De tio senaste blogginläggen

"Sunburst"

Postad: 2017-04-28 14:08
Kategori: Skiv-recensioner



THE MEN
Sunburst
(TMI)


Skånska gruppen The Men har sedan de bildades år 2000 och började ge ut skivor 2002 varit ett utpräglat liveband såväl på konsertscenen som i skivstudion. Garagerock var deras genre och energi var den största ingrediensen i deras musik. Och alla album de har givit ut är mer eller mindre livetagningar i studion för att fånga det levande uttrycket på bästa sätt. Efter förra årets ep, inspelad live på Cavern i Liverpool, var det väl ingen som trodde att bandet skulle ändra på förutsättningarna inför femte albumet. Men...
   När första låten på nya albumet snurrar igång är jag förberedd, har läst en intressant pressrelease och kastat en hastig blick på en tidig skivrecension, för "Sunburst" är soundmässigt något helt annorlunda än tidigare utgivningar med gruppen. Albumet är snarare motsatsen till ett livealbum.
   "Sunburst" är noggrant studioinspelad, fantasifullt arrangerat, in i detalj fylld med uppfinningsrikedom och de udda instrumenten slåss om uppmärksamhet. Det omsorgsfulla soundet med det ofta knivskarpa ljudet går mer att jämföra med 50-årsjubilerande "Sgt Pepper" än "Live at Hollywood Bowl" så att säga.
   Att på "Sunburst" för övrigt göra jämförelsen med Beatles är inte alls så långsökt faktiskt ty det vilar en viss ambition av experimentlusta över både låtar, arrangemang och produktion.
   När jag hittar namnet David Birde i tacklistan är det också läge att dra musikaliska paralleller med Lund-kollegorna i saknade Brainpool och det bandets Christoffer Lundquist har ju faktiskt producerat två album med The Men tidigare. Gruppens nya sound är den nya generationens popmusik där energin i musiken är mer emotionell än rent fysisk. Ljudet på "Sunburst" är som sagt läckert och själva beskriver de albumet som ett "headphone album" som blir en ljudexplosion i hörlurar men de extremt stereobalanserade mixningarna låter spännande även ur konventionella högtalare.
   Det avancerade studiojobbet gör att jag först tycker själva låtskrivandet har kommit i andra hand och jakten på spännande ljud har tagit över produktionen. Men det finns klara bevis på att The Men har tänkt på allt innan skivinspelningen drog igång i höstas då gruppen precis tappat sin ordinarie trummis vilket gjort bandet till en trio med inlånad trummis. Plus några få extramusiker.
   "Sunburst" känns inte bara som ett album mellan fjärde och sjätte skivan utan viktigare och medvetet intressantare än så. På skivans tio låtar händer så mycket att jag tog paus mellan varje genomspelning för att smälta intryck och försöka analysera det händelserika soundet. Och jag har väl inte riktigt hunnit i mål med åsikter om materialet i sin helhet.
   En sak på "Sunburst" är helt självklar: Trots alla pålägg och stor experimentlusta vid inspelning är Sven Köhlers fantastiska röst mer framträdande än någonsin. Bland gnistrande akustiska gitarrer, telefonröster, något enstaka omotiverat jazzrocksolo på gitarr, tillfälligt saxofonbröl, soft elpiano, Beatles/Stones-influenser i en och samma låt ("Rang dale ritter"), ljudet av nöjesfält a la "Sgt Pepper", Beach Boys-inspirerade röster och en visslande theremin är det energin i Köhlers röst som sätter ned foten i de flesta låtarna.
   Mycket är bra på "Sunburst", som onekligen är en spännande upplevelse, men slutet är bäst. Powerpopsmällen "Love hurts so good", som påminner mest om just Brainpool, är nog den hitlåt jag i övrigt saknar på albumet.
   The Men har dessutom återupplivat den trevliga och charmiga traditionen med ett så kallat Hidden Track på slutet, en låt som ligger gömd efter albumets sista låt. När "Love hurts so good" tonat ut rullar räkneverket på cd-spelaren vidare och det tar många minuters tystnad innan det vid ungefär 14:00 plötsligt händer något och en oannonserad låt med den möjliga titeln "Time for just one more" snurrar igång i några minuter. Kan vara en demo, ett tillfälligt experiment, en lekfull klackspark eller helt enkelt ett påhitt i sista minuten men överraskande är det.

/ Håkan

I min skivhylla: Ulf Dageby

Postad: 2017-04-28 07:51
Kategori: I min skivhylla



ULF DAGEBY: Känsliga soldater (Public Road Records PR 288)

Release:
Mars 1989.
Placering i skivhyllan: Hylla 3: Mellan Dagebys "Lata rika" (1984) och Dag Vags "Scenbuddism" (1979).

EFTER NEDMONTERINGEN AV NATIONALTEATERN och dess Rockorkester blev Ulf Dageby sin egen ambassadör. Och solodebuterade med den alldeles utmärkta "En dag på sjön" som på många sätt var direkt överraskande. Han hade ju sedan tidiga Nationalteatern visat sig vara en underbar låtskrivare, ovanligt professionell för att tillhöra proggeneration, och den kreativiteten fanns kvar när den så kallade solokarriären inleddes. Däremot var texterna mindre politiska men ändå mer slagkraftiga i udda rim, förvånansvärda ämnesval och ofta komik på hög nivå.
   Redan året efter den relativa succén med "En dag på sjön" släppte Dageby ett nytt album, "Lata rika", fylld med samma fina textformuleringar men melodierna och arrangemangen hade lite överraskande inte samma pondus. Lite för snabbt och för lite tid till inspirerad kreativitet gav ett mindre gynnsamt resultat, skivan blev inte alls samma succé, men våren 1985 gav han sig ut på turné (Örebro februari 1985) med en konsert fylld av personlighet som gav ett mycket bättre intryck.
   Under flera år därefter koncentrerade sig Dageby på annat än rock- och popskivor i eget namn. Tillsammans med Skymningskvartetten gjorde han en skiva med egna tonsättningar av sena Birger Sjöberg-dikter. Han fortsatte dessutom den framgångsrika verksamheten att skriva musik till både tv- och biofilmer. Dels fortsatte han det fruktsamma samarbetet med regissören Stefan Jarl i filmer som "Själen är större än världen", "Hotet" och "Tiden har inget namn". Men också till tv-serien "Lackalänga" och storfilmer som "I lagens namn" och "Täcknamn Coq Rouge".
   Men 1989 var Dageby alltså tillbaka med en soloskiva. Ett album som, erkänner jag, jag hade glömt bort vilket ibland sker på skivhyllor där ungefär hundra vinylalbum står tätt sammanpressade på samma trånga utrymme.
   "Känsliga soldater" är en genuint stark produktion där Dageby tillsammans med fyra rutinerade musiker arrangerat samtliga låtar av vilka flera faktiskt tillhör hans all time best. Hans tidigare soloskivor hade lite lekfullt tillverkats med små resurser och få musiker. Nu omgav sig Dageby med en musikalisk tajt kvartett: gitarristen och Göteborgs-profilen Bengan Blomgren, saxofonisten Olle Niklasson, rutinerade basisten Sven Lindvall och den engelske trummisen och nästan legendaren Colin Allen som spelat med alla från John Mayall till Bob Dylan.
   Ett underbart färgstarkt gäng som i vissa arrangemang får hjälp från några gästartister. Ebba Forsberg körar på sex av skivans tio spår, Ulf Adåkers trumpet förgyller två melodier (hans sordinerade instrument lyfter "Slut på att ge och ta" flera nivåer) och Dag Vag-musikerna Stig Vig och Zilverzurfarn gör ett logiskt inhopp på den skakryddade "Märkvärdigt ljus" som för övrigt skådespelaren Roland Jansson har skrivit texten till.
   Skivans raka rocklåtar, titellåten och "Jag vandrar genom livet", kunde lika gärna ha signerats Nationalteatern 1974 eller 1980. Dageby sjunger om barn och natur på de bästa låtarna, "Barn" och "Underbara rum", och är riktigt gripande på "Avsked med långa skuggor" som handlar om Ulfs sedan länge avlidne far.
   De regelbundna veckobesöken i mina skivhyllor har under hösten och våren varit starkt koncentrerade till engelska och amerikanska skivor men för ungefär en månad sedan blev jag påmind om Ulf Dagebys unikt personliga musikhistoria på en konsert i Örebro. Vilket fick mig att på uppmaning leta skivor signerade Dageby och upptäckte detta album som inte borde stå där i hyllan och gömma sig.
   Dagebys tredje soloalbum är utgiven på Public Road Records som var ett skivbolag i Göteborg. Det var den naturliga fortsättningen på det som började som Nacksving, fortsatte som Transmission och nu fick namnet Public Road Records efter adressen som var Allmänna Vägen 26 i Göteborg. Bolaget startade 1988 där även andra Göteborgsrelaterade artister som Tottas Bluesband, Gunnar Danielsson, Ronny Jönsson och det spektakulära bandet Totta & Hot 'N' Tots gav ut skivor.

/ Håkan

"En vacker natt"

Postad: 2017-04-26 21:24
Kategori: Skiv-recensioner



PER GESSLE
En vacker natt
(Space Station 12/BMG)


Per Gessle passar inte speciellt bra i bredbrättad hatt men resan till Nashville, där inspelningen till hans första svenska album på tio år genomfördes, blev musikaliskt ändå lyckosam och spännande. Det blev till viss del en äventyrsresa när ambitionen att gifta samman den udda kombinationen av svenska poprötter med countrysoundet som på pappret inte var någon självklar succé. En utmaning helt enkelt.
   Jag har genom åren ofta förstått hur Per Gessle musikaliskt tänker och brukar ofta utan svårighet kunna analysera hans strävan bakom alla projekt. Ofta har det funnits en underliggande kommersiell riktning, ibland mer (Roxette) eller mindre uppenbar, men med "En vacker natt" går jag bet i min analys. Däremot blir jag glatt överraskad av en skiva som på inget sätt söker den breda publiken eller vill stjäla lättvunna poäng med klatschiga refränger och allsångsfrämjande rim.
   Albumet är en spännande utveckling på den så kallade solokarriären som har varit extremt sporadisk och musikaliskt bred. Och ofta intressant om det inte har handlat om maskinell elektronik som på "The world according to Gessle" (1997).
   "En vacker natt" har inte alls samma omedelbara prägel som tidigare Gessle-skivor. Det är samtidigt ett album som man med lust och nöje gärna återvänder till för att upptäcka nya musikaliska vinklar och kanske även några lätt kamouflerade smarta poetiska drag. Texterna är ofta mer poesi än konventionella poptexter och jämförelsen med idolen John Holm blir faktiskt påtaglig vid några tillfällen. Lågmäld singer/songwriter-pop som växer för varje spelning.
   Skivan är alltså inspelad i Nashville med de lokala men kända musikerna Stuart Duncan, fiol, och Dan Dugmore, steel/dobro, som vi känner från ett otal skivinspelningar. Men trummisen med det vackra namnet Elizabeth Goodfellow är ett nytt namn för mig.
   Personerna närmast Gessle, Christoffer Lundquist, Clarence Öfwerman, Anders Herrlin och Helena Josefsson, känner vi dock igen sedan många år tillbaka. Men soundet är till stora delar nytt när svepande steelgitarrer, glasklara fioler och en klangfylld dobro fyller ut den USA-inspirerade ljudbilden.
   "En vacker natt" är huvudsakligen ingen vacker bukett pophits, som Gessle har skämt bort oss med i många decennier, men där finns några låtar som kanske kan utvecklas till sommarhits om vädret blir gynnsamt och publiken inte bara ropar på nostalgihits. "Första pris", en duett med Helena Josefsson, innehåller lite mer elektricitet än på skivan i övrigt och Christoffer Lundquists gitarr kan säkert så småningom skänka livemässig energi till konsertversionen. "Tittar på dej när du dansar" har samma förutsättningar, låter faktiskt mer pop än Nashville fast dobron gnistrar vackert i solnedgången, och refrängen "Mahi Nana Mahi Nana" kan bli en gångbar formel i sommar.
   Singeln och aptitretaren "Småstadsprat", den mäktiga duetten med Lars Winnerbäck, kan väl också bli en av sommarens stora konsertminnen. En melodi av mindre originell prägel, påminner till och med om något redan skrivet, men duetter har hypnotisk kraft.
   Sedan ska jag erkänna att flera låtar på skivan saknar det där melodiskt imponerande som Gessle brukar vara mästare på. Melankoli och suggestiv atmosfär genomsyrar flera låtar och jag lyssnar då mer på Gessles texter än någonsin när han exempelvis vid ett tillfälle blickar tillbaka självbiografiskt eller låter känslorna styra berättelsen. Då hjälper det att han med ofta naken röst sjunger bättre än på länge.

/ Håkan

En axelryckning

Postad: 2017-04-26 07:56
Kategori: 80-talskonserter



DET HÄR VAR, SOM JAG SKREV I RECENSIONEN, STOCKHOLM ALL STARS tredje besök i Örebro på mindre än ett år. Nu hade Robert Wells, med soloplaner i sikte, tröttnat på konceptet och bandet var mer eller mindre Little Mike Watsons kompgrupp. Han hade ju också skrivit bandets helt aktuella singel, "Break away".
   I den här upplagan av bandet var som tidigare Lasse Wellander gitarrist som tillsammans med Watson (och Mats Ronander) hade den första varianten på coverbandet Low Budget Blues Band på tidigt 80-tal.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/12 1987.

STOCKHOLM ALL STARS
Renés, Örebro 8 december 1987


När superbandet Stockholm All Stars i tisdagskväll stod på Renés scen var det för inte mindre än tredje gången de besökte Örebro. Det kan tyckas vara minst en gång för mycket med tanke på att de bara för mindre än två månader sedan uppträdde på Konserthuset i samma stad.
   Nu handlade det om bandets så kallade julshow som hade några låtar identiska med tidigare konserter men det var med ny energi jag mötte det här bandet.
   Konserthusets akustik i all ära men det Stockholm All Stars presenterade på en klubb, där närheten betydde mer än musikernas samlade skicklighet, nådde flest hjärtan med större kraft.
Det var suveränt kunnande och oslagbar rutin när herrar som Mike Watson, Lasse Wellander, Johan Stengård med flera stod på scen samtidigt. De har gjort det tillsammans i många år och i otaliga band och känner varandra väl.
   Men i all denna tekniska briljans utstrålade bandet ändå humor (Little Mike) och spontana infall (trummisen Peter Milefors). Helt i publikens smak.
   Stockholm All Stars är hobbyorkestern som tar det allt seriösare och Örebro-spelningen var premiär för ännu en turné. Dessutom finns bandet nu också på skiva, singeln "Break away" finns ute i dagarna och fanns givetvis med i liverepertoaren.
   Publiken applåderade artigt soloinsatser av Johan Stengård på saxofon, nye Jörgen Ingeström på orgel och inte överraskande Lasse Wellander som aldrig blir glömd i sin forna hemstad.
   Bland gruppens alla covers förekom det i denna julshow till ära några traditionella jullåtar i rockiga arrangemang. "Merry Christmas, baby" var lysande, mest känd med Springsteen, men Mike Watson tog fram sin mest souliga röst.
   I övrigt gick det mesta på rutin och även om det svängde grymt och oerhört tajt så blev det aldrig mer än en okej axelryckning från min sida.

/ Håkan

"Gold rush"

Postad: 2017-04-25 10:54
Kategori: Skiv-recensioner



HANNAH ALDRIDGE
Gold rush
(Rocksnob/Rootsy)


När den amerikanska sångerskan Hannah Aldridge hösten 2015 plötsligt dök upp på de svenska konsertscenerna, inklusive Örebro, hade jag missat hennes debutalbum ("Razor wire") men imponerades ändå av hennes rockiga soul, som lite märkligt brukar beskrivas som dark country, och spontanitet.
   Hennes rötter i den soullegendariska staden Muscle Shoals var kanske en förklaring till livesoundet, där hon kompades av det norrländska southern rock-inspirerade bandet Jetbone. Inför andra skivan har Hannah flyttat till Nashville, där hon har spelat in "Gold rush", utan att låtarna och arrangemangen påverkats åt country, varken mörk eller konventionell.
   Hon är snarare en kvinnlig representant för det breda och ibland förrädiskt anonyma och överbefolkade rockfacket där det genom tiderna även funnits utrymme för genuina personligheter. Soundet och materialet på "Gold rush" presenterar båda falangerna. Från den hantverksmässigt välskrivna men ändå allmängiltigt rockiga öppningslåten "Aftermath" till den avslutande nedtonat akustiska titellåten där slidegitarren och hennes röst river upp sår i det förutsägbara.
   I "Dark hearted woman" ekar det smakfull soul från hennes förra hemvist men i övrigt pendlar det mellan rock, ungefär som när Jill Johnson tar på sig skinnjacka, och mer avskalade låtar som avslöjar spännande röstresurser och även djup personlighet. "Burning down Birmingham" och "Living on lonely" tillhör den första kategorin. Rockiga "No heart left behind" är väl inget mästerverk men jag gillar den skitiga elgitarren i introt. Och snabba "Shouldn't hurt so bad", med sina fina popgitarrer, lättar också upp mitt lyssnande sinne.
   Men det är till de långsammare låtarna jag ofta och gärna återvänder på "Gold rush". Låtar som "The irony of love", "Lace" (förutom det långa högljudda slutet) och titellåten blir min behållning när det i de snabba låtarna bara gäller att vara rockig och framfusig utan tanke på personlighet.

/ Håkan

#4. dvd: VH1 (Inside) out

Postad: 2017-04-24 07:58
Kategori: vhs_dvd 38-1



WARREN ZEVON: VH1 (Inside) out (Ryko/Artemis/vh1, 2004)

DET ÄR MED TYDLIGA KÄNSLOR, STOR SORGSENHET och oerhörda minnen av Warren Zevon och hans musik när jag tittar och lyssnar på den här dvd-dokumentären. "(Inside) out" är, kan jag avslöja, den högst placerade dokumentären på min vhs/dvd-lista och då förstår ni att på 38-listans översta platser figurerar dvd:er som i en eller annan form handlar om konserter. Om några veckor vet vi svaret mer detaljerat.
   Dvd:n om och med Zevon spelades in under extremt speciella förhållanden mellan augusti 2002 och april 2003. 28 augusti 2002 får han beskedet av sin doktor att han lider av en obotlig lungcancer och har bara tre månader kvar att leva. Det olycksbringande beskedet fick honom att direkt gå in i studion, skriva nya låtar och börja spela in sin sista skiva som skulle få titeln "The wind".
   Vi får följa processen med den katastrofala sjukdomen parallellt med skivinspelningen. Filmen, både producerad, regisserad och fotograferad av engelsmannen Nick Read, blir som en dagbok dock utan lyckligt slut. Read är känd i dokumentärbranschen med många prisbelönta filmer bakom sig, inte minst producerade i krigsdrabbade områden som Israel, Irak och Afghanistan.
Warren Zevon   I den framåtskridande filmen finns det insprängt en biografi över Zevons liv och handlingar och sammantaget blir det en både underhållande, djupt engagerande och informativ dokumentär. På studioinspelningarna får Zevon hjälp av en mängd musiker, sångare och vänner, alla engagerade för att göra hans sista skiva till något alldeles extra. Och "The wind" blir ju en helt utsökt skiva, oavsett förutsättningarna hur inspelningarna gick till, och blev 2003 års bästa utländska album på min lista.
   Alla artiststjärnor som dyker upp på inspelningen uttalar sig också i filmen och har bara gott att säga om sångaren och låtskrivaren Zevon. Stevie Nicks tycker att alla bör lyssna på hans sånger, speciellt de som tänker bli låtskrivare. Jackson Browne, Mick Fleetwood och många andra beskriver positivt Zevon som artist och människa.
   Skådespelaren Billy Bob Thornton är en av nyckelpersonerna bakom dokumentären och sångmässigt jämför Zevon honom med Johnny Cash efter en tagning. Filmen är för övrigt fylld av många sådana ypperliga ögonblick. Som när Eagles-medlemmarna Timothy Schmit och Don Henley körar på en låt, Bruce Springsteen står i kontrollrummet strax bakom mixerbordet och spelar ett galet våldsamt gitarrsolo till "Disorder in the house" och vi ser (och hör) Jim Keltner lägga fantasifulla trummor på samma låt medan Warren Zevon knaprar livsnödvändig medicin i ett annat rum.
   Filmen är som sagt en dagbok med exakta datumanteckningar där han i egna ord, i text på tv-skärmen, förklarar situationen för dagen. Som exempelvis 28 augusti 2002: "Rough day. I went to the doctors. They tell me I have terminal lung cancer." Eller när han efter de stipulerade tre månaderna konstaterar att "enligt första diagnosen finns det inte så mycket tid kvar men jag har så mycket kvar att göra". Och efteråt på natten spelades Bob Dylans "Knocking on heaven's door" in...
   Utan sömn flög han dagen efter till New York för att medverka på Dave Lettermans tv-show där han var ensam gäst under hela programmet. Jag vet att ordet magi är ett slitet och alltför mycket använt uttryck men när jag på filmen ser och hör avslutningen på "Roland the headless Thompson gunner" med Zevon vid flygeln är det fullständigt magiskt.

EFTERÅT KOMMER HAN UT FRÅN SCENINGÅNGEN och möts i ett regnigt New York av många fans som tackade för uppvisningen innan han glider iväg i limousinen. Ett ansträngande dygn för en sjuk Zevon som morgonen efter känner sig utmattad och skriver "Fighting cancer is taking a lot out of me...". Han tar adjö av New York, ett grymt gripande sista avsked med flickvännen Kristen Kelly.
   Den här dokumentären har ju kommit väldigt nära personen Warren Zevon, som ofta inte drar sig för att säga något drastiskt komiskt i linje med sitt låtskrivande som genomgående ofta hade temat döden, och kameran finns även med när han första gången efter diagnosen träffar onkologen. Men när samtalet kommer in på smärta överbröstet och andnöd stängs kameran av... Det här är verkligen en film om döden och musik. Allvarlig men underhållande.
   I november 2002 har Warren Zevon skrivit många nya låtar, tycker det är spännande att vara tillbaka i studion där hälften av materialet är inspelat. men är orolig att inte hinna få allt klart. Samtidigt berättar han paradoxalt att han aldrig tidigare har varit så inspirerad under en skivinspelning, låtskrivandet har gått både snabbt och naturligt.
   December kommer, julen närmar sig, och vi får en rapport om en lång och hårt ansträngande dag på sjukhuset med stora doser morfin som hjälpmedel. Två låtar kvar att slutföra och skivans kanske stökigaste låt, "Disorder in the house" med Springsteen på gitarr, spelas in och Zevon har svårt med tempot och styrkan i sången när påläggen ska göras.
   Efter nyår är det några tuffa månader för Zevon men i april återupptas inspelningsarbetet men då i hemmamiljö där "Keep me in your heart", som också är filmens undertitel, spelas in med Zevon sittande i soffan.
   Vi får mot slutet av filmen möta Zevons gravida dotter Ariel som bär på tvillingar som ska födas framåt sommaren och som han mest av allt vill träffa innan sin egen bortgång.
   I april 2003 lämnar dokumentären filmandet av Zevon, skivinspelningen och allt det andra. Och vi får i slutet på filmen en text som berättar att Warren Zevon levde när skivan släpptes och att han också fick möjlighet att hålla barnbarnen Maximus Patrick och Augustus Warren i sin famn.
   Barnbarnen föddes 11 juni 2003, albumet "The wind" släpptes 26 augusti 2003 och 7 september 2003 dog Warren Zevon.

Extramaterial: Två officiella videor, "Keep me in your heart" och "Disorder in the house". Två förlängda oklippta intervjuer men också klipp från samarbetet med Dwight Yoakam, Ry Cooder, Bruce Springsteen och regissören Nick Read.

/ Håkan

Beatles Monthly Book var länken till fansen

Postad: 2017-04-21 12:55
Kategori: Blogg



SOM BEATLES-FAN SEDAN "BARNSBEN" (3 november 1963) blev den månatliga engelska tidningen Beatles Monthly Book en viktig källa till information om Liverpool-kvartettens både privata och professionella förehavanden. På uppdrag av gruppens manager, Brian Epstein, lanserades tidningen (i A5-format) redan i augusti 1963 och kom sedan ut varje månad i 77 nummer.
   Beatles Monthly Book blev under sex och ett halvt år den officiella länken mellan Beatles-medlemmarna och deras alltmer växande skara fans. Varje nummer hade exklusiva fotografier från exempelvis inspelningsstudion och lika exklusiva texter skrivna av anställda personer som Tony Barrow, Mal Evans och Neil Aspinall i Beatles absoluta närhet.
   Beatles Monthly Book kom med sitt sista officiella nummer i december 1969. Lite abrupt och plötsligt, kan det tyckas i dag, då gruppen officiellt splittrades först på våren 1970 men ledningen för tidningen såg nog redan förändringarna på det bräckliga fundament som gruppsammanhållningen vilade.
   Jag äger faktiskt de åtta sista utgåvorna av tidningen (maj 69-december 69) och läser i det sista numret (se nedan) en förklarande ledartext och Billy Shepherds artikel "They had to change" som avslutas så här: 'Let's not keep on about "why - did - they - change?" Let's just accept that they had to change'.
   I maj 1976 återuppstod Beatles Monthly Book som en del i The Beatles Appeciation Society Magazine. Den tidningen rapporterade varje månad om Beatles-medlemmarnas soloaktiviteter och i varje nummer varje månad återpublicerades Beatles Monthlys originalnummer från 60-talet. När den hela återutgivningen var slutförd, i september 1982, var det dags att fira 20-årsjubileum av Beatles skivhistoria och Beatles Monthly Book återuppstod på riktigt med nyskrivna artiklar, exklusiva bilder från arkivet och nyheter gällande både återutgivningar och soloaktiviteter.
   Inför en planerad flytt har jag grävt djupt i mängder av skivor, tidningar, böcker och mycket annat och hittade just ett stort antal Beatles Monthly Book-tidningar, hela årgångar i faktiskt nykvalité (mint heter det visst på engelskt samlarspråk). Jag har bestämt mig för att avyttra den här delen av mitt nostalgiska liv genom att auktionera ut tidningarna.
   Sista officiella numret av Beatles Monthly gavs ut i januari 2003 och jag äger alltså de sista tolv årens kompletta utgivning av Beatles Monthly Book. Som jag nu i olika doser auktionerar ut på Tradera.
   Min vän, och samlarkollega, Jan-Ola Sjöberg (Tradera-kund sedan 2002) har fått ansvaret att hålla i auktionen och just nu, och några dagar framåt, finns årgångarna 1991, 1993, 1994, 1995 och 1996 (länkarna går till Tradera) till salu.



/ Håkan

I min skivhylla: Steve Forbert

Postad: 2017-04-21 07:50
Kategori: I min skivhylla



STEVE FORBERT: Little Stevie Orbit (Epic/Nemperor 84501)

Release:
Oktober 1980.
Placering i skivhyllan: Hylla 4: Mellan Forberts "Jackrabbit Slim" (1979) och "Steve Forbert" (1982).

EFTER SINA TVÅ FÖRSTA ALBUM, "Alive on arrival" (1978) och "Jackrabbit Slim" (1979), båda finns med på min lista över 70-talets bästa album, försökte sig Steve Forbert på ett stundtals förändrat sound med ny (engelsk) producent. Både skivbolag, Forbert och manager trodde vid den här tidpunkten på idén och jag tycker mixen av typiska singer/songwriter-låtar och lite mer producerade popspår är utsökt och varierat intressanta. Dock blev albumet en smärre kommersiell flopp och Forberts relation med skivbolaget började svalna.
   Efter Forberts nästa skiva, fjärde albumet "Steve Forbert" (1982), befann han sig kontraktslös och ute i kylan i sex år innan E Street Bands Garry Tallent och skivbolaget Geffen åter började tro på honom och släppte "Streets of this town". Forbert, som genom åren hade gjort så många bra skivor, hamnade under större delen av 80-talet i skuggan av de stora elefanterna i pop- och rockbranschen.
   I skenet av misslyckandet är "Little Stevie Orbit" en smått fantastisk skiva ty hans unika låtskrivarkvalitéer är fortfarande på topp och de lite större arrangemangen på några spår tycker jag är rent utvecklande för Forberts karriär och ett naturligt steg mot en större publik med sin personlighet i säkert förvar.
   Den nye producenten, Pete Solley, har nog fått den största "skulden" för Forberts musikaliska utveckling. En kritiserad engelsman som vid den här tidpunkten var ett hett namn som producent. Efter ett år som medlem i Procol Harum, 1976-77, på keyboards satsade Solley helhjärtat på producentrollen. Anlitades bland annat av Stiff där han producerade Mickey Jupps "Nature's radio"-singel och Wreckless Erics album "The wonderful world of Wreckless Eric". Bläddrar lite spontant i Erics biografi "A dysfunctional success" och hittar ganska bryska formuleringar om Solley vid inspelningsarbetet av skivan som jag tycker är hans höjdpunkt som skivartist.
   Nåväl, Solley var under de här åren också inblandad i produktioner för The Romantics (jodå, hitlåten "Talking in your sleep"), The Fools och australiska namn som Jo Jo Zep & the Falcons, Russell Morris och The Sports. Och på Forbert-skivan styr han upp både produktionen och arrangemangen med säker hand.
   Musikerna bakom Forbert är till största delen nya. Några namn känner man igen, Robbie Kondor, Paul Errico och Bill Jones, från tidigare. Nyligen avlidne trummisen Bobby Lloyd Hicks är en känslig musiker i alla sammanhang och spelade också med Forbert live. Gitarristen Shane Fontayne är ett i sammanhanget nytt och intressant namn, ursprungligen engelsman som lockades till USA av Mick Ronson. Han hamnade direkt i hetluften i det kreativa Woodstock där han kompade John Sebastian och Jesse Winchester innan han hamnade i Forbert-sällskapet. Fontaynes fortsatta karriär ledde till både Lone Justice och sedan Bruce Springsteen på 90-talet.
   På "Little Stevie Orbit" är Forbert både lågmäld och finstämd utan att intensiteten saknas i melodierna, texterna och arrangemangen. Han gör välavvägd rock med sneglingar åt både country och folkmusik.
   I några låtar, "Get well soon", "Laughter Lou" och "I'm an automobile", är han något rockigare än tidigare men på albumet finns det också plats för hans karaktäristiska folkmusikmelodier, "Song for Carmelita" och "Song for Katrina", där han kompar sig med enbart gitarr och munspel. Skivan innehåller också några av de finaste rockballader jag känner till, "One more glass of beer" och "Lonely girl".
   Åren efter "Little Stevie Orbit" var tuffa för Forbert. Nästa album, "Steve Forbert", blev ingen hit fast han försökte återuppliva 60-talslåten "When you walk in the room". Kontraktet med Columbia resulterade inte i någonting förutom kaos bland managers som han bytte fyra gånger innan han hamnade på säker mark 1988.

/ Håkan

Rickfors inte särskilt upphetsande

Postad: 2017-04-19 07:55
Kategori: 80-talskonserter



JAG HADE STORA FÖRVÄNTNINGAR PÅ DEN HÄR RICKFORS-konserten. Året innan, sommaren 1986, hade han bjudit på en fantastisk soulfylld kompott och försmak på coverskivan "Rickfors" med alla starka låtar. Men nu var han, tillsammans med ett huvudsakligen nytt band, på väg in i nästa fas men bjöd ändå på få nyheter.
   Enligt egen utsago jobbade han och bandet på nästa skiva, bjöd på en försmak ("I kept what I opened" som jag inte har sett något spår av sedan dess...), men i sanningens namn skulle nästa steg bjuda på ett helt annat koncept: Han skulle börja sjunga på svenska och låten "Vingar" skulle bli en svensk klassiker om än mycket uttjatad...


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/6 1987.

MIKAEL RICKFORS
Strömpis, Örebro 28 juni 1987


Sommaren är tydligen här och till traditionen hör en Mikael Rickfors-konsert på Strömpis. Så också i år och inför närmare 600 personer i en fullpackad lokal. Av reaktionerna att döma en mycket nöjd publik.
   Som rockkritiker har jag ibland gränslösa krav på överraskningar, förnyelse och oväntade uppenbarelser. Och enligt den regelboken var Rickfors konsert innehållsmässigt minsann inget upphetsande.
   Inledningen med ett potpurri på Rickfors största hit genom åren, "Tender turns tuff", "Yeh yeah" och "Blue fun", var familjärt och populärt. Hela konserten i övrigt gick på redan upptrampade vägar med en naturlig dominans från senaste albumet.
   Som helhet kom söndagskvällens konsert inte upp i fjolårets knockout-nivå. Musikerna han turnerar med i år är med ett enda undantag, gitarristen David Carlson, ny och de har också svårt att upprepa succén som deras betydligt mer kända företrädare presterade i fjol.
   Rickfors fick kritik för bristen på show vid folkparkspremiären förra veckan. Han har inte något yvigt arbetsschema så det här klubbformatet passade honom, hans musik och publiken bättre.
   Allt i repertoaren var välkänt och jag kunde bara upptäcka två nya låtar. Han gjorde en fin version av James Browns "It's a man's man's man's world" till publikens (då tänker jag mest på den kvinnliga delen) andäktiga respons.
   Rickfors med band håller på med förberedelserna till ett nytt album som ska innehålla originalmaterial. Men av de nya låtarna valde han bara "I kept what I opened" som lovade mycket gott.
   De direkta topparna på konserten, som lunkade på i maklig takt, var hans gamla "Son of Cathy's clown" och den sista extralåten "Hard to handle" i en ny känslig, mjuk och mycket bra version. David Carlsons gitarrsolo var där något extra utan att varken spela fort eller högt.
   Även om slutet var gott var inte allting gott denna söndagskväll fast alla trogna Rickfors-fans firade säkert julafton en dag när solen nästan aldrig ville gå ned.

/ Håkan

#5. vhs: Berlin

Postad: 2017-04-17 07:56
Kategori: vhs_dvd 38-1



NEIL YOUNG: Berlin (Channel 5, 1986)

DET KÄNNS SOM EN STOR YNNEST ATT IDAG, en vårdag 2017, få möjlighet att återvända till det fina minnet av två konserter jag upplevde i oktober 1982. Och både se och höra perfekt, nåja vhs-kvalitén kunde väl vara bättre. Jag har berättat allt jag vet om Neil Youngs Europaturné hösten 1982 och konserterna i Göteborg och Stockholm i två tidigare artiklar. Och jag har säkert i några bisatser uttryckt en viss besvikelse över albumet som följde i spåren efter turnén, "Trans", och skulle bli skivan som krönte den mäktiga liveupplevelsen men blev som en ganska lam vindpust.
   "Berlin" är en liveupptagning från turnéns avslutande konsert i Deutschland Halle i Berlin. På kassetten finns ungefär hälften av den ursprungliga konserten, elva låtar av 21, men det är en bra sammanfattning av den stora oförglömliga konsertupplevelsen. Med ett utmärkt balanserat urval och jag tycker mig få återuppleva konserten på ett ganska trovärdigt sätt. Där de revolutionerande nya låtarna, med sina elektroniska hjälpmedel, får sin beskärda del tillsammans med obligatoriska klassiker som i Neil Youngs fall inte går att komma förbi.
   Det är dock synd att inte Nils Lofgrens låt mot slutet av konserten, "Beggars day" alternativt "I don't want to talk about it", inte finns med här. Men det är väl också förklarligt. På en timme lång video utgiven i Neil Youngs namn finns det naturligtvis inte plats för några gästbesök men Lofgren finns med under nästan hela konserten och har då en mer aktiv roll än som bara kompmusiker.
   Neil Youngs plötsligt nyfunna intresse i elektronik, synthar, vocoders och överlag ett helt nytt och experimentellt sätt att skriva låtar genomsyrade hans höstturné 1982. Det är onekligen en spännande, omvälvande men tidsmässigt begränsad period i Neil Youngs karriär som här finns dokumenterad.
   Idén till detta udda intresse föddes redan ett år innan när inspelningarna för "Trans"-albumet inleddes. Från september 1981 till maj 1982 utvecklades det nya och, i Neil Youngs värld, ganska vågade soundet parallellt med albuminspelningarna. God framförhållning kan tyckas, ändå hann inte skivan släppas innan turnén. Det förlorade "Trans" mycket på och vi i publiken var inte riktigt förberedda på det nya materialet. Nu hade jag live inga problem med de nya låtarna, blev oerhört imponerad av det tunga och mäktiga soundet, men upplevde å andra sidan skivan i efterhand som tunn och opersonlig och mjukt poppig. Långt från Neil Youngs vanliga dignitet.
   Det spännande nya soundet påverkade inte hela konserten utan speciellt bara på de nya låtarna "Computer age", "Transformer man" och "Sample and hold" då Neil sätter på sig solglasögonen, den sladdlösa mikrofonen och den elektroniska utrustningen. Nils Lofgren gör likadant och tillsammans genomför de en sorts annorlunda duett med sina vocoderförvrängda röster.
   Det fungerar förvånansvärt bra på scen, samarbetet mellan Young och Lofgren är nästan teatraliskt, både ljudmässigt och visuellt. Nils får utnyttja sin vighet när han dansar omkring med sin gitarr, han slår ingen frivolt (som han brukade göra på sina solokonserter) men är fysiskt aktiv medan de elektroniska rösterna "pratar" med varandra. På just de här låtarna förstärks bandet med Joel Bernstein, vanligtvis Neil Youngs fotograf, på keyboards.

DET ÄR VÄL EGENTLIGEN BARA PÅ EN LÅT, "Transformer man", som tekniken tar överhand. Vi får se rullbandet med inspelad musik rulla och låten framförs singback, med Neil och Nils, utan andra musiker på scen.
   Det är ett oerhört tungt band som Neil Young ställde upp på den här turnén och när konserten/kassetten öppnar med "Cinnamon girl" är decibelmätaren verkligen på rött. Två högljudda elgitarrer och en congasspelare (Joe Lala) med elförstärkta handlator(!) gör allt för att skaka liv i den högljudda Neil Young-klassikern. Jag rekommenderar att videon spelas med hög volym för att konsertkänslan ska bibehållas.
   Lite mjukare blir soundet på "Little thing called love", som Neil presenterar som ny låt, där han spelar akustisk gitarr, Nils på piano och Ben Keith på smakfull lapsteel hängande från axeln. Allt medan fläktarna blåser i håret. Det blir inledningen till ett lugnare parti i konserten med först "Old man" och sedan Neil som ensam på scen framför "Needle and the damage done" längst ut på sin catwalk, en scenspecialitet som spelar stor roll visuellt under hela konserten.
   Neil förflyttar sig sedan till pianot fortfarande ensam på scen, "vattnar" munspelet och framför en förtjusande version av "After the goldrush" där han har uppdaterat texten "Look at Mother Nature on the run/In the nineteen seventies" till "...eighties".
   Den grandiosa publikupphetsande avslutningen på konserten med långa, högljudda versioner av "Like a hurricane" och "Hey hey my my" är identisk med verkligheten där finns stor plats för Neil Youngs spektakulära gitarrsolon. I den upplysta hallen vill jublet, ovationerna och ropen på "mer" aldrig ta slut innan förstummade tyskar får uppleva en världspremiär: Låten "Berlin" (en "brand new song" och inför låten förklarar Neil ackordsföljder för basisten Bruce Palmer) i halvtempo om staden han just nu spelar i.
   Lofgrens gitarr har en underliggande intensitet och melodin är kanske inte så spektakulär men har ändå kvalitéer som borde göra den kvalificerad för inspelningsstudion. Men låten har varken förr eller senare spelats offentligt!

/ Håkan




Beatles (59)
Blogg (373)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Jul (51)
Konserter (202)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< April 2017 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30

Anders 20/04: Kan vi inte få lyssna på (läsa) hela sommarprogrammet, nu har jag väntat i snart...

Stephen 16/04: Kul anekdot runt inspelningen av Da doo ron ron. Versionen som finns på Stardust...

Lasse 12/04: Ursprungligen skulle det ha varit tre låtar skrivna av Mickey Jupp. Men som det...

Jarmo Anttila 6/04: Omslaget är en kopia av/hyllning till J Geils Band "Bloodshot"...

Hans 31/03: Lustigt att vi båda föll för omslaget och medverkande musiker som avgjorde köpet...

Anders 14/03: Här i Nynäshamn igårkväll spelade Cordovas Truckin', Grateful Dead-låten. Jag gi...

Machoheart 27/02: Heja Warren Zevon! ...

Anders Jakobson 25/02: Uff! Svidande ord! Lustigt att du skrev om både skivan och konserten när det beg...

Mike Waxman 17/02: Såg dom på Malmen när dom lirade ett exklusivt set för specialinbjudna. Dom körd...

Mikael Löwengren 9/02: Han spelar förövrigt i coverbandet A Clear Band numera... https://www.facebook...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.