De tio senaste blogginläggen

50-tal: #37. "Come on, let´s go (1958)

Postad: 2018-08-20 07:58
Kategori: 50-talets bästa



RITCHIE VALENS
Come on, let's go

(Del-Fi)

DEN MEST KÄNDA LÅTEN MED RITCHIE VALENS är tveklöst "La Bamba" men eftersom min serie om 50-talsfavoriter inte bara handlar om vilka låtar som är kommersiellt mest framgångsrika har jag valt en annan låt från Valens korta karriär, "Come on, let's go". Dessutom har ju Valens skrivit den låten själv vilket gör den mer seriös som personligt präglad låt framför hans version av den gamla mexikanska folksången "La Bamba".
   "Come on, let's go", visst låter titeln som en Ramones-klassiker och den fanns faktiskt till slut med i det amerikanska punkbandets repertoar, var den då 17-årige Ritchie Valens (Richard Valenzuela) debutsingel hösten 1958. Valens var den förste rock'n'roll-stjärnan med ett mexikanskt/amerikanskt ursprung. Med sitt snygga yttre, en fin tenorröst, låtskrivarkvalitéer och skicklighet som gitarrist såg Valens framtid i musikbranschen mycket ljus ut.
   Efter genombrottet med "Come on, let's go" och en uppföljare med två hitlåtar, balladen "Donna" och ovannämnda "La Bamba" på samma singel, blev Ritchie en del i turnépaketet Winter Dance Party med bland annat Big Bopper, Dion & the Belmonts och Buddy Holly som precis separerat från kompbandet Crickets och turnerade med ett eget band där Waylon Jennings spelade bas.
   Turnén inleddes i januari 1959 men den skulle inte sluta lyckligt. Efter två veckors turnerande med en ständigt krånglande turnébuss i ett vinterkallt USA var tålamodet slut. Buddy Holly, som var turnéns stjärna, bestämde att efter showen i Clear Lake, Iowa, skulle han och bandet ta flyget till nästa spelning i Moorhead, Minnesota.
   Big Bopper (J P Richardson) och Ritchie Valens bytte till sig platser i planet av Waylon och gitarristen Tommy Allsup. Efter konserten i Clear Lake bar det iväg med planet mot Minnesota med en ung och orutinerad pilot vid reglagen. En otäck storm närmade sig dessutom. Planet var på väg mot sitt eget haveri. Cirka tio mil nordväst Clear Lake var tragedin ett faktum när planet havererade på ett majsfält.
   Historien är så infernaliskt tragisk att man egentligen borde lova sig själv att aldrig mer sätta sig i ett flygplan. Där och då, 3 februari 1959, tog alltså Ritchie Valens så lovande karriär abrupt slut och datumet är för alltid förknippat med "the day the music died".
   1987 i filmen "La Bamba" fick Ritchie Valens, spelad av Lou Diamond Phillips, öde och historia allmän spridning. På filmens soundtrack gör Los Lobos sex av Valens mest kända låtar inklusive en hedervärd tolkning av "Come on, let's go" som dock inte slår originalets genuina stil.

/ Håkan

I min skivhylla: Nick Lowe

Postad: 2018-08-17 07:54
Kategori: I min skivhylla



NICK LOWE: Pinker and prouder than previous (Demon FIEND 99)

Release:
Februari 1988
Placering i skivhyllan: Hylla 7. Mellan Nick Lowe and his Cowboy Outfits "The rose of England" (1985) och Lubas "Between the earth & sky" (1986).

VARJE NICK LOWE-ALBUM PÅ 80-TALET bör ju analyseras närmare. När jag 2007 konstruerade min "Bästa 80-talsalbum"-lista var konkurrensen i övrigt så hård att bara en enda Lowe-platta, "The rose of England" (1985), fick plats. Så här i efterhand var det ju ett katastrofalt torftigt beslut och det finns många anledningar att återvända till hans solomaterial från den tiden. Under lite för snabba beslut uppfattade jag nog flera av hans album på 80-talet som lite ojämna och kanske lite för slarviga men skivan jag har framför mig är nog det allra starkaste Lowe-album han producerade på 80-talet.
   Efter flera år med fasta konstellationer som komp, först And His Noise To Go som efter en liten förändring (basisten James Eller lämnade eller sparkades) blev Cowboy Outfit, fick han från 1986 lite friare tyglar att välja medmusiker. På "Pinker and..." är det inte någon stor mängd musiker han har jobbat med. Martin Belmont, Paul Carrack och Bobby Irwin, som funnits vid Lowes sida under hela decenniet, finns naturligtvis kvar i centrala roller men det är också några uppseendeväckande intressanta namn som dyker upp.
   Lowes två vänner från The Fabulous Thunderbirds, munspelaren Kim Wilson och gitarristen Jimmie Vaughan, finns med på en låt, inledande "(You're my) Wildes dream" inspelad i Austin, Texas. En temposnabb och cajundoftande start på albumet där munspelet, och inte det traditionella dragspelet, spelar en musikalisk huvudroll.
   Nick spelar bas på spåret som han i övrigt inte gör på så många låtar på skivan. Det gör däremot Paul Bassman (Paul Riley), en gång medlem i Chilli Willi, som också hade funnits i Nick Lowes omgivning länge. Riley var också medlem i det hobbybandet Tex Pistols, tillsammans med bland annat Philip Rambow, där han också sjöng. Jag minns en konsert med bandet i norra London sommaren 1988 då Riley sjöng den amerikanska coverlåten "Big big love". En låt som för övrigt Lowe gör på dagens aktuella album!
   Efter Stiff-avhoppet 1977 hade Nick Lowe gett ut skivor på Radar och F-Beat men 1988 blev Demon Records tillfälligt ny hemvist. Kanske var det just Riley som var ansvarig för att Lowe hamnade på den etiketten. Riley blev nämligen 1985 en av cheferna på det skivbolaget.
   Största uppmärksamheten vad gäller gästinhopp på skivan gör Dave Edmunds plötsliga uppdykande. En återförening som jag inte såg komma efter den bittra splittringen av Rockpile tidigt 1981. Hösten 1987 gick Lowe/Edmunds in i Rockfield-studion och spelade in "Lovers jamboree" tillsammans med studiorävarna Geraint Watkins, Micky Gee och John David. Trummis på spåret är Terry Williams och plötsligt var 3/4-delar av Rockpile återförenade - om än tillfälligt. Ett typiskt rockigt svängigt spår med Watkins rock'n'roll-piano och Gees gitarr i fokus.
   Långt senare har Lowe kommenterat samarbetet: "We'd fallen out, but we hade a sort of rapprochement"...
   Williams, som sedan Rockpile-splittringen hade spelat med Meat Loaf (!) och vid det här inspelningstillfället var medlem i Dire Straits (!!), spelar på ytterligare fem av skivans spår. Även Attractions-trummisen Pete Thomas hoppar in på en låt, en cover på Graham Parkers hårt rockiga "Black Lincoln Continental", med en pipig orgel som driver på arrangemanget. I original släpptes låten av Parker på "Steady nerves" (1985).
   Men "Pinker and..." innehåller inte bara Rockpile-inspirerat material som även gäller "Big hair" och redan nämnda "Big big love". Här finns både långsamma, mogna och vemodiga ballader, som decenniet efter skulle bli något Lowes kännetecken, och några låtar med tydliga countryinfluenser. "Crying in my sleep" och "Cry it out" är exempel på den första kategorin och "Geisha girl" (ett Hank Locklin-original från 1957) låter nästan som ett Johnny Cash-arrangemang.
   Men Nick Lowe är också en mästare på popmusik. Som på John Hiatts "Love gets strange" (aldrig inspelad av Hiatt!) där upphovsmannen spelar Beatles-influerad elgitarr. Eller "Wishing well", en låt som Lowe en gång skänkte till gruppen The Men They Couldn't Hang (på deras album "How green is the valley", 1986). Hela den gruppen kompar faktiskt Lowe på den här inspelningen. En relation som inleddes på TMTCH-singeln "Greenback dollar" 1985.
   Lowe är, som vi genom alla år lärt oss, också specialist på parenteser, simpla låtar som bygger på några få riff och en primitiv text och därför paradoxalt är geniala i all sin enkla utformning. "I got the love" tillhör den kategorin.
   Märkligt nog och ganska förbluffande släpptes i England inte en enda låt som singel från "Pinker and prouder than previous". Här finns onekligen en massa singelorienterat material, inte bara ovannämnda "Lovers jamboree" som släpptes i USA, men tidsmässigt befann sig kanske Lowe just här mittemellan två marknadsföringsintresserade världar. Nästa steg var ju Warner Bros och albumet "Party of one" (1990), producerad i sin helhet av just Dave Edmunds.

/ Håkan

Aretha Franklin (1942-2018)

Postad: 2018-08-16 23:23
Kategori: Minns

NÄR JAG FÖR NÅGRA ÅR SEDAN PÅ HÅKANS POP rangordnade mina 60-talsfavoriter, på en lista med 50 namn, var ARETHA FRANKLINS ett helt givet inslag. Hon hamnade någonstans i mitten men hennes röst och hennes singlar från den tiden är oförglömliga minnen. I Sverige uppskattades tyvärr inte hennes bästa låtar i samma omfattning som i övriga världen. Hennes fyra Tio i Topp-placerade singlar var alla konventionella covers, Dionne Warwicks "I say a little prayer", The Bands "The weight", The Beatles "Let it be" och Elton Johns "Border song".
   Men under åren 1967 till 1969 var Sveriges Radio och USA-listan på onsdagar mitt favoritprogram och där kunde jag njuta av Arethas röst i Jerry Wexler-producerade låtar som det kommersiella genombrottet "I never loved a man (the way I love you)", "Respect", "(You make me feel like) A natural woman", "Chain of fools", "(Sweet sweet baby) Since you've been gone", "Think" och "The house that Jack built". Det var populärt med parenteser i Arethas låttitlar men själv var Queen Of Soul ingen parentes.
   I samband med 60-talslistan skrev jag en lång text om Arethas bästa låtar från det decenniet. Det finns anledning att idag återigen blicka tillbaka på Arethas första år som sångerska vars karriär inleddes som 14-åring redan på 50-talet. Upptäcktes av skivbolagsprofilen John Hammond som genom åren hittade många talanger, allt från Billie Holiday och Count Basie till Bob Dylan och Bruce Springsteen. Hammond hittade inte riktigt rätt i den musikaliska strukturen och det var först när Atlantic och producenten Wexler tillsammans med sin tekniker Tom Dowd tog henne till Muscle Shoals-studion som allt föll på rätt plats.
   För mig var Aretha först och främst en singelartist där hennes höjdpunkter från 60-talet ligger mig varmast om hjärtat. Visst kan jag minnas senare hits som "Who's zoomin' who", "Sisters are doin' it for themselves" och "I knew you were waiting (for me)", alla typiska 80-tals-skapelser, men jag saknar Arethas själ i de produktionerna.
   Jag letar förtvivlat i albumhyllorna och hittar bara "Aretha" (1986), i det berömda Andy Warhol-omslaget, där ovannämnda George Michael-duett finns med, och "Through the storm" (1989) som jag inte minns mycket av trots gästinhopp av Whitney Houston, Four Tops, James Brown och Elton John.
   Aretha Franklin avled idag torsdag 16 augusti 2018 i bukspottkörtelcancer.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Björn Skifs (1974)

Postad: 2018-08-15 07:53
Kategori: Intervjuer

6 APRIL 1974 TOPPADE BLUE SWEDE USA-LISTAN med "Hooked on a feeling" (se nedan) men Björn Skifs och gruppen Blåblus, som gruppen hette i Sverige, fullföljde den planerade Sverige-turnén. Bara 11 dagar efter förstaplatsnoteringen, 17 april, satt jag och intervjuade Björn, just då USA:s (kanske världens) hetaste artist, en trappa ned på Prisma i Örebro där han och bandet skulle uppträda. Artigt och välformulerat svarade han på alla mina frågor innan konserten på ett fullpackat Prisma.
   Det låter idag helt absurt att samtidigt som Skifs eller Blue Swede, som var det amerikanska namnet på gruppen, toppade USA-listan var de ute på en vanlig enkel Sverige-klubbturné. Ingen kunde eller ville bryta de ursprungliga engagemangen. Inte ens den redan planerade sommarturnén i folkparkerna ville någon ändra på.
   Kring Skifs framgångar med "Hooked on a feeling" uppstod det en liten storm i ett vattenglas när engelsmannen Jonathan King hävdade sin rätt till arrangemanget av "Hooked on a feeling". Låten var ursprungligen en hit 1968 med den amerikanske sångaren B J Thomas som med sin tämligen konventionella version nådde 5:e-platsen på USA-listan.
   1971 gjorde King en ny, helt annorlunda och lite lustig version av hitlåten "Hooked on feeling", adderade "ooga ooga ooga chacka"-hooken till refrängen, och fick en mindre hit i England, plats 23. När Blue Swedes skiva började klättra på listorna i USA, i februari 1974, släppte King på nytt sin version men fick ingen större uppmärksamhet.
   Blue Swedes speciella version av "Hooked on a feeling" blev en klassisk one-hit-wonder i USA. Följde visserligen upp den hitlåten med nya singlar och nya coverlåtar, "Silly Milly" och "Never my love", men namnet Blue Swede föll snabbt i glömska.
   Till Melodifestivalen 1975 hade Björn Skifs och producenten Bengt Palmers (eller Ben GT Palmers som han kallade sig i USA...) snickrat ihop "Michelangelo" och den utländska marknaden var ett år senare ett glömt kapitel.
   Intervjun med Björn Skifs var min debut som artistintervjuare så ursäkta om frågorna, i strikt ordning uppskrivna på ett papper, är lite för opersonliga och nästan enbart faktabaserade. Det är nog både första och sista gången som jag publicerade en intervju efter mallen fråga + svar. Men det var ett historiskt ögonblick när jag intervjuade en artist som för ögonblicket var USA:s mest populära.
   Den kommande viktiga skivan på engelska som Björn Skifs nämner i intervjun fick titeln "Out of the blue". Och nästa album, eller LP som det hette på den tiden, på svenska blev mycket riktigt "Schiffs!" och släpptes i samband med "Michelangelo"-framgångarna våren 1975.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 19/4 1974.

Jonathan King har bett Björn Skifs om ursäkt för sina påhopp
I HÖST STICKER BJÖRN TILL USA


ATT NÅ FÖRSTAPLATSEN I USA ÄR DET FÅ ARTISTER FÖRUNNAT. Att sedan en svensk gör det är ganska otroligt. Björn Skifs och Blåblus har gjort det otroliga. De toppade USA-listan för två veckor sedan med "Hooked on a feeling" som nu dessutom blivit guldskiva.
   Trots att Björn är efterlängtad i Staterna så fullgör han alla bokningar här i Sverige först och i onsdags besökte han och Blåblus Örebro. Allehanda fick en pratstund med Björn innan framträdandet på Prisma.
   "Hooked on a feeling" är nu nere på 3:e plats i USA...
   - Livet är inte bara uppåt, säger Björn resignerat.
   ...men albumet klättrat uppåt.
   Det tycker jag är väldigt kul att även albumet säljer så pass bra.
   Det amerikanska albumet "Hooked on a feeling" är inte riktigt identisk med den svenska "Pinewood rally".
   - "Pinewood..." innehöll tolv låtar. men eftersom amerikanarna endast vill ha tio melodier på ett album tog de bort tre och lade till b-sidan på singeln.
   Varför tog de bort "A song for you"?
   - Den passar inte ihop med skivans övriga material. De tyckte också att den redan fanns i för många versioner och jag gjorde den inte bättre än någon annan.
   Vad tycker du om Jonathan King?
   - Jag har inte hört så många av hans skivor...
   Nu tänkte jag närmast på hans kampanj mot er version av "Hooked on a feeling".
   - Jag tycker han är en dålig förlorare. Han spelade in den för tre år sedan men den slog inte. Nu gjorde vi den på nytt och den slog, det tycker jag är okej. Bengt Palmers, min skivproducent, skrev till King och frågade vad han egentligen menade med sin svartsjuka inställning och fick till svar ett sympatiskt brev där han till viss del ursäktade sina påhopp.
   Bengt Palmers, ja, han har varit i USA och förberett din och Blåblus lansering däröver.
   - Troligen åker jag och möjligen någon mer i Blåblus över i slutet av april för en ren promotionvisit.
   Inga spelningar?
   - Nej, en resa för att kolla artistklimatet.
   Är det klart med uppföljare till "Hooked..."?
   - Det blir med 90 procents säkerhet "Silly Milly" som amerikanarna tycker passar bra som uppföljare. Även den påföljande singeln är så gott som klar. Det blir "Never my love" från albumet som de är tända på.
   Kräver USA även nyinspelat material?
   - Jag och Bengt Palmers har skrivit några låtar till ett nytt album som spelas in i sommar och släpps i samband med den stora USA-turnén i september.
   Blir det en lång turné?
   - Preliminära beräkningar talar om fyra-fem veckor.
   Det omtalade solo-albumet "Schiffs" är väl också snart klar?
- Oh nej, den har skjutits upp, i och med USA-succén, till senare i höst.
   Vad kommer den innehålla?
   - Det blir ett album helt på svenska med både eget och lånat.
   Du skulle inte vilja strunta i folkparkerna och göra USA-turnén redan nu?
   - Det är klart att man har lust att smida medan järnet är varmt i USA men att svika folkparkerna skulle jag inte ha hjärta till.
   Kommer sommarens scenshow att användas i USA?
   - Nej, det blir helt annorlunda eftersom jag i USA enbart är medlem i bandet och här i Sverige framställts som stjärna.
   Gillar du att uppträda som "en i bandet"?
   - Att uppträda i grupp är skönt och när amerikanarna ville ha en grupp utan stjärnor får man finna sig i det.
   Hela er lansering verkar väldigt styrd av amerikanska intressen?
   - Showbusiness i USA och Sverige är två vitt skilda ting. I Sverige tar man det mer på lek medan det i USA är en industri med benhård konkurrens. En kontrast som man har svårt att förstå.
   Du gillade grupper. Vad gillade du Marsfolket?
   - Det var kul. Vi hade mycket roligt.
   Kom ni inte lite för tidigt?
   - Då fanns inte de klubbar som finns nu och marknaden för popband var inte lika stor då, så våra spelningar inskränkte sig till en månad på våren och en på hösten.
   Du har rest med många olika artister i folkparkerna.
   - Ja, men i år är det bara vi i Blåblus.
   Ni spelar ingen dansmusik.
   - Blåblus har rest ensamma som dansband under vintern.
   Längtar ni till USA-turnén, Blåblus?
   - Det ska bli en hip resa, sa gitarristen Micke Areklew och fick instämmande blickar från övriga Blåblus-are innan de skyndade in på scenen där de drog ner applåder från ett till bristningsgränsen fyllt Prisma.
   Populariteten håller i sig - även här.

/ Håkan

Lysande när Richard bjöd på nytt material

Postad: 2018-08-14 16:20
Kategori: Live-recensioner



Richard Lindgren bjöd tillsammans med sitt band på många musikaliska höjdpunkter.

Bilder: Carina ÖsterlingPontus Snibb gav Richard Lindgrens material en elektrisk stöt.


RICHARD LINDGREN BAND
Malmöfestivalen 12 augusti 2018
Konsertlängd: 17:40-18:40 och 19:00-20:00 (60+60 = 120 min)
Min plats: ca 7 m till vänster om scenen.


WILMER X:S NUMERA LEGENDARISKA SPELNING på Stora Scenen i fredags under Malmöfestivalen beskrevs av både Nisse Hellberg och publiken som "himmaplan". Men Richard Lindgrens uppträdande i Bluestältet på söndagskvällen var till ännu större del en enda stor hemmaplan för Skåneartisten och hans band. Han har nämligen under åtta år uppträtt på samma plats och samma klockslag på söndagskvällarna på Malmöfestivalen. Därför var det inte överraskande välfyllt i det stora tältet medan regnet strilade ner utanför.
   Richard är ingen vanlig singer/songwriter. Han är extremt produktiv och har i dagsläget tre album i sin pipeline och hoppas ge ut det första, "Death and love", i november. Söndagen hade Richard ägnat åt skivinspelning där Pontus Snibb skulle lägga gitarr på några nya låtar. Pontus, som till vardags spelar lite mer hårdhänt musik i Wreck Of Blues, hoppade på söndagskvällen in som gitarrist i Richards band där han tillfälligt ersatte ordinarie medlem Jon Eriksson. Men Pontus har funnits med i Richards långa historia tidigare och hade inga svårigheter att pynta låtarna med lite mer elektricitet och ett något hårdare sväng.
   I övrigt är Richards band ett alldeles fullständigt skickligt band som faktiskt har jämförts med The Band bakom Bob Dylan som ligger mycket nära Richards eget ideal. I det här bandet finns alla ingredienser för att leverera en ganska makalös blandning av rock, pop och visa.
   Två keyboards, Magnus Nörrenberg och Nils Bondesson, visar på något sätt den musikaliska nivån på det här och den ytterst samspelta rytmsektionen, trummisen Håkan Nyberg och basisten Kalle Johansson, som båda också ingår i Snibbs band Wreck Of Blues, är tajtare än det mesta. Till det redan utsökta kompbandet tillkommer dessutom mandolinspelaren Janne Adolfsson, sedan lång tid Richards kompanjon, vars musikalitet och kunnande ekar i hela det här bandets sound. Där har vi en perfekt språngbräda för Richards klart varierande repertoar.
   Av naturliga skäl, många aktuella skivor på gång, bjöds vi på många nyheter och en handfull helt nya låtar som i det här levande sammanhanget tillsammans med några gamla Richard-klassiker ("Back to Brno", "Five Pints and a wink from Gwendolyn", "Dead man" och "How long"). nyare material som "Sundown on a lemon tree" och några covers, Bob Dylans inte så kända "Blood on the tracks"-låt "You're Gonna Make Me Lonesome When You Go" och Jerry Jeff Walkers "Mr Bojangles", formade en mycket underhållande och lång konsert.
   Har man som undertecknad sett, hört och upplevt Richard ett antal gånger är det alltid intressant med nytt material från en så produktiv låtskrivare. Från öppningslåten "Building a rainbow" (en kärlekslåt till en kvinna som Richard aldrig har träffat...) ensam vid pianot via "Death and love", "Bad habit", "Travels with Johanna", "Where did you go, little boy?" till den alldeles lysande "Down on my luck". Den sistnämnda låten och drivet i arrangemanget framkallade de berömda rysningarna längs ryggraden. En låt som inte skämt ut sig på ett Springsteen-album och här nådde bandet upp i ren och skär E Street-klass bakom den inspirerade sångaren.
   Sedan fanns det naturligtvis ytterligare höjdpunkter i konserten. "Drunk tank boogie" har jag hört tidigare men aldrig så avväpnande rock'n'roll-aktig a la Jerry Lee Lewis. Även den långa och ständigt växande "How long?" och avslutningslåten "A man you can hate" tillhörde kvällens musikaliska toppar. I den sista låten gav hela bandet, från Nörrenbergs vilda keyboards till Nybergs fantastiska trummor, allt och lite till. Ni kan för övrigt se och höra energin på det något ryckiga klippet nedan.

Building a Rainbow
You're Gonna Make Me Lonesome When You Go
Death and Love
Sundown on a Lemon Tree
Bad Habit
Back to Brno
Dead Man
Travels With Johanna
Five Pints and a wink from Gwendolyn
How Long?

Paus

Where did you go, little boy?
Drunk tank boogie
Down on my luck
Grand Hotel
Lighthouse in the dark
Evil Love
Mr. Bojangles
A man you can hate



/ Håkan

Magisk Wilmer X-comeback på "himmaplan"

Postad: 2018-08-14 10:09
Kategori: Live-recensioner




Wilmer X lockade massorna till Stortorget under Malmöfestivalen. Här en flygbild över det enorma publikhavet.

WILMER X
Malmöfestivalen 10 augusti 2018
Konsertlängd: 22:00-23:20 (80 min)
Min plats: ca 40 m till vänster om scenen.


COMEBACKEN PÅ SWEDEN ROCK TIDIGARE i sommar, en spelning som annonserades ut som bandets 1000:e, må ha varit en större marknadsföringsmässigt betydelsefull konsert men hemkomsten till Malmö i fredagskväll på sommarens turné var tveklöst en större, gränslöst fantastisk och nästan magisk upplevelse. Jag vet, jag var där på ett fullpackat Stortorget i centrala Malmö. Det kan ha varit 5000 personer, kanske 10 000 men förmodligen 20 000 människor i den förväntansfulla massan (se bilden ovan) framför stora scenen. Rekordpublik var det många som påstod.
   Efter sommarens turné runt Sverige var det också ett känslosamt band som var tillbaka i sin hemstad. Nisse Hellberg upprepade flera gånger att det var oerhört skönt att vara på "himmaplan" och passade också på att avslöja sina MFF-sympatier genom att meddela att laget just vunnit sin match i allsvenskan.
   Det var givetvis ett otroligt taggat band som laddade för konserten. Jag passerade bakom backstage strax innan konserten och såg trummisen Sticky Bomb stretcha loss. När bandet sedan äntrade scenen på exakt utsatt tid var det ett homogent och fullständigt koncentrerat Wilmer X som stod där framför publikhavet och tog emot de hundraprocentiga hyllningarna.
   Dessutom var det ett fantastiskt 40-årsjubileum som skulle firas ty i april 1978 stod bandet på scen första gången. Idag finns visserligen bara Nisse Hellberg och Jalle Lorensson kvar från den sättningen, som gick under namnet Wilmer Pitt, men de är också den betydelsefulla kärnan i ett band som blivit legendariskt mycket tack vare långa turnéer och intensiva konserter.
   Det är fortfarande Hellberg och Lorensson som spelar den visuella huvudrollen i dagens Wilmer X. Hellberg som sjunger, spelar pardonlös gitarr och håller i mellansnacket och Lorensson som studsar fram och tillbaka med sitt munspel.
   Men övriga musiker i dagens band, som ibland tituleras originalbandet, är definitivt ingen utfyllnad. Basisten Tomas Holst och trummisen Sticky Bomb håller positionerna med bravur och extragitarristen Janne Lindén (i hög hatt och dykglasögon) är en tämligen naturlig Wilmer X-medlem. Dels var han med på bandets sista album "13 våningar upp" (2005) och har sedan följt Hellberg under hans solokarriär.
   Det var ett oerhört tempo från start i fredagskväll med ett fantastiskt välljudande och många gånger klockrent livesound. I en rockrepertoar som ibland blev lite bluesigare ("Om en hund mådde så här") och ibland lite poppigare ("Slaget om en flickas hjärta") men där bandet genomgående skapade en oerhört tajt helhet i nästan oöverträffade arrangemang av sina gamla låtar.
   Det var perrfekt rockmusik för allsång. I "Jag är bara lycklig när jag dricker", "Vem får nu se alla tårar" (när till och med Sticky Bomb sjunger med) och naturligtvis "Teknikens under" går publiken bananas i allsång och allmän respons. Plus i de avslutande finallåtarna.
   Soloinsatserna på scen i "Blod eller guld" tillhör också det oförglömliga. Med den mäktiga Lindén-gitarren och Jalles munspelssolo mitt i den galopperande rytmen. Puh, så effektivt!

Hon är ihop med en insekt
Jag flippar ut
Om en hund mådde så här
Möt mig i din djungel
Jag är bara lycklig när jag dricker
Slaget om en flickas hjärta
Den fria världen
Stackars Valentin
Primitiv
Blod eller guld
Ett och ett är två men blir tre när vi blir ett
Vem får nu se alla tårar
För dum för pop
Teknikens under
Spela under hot

Extralåt
Kör dig död

/ Håkan

Malmöfestivalen 2018

Postad: 2018-08-13 19:40
Kategori: Ingen

DEN NUMERA KLASSISKA MALMÖFESTIVALEN, med gratiskonserter över hela centrala staden, sparkade igång i fredags och fortsätter fram till fredag den här veckan. Jag var på plats de tre första dygnen. Jag erkänner: Det blev ingen minutiös bevakning men jag prickade in några rejäla höjdare. Bland annat Wilmer X:s stora comeback inför en rekordpublik på Stortorget i fredagskväll och Richard Lindgrens traditionella programpunkt i Bluestältet söndag halv sex. Jag återkommer strax med mer detaljerade noteringar från de konserterna men vill redan nu förmedla några delikata bilder, fotograferade av min fru Carina, från Lindgrens succéartade framträdande.
   Jag såg även Pernilla Andersson inleda festivalen på en utomhusscen i fredags. Tillsammans med bara gitarristen Fredrik Rönnqvist lyckades hon knyta samman oerhört underhållande mellansnack, om bland annat sin mamma, pappa, Plura och Hans Rosling, med många melodiska pärlor. Det blev en stämningsfull timme i solskenet där låtar som "En gång ägde jag mitt liv", "Desperados", "Säga någonting bra" (som hon tillägnade Rosling), Pluras "Hålla huvudet högt" och "Johnny Cash & Nina P" aldrig har låtit bättre.
   En stund på lördagseftermiddagen tajmade vi in Ane Brun tillsammans med Malmös Symfoniorkester på Stora Scenen. En otroligt häftig upplevelse där Anes finstilta sånger fick en både dramatisk och vacker behandling med alla stråkar och imponerande arrangemang. Mina tankar gick ibland till Kate Bush. Dessvärre fick konserten avbrytas på grund av regn.
   Efter några timmars skydd från regnet i olika lokaler och tält fick lördagskvällen en hård och bluesig avslutning. Gitarristen Pontus Snibb har jag fascinerats av på avstånd. Från den tidiga americana-inspirerade epoken via inhoppet i Jason & the Scorchers som trummis(!) till hans nuvarande verksamhet i egna bandet Wreck Of Blues tillsammans med pappa Håkan Nyberg, trummor, och Kalle Johansson, bas.
   Jag hade på förhand hört lite rockiga och Cream-influerade inslag med gruppen men konserten blev väldigt bluesdominerad, kanske påverkad av miljön i Bluestältet. Det blev ändå en trevlig stund med underbart musicerande från tre ytterst skickliga musiker som dessutom fick hjälp av flera gästartister.
   Nåja, det fanns ännu större upplevelser att fånga under de här dagarna och kvällarna i Malmö som jag kommer förmedla inom en inte alltför avlägsen framtid. Men först lite snygga bilder från Richard Lindgrens konsert igår kväll.


Gitarristen Pontus Snibb kryddar Richard Lindgrens låtar med explosiv gitarr.


Håkan Nyberg är ett rytmgeni bakom trummorna.


Organisten Magnus Nörrenberg, påhejad av mandolinspelaren Janne Adolfsson, bjöd på både visuell och musikalisk underhållning.


Pontus Snibb och Janne Adolfsson i en musikalisk duell.


Alla bilder: Carina ÖsterlingMusikerna samlade framför Håkan Nybergs trummor i finalen.

/ Håkan

50-tal: #38. "Honey hush" (1953)

Postad: 2018-08-13 07:56
Kategori: 50-talets bästa



JOE TURNER
"Honey hush"

(Atlantic)

JOE TURNER VAR EN AV 50-TALETS MEST RUTINERADE artister i r&b-genren. Redan på 30-talet var han en framstående artist på jazzscenen i Kansas City där han föddes 1911. Han jobbade som bartender på The Sunset Club och kunde plötsligt brista ut i sång. Kom till New York 1938 och blev en stor profil i den boogie woogie-revival som existerade 1938-41 där han som svart sångare exklusivt också nådde den vita publiken.
   Under 40-talet sjöng Joe med både Duke Ellington och Count Basie. 1951 upptäcktes han av bröderna Ertegun som drev Atlantic Records och skrev kontrakt med honom. Joe var stor som ett hus, 190 cm lång och 136 kg tung, men ännu större var hans röst som beskrevs som blues shouter men det var först på 60-talet som Joe Turner fick sitt rätta namn, Big Joe Turner.
   Historien om "Honey hush" inleddes i maj 1953, när låten spelades in, och först hade titeln "Yakity-Yak" när den släpptes i juli. Två månader senare släpptes singeln med samma låt men då med titeln "Honey hush". Som den konspiratoriske skribent jag är kan jag inte släppa den historien. Alternativtiteln är ju nästan identisk med en senare Coasters-titel ("Yakety Yak") från 1958 skriven av Jerry Leiber och Mike Stoller.
   Det blir än mer förvirrande när jag upptäcker att Leiber-Stoller som producenter 1959 gör en nyinspelning av "Honey hush" med Turner... En version som verkligen är både slappare och mindre energisk än 1953-tolkningen som ni kan höra här ovan. Bandet som kompar Turner på "Honey hush" är Pluma Davis and The Rockers.
   Det finns fler märkliga frågetecken i den här historien. När "Honey hush", som allmänt uppfattas som skriven av Turner, släpptes första gången hade den "Brown" som låtskrivare vilket kan stå för Nipey Brown som var hans vän och ägare av Sunset Club i Kansas City. Men på senare utgivningar, från 1956 när The Johnny Burnette Trio spelade in låten, har låtskrivarnamnet varit Lou Willie Turner, Big Joes fru.
   Joe Turner skulle nästan ett år senare, i april 1954, ge ut sin kanske mest uppmärksammade skiva, "Shake, rattle and roll". Låten som i en censurerad version med Bill Haley blev en stor hit i USA som uppföljare till den ännu större genombrottslåten "(We're gonna) Rock around the clock".
   Första gången som jag garanterat hörde "Honey hush" var 1981 i Elvis Costellos version på "Almost blue"-albumet. Märkligt nog gjorde även Paul McCartney, som samarbetade med Costello i slutet på 80-talet, en version av låten på sitt fräscha coveralbum "Run devil run" 1999. Men Joe Turners original från 1953(!) har verkligen ett oslagbart sväng.
   74 år gammal avled Joe Turner 24 november 1985 av hjärtproblem.

/ Håkan

INTERVJUER tema på Håkans Pop 2018/19

Postad: 2018-08-10 07:56
Kategori: Intervjuer
















Ett urval av intervjuer på Håkans Pop under nästa säsong 2018/19.

HALVA SOMMAREN HAR JAG BLÄDDRAT BLAND GULNADE, ofta skrynkliga nästan sönderfallande tidningsurklipp i mitt arkiv med gamla artiklar. Och jag har hittat en respektabel mängd intervjuer som jag under åren 1974-1994 gjorde som musikskribent på Nerikes Allehanda. Under nästa säsong, 2018/19 (som drar igång på måndag), kommer jag på onsdagar att återpublicera många på Håkans Pop.
   Jag har redigerat texterna något, inte ändrat eller förändrat ursprunget, men för att kunna läsa intervjuerna idag kände jag mig tvingad att snygga upp och göra språket lite rappare och mer modernt. Jag märkte nu, 30-40 år senare, att texterna kändes lite gammalmodiga och behövde justeras lite.
   Exempelvis har jag genomgående ändrat skivformatet LP, stora bokstäver, till "album" och även i övrigt har andra tidstypiska uttryck fått några mer moderna formuleringar. Men som sagt: Jag har inte ändrat några uttalanden i sak och innehållet i intervjuerna är intakt. Ni kan se ett urval i fotocollaget ovan.

UNDER KATEGORIN "INTERVJUER" I HÖGERSPALTEN finns ytterligare några av mina senare intervjuer, mellan 1997 och 2011, som redan finns publicerade på Håkans Pop. De är inte så spektakulärt presenterade, med bilder och tidningsklipp, men ändå autentiskt publicerade. Som här nedan får en lite närmare presentation med rubriker, publiceringsdatum och länkar i blått.


Magasin hjälper Dan & Py att minnas
DAN HYLANDER/PY BÄCKMAN ca 1 augusti 1997

Min äldsta publicerade intervju på Håkans Pop är hämtad från sommaren 1997 (exakt datum okänt) när jag träffade Dan Hylander och Py Bäckman. Just den sommaren stod de på tröskeln att sparka igång ett återförenat Raj Montana Band för sommarturné, drygt tolv år efter sista konserten tillsammans gav de sig ut på en återföreningsturné. Ett helt identiskt Raj Montana Band, med exakt samma medlemmar, och Dan och Py fick berätta vad som hade hänt under åren efter den hysteriska 80-talsepoken med deras båda karriärer och privat.
   Vi träffades på Nerikes Allehandas redaktion där fotografen Anders Erkman, min ständige kompanjon på 80-talsäventyren, hade letat fram gamla bilder från förr och krävde en del kommentarer. Jag minns inte datumet vi träffades, inte heller exakt publiceringsdatum, men däremot skrev jag en recension av konserten som Dan, Py och bandet genomförde i Karlskoga 16 augusti 1997.
   "Magasin" var Nerikes Allehandas nöjesbilaga.

Richard Lloyd är i Örebro igen
RICHARD LLOYD 2 augusti 1997

Det här var ett helt oplanerat och oförberett intervjuprojekt med Richard Lloyd. Charlotta Tideman på Nerikes Allehanda ringde till mig 1 augusti 1997, som just då hade semester, och tyckte att jag borde vara rätt man att intervjua Richard Lloyd. Han var i Örebro för att kvällen efter spela gitarr med Bibi Farber och hennes grupp på Slottsfestivalen. Farber från New York hade många år tidigare bott i Örebro och Charlotta tog intervjun med henne.
   Jag tog cykeln, försökte snabbt rekapitulera historien om Richards karriär och hans tidigare Örebro-upplevelser. Vi träffades allihop, jag, Charlotta, Richard och Bibi utanför gamla Röda Kvarn där vi genomförde våra respektive intervjuer. I mitt bakhuvud fanns också Richards gamla drogproblem så jag var en aning orolig inför hans dagsform men mötte en otroligt artig, välartikulerad och lågmäld gitarrist.
   Jag recenserade givetvis Bibi Farbers konsert 2 augusti 1997.

Extremt dåligt intresse för antivåldsgala
LOLITA POP 16 maj 1999

Efter den tämligen unika konserten, på ett antivåldsarrangemang på Club 700 15 maj 1999, med ett tillfälligt återförenat Lolita Pop träffade jag bandet och fick några uttalanden av Sten Booberg och Benkt Söderberg. Hela arrangemanget, som löpte över två kvällar, var ett magnifikt publikfiasko men bandet gjorde sitt absolut bästa och bjöd dessutom på en nyskriven och ännu ej publicerad låt, "Dead end city", skriven av just gitarristerna Booberg och Söderberg.
   En intervju som i sitt original endast publicerades på Nerikes Allehandas hemsida direkt samma natt efter konserten.
   Konserten kom naturligtvis i skymundan av bandets stora återförening 1997, när de uppträdde på Slottsfestivalen, men musikaliskt var det ändå ett fint minne.

Magnus Lindberg tillbaka i hetluften
MAGNUS LINDBERG 27 februari 2000

Inför utgivningen av Magnus Lindbergs album "Tur o retur" (2000), med delvis gamla låtar i nya dämpade arrangemang, åkte han omkring och gjorde intervjuer. Jag träffade Magnus, och en skivbolagsrepresentant, på Hälls Konditori på Olaigatan i Örebro. Vi pratade länge och väl om låtarna på skivan, urvalet, tidigare Örebroerfarenheter och Grymlings-äventyret som till slut fick Magnus att tröttna.


Mats med kött, blod och ny teknik
MATS RONANDER 1 oktober 2001

Jag vet inte exakt när jag gjorde den här intervjun med Mats Ronander men det var under någon av de sista dagarna i september 2001 i samband med releasen av albumet "Mats". Han kom förbi Örebro dit han hade kört med bil och vi satt uppe på Nerikes Allehandas redaktion, faktiskt i köket, där jag gjorde min långa och genomarbetade intervju.
   Det här var några veckor efter terrorattentatet i New York vars känslor kommer fram i slutet på intervjun.

Billy Bremner med band till El Sombrero
BILLY BREMNER 10 april 2003

Inför en konsert med Billy Bremner på El Sombrero i Örebro (11 april 2003) fick jag möjlighet att intervjua Billy Bremner, gitarristen och sångaren mest känd från Rockpile men som senare i livet blev Refreshments-medlem. Men han hade också haft en lång men extremt oregelbunden solokarriär.
   Telefonintervjun med Billy gjorde jag hemifrån vid lunchtid och Billy, som just då sitter och äter lunch, pratar en del om en kommande skiva. Men det dröjde tre år, till 2006, innan albumet "No ifs, buts, maybes" såg dagens ljus som Dan Hylander, mycket riktigt, producerade.

Eldkvarn till Örebro på juldagen
PLURA 24 december 2003

Första (och enda) gången jag gjorde en regelrätt intervju med den numera folkkäre underhållaren, tv-personligheten och matskribenten Plura inträffade i december 2003 inför en juldagskonser med Eldkvarn på El Sombrero i Örebro. Närmare bestämt var det kring lunchtid söndagen 21 december som jag ringde upp Plura. Han var just då i färd med att slå in julklappar till sina söner, 8 respektive 14 år (Axel) gamla. Axel är för övrigt numera kapellmästare för det band som kompar Plura på både turné och konserter.
   2003 var Eldkvarn ett ganska ouppmärksammat band hos gemene man men kritikerrosad (dock inte av mig!) på bland annat albumet "Limbo" (1999) men skivorna sålde dåligt och Pluras kreativitet var inte på topp. På Eldkvarns senaste skiva, "Brott lönar sig alltid" (2002), gjorde Plura och bandet covers på sig själva. Låtar han under många år hade givit bort till andra artister, Sven-Ingvars, Totta, Jerry Williams, Peter LeMarc med flera, spelade bandet alltså in och gav ut.
   Men det skulle snart vända för Eldkvarn. Skivan som Plura hintar om i intervjun är alltså "Atlantis" som släpps våren 2005 och innebär en pånyttfödelse för ett band som 2003 egentligen bara tittade fram mot 40-årsjubileet 2011.

En gång yngst i rockbranschen fyller nu 50
MATS RONANDER 1 april 2004

Ännu en Mats Ronander-intervju från min penna. Mats är kanske den artist och människa som jag under alla år har intervjuat mest, den här gången mindre än tre år efter min senaste intervju (se ovan, 1 oktober 2001). Dock hade jag här en viktig anledning att ringa upp Mats som ännu en gång fick berätta hela sin långa historia. Han fyllde nämligen exakt 50 år när intervjun publicerades 1 april 2004. Hela intervjun gjordes på telefon några dagar innan födelsedagen.

- Jag är uppvuxen med Elvis Presley
DOTTIE 17 april 2004

Eva Eastwood är numera ett känt namn på en känd artist som dessutom hedrades med en dokumentärfilm som våren 2017 gick på bio och ett år senare visades på tv. Eva, som egentligen heter Östlund i efternamn, har en sångerska till syster, Carina Lindqvist, som har artistnamnet Dottie.
   Inför en konsert på Sombrero i Örebro, 17 april 2004, med Dottie och hennes kompgrupp The Wolfpack intervjuade jag Carina på telefon där hon fick berätta sin historia och om musiken hon älskar.

Magnus mår just nu bättre än på länge
MAGNUS LINDBERG 22 april 2004

I april 2004 gjorde jag onekligen många artistintervjuer och ännu en gång fanns det anledning att prata med Magnus Lindberg. Han och hans kompband var på väg till Örebro (24 april 2004 på Sombrero, krogen och konsertstället som vid det här laget hade skippat "El" i sitt namn) och det senaste albumet "På bergets topp" var aktuellt.
   Jag gjorde intervjun på telefon och nådde Magnus på hans mobiltelefon när han just då var i Eskilstuna. En glad och snarast upprymd Magnus som mådde bättre än på mycket länge.

Vill höja covers status
OLLE UNENGE 7 december 2004

Trion WEU från Örebro hade en kort men intensiv karriär 2004. Olle Unenge, Thomas Wahlström och Staffan Ernestam hade börjat samarbeta för att spela covers och ur olika förhandsvinklar, irländsk folkmusik, blues respektive rock, samla låtar till en repertoar som de kallade root'n'roll. Jag intervjuade Olle som fick räkna upp vilka artistnamn de hade som förebilder för detta anspråkslösa och, som det skulle visa sig, kortvariga projekt.
   Intervjun gjordes, om jag minns rätt, på telefon inför en konsert på K5 (setlist) 9 december 2004. En recension som jag delade upp mellan två konserter samma kväll, WEU och Mathias Lilja.

En ny levande musikscen
OLLE UNENGE 19 maj 2005

Ännu en intervju med Olle Unenge, faktiskt. Den här gången fick han uttala sig som representant för konsertarrangören Musikscen Örebro, som drevs av Olle och Mats Lindström som för övrigt också var/är medlemmar av Tullamore Brothers.
   Intervjun gjordes inför en konsert med Anders F Rönnblom och framtiden för konsertarrangören var vid intervjutillfället inte spikad. Men de avslöjade planer på Eldkvarn och det visade sig vara en ren och skär lyckträff ty drygt ett år senare stod det bandet på scen i Örebro och genomförde en av deras bästa konserter efter albumet "Atlantis".

Mogen att nu satsa fullt ut på en artistkarriär
EVA EASTWOOD 31 oktober 2006

Jag hade träffat Eva Eastwood vid åtskilliga tillfällen innan jag en höstdag 2006 fick tillfälle att göra en lång och genomarbetad intervju med den då alltmer populära Eva. Hon var aktuell med albumet "Ton of heart", en skiva med ett betydligt mer modernt sound fast det var Refreshments-sångaren Joakim Arnell som hade producerat skivan.
   I lugn och ro fick jag en lång pratstund med Eva i ett rum på Nerikes Allehanda.

Per Gessle kommer med solsken i sommar
PER GESSLE 17 juni 2007

2007 var Per Gessle fortfarande en het artist, sångare och låtskrivare på många områden. Den sommaren var han aktuell med soloalbumet "En händig man" och gjorde intervjun på telefon långt innan skivan släpptes och jag hade heller inte fått möjlighet att lyssna på skivan.
   Anledningen till den tidiga intervjun (7 juni) var att Nerikes Allehandas sommarbilaga skulle gå till pressarna och där skulle sommarens händelser presenteras. Gessle skulle senare på sommaren (11 augusti 2007) komma till Örebro och Brunnsparken (vid intervjutillfället var det Behrn Arena som var bestämt) och bli en av sommarens stora artistbesök i Örebro.
   Där satt jag i mitt hem med Per i telefon, hade inte hört skivan men hade vid flera tillfällen tidigare pratat med honom och vårt gemensamma popintresse brukar resultera i långa fruktsamma intervjuer. Skivbolagsrepresentanten ringde upp mig, förklarade att jag fick prata med Per i tio minuter (TIO MINUTER!) och släppte sedan fram Per.
   Det blev naturligtvis mycket snack om historia, väldigt lite om den kommande skivan men givetvis en hel del om sommarens turné som redan var noggrant planerad. I bakgrunden hör jag skivbolagsrepresentanten flera gånger påminna Per om intervjutiden. Men Per viftar bort hennes protester flera gånger medan vi kommer allt längre från intervjuämnet och gräver oss ned i pophistoria och allmänt droppande av namn som slutar med att jag är tvungen att sätta Per på plats. Han hade missuppfattat. namnet på en kvinnlig artist och jag skrev senare en hel krönika om den "incidenten".

Musiker och artist med hög integritet
MATS RONANDER 1 april 2008

Ja, tänka sig. Ännu en Mats Ronander-intervju. Publicerad i Nerikes Allehanda exakt på dagen fyra år efter den förra! I samband med ett lite annorlunda livearrangemang, på Örebro Jazz & Blues Club på Strömpis, kom han med bara två kompmusiker (Benneth Fagerlund och Martin Tallström) och gjorde ett uppträdande, setlist. Jag fick inte bara ett utan tre olika tillfällen samma kväll att intervjua Mats.
   Först strax efter soundcheck på Strömpis, sedan efter några timmars paus på Slottskällaren efter middagen och sedan slutligen efter konserten en trappa upp på Strömpis. Det blev följaktligen en lång intervju där han mot slutet av den sena kvällen, innan han och killarna skulle fara tillbaka till Stockholm, blev lite ofokuserad och härsknade till över allt tjat om blues. Mats hade vid den här tidpunkten problem i äktenskapet med Sanna Ekman och var väl inte riktigt i balans med livet men gav också många intressanta svar på mina frågor.

Hans sånger har evigt liv
JANNE SCHAFFER 16 september 2008

Rubriken syftar på Ted Gärdestad och Janne Schaffer var i Örebro för att marknadsföra en kommande konsert där Ted-låtar spelade huvudrollen. Jag träffade Janne i foajén på Hotell Örebro på Storgatan i Örebro. Det var tidig förmiddag och det blev en lång intervju, eller snarare ett långt och givande samtal, med Janne som av naturliga själ mest handlade om Ted Gärdestad.
   Lugnt och metodiskt berättar Janne allt som hade med hans relation med Ted Gärdestad att göra. Han var ju verkligen inblandad i allt Ted gjorde. Om allt det fina och musikaliska till de svåra psykotiska åren och problemen som Ted sjönk allt djupare in i.
   Kändes som att Janne och jag fick en djup kontakt där jag nog överraskade honom med min kunskap i ämnet och inte var någon vanlig allmänreporter utan kunde komma med spontana följdfrågor och gå djupare i ämnet.
   Efter den långa intervjun, kändes som flera timmar, tog vi sällskap ut från hotellet och jag följde Janne till Järntorget och pekade ut vägen till Radio Örebro dit han skulle på intervju efter mötet med mig.

Mannen med det amerikanska uttrycket
RICHARD LINDGREN 24 november 2011

Första gången jag träffade Richard Lindgren 2010 var absolut ett "hallelujah moment" i mitt liv. Jag har i detalj berättat det tidigare. Mina möten med Richard har därefter blivit både många, långa men numera alltför sporadiska. men han är en människa, artist och låtskrivare att älska in i varje strof.
   Richard återkom till Örebro på Live at Heart 2011 och jag fick många tillfällen att både höra honom uppträda och riktigt umgås mellan konserterna. Ett år efter första mötet återkom Richard för tredje gången till Örebro 19 november 2011 då han turnerade runt Sverige tillsammans med norrlänningen Lars Bygdén.
   Först ett lite framträdande i skivbutiken Najz Prajz. Sedan hade jag tillsammans med Olle Unenge, som också har blivit vän och "bror" med skåningen Richard, en liten eftermiddagssession med Richard på Bishops Arms där jag för kanske första och enda gången intervjuade Richard på ett seriöst sätt. Intervjun gjorde jag utan uppdragsgivare och den publicerades endast på Håkans Pop. Senare på kvällen 19 november uppträdde Richard och Lars på Kungsgatan 1.
   I mellanrummet mellan Bishops-mötet och konserten åkte jag hem när jag får ett sms från Richard som vill att jag tar med cd-häftet till "A man you can hate" för han hade plötsligt fått den spontana idén att låten "How long", för övrigt min fru Carinas absoluta Richard-favorit, och ville fräscha upp minnet kring den långa texten till den långa (10:51) låten.

DET FINNS YTTERLIGARE NÅGRA INTERVJUER på Håkans Pop som inte har placerats under "Intervjuer"-kategorin utan finns publicerade i samband med konsertrecensioner. Det gäller Southside Johnny (Johnny Lyon) 1979 , Wreckless Eric 1980 och Ulf Lundell (1985)

/ Håkan

Jakten på bra VINYLSKIVOR fortsätter

Postad: 2018-08-09 07:50
Kategori: Ingen


FÖR TREDJE SÄSONGEN I RAD KOMMER JAG på Håkans Pop på fredagar fortsätta min jakt på intressanta vinylskivor från hyllorna. Något år hade jag en naiv ambition att bara plocka klassiskt fantastiska skivor men nu har jag släppt den primitiva tanken. Framöver, med start nästa fredag, tänker jag bläddra mig fram bland vinylskivorna och oavsett kvalité sedan bedöma vad jag tycker om skivorna idag.
   Jag ska också berätta om historien bakom skivan, eventuellt hur inspelningarna har gått till och kanske även avslöja någon anekdot i samband med skivutgivningen. Jag ska ännu en gång låta de intressanta detaljerna kring en skiva få sin rättvisa uppmärksamhet.
   Jag har som sagt sysslat med samma verksamhet under två tidigare säsonger och har ibland lyckats leta på tämligen fantastiska skivor. Men också några rejäla besvikelser där minnet så att säga är bättre än skivan.
   Jag har alltså ibland prickat in så bra gamla skivor att de egentligen borde ha funnits med på mina listor över 70-talets och 80-talets bästa skivor som jag en gång har rangordnat på Håkans Pop. Det är ju faktiskt till 99 procent just de två decennierna som dominerar min vinylskivsamling och det är bland album utgivna på de decennierna som jag tidsmässigt kommer pendla när det gäller urvalet från vinylhyllorna.
   Jag har märkt att det är amerikanska skivor som har dominerat mitt urval tidigare följt av engelska skivor och några få svenska. Jag ska under nästa säsong försöka göra jämvikten tydligare och i alla fall presentera några fler svenska skivor.

BLAND SKIVORNA SOM HAR GJORT STÖRST intryck under de senaste säsongerna finns album med Danny & Dusty ("The lost weekend"), The Searchers ("Searchers"), Carolyne Mas ("Carolyne Mas"), Peter Frampton ("Wind of change"), David Johansen ("In style"), Joe Walsh ("So what"), Steve Forbert ("Little Stevie Orbit"), Jackson Browne ("Running on empty"), Dave Mason ("It's like you never left"), Ozark Mountain Daredevils ("Ozark Mountain Daredevils"), Nils Lofgren Grin ("1 + 1"), Steve Gibbons Band ("Down in the bunker"), Legend ("Legend"), Graham Parker ("Heat treatment") och The Records ("Shades in bed").

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (396)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (216)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (105)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Augusti 2018 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30 31    

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.