2012-02-06
LIVE#16: Totta 2002
Postad: 07:53
Kategori: Bästa konserter
TOTTA
El Sombrero, Örebro 26 april 2002
Torsten Näslund, kort och gott kallad Totta i allmänhetens ögon, hade på 70-talet framträdande rötter i Göteborgs progghistoria, främst som sångare i Nynningen och Nationalteatern, men blev senare också ledare för Tottas Bluesband. Bluesbandet startade som ett rent hobbyband 1977 och först när Nationalteatern splittrades 1981 blev det skivor och turnéer på en mer seriös nivå.
Åren fram till 1985, när bandet officiellt splittrades efter ANC-galan i november, kantades av åtskilliga skivor (ofta liveinspelade) och ännu fler turnéer. Totta fortsatte i två parallella men halvsatsande band, Varmare Än Körv och Totta & Hot'n'tots (resulterade i ett album 1989), och en Sverigeturné med det återförenade Tottas Bluesband våren 1988 bakom Ron Wood. Totta fortsatte sedan med eget band och återförenade tillfälligt Nationalteaterns Rockorkester 1991 innan det stora kommersiella genombrottet som soloartist inträffade 1995.
Då släpptes Tottas första album på EMI, ”Totta”, med Dan Hylander vid rodret som både låtskrivare och producent. Och hits som ”Alltid inom mig” (duetten med Josefin Nilsson) och ”En clown i mina kläder”. Framgångarna fortsatte 1996 med ”Totta 2” och så vidare (exempelvis ”Totta 4” som hade underrubriken ”Duetterna” där Totta sjöng tillsammans med många olika sångerskor) innan ”Totta 5; Turnén” dök upp tidigt 2002 några månader före ovannämnda konsert. En skiva, efter modell Jackson Brownes ”Running on empty”, inspelad live, på hotellrum och i pianobarer. Där känslan skulle vara viktigare än tekniken. Och de ofta äldre amerikanska coverlåtarna stod som spön i backen.
Under april tog Totta det här konceptet ut på turné omgiven av bara två gitarrister, den legendariske Bengan Blomgren och den nästan ännu mer fantastiske musikern Johan Lindström. Konserten såg på pappret ut som en liten anspråkslös föreställning utan större allvar, engagemang eller kommersiella krav. Men konserten blev både en lång upplevelse (nästan två timmar), musikaliskt bedövande fantastisk och underbart intressant med alla sina udda covers som jag omöjligt kunde lista den där trånga och heta kvällen.
Recensionen är dessutom en av mina personliga höjdpunkter av alla konsertrecensioner som jag har skrivit. Utskriven, formulerad och sammansatt under ett fantastisk positivt rus. Där känslorna märkbart darrade när jag knackade ner min recension tidigt på lördagen efter den fantastiska konserten. En konsert som jag utan tvekan gav maximala fem i betyg och som sagt var så full av känslor med många avklädda magiska arrangemang att jag föll handlöst där och då. Inte ens störd av pladdret i den närliggande baren bredvid.
Det här var nämligen på den tiden som den lilla legendariska puben/rockklubben El Sombrero, uppe på andra våningen på Storgatan i Örebro, hade en liten staketinramad scen ute på golvet långtifrån perfekt placerad i lokalen. Fråga den extremt skygge Dave Edmunds som bara två veckor innan Totta-konserten gjorde en solokonsert och mellan scen och loge räddhågset fick smyga längs väggarna och bokstavligen tränga sig fram i publiken till och från scen…
Bland alla covers framförde Totta en exklusivt nyskriven låt, ”Sex fot under”, som när den senare kom på skiva hösten 2002 visade sig vara skriven av Mauro Scocco. På det Johan Lindström-producerade albumet ”Bortom månen & mars” som jag utan vidare utsåg till det årets bästa svenska album när skivåret 2002 skulle sammanfattas vid årsskiftet. Texten till ”Sex fot under” blev en nästan otäck verklighet drygt tre år senare när Totta sommaren 2005 tragiskt avled i sviterna av en grym cancer:
En dag ska jag ligga sex fot under marken,
Höra regnet som droppar och fåglarna i parken.
Inga skulder att reglera, ingen sorg att bära på.
Bara en sten med mitt namn och folk som kommer och går.
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 28/4 2002.
DET BÄSTA JAG HAR UPPLEVT MED TOTTA
Det spelar ingen roll hur ofta man ser en konsert med Totta, och det har blivit ett antal gånger under de senaste åren, för han har en unik känsla att närma sig materialet på olika sätt i olika lokaler under olika förutsättningar.
Men det han presenterade i fredagskväll var nog det mest överraskande, det mest magiska och det allra bästa jag någonsin upplevt med denne legendariske göteborgare.
Var och varannan helg har jag gått på konsert den här våren. Ofta nöjd, ibland imponerad men sällan så ordentligt övertygad och uppsluppet glad som i fredagskväll.
Totta, slidegitarristen Johan Lindström och den ständige vapendragaren och gitarristen Bengan Blomgren, som satt ned på varsin stol, spelade upp en sällan skådad repertoar. Som kom från hjärtat, som kom från många års skivsamlande och som kom från det musikaliska epicentrum där känsla och emotionell kraft möts.
Inför flera hundra i publiken valde Totta, mycket modigt, att hoppa över de flesta av sina så kallade obligatoriska hits och istället framföra en utökad version av den senaste älskvärda liveskivan ”Totta 5”. Det var stundtals så att jag knappt trodde mina öron, än mindre kunde identifiera många av de gamla coverlåtarna men jag njöt ändå av varje sekund.
Det kändes som om vi alla hade blivit ínbjudna till Tottas vardagsrum, eller möjligen till hotellrummet i Mexico, där två genuina musiker och en röst bestämt sig för att rada upp en gränslös blandning av sina älsklingslåtar.
Med många Dylan-låtar som ryggrad lyckades Totta under nästan två timmar navigera sig perfekt igenom en alldeles förtjusande repertoar. Som också innehöll en helt ny låt, ”Sex fot under”, som inte skämdes i sin omgivning.
Det var musik med arrangemang som med väldigt liten marginal överröstade pladdrandet i baren. Men det var också musik som med ödmjukhet och spontanitet träffade hjärtat utan omvägar.
Från första till sista stund när Totta så elegant knöt ihop denna oerhört sinnliga säck av pärlor till låtar med ”Well after all is said and done, gotta move while it’s still fun, but let me walk before they make me run”.
/ Håkan
2012-02-05
Absolut jämn helhet med fantastiska toppar
Postad: 23:43
Kategori: Konserter
Foto: Jan-Ola Sjöberg
Nick Lowe bjöd på en fantastisk konsert tillsammans med sitt band på Nalen. Fler bilder hittar ni längst ned på sidan.
NICK LOWE
GERAINT WATKINS
Nalen, Stockholm 4 februari 2012
Konsertlängd: 20:58-21:39 (Geraint, 41 min) och 22:00-23:23 (Nick, 83 min)
Min plats: ca 20 meter rakt framför scenen.
Det gick ett besviket sus genom min hjärna när jag på lördagsmorgonen läste rapporterna om Nick Lowes konsert i Östersund och och fick en otäck känsla att Nick Lowe ännu en gång skulle komma till Nalen utan band. Ännu en repris av konserterna 2005 och 2007 på samma scen alltså. Nu var det falskt alarm och det var en skön suck från mitt hjärta när jag fick se Nalens stilfulla scen möblerad med ett trumset.
Nick Lowes ständige klaviaturspelare Geraint Watkins inledde ensam med en skön blandning av evergreens och äkta rock'n'roll. Han var en sann underhållare med mycket komik i mellansnacken där han exempelvis efter över 30 minuter på scen plötsligt hälsar publiken välkommen med ett engelskt "Good evening!".
Jag är inte riktigt bekant med Watkins brokiga låtmaterial. Men standardrocklåtar som "Johnny B Goode" och "Mystery train" svängde givetvis sanslöst med det vilda pianot som största ingrediens. Medan hans ibland grymtande stämma var en humörhöjande detalj.
Watkins hade givetvis också några egna låtar på repertoaren där jag med visst besvär noterade "Soldier of love", "It's a wonderful life" och "My happy day". Men hans bästa låt sparades faktiskt till Nick Lowe-konserten som följde.
Nick Lowes kompband hade ett klassiskt snitt med pianot till vänster och ståbasen till höger och gitarristen tillsammans med trummisen några steg bakom.
Jag ska absolut inte klaga på saknade låtar men Nick Lowe måste ju ha ett traditionellt problem att välja ut repertoar till en turné eller konsert. Därför var det för mig succé att den senaste fantastiska skivan "The old Magic" var så rikt representerad under konserten och överhuvudtaget var det Nicks låtar från de senaste tjugo åren som kraftigt dominerade låtlistan med några få gamla hits mot slutet.
För det är ju under de två senaste decennierna Nick har utvecklats som både sångare, låtskrivare och poetisk textförfattare. Och i den jämförelsen kan varken "I knew the bride", "What's so funny bout peace love and understanding" och inte ens "Cruel to be kind" slå moderna evergreens som "Stoplight roses", "Sensitive man", "House for sale" och "Lately I've let things slide" på fingrarna.
Utan att på något sätt ta över de musikaliskt smakfulla arrangemangen var bandet både smidigt och otroligt tajt i de små gesterna. Visserligen hade gitarristen Johnny Scott lite problem med gitarren men det påverkade inte alls helheten där Bobby Irwins (förlåt Robert Treherne som han heter numera) trummor och sång, Matt Radfords maffiga bastoner och Geraints klingande piano och pipande orgel hjälpte till att understryka Nick Lowes förstklassiga låtar.
I en absolut jämn repertoar kunde jag ändå urskilja några toppar. Snabba "Sensitive man", trots det syntetiska blåsljudet, var en av kvällens höjdpunkter. Gamla "Without love" uppdelad i två delar var definitivt en annan. Dessutom var Geraint/Nick-duetten "Only a rose", Rockpile-låten "When I write the book" och den korta rockabillyattacken "Go 'way hound dog" underbara extralåtar med Elvis Costellos "Alison" som kronan på verket.
Nick avslutade de 83 minuterna på scen med textraden "my aim is true". Så sant, Nick!
1. Stoplight Roses
2. Heart
3. What Lack of Love Has Done
4. Ragin' Eyes
5. Lately I've Let Things Slide
6. Has She Got a Friend
7. I Trained Her to Love Me
8. I Live on a Battlefield
9. I Read a Lot
10. Cruel to Be Kind
11. Raining Raining
12. Sensitive Man
13. Somebody Cares For Me
14. House For Sale
15. Without Love
16. I Knew the Bride (When She Used to Rock and Roll)
Extralåtar:
17. Only a Rose
18. When I Write the Book
19. (What's So Funny 'Bout) Peace, Love and Understanding
20. Go 'Way Hound Dog
Extra extralåt:
21. Alison
Foto: Tobbe Stuhre
Foto: Tommy Sundström
/ Håkan
Anna Ternheims oförglömliga kvalité
Postad: 22:36
Kategori: Konserter
ANNA TERNHEIM
Konserthuset, Västerås 3 februari 2012
ANNA TERNHEIM
Konserthuset, Västerås 3 februari 2012
Konsertlängd: 19:05-20:33 (88 min)
Min plats: Rad 12, plats 330, ca 20 meter från scenen.
En för min egen del alldeles fantastisk musikhelg med två underbara konserter inleddes i fredagskväll med en nästan oslagbar och mycket sällsynt upplevelse med Anna Ternheim i ett andlöst Konserthus i Västerås. Redan den vardagsrumsmöblerade tomma scenen och ett extremt sparsamt ljus med golvlampor, kandelaber, ett par skinnfåtöljer, en kyrkliknande psalmtavla utlovade en exceptionell konsert. Och från ögonblicket när Anna i skydd av mörkret skred in på scenen, tände en glödlampa strax ovanför mikrofonen till den absolut enastående finalen med "Black light shines" var det här en konsert av oförglömlig kvalité.
Efter över 40 år på konsert är det jakten på de udda och annorlunda ögonblicken som gör livet så mycket mer intressant. Och när gesterna blir lågmälda, mellansnacken spontana på ett helt ärligt sätt och när artisten inte gömmer sig bakom några visuella hjälpmedel blir det för mig mycket underhållande. Och just så tilltalande är den pågående Anna Ternheim-turnén.
I nästan sedvanlig ordning ger sig Anna ut på turné med ett litet annat format än senaste skivan. "The night visitor" var ju en lågmäld triumf inspelad i Nashville med mycket lyhörda musiker. På scen blev det än mer lyhört ty Annas enda kompmusiker var Dave Ferguson, den 50-årige musikaliske ryggraden, som smög in efter fem låtar och satte sig i den stora fåtöljen, rökte(!) lite och sippade lite rödvin. Medan Anna framförde en klockren "Lorelie-Marie".
Sedan följde en av konsertens huvudnummer, duetten "The longer the waiting (the sweeter the kiss)", där inte minst Daves trygga röst och akustiska gitarr gjorde låten magisk. Sedan fanns Dave vid Annas sida under hela konserten och spelade i övrigt både mandolin och ståbas. Och tog delvis över i coverlåten "Beyond thegreat divide", konsertens kanske snabbaste låt, som också resulterade i en magisk duett.
Det var som sagt Annas senaste skiva som stod i musikalisk centrum i fredags och dess avklädda arrangemang hade även smittat av sig på det övriga materialet. Den gamla demolåten "Wedding song", Annas som alltid underbara tolkning av "Shoreline" och de lite äldre originallåtarna "I'll follow you tonight", "Terrified", en mycket annorlunda "Leaving on a mayday" (kompet var enbart en metronom och ståbas) och "Better be". Och ytterligare en udda coverlåt, Cowboy Jack Clements "Baby is gone".
Parallellt med alla de lågmälda arrangemangen var tonen på scen genomgående mycket avslappnad. Och Anna kom både av sig, missade poängen och lät inspirationen för sekunden styra iväg mellansnacken åt alla möjliga och omöjliga håll.
Trots den lilla anspråkslösa inramningen blev det en mycket varierad konsert tack vare Annas växlande komp både på sin nya 100-åriga gitarr med den autentiska tonen, vanlig akustisk gitarr, elgitarr och framförallt piano där hon blev än mer personlig.
Ett överlag knäpptyst Konserthus fick vara med om en magisk konsertupplevelse där vi bokstavligen var inbjudna till Anna Ternheims vardagsrum och där man för en gångs skulle inte behövde överdriva beskrivningen om att höra en nål falla. Som i den avslutande "Black light shines" där Anna och Dave stod tätt tillsammans men flera meter bakom mikrofonen och sjöng rakt ut i den akustiskt perfekta lokalen.
Anna Ternheim väljer alltid intressanta covers och har på nya skivan och den här turnén tagit sig an två absoluta guldkorn. "The longer the waiting (the sweeter the kiss)" är en låt som gjordes 2007 av den amerikanske countrysångaren Josh Turner, skriven av engelsmannen Roger Cook och amerikanaren Pat McLaughlin. "Beyond the great divide" gjordes första gången av Marty Stuart 1986. Countrysångaren Charley Pride var den förste som spelade in Cowboy Jack Clements "Baby is gone". De två sistnämnda låtarna kommer inom kort på en cover-ep med Anna Ternheim.
1. Solitary Move
2. What Remains?
3. Wedding Song
4. Shoreline
5. I'll Follow You Tonight
6. Lorelie-Marie
7. The Longer the Waiting (The Sweeter the Kiss)
8. All Shadows
9. Ghost of a Man
10. God Don't Know
11. Walking Aimlessly
12. Baby Is Gone
13. Terrified
14. Beyond The Great Divide
15. Leaving on mayday
16. Bow Your Head
Extralåtar:
17. Better Be
18. Black Light Shines
/ Håkan
2012-02-03
Soundtrack: "Robin Hood: Prince of thieves"
Postad: 07:52
Kategori: Soundtracks
ROBIN HOOD: Prince of Thieves (Polydor, 1991)
Ännu ett soundtrack i raden av huvudsakligen symfonisk filmmusik där spår av gömda pärlor med intressanta artister är ett minimum. Mannen bakom filmmusiken till den här äventyrsfilmen är Michael Kamen, en amerikanare som låg bakom musiken till en mängd kända filmer innan han gick bort 2003 endast 55 år gammal. Efter ”Brazil” och ”Die hard 2” och ”Licence to kill” var ”Robin Hood” ett av hans första stora verk. Sedan hade Kamen en lång rad av kända filmer på sitt samvete.I sanningens namn var det väl inte Kamens filmmusik som drog åt sig största musikaliska uppmärksamhet i den här filmen. Det var snarare Bryan Adams hitlåt ”(Everything I do) I do it for you” som tog all uppmärksamhet. En groteskt lång låt, som hade mått bra av att sluta vid 4-min-gränsen, efter standardballad- eller powerballad-principen som är en ganska förutsägbar genre. Men var också omåttligt kommersiell framgångsrik tack vare det.
Kamen var för övrigt med och skrev den låten tillsammans med Adams och hans producent Robert John Lange. Och strofer från hitlåten förekommer också i en symfonisk version på den nästan tio minuter långa finallåten som avslutar filmmusiken på den här skivan som spår 8.
Kamens musiktema är genomgående symfoniskt med stor stråkorkester och är väl egentligen klassisk musik för den som inte vanligtvis lyssnar på klassisk musik. Som jag exempelvis. Ändå är det varierande musik som går från triumferande och maffiga arrangemang via lugnare, vemodigare men ändå dramatiska inslag med flöjt och harpa till sekvenser av gammal folkmusik med oboe och harpa.
Förutom Adams-låten innehåller soundtracket ytterligare en konventionell låt som väl på engelska kan kallas ”hidden gem”. Ett unikt spår med Jeff Lynne, en låt och produktion som Lynne aldrig har upprepat i något annat sammanhang. En oväntat återhållen Lynne-produktion. Visserligen med ett Phil Spector-liknande eko men i övrigt ett lugnt och fint arrangemang, allt skrivet tillsammans med Kamen. Till kören har Lynne hittat ett nytt fynd i den amerikanska sångerskan Julianna Raye. Ett samarbete som året efter resulterade i Rayes debutalbum ”Something peculiar” som just Lynne producerade.
Låtarna:
1. Overture/A Prisoner of the Crusades (8:27)
2. Sir Guy of Gisborne/The Escape to Sherwood (7:27)
3. Little John/The Band in the Forest (4:52)
4. The Sheriff and His Witch (6:03)
5. Maid Marian (2:57)
6. Training/Robin Hood, Prince of Thieves (5:15)
7. Marian at the Waterfall (5:34)
8. The Abduction/The Final Battle at the Gallows (9:53)
9. (Everything I Do) I Do It for You – Bryan Adams (6:38)
10. Wild Times – Jeff Lynne (3:12)
/ Håkan
2012-02-01
Imponerande show
Postad: 07:51
Kategori: 80-talskonserter
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 31/1 1984.
DORIS ROBERTSSON
Lord Nelson, Örebro 27 januari 1984
Med bara en dags förberedelse och repetition genomförde Doris Robertsson, vanligtvis vid revyn ”Swing it, Hjalmar”, en imponerande rockshow i fredagskväll. En konsert som vara identisk med den framgåmngsrika showen hon framförde på Alexandra förra året.
1983 debuterade Doris på skiva med ”Svart romans” (Radio Studio). En skiva med övervägande covers och tämligen okända låtar med poetiska och starka texter skrivna av plattans producent, Janne Ferm.
Även musiken på den skivan var känsligt arrangerad för att understryka den starka poesin. Och i centrum stod Doris själv och formade varje låt till sin egen.
På scen blev det helt annorlunda förutsättningar. Rockmusiken dominerade. Doris mycket starka och kraftfulla röst överröstade det egna kompbandet som ändå lät förvånansvärt tätts trots några smärre mixningsproblem.
Det fem man starka kompet, som även fungerar som egen enhet under namnet Slips, kunde materialet sedam förra årets turné men det var ändå ett mindre underverk att allt fungerade så smärtfritt efter bara en dags repetition.
/ Håkan
2012-01-31
Mot slutet släppte nervositeten
Postad: 07:51
Kategori: Live-recensioner
Foto: Jan-Ola Sjöberg
Magnus Lindberg fick inte fram den sedvanliga fysiska attacken i sina sånger under två 40 minuter långa set på restaurangen Kungsgatan 1 i Örebro. Fast engagemanget var det inget fel på.
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/1 2012.
MAGNUS LINDBERGKungsgatan 1, Örebro 28 januari 2012
Konsertlängd: 22:21-23:02 och 23:30-00:10 (81 minuter)
Min plats: Stående ca 10 meter från scenen snett bakom bardisken.
Den lilla allmängiltiga singer/songwriter-etiketten räcker inte långt när jag vill beskriva Magnus Lindberg uppträdande i lördagskväll. På bara några minuter runt kl 22 hade den trivsamma restaurangen förvandlats till en pulserande rockklubb och där stod en livs levande rockikon och bjöd ut sitt hjärta till allmän beskådan. Ty Lindbergs dignitet kräver varken elektricitet eller hög volym för att träffa rätt.
Med enbart en akustisk gitarr och några munspel till sin hjälp bjöd Magnus på oerhört starka låtar och en ännu mer färgstark personlighet när han i drygt 80 minuter i två avdelningar underhöll och engagerade en fullsatt lokal.
Där fantasterna fick sitt lystmäte i form av legendariska låtar som "Tårar över city", "Röda läppar" och "Månsken Peggie", den allmänt intresserade fick höra både Springsteen- och Dylan-låtar och vi finsmakare erbjöds underbara moderna klassiker som "I väntan på vad då?" (en klockren analys av dagens jakt på den perfekta kroppen) och "Dina bruna ögons man". Och vi fick även en nyskriven låt, "Vi leker vår egen gud", där han i sedvanlig ordning med stor poesi tog temperaturen på verkligheten utanför fönstret.
Lindberg har en lång karriär bakom sig, långt mer än 30 år, men vill uppenbart inte leva på gamla framgångar utan valde i lördagskväll att huvudsakligen spela låtar som inte var äldre än 12-13 år. Den insikten och den avsikten tog effektivt bort känslan av nostalgi under Lindbergs konsert. Han var som vanligt mycket närvarande och full av innerliga känslor och ödmjukhet inför publikens hyllningar och ovationsliknande respons.
Bakom den lätt luggslitna fasaden dolde sig en rutinerad men också för kvällen tämligen nervig artist. Full av energi och en ambition att ge allt i varje sång, varje textrad och varje strof men den fysiska attacken uteblev när röstresurserna för kvällen var lite hesa och bräckliga, koncentrationen lite fladdrig och versionerna av många av hans låtar var lite mer tillbakalutade än vanligt.
Men personligheten kan ingen ta ifrån Magnus Lindberg. I en perfekt värld kanske man kan diskutera om Magnus sjunger falskt eller inte men i mina öron träffade han varje ton rätt på alla 20 låtarna under konsertens 81 minuter.
När allsången blev allmän under de äldre låtarna mot slutet av konserten släppte till viss del nervositeten och Magnus sjöng ut på sitt vanliga sätt med urkraft som största energikälla. Då svängde exempelvis "Röda läppar" i sin akustiska form mer än Lars Winnerbäck någonsin åstadkommit med den sången.
Magnus låtar:
Lycklig man
Dansa med mig
Tro på dig
Från en mörk, mörk himmel
Den första snön
I väntan på vad då?
Allt som jag kan ge dig
Jag kan gå ända till Kina
Jag har aldrig vart i Memphis
Varje gång du faller ner
Paus
När jag ser dig
Vi leker vår egen gud (ny låt!)
Dina bruna ögons man
Factory
Hanna och rättvisan
Månsken Peggie
En ensam varg
Tårar över city
Röda läppar
Extralåt
Knockin' on heaven's door
/ Håkan
2012-01-30
LIVE#17: Graham Parker 1977
Postad: 07:52
Kategori: Bästa konserter
GRAHAM PARKER AND THE RUMOUR
Konserthuset, Stockholm 10 september 1977
I september 1977 var Graham Parker & the Rumour redan en rutinerad turnégrupp med två starka album bakom sig, ”Howlin wind” och ”Heat treatment”. Knappt två år tidigare, i oktober 1975, gjorde Graham Parker och Rumour sin scendebut på pubarna i London och dess närhet. Våren 1976 fortsatte de som förband till både Ace och Kokomo innan de under mars och april turnerade i England som förband till Thin Lizzy. Spridda spelningar i England följde innan de i juli och augusti genomförde några USA-spelningar.
Tillbaka i England genomförde de i oktober 1976 en Englandsturné som huvudband innan de återvände till USA och under november/december agerade förband till band som Kiss, Kansas, Styx, Lynyrd Skynyrd, Foghat och Boston. Kan väl knappast kallas ett inspirerande uppdrag...
28 januari 1977 gjorde de sitt första Sverigebesök med konsert på Konserthuset i Stockholm och fortsatte sedan ut i Europa. I mars genomförde Parker & Rumour en Englandsturné tillsammans med Southside Johnny & the Asbury Jukes. Sedan pub- och festivalspelningar under sommaren innan de var tillbaka i Sverige för ovannämnda oförglömliga konsert.
Graham Parker och hans kompband Rumour, förstärkta med en blåssektion, gjorde en kort, mycket kort, turné i Norden i september 1977. Spelningarna var bokade för att genomföras när bandets nya tredje album, "Stick to me", var inspelat och klart för att ges ut senare på hösten. Men förutsättningarna ändrades helt när allt var färdiginspelat, då med Bob Potter som producent, när det inför mixningen upptäcktes att mastertejperna hade oxiderat och var oanvändbara. Vilket gjorde att skivan var tvungen att spelas in igen på kort tid, nu med snabbjobbande Nick Lowe som producent.
Men innan de inspelningarna satte igång gjorde Parker och bandet en snabb sväng till Norden och två spontana spelningar, i Stockholm (se nedan) och, tre dagar senare, på Club 7 i Oslo. De båda konserterna var ursprungligen tänkta som uppmjukning inför en lång USA-turné, där Parker och Rumour återigen skulle agera förband till Thin Lizzy, som skulle inledas 21 september i San Diego. På en turné där det för övrigt gjordes inspelningar som senare kom att hamna på nästa Parker-skiva, liveinspelade ”Parkerilla”, våren 1978.
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/9 1977.
GRAHAM PARKER - SVETTIG ROCK!
Graham Parker med grupp i Stockholm. Succén är given. Han och hans Rumopur stod pall för alla punkgrupper och levererade en rejäl injektion engelsk rå rock.
Parker smulade sönder alla illusioner om vad engelsk pop handlar om i dag. Det var en fysisk injektion när när han jobbade sig ordentlig svettig på scen. Svettstänk som nästan nådde till 15:e bänk.
Där stod han och såg undernärd ut på scen, blek, mager med kort stubbat hår, och slängde ut rockvibrationer som fick ett helt Konserthuset att gunga.
Soundet på scen påminde om Parkers två första utmärkta album. Det var ytterligare något råare och mustigare ös förstås. Tempot var högt hela tiden. En lugn känslig ballad hade säkert både publiken och han själv mått bra av.
Graham Parker var inte snäll mot sin röst när han väste och hetsade fram sina låtar som var oklanderligt valda även om jag saknade både "Howlin' wind" och "That's what they all say". Däremot var titelmelodin från det kommande, tyvärr försenade, albumet "Stick to me" en smash.
Det var alltså en förödande imponerande rockshow Graham Parker bjöd på och man ska i sammanhanget inte glömma Rumour. En grupp, på scen förstärkta med en blåssektion, som det sprutade gnistor om. En rejäl rockgrund för Parker att stå på när han framförde sina kniveggsvassa låtar.
Graham Parker: gitarr och sång
Brinsley Schwarz: gitarr och sång
Bob Andrews: keyboards och sång
Martin Belmont: gitarr och sång
Andrew Bodnar: bas
Steve Goulding: trummor och sång
Danny Ellis: trombon
Albie Donnelly: saxofon
John Earle: saxofon
Dan Ellis: trombon
Dick Hanson: trumpet
Trolig setlist:
01. Heat Treatment
02. White Honey
03. Soul On Ice
04. Back To Schooldays
05. Fool's Gold
06. The Heat In Harlem
07. Watch The Moon Come Down
08. Thunder And Rain
09. Stick To Me
10. I'm Gonna Tear Your Playhouse Down
11. Don't Ask Me Questions
12. Not If It Pleases Me
13. The New York Shuffle
14. Soul Shoes
15. Hold Back The Night
Låtkommentaren: Under den korta "turnén" mitt i skivinspelningen passade Parker på att ge försmak på hela sju låtar från den kommande skivan, "Stick to me". Plus fem från debuten och två från andraskivan. Och coverlåten "Hold back the night" från "Pink Parker"-ep:n. En låt som det amerikanska discobandet The Trammps gjorde 1976.
/ Håkan
2012-01-27
Stig Vig (1948-2012)
Postad: 09:51
Kategori: Minns
Stig Vig är död och med all säkerhet också Dag Vag, gruppen. Stig, eller Per Odeltorp som han egentligen hette, VAR Dag Vag och någon gång i slutet på 70-talet, innan skivorna började komma och Stockholmspressen hade upptäckt Dag Vag, var jag nog övertygad att hans artistnamn var just Dag Vag.Hursomhelst hade jag väl inget initierat ”kärleksförhållande” till Dag Vag och deras musik när det begav sig. Däremot en massa minnen, specifika upplevelser, kring gruppen och har även en hel del minnesbilder att redovisa.
Starkaste minnet utspelar sig under några veckor i november 1980. Dag Vag hade i september släppt sitt tredje album, ”Palsternacka”, där de gjorde en cover på Ebba Gröns singel ”Vaskarubli”, och i november turnerade de båda heta grupperna tillsammans. Och fick vid ett tillfälle äran att inleda kvällen i Eriksdalshallen i Stockholm då Elvis Costello & the Attractions var huvudakt.
Jag var på plats och kunde inte annat än imponeras av scenenergin som både Ebba Gröns punkiga rock och Dag Vags reggaeinfluerade rock förmedlade från den stora scenen. Inför en vild publik avslutades deras framträdanden med båda grupperna på scen och en helt sanslös version av ”Staten & kapitalet”. Redan då förstod jag att Costello skulle få svårt att tillfredsställa publiken. Men jag kunde väl aldrig ana att när Ebba Grön/Dag Vag gick av scenen lämnade helt enkelt den större delen av publiken lokalen för att aldrig återkomma.
Inför ett huvudsakligen tomt Eriksdalshallen fick Costello med kompband en svettig och helt omöjlig uppgift att göra en anständig konsert. En frustration hos Costello som fanns kvar när han några dagar senare kom till Örebro och en inte helt lyckad men högljudd konsert på Konserthuset-
Dag Vag stod nog på toppen av sin karriär här och några veckor senare skulle England invaderas av Sveriges ledande rockreggaeband. Jag råkade vara på plats i London och fick uppleva två konserter, på Rock Garden och The Venue, inför en engelsk publik som mest bestod av svenska au-pairer och/eller svenska turister. Och en samlad pressmaffia från Expressen, Aftonbladet och GT.
Dag Vag på engelska var ingen hit så att säga men jag fick vid ett tillfälle dela toalettränna med Tage Dirty, Stig Vigs trummande bror.
Nästa gång jag såg Dag Vag var 1982 och då hade Kenny Håkansson (Beno Zeno) lämnat gruppen som soundmässigt uppenbart hade stagnerat och året därefter splittras. Gitarrockiga Ojj 600 blev nästa hemvist för Stig och även Zilverzurfarn och bandets album producerades av Mats Ronander.
1988 återförenades Dag Vag första gången men det var en ganska poänglös och onödig återkomst med få musikaliska höjdpunkter på konserten. Däremot såg jag ännu en återförening, numera permanent, under 00-talet på två konserter faktiskt imponera eller som jag skrev vid ett tillfälle: "De har faktiskt lyckats uppdatera sina hårt smittande rytmer och egensinnigt komiska texter fantastiskt bra".
Det var märkligt när jag letade bild på Stig Vig till den här artikeln och upptäckte hur svårt det var att skilja på gamla och nya bilder av honom. Antingen såg han gammal ut 1980 eller väldigt ung ut på senare tid.
När Tage Dirty för någon dag sedan påstod att det kommer att bli svårt att ersätta Stig Vig måste han väl i denna sorgliga stund skämtat. Jag ser det som helt omöjligt att byta ut sångaren, den enorma ledargestalten och lustige textförfattaren i detta historiskt sett oförglömliga band.
Stig Vig (Per Odeltorp) dog i måndags 23 januari 2012.
/ Håkan
Gammal kärlek rostar aldrig
Postad: 07:50
Kategori: 90-talskonserter
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 4/4 1997.
LITTLE MIKE & THE REFRESHMENTS
Loftet, Örebro 2 april 1997
Little Mike har onekligen blivit stor. En gammal och grånad man med en osviklig kärlek till gammal soul och rock.
Efter åren som ledare för Sweet Soul Music Band är han nu också en showman med en genuin engelsk jargong.
Förutsättningarna att göra stor show och underhållning på Loftet i onsdagskväll var dock högst begränsad.
Men Little Mike jobbade upp en tämligen god stämning hos den lilla publiken. Och mot slutet spred sig något som närmast kan beskrivas som hysterisk glädje på sina håll.
En glädje som är fullt förklarlig när repertoaren bestod av inte alltför ovanliga soul- och rockklassiker. Ofta sammanflätade till långa medleys som blev till en resa genom amerikansk musikhistoria.
Från ”Route 66” via ”Dock of the bay” till en fantastisk showstopper i ”Soul shake”.
Med Refreshments trygga komp i ryggen blev Little Mikes framträdande en genomgående mycket trivsam upplevelse.
Gävlegruppen har en underbar förmåga att musikaliskt tackla rockhistorien utan att sänka sig till att bli ett simpelt coverbands.
Refreshments eget inledande set var faktiskt kvällens stora behållning. När gruppens egna låtar var precis lika starka som de betydligt mer kända coverlåtarna.
Billy Bremner och Joakim Arnell växlade vid mikrofonen och när de båda sjöng unisont var som att återuppleva Rockpile med Dave Edmunds och Nick Lowe längst fram.
/ Håkan
2012-01-26
Upphittat: En Ian Gomm-kassett
Postad: 12:23
Kategori: Diskografier
Min egen lilla informationskälla Lasse Kärrbäck har lagt beslag på en unik, tidigare okänd, kassettutgåva (se ovan) av albumet "The Village voice". En kassett som också innehåller en samling låtar från Gomms två tidigare album, "Summer holiday" och "What a blow".
Hela Ian Gomms diskografi hittar ni här.
/ Håkan
Värmen kom från väster
Postad: 09:20
Kategori: Live-recensioner
Foto: Jan-Ola Sjöberg
Dale Watson och hans band, Mike Bernal och Chris Crepps,
på Clarion Hotel i Örebro.
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 26/1 2012.
KONSERT
Dale Watson
Clarion Hotel, Örebro 24 januari 2012
Konsertlängd: 20:15-21:35 och 22:11-23:24 (154 minuter)
Min plats: Stående ca 7 meter rakt framför scenen.
Strikt traditionell, förutsägbar och ytlig countrymusik har genom alla tider givit mig smått allergiska besvär. Har ofta uppfattat den som tråkig i sin gammalmodigt hederliga form.
Konserten med Dale Watson var något helt annat. Ganska långt från tradition och upprepade hjulspår. Han såg ut som en tämligen stilenlig countryartist, välkammad och med en mörk välansad barytonröst. På skiva kan hans musik ofta passera som en välbekant gungig form av countrymusik men den här kvällen glödde gitarren och publikkontakten var total. Dale visade sig vara en gitarrvirtuos utan åthävor.
Live i Clarion Hotels foajé blev det just väldigt levande. Med kött, blod, naturlig och avväpnande närvaro som viktigaste ingredienser. Där texterna var på allvar och ingen Nashville-relaterad såpopera. Med sitt lilla koncentrerade men mycket tajta komp på ståbas (Chris Crepps) och trummor (Mike Bernal), som går under gruppnamnet The Texas Two (en parafras på Johnny Cashs klassiska kompband Tennessee Two), låg de musikaliska referenserna under tisdagskvällens konsert huvudsakligen närmare Elvis Presley och en tidig Cash än country.
Dale och hans lilla band spelade in sitt senaste album just i Memphis Sun Studio och har där fångat den rena, avskalade, jordnära och väldigt svängiga rytmen som egentligen är grunden till all levande musik inom både rock och country. Och live med Dale blev det än mer tydligt, än mer fysiskt imponerande och en än mer underhållande konsertupplevelse.
Ja, upplevelsen i tisdagskväll blev sannerligen gränslös ty det vi på fackspråk brukar kalla setlist, konsertlåtarna, blev i stort sett en enda lång önskelista från närvarande fans som initierat slängde ur sig specifika låttitlar. Och Dale tog nästan allt på studs, förutom några covers han inte kunde texten till, pratade och kommunicerade med publiken och levererade sedan allt snudd på perfekt.
De långa spontana, och då menar jag helt spontana, mellansnacken var också extremt underhållande men var naturligtvis förödande för den musikaliska rytmen i konserten. Inte heller gav alla covers Dale Watson full rättvisa som artist men pekade på viktiga influenser som Merle Haggard och Hank Williams. Men Beatles-låten "I've just seen a face" (som sjöngs av basisten), och "Ring of fire" var fina höjdpunkter.
Jag har som sagt sett konserter på högre musikalisk nivå men den gränslöst spontana atmosfären som Dale trollade fram i det vinterkalla Örebro under dryga två och en halv timme i tisdagskväll var något oförglömligt. En kväll när värmen kom från väster, långt västerut.
/ Håkan
2012-01-25
Tributes: Emitt Rhodes
Postad: 07:59
Kategori: Tribute-skivor
"Long time, no see" (Groover, 2010)
Emitt, en amerikansk singer/songwriter (innan etiketten knappt var uppfunnen), född 1950, hade en mycket kort soloartistkarriär mellan 1970 och 1973 med fyra album som resultat. Trött och besviken lämnade han sedan musikbranschen. Han fortsatte skriva låtar och spela in på egen hand men inget har varken hörts eller givits ut förutom en låt, ”Listen, listen” (som finns med på den här tributeskivan), som gavs ut på samlingen ”Listen, listen: The best of Emitt Rhodes” 2005. Ett gäng tämligen okända indieartister bestämde sig 2010 för att uppmärksamma värdet hos Emitt Rhodes låtmaterial.
Utan att på något sätt vara en klockren och helgjuten skiva är det kanske sådana här tributeskivor som ger mest när allt kommer omkring. När några artister, kända eller (som här) okända, samlar sig kring ett udda namn, en bortglömd diamant, utsökt låtskrivare och spännande artist blir det inte oväntat intressant trots att hela skivan är ojämn och bara stundtals förmedlar lysande musik.16 av de 17 artisterna/grupperna på den här skivan är för mig helt okända, svenska gruppen/sångaren EP’s Trailer Park är ett intressant undantag, men det påverkar inte intrycket ty det är huvudsakligen materialet, Emitt Rhodes många fina låtar, som spelar huvudrollen här.
Ja, EP’s Trailer Park-bidraget drog naturligtvis till sig min uppmärksamhet först men Eric Palmqwists version av ”See no evil” är överraskande snäll, allmängiltig och akustisk. Då blir jag betydligt mer engagerad av artister som David Beckey, Devlin Murphy, Silver Phial, Grand Mal, Zach Ryan och den instrumentala gruppen med det lustiga namnet The Original Soundtrack.
Silver Phial gör höjdpunkten på skivan med ”Better side of life”. Tjejen/tjejerna låter som Aimee Mann och låten är en nyupptäckt pärla som gör att jag inte kan sluta lyssna på varken Silver Phial eller Emitts original.
Okände Devlin Murphy gör ”den nya låten” ”Listen, listen” psykdeliskt rockig med vissa likheter till Per Gessle, faktiskt. David Beckeys ”Lullabye” är stor singer/songwriter-pop och Grand Mals ”You should be ashamed” har drag av både John Lennon och Bob Dylan.
Ett annat spår som står ut på den här generösa och charmiga skivan är The Original Soundtracks ”Mother earth”. En mix av Paul McCartney och medeltidsmusik med en underbar cello i fokus.
Det var just McCartney-jämförelserna som gjorde att jag någon gång i början på 70-talet köpte Emitt Rhodes första album. Med ett numera slitet Dunhill-omslag i skivhyllan.
Hyllningsskivan "Long time, no see" kan väl betraktas som en lågbudgethistoria men utan att de musikaliska ambitionerna har skadats.
Innehåll:
1. Lullabye David Beckey 1:27
2. Listen Listen Devlin Murphy 2:31
3. Promises I've Made Six Figure Transatlantic 3:33
4. Better Side Of Life Silver Phial 2:34
5. You Should Be Ashamed Grand Mal 2:45
6. With My Face On The Floor Robbers On High Street 2:57 7. Somebody Made For Me The Silent League 2:30
8. See No Evil EP's Trailer Park 3:48
9. Ever Find Yourself Running Kelly Haigh 2:26
10. Really Wanted You Bit Crusher 2:52
11. Had To Run around Digs 3:43
12. Long Time No See Tystnad 3:02
13. Someone Died Zach Ryan 2:13
14. Fresh As A Daisy I'm On TV 2:37
15. Love Will Stone You The State Of Samuel 3:28
16. Mother Earth Original Soundtrack 3:24
17. You're A Very Lovely Woman G.D Truckbucket 2:28
/ Håkan
2012-01-23
LIVE#18: Elvis Costello 1984
Postad: 07:57
Kategori: Bästa konserter
ELVIS COSTELLO/T-BONE BURNETT
Konserthuset, Stockholm 30 november 1984
Efter två tämligen bra och delvis fantastiska album som ”Imperial bedroom” (1982) och ”Punch the clock” (1983) började det gnissla lite för Elvis Costello i det till synes oslagbara maskineriet.
1984, som slutade så fantastiskt med den här soloturnén tillsammans med T-Bone Burnett, hade oväntat börjat mindre framgångsrikt än vanligt. I februari gick Elvis in i studion för att spela in sitt nionde album, ”Goodbye cruel world”, som, skulle det visa sig, bli Costellos sämsta album.
Samtidigt gjorde han en kort turné i Europa med The Attractions, inledde solokonserter i USA under en vecka i april innan han slog sig samman med T-Bone Burnett under åtta konserter i slutet på april där T-Bone dels fungerade som uppvärmare och sedan dök upp i Costellos föreställning och tillsammans uppträdde de under det påhittade namnet The Coward Brothers under sina alterageon Howard (Elvis) och Henry (T-Bone) Coward. T-Bone är faktiskt döpt till Jospeh Henry Burnett.
Först bara under en låt, George Jones ”Ragged but right”, men samarbetet utvecklades och låtar utökades och det handlade nästan uteslutande om covers från i första hand countrygenren, ”She still thinks I care” och ”Tennessee blues” men också andra låtar som ”Baby’s in black” (Beatles), ”I left my heart in San Francisco”, i ett medley med Scott McKenzies ”San Francisco” och ”So you want to be rock’n roll star”.
Turnerandet med Attractions återupptogs i maj med Nya Zeeland, Australien och Japan på programmet och sedan några ströspelningar i Paris och på Glastonbury Fayre-festivalen i juni innan ”Goodbye cruel world” släpptes. I augusti inleddes ett intensifierat turnerande, fortfarande med Attractions till komp, med USA och sedan, från slutet av september, Irland och England på programmet.
Bara sex dagar efter turnéfinalen med Attractions i London 3 november inleddes turnén med T-Bone Burnett i Harrogate och sedan övriga England, Skottland och Irland innan det blev Europa för att 30 november hamna i Stockholm på Konserthuset. De kom närmast från Hamburg.
Bland Coward Brothers alla låtar fanns även en nyskriven originallåt, ”The people’s limousine”, skriven av samma ovannämnda alter egon. Och det var faktiskt just på denna Stockholmskonsert som den låten fick sin offentliga världspremiär…
Före detta Alpha Band-medlemmen T-Bone Burnett, från Texas, hade ett drygt år innan den här konserten släppt albumet "Proof through the night". En skiva som jag i en recension i Nerikes Allehanda beskrev med ord som "Ingen ska inbilla mig att hans musik, om en månad eller om ett år, kommer att toppa några försäljningslistor. Därtill är hans texter för intressanta och stundtals svårbegripliga och melodierna ofta pratlångsamma där plötsligt gitarrerna sluggar sig igenom refrängerna. Oberäkneligt och sensationellt bra".
T-Bone skulle som artist på skiva bli sporadisk och oregelbunden medan han som skivproducent skulle få ett allt större rykte via produktioner som Elvis Costellos "King of America", Roy Orbisons "Mystery girl", Counting Crows "August and everything after", John Mellencamps "Life death love and freedom" och filmer som "Crazy heart", "Walk the line" och "O brother where art thou".
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 4/12 1984.
NY DIMENSION AV COSTELLO
Omtumlad och fullständigt tömd på alla känslor stapplade jag ut från Stockholms Konserthus vid elva-tiden i fredagskväll. Efter en lång konsert (två timmar och 25 minuter!) då Elvis Costello generöst hade bjudit på sig själv och sina odödliga sånger. Den här gången helt ensam på scen med gitarr eller piano som enda komp. Men det förstärkte bara låtarnas styrka när han med sin himmelska röst gav många gamla låtar helt nya dimensioner,
Amerikanen T-Bone Burnett inledde kvällen och gjorde det med en stor ära. Den långe gänglige mannen kom in som rolig gubbe men visade sig ha ett oanat rymligt hjärta när han ville vara alla till lags och spelade publikens önskelåtar på rad. Spontant och personligt.
Costello är favorit i Stockholm och själv verkar han trivas numera. Det är inte många år sedan han vägrade göra extralåtar och mellansnacket var då allt annat än vänligt. I fredagskväll ville extralåtarna aldrig ta slut och blev till slut så många att den så kallade avslutningen blev längre än konserten i övrigt!
Han inledde med ”Girls talk” och innan den defintiva slutlåten ”Peace in our time” hann Costello med låtar från alla sina album utom ”Almost blue”, countryplattan.
Men det klingade country om många andra låtar istället. Speciellt när T-Bone Burnett åter kom in på scenen bredvid Costello i en magisk halvtimme. The Coward Brothers Reunion Tour Of Sweden kallade de sig och mycket skratt och humor blandades med osannolika covers som ”San Francisco” och Beatles ”Baby’s in black” under stor munterhet.
Costello har varit rockens kameleont under många år men aldrig gjort en akustisk skiva men det är väl en bön att stilla bedja så här några dagar efter konserten som gjorde mig positivt överraskad, hysteriskt tillfredsställd och god vän med livet igen.
01. Girls Talk
02. The Invisible Man
03. Men Called Uncle
04. High Fidelity
05. Mouth Almighty
06. The Only Flame In Town
07. Pills And Soap
08. Accidents Will Happen
09. Almost Blue
10. Charm School
11. Kid About It
12. Luxembourg
13. New Amsterdam
14. What I Like Most About You Is Your Girlfriend
15. I Hope You're Happy Now
16. Worthless Thing
17. Little Triggers
18. Love Field
19. End Of The Rainbow
20. Riot Act
21. Man Being Devoured By His Destiny
22. Having It All
23. Everyday I Write The Book
24. Image Of Me
25. (The Angels Wanna Wear My) Red Shoes
26. Suffering Face
27. Alison / You Win Again
28. Ragged But Right - The Coward Brothers
29. Tennessee Blues - The Coward Brothers
30. Baby's In Black - The Coward Brothers
31. The People's Limousine - The Coward Brothers
32. I Left My Heart In San Francisco / San Francisco (Be Sure To Wear Flowers In Your Hair) - The Coward Brothers
33. She Thinks I Still Care - The Coward Brothers
34. Matter Of Time - The Coward Brothers
35. Inch By Inch
36. I'll Make It All Up To You
37. Shipbuilding
38. Home Truth
39. Sleepless Nights
40. Peace In Our Time
Låtkommentaren: En av de mest sprängfyllda låtlistor som jag har upplevt, inklusive Springsteen- och Lundell-konserter. Med låtar från åtta olika original-Costello-album plus singel-b-sidan "Girls talk". Och coverlåten "Sleepless nights" som kom många år senare (1995) på "Kojak Variety" och två låtar, "Having it all" och "Suffering face", som inte gavs ut förrän 2005 som bonusspår på återutgivningen av "King of America".
Sedan förekom det en mängd ytterligare covers på konserten främst under Coward Brothers-avdelningen: Hank Williams "You win again", George Jones båda "Ragged but right" och "She thinks I still care", Beatles "Baby's in black", Bobby Charles "Tennesseee blues", medley på Tony Bennetts "I left my heart in San Francisco" och Scott McKenzies "San Francisco" och Los Lobos "Matter of time".
Dessutom gjorde han själv Richard Thompsons "End of the rainbow" (på skiva med Costello 1986 på samlingsskivan "Anti-Heroin Project"), Charlie Richs "I'll make it all up to you", Conway Twittys "Image of me" och Jerry Dammers "What I like most about you is your girlfriend". Den senare låten fanns i original med på The Specials album "In the studio" (1984). Costello spelade in låten 1984 men den släpptes inte förrän 2004 som bonuslåt på återutgivningen av "Goodbye cruel world".
Vi fick också en försmak, "I hope you're happy now", från "Blood and chocolate"-albumet, som inte släpptes förrän 1986, och den kommande singeln med Coward Brothers, "The people's limousine".
Låten med titeln "Man being devoured by his destiny" är egentligen ingen låt utan bara en titel som Costello presenterar och sedan spelar en extremt kort instrumental innan nästa låt snabbt följer.
/ Håkan
Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 41 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker.
