De tio senaste blogginläggen

INTERVJUER 74-94: Anne-Lie Rydé (1984)

Postad: 2019-11-13 07:54
Kategori: Intervjuer

JAG ÄR SÅ HÄR MÅNGA ÅR EFTERÅT GLAD att jag på nära håll fick uppleva Anne-Lie Rydés genombrott som soloartist. Det började redan på hösten 1983 när hon turnerade med Dan Hylander, Py Bäckman och Raj Montana Band, Örebro 18 oktober, och då fick möjlighet att framföra två låtar från det just då aktuella solodebutalbumet. Jag fick en spontan förstaintervju med Anne-Lie på hotellrummet när turnésällskapet besökte Örebro.
   Efter framgångarna för albumet i allmänhet, och hennes tolkning av Per Gessles ”Segla på ett moln” i synnerhet, låg solokarriären öppen och våren 1984 gjorde Anne-Lie sin första turné i eget namn.
   Konserten på Lord Nelson i Örebro, 1 mars 1984, var en klockren succé och direkt efter framträdandet träffade jag Anne-Lie backstage för en intervju.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/3 1984.

Anne-Lie Rydé ser fram mot hösten:
”JAG HAR MASSOR I HJÄRNAN OCH HJÄRTAT SOM VILL UT”


- JAG TÄNKER SATSA PÅ ATT SKRIVA EGNA LÅTAR. Jag känner att jag har massor i både hjärna och hjärta som måste få komma ut, säger Anne-Lie Rydé samtidigt som som hon med händer och fingrar visar hur de inneboende känslorna fyller hennes kropp och vill ut.
   Efter en påfrestande konsert på en timme är hon efter bara några minuter i psykisk och fysisk balans att möta pressen.
   Ett fullsatt Lord Nelson hade givit Anne-Lie och hennes band största möjliga stöd och ovationer till två extrainhopp så hon var mycket nöjd med både publik och spelning.
   På bara ett halvår sedan hennes solodebutalbum släpptes i höstas har det lossnat snabbt för Anne-Lie som soloartist. Men hon har läget under kontroll.
   - Visst snurrar det fort just nu men mina år i Extra, där jag kämpade utan större framgångar, lärde mig mycket och gav mig den värdefulla rutin som jag nu så väl behöver.
   Extra var Göteborgsgruppen som gjorde två album men splittrades till julen 1982. Anne-Lie sjöng men skrev aldrig några låtar.
   - Det var grabbarna som skrev alla låtarna och jag kände mig då främmande till att skriva själv. Men från dessa år har jag förhoppningsvis samlat på mig tillräckligt med erfarenhet för att nu kunna skriva på allvar, säger Anne-Lie och tänker på den långt fram i tiden planerade nästa album som hon har ambitioner att fylla med helt egna låtar.
   - Efter den här turnén, som slutar i mitten på april, ska jag ta en lång ledighet. Sedan en kort turné i augusti och i höst ska jag spela in nästa album som väntas komma ut om ett år. Möjligen en singel innan jul.
   Anne-Lie har också kontakter i England för eventuell lansering. Engelska EMI är intresserade av ”Segla på ett moln” och ”Ögon ser dig” som Hasse Huss, vanligtvis Mikael Rickfors textskrivare, just nu håller på att översätta.
   Hon kommer närmast från Finland där det gått mycket bra. Ett intresse som startade på Raj Montana-turnén i höstas som senare ledde till tv-inspelningar för Anne-Lie själv.
   Framgångarna för Anne-Lie Rydé har alltså även nått utanför Sveriges gränser. Med 20 000 sålda ex, en fantastisk siffra för en solodebut, för sin första album har hon redan skrivit in sig i den svenska rockhistorien. Och med en rätt avvägd lansering kan hon nå ännu högre höjder. Men just nu står hon med båda fötterna på jorden.
   - Jag har redan sett många bieffekter som följer med framgångar och jag är inte rädd för medaljens baksida, avslutar Anne-Lie förnuftigt.

/ Håkan

00: #24. THE CARDIGANS

Postad: 2019-11-11 07:57
Kategori: 00-talets bästa

THE CARDIGANS: Long gone before daylight (Stockholm/Universal, 2003)

SÄG CARDIGANS OCH JAG TROR att majoriteten av skivlyssnare vill framhålla 90-talet som gruppens mest framgångsrika decennium. Men jag är personligen mer attraherad av det som följde på skiva under 00-talet. Gruppens övervägande temposnabba indiepop, på låtar som ”Rise and shine”, ”Sick and tired”, ”Lovefool”, ”My favourite game” (med hjälp av Jonas Åkerlunds video) och ”Erase/rewind”, hade naturligtvis kommersiella framgångar men för mig var det bara pop för stunden utan någon längre hållbarhetstid.
   Gruppens betydelse, stora framgångar internationellt (inte minst i Japan), och historiska insatser går dock inte att diskutera. Sedan är det onekligen intressant att ett så populärt och framgångsrikt band hade möjlighet att växa upp i Jönköping, där 52 kyrkor måste ha påverkat stadsbilden. Och att som grupp vara så homogen och sammansvetsad att samma medlemmar höll ihop från 1992, när Cardigans bildades, till 2006, som får anses vara sista året som aktiv grupp fast senare tillfälliga återföreningar har inträffat.
   Det var alltså tonåringarna Nina Persson, sång, Peter Svensson, gitarr, Magnus Sveningsson, bas, Bengt Lagerberg, trummor, och Lars-Olof Johansson, keyboards, som bildade Cardigans hösten 1992. Ursprungligen var det faktiskt Svenssons och Sveningssons ömsesidiga intresse för hård rock som förenade bandet men musikaliskt skulle det snart bära iväg åt ett helt annat håll.
   En tidig inspelning av ”Rise and shine”, på det Malmö-baserade indieskivbolaget Trampolene Records, följt av ett album (”Emmerdale”, 1994) ledde fram till kontrakt på ett större bolag, Stockholm Records, med internationella kontakter. Från början var det nästan uteslutande Svensson och Sveningsson som skrev gruppens material men låtskrivaraktiviteterna skulle snart sprida sig i gruppen. Och 1999, på albumet ”Gran turismo”, var Nina Persson och Peter Svensson slutligen ett etablerat team som låtskrivare.
   När jag idag återlyssnar på Cardigans tidiga skivor låter Nina Persson, som jag idag rankar som en av Sveriges vackraste och mest personliga röster, tämligen medelmåttig som sångerska. En viktig del av det tidiga Cardigans-soundet men långtifrån den dignitet hennes röst skulle växa sig till ett decennium senare. Hennes låtskrivarambitioner, främst när det gällde texter, skulle också utvecklas med tiden och bli tongivande på Cardigans-skivorna på 00-talet.
   Mot slutet av 90-talet började medlemmarna i Cardigans, trots stora kommersiella framgångar för gruppen, söka nya musikaliska vägar på egen hand. Svensson bildade par med Jocke Berg från Kent och kallade projektet Paus på ett album 1998. Sveningsson började utveckla sitt eget soloprojekt han kallade Righteous Boy, ett album 2002. Och kanske hade Lagerberg sitt band Brothers Of End bror i tankarna redan här fast det först 2009 resulterade i ett album.
   Alltmedan Nina Persson filade på sitt eget soloprojekt som 2001 skulle resultera i första albumet som A Camp. Men först skulle Cardigans medverka på Tom Jones duettalbum ”Reload” med en cover på Talking Heads låt ”Burning down the house” som sedan blev en mäktig singelhit.
   Jag får idag en känsla av att Cardigans i det här läget, precis i slutet av 90-talet, laddar för ett helt annat musikaliskt sett annorlunda decennium som under sitt gruppnamn presenterar sig först fem år efter senaste albumet ”Gran turismo”. Då uppträder gruppen som ett mognare, mer vuxet och framförallt ett helt igenom helgjutet musikaliskt projekt. På vägen dit har Nina Persson två år innan presenterat sitt soloprojekt A Camp, tillsammans med Niclas Frisk och amerikanske maken Nathan Larson, vars mjukare sound, lugnare tempo och mer homogena arrangemang skulle komma att påverka hur ”Long gone before daylight”-albumet till slut låter.

Favoritlåt: "Live and learn". På ”Long gone before daylight” finns de genuina klenoderna i Cardigans karriär som tillhör guldkornen i gruppens diskografi. Mogen, fantastiskt vuxen, låtstark och tidlös poprock som håller i alla väder. Där det verkligen inte är lätt att välja den yppersta favoritlåten. Bland de många lugna, fina och ofta akustiskt baserade mästerverken föll mitt val efter moget övervägande på ”Live and learn”. Efter ett inledande något meditativt intro sparkar det popvänligt melodiösa underverket igång. Över de fabulöst vackra gitarrerna sjunger Nina Persson alldeles underbart och får hjälp av Ebbot Lundberg i refrängen men om sanningen ska fram behövdes det inte.

/ Håkan

Covers: Steve Earle & the Dukes

Postad: 2019-11-08 07:50
Kategori: Cover-skivor

STEVE EARLE & THE DUKES: Guy (New West, 2019)

NÄSTAN TIO ÅR EFTER HYLLINGSPLATTAN till Townes Van Zandt, ”Townes”, gör Steve Earle något liknande när han ”ger sig på” Guy Clarks låtskatt. Clark var dessutom under många år kompis med Van Zandt, båda hade djupa rötter i Texas liksom Steve Earle när han som tvååring flyttade till Texas från Virginia på USA:s östkust.
   Kopplingen Clark-Earle är hetare än så ty Steve började sin artistbana 1974 som basist i Guy Clarks band. Earle spelade sedan in sin första demo i Guy Clarks kök i Tennessee dit båda hade flyttat då och har naturligtvis levt med låtmaterialet under många, många år. Det hörs, det finns mycket hjärta och känslor i Earles tolkningar på ”Guy”.
   Guy Clark var och är inte lika legendomspunnen och allmänt känd som Van Zandt men ändå en stor och omskriven låtskrivare som påverkat en mängd yngre amerikanska låtskrivare och artister som redan 2011 (fem år innan Clarks död) gav honom den stora breda kärlekshyllningen på det fina dubbelalbumet ”This one's for him”. Steve Earle bidrog med en låt, ”The last gunfighter ballad”, på den skivan och samma inspelning finns nu också på ”Guy”-albumet tillsammans med 15 andra nyinspelade kända och mindre kända Clark-låtar.
   På bara fem dagar spelade Earle och hans kompband The Dukes in skivan där arrangemangen på låtarna i stort sett följer Clarks original med steelguitar ofta i rampljuset. Earle har inte försökt polera arrangemangen utan är ganska trogen originalsångerna.
   Redan 1982, när Earle spelade in sin första ep, hette hans kompband The Dukes men det finns inga ursprungsmedlemmar kvar i bandet idag: Kelley Looney, bas, Chris Masterson, gitarr, Brad Pemberton, trummor, Ricky Jay Jackson, pedal steel, och Eleanor Whitmore, fiol och mandolin,
   Jag har inte riktigt följt med Steve Earle under senare år. För mig kulminerade hans musikaliska höjdpunkter för drygt 20 år sedan och hans raspiga lite fyrkantiga röst ger inte materialet full rättvisa på ”Guy”. Det är när han får kvinnlig assistans vid mikrofonerna, Emmylou Harris, Jo Harvey Allen och kompbandets Whitmore, som det lyser upp lite mer.
   Men det är naturligtvis alltid en ynnest att ännu en gång få njuta av ”Desperados waiting for train” och avslutningslåten ”Old friends” är ett litet guldkorn.


1. Dublin Blues (Guy Clark)
1995. Från albumet ”Dublin blues”.
2. L.A. Freeway (Guy Clark)
1975. Från albumet ”Old no. 1”. (Men allra först på Jerry Jeff Walkers ”Jerry Jeff Walker”, 1972).
3. Texas 1947 (Guy Clark)
1975. Från albumet ”Old no. 1”.
4. Desperados Waiting For A Train (Guy Clark)
1975. Från albumet ”Old no. 1”.
5. Rita Ballou (Guy Clark)
1975. Från albumet ”Old no. 1”.
6. The Ballad Of Laverne And Captain Flint (Guy Clark)
1976. Från albumet ”Texas cookin'”.
7. The Randall Knife (Guy Clark)
1983. Från albumet ”Better days”.
8. Anyhow I Love You (Guy Clark)
1976. Från albumet ”Texas cookin'”.
9. That Old Time Feeling (Guy Clark)
1975. Från albumet ”Old no. 1”.
10. Heartbroke (Guy Clark)
1997. Från albumet ”Keepers”.
11. The Last Gunfighter Ballad (Guy Clark)
1976. Från albumet ”Texas cookin'”.
12. Out In The Parking Lot (Guy Clark/Darrell Scott)
1997. Från livealbumet ”Keepers”.
13. She Ain't Going Nowhere (Guy Clark)
1975. Från albumet ”Old no. 1”.
14. Sis Draper (Shawn Camp/Guy Clark)
1999. Från albumet ”Cold dog soup”.
15. New Cut Road (Guy Clark)
1981. Från albumet ”The south coast of Texas”.
16. Old Friends (Guy Clark/Susanna Clark/Richard Dobson)
1988. Från albumet ”Old friends”.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Bela Svärdmark (1984)

Postad: 2019-11-06 07:51
Kategori: Intervjuer

SOM UNG ENTUSIASTISK GITARRIST blev örebroaren Bela Svärdmark intresserad av musik i allmänhet och blues i synnerhet i slutet på 60-talet. Tidigt knöt han kontakter med Peter Green och Fleetwood vid bandets besök i Örebro 1968 och 1969 och han fortsatte träffa Green långt senare när han kom till Sverige på 80- och 90-talet.
   Bela har berättat om sina Peter Green-kontakter på en hemsida där han i detalj har beskrivit varje möte i maj 1968, november 1968, november 1969, juni 1983 (se foto till höger) och februari 1999.
   Från mitten av 70-talet spelade Bela i gruppen Puss & Kram och har sedan dess haft ett eget band under namnet The Blue Pearls (detaljer på ovannämnda hemsida) eller Blå Pärlor.
   När jag 1984 gjorde intervjun med Bela var han medlem i den svensk/ungerska gruppen Safari och hade precis släppt albumet ”That was then, this is now” som jag recenserade i samband med intervjun. En skiva som musikaliskt hade hämtat inspiration från en mängd olika musikstilar. Där trängdes rocklåtar med ballader med både blues-, soul- och jazzinfluenser. Musik svår att få grepp på, tyckte jag då.
   Skivan spelades in i Göteborg med Safari-medlemmarna Bela, Julio Pappa och Miki Varga plus studiomusiker som Janne Schaffer, Christian Weltman och Magnus Persson. Albumet producerades av engelsmannen Gus Eden (egentligen August Eadon) som under de tidiga 70-talsåren var sångare i Love Affair och sedan satsade solo.
   Jag intervjuade Bela, som på skiva och även i andra sammanhang kallar sig Bela Stephan S, i hans hem i Örebrostadsdelen Lundby 14 februari 1983 och två veckor senare publicerades intervjun i Nerikes Allehanda.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 28/2 1984.

SAFARI – UNIKT SAMARBETE SVERIGE-UNGERN

SAFARI HETER EN NY MUSIKGRUPP som innehåller medlemmar från Ungern och Sverige som genom sitt unika samarbete över de så kallade politiska gränserna har ett särdeles gott utgångsläge på många håll och goda kontakter i både öst och väst.
   - Det känns skönt att tillsammans med en så exklusiv samling musiker kunna göra sig själv rättvisa och få chansen att utveckla sina idéer fullt ut. Men det är ändå bara början, säger gruppens gitarrist och låtskrivare Bela Svärdmark med en bestämd entusiasm.
   Bela, eller Bela Stephan S som han internationellt vill bli känd som, har länge varit en gitarrprofil i Örebro genom grupper som Puss & Kram och Blå Pärlor. Men också genom sitt nära samarbete med Pugh Rogefeldt och på senare år Janne Schaffer.
   Janne Schaffer utgör tillsammans med trummisen Magnus Persson och basisten Christian Weltman den svenska halvan av Safari. Övriga medlemmar, förutom Bela, är klaviaturspelaren Julio Pappa och sångaren Miki Varga.
   Andra halvan av 1982 tillbringade Bela i Ungern och ledde tillsammans med Pappa gruppen P S Band vars namn nuvarande Safari hade när inspelningarna till det nyligen släppta debutalbumet ”That was then, this is now” inleddes förra året.
   Den engelske producenten Gus Eden, en gång sångare i Love Affair, bad dem byta till ett kortare och mer internationellt klingande namn och Bela föreslog då Safari som på swahili betyder ”lång resa”. Ett passande namn då gruppmedlemmarna bor på långa avstånd från varandra och även musikaliskt då gruppens musik hämtat influenser från många olika håll.
   Albumet är förhandsbeställt i 100 000 ex i Ungern och det finns långt frammskridna planer på att släppa skivan i både Sovjet och USA. På Midem-festivalen i Cannes förra månaden knöts ytterligare viktiga internationella kontakter.
   Nu i februari skulle Safari gjort sin scendebut som förband under Eric Claptons Ungern-turné men Clapton med sin vacklande hälsa fick ställa in. Nu ser Bela framåt till maj då Safari öppnar för Rory Gallagher istället.
   Clapton är tillsammans med Peter Green Belas stora hjältar men själv vill han utveckla sin egen karriär med ett vidare perspektiv än att bli idol.
   - Jag vill bli mer erkänd än känd, säger Bela avslutningsvis med en förnuftig syn på showbiz när han just nu står på tröskeln till en internationell karriär.

/ Håkan

00: #25. JOHN HIATT

Postad: 2019-11-04 07:50
Kategori: 00-talets bästa

JOHN HIATT: The Tiki bar is open (Sanctuary, 2001)

JOHN HIATT HAR VARIT EN GENUIN FAVORIT under många år och många decennier men det har ändå gått lite upp och ned. Vägen har varit lång, han skivdebuterade ju redan 1974, men det har varit en övervägande positiv resa men minnet är som det är. Den spontana tanken placerar Hiatts 90-talsalbum i skymundan men när jag kollar närmare har de med få undantag hamnat på väldigt många av mina årsbästalistor.
   Så gott som alla Hiatts skivor efter ”Bring the family” (1987), hans absoluta höjdpunkt, har varit av fantastisk hög kvalité. ”Stolen moments” (1990), ”Perfectly good guitar” (1993), ”Walk on” (1995) är ju naturligtvis fantastiska skivor men jag tror det inte helt lyckade supersamarbetet Little Village, med Hiatt, Nick Lowe, Ry Cooder och Jim Keltner, har spridit den uppenbara missuppfattningen att Hiatts soloskivor är lite övervärderade.
   Därför är det med stor respekt jag lyssnar igenom John Hiatts album på 00-talet för att min bedömning ska bli så rättvis som möjligt. Hans produktivitet kanske inte överträffar 90-talet men där finns tveklöst några höjdpunkter. Dagens huvudroll ”The Tiki bar is open” är mitt spontana förstaval men jag tvingades med noggrannhet även granska ”Master of disaster” (2005) innan jag definitivt bestämde mig. Den skivan har ju en respektfull ädel adel av rockprofiler som bör premieras alla dagar i veckan.
   Jag menar, vad slår egentligen Jim Dickinson i producentstolen och hans söner i North Mississippi All Stars i kompet? Men det krävs ju också ett förstklassigt låtmaterial för att ett album ska utmana ett annat. ”Master of disaster” vilar lite för tryggt och traditionellt i en bluesrelaterad genre för min smak. Jag tycker nog att ”The Tiki bara is open” trots allt har både topparna, variationen och det där spontana och naturliga rocksoundet som är så viktigt när helhet ska bedömas och ge höga betyg som homogen och jämnstark.
   Det fantastiska kompet på ”The Tiki bar is open” är ju också till sin fördel när skiva ska ställas mot en annan skiva och då har ju killarna i The Goners, som lite orättvist inte har fått sitt namn på skivomslaget, extraordinära kvalitéer. Trion med Sonny Landreth, gitarr, Kenneth Blevins, trummor, och Dave Ranson, bas, har ju en genuin bakgrund som Hiatt-kompmusiker.
   De fick ju det inte helt avundsvärda förtroendet att ersätta den berömda Cooder/Lowe/Keltner-konstellationen på turnén som hösten 1987 följde upp ”Bring the family”. När turnésällskapet nådde Europa och Stockholm i oktober hade jag nöjet att få uppleva en konsert där de tre Louisiana-musikerna med beröm godkänt var lika imponerande live som de mer kända musikerna hade varit i studion under fyra dagar i februari samma år.
   Redan innan Hiatt-samarbetet var The Goners en fast konstellation som tidigare hette Bayou Rhythm (då med Mike Binet på trummor) och blev nu trogen Hiatt på turné under både 1987 och 1988. Vilket också ledde till att bandet av naturliga skäl kompade Hiatt även på studioalbumet "Slow turning" (1988).
   Hiatt hade en vana att ständigt byta kompmusiker och från 1989 och framåt hade banden fantastifulla namn som The Fugitive Popes, The Hamster Of Love, The Guilty Dogs och The Nashville Queens. Men 1999 återförenades Hiatt och The Goners och turnerade stadigt tillsammans fram till och med 2003. Och jag fick ännu en chans att njuta av Hiatt och musiker på konsert i Stockholm 2002. Vilket gjorde att Landreth & Co blev det naturliga kompet på just ”The Tiki bar is open” och på skivan därpå ”Beneath This Gruff Exterior” (2003) fick bandet för första och enda gången credit på ett skivomslag med Hiatt.

Favoritlåt: "Everybody went low". Öppningslåten på ett album är alltid viktig och slår i det här fallet fullständigt undan fötterna på lyssnarna. En grymt rockig låt och är kanske den mest punkinfluerade låt som John Hiatt har spelat in. Efter ett intensivt intro på akustisk gitarr börjar Hiatt sjunga efter 12 sekunder men efter ytterligare 16 sekunder dunkar bandet igång i ett rasande tempo. Och från vänstra högtalaren mullrar det som en ren jordbävning. Låten är på inget sätt representativ för albumet som är ett förstklassigt varierat album. Exempelvis avslutas skivan med en nästan nio minuter lång psykedeliskt inspirerad låt.

/ Håkan

Oktober 2019 på Håkans Pop

Postad: 2019-11-02 11:59
Kategori: Blogg

Bilder: Anders ErkmanUnder sista helgen i oktober uppträdde Richard Lindgren & Olle Unenge tre gånger i Örebro.

OKTOBER 2019, EN MÅNAD FYLLD AV SEDVANLIGA ämnen på Håkans Pop som skivfavoriterna från 00-talet, gamla återpublicerade intervjuer och intressanta (men inte alltid bra) coverskivor. Plus aktuella händelser i form av konserter, nyproducerade skivor och några minnesartiklar om musikprofiler som under månaden har gått bort.
   Det har för min del varit en ganska lugn månad vad gäller konserter men det blixtrade till med oväntat intensiv kraft under oktobers sista helg. Besök på jazzklubbens arrangemang tillhör verkligen inte vanligheterna men en söndagseftermiddag på Pennybridge Arms gjorde jag och fru Carina ett undantag. På scen stod och satt trion Lost Pajazzos och underhöll i tre hela set. Lockbetet var förre örebroaren Hasse Larsson, på bas och sång, och gitarristen och sångaren Bonne Löfman som känns igen från många sammanhang.
   När Malmökillen Richard Lindgren kommer till stan, vilket har skett vid upprepade tillfällen, brukar det alltid bjudas på intressanta och ibland långa föreställningar. När han, som nu, uppträdde med ”broder” Olle Unenge blev det än mer intensivt. Under en kväll (på Pennybridge Arms) och två eftermiddagar (båda på Björnes) blev det rikligt med Bob Dylan-låtar på repertoaren men också några exklusiva originallåtar.
   På Pennybridge Arms blev det en strikt låtlista på 17 låtar, första eftermiddagen på Björnes utökades repertoaren med ytterligare Dylan-låtar medan söndagseftermiddagen på samma ställe dagen efter blev en blandning av helt nya låtar och några Dylan-repriser.
   Skivorna på min rangordnade lista på favoritalbum från 00-talet fortsatte under månaden med platserna 26 till 29: Moneybrother, Elvis Costello, Håkan Hellström och Justin Currie. Tillbakablickarna på gamla intervjuer förde oss till Ulf Lundell (1982), Mikael Rickfors (1983), Mats Ronander (1983), filminspelning av ”Sömnen” (1983) och Lorne de Wolfe (1984).
   Jakten på album där artister/grupper spelat in enbart covers fortsätter med oförminskad kraft på Håkans Pop. Förra månaden hade jag i det ämnet hittat skivor med Steve Miller Band, Rolling Stones, Da Management (recension publicerades även på engelska) och Ann Wilson.
   Till månadens tråkiga och sorgliga nyheter hörde flera dödsfall med artister och musiker som jag mer eller mindre har följt genom åren och därmed ville hylla i en minnesartikel: Barrie Masters, Ginger Baker och Steve Cash.

OKTOBER HAR ALLTID VARIT EN INTENSIV MÅNAD för nyproducerade skivsläpp och 2019 var inget undantag. Listan på intressanta releaser var lång men efter långa lyssningar var det bara några album som stod ut på ett eller annat sätt. Från den ursprungliga listan ströks därför namn som New Pornographers, Veronica Maggio, Sturgill Simpson, Deportees, Wilco, Bruce Springsteen (”Western stars”-soundtracket), Ringo Starr och North Mississippi All Stars.
   Bland albumen som stod ut kunde jag inte sluta lyssna på Liam Gallaghers ”Why me? Why not.”, Joel Almes ”Bort bort bort”, och Mando Diaos ”BANG”. Med ännu lite mer koncentration på Sarah Klangs ”Creamy blue” och Neil Youngs ”Colorado”.
   Sarah Klang gjorde förra årets näst bästa album, ”Love in the milky way”, som debutant dessutom. Magiskt imponerande faktiskt och nästan svår att följa upp nu året efter. Sarah och hennes producent och medlåtskrivare Kevin Andersson har på ”Creamy blue” valt det klassiska spåret att göra en uppföljare som väldigt mycket påminner om den Grammis-belönade debutskivan.
   I centrum befinner sig fortfarande Sarahs soulinspirerade popstämma och i balladerna, som dominerar skivan, är det keyboards och piano som målar färgerna i arrangemangen. Det är bra och det är ännu en succé för denna oerhörda talang men jag hade nog varit ännu mer nöjd med lite mer variation i arrangemangen. Som gör att mina favoritlåtar på skivan, ”Wildfire” och ”Between the lines”, innehåller lite mer gitarr än på skivan i övrigt.
   Neil Young har ju genom åren varit pålitlig och släppt skivor så gott som varje år men på senare år har både kvalitén och produktiviteten sänkts något. Med det i minnet inleds nya albumet ”Colorado”, med ett återförenat Crazy Horse (nu med Nils Lofgren igen) i kompet, fantastiskt lovande. Men redan på andra låten, drygt 13 minuter långa ”She showed me love”, spårar det ur med ett oändligt jaminspirerat gitarrsolo som bara känns omotiverat.
   Men skivan i övrigt hämtar sig ganska bra från den parentesen ty soundet och majoriteten av låtar är 3-4 minuters ofta starkt melodiskt och typiskt Young/Crazy Horse-konstruerat material. Med körande och ibland enkelt pianospel som ekar ”After the gold rush”.

/ Håkan

Covers: Miriam

Postad: 2019-11-01 07:58
Kategori: Cover-skivor

MIRIAM: Nobody's baby (Norton, 2014)

INNEHÅLLSMÄSSIGT ÄR ”NOBODY'S BABY” den kanske mest fantasifulla och intressanta coverskivan som jag har skrivit om på Håkans Pop överhuvudtaget. Innehållet är ju rasande intressant. Den amerikanska sångerskan Miriam med efternamnet Linna har, tillsammans med sin producent Sam Elwitt, letat upp extra udda och några extremt obskyra låtar till sin coverskiva. Ett gränslöst urval från många olika håll som utan hjälp och tips från Per Magnusson (och hans eminenta sida Raised on Records) nog hade gått mina öron och ögon förbi.
   Producent Elwitt har skapat en helhet av den brokiga samlingen låtar som är närmast sensationell. Det är 60-talet på nytt på gott och ont. Soundet är okej fast djupt 60-talsinfluerat, så djupt att Elwitt (som även spelar samtliga instrument på skivan) inte har försökt uppdatera de i grund och botten många melodiöst fantastiska poplåtarna. Det låter väldigt ofta som typisk autentisk 60-talsflickpop.
   Det låter på sina håll soundmässigt ganska tunt om versionerna här, Miriam har också en späd röst som inte riktigt vill räcka till för att förvandla melodisk pop till perfekt 2010-tal. Däremot står de klassiska popharmonierna som spön i backen under större delen av skivan. De melodiösa gitarrerna dekorerar en mängd låtar, de klockrena refränger avlöser varandra och poplåtar med stort P är albumets tema.
   Av förklarliga skäl, jag minns inte att jag har hört en enda låt tidigare, kan jag inte jämföra Miriams tolkningar med några originalversioner och kan med gott samvete ta albumet till mitt hjärta. Därmed har jag här det stora nöjet att upptäcka fantastiska låtar som Gene Clarks ”So You Say You Lost Your Baby” och Tim Buckleys oväntat poppiga ”It Happens Every Time”. Och att även en Ramones-låt från 70-talet, ”Questioningly”, passar så bra in i det här popinfluerade soundet, med ett härligt fett stråkarrangemang som utropstecken, gör mig ganska glad.
   Paret Linna/Elwitt har skrivit en originallåt, ”Let him go now”, som smälter in i det övriga materialet så förbaskat väl och kunde ha varit ytterligare en bortglömd poppärla från 60-talet.


My Love Has Gone (Ross Watson)
1967/1978. Spelades in av Del Shannon/Gavs ut på albumet "...And The Music Plays On" med Del Shannon.
So Lonely (L. Ransford)
1965. Från albumet "Hollies" med The Hollies.
So You Say You Lost Your Baby (Gene Clark)
1967. Från albumet "Gene Clark With The Gosdin Brothers" med Gene Clark With The Gosdin Brothers,
There Goes My Babe (Neil Young)
1965/2001. Demo med låtskrivaren/Officiell release på "Buffalo Springfield Box Set".
Cut And Come Again (Billy Nicholls)
1967/1968/1978. Spelades in av Del Shannon/Gavs ut ("Come again") på albumet "Would you Believe" med låtskrivaren/Gavs ut på albumet "...And The Music Plays On" med Del Shannon.
Walking Down The Street (Richard D Taylor/Phil May/Wally Waller)
1967. Från albumet "Electric Banana" med Electric Banana With Tilsley Orchestral.
I'm Nobody's Baby Now (Jeff Barry)
1966. Singel med Reparata and the Delrons.
I Never Told You (Robert Müter)
1990. Från albumet "Behind bars" med The Kliek.
Let Him Go Now (Miriam Linna/Sam Elwitt)
2014. Original.
It Happens Every Time (Tim Buckley)
1966. Från albumet "Tim Buckley" med låtskrivaren.
Questioningly (Ramones)
1978. Från albumet "Road to ruin" med Ramones.
Not For Me (Bobby Darin)
1963. Singel ("18 yellow roses") med Bobby Darin.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Lorne de Wolfe (1984)

Postad: 2019-10-30 07:54
Kategori: Intervjuer

HANSSON de WOLFE UNITED var ett sporadiskt fungerande band som vartannat år på 80-talet gav ut sina album och i samband med det också turnerade, varje gång förärades Örebro med ett besök. Konserten 1982 i Idrottshuset recenserade jag och inför konserten 1984, 5 april, fick jag en kort telefonintervju med bandets sångare och huvudsaklige låtskrivare, Lorne de Wolfe. Ringde honom 7 februari 1984, en typisk vinterdag med några minusgrader och ett ymnigt snöfall.
   Det blev inget lång djupsinnig intervju utan mer en nyhetsförankrad text om den kommande konserten. På den här korta telefonintervjun fick jag bra kontakt med en tydligt sympatisk Lorne som lugnt och metodiskt förklarade sina ambitioner med gruppen. Ett möte på telefon som sedan vid konserten knappt två månader senare resulterade i en betydligt längre intervju mellan fyra ögon som finns här på Håkans Pop.
   När jag pratade med Lorne i februari 1984 var basistnamnet inte bestämt men när turnén sparkade igång var det rutinerade Sam Bengtsson som spelade bas.
   Hansson de Wolfe United kom ytterligare en gång till Örebro, 20 mars 1986, men den gången spelade gruppen i Brunnsparken.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/2 1984.

HANSSON de WOLFE UNITED GER APRILKONSERT I ÖREBRO

HÖSTEN 1982 GENOMFÖRDE HANSSON de WOLFE United sin första mycket lyckosamma turné runt Sverige. Snart ger sig gruppen ut på en ny turné och kommer till Örebro och Idrottshuset 5 april.
   - Första turnén var en prövning där vi ville visa var vi stod i konsertsammanhang. Den här gången känns det allvarligare men vi vill fortfarande hålla det på en lekfull nivå, säger Lorne de Wolfe, bandets sångare, pianist och huvudsaklige låtskrivare.
   Just nu har bandet kommit till slutfasen av inspelningarna till det nya albumet som kommer om några veckor. ”Container” är arbetsnamnet på skivan som släpps på ett get skivbolag.
   - De tre första skivorna kan ses som en soundmässig trilogi och nästan två år sedan förra skivan kommer vi nu med en lite tuffare framtoning, fortsätter Lorne.
   På skivan och turnén omger sig kärntruppen Lorne de Wolfe, Dick Hansson och Claes Palmkvist av i stort sett samma killar som tidigare: Jonas Isacsson, gitarr, Ulf Andersson, saxofon, Anders Neglin, keyboards. På skivan spelar Lorne bas och Dick trummor men på turnén spelar Magnus Persson trummor medan basgitarristen ännu ej är bestämd.

/ Håkan

Vi tittar 50 år tillbaka i tiden

Postad: 2019-10-29 09:47
Kategori: Blogg



IGÅR VAR DET DAGS IGEN FÖR NERIKES ALLEHANDA att blicka tillbaka 50 år i tiden. Dels ett uppslag med allmänna nyheter från oktober 1969 och sedan en lista med uppmärksammade artister och låtar som var aktuella och populära under exakt samma månad för 50 år sedan.
   Mina bidrag till det musikaliska minnet (se lista nedan) gjordes av Jerry Williams, David Bowie, Sly & the Family Stone, Led Zeppelin och Creedence Clearwater Revival.



/ Håkan

00: #26. MONEYBROTHER

Postad: 2019-10-28 07:51
Kategori: 00-talets bästa

MONEYBROTHER: To die alone (Burning Heart, 2005)

MONEYBROTHER OCH HANS MAKALÖSA SCENSHOWER i mitten på 00-talet är verkligen oförglömliga upplevelser. Energi, scennärvaro och en ambition att bjuda på sig själv till över hundra procent gjorde hans konserter till något alldeles extraordinärt. Men jag tror inte Moneybrother, hur visuellt och succéladdat hans uppträdanden än må ha varit, nått så långt och högt utan ett starkt låtmaterial som gång på gång lyfte konserterna till oanade nivåer.
   Anders Wendin, som är artistnamnet Moneybrothers rätta namn, var ju på scen en mästare på dramatik och med sitt utsökta kompbands hjälp, med bland annat den ständige vapendragaren och trombonisten Viktor Brobacke vid sin sida, kunde han nästan bokstavligen lyfta taket på varje konsertlokal han uppträdde i.
   Mellan 2003 och 2007 tillhörde han som scenartist den svenska eliten. Han var under den tiden faktiskt i nivå med Håkan Hellström som med hittills oöverträffad energi var det andra stora förhållandevis nya svenska namnet på landets scener. Med dramatik, eleganta konstpauser och otroliga crescendon drev Moneybrother konsertpubliken till närmast extas.
   Men som sagt, utan skivor och ett utsökt låtmaterial hade nog konserterna varit en begränsad succé. På skiva var Moneybrother faktiskt på min årsbästa lista både 2003, 2005, 2006 och 2007. Det kan idag uppfattas som ganska oslagbart men är ett oövervinnligt faktum.
   Det hårt rockande skabandet Monster, där Anders Wendin först var sångare, nådde nog aldrig min lyssningszon på allvar de sex år, mellan 1994 och 2000, som gruppen existerade innan soloprojektet Moneybrother startade 2001.
   Efter ytterligare några år var det solodebuten ”Blood panic” (2003) som blev min debut i Wendins värld. Med flera låtar, ”Reconsider me”, ””It's been hurting all the way with you, Joanna” (självklara liveextralåtar 2007) och ”Stormy weather”, som under många år var fast stationerade i Moneybrothers liverepertoar.
   När andra soloalbumet ”To die alone” kom 2005 var jag extremt beredd och innehållet var ju än mer vässat och låtstarkt och framstår för mig som Moneysbrothers absoluta höjdpunkt på skiva fast fortsättningen var inte ett dugg sämre. Överraskningen ”Pengabrorsan” (2006), med nästan bara covers på svenska, kändes språkmässigt först lite valhänt men växte långsamt men säkert (inte minst via en livekonsert) till ännu en toppenskiva. Nästa album, ”Mount pleasure” (2007), var ju på helt samma kvalitativa nivå som Moneybrothers övriga skivor på 00-talet.
   Naturligtvis ska ju även kompbandets musiker hyllas stort för sina insatser på både skiva och scen. Vid ett konserttillfälle kompades Moneybrother av nio man(!), med viktiga nyckelpersoner som trummisen Lars Skoglund, saxofonisten Gustav Bendt och redan nämnde Viktor Brobacke som alla finns med på ”To die alone”.
   Men till hyllningskören bör även producenten Jari Haapalainen och arrangören Björn Yttling adderas. De spelar även flitigt som musiker, gitarr respektive keyboards, på skivan. Haapalainen har lyckats fått fram den där livetypiska energin även i inspelningsstudion. Och i det välarrangerade soundet med både blås och stråkar är närvarokänslan i högs grad levande.

Favoritlåt: "It Ain't Gonna Work". En låt som symboliserar Moneybrothers sound allra bäst. Inleds lite lojt och avslappnat med svag mingelkaraktär i bakgrunden men som växer till en ren explosion på 4:16. I larmet av fioler, cello, blås och diverse slagverk är det Yttlings piano som hetsar på en tempoökning som är makalöst effektivt. Arrangemanget når sitt crescendo runt 3:00 när tillfällige gästmusikern Per Ruskträsk Johansson brister ut i ett magiskt saxofonsolo. När låten avslutas en dryg minut senare är vi, på typiskt Moneybrother-vis, tillbaka i det lugna soulballadtempot.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (423)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (117)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< November 2019 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30  

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.