De tio senaste blogginläggen

INTERVJUER 74-94: Lifeline (1986)

Postad: 2020-02-19 07:51
Kategori: Intervjuer

DET BLIR UNDER TVÅ DAGAR I RAD FOKUS på två intervjuer med hårdrockgruppen Lifeline från Örebro i min serie av gamla intervjuer. Intervjuerna låg tidmässigt rätt nära varandra, båda under 1986, och därför har jag valt att publicera dessa på Håkans Pop nästan samtidigt, idag och imorgon.
   Jag fick på allvar upp ögonen för bandet i samband med en demo som sommaren 1985 dök upp på mitt skrivbord på Nerikes Allehanda fast den egentligen var ämnad för min kollega som hade större koll på stadens hårdrockband. Bandet var då en kvintett, fyra grabbar och en tjej, och i min demorecension skrev jag att de två låtarna var ”maffig hårdrock, mycket melodisk men ändå med gitarrattack och svepande klaviaturer”.
   Innan 1985 var slut hade bandet skivdebuterat på en lokal skivetikett. Ja, bandets historia kommer fram i den här första intervjun som gjordes i replokalen Tegelhögen på Trädgårdsgatan i ett då snöigt Örebro strax bredvid Polishuset. Mitt under intervjun, 27 februari 1986, kom skivbolaget EMI:s vd, Rolf Nygren, oannonserat in genom dörren tillsammans med revisorn Janne Beime i släptåg. Därav Nygrens färska kommentarer om bandets möjligheter och framtid.
   Dagen efter intervjun, för övrigt samma dag som Olof Palme mördades i Stockholm på kvällen(!), ringde den försiktige Beime och ville tona ned betydelsen av Nygrens spontana besök men jag tyckte att just den händelsen var viktig information.
   Det var alltså Lasse Lindbom som skulle producera Lifelines kommande singel men det blev inte ”Action”, som bandet trodde på, utan ”You better believe it”. Jag har senare fått information om att ursprungligen skulle Niklas Strömstedt producera skivinspelningen men han backade ur.
   (Som ni ser på tidningsklippet ovan skrevs Lifeline-namnet som Life Line på 80-talet. Lurad av deras logotype skrev jag alltid gruppnamnet i två ord men jag ser nu, först nu(!), när jag läser EMI:s pressrelease till singeln, att namnet i vanlig text är ett enda ord.)
   Imorgon följer nästa Lifeline-intervju från september 1986.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/3 1986.

LIVET LEKER FÖR DE SEX I LIFELINE

GRUPPEN LIFELINE, HÅRDROCKARE FRÅN ÖREBRO, är på väg mot ett fantastiskt framgångsrikt år. För mindre än ett är sedan spelade gruppen på ungdomsgårdar. Sommaren 1986 ska de genomföra sin första folkparksturné. Förra året skivdebuterade de på den lokala Aktiv Musik-etiketten. Nu har de skrivit kontrakt med EMI och går i maj in i studion med rutinerade Lasse Lindbom som producent.
   Jag träffar ett gäng ambitiösa, entusiastiska och mycket målmedvetna ungdomar mellan 21 och 24 år. Lifeline är Olle Zimmerman, gitarr och sång, Lena Johansson, keyboards och sång, Mats Lindström, gitarr, Janne Hedström, bas, Perry Carlsson, trummor, och Ulrica Carnell, keyboards och sång.
   De repar nästan dagligen i den så kallade Tegelhögen, replokal och hemvist för många band. Lokalerna i den före detta skolan bredvid polishuset sjunger dock på sista versen och ska enligt planerna, när detta läses, vara utrymda och på väg att rivas.
   Lifeline, däremot, sjunger ännu så länge på första versen. Ungdomslag, kontorsanställd, försäljare, servitris och arbetslös är de sex medlemmarnas vardagliga sysselsättning men siktet är inställt på en professionell karriär men alla är medvetna om att vägen dit är lång och slitsam.
   - Vi tar inget för givet, det är många arbetsamma år kvar än och vi måste ligga i och träna mycket. Men vi tycker det är förbaskat roligt och trivs bra tillsammans, berättar Olle som ofta kommer med de första idéerna på nya låtar som bandet sedan arbetar fram tillsammans.
   Den första versionen av Lifeline startade redan för snart två år sedan men det var under 1985 som namnet fick sin stora spridning. De spelade in och släppte sin första skiva, singeln ”Love on the line”,, som är den mest sålda skivan i Aktiv Musiks historia.
   I somras medverkade de i folkparkernas talangtävling som de vann och gick till riksfinal där de slutade tvåa men fick mest beröm i ett i övrigt mycket kritiserat folkparksforum. Det var där det stora skivbolaget EMI först fick upp ögonen för Lifeline.
   - Vi märkte redan då att det fanns en idé med kläder och musik men ännu så länge inga riktigt bra låtar, berättar EMI:s vd Rolf Nygren som hade vägarna förbi Örebro just denna kväll.
   Sedan dess har många demotejper med nya låtar hamnat på Kjell Anderssons bord på EMI innan han fattade det avgörande beslutet att låta Lifeline göra en skiva med Lasse Lindbom som producent.
   Direkt efter talangfinalsframgångarna utökade gruppen med ännu en sångerska, Ulrica Carnell, som också spelar keyboards.
   - Vi behövde en röst till för att utveckla stämmorna i gruppen. Det är viktigt med sången, säger Lena som är bandets andra kvinnliga sångerska.
   Tillsammans med Olle skriver tjejerna gruppens texter och de ger även Lifelines hårdrock en annorlunda och positivare stämpel. Gruppen vill ge publiken en spektakulär show med utstuderade scenkläder (dock helt utan nitar), avancerad ljusmix, dekor och effekter.
   I maj går de in i ombyggda och uppfräschade EMI-studioni Stockholm och efter ytterligare besök i demostudion hos Jonas Kuling hoppas de ha två starka låtar på gång.
   Just nu hoppas de på låten ”Action”, en snabb, poppig och tung låt som präglas av gruppens unika sidor inom hårdrocken: hitkänsla, snärtig tjejsång och en originell kombination av gitarr och keyboards.
   Lifeline är ”månadens band” i hårdrocktidningen och ungdomsbladet Okej.

/ Håkan

00: #13. JOEL ALME

Postad: 2020-02-17 07:50
Kategori: 00-talets bästa

JOEL ALME: A master of ceremonies (Sincerely Yours, 2008)

DET VAR PÅ 00-TALET SOM DEN NYA Göteborgsbaserade rockmusiken blommade ut på allvar. Visserligen kunde vi redan på 90-talet konstatera att västkuststaden hade börjat producera ett antal nya grupper som stod och stampade på tröskeln till stor berömmelse. Det som började med Honey Is Cool, Silverbullit och Bad Cash Quartet resulterade snart i stora rubriker för The Soundtrack Of Our Lives och Broder Daniel. Som i sin tur öppnade dörren för Håkan Hellström, The Plan, Timo Räisänen, Hästpojken, Johnossi – och dagens huvudperson Joel Alme. Allt tycks hänga ihop på något konstigt vänster.
   Ytterligare några gruppnamn som Franke, Her Majesty, The Embassy, The Tough Alliance och Jonas Game skänker bevis på att staden på Sveriges framsida nu också var huvudstad för den bästa svenska rockmusiken. Det finns inget som direkt förenar alla de här namnen rent musikaliskt. Men med hjälp av lite analys finns det trots allt en röd tråd i den här brokiga samlingen där vingliga röstresurser, spruckna sångstämmor och stundtals älskvärd falsksång ackompanjerar de ofta vidunderliga melodierna och stora känslorna.
   Alla de tre ovannämnda beskrivningarna stämmer så perfekt in på Joel Alme och just nu, efter ett lysande 10-tal som artist, framstår hans kreativitet och personlighet som något unikt. Något vi kan bevara i minnet (med alla hans fem soloskivor, samtliga med på mina årsbästalistor...) och se framtiden an med tillförsikt för den här killen lär bjuda på upprepade höjdpunkter en lång tid framöver.
   Det finns givetvis beröringspunkter med stadens store son/artist, Håkan Hellström, men där han omfamnar publiken en masse med en rykande positiv rockshow i stor skala är Joel Alme de små gesternas man. Han lyckas på ett mirakulöst sätt att i arrangemangen kombinera det storslagna uttrycket med naken och sparsmakad elegans.
   ”A master of the ceremonies” må vara Joel Almes solodebutskiva men han hade ett halvt kapitel i historien om Göteborgs moderna rockmusik bakom sig innan hans namn skulle pryda framsidan på ett skivomslag. Något jag då, 2008, var helt omedveten om men som jag nu efter noggrann research kan meddela:
   I flera år var Joel sångare och låtskrivare i gruppen Spring In Paris och gruppens album ”Hope there is a morning after this” (2004) producerades av Björn Olsson, känd från Soundtrack Of Our Lives och Håkan Hellström. Den kontakten gjorde att Olsson tillsammans med Mattias Glavå producerade Joels debut och är säkert ansvariga för skivans underbart personliga sound.
   Men innan ”A master of ceremonies” blev Joel en kort tid basist bakom Martin Elisson i Hästpojken. Joel spelar på den gruppens debut ”Caligula” (2008), en punkinspirerad historia, som släpptes bara några månader innan Joels debut. Joel skänkte en låt till Hästpojken-albumet, ”A young summer's youth”, som Elisson skrev en svensk text till, ”Utan personlig insats”. En underbart vemodig ballad som också återfinns på Joel Alme-albumet under sin ursprungliga engelska titel. Ett år senare fick den ä'nnu en svensk text (av Joel själv) och blev fotbollslaget IFK Göteborgs inmarschsång, ”Snart skiner Poseidon”.

Favoritlåt: "I never said I was brave". Ovannämnda ”A young summer's youth” tillhör givetvis en av albumets mest älskvärda höjdpunkter i sin vemodiga balladuppbyggnad. Ballader har länge varit Joel Almes favorituttryck där han ur sin trasiga bakgrund kan berätta om alla tillkortakommanden med sitt ärligt poetiska språk. Väldigt ofta ackompanjerad av delikata stråkarrangemang. Något han har utvecklat ytterligare på 10-talet när det svenska språket kom in i hans musik. ”I never said I was brave” är skivans bästa exempel när symfoni möter storslagen singer/songwriter-konst i en vacker melodi som toppas med en framträdande akustisk gitarr.

/ Håkan

Januari 2020 på Håkans Pop

Postad: 2020-02-15 13:19
Kategori: Blogg

Foto: Carina ÖsterlingMoonshine Preachers var ett band som imponerade på årets Folk at Heart.

DET BLEV SEGT OCH FÖRSENAT att sammanfatta januari 2020 på Håkans Pop. Dels är årets första månad en sedvanligt händelsefattig tid och att komma tillbaka till rutinerna kan dränera en stor del av energin. Vi kan lägga en mäktig förkylning till förklaring och orsak också.
   Som vanligt inledde vi konsertåret med en två kvällar lång Folk at Heart-festival på hotell. Traditionellt en helfestlig upplevelse och årets upplaga, den sjunde i ordningen, ändrade inte på den uppfattningen. Jag sammanfattade allt i en enda lång redogörelse.
   I mitten på januari drog Håkans Pops fasta kategorier igång på allvar. Listan med mina albumfavoriter från 00-talet fortsatte med placeringarna 16, 17 och 18 med Nick Lowe, Freddie Wadling respektive The Strokes. I månadens val av coverskivor hade turen kommit till Bettye Lavette (bara Bob Dylan-låtar), Randy Bachman (George Harrison-låtar) och Neil Diamond. Och tillbakablicken mot gamla intervjuer fastnade nu hos Marie Bergman/Lasse Englund, ännu en gång Anne-Lie Rydé och gitarristen Janne Bark.
   Sedan skrev jag en artikel om årtalet 2020 som drev mig till ett amerikanskt powerpopband och ett album med Beach Boys. Och innan månaden tog slut hann jag med en konsert i Malmö med Richard Lindgren men den rapporten publicerades på Håkans Pop i februari så den tillhör sammanfattningen nästa månad.

SKIVMÄSSIGT ÄR JANUARI AV TRADITION en tunnsådd månad men i år fanns det många nya skivor att mer eller mindre koncentrerat lyssna på men det var å andra sidan svårt att hitta kvalificerad kvalité. På väg till januaris bästa album passerade jag modernt poppiga Vargas & Lagola, Pet Shop Boys (som om ingenting hänt på 30 år), Little Big Town och A Girl Called Eddy som härmed rekommenderas. Hamnade till slut på Drive-By Truckers nya album ”The unraveling”.
   Det känns som om jag har tappat kontakten med Georgia-bandet som 2008 stod på sin högsta punkt som grupp med dubbelalbumet ”Brighter than creation’s dark” som hamnade högt på min årsbästalista det året. Men det beror inte bara på mig ty bandet ger ut skivor väldigt sporadiskt och har ändrat utseende flera gånger. Nya albumet är deras första på nästan fyra år och är en frisk fläkt i variation som jag gillar. Stråkförsedda pianolåtar och akustiskt baserade arrangemang bryts av med laddade elektriska attacker och det blir just så underhållande som beskrivningen låter.
   Höjdpunkterna heter ”21th century” och ”Grievance merchants” men som helhet lär nya albumet inte hamna på någon årsbästalista.

/ Håkan

Covers: Judy Collins

Postad: 2020-02-14 07:58
Kategori: Cover-skivor

JUDY COLLINS: Judy Sings Dylan... Just Like a Woman (Geffen, 1993)

I MIN SERIE MED ALBUM DÄR artister gör coverskivor med uteslutande Bob Dylan-material är ganska vanligt förekommande. Jag har genom åren tangerat ämnet flera gånger på Håkans Pop, med artister som Mikael Wiehe, Totta, Bryan Ferry, Mikael Wiehe/Ebba Forsberg, Totta & Wiehe, The Hollies, Dan Tillberg och för bara några veckor sedan Bettye LaVette. Och nu dyker det upp ännu ett coveralbum med enbart Dylan-låtar. Den här gången med den amerikanska folksångerskan Judy Collins.
   En av USA:s vackraste röster inom folkpopgenren gjorde alltså ett album med en sjok Bob Dylan-låtar för närmare 27 år sedan och det låter som ett väldigt naturligt projekt. Klockren röst tolkar Dylan som ett finstämt alternativ till låtskrivarens egna originalinspelningar. Mina förhoppningar med skivan var små lågmälda tolkningar men på majoriteten av låtarna är det fullt arrangemang och riktigt så finstämt blir det nästan aldrig. Givetvis framträder Judys röst med all önskvärd tydlighet men soundet har på något sätt blivit viktigare än sången vilket är synd när det finns en ärlig möjlighet att koncentrera sig på sång och texter.
   Judy Collins har personliga minnen och i anekdoter på skivomslaget återberättar hon intressanta episoder från sitt tidigare liv med Dylan-kopplingar långt innan han själv blev offentlig i slutet på 50-talet. Nej, där väcktes förhoppningar men framförandet på den här skivan blir inte riktigt så personligt som jag i min vildaste dröm hade tänkt mig.
   Ett gäng ganska skickliga musiker gör allt för att spela snyggt och vackert och det blir ganska anonymt och mediokert. Den orutinerade pianisten Jordan Kaplan står för en majoritet av arrangemangen som ofta överskuggar de små känsliga detaljerna, exempelvis Eric Weissbergs mandolin, dobro och akustiska gitarrer.
   I de fåtal mindre arrangerade låtarna stiger mitt intresse och jag kan uppriktigt gilla både ”Dark eyes”, med bara piano och dragspel i kompet, och accapellaversionen av ”With God on our side” där Judy Collins självsäkra och personliga röst verkligen kommer till sin rätt.
   I övrigt är skivan fylld med antingen en rad ganska medelmåttiga tolkningar eller rena bottennapp som ”Sweetheart like you”, den reciterade inledningen bryts plötsligt av groteskt bombastiska trummor, och gospelkryddan på ”Gotta serve somebody” dränker helt Judys röst.


Like A Rolling Stone 06:06
1965. Singel med låtskrivaren.
It's All Over Now, Baby Blue 04:47
1965. Från albumet "Bringing It All Back Home".
Simple Twist of Fate 03:51
1975. Från albumet "Blood on the tracks".
Sweetheart Like You 04:30
1983. Från albumet ”Infidels”.
Gotta Serve Somebody 05:40
1979. Från albumet ”Slow train coming”.
Dark Eyes 04:23
1985. Från albumet ”Empire burlesque”.
Love Minus Zero/No Limit 04:09
1965. Från albumet ”Bringing it all back home”.
Just Like A Woman 04:34
1966. Från albumet "Blonde on blonde".
I Believe In You 05:20
1979. Från albumet "Slow train coming".
With God On Our Side 03:58
1964. Från albumet ”The times they are a-changin'”.
Bob Dylan's Dream 04:15
1963. Från albumet ”The freewheelin' Bob Dylan”.

/ Håkan

”The Bäst Band – lajv 2019”

Postad: 2020-02-13 08:03
Kategori: Skiv-recensioner



MIKAEL RAMEL BAND TILL DEJ
The Bäst Band – lajv 2019
(Hemifrån/Paraply)


VÄLKOMMEN TILL DEN SÅ GOTT SOM insomnade livealbum-genren. Det som förr var ett rejält statement för en artist eller grupp, att ge ut ett album inspelad på konsert, har blivit alltmer sällsynt och ett närmast bortglömt begrepp. Vilket gör att jag för tillfället har starkt framskridna planer att till hösten på Håkans Pop ägna måndagarna åt historiens bästa livealbum.
   Dubbellivealbumet (ett ännu större statement!) som släpps imorgon med Mikael Ramel och hans band kanske inte riktigt är kvalificerat för den favoritlistan men är bra nog för att nu uppmärksammas mer än vanligt.
   De 23 låtarna här är det musikaliska resultatet av flera års turnerande, sedan de första gången 2015 på en konsert upprepade låtarna från Mikael Ramels nästan 50 år gamla album ”Till dej” i sin helhet.
   Till allt större uppmärksamhet har kvintetten sedan dess turnerat sparsamt men ändå regelbundet med en scenrepertoar som har innehållit ytterligare låtar från tidigt 70-tal, ett fåtal från den långa perioden mellan då och nu men också några dagsaktuella från våren 2019 när den här skivan spelades in.
   Jag är väldigt bekant med innehållet på skivorna eftersom jag två år i rad hade nöjet att uppleva Ramel plus band på konsert, både 2018 och 2019. Det största nöjet nu är ju att jag få tillfälle att mer fysiskt komma ihåg konserthöjdpunkterna som en handfast repris, med upprepning, och inte bara ytligt i det allt mer sargade minnet. Det finns all anledning att återvända till minnet ty konserten 2018 valde jag till det årets största och bästa konsertupplevelse. Och inget bland de här livelåtarna får mig att ändra på den åsikten.
   Positivt låter Ramel och medlemmarna i bandet faktiskt ännu tajtare på skivan än live på konsert. Däremot tycker jag att det är svårt att riktigt uppskatta musikernas solopartier på skiva jämfört med den levande fysiska energin som strömmade ut från scen och imponerade på konserten inför både ögon och öron samtidigt. Uppenbart en svår balansgång med inspelning kontra live.
   Men det är givetvis petitesser i jämförelse med den genuina känslan att ännu en gång få återuppleva en välljudande konsert med Mikael Ramel. Mellansnacket, som vid upprepade tillfällen förhöjde konsertkänslan, har med några få undantag suddats bort på de två musikaliskt fullmatade skivorna. Tveklöst ökar det musikaliska tempot mellan låtarna på liveinspelningen men dämpar närvarokänslan något.
   Min lilla anmärkning ovan, om musikernas små soloutflykter, där även trummisen (Benna Sörman) och basisten (Göran Lagerberg) fick utrymme, ska ingen klandras för. Det är ett stabilt och genuint skickligt kompband som Mikael Ramel på alla punkter omger sig med. Det doftar både skicklig elegans och cool effektivitet om gitarristen Kenny Håkansson. Han tar sällan det visuella steget fram på scen men musikaliskt är han tillsammans med keyboardstrollkarlen Mats Öberg ryggraden i Mikael Ramels nuvarande sound.
   Melodiskt ekar ”Till dej”-skivans låtar lite nostalgi och folkmusikprogg, ofta i de instrumentala inslagen, men 2019-arrangemangen är klart uppdaterade varianter av de gamla låtarna. Precis som på konserterna blir jag ännu en gång mest imponerad av den gamla Steampacket-låten ”Bara ett par dar” både låt- och textmässigt.
   Men även den självklara liveversionen av ”Extra vagansa”, där Håkansson gör sitt bästa för att axla gitarristen Bengan Dahléns mantel från originalet, tillhör topparna tillsammans med de tre färskaste spåren från förra årets fina ”I huvet på varann”-album.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Clarence Öfwerman (1986)

Postad: 2020-02-12 07:56
Kategori: Intervjuer

UNDER ÅREN I DAN HYLANDERS RAJ MONTANA BAND träffade jag och fotograf Anders Erkman av förklarliga skäl bandets pianist Clarence Öfwerman vid upprepade tillfällen. En god och trevlig kontakt varje gång våra vägar möttes fast under 1985 tror jag inte vi träffades överhuvudtaget. Som Clarence säger i intervjun tog han ett år ledigt när Raj Montana splittrades i december 1984. Och när han tog en kort paus i sabbatsåret, och turnerade med Ratata, missade jag nog det tillfället.
   Jag tyckte alltid att Clarence var en ovanligt down to basic musiker och människa och letade alltid anledning att intervjua honom. Men det fanns liksom inga rubriker att hänga upp intervjun på men under 1986 skulle allt förändras för Clarence och hans omgivning. Men just då, 29 januari 1986 när jag träffade Clarence på Hotell Continental i ett snöigt Örebro, var både han och jag lyckligt ovetande om kommande internationella framgångar...
   Ändå var det mycket som talade för att Clarence hade ett händelserikt år framför sig och i intervjun räknar han upp ett flertal av sina kommande projekt. Men just då befann han sig i Örebro som kompmusiker i Johan Lindells band Passagerarna. Ett band som hade fått sitt namn i samband med inspelningarna av Lindell-plattan ”Passagerarna” (1984) och drygt ett år senare stod på tröskeln till en egen karriär. En första singel med gruppen, ”Vi är vingar”, släpptes samtidigt som Örebrobesöket.
   Efter intervjun tog vi sällskap till fots genom Örebro City till Rockmagasinet på Nygatan där konserten med Johan Lindell och bandet på kvällen skulle spela, ett unikt tillfälle att få uppleva skådespelaren med ett rockband bakom ryggen. Varken förr eller senare turnerade Lindell med Passagerarna. Blott nio konserter under två veckor blev konstellationens livehistoria och Örebro fick äran att få uppleva det.
   Jag recenserade givetvis den konserten och passade också på att mellan soundcheck och konsert intervjua Johan Lindell.
   I intervjun får Clarence chansen att räkna upp många av sina kommande projekt och nästan som en bisats nämna att han under året skulle producera Per Gessles planerade tredje soloalbum. Då berättade jag för Clarence att jag kände Per och hade träffat honom flera gånger och tog för givet att det samarbetet skulle bli lyckosamt. Inte kunde vi då förutse att de ursprungliga inspelningsplanerna för Gessle-skivan togs över av – Roxette. Duons plötsliga framgångar med ”Neverending love”-singeln krävde nu ett helt album för att smida medan järnet var varmt. The rest is history!
   När Clarence gästade Örebro i våras i samband med återföreningskonserten med Dan Hylanders Raj Montana Band påminde jag honom om vårt möte 33 år tidigare och mina då positiva tankar om mötet mellan Gessle och Öfwerman.
   - Så det är din förtjänst att Roxette blev till och blev så lyckosamt, svarade Clarence med ett litet ironiskt leende.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/2 1986.

CLARENCE BLIR EN AV PASSAGERARNA

HAN HAR GJORT 500 KONSERTER MED Raj Montana Band.
   Han har turnerat med Ulf Lundell.
   Han har arrangerat och producerat Niels Jensens välgjorda album ”Celluloid”.
   Han blir klippan i Py Bäckmans nya grupp.
   Det handlar om Clarence Öfwerman, 28-årig klaviaturvirtuos, som tillsammans med några musikervänner startat en egen grupp, Passagerarna, som håller på att spela in sitt första album.
   Mest känd är Clarence Öfwerman som pianist i Raj Montana Band, Dan Hylanders och Py Bäckmans kompgrupp, som existrerade i fem år mellan 1980 och 1984. Men det var inte alls naturligt att Clarence en gång i tiden skulle blir pianist fast han har påbrå.
   - Nej, jag ville först bli gitarrist, det låg i tiden då, men så träffade jag David Carlson (även han Raj Montana-medlem senare) hemma i Täby och han var mycket bättre på gitarr. Och vi saknade en klaviaturkille så jag började spela piano först när jag var 14-15 år, berättar Clarence.
   Innan det stora Raj Montana-äventyret hade Clarence en egen grupp, Overture, som bland annat kompade Janne Goldman och turnerade runt med ett Dylan-program som han inte gärna pratar om idag.
   - Albumet vi gjorde är glömd sedan länge, skivan kan man hitta i backarna på varuhusen för en femma. Jag hoppas att det brottet är preskriberat, säger han och skrattar.
   Hösten 1982 turnerade Clarence med Ulf Lundell, en tid han minns med glädje.
   - Det var ett fantastiskt band, visserligen fast i Jackson Browne-syndromet, men vi hade mycket kul.
   Montana och Lundell i all ära men just nu är det jobbet i Johan Lindells grupp som engagerar Clarence allra mest.
   - Johan är en fantastisk människa. Han är ingen musiker, klinkar möjligen piano, kan inga noter men har väldigt utvecklade idéer om hur låtarna ska spelas in. Men han är också öppen för förslag och lyssnar noga på hela gruppen, Passagerarna.
   Passagerarna som är Pelle Alsing, Mats Persson, Micke Jahn, Tommy Cassemar och Clarence själv tog sitt namn efter Johan Lindells förra album och det var också efter den skivan som kompgruppen blev ett helt eget projekt.
   - Det var Tåtte Tennman på skivbolaget Slick som bad oss. Nästan alla av oss har kompat Lindell på alla hans skivor och vi visste att vi passade tillsammans så det var värt ett försök. Mats Persson hittade jag nere i Malmö när jag bodde där under en längre tid förra året.
   Mats Persson har tidigare spelat extra slagverk bakom Dan Tillberg och Mikael Wiehe men är också en mycket duktig sångare. Mats skriver också de flesta texterna åt Passagerarna.
   Passagerarna är ännu så länge ett lowbudget-projekt, videon som visades i tv kostade bara 5000 kronor, men alla inblandade satsar hundra procent.
   - Passagerarna är min solokarriär kan man säga. Man behöver inte kompromissa utan alla i bandet har samma ansvar. Vi skriver hela tiden nya låtar och ett album spelas in i mars och vi hoppas den finns ute till hösten. Vi kanske också gör en turné då för jag har några veckor ledigt, säger Clarence som bokat upp sig för hela 1986. Något som aldrig har hänt tidigare.
   - När Raj Montana la av till julen 1984 bestämde jag mig också för att ta ledigt ett år. Jag var trött på att turnera så 1985 var lugnt förutom Ratata-turnén i höstas.
   - Jag gjorde några studiojobb, bland annat Niels Jensens album. Det var roligt att jobba med honom, en idéspruta som jag aldrig upplevt maken till. Han skrev låtar i studion hela tiden.
   I vår ska Clarence turnera med Hansson De Wolfe United men årets största uppgift för honom, vid sidan av engagemanget i Passagerarna, blir att producera Py Bäckmans nya album vars inspelningar börjar i april och som till hösten ska resultera i en färdig skiva.
   Clarence ingår givetvis också i hennes kompgrupp som ska göra en folkparksturné i sommar och sedan en höstturné. Men redan i dagarna kommer hennes nya singel, ”Concordelia”. Förutom Clarence består Pys grupp av Pelle Alsing, trummor, Tommy Cassemar, bas, och Jonas Isacsson, gitarr.
   Clarence ska också producera Per Gessles nya album men den större delen av hjärtat finns nu i Passagerarna som kan bli 1986 års största nykomling.

/ Håkan

00: #14. PER GESSLE

Postad: 2020-02-10 07:51
Kategori: 00-talets bästa

PER GESSLE: Mazarin (Elevator/Capitol, 2003)

MIN FAVORITLISTA ÖVER 00-TALETS BÄSTA album är, som redan nämnts några gånger, väldigt svenskdominerad men den kategorin tenderar att innehålla en mängd olika typer av artister och/eller musik. Därför kan det ibland vara svårt att hitta någon röd tråd eller gemensam nämnare i mitt urval och kalla den gärna en spretig berg- och dalbana. Hur kan man (jag, alltså) jämföra artister som Freddie Wadling, Lars Winnerbäck, Moneybrother, Rebecka Törnqvist, The Cardigans, Wilmer X, Håkan Hellström, A Camp, Peter LeMarc, EP's Trailer Park och Ebba Forsberg (namn som redan finns med på min 00-lista) med varandra?
   Lägg därtill utländska favoriter som Rolling Stones, Elvis Costello, Neil Young, Ron Sexsmith, Solomon Burke, John Hiatt, Bruce Springsteen, Johnny Cash, The Strokes och Nick Lowe (som också finns med på min 00-lista) och ni förstår att min musiksmak har spännvidd och kan vara en aning tålamodskrävande.
   Och hur kan man i allsin dar sedan rangordna denna extremt brokiga samling? Fråga mig, jag vet. Utan några som helst förutfattade meningar är det bara att gå till sitt hjärta och där känna av hur musiken, oavsett genre, ger positiva signaler och nästan kräver en plats i mitt sinne. På det viset har vissa album genom decennierna fått ett evigt liv i mitt medvetande och därmed hamnat i de oförglömligas skara och i sin tur kvalificerat sig för mina favoritlistor från olika decennier.
   Per Gessle, dagens huvudperson, var på förhand inget givet namn på min 00-lista. Men när jag lusläser mina gamla årsbästalistor och, ännu hellre, lyssnar igen och igen framstår hans ”Mazarin” som ett alldeles föredömligt album med lång hållbarhet. Många kommersiella refränger och tydliga hittendenser som har odödliga kvalitéer.
   Per är en mästare på att skriva utstuderat refrängstarka poplåtar men på ”Mazarin” har han fångat både det melodiskt starka och personliga. Hits utan bäst före-datum, det kanske mest geniala uttrycket i ren popmusik. Små underverk av låtar som har gjort att jag återvänt till ”Mazarin” vid många upprepade tillfällen sedan den släpptes för knappt 17 år sedan i juni 2003.
   Popmusik är ju också tillfälligheternas lekstuga och efter Marie Fredrikssons tragiska cancerbesked i september 2002 växte ”Mazarin”-skivan fram snabbt under hösten/vintern 2002/03. Under några månader uppfattades Roxette-karriären som avslutad och i december gick Gessle in i studion tillsammans med sin producent sedan 16 år tillbaka, Clarence Öfwerman. Christoffer Lundquist var då ny i producentteamet, det var i hans studio The Aerosol Grey Machine i Skånes Vallarum som ”Mazarin” spelades in. Trion skulle därefter bli den fasta konstellation som kom att producera alla skivor som Gessle har varit inblandad i sedan dess, Gyllene Tider, Son Of A Plumber, ytterligare soloskivor och så småningom ett comebackande Roxette.
   Clarence kom in i Per Gessles liv i mitten på 80-talet när det gungade under hans fötter och när solokarriären inte var så självskriven och Roxette uppstod ur ingenting. Clarence har sedan dess varit den musikaliska ryggraden i Gessles alla olika projekt.
   Christoffer har gjort en kometkarriär i Gessles närhet. Först som basist i Brainpool som (samtidigt som Broder Daniel) skrev kontrakt med Gessles förlag tidigt 90-tal. Snabbt hamnade han i skivstudion med Gessle för att sedan bli fast musiker i Roxette, först som basist men fick utökade befogenheter som gitarrist och allmän musikalisk trollkarl. Förmodligen en av nyckelpersonerna som gjorde att ”Mazarin” fick en så smittande melodisk, sprittande glad, snillrikt lekfull och lättsam inriktning.
   Under fem veckor skapades svensk popmusikhistoria varken mer eller mindre. Från låtmaterialet, som Gessle skrev under hela 2002 utan att först ha någon riktning eller ambition med, som han nu fick användning för. Ännu ett bevis för att bra popmusik gärna uppstår ur tillfälligheter och under mindre förplanerade former. Om jag nu vill spetsa till det och ställa Gessles hårt beräknande Roxette-projekt mot hans mer spontana karriär med svenskspråkiga låtar.

Favoritlåt: "Om du bara vill". Det finns givetvis en radda starka låtar på ”Mazarin”, som musikaliskt pendlar mellan vansinnigt klatschiga intron, sha-la-la-refränger George Harrison, en vågad ballad, himmelsk powerpop plus små charmiga lån från Stones och Fleetwood Mac, men jag tycker inledningen på hela albumet imponerar som allra mest.
   Efter den klockrena hitlåten ”Vilket håll du än går” kommer ”Om du bara vill” som kanske har hamnat i skuggan av låten innan men är i form och innehåll minst lika stark med flera delikata detaljer i arrangemanget. Från Öfwermans bokstavligen klockrena pianointro via Lundquists slide och när han drar fingrarna över gitarrsträngarna innan refrängen till Helena Josefsson exemplariska körande som tar över på slutet.

/ Håkan

Ola Magnell (1946-2020)

Postad: 2020-02-08 10:27
Kategori: Minns

NÄR OLA MAGNELLS HJÄRTA PÅ TORSDAGSMORGONEN slutade slå blev Sverige en fantastisk vispoet fattigare. Han skrev sånger som passade lika bra i ensamt majestät med enbart en akustisk gitarr till komp som med ett elegant kompband i ryggen. Jag fick under åren förmånen att uppleva båda sidor av Magnells konsertverksamhet på sammanlagt sex konserter.
   Så är det förstås inte men det känns just nu som Ola Magnells namn har funnits i mitt medvetande under hela mitt musiklyssnande liv. Ändå gjorde han entré i mitt liv först 1974 när han var en av två, Janne Lucas Persson var den andra, gästartister på Pugh Rogefeldts oförglömliga turnépaket ”Ett steg till”.
   Ola hade samma år albumdebuterat och var ganska färsk som etablerad artist men uppträdde som stor, stadig och rutinerad i detta sammanhang. Singeln ”Påtalåtar” fick stor uppmärksamhet när den släpptes redan 1973 och var naturligtvis en av Olas mest kända låtar den här kvällen. Av kontraktsmässiga skäl fick han inte sjunga orden till den låten på albumet “Påtalåtar” (1974), producerad av Björn J:son Lindh) därför den lite töntiga trallande fusklive versionen.
   Ola hjälpte sedan Pugh i bland annat en akustisk version av ”Hog farm” och en oförglömlig tolkning av ”Svarte Rudolf”. Rainrock-kompet gav Olas ”Påtalåten” en hårdare karaktär så redan där kunde hans låtar tolkas på ett rockigare sätt.
   Under de närmaste 70-talsåren växte Ola Magnells stjärngloria och blev en av skivbolaget Metronomes stora namn med de Anders Burman-producerade albumen ”Nya perspektiv” (1975), ”Höstkänning” (1977) och ”Straggel och strul” (1979).
   På 80-talet utvecklades Olas låtar och skivor ytterligare mot lite rockigare områden. Med hjälp från bland annat ex-örebroarna Mats Ronanders gitarr och Finn Sjöbergs produktion formades albumet ”Europaväg 66” (1981). Men det var på de båda Ronander-producerade skivorna ”Gaia” (1983) och ”Onkel Knut” (1984) som Ola nådde sin höjdpunkt som ”rockartist”.
   Musikerna på de skivorna, minus Ronander, blev också Olas kompband live, Micke Jahn, gitarr, Tommy Cassemar, bas, Affe Byberg, trummor, och Olle Westbergh, trummor. Och jag kunde både 1983 och 1984 konstatera att Ola Magnells melodier och poesi fungerade perfekt med ett genuint rockkomp.
   Men jag upplevde naturligtvis Ola Magnell även ensam på scen med en akustisk gitarr och mikrofonstativ framför munnen på 80-talet, som här på Rockmagasinet 1985 i en två timmar lång konsert.
   Sedan dröjde det faktiskt 25 år(!) innan nästa Ola Magnell-konsert (2010) på Clarion Hotell. Med härligt uppdaterade texter på de gamla låtarna lyckades han han få tyst på after work-skrålet, suveränt frasera sina ofta långa texter, överrösta mumlet i baren och även domptera fantasterna i publiken. Och ingen saknade ”Påtalåten” i repertoaren.
   Jag ska inte påstå att jag kände Ola Magnell väl men under 2010 träffade jag honom helt oplanerat tre gånger för några informella samtal. Det började på Record Store Day i Stockholm när Magnus Lindberg och Basse Wickman spelade i skivbutiken The Beat Goes On och Ola stod bredbvid mig och lyssnade. Han tittade på flera av sina gamla vinylskivor, ”Nya perspektiv”, ”Gaia” och ”Blå neon”, som satt strategiskt på väggen och sa: ”Ja, det är roligt att se dom igen, det är skivor som jag faktiskt inte äger. Tänk att jag låg på topplistan en gång i tiden.”
   Bara någon månad efter den konserten kom Ola alltså till ovannämnda Clarion Hotell-konsert och bjöd efteråt på ett litet samtal fast det var ganska stökigt runtomkring.
   Dessutom mötte jag honom senare samma sommar när han var en del av Packmopedsturnén 2010. Alla medlemmar på turnén, bland annat Plura och Dregen, hade precis anlänt på sina mopeder och förberedde sig för soundcheck när jag lite kort förklarade för Ola att jag och min fru Carina bodde kvar på Hennikehammars herrgård och firade 20-årig bröllopsdag. Då tyckte Ola att vi borde ha fått bröllopssviten. Det är på mer än ett sätt jag saknar Ola Magnell.
   Ola Magnells hjärta slutade slå på torsdagsmorgonen 6 februari 2020, bara 16 dagar efter 74-årsdagen.

/ Håkan

Covers: Cher

Postad: 2020-02-07 07:57
Kategori: Cover-skivor

CHER: Dancing queen (Warner Bros, 2018)

VARFÖR? DET VAR MIN FÖRSTA OCH ENDA fråga om den här skivan, långt innan jag lyssnade på den. Jo, jag förstår ju den kommersiella aspekten som naturligtvis uppstår när Cher medverkar i filmen ”Mamma Mia! Here we go again” och dessutom spelar in en ABBA-låt (”Fernando”) för filmen. Och att det alltid finns en efterfrågan på alla gamla totalt tidlösa ABBA-hits förstår jag också.
   Det jag däremot aldrig kommer att förstå är varför Cher har gjort ett album med tio oerhört kända ABBA-låtar i arrangemang som i stort sett är identiska med originalen med en sångerska vars bäst före-datum har passerat för flera decennier sedan. Vem kan förmå sig att lyssna på det här när det ständigt ges ut nymixade, glimrande vackra och oslagbara utgåvor av de gamla ABBA-låtarna i original?
   Det här är ingen hyllning av ABBA, som exempelvis svenska artister gjorde på ”ABBA – the tribute” 1992, utan ett rent och skärt kopierande av ABBAS suveräna låtskatt. Enda uppdateringen är att det lagts någon typ av vocoder-filter över rösten på några låtar men är ändå ett ganska fånigt sätt att skaka liv i en sångkarriär som befinner sig långt från höjdpunkter som ”Gypsys, tramps & thieves”, ”Half-breed” och ”Dark lady”.
   Förutom låtarna finns det bara en genuin ABBA-koppling i produktionen. Benny Andersson har producerat filmlåten och spelat in den med svenska musiker som Lasse Wellander, Per Lindvall och Mats Englund i kompet. Men inte heller där har ambitionen räckt att tillföra några fräcka nya detaljer. Låter musikaliskt som en traditionell ABBA-låt men jag störs av Chers oformliga röst som huggen i sten med noll känsla i röstresurserna. Långt, långt, långt från Anni-Frid Lyngstads magiska stämma.
   Resten av skivan är tillverkad i London med den engelske framgångsrike producenten Mark Taylor vid spakarna. Gänget i England har gjort allt för att efterlikna originalet och jag hittar inte ett enda argument för att lyssna på den här skivan igen.


1. "Dancing Queen" (Benny Andersson/Björn Ulvaeus/Stig Anderson) 3:42
1976. Singel med ABBA.
2. "Gimme! Gimme! Gimme! (A Man After Midnight)" (Benny Andersson/Björn Ulvaeus) 4:11
1979. Singel med ABBA.
3. "The Name of the Game" (Benny Andersson/Björn Ulvaeus/Stig Anderson) 4:48
1977. Singel med ABBA.
4. "SOS" (Benny Andersson/Björn Ulvaeus/Stig Anderson) 3:22
1975. Från albumet ”ABBA” med ABBA.
5. "Waterloo" (Benny Andersson/Björn Ulvaeus/Stig Anderson) 2:52
1974. Singel med ABBA (Björn, Benny, Agnetha And Frida).
6. "Mamma Mia" (Benny Andersson/Björn Ulvaeus/Stig Anderson) 3:34
1975. Från albumet ”ABBA” med ABBA.
7. "Chiquitita" (Benny Andersson/Björn Ulvaeus) 5:14
1979. Singel med ABBA.
8. "Fernando" (Benny Andersson/Björn Ulvaeus/Stig Anderson) 3:57
1975. Från albumet ”Greatest hits” med ABBA.
9. "The Winner Takes It All" (Benny Andersson/Björn Ulvaeus) 4:32
1980. Från albumet ”Super trouper” med ABBA.
10. "One of Us" (Benny Andersson/Björn Ulvaeus) 3:53
1981. Från albumet ”The visitors” med ABBA.

/ Håkan

Ola Magnell (1946-2020)

Postad: 2020-02-06 23:24
Kategori: Minns

NÄR OLA MAGNELLS HJÄRTA PÅ TORSDAGSMORGONEN slutade slå blev Sverige en fantastisk vispoet fattigare. Han skrev sånger som passade lika bra i ensamt majestät med enbart en akustisk gitarr till komp som med ett elegant kompband i ryggen. Jag fick under åren förmånen att uppleva båda sidor av Magnells konsertverksamhet på sammanlagt sex konserter.
   Så är det förstås inte men det känns just nu som Ola Magnells namn har funnits i mitt medvetande under hela mitt musiklyssnande liv. Ändå gjorde han entré i mitt liv först 1974 när han var en av två, Janne Lucas Persson var den andra, gästartister på Pugh Rogefeldts oförglömliga turnépaket ”Ett steg till”.
   Ola hade samma år albumdebuterat och var ganska färsk som etablerad artist men uppträdde som stor, stadig och rutinerad i detta sammanhang. Singeln ”Påtalåtar” fick stor uppmärksamhet när den släpptes redan 1973 och var naturligtvis en av Olas mest kända låtar den här kvällen. Av kontraktsmässiga skäl fick han inte sjunga orden till den låten på albumet “Påtalåtar” (1974), producerad av Björn J:son Lindh) därför den lite töntiga trallande fusklive versionen.
   Ola hjälpte sedan Pugh i bland annat en akustisk version av ”Hog farm” och en oförglömlig tolkning av ”Svarte Rudolf”. Rainrock-kompet gav Olas ”Påtalåten” en hårdare karaktär så redan där kunde hans låtar tolkas på ett rockigare sätt.
   Under de närmaste 70-talsåren växte Ola Magnells stjärngloria och blev en av skivbolaget Metronomes stora namn med de Anders Burman-producerade albumen ”Nya perspektiv” (1975), ”Höstkänning” (1977) och ”Straggel och strul” (1979).
   På 80-talet utvecklades Olas låtar och skivor ytterligare mot lite rockigare områden. Med hjälp från bland annat ex-örebroarna Mats Ronanders gitarr och Finn Sjöbergs produktion formades albumet ”Europaväg 66” (1981). Men det var på de båda Ronander-producerade skivorna ”Gaia” (1983) och ”Onkel Knut” (1984) som Ola nådde sin höjdpunkt som ”rockartist”.
   Musikerna på de skivorna, minus Ronander, blev också Olas kompband live, Micke Jahn, gitarr, Tommy Cassemar, bas, Affe Byberg, trummor, och Olle Westbergh, trummor. Och jag kunde både 1983 och 1984 konstatera att Ola Magnells melodier och poesi fungerade perfekt med ett genuint rockkomp.
   Men jag upplevde naturligtvis Ola Magnell även ensam på scen med en akustisk gitarr och mikrofonstativ framför munnen på 80-talet, som här på Rockmagasinet 1985 i en två timmar lång konsert.
   Sedan dröjde det faktiskt 25 år(!) innan nästa Ola Magnell-konsert (2010) på Clarion Hotell. Med härligt uppdaterade texter på de gamla låtarna lyckades han han få tyst på after work-skrålet, suveränt frasera sina ofta långa texter, överrösta mumlet i baren och även domptera fantasterna i publiken. Och ingen saknade ”Påtalåten” i repertoaren.
   Jag ska inte påstå att jag kände Ola Magnell väl men under 2010 träffade jag honom helt oplanerat tre gånger för några informella samtal. Det började på Record Store Day i Stockholm när Magnus Lindberg och Basse Wickman spelade i skivbutiken The Beat Goes On och Ola stod bredbvid mig och lyssnade. Han tittade på flera av sina gamla vinylskivor, ”Nya perspektiv”, ”Gaia” och ”Blå neon”, som satt strategiskt på väggen och sa: ”Ja, det är roligt att se dom igen, det är skivor som jag faktiskt inte äger. Tänk att jag låg på topplistan en gång i tiden.”
   Bara någon månad efter den konserten kom Ola alltså till ovannämnda Clarion Hotell-konsert och bjöd efteråt på ett litet samtal fast det var ganska stökigt runtomkring.
   Dessutom mötte jag honom senare samma sommar när han var en del av Packmopedsturnén 2010. Alla medlemmar på turnén, bland annat Plura och Dregen, hade precis anlänt på sina mopeder och förberedde sig för soundcheck när jag lite kort förklarade för Ola att jag och min fru Carina bodde kvar på Hennikehammars herrgård och firade 20-årig bröllopsdag. Då tyckte Ola att vi borde ha fått bröllopssviten. Det är på mer än ett sätt jag saknar Ola Magnell.
   Ola Magnells hjärta slutade slå på torsdagsmorgonen 6 februari 2020, bara 16 dagar efter 74-årsdagen.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (429)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (70)
Konserter (224)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (49)
Maxi12" (35)
Minns (122)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Februari 2020 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29  

Roger Ramsell 18/02: The Marshalls nämns i artikeln. Vet du vad medlemmarna i Luleå bandet The M...

Kjell J 16/02: Ser att du nämner bandet Shoes här i texten, vet inte om du möjligen har koll...

Silja 14/02: Å i kväll fredag spelar bandet på Närke Kulturbryggeri! Utsålt!...

Bodil Grek 13/02: Bra recension lagom till spelningen den 14/2 på Kulturbryggeriet. Snygg presen...

Mikael 10/02: Ola Magnell har följt mig sedan tidiga tonåren. Han var ju både vemodig och r...

Mats 6/02: Tack för ett som vanligt intressant inlägg. Jag tycker att den överlägset b...

Erik 3/02: Bra recension. Att det står 2019 är bara för att kolla om vi läser ordentlig...

Erik E 22/12: God jul & Gott nytt år Håkan, och tack för de många läsvärda inläggen und...

Björn 13/12: Instämmer i det mesta, men mest i "händelsefattigt". Bruce är på min topp fe...

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.