De tio senaste blogginläggen

LIVEALBUM #32: Tom Petty

Postad: 2020-09-28 07:51
Kategori: Bästa livealbum

TOM PETTY And The HEARTBREAKERS: Pack up the plantation – live (MCA, 1985)

I MITTEN PÅ 80-TALET VAR DET NATURLIGTVIS i absolut rätt kommersiella läge att släppa en liveskiva med Tom Petty & the Heartbreakers. De hade visserligen på våren 1985 släppt en spännande studioskiva, ”Southern accents”, men med nästan tio års skivkarriär bakom sig var det dags att dokumentera bandets liverepertoar. Med några riktigt rejäla albumklassiker bakom sig, ”Damn the torpedoes” (1979) och ”Hard promises” (1980), fanns det definitivt kvalificerat låtmaterial att luta sig emot.
   Med det bedrägliga facit i hand kan vi nu konstatera att Petty och gruppen 1985 ändå hade de riktigt stora höjdpunkterna framför sig. Turnén där de skulle kompa Bob Dylan låg inom räckhåll och för Pettys del hägrade ett spännande samarbete i Traveling Wilburys och två fantastiska soloalbum (”Full moon fever”, 1989, och ”Wildflowers”, 1994). Plus återföreningen med Heartbreakers på 90-talet som resulterade i än mer imponerande skivor. Så livedubbelalbumet ”Pack up the plantation” var ingen obeveklig slutsummering men en imponerande delrapport.
   Jag hade gärna valt en officiell liveskiva från 90-talet med ännu bättre och jämnare material att välja från men alla liveutgåvorna med Petty/Heartbreakers under 90- och 00-talet var mindre välplanerade och mindre officiella för att kunna kvalificera sig i min restriktiva bedömning av livealbum.
   Jag gör här ett litet avsteg från mina ursprungliga strikta regler att liveskivan helst ska dokumentera en och samma konsert eller från samma turné. ”Pack up the plantation” är huvudsakligen (11 av 16 låtar) hämtade från Petty & Heartbreakers 1985-turné två kvällar i augusti på Wiltern Theatre i Los Angeles. Övriga sex dokumenterade låtar (av vilka fyra är covers) är inspelade 1978, 1980, 1981 och 1983. Men skivan i det klassiska dubbelvinylalbum-formatet är ändå en homogen och mycket intressant livedokumentation av Tom Petty & Heartbreakers tidiga karriär. Stevie Nicks gästar på två spår och bandet är extraförstärkt med tre musiker på blås och två extra körsångerskor. Som ger ett maffigt levande intryck.
   De fem coverlåtarna på skivan, som i fyra fall är inspelade innan 1985, är faktiskt spännande små höjdpunkter. Låtar som inte har varit utgivna på skiva med Petty/Heartbreakers tidigare. På grymt svängiga ”Don't bring me down” lyckas bandet kopiera Animals-originalets fuzzgitarr och hammondorgel perfekt. Och Isley Brothers ”Shout” förvandlas till en lång, lång (9:30) finallåt med flera crescendon och mäktigt slut.
   Skivan ger, frånsett coverlåtarna, en ganska autentisk bild av den officiella konserten fast låtordningen är helt omkastad. "So You Want to Be a Rock 'n' Roll Star", som inleder här, fanns ursprungligen bland extralåtarna och övriga coverlåtar på konserten ”Little bit o' soul” och ”Route 66”, är alltså ersatta av äldre material.
   ”Pack up the plantation – live” är ingen greatest hits-inspirerad samling, då hade ovannämnda ”Dam the torpedoes” och ”Hard promises” representerats av fler låtar, men i demokratisk ordning har repertoaren hämtats från Petty & Heartbreakers samtliga album fram till och med ”Southern accents”.
   1982 ersatte basisten Howie Epstein originalmedlemmen Ron Blair och finns 1985 med i Pettys suveräna kompband som redan hade det eleganta, effektiva och oöverträffade soundet. Epstein var en mångkunnig och skicklig musiker men också en problematisk själ som under åren i Heartbreakers utvecklade ett drogberoende som gjorde att han 2002 fick ersättas av återkommande Blair.
   Via omslagets detaljerade information får man också en tydlig uppfattning om hur mycket folk som jobbar bakom på konsertturnéer. Kan vara en bra upplysning i dessa begränsade coronatider. Inte bara åtskilliga tekniker finns på listan utan även snickare, klädmakare och chaufförer bakom den stora manager-staben.


SIDE 1 RECORD ONE

1. "So You Want to Be a Rock 'n' Roll Star" (Jim McGuinn/Chris Hillman) 3:30
2. "Needles and Pins" (Jack Nitzsche/Sonny Bono) 2:23
3. "The Waiting" (Tom Petty) 5:08
4. "Breakdown" (Tom Petty) 7:43

SIDE 2 RECORD ONE

1. "American Girl" (Tom Petty) 3:50
2. "It Ain't Nothin' to Me" (Tom Petty/David A. Stewart) 6:05
3. "Insider" (Tom Petty) 5:16
4. "Rockin' Around (With You)" (Tom Petty/Mike Campbell) 3:20

SIDE 3 RECORD TWO

1. "Refugee" (Tom Petty/Mike Campbell) 5:22
2. "I Need to Know" (Tom Petty) 2:30
3. "Southern Accents" (Tom Petty) 5:20
4. "Rebels" (Tom Petty) 6:10

SIDE 4 RECORD TWO

1. "Don't Bring Me Down" (Gerry Goffin/Carole King) 3:40
2. "You Got Lucky" (Tom Petty/Mike Campbell) 4:20
3. "Shout" (O'Kelly Isley/Ronald Isley/Rudolph Isley) 9:30
4. "The Stories We Could Tell" (John Sebastian) 3:55

/ Håkan

Krönika: Mars 1997

Postad: 2020-09-25 07:52
Kategori: Krönikor

Den här krönikan har ingen personlig förankring utan berättar den i och för sig spännande historien om en av 70-talets mest kända hitlåtar som hade sina rötter i 1961 års popmusik. Men landade också i en helt ny svensk singel som var het och aktuell när jag skrev krönikan i mars 1997.

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda/Magasinet 21/3 1997.

EN RESA I TIDEN MELLAN 61 OCH 97

EN VANDRING I TIDEN KAN VARA EN MINST lika fantasieggande resa som att geografiskt förflytta sig från plats till plats.
   Historien jag ska berätta börjar 1961 i New York och får en fortsättning den här veckan på en svenskproducerad helt aktuell singel.
   Med en låt som via en dödlig sjukdom, stämningsansökan och fem-sex miljoner sålda ex satt djupa spår i pophistorien.
   I Bronx bland de fattigaste husen bodde en barskrapad låtskrivare, Ronnie Mack. Han övertalade en då okänd tjejkvartett, The Chiffons, att spela in en demo av ”He's so fine”.
Mack gick sedan runt och presenterade låten för ett otal olika förlag. Innan någon nappade. Skivinspelningen gjordes i Capitol-studion, där en tekniker (Johnny Cue) tipsade om det särpräglade ”Doo-lang, doo-lang”-introt.
   Tio skivbolag tackade nej innan det elfte, Laurie, drog vinstlotten. Skivan kom ut i februari 1963, nådde förstaplatsen i USA efter två månader och strax efter genombrottet dog Mack i Hodgkins sjukdom.
   Chiffons fick några hits till innan gruppen tynade bort. Som även låten borde ha gjort.
   Innan George Harrison 1970 skulle sparka igång sin solokarriär. ”My sweet lord” blev låten som gav George en flygande start.
   Redan några månader efter Harrisons skiva gick förlaget som ägde ”He's so fine” till domstol och hävdade att ”My sweet lord” var ett rent plagiat.
   En lång, utdragen process följde och först i december 1975 fastslogs att Harrison, som det hette, omedvetet plagierat ”He's so fine”. Han dömdes att betala 587 000 dollar i kompensation till motparten som vid utbetalningstillfället 1981 representerades av Allen Klein. Samme Klein som 1970, när ”My sweet lord” gavs ut, ironiskt nog var Harrisons manager.
   Under hela processen hävdade Harrison sin oskuld och påstod att gospelhitlåten ”Oh happy day” låg närmast i tanken.
   Med facit i hand kan vi konstatera att det är många karbonpapper mellan ”He's so fine” och ”My sweet lord”. Vilket svenska popgruppen Brainpool uppmärksammat och ger påpassligt ut de båda låtarna som ett medley på sin nya singel.
   Lyssna och det råder ingen tvekan. Det är samma låt med olika texter och arrangemang.
   ”My sweet lord” var först skriven för och utgiven av Billy Presten, på albumet ”Encouraging words” flera månader före Harrisons egen version. Prestons tolkning var klart gospelinfluerad och förde inte alls tankarna till 60-talspop.
   Där, som anonym albumlåt, kunde en av 70-talets största succéer gömt sig. För tid och evighet. Som skulle ha givit New York-domstolen mindre arbete, gjort Klein fattigare och tvingat Brainpool att leta andra låtar till nya singeln.

/ Håkan

Covers: The Commitments

Postad: 2020-09-23 07:54
Kategori: Cover-skivor

THE COMMITMENTS: Music from the Original Motion Picture Soundtrack (MCA, 1991)

SOM ALBUMTITELN KANSKE AVSLÖJAR tillhör den här coverskivan lika mycket soundtrack-kategorin. Ett soundtrack som till hundra procent innehåller amerikanska covers i soultraditionen från främst 60-talet. Fysiskt och fantastiskt framförda av ett fiktivt band i en historia (skriven av Roddy Doyle) som i sedvanligt irländsk realism blir oerhört underhållande. En film (regisserad av den nyligen avlidne Alan Parker) på gränsen mellan komedi, drama och musikfilm.
   Alan Parker hade ambitioner och önskemål om att få Van Morrison och Bob Hoskins i några roller men filmen är full av huvudsakligen okända skådespelare där nästan alla hade musikbakgrund men från mindre sammanhang. Medlemmar från ännu ej berömda The Corrs flimrar förbi i några små roller men en av skådespelarna, Maria Doyle Kennedy, var redan professionell som sångerska i den irländska rockgruppen The Black Velvet Band som gav ut sitt första album redan 1989.
   Men den stora framträdande rollen i filmen, som också blir det stora personliga genombrottet, gör den vid filminspelningen (hösten 1990) blott 16-årige(!) Andrew Strong som tar mikrofonen på sex av filmens och skivans 14 låtar. En grymt imponerande debut där han sjöng så övertygande och med sådan pondus att han just då befann sig på samma nivå som Al Green, Wilson Pickett och Otis Redding. Inte överraskande inledde Andrew redan 1993 sin solokarriär med egna skivor. Först på den Danny Kortchmar-producerade ”Strong” och sedan den i Sverige inspelade ”Out of time” (2000).
   I filmen bildas bandet, tio musiker och sångare som efter några komiska förslag till gruppnamn (Free Beer, A Flock Of Budgies, The Northsiders, The Liffy Lads, The Fucking Eejits...) till slut blir The Commitments, av en driftig manager som har sin bestämda uppfattning om bandets musikaliska riktning åt amerikansk soulmusik: ”The Irish are the blacks of Europe. And Dubliners are the blacks of Ireland. And the Northside Dubliners are the blacks of Dublin.”
   Filmen var en fantastisk upplevelse på biografen hösten 1991, rolig och musikalisk med mustiga imponerande versioner av de ganska välkända originalen. Bara några månader senare kom den här skivan som utan ackompanjerande bilder framför sig blev så mycket mänskligare. På enbart skiva är det inte lika upphetsande fast urvalet av låtar är intelligent.
   På Andrew Strongs mest framträdande låtar, ”Mustang Sally”, ”Take me to the river” och ”In the midnight hour”, är albumet en bra coverskiva utan att befinna sig på en extraordinär nivå. Det går liksom inte att öveträffa de ganska sönderspelade originalen. Då låter det lite mer spännande om Otis Reddings inte så kända ”Mr Pitiful”. Men rena ballader behärskar unge Andrew inte riktigt ännu och jag har säkert hört ett dussintal bättre versioner av den ofta magiska ”The dark end of the street”.
   De kvinnliga röstinslagen, på naturliga låtar som ”I can't stand the rain”, ”Chain of fools” och ”I never loved a man”, ger variationen en boost men inte heller de tolkningarna kan matcha originalen.


1. "Mustang Sally" (Bonny Rice) 4:02
1965. Singel med Sir Mack Rice (Låtskrivare: Mack Rice).
2. "Take Me to the River" (Al Green/Mabon Hodges) 3:36
1974. Albumet "Al Green explores your mind" med Al Green.
3. "Chain of Fools" (Don Covay) 2:58
1967. Singel med Aretha Franklin.
4. "The Dark End of the Street" (Dan Penn/Chips Moman) 2:34
1967. Singel med James Carr.
5. "Destination Anywhere" (Nickolas Ashford/Valerie Simpson) 3:08
1968. Singel med The Marvelettes.
6. "I Can't Stand the Rain" (Ann Peebles/Don Bryant/Bernard Miller) 3:12
1968. Singel med Ann Peebles.
7. "Try a Little Tenderness" (Harry Woods/Jimmy Campbel/Reg Connelly) 4:31
1932. Singel med Ray Noble Orchestra.
8. "Treat Her Right" (Gene Kurtz/Roy Head) 3:35
1965. Singel med Roy Head and the Traits (Låtskrivare: Roy Head).
9. "Do Right Woman, Do Right Man" (Dan Penn/Chips Moman) 3:15
1967. Singel-b-sida ("I never loved a man (the way I love you)") med Aretha Franklin.
10. "Mr. Pitiful" (Otis Redding/Steve Cropper) 2:07
1965. Singel med Otis Redding.
11. "I Never Loved a Man" (Ronny Shannon) 3:09
1967. Singel ("I never loved a man (the way I love you)") med Aretha Franklin.
12. "In the Midnight Hour" (Wilson Pickett/Steve Cropper) 2:21
1965. Singel med Wilson Pickett.
13. "Bye Bye Baby" (Mary Wells) 3:21
1960. Singel med låtskrivaren.
14. "Slip Away" (Wilbur Terrell/Marcus Daniel/William Armstrong) 4:27
1968. Singel-b-sida ("Funky fever") med Clarence Carter.

/ Håkan

LIVEALBUM #33: Humble Pie

Postad: 2020-09-21 07:50
Kategori: Bästa livealbum

HUMBLE PIE: Performance: Rockin' at the Fillmore (A&M, 1971)

AV ALLA SÅ KALLADE SUPERGRUPPER, som bildades i slutet på 60-talet med redan kända musiker, blev engelska Humble Pie en av de allra mest populära, framförallt live och i USA. Bildades tidigt 1969 med ambitionen att skriva sitt eget material men live utvecklades gruppen musikaliskt i den hårda skolan med huvudsakligen personliga versioner av covers på repertoaren. Många vill placera gruppens musik i heavy metal-facket men jag uppfattar gruppens musik på det här live-dubbel-albumet som tung och hård men klassisk rockmusik på rätt sida av den förrädiska gränsen till hårdrock. Det bevisar de här inspelningarna under två kvällar på Fillmore East i New York i slutet på maj 1971 mer än väl.
   Det som fick Humble Pie att få supergruppsstatus var när två profilerade ungdomsidoler bestämde sig för att bilda en grupp. Sångaren och gitarristen Steve Marriott hade musikaliskt nått vägs ände i det poppiga Small Faces som 1968 soundmässigt blivit vildare och rockigare. Samtidigt hade den 18-årige gitarristen och sångaren Peter Frampton tröttnat på rollen som popidol i The Herd som var i händerna på andra låtskrivare och producenter.
   Till den stjärnglänsande frontlinjen anslöt sig en inte oviktig kompsektion, basisten Greg Ridley (från Spooky Tooth) och trummisen Jerry Shirley (från mindre kända The Apostolic Intervention).
   Förutom några låtar som hela gruppen skrev tillsammans, förmodligen i inspelningsstudion, var Marriott/Frampton ingen låtskrivarduo utan de skrev sitt material till första skivorna på var sitt håll. Live blev det som sagt mycket covers, redan från hösten 1969 fanns en helt egen version av Yardbirds klassiker ”For your love” och ”Shakin' all over” i scenrepertoaren. Medan USA blev alltmer prioriterat för turnéer med stor popularitet som följd.
   På sätt och vis gick Humble Pie både sound- och publikmässigt i fotspåren efter Led Zeppelin som hade bildats ett halvår innan. Dagens liveskiva, ”Performance: Rockin' at the Fillmore” domineras av samma tunga och tuffa rockmusik som gärna sträcker ut och förlänger arrangemangen och låter spontana musikaliska infall och soloinsatser få sitt utrymme. Därför täcker två av låtarna på dubbelalbumets var sin skivsida med versionen av Dr Johns ”I walk on gilded splinters” som ett groteskt exempel, med solon av samtliga musiker plus ett flera minuter långt munspelssolo av Marriott.
   Humble Pie gjorde på konserten och nu skivan ganska egenarrangerade versioner av de gamla originallåtarna och har därmed fått credit på både Willie Dixons ”I'm ready” och Muddy Waters ”Rolling stone”, låten som gav namn åt en känd engelsk grupp sommaren 1962.
   Givetvis saknar jag Humble Pies originalmaterial på liveskivan men soundet och det kompromisslösa uttrycket kompenserar fullt ut när det exploderar i samarbetet mellan Peter Framptons högelektriska gitarr och Steve Marriotts hundraprocentiga utspel. Och när Marriott ibland också spelar elgitarr blir det ganska oöverträffat och själva låtinnehållet kommer i andra hand.
   Som när Humble Pie avslutar sin uppvisning med två covers som båda har Ray Charles-koppling men här förvandlats från r&b-inspirerat material till högexplosiv rockmusik. ”Hallelujah I love her so” är ett erkänt Ray Charles-original (1956) och han gjorde tidigt en uppmärksammad version av ”I don't need no doctor”. Men inget slår Steve Marriotts fullständigt obehärskade tolkningar.
   Liveversionen av ”I don't need no doctor” släpptes på framgångsrik singel i september 1971, två månader innan ”Performance: Rockin' at the Fillmore”, men däremellan lämnade Peter Frampton plötsligt Humble Pie för en solokarriär. Samarbetet Marriott/Frampton var väl inte problemfritt men det är inget som hörs på den här liveskivan.


SIDE ONE

1. "Four Day Creep" (Ida Cox) 3:48
2. "I'm Ready" (Humble Pie: words by Willie Dixon) 8:30
3. "Stone Cold Fever" (Humble Pie) 6:20

SIDE TWO

1. "I Walk on Gilded Splinters"
(Dr John Creaux) 24:30

SIDE THREE

1. "Rolling Stone" (Muddy Waters, arranged by Humble Pie) 16:10

SIDE FOUR

1. "Hallelujah I Love Her So" (Ray Charles) 5:10
2. "I Don't Need No Doctor" (Nick Ashford/Valerie Simpson/Jo Armstead) 9:20

/ Håkan

Krönika: September 1987

Postad: 2020-09-18 07:56
Kategori: Krönikor

Den hör krönikans innehåll får väl så här drygt 33 år senare sorteras in bland skvallerskriverier men när jag läste NME sommaren 1987 tyckte jag den var intressant och relevant att forma till en krönika.

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 8/9 1987.

BRUCE INGEN ÄNGEL LÄNGRE

SOMMAREN 1987 ÄR NU DEFINITIVT ÖVER och förbi. Vädermässigt är det väl bara daggmaskar och flodhästar som känner sig nöjda med säsongen och hitmässigt i rock- och popbranschen har det varit tunt, mycket tunt. Det var istället massmedianyheten om Bruce Springsteens negativa sidor, publicerade i New Musical Express i juli, som fascinerade mig mest denna sommar.
   Under fyndiga rubriker som ”Blinded by the hype” och ”Fooled in the USA” avslöjade NME, eller rättare sagt den amerikanska journalisten David McGee, en hel del pinsamma sanningar om världens största rockstjärna.
   I den utomordentligt påpassade position som Springsteen befinner sig i är det alltid lätt att bli anklagad och förföljd med absurda rykten. Men i detta fall är det några ytterst lojala Springsteen-medarbetare som uttalat sig för McGee. Visst är det bitterhet i botten på denna historia men mycket talar för att det är sanningar som berättas.
   Marc Brickman, ljustekniker, Doug Sutphin, Mike Batlan, båda instrumentexperter, och Obie Dziedric, allt-i-allo, är namn som förekommit i kretsen kring Springsteen mycket länge. På samtliga Springsteen-skivorna från ”Darkness” till ”Born in the USA” har deras namn nämnts.
   Nu har dessa medarbetare valt att berätta sanningen bakom myten om Bruce Springsteen.
   McGee har valt att sikta in sina anklagelser på den senaste boken om Springsteen, ”Glory days” av Dave Marsh, som enligt honom och många, många andra är en alldeles för okritiskt skriven gudasaga.
   Marsh är för övrigt gift med Barbara Carr som jobbar i Springsteens management.
   Förra året skänkte Springsteen 20 000 dollar, av en sammanlagd turnéinkomst på ofattbara 117 miljoner dollar, till stålverksarbetarna. Gjorde ett ”överraskande” konsertframträdande inför arbetarna och tv-bolaget ABC ”råkade” faktiskt ha en kamera där.
   Spekulativt, anser McGee och berättar att samtidigt som Springsteen skänkte 67 dollar toill varje arbetare inredde han sitt multimiljonershus i Rumson, New Jersey, för över en miljon dollar.
   Det var välgöraren Springsteen.
   I ”Glory days” berättas om inspelningen av ”Nebraska” - albumet som enligt boken tog en enda dag. Enligt Mike Batlan, som övervakade hela inspelningen, pågick den under flera veckor.
   Batlan har jobbat med Springsteen i 15 år och tillbringar mer studiotid med honom än någon annan, inklusive musikerna i E Street Band. Batlans namn nämns inte i ”Glory days”.
   Efter ”Born in the USA”-turnén lämnade Batlan jobbet med Springsteen. Han hade under de senaste åren fått ökade skyldigheter men lönen minskad till 1979 års nivå!
   Batlan blev också skyldig sin arbnetsgivare en kanot som försvann i en våldsam storm när Springsteen höll på att flytta in i sitt nya hus. Kostnaden drygt 300 dollar drog Springsteen på hans lön.
   Under Springsteens Europaturné 1981 protesterade många arbetare i hans crew mot dålig lön, jämförde med en Broadway-showturné där arbetarna som var med i facket tjänade det dubbla. Batlan fick då rådet: ”Gå gärna med i facket... men då arbetar du inte för Bruce mer”.
   Det var den arbetarvänlige Springsteen.
   Fler liknande incidenter berättas i NME om Bruce Springsteen som en gång i tiden (det är nu nästan tio år sedan) beskrevs som rockmusikens nye Messias. Efter dessa avslöjanden är det en påfallande skamfilade gloria över Bruce Springsteens huvud.

/ Håkan

Covers: Gyllene Tider

Postad: 2020-09-16 07:53
Kategori: Cover-skivor

GYLLENE TIDER: Swing & sweet (Parlophone, 1981)

ÄVEN DET KLASSISKA SKIVFORMATET EP (extended play), som var populärt på 60-talet, förekommer ibland i min coverkategori. Fyra låtar, två låtar på varje sida på sjutums-vinylen, är ju en alldeles lagom meny med musik. Och Gyllene Tider tog formatet till sitt hjärta tidigt i sin karriär. Skivdebuterade faktiskt med en ep, ”Gyllene Tider”, (fem låtar) 1978 innan EMI-kontraktet året efter var i hamn.
   ”Swing & sweet” släpptes som bonus-ep till Gyllene Tiders andra album ”Moderna tider” i mars 1981 och det hörs ganska tydligt att det fortfarande är tidigt i den svenska gruppens karriär. Jag minns hur gruppen i media vid den här tidpunkten slogs med Noice om uppmärksamheten hos den ännu yngre publiken. Jag tyckte då att GT konstnärligt, originellt och kreativt var musikaliskt vida överlägset sin motståndare. Jag är inte lika säker när jag idag lyssnar igenom de fyra låtarna.
   I versionen av ”Golden age of rock'n'roll”, som i introt ståtligt presenteras av Pugh Rogefeldt (vid tidpunkten EMI-artist), är det märkbart hur det ungdomligt rastlösa och orutinerade lyser igenom i framförandet och lägger sång och arrangemang på samma nivå som exempelvis ”En kväll i t-banan”. Det tar sig på övriga ep-låtar men den historiska storheten hos Gyllene Tider var inte så lätt att upptäcka så här tidigt i karriären.
   Däremot var Per Gessle, som har skrivit alla de svenska texterna till de utländska originalen, och bandet med producenten Lasse Lindbom i spetsen extremt mogna och vuxna i sitt urval av material till sina covers. Och man kan knappast beskylla Gyllene Tider för att välja kända hits när de valde låtar från Mott The Hoople, Beatles, Tom Petty och Beach Boys.


Gyllene Tider För Rock 'N' Roll (”Golden age of rock'n'roll”) (Ian Hunter/Per Gessle) 2:59
1974. Singel med Mott The Hoople.
Vill Ha Ett Svar! (”I need to know”) (Tom Petty/Per Gessle) 2:12
1978. Från albumet ”You're gonna get it” med Tom Petty and the Heartbreakers.
Och Jorden Den Är Rund... (”And your bird can sing”) (John Lennon/Paul McCartney/Per Gessle) 1:57
1966. Från albumet ”Revoolver” med The Beatles.
Ge Mej Inte Det Där (”Girl don't tell me”) (Brian Wilson/Per Gessle) 2:20
1965. Från albumet ”Summer days (and summer nights” med The Beach Boys.

/ Håkan

LIVEALBUM #34: Johnny Cash

Postad: 2020-09-14 07:59
Kategori: Bästa livealbum

JOHNNY CASH: At Folsom Prison (Columbia, 1968)

JOHNNY CASH, VARS LÅNGA KARRIÄR hade lika många höjdpunkter som uppenbara svackor, blev under några år runt 1970 expert på fängelsekonserter med liveskivor som följd. Det skulle visa sig vara ett kommersiellt framgångsrikt koncept ty under åren 1968-1970 hade Cash fem ettor på den amerikanska countrylistan av vilka tre var inspelade live. Hithöjdpunkten ”A boy named Sue”, nådde långt utanför alla countrykretsar. Men i Sverige var det faktiskt föregångaren ”Folsom Prison blues” som slog bättre med en tredjeplacering på Tio i topp 1968 som bäst.
   En förklaring till Johnny Cashs nya succé kan vara den nye producentens namn, Bob Johnston som då hade en inte lång men imponerande meritlista (Bob Dylan och Simon & Garfunkel)) bakom sig. Bob hade figurerat redan 1965 på Cash-albumet ”Sings the ballads of the True West”, som gitarrist och banjospelare, men tog över producerandet av Cash på ”At Folsom Prison”. Den skulle året efter följas av inspelningar på ännu ett Kalifornien-fängelse, San Quentin, och ännu större skivframgångar med albumet ”At San Quentin” med ovan nämnda ”A boy named Sue” i fokus.
   Men i den bästa favoritliveskiva-serien på Håkans Pop koncentrerar jag mig hårt på Johnny Cashs första försök som liveartist inför helnöjda fängelsekunder på Kalifornien-fängelset Folsom Prison 13 januari 1968. Den oförglömliga konsertstarten när Cash stegar fram till mikrofonen och meddelar ”Hello, I'm Johnny Cash” och möts av en öronbedövande respons är svår att glömma. Jublet följs av den 13 år gamla låten ”Folsom Prison Blues” med textrader rader som ”I shot a man in Reno...” som naturligtvis föll i god jord där inne på fängelset.
   Det Sam Phillips-producerade originalet skrev Cash redan 1953 men spelades in 1955 med bara två musiker i kompet, Luther Perkins, gitarr, och Marshall Grant, bas. Och de två, som när de kompade Cash på 50-talet kallades The Tennessee Two, fanns kvar bakom Cash när han uppträdde på Folsom-fängelset 1968. Ett komp som då var förstärkt med trummisen W S Holland och gitarristen/sångaren Carl Perkins. Och June Carter, som skulle gifta sig med Johnny Cash bara en dryg månad senare, hjälpte till på sång på några låtar.
   Efter den tillfälliga hitsingeln/duetten ”Jackson” (som finns med på Folsom-skivan) 1967 , med Cash och June, var Johnny Cash nu tillbaka på allvar på en het nivå i amerikansk showbusiness för första gången på fem år. ”Ring of fire” (1963), för övrigt skriven av just June Carter, och ”I walk the line” (1956) hette hans tidigare rejäla hits.
   60-talet var annars ett stökigt decennium för Johnny Cash. Privatlivet var fyllt med drogrelaterade brott, skilsmässa, grova förseelser och självmordsförsök. Och musikaliskt var det långt mellan höjdpunkterna.
   Känslan i Johnny Cashs framförande, bandets oerhört drivna men avskalade komp och publikens/fångarnas hörbara respons överträffar lätt låtinnehållet på ”At Folsom Prison”. Repertoaren är huvudsakligen en mix av gamla Johnny Cash-låtar och ännu äldre, ofta 50-talsbaserade, covers med få låtmässigt unika detaljer. Men det finns naturligtvis några oförglömliga höjdpunkter.
   ”25 minues to go” är den första låt Johnny Cash spelar in (på albumet ”Sings the ballads of the True West”, 1965) som är skriven av Shel Silverstein, mannen som kom att skriva ”A boy named Sue”. Här framförs den än känsligare. Sedan är ju ”Greystone chapel” helt unik, skriven av fängelseinternen Glen Sherley som befinner sig i konsertpubliken denna kväll.


Side 1

1. "Folsom Prison Blues" (Johnny Cash) 2:42
2. "Dark as the Dungeon" (Merle Travis) 3:05
3. "I Still Miss Someone" (Johnny Cash/Roy Cash Jr.) 1:38
4. "Cocaine Blues" (T.J. Arnall) 3:01
5. "25 Minutes to Go" (Shel Silverstein) 3:31
6. "Orange Blossom Special" (Ervin T. Rouse) 3:01
7. "The Long Black Veil" (Marijohn Wilkin/Danny Dill) 3:57

Side 2

1. "Send a Picture of Mother" (Johnny Cash) 2:11
2. "The Wall" (Harlan Howard) 1:49
3. "Dirty Old Egg-Suckin' Dog" (Jack H. Clement) 1:17
4. "Flushed from the Bathroom of Your Heart" (Jack H. Clement) 2:39
5. "Jackson" (with June Carter) (Gaby Rodgers/Billy Edd Wheeler) 2:56
6. "Give My Love to Rose" (with June Carter) (Johnny Cash) 2:41
7. "I Got Stripes" (Charlie Williams/Johnny Cash) 1:42
8. "Green, Green Grass of Home" (Curly Putman) 2:57
9. "Greystone Chapel" (Glen Sherley) 5:34

/ Håkan

12 september 1980 som var den 19:e...

Postad: 2020-09-12 14:58
Kategori: Blogg


Brevet som visar att Ulf Lundells ”Längre inåt landet” inte släpptes 12 september 1980. En förstoring nedan.

JUST IDAG, 12 SEPTEMBER, HAR DET SEDAN midnatt firats 40-årsjubileum i Sveriges samtliga Ulf Lundell-kretsar med anledning av att dubbelalbumet ”Längre inåt landet” påstås ha släppts det datumet 1980. Men jag vill kasta in en stor och mäktig brasklapp om sanningshalten i just det datumet. 12 september 1980 var med all säkerhet det officiellt planerade releasedatumet men det flyttades bevisligen (se brevet ovan) fram en vecka till fredagen den 19 september.
   Jo, jag har full förståelse för Lundell-fansens glada festhumör ty alla respektabla källor säger att ”Längre inåt landet” släpptes 12 september. Från Jens Petersons bok ”Full fart genom evigheten” (1983) via Måns Ivarssons Lundell-biografi ”Vill du har din frihet får du ta den” (2007) till Wikipedia är releasedatumet svart på vitt 12 september men jag har egna minnen och erfarenheter som säger något annat.
   Tillsammans med recensionsexemplaret av ”Längre inåt landet” fick jag ett personligt odaterat brev (se ovan) från Kjell Andersson, skivbolagslegendaren på EMI, som motbevisar att releasedatumet omöjligt kan ha varit 12 september. Förutom att han misslyckas med att stava till ordet recension(!) skriver han att ”Jag vore tacksam om din recention ej införes före onsdagen den 17/9. Eftersom de övriga recensenterna får den först på tisdagen. Hoppas du gillar plattan!”.
   Kjell syftar på att tisdag 16 september hålls releasefest för ”Längre inåt landet” på krogen Bad News i Kungsträdgården i Stockholm och från det datumet finns skivan alltså ute hos alla skivrecensenter.
   Brevet från Kjell Andersson är som sagt odaterat och jag minns inte exakt när jag fick skivan med brevet på posten men det bör ju vara senast måndag 15 september med tanke på att Kjell Andersson uttrycker sig som han gör. 17 september, första recensionsdag enligt Kjell, skriver jag en liten notis i Nerikes Allehanda (se höger) om skivan men recensionen i samma tidning publiceras lördag 20 september, en dag efter releasedatumet.
   Resten är, som man lite slarvigt brukar säga, historia. ”Längre inåt landet” blev en av 1980 års bästa skivor och när jag för drygt tio år sedan rangordnade 80-talets bästa album på Håkans Pop fick Ulf Lundells första dubbelalbum en hedrande tredjeplats.



/ Håkan

”Rambalaja”

Postad: 2020-09-11 10:24
Kategori: Skiv-recensioner



MIKAEL RAMEL
Rambalaja
(Paraply)


”GAMMAL SKÅPMAT” VAR MIN FÖRSTA SPONTANA och lite fördomsfulla kommentar till mig själv när jag fick återutgivningen av Mikael Ramels 20 år gamla liveskiva ”i min hand” - fast den enbart är en digital release. En så kallad arkivrensning med ett album vars originalupplaga från 2000 såldes slut och har även saknats på sedvanliga streamingtjänst. Vilket nu kompenseras och från idag åter finns tillgänglig digitalt på bland annat Spotify. Men, som så ofta händer, genom lyssning kom jag på bättre tankar...
   Skivan producerades ursprungligen i en tid när Mikael Ramel inte var så musikaliskt aktiv utan ägnade sig mer åt det privata arbetslivet med musikterapi vid vuxenhabiliteringen i Örebro. Åtta år efter sitt senaste album (”Musiktåget” med barnmusik) gick Mikael in i studion på Radio Örebro 1999 och spelade in ”Rambalaja” inför publik. Live i studion med andra ord och ljudet är helt perfekt där Mikaels vardagsrealistiska texter och tungvrickande poesi, ofta med komiska effekter, kommer till sin fulla rätt.
   Bandet som kompar Mikael kallade han för ett hobbyband som snabbt och spontant inför inspelningen också fick namnet Rambalaya. En blandning av musiker från Hällefors, där Mikael hade bott, förstärkta med hammondorganisten Pierre Swärd och örebroaren Poa Sörlin på sologitarr gav texterna en perfekt inramning. Mikael har ju haft för vana att jobba med skickliga och personliga gitarrister och Sörlin var väl i skicklighet och elegans den tidens Kenny Håkansson med flera anmärkningsvärda och finurligt klockrena gitarrsolon på sitt samvete.
   Kanske var det här, för drygt 20 år sedan, som Mikael Ramel började fundera på att musikaliskt titta tillbaka i karriären. På livespelningen lyckas han pendla mellan material från hans tidigare skivor som ”Till dej” (1972), ”Extra vagansa” (1974) och ”3:e skivan” (1977) och mer aktuella låtar. Och även tre låtar som var okända och outgivna vid inspelningstillfället, "Lycklig ända in", "Klockan tickar" och "Vilsam". Låtar som sedan spelades in ”på riktigt” och hamnade på Ramels nästa studioskiva, ”Vilken skillnad” (2005).
   ”Rambalaya” innehåller således många låtar med olika ursprung som här förenas till en mycket stark repertoar som lyfter fram texterna men också låter musiken sväva fritt i ofta folkmusikinspirerade arrangemang. Och i Ramels tillbakablickande fanns redan 1999 låtar som fortfarande finns i Ramels liverepertoar, ”Blinde mannen”, ”Långt in i naturen” och den festliga och delvis svenska versionen av Chuck Berrys ”No particular place to go”, som med Ramels fantasifulla texttolkning heter ”Små partiklar i min Pernod”.
   I en repertoar på hela 18 låtar som också innehåller några små atmosfäriskt kryddade instrumentala låtar som ger hela konserten en starkt underhållande prägel.

/ Håkan

Krönika: April 1997

Postad: 2020-09-11 07:53
Kategori: Krönikor

Jag har på konsert (nästan) alltid varit en hängiven anhängare av att njuta av musiken stående. Men här skrev jag en krönika om att sitta i konserthus och trivas är också njutbart. Resultatet av två täta besök i Örebro Konserthus och Stockholms Konserthus.

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda/Magasinet 11/4 1997.

DET ÄR SKÖNT ATT VETA SIN (SITT)PLATS

JAG HAR ALLTID HÄVDAT ATT KONSERTMILJÖN är mycket viktig för att liveupplevelsen ska bli optimal. Och i det sammanhanget har jag också beskrivit fördelarna att stå på en trång krog, en packad pub eller intim klubb framför stora omänskliga arenor eller ett strikt konserthus.
   Friheten att röra på sig, skifta position och leta efter bästa platsen för ljudet, vilket inte överraskande ofta är i närheten av ljudmixaren, har gjort att jag alltid trivts bättre på Ritz, Strömpis, saliga Lord nelson, Prisma, Contan, gamla Rockmagasinet och nu Loftet än på Konserthuset.
   Men jag är inte äldre än jag kan ändra mig. På en dryg vecka i mitten av mars besökte jag faktiskt två konserthus och det gav mig både en nostalgisk kick och en oväntat positiv känsla.
   Konserthus är sannerligen inte den levande rockmusikens mesrt naturliga hemvist idag. Varken i Örebro eller Stockholm, där jag alltså nyligen var på konsert med Magnus Uggla respektive Jackson Browne.
   Men på 70- och 80-talet var Konserthuset i de båda städerna den mest frekventa konsertlokalen.
Rockevenemangen och turnéproduktionerna hade på den tiden ännu inte drabbats av växtverk och storhetsvansinne.
   Så då kunde man här i Örebro Konserthus få njuta av både AC/DC (stökig högljudd konsert 1977), Stranglers, City Boy, Steve Gibbons Band, Ulf Lundell, Rockpile och Elvis Costello.
   Även i Stockholms Konserthus har jag upplevt några ”livsviktiga” konsertögonblick. Med Nils Lofgren, T Bone Burnett, Elton John (ensam vid pianot), Mott The Hoople, Boomtown Rats, Bad Company, Graham Parker, John Hiatt och Jackson Browne.
   Men det var alltså, innan den händelserika marsveckan, tio år sedan jag senast var på pop- och rockkonsert i ett konserthus.
   Kanske är det den annalkande ålderdomens sökande efter trygghet som gjorde att jag trivdes i bänkraderna. Eller den disciplinerade barndomen som gjorde sig påmind när det kändes skönt att åter veta sin (sitt)plats.
   Eller också var det, och det är nog troligast, den extremt överlägsna akustiken med följaktligen suveränt konsertljud som gjorde konserterna till fina upplevelser.
   Sedan är miljön i ett fashionabelt konserthus innan konsert så nyfiket förväntansfull och högtidlig, sorlet i foajén och viskningarna i salongen innan det ofta numera på rätt klockslag drar igång.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (441)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (19)
Jul (70)
Konserter (232)
Krönikor (142)
Larm (20)
Listor (49)
Maxi12" (35)
Minns (131)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2020 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30        

Per Gotthardsson 15/09: Jag var där och precis som i artikeln var jag där för Jon Hiseman och Colosse...

Per-Anders Karlsson 12/09: Dock var Stockholm 88 hästlängder bättre än 85 från en som var både i Göt...

Per-Anders Karlsson 12/09: John Landau sade att den andra konserten i stockholm på Hovet var Springsteens ...

Anders Sundh 9/09: Hej Rätt datum för konserten i Konserthuset är fredag 20 nov 1975. Jag var s...

Per-Anders 5/09: Bästa konserterna i Sverige någonsin dessa 2 1988. Han utklasssade Ullevi spe...

Per-Anders 5/09: Bra konserter men inte lika bra som 1988 på Stockholm Stadion. Kanske var där...

Per Theander 19/08: Hej, Håkan! Försöker med Googles hjälp luska ut när jag var i Örebro kons...

Hasse 26/07: Ja, Harvest gick varm på studentrummet i Örebro i början av 70-talet. Kan for...

Peter 17/07: Låter spännande. Ska bli intressant....

Björn Stein 4/07: Även Nisse klädde sig en Stones tisha, Some girls......

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.