER ”SECOND THOUGHTS” ÄR JAG den här gången mer förberedd och saknar självklart överraskningsmomentet men ”III” är lika underhållande och omväxlande som föregångaren.
   Popmusik av klassisk prägel, från låtskrivandet till själva utförandet, där det ibland är accepterat att låna små delikata detaljer eller oblygt "stjäla" några takter eller något specifikt sound från pophistorien.
   Utan att dissekera soundet allt för mycket hör jag klanger av ett fint låtskrivande i Klas Qvists sätt att skapa sina låtar. Qvist spelar i stort sett alla instrument utom trummor på skivan och själva inspelningarna måste ha varit ett extremt och tålamodskrävande arbete.
   Förutom en tveklös melodisk känsla innehåller Citizen K:s pop också den viktiga ingrediensen av vemod som gör balansen perfekt. Allra mest på "And you danced all night" som har skivans tydligaste Jimmy Webb-influenser.

/ Håkan

Dagens datum: 9 oktober 1982

Foto: Anders ErkmanNeil Young med sitt Trans Band i Stockholm 1982.

NEIL YOUNG with TRANS BAND
Isstadion, Stockholm 9 oktober 1982   
Håkans Pop-recension

/ Håkan

Dagens datum: 7 oktober 1997

STEVE EARLE SLÄPPER ALBUMET ”EL CORAZON” 7 oktober 1997.
Håkans Pop-recension

/ Håkan

2010-talet: #40. Gyllene Tider

GYLLENE TIDER: Samma skrot och korn (Elevator Entertainment/Cosmos/Playground, 2019)

BLAND ALLA MINA SVENSKA ARTISTFAVORITER, med efternamn som Alme, Hellström, Ternheim och Lindberg, finns det faktiskt plats i mitt hjärta för Gyllene Tider. För varje nytt album med Halmstadsgruppen har jag lyssnat med både intresse och förväntningar men skivorna har kanske inte alltid i sin helhet fått mig att reservationslöst hylla innehållet. Förrän 2019, när Gyllene Tider firade 40 år(!), när albumet ”Samma skrot och korn” fick mig att placera skivan på det årets årsbästalista.
   Jag har aldrig haft uppfattningen att Per Gessle någonsin har drabbats av skrivkramp eller dränerats på kreativa idéer när det gäller låtskrivande. Allt har alltid verkat så otroligt lätt och ledigt när han får ihop sina slagkraftiga melodier och/eller skapar sina ofta färgglada berättelser till poptexter. I Gyllene Tider-sammanhanget, mer än någon annanstans, får han dessutom all utrymme i världen att med musikaliska klacksparkar, mer eller mindre lustfyllda rim och melodiösa mästerverk bjuda på en hel bukett med uppenbara pophits. På ”Samma skrot och korn” är det mer uppenbart än på kanske någon annat Gyllene-album.
   I genren återvinning med stor personlighet är Gyllene Tider befinner sig Per Gessle, gruppens store och ende låtskrivare, på hemmaplan. Mer lättsam och mer underhållande kan svensk pop knappt bli. Därför är det inte så konstigt att Gyllene Tider med nästan jämna mellanrum kan locka storpublik till sina sommarturnéer.
   Med det långa perspektivet i bakhuvudet tycker jag att gruppen (och Gessle) hade vässat kvalitén på de tre senaste albumen innan ”Samma skrot...”. Det är närmast ett mirakel att den här kvintetten fortfarande kan producera så slagkraftig popmusik med låtar som tål fler än tre lyssningar utan att jag tappar intresset.
   ”Samma skrot och korn” känns jämn med fler toppar än de senaste återföreningarna. Det är naturligtvis mycket Per Gessles förtjänst. Nästan hundra procent av skivan är hans låtar. Han sjunger lika karaktäristiskt som vanligt och det skulle förvåna mig mycket om inte just han är huvudansvarig för produktionen fast det ordagrant är hela gruppen som har producerat skivan (tillsammans med Christoffer Lundquist).
   Klaviaturvirtuosen Clarence Öfwerman, som har följt Per Gessles alla karriärer sedan de första stapplande stegen som födde Roxette 1986, har den här gången, enligt egen utsago, inte varit engagerad. Fast ibland tycker jag mig ändå höra ekon av hans personliga tangenter i soundet när arrangemangen far iväg i någon atmosfärisk och svävande riktning.

FÖRST ÄR DET FAKTISKT TEXTERNA som fångar min uppmärksamhet på skivan. Singeln ”Jag drömde jag mötte Flourtanten” sätter ett svenskt rekord i väldigt udda rim och jag tror för ett ögonblick att Gessle driver med oss lyssnare. Han slänger ur sig en massa ord utan sammanhang och det blir en vacker tavla av rim. Den kreativiteten och ironin har han aldrig kunnat utnyttja i Roxette. Kanske är det därför han självironiskt i en annan låt sjunger om tveksamma rim...
   Här staplar han rim som ”droppen urholkar stenen/vi kan korslägga benen”, ”svartvit tangent/covers av Kent”, ”ren reflex/blev jag ett måndagsex” och ”på min Strata/mammas gata”. Förvisso mäktiga plattityder men tillsammans med slagkraftiga melodier och dekorativa arrangemang blev det popfestival 2019.
   Den musikaliska mixen på albumet är total när det pendlar mellan små nästan singer/songwriter-anpassade låtar (”Vid hennes sida”) via enkelt poppiga hantverk (”Mannen med gitarr”) till ren kraftfull rock på gränsen till klassisk garagerock (”Det kändes inte som maj”).
   Trots mängden av ganska perfekta originallåtar på skivan misstänker jag ändå att Per Gessle vid några tillfällen har letat djupt i arkivet eller byrålådan efter material. Exempelvis har han skakat liv i en 16 år gammal demo, ”Mannen med gitarr”, och visst ekar några låtar tydlig återvinning av redan publicerade låtar. Och i ett fall har han gått utanför sin comfort zone och letat upp en gammal Sven-Ingvars-cover, ”Någon att hålla i hand”, som har ännu djupare rötter och en intressant historia.

/ Håkan

Dagens datum: 5 oktober 1973

I SEPTEMBER 1972 FICK DET ENGELSKA bandet MOTT THE HOOPLE sin största hit i sitt hemland med den David Bowie-producerade/skrivna singeln ”All the young dudes” som nådde en 3:e-plats i september 1972. I USA nådde den en blygsam 37:e-plats som bäst men USA-karriären som liveband var ändå gynnsam och hösten 1973 toppade de affischen inför konserten på West Palm Beach Auditorium i Florida.
   Inför konserten släppte bandet singeln ”All the way from Memphis” utan större kommersiell framgång.
   Gitarristen Mick Ralphs hade precis lämnat bandet, för att bilda Bad Company, och ersattes av Ariel Bender (Luther Grosvenor).
   Amerikanska bandet AEROSMITH hade bildats 1970, släppte debutalbumet 1973, men lockade ännu så länge ingen större publik. I arenan i Florida, när de agerade förband till Mott, fick det plats 5000 personer.
   Hösten 1973 var tidigt även i NEW YORK DOLLS karriär. Sommaren samma år hade bandet släppt sitt Todd Rundgren-producerade debutalbum.

/ Håkan

September 2026 på Håkans Pop

Hyllningskonserten av Paul Simon med gitarristen Andreas Toya Bjurström, trummisen Mathias Alf och Nikola.

PERSONLIGEN BÖRJADE ÅRETS SEPTEMBER intensivt och händelserikt. Bröllop i London samtidigt som musikfestivalen Live at Heart sparkade igång i Örebro. Fredag och lördag fick jag i alla fall uppleva lite levande musik i de centrala delarna av Örebro.
   Den rangordnade listan på Håkans Pop med 2010-talets 50 bästa album startade i augusti och kunde under september avslöja placeringarna #45-#42 där artister som Joel Alme, Richard Lindgren, Anna Ternheim och Håkan Hellström fick plats.
   I den här säsongens tema med aktuella datum i musikhistorien kunde jag under september notera datum som 11 september 1970, 18 september 1971, 25 september 1993 och 29 september 1989.
   Månadens konsertbesök blev på Makeriet där Paul Simon hyllades som låtskrivare och artist.
   Och den kära trion TisdagsAkademiens senaste möten kunde också sammanfattas i en text.

UNDER SEPTEMBER BRUKAR floden av nya intressanta album bli väldigt intensiv. Några tunga namn upptäckte jag i år men saknade de riktiga höjdpunkterna bland de nya skivorna som jag lyssnade igenom.
   Gitarristen BUDDY MILLER har genom åren spelat på ett otal intressanta album, bland annat på Emmylou Harris skivor, men den egna karriären har hamnat i skuggan. Han gjorde dock årets allra bästa album 2023 med fru Julie, ”In the throes”, men det är 15 år sedan han senaste gav ut ett soloalbum så nya ”Buddy Miller” är efterlängtad och bra utan att vara suverän.
   Han sjunger fantastiskt bra men många låtar på albumet gör han i duetter med bland annat Jim Lauderdale, Shawn Colvin och Dan Penn och det tar udden av det personliga. Några fina Julie Miller-ballader, bland annat ”The inner sanctum of God” med Emmylou, tillhör skivans höjdpunkter men också några udda covers.
   NEIL YOUNG överraskar som vanligt när han tillsammans med kompbandet THE CHROME HEARTS på ”Second song” är oväntat mjuk och akustisk med mycket piano. Men han tar också fram den brötiga fuzzgitarren på en låt, nio minuter (!) långa ”Soon I might be going”, och förvandlar hela albumet till en ojämn resa mellan magi och överdrifter.
   HANNES AITMAN överraskade häromåret med countryfierade popklanger på debutskivan ”Weak point” och jag hade nog lite för stora förväntningar på uppföljaren ”By the morning” som inte är lika personlig med sitt tyngre sound och sin vuxna ofta modifierade röst.
   Kalmar-artisten WEIBENFALK (med förnamnet Thomas) har lyckats skapa rubriker med sin musik och poesi som dels doftar klassisk Ulf Lundell-rock men det ekar också Springsteen i låtar och sound på albumet ”Den här sidan året”. Proffsigt och personligt utan att vara helt originellt och nytt i mina öron men det är onekligen en underhållande skiva.
   Malmös särpräglade singer/songwriter ANDI ALMQVIST har aldrig försökt nå kommersiella framgångar med sin musik och nya albumet ”We're all gonna die but I can live with that” är inget undantag. Som en svensk Tom Waits-typ kommer melodierna ofta i andra hand och den norska multiinstrumentalisten Freddy Holm har hjälpt Andi producera ett album som kräver rätt mycket av lyssnaren. Lyssna på ”The fly”, det mest lättlyssnade ögonblicket på albumet, och det blir en underbar ingång till skivan.
   På förra albumet ”Neutronstjärnan” (2023) lyckades LARS WINNERBÄCK, med stor hjälp från producenten Joakim Berg, skapa ett spännande sound som lyfte hans musik till en oväntat hög nivå. På nya albumet ”Längtan till våren” är Lars tillbaka till det rutinmässigt mindre spännande soundet där han med sin hesa lite monotona stämma presenterar sina geografiska historier i en maffig och ibland tungsint produktion.
   Det är, som Winnerbäck själv sjunger i en låt, ”ingenting som skaver eller stör” på albumet där låtarna hjälpligt tar sig över fyraminutersgränsen fyllda av sedvanlig suggestiv melankoli. Ändå upptäcker jag åtskilliga låtar som jag gärna återvänder till: ”50 år i Väserås”, ”Tills vi gnistrar igen”, ”Nordsjaelland”, ”Där tågen rullar in”, ”Trettio dagar har april” och ”Mirakel”.
   Det engelska bandet THE HANGING STARS, med svensken Richard Olson i en ledande roll, kom in i mitt liv för två år sedan och upprepar nu succén på nya albumet ”Just a day” där de har kvar det Teenage Fanclub-ekande soundet. Det är kanske svårt att upptäcka någon viss utveckling i soundet men Olson, som sjunger och skriver samtliga låtar, och hans bandkollegor presenterar genomgående starka låtar.

/ Håkan

2010-talet: #41. Kent

KENT: Jag är inte rädd för mörkret (Sonet/Universal, 2012)

SOM JAG TIDIGARE KONSTATERADE, på min lista med de största albumfavoriterna under 2010-talet, är Kents decennium en väg tillbaka till den personliga storheten innan de 2017 sa tack adjö. I alla fall med den skivproducerande delen av karriären. Efter ”En plats i solen”, plats #47 på listan, tar Jocke Berg och bandet ytterligare ett musikaliskt trappsteg uppåt ned ”Jag är inte rädd för mörkret”.
   Den uppåtgående trenden blir väldigt uppenbar på albumets öppningslåt, det nästan sju minuter långa mästerverket ”999”. Låten släpptes på singel nästan en månad innan albumet och är inte bara lång och mäktig utan också fylld av musikalitet, levande instrument och ett stort härligt sound. En återkomst till det konventionellt starka rocksoundet för Kent som hade ägnat flera år åt elektroniska irrfärder på sina skivor på 00-talet.
   Låten är både smakfull och effektiv med en härlig aaah-kör, rasslande tamburiner, levande galopperande trummor och åtskilliga keyboards. En onekligen imponerande produktion. Och på samma textrad nämns Ian Curtis, Michael Jackson och Michael Bolton men be mig inte analysera det.
   Sedan sex år tillbaka hade Kent bara en gitarrist, Sami Sirviö, och bandets sound var 2012 mer keyboardsbaserat än tidigare, utan att egentligen innehålla någon strikt klaviaturspelare. Det finns väl inga officiella uppgifter om vem som spelar keyboards på Kents skivor men basisten Martin Sköld får ibland credit för det. Det är kanske logiskt för Sköld är den enda Kent-medlemmen som får sitt namn bland låtskrivarna vid sidan av Jocke Berg.
   Men det är inte bara på Skölds låtar ”Petroleum” och ”Tänd på” som pianoklangerna dominerar, även på ”Jag ser dig”, ”Rita 1” och ”Färger på natten” är Kent-soundet mycket vackrare och mer klangfyllt än på flera av bandets elektroniskt syntdränkta album på det sena 00-talet.   
   Sedan är det givetvis Jocke Bergs storhet som sångare och låtskrivare som ännu en gång imponerar allra mest på ”Jag är inte rädd för mörkret”. Inspelad i både Stockholm och i Frankrike. Kent har ofta sökt sig utomlands för att spela in och fann den här gången Studios La Fabrique i den storslagna miljön i Saint Remy De Provence i södra Frankrike. Det har säkert hjälpt till med kreativiteten att skapa ett album på högsta Kent-nivå.

/ Håkan

Dagens datum: 29 september 1989

Foto: Anders ErkmanPaul McCartney i Stockholm 1989.

PAUL McCARTNEY
Isstadion, Stockholm 29 september 1989   
Håkans Pop-recension

/ Håkan

2010-talet: #42. Håkan Hellström

HÅKAN HELLSTRÖM: 2 steg från Paradise (Universal/Stranded, 2010)

HÅKAN HELLSTRÖM HAR INTE BARA ett vackert(?) förnamn. Han är med all säkerhet och i helt objektiva synpunkter den viktigaste svenska artisten under de senaste 26 åren, i alla fall som liveartist. För mig personligen, som inte har upplevt Håkan på konsert på många år, har hans skivkarriär bleknat något med åren. I den kategorin prioriterar jag gärna hans album under 00-talet, med ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” (2000) och ”Det är så jag säger det” (2002) som största höjdpunkter, före 2010-talets Håkan-skivor. Men jag kan lova att det kommer ändå förekomma några album med Ullevi-kungen också på min lista över 2010-talets albumfavoriter.
   Som sagt var Håkan Hellström som artist så mycket viktigare och mer intressant under 2000-talets första decennium. Inte bara på skiva utan även som konsertarist fast jag aldrig har upplevt honom i mastodontformatet på Ullevi. Mellan 2000 och 2011 hade jag nöjet att se och höra Håkan live tolv gånger i många olika sammanhang, Från skivbutiksframträdande 2000 via den definitiva konserthöjdpunkten 2002 till konserter i både Västerås, Borlänge, Stockholm och Göteborg. Därför ligger av naturliga skäl Håkans skivor från hans första decennium som artist närmare mitt hjärta.
   Sedan var ju Håkan Hellströms skivutgivning mellan 2010 och 2019 från min subjektiva synvinkel mer sporadisk och ojämn men decenniets första utgåva, ”2 steg från Paradise”, är ändå värd sin placering på listan trots sin lite ojämna karaktär.
   Albumet är inspelat i två olika studior i Stockholm och Joakim Åhlund fick nytt förtroende som producent, efter sitt framgångsrika jobb på ”För sent för edelweiss”-albumet (2008), nu tillsammans med ytterligare tre producenter, Håkan själv, den egensinnige gamle kumpanen Björn Olsson och göteborgaren Johan Forsman.
   Även musikaliskt är det spridda skurar med många musiker från både Göteborg och Stockholm. Dels kända Hellström-namn som Daniel ”Hurricane” Gilbert, Simon Ljungman, Oscar Wallblom, Lars-Erik Grimelund, Finn Björnulfsson och Stefan Sporsén men också David Nyström, piano, Nino Keller, trummor, Mattias Bärjed, gitarr, Matti Ollikainen, piano, och Robert Östlund, gitarr.
   Producenterna, främst Olsson, har också bidragit som låtskrivare tillsammans med Hellström. Som vanligt genom Hellströms hela karriär finns det ögonblick på ”2 steg från Paradise” där man kan ana lånade eller stulna sekvenser från andra låtar eller artister. Sporséns trumpet på öppningslåten ”Det här är min tid” har tydliga Burt Bacharach-influenser men jag vill inte anklaga Håkan för kopierande ty han lånar ofta med finess.
   ”Det här är min tid” tillhör skivans höjdpunkter tillsammans med ”Shelley”, den liveanpassade ”River en vacker dröm”, ”Man måste dö några gånger innan man kan leva” och ”Du är snart där” (med Gilberts fina slidegitarr som extra krydda) medan titellåten faktiskt är ganska blek.
   Det finns alltså tydliga höjdpunkter på albumet men inget slår Hellström/Olssons absoluta pärla ”Vid protesfabrikens stängsel” (en fantastisk titel!) som håller den där fantastiska balladnivån som Håkan brukar nå en gång på varje album. Skönheten i Matti Ollikainens pianoslinga går knappast att överträffa och stråkarrangemanget är så vackert att det inte finns ord att beskriva.
   Förklaringen till albumets kvalité tror jag ligger i producenterna Åhlunds och Olssons insatser. Båda har jobbat vid Håkan Hellströms sida så många gånger att det är ett kvalitetstecken att bara se deras namn på skivomslaget.

/ Håkan

Kjell Jonasson 4/10: Apropå Teenage Fanclub, nytt album i antågande (9:e oktober). Tre nya singlar ...

Kjell Jonasson 21/09: Kanske kan ett "gammalt" skivtips underlätta bristen på ny utgiven musik: Reig...

Håkan Gustafsson 10/08: Brillijant skiva/grupp! Förutom dina referenser så har jag alltid tyckt att de...

Björn Amberfält 8/08: Instämmer till fullo! Hade den stora stora ynnesten att få närvara vid turné...

Peter Bergman 27/05: Deliverance = Den sista färden...

Kjell Jonasson 23/04: Lite galet i rubriken möjligen?...

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.