2010-03-10
Covers: Steve Earle
Postad: 07:58
Kategori: Cover-skivor
STEVE EARLE: Townes (New West, 2009)
För första gången i min serie om coverskivor närmar vi oss en skiva där artisten ägnar hela utrymmet/skivan åt en och samma artist, låtskrivare eller band. Historien har genom decennierna presenterat flera sådana exempel. Ofta handlar det om en artist som tolkar Bob Dylan, det är nog det vanligaste objektet i genren, men det kan också vara Tom Waits eller Hank Williams. Eller som i Steve Earles fall: Townes Van Zandt. En låtskrivare, artist och människa som påverkat Earle mer än någon annan.Möjligen började Earle sin karriär som en kopia av Van Zandt. Men han har tidigare under hela sin karriär bara spelat in en enda Van Zandt-låt, “Tecumsey Valley” på ”Train a comin’”-skivan. Ty Earle har genom åren, framförallt de senaste drygt tio åren, gjort sin egen karriär, funnit sin egen stil och själv blivit en stor och personlig låtskrivare. Därför var tiden mogen förra året för Earle att göra en skiva med enbart Townes Van Zandt-låtar.
Du behöver inte veta någonting om Townes Van Zandt för att tycka om den här skivan. Men det hjälper givetvis för att du ska förstå Steve och hans urval och hur mycket den egensinnige låtskrivaren har påverkat Earle sedan han blev artist.
Det här är en tämligen konventionell Earle-skiva av sedvanlig suverän kvalitet utan att innehålla en enda originallåt. Men så har Earle levt livet parallellt med Van Zandts själ så länge att han format sitt liv efter Texas-profilen. Inklusive ett djupt drogberoende som Earle överlevde medan Van Zandt gick under. Steve gav sonen Justin Townes Earle namn efter sin förebild och tillsammans gör de en av skivans mest imponerande låtar, ”Mr Mudd and Mr Gold”, som duett.
Här finns fler fantastiska låtar och ingen, absolut ingen, är bättre än Earle att tolka Van Zandts låtar för ständigt nya generationer.
”Townes” är naturligtvis också en hyllning till Van Zandt. På framsidan på cd-häftet är det en bild av Townes medan artisten själv visar upp sig på baksidan. Det är mycket hjärta i det här och Earle har lagt ned hela sin själ i både framförande och urval.
Jag kan koncentrera mig på det allra bästa. Inledande ”Pancho and Lefty”, säkert en av skivan mest kända Van Zandt-låtar, är en ypperlig ballad där Earle sjunger med känslig röst till ett viskande komp med rasslande percussions. Även ”Colorado” framförs i en trubadurliknande stil där demoupptagningen var så bra att den fick komma med på skivan.
Det är de lugnare och mer avskalade låtarna som är mina favoriter. ”Rake” är en psalmliknande sång med tramporgel i kompet och en tung akustisk gitarr. Och den berättande texten om att stå i arbetslöshetskön på ”Marie” är mycket fin. Men även den mer uptempo och folkrockskryddade ”Loretta” där fru Earle, Allison Moorer, sjunger vacker duett tillhör topparna. Medan kompet faktiskt påminner om John Lennons ”Give peace a chance”.
Jag kan alldeles för lite om Townes Van Zandt för att bedöma om Earle tolkar låtarna bättre eller sämre än låtskrivaren själv. Men det är sådana här skivor som lär mig. Jag är lika obevandrad men ständigt nyfiken på andra amerikanska artister som Ry Cooder, Randy Newman, Little Feat och Grateful Dead. Jag har hört men inte tillräckligt och inte haft möjlighet att gå på djupet.
Låtarna:
Alla låtarna skrivna av Townes Van Zandt utom "Delta momma blues" (Matthew Moore/Ruben Studdard/Townes Van Zandt)
1. Pancho And Lefty
1972. Singel.
2. White Freight Liner Blues
Från albumet "Live at the Old Quarter, Houston, Texas" (1977), inspelad 1973.
3. Colorado Girl
1969. Från albumet "Townes Van Zandt".
4. Where I Lead Me
1971. Från albumet "Delta momma blues".
5. Lungs
Från albumet "Live at the Old Quarter, Houston, Texas" (1977), inspelad 1973.
6. No Place To Fall
Från albumet "Live at the Old Quarter, Houston, Texas" (1977), inspelad 1973.
7. Loretta
1978. Från albumet "Flyin' shoes"
8. Brand New Companion
1971. Från albumet "Delta momma blues".
9. Rake
1971. Från albumet "Delta momma blues".
10. Delta Momma Blues
1971. Från albumet med samma namn.
11. Marie
1994. Från albumet "No deeper blue".
12. Don't Take It Too Bad
1969. Från albumet "Townes Van Zandt".
13. Mr.Mudd And Mr.Gold
1972. Från albumet "High, low and in between".
14. (Quicksilver Daydreams Of) Maria
1968. Från albumet "For the sake of the song".
15. To Live To Fly
1973. Från albumet "Live at the Old Quarter, Houston, Texas" (1977), inspelad 1973.
/ Håkan
2010-03-08
#45/70: "Taxi to the terminal zone"
Postad: 07:52
Kategori: 70-talets bästa
DUCKS DELUXE: Taxi to the terminal zone (RCA, 1975)
Idag inleder vi med ett fyra rader långt citat från en text till en Chuck Berry-låt, ”Promised land”:Swing low chariot come down easy
Taxi to the terminal zone
Cut your engines and cool your wings
And let me make it to the telephone
Automatiskt träffar vi då på en albumtitel på en 70-talsplatta vars sound kallades pubrock när den kom men egentligen var en musiksort som innehöll allt. Från jazz via country och blues till rock’n’roll för att göra en lång historia kort. Och Ducks Deluxe, som hade sina musikaliska rötter i USA, är min uppenbara favorit i genren. Det har jag berättat några gånger tidigare i både långa och längre artiklar, konsert - och skivrecensioner och setlists.
Ducks Deluxe hade en förhållandevis kort skivkarriär. Gruppens båda album släpptes samma år, 1974, med singlar och ep-spår utspridda på 1973 och 1975. Debuten från februari 1974, ”Ducks Deluxe”, är en helt okej skiva med sin fina blandning av ballader, tuff rock, pop och Dylan-inspiration. Men skivan därpå, ”Taxi to the terminal zone” från december 1974, är ett strå vassare. Inte minst soundmässigt med tanke på att gruppen hade utökat med pianisten Andy McMasters och lyckats engagera Dave Edmunds som producent. ”The legendary Dave Edmunds” som det står på omslaget.
Skivan spelades in i augusti och i november 1974 i den studio där Dave Edmunds i stort sett bodde i under några år, Rockfield Studios, Wales. Där hade han innan Ducks-äventyret producerat skivor med Wales-kollegorna Shakin’ Stevens & the Sunsets (”A legend”, 1970), Man (”Be Good to Yourself at Least Once a Day”, 1972), Foghat (”Foghat”, 1972), Arthur Browns band Kingdom Come (”Journey”, 1972), Brinsley Schwarz (”The new favourites of Brinsley Schwarz”, 1974) och hårdrockarna UFO (”Phenomenon”, 1974). Plus hans egna soloskivor där han ofta spelade alla instrument själv. Edmunds var vid den här tiden en riktig studioräv. Och han var också musikaliskt ansvarig för musiken till filmen ”Stardust”. Under våren ska jag återkomma till det soundtracket…
Det är inte bara albumtiteln som är hämtad från Chuck Berrys liv. Ibland svänger det lika rock’n’roll-klassiskt om låtarna och ibland blir det rivig rock à la Rolling Stones. Men med tre olika sångare, Sean Tyla, Nick Garvey (som på skivomslaget kallas Nicky för första och enda gången i hans karriär…) och Martin Belmont, och ännu fler olika låtskrivare i bandet har ”Taxi…” en helt underbar variation.
Det var en låt från ”Taxi…” som fick mig intresserad av Ducks Deluxe en gång i tiden, ”Love’s melody”. Kanske inte den låt som kan kallas representativ för bandets USA-inspirerade sound men ändå en stor och klockren hitlåt i hela sin struktur. Skriven av bandet senaste medlem Andy McMasters. En engelsk delikatess mitt i den amerikanska dominansen.
Sean Tyla var på den här tiden väldigt USA-fixerad i sin musik och sina texter. På Ducks första skiva skrev han en låt som hette ”West Texas Trucking Board” (med den inledande textraden ”I pulled into Deadwood, about the dead of night”) och på den här skivan fortsätter han med ”Rio Grande” med snyggt steelguitar-spel av Dave Edmunds. Även den Stones-rockiga ”Cherry pie” och ”Paris 9” är starka Tyla-låtar. Ducks cover av Flamin’ Groovies ”Teenage head” tillhör väl också de USA-inspirerade materialet.
Vid sidan av ”Love’s melody” finns det ytterligare en exemplarisk poplåt, Garveys ”My my music”. Där McMasters spelar snyggt piano och Wilko Johnson klappar händerna anonymt i bakgrunden.
Bland så mycket fantastisk poprock finns det även plats för ballader. Garvey sjunger en fantastisk ”I’m crying” och Belmont är minst lika imponerande i ”Rainy night in Kilburn”.
Strax efter release av ”Taxi…” lämnade Garvey och McMasters bandet och ett drygt halvår senare fanns inte gruppen mer. En finalkonsert på 100 Club 1 juli 1975 utvecklade sig till en spektakulär happening och ett historiskt datum för pubrockhistorien. Inte så mycket av musikaliska skäl som av alla spontana gästartister som invaderade scenen och ville vara med. Kvällen finns inspelad och utgiven på skiva, mer eller mindre illegalt, men ljud och sound är under all kritik.
/ Håkan
2010-03-07
Ett oplanerat stopp på vägen hem
Postad: 20:10
Kategori: Blogg
KONSERTJOHN LINDBERG TRIO
The Buddy Holly Bar, Örebro 6 mars 2010
Konsertlängd: 23.30-00.42 (72 minuter)
Min plats: ca 4 meter till höger om scenen.
Det här var i allra högsta grad ett spontant konsertbesök, helt oplanerat och egentligen bara ett oväntat stopp på vägen hem efter en fantastisk middag på restaurang, en mellanöl på Bishops Arms och ett kort gästinhopp på Björnstugan där mina vänner Joakim och Gördis stod och dj:ade. Sedan ville jag faktiskt gå hem när min fru Carina nästan tvingade mig att stanna till på Buddy Holly Bar för att våra favoriter från fredagskvällen, John Lindberg Trio, gjorde en helt officiell spelning.
Jag kanske inte var så svår att övertala, bandet är ju verkligen en fröjd för örat, och det var nära till konsertstart, ingen kö i entrén och lagom med folk i lokalen. Bandet stod redan på scenen och laddade för en sedvanligt explosiv start på konserten.
Det blev låtmässigt närmast en repris av konserten vi redan upplevt ett dygn tidigare. Fast lite kortare och lite mer opersonlig. Men det berodde mest på lokalen och på publiken som här var på betydligt större festhumör och till viss del ignorerade det som hände på scenen.
Men även bandet gjorde en mer professionell konsert med lite större fokus på gitarrsolon och show. Men naturligtvis svängde det sanslöst och jag blev ännu en gång medveten om vilken fantastisk trummis Joakim Dunker är, fullt jämförbar med både Terry Williams (Rockpile) och Mats Forsberg (Refreshments).
/ Håkan
”Sånt man egentligen har sett”
Postad: 09:52
Kategori: Skiv-recensioner
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/3 2010.
Aguson & Östra Ågatan BandSånt man egentligen har sett
(Killer Cobra/Sound Pollution)
Har man sett Aguson och för all del hans duktiga kompband Östra Ågatan Band på konsert är det svårt, på gränsen till omöjligt, att på skiva toppa den upplevelsen. Ty Aguson själv, eller Peter Augustsson som han egentligen heter, är ett under av naturlig och sprudlande liveartist som lyfter en konsert, både med låtar och mellansnack, långt över det ordinära.
På skiva, och då är det enkelt att ta det nya albumet ”Sånt man egentligen har sett” som utmärkt exempel, är det musikaliskt inte lika hejdlöst avväpnande och glatt utan mer eftertänksam vispop.
Aguson, som kommer från Kumla, delar nu hemstad med Lars Winnerbäcks rötter och vissa vill gärna jämföra de båda låtskrivarna. Både som artister och till sound. Och visst finns det väl ett uppenbart musikaliskt släktskap mellan de två artisterna där båda befinner sig i singer/songwriter-fåran av svenska artister. Men just nu, Aguson är ju så mycket färskare som soloartist, kan man på sin höjd höra likheter mellan dagens Aguson-vispop och de tidiga Winnerbäck-låtarna.
Den gränslösa och utåtriktade spelglädjen live är på skiva dämpad till väldigt textcentrerade låtar från en genuin låtskrivare. Agusons röst gränsar till den visorienterade trubaduren med personliga texter medan musiken och arrangemangen håller sig på en lättjefull lagom nivå. ”Viktlös”, som råkar vara en titel på en låt här, skulle också kunna vara en beskrivning eller programförklaring på Agusons andra album.
Texterna är som sagt väldigt eftertänksamma medan musiken låter lite för bra, välproducerad och försiktig för att passa till de ibland vemodiga textraderna. Han når inte riktigt under huden. Svärtan som ibland brukar uppträda hos Winnerbäck, för att återigen dra en parallell, finns inte här.
Däremot många trygga och fantastiskt välljudande folkpopmelodier där dragspelet, steelgitarren och fiolen möts i korsningen mellan lättsam country och rytmisk folkrock. Akustiskt och mjukpoppigt men ibland blixtrar det till i det trygga lunket. Som rullande elektriska ”Vackla eller stå” där en brutalt vacker trumpet och en läcker vilda västern-gitarr dekorerar snyggt. Eller i bluesmunspelet som dominerar den rytmiska ”Stackars Johnny”.
Ändå är det de glatt svängiga låtarna som är skivans signatur och det är svårt att tycka illa om den inledande ”En god prognos”, den tydligt hitinriktade ”Östra Ågatan Strand”, den Lasse Lindh-aktiga popmusiken i ”Socker i sår” och den avslutande mäktiga balladen ”Östra Ågatan Band”.
/ Håkan
2010-03-06
Musikaliskt godis i glada vänners lag
Postad: 17:03
Kategori: Konserter
KONSERT
Aguson & Östra Ågatan Band
John Lindberg Trio
Privat 5 mars 2010
Konsertlängd: 22:30-23:30 (60 min), 23:45-00.15 (90 min)
Min plats: ca 4 meter svagt till vänster framför scenen.
John Lindberg Trio:
John Lindberg, gitarr och sång
Joakim Dunker, trummor
Martin Engström, ståbas
Välkommen till en förvirrad rapport från fredagskvällens konserter i källarlokalen på öster i Örebro. Det var, ska det erkännas, rätt mycket spring till baren men jag kom ifrån äventyret med minnet i behåll fast det glada humöret ibland spelade spratt för det mer analyserande minnet. I goda vänners lag bjöds det på musikaliskt godis i flera timmar.
Aguson har en ny skiva ute, recension imorgon på den här sidan, men han och han hjärtliga band bjöd under en timmes tid inte bara på låtar från nya skivan, som i mina öron uppfattas som ett bra men alldeles för snällt album, utan de framförde också låtar från förra skivan och även titlar som jag inte kände igen eller kunde härleda till någon av Agusons skivor.
Det blev inte oväntat en glad start på konsertkvällen där Aguson på sedvanligt sätt fångade publiken både med sång och prat. Med ett band som innehåller både steelgitarr, dragspel och banjo blev det följaktligen mycket sväng i arrangemangen från första till sista låt. De hann inte med så många låtar (se låtlistan nedan) ty Aguson är ju en berättare av rang där historierna mellan låtarna var minst lika underhållande som själva konserten.
John Lindberg Trio som äntrade scenen framåt midnatt svängde minsann inte mindre. De har spolat Rock-A-Billy i sitt gruppnamn och musiken är så mycket mer än bara gammal tempoladdad rock. Trots den typiska rockabillysättningen, med gitarr, ståbas och trummor, spelade de exempelvis Johnny Cashs ”Ring of fire” vilket givetvis just då gav konserten ett countryfierat stuk. Men även Bruce Springsteens ”I’m on fire” och ”Fire” finns numera med i gruppens liverepertoar som musikaliskt har breddats sedan jag såg bandet som förband till Refreshments för några år sedan.
Ledaren i bandet, John Lindberg själv, drog naturligtvis till sig blickarna liksom Martin Engströms spektakulära ståbas men själv stod jag och bara älskade Joakim Dunkers trummor. Mer energiskt, tajt och explosivt trumspel har jag inte upplevt sedan, ja kanske, pappa Ingemar Dunker på sin tid bakom bland annat Ulf Lundell och Perssons Pack. Jag var naturligtvis tvungen att påpeka för Joakim att jag en gång i tiden kände hans pappa. Att jag till och med hade träffat honom på Mallorca 1976. En väldigt ödmjuk Joakim berättade att han var född 1986 och att han spelat trummor sedan barnsben. Bara 23 år och redan helt fullärd rummis.
Agusons låtar:
Tragiskt men sant
Småstadslögn
Mr Johnssons klagosång
Vackla eller stå
Östra Ågatan Strand
Stort hus på landet
Sånt man egentligen har sett
Stackars Johnny
Extralåt:
Vapenbröder
/ Håkan
Grattis Mickey Jupp, 66!
Postad: 09:42
Kategori: Grattis!
Den store pubrockhjälten, engelsmannen, låtskrivarfavoriten och fantastiske sångaren Mickey Jupp fyller just idag 66 år. Det senaste året har varit händelserikt för Jupp som nu bor uppe i Cumbria i norra England där han faktiskt brukar dyka upp oannonserat på pubarna. Förra lördagen gjorde han ett överraskningsinhopp i The Mo Whitham Band, som alltså leds av Legend-gitarristen. En konsert, på puben The High Cross Inn i Broughton-in-Furness, som också spelades in. Mo har skickat två låtar, "St James Infirmary" och ”Blues coalition”, till Lasse Kärrbäck, som driver den allt mer officiella Mickey Jupp-sidan, och även givit tillåtelse att de spelas på hemsidan (se under ”Audio Demos”, låt nummer 27 och 28).
"St James Infirmary" är en ledset vemodig blueslåt med piano, gitarr och Mickeys röst i fin form. "Blues coalition" är en över sex minuter lång blueslåt i en underbart bra inspelning. Med både en gitarrist och pianist i högform. Mickey sjunger och texten är så där vemodigt bitter som Jupp-låtar är när de är som bäst. Till synes spontant har han lagt till "I ain't had no good lovin since Southend United last won away" i texten.
Strax innan Mickey fyllde 65 förra året släpptes Legends sensationella (det var trots allt nästan 37 år sedan deras senaste officiella release…) comebackskiva ”Never too old to rock” . Två veckor senare dök det upp en 16 låtar lång demo, ”Favourites”, och innan det blev sommar dök det upp ännu ett i allra högsta grad Jupp-relaterat album, ”Country & Northern”, där Jupp och Legend-medlemmen Chris East gjort en skiva med både countryfierat och jordnära originalmaterial.
Jag har också berättat om hur Lasse Kärrbäcks direktkontakt med Mickey utvidgades under senaste hösten.
Det finns inga kända Mickey Jupp-klipp på YouTube men på Kärrbäcks sida kan du ladda ner en "Long distance romancer"-video filmat hemma hos Mickey där han pratar om sitt liv och sina sånger. Där finns även den tyska videon till "Wait", en opublicerad Jupp-låt, där Mickey och bandet skriver låten samtidigt som de spelar in den.
Dagen till ära ber jag att få bjuda på Dr Feelgoods svettiga version av Mickeys ”Down at the doctor’s”. Med Lee Brilleaux och bandet i högform.
Andra både glada och sorgliga Legend-nyheter är:
Basisten John Bobin har också ett eget band, coverbandet Hunt, Runt, Shunt and Cunningham, som är på gång med en cd där två Mickey Jupp-låtar ingår, ”There’s a thing” och ”Hunt, Runt, Shunt and Cunningham”. Den senare låten är specialskriven av Mickey och albumet har fått titeln ” Pack up while you’re winning!”.
Här kan ni höra “Mystery train”...
…och här kan ni höra Chuck Berrys ”Back in the USA”.
Chris East, som fanns med i upplaga 1 av Legend och sedan samarbetade med Mickey Jupp på ”X”-albumet, gjorde i tisdags en bypass-operation på sjukhuset i Blackpool. Och trummisen Nigel Dunbar, också medlem i detta tidiga Legend, har dessvärre avlidit i en hjärtattack.
/ Håkan
2010-03-05
Grabbarna är redan stora
Postad: 07:58
Kategori: 70-talskonserter
Efter flera års harvande och två album fick City Boy sommaren 1978 en stor hit med "5-7-0-5". Nya albumet "Book early" kom samma höst och den följande turnén ledde till Sverige. I samband med en intervju med bandet på Hotell Malmen i Stockholm såg jag konserten på Göta Lejon 18 januari men också dagen efter i Örebro Konserthus.
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/1 1979.
KONSERT
CITY BOY
Göta Lejon, Stockholm 18 januari 1979
Lol Mason (sång)
Steve Broughton (sång och gitarr)
Max Thomas (sång och keyboards)
Chris Dunn (bas och sång)
Roy Ward (trummor och sång)
Mike Slamer (gitarr)
City Boy på scen är populärt. Åtminstone i Sverige där hela turnén är slutsåld och därmed gör oss i Sverige till ett andra hemland för gruppen vid sidan av Australien och Kanada där de också säljer många skivor. De kommer närmast från framgångar i Kanada till Stockholm och inte mindre framgångar.
Allehanda hade möjlighet att närvara vid soundcheck på Göta Lejon några timmar före konserten och fick uppleva hur noga förberedelserna var inför en konsert med City Boy.
Där var de sex killarna i gruppen och gjorde sig hemmastadda på den något trånga scenen påjagade av den entusiastiske ljudteknikern som befann sig vid mixerbordet i salongens mitt. Varje instrument och mikrofon kollas och det blev ett virrvarr av musik när de inte drog igenom hela låtar. Och i salongen satt managern Ralph Simon och strölyssnade medan han var djupt försjunken i en tjock roman.
Eko, ljussättning och ytterligare instrument kollades och diskuterades. Och Simon sjönk allt djupare i romanen.
Så småningom blev alla nöjda och drog sig tillbaka medan folk intog sina platser innan showen, något försenad, kunde börja.
City Boy har en något annorlunda sättning med två sångare som också är sina respektive motpoler. Till vänster den lille Steve Broughton, som också spelade gitarr och var mest sprallig, och vid sidan av honom Lol Mason, en skäggig bastant kille som man nog helst vill undvika på en mörk bakgata. Båda sjöng de fantastiskt bra och kompletterade varandra utmärkt.
Det var full fart från start. Rockiga ”Walk on the water” angav direkt kvällens ton och publiken var genast med på noterna. Redan på andra låten, ”Moving in circles”, stod publiken på de främsta bänkraderna upp.
Sedan följde 13 låtar jämnt fördelade från alla deras skivor. En klockren show som inte avslöjade några misstag. Noga planerat och omsorgsfullt arrangerat kunde inget gå fel. Ur deras digra repertoar saknade jag inte många färgstarka låtar. Kan i denna stund bara minnas en, ”Sunset boulevard”.
Däremot kunde jag glädjas åt monumentala låtar som ”5000 years” med härligt tvära kast, Young men gone west”, där Steve spelade akustisk gitarr utmärkt. Sedan visade sig trummisen Roy Ward vara en duktig sångare i ”5705”, vilket jubel, och ”Cigarettes” innan Lol bytte till vit kavaj och Steve till kråsskjorta och hög hatt inför finalen med titellåten från gruppens andra album, ”Dinner at the Ritz”. En pampig och storslagen avslutning med allsång och ”Over the rainbow”. Och publiken hade ännu inte fått nog.
Vad som förut var en axelryckning var så dags en självskriven sanning. City Boy är stora. Inga framgångar i världen kan förstöra dessa suktiga och trevliga killar.
/ Håkan
2010-03-03
Soundtracks: "The Million Dollar Hotel"
Postad: 07:57
Kategori: Soundtracks
THE MILLION DOLLAR HOTEL (Island, 2000)
Bono har inte bara skrivit manuskript och finansierat Wim Wenders film ”The Million Dollar Hotel”. Helt logiskt är han också ansvarig för soundtracket som har ett osedvanligt intressant innehåll och en ännu ovanligare hög lägstanivå.Dels bidrar Bono själv med många insatser och dels finns han med i bakgrunden på de flesta låtarna.
"The Million Dollar Hotel" är ett naturligt sammanhängande soundtrack. Hela U2 figurerar på tre spår som samtliga håller en oerhörd kvalité. Som år 2000 dök upp och släckte törsten på varje U2-fanatiker som trånade efter ett nyinspelat album från de fyra irländarna som här återförenats med både Brian Eno och Daniel Lanois.
Skivan inleds storartat med "The ground beneath her feet", Salman Rushdies text till U2:s musik. Med en hook, spelad på steelgitarr, som inte undgår någon.
Även "Stateless" och "The first time" är starka låtar av klassiskt U2-snitt. Ett steg tillbaka till tiden när U2 var ett ödesmättat, majestätiskt och magiskt band.
På ytterligare tre låtar uppträder Bono på egen hand, ofta tillsammans med ett specialkomponerat band, och dyker också upp bakom skådespelerskan Milla Jovovich, hennes version av Lou Reeds "Satellite of love" är underbar.
I The Million Dollar Hotel Band, som leds av Bono och Lanois, återfinns både Brian Eno, Jon Hassell och Bill Frisell som bidrar med soloinsatser som lutar åt det jazziga hållet men ändå inte faller ur ramen.
Inte ens Hassells nio minuter långa liveversion av "Amsterdam blue" är malplacerad i det här sammanhanget men drar möjligen ner tempot en aning. Liksom några repriser av redan framförda låtar.
Även en osannolik och helt sanslös version av "Anarchy in the UK", som avslutar skivan, hör hemma på den här skivan fast den musikaliskt står ut ordentligt. Det är latinrockaren Tito Larriva som tillsammans med husbandet drar en galet spanskspråkig(!) version av Sex Pistols klassiker, här med titeln "Anarchy in the USA". Med halva U2 och gitarristen Chris Spedding (som okrediterad även spelade på originalet 1976!) i det utökade kompet. Vilken final!
Innehåll:
1. The Ground Beneath Her Feet - U2 with Daniel Lanois
2. Never Let Me Go - Bono and the MDH Band
3. Stateless - U2
4. Satellite Of Love - Milla Jovovich and the MDH Band
5. Falling At Your Feet - Bono and Daniel Lanois
6. Tom Tom's Dream - The MDH Band
7. The First Time - U2
8. Bathtub - The MDH Band
9. The First Time (Reprise) - Daniel Lanois and the MDH Band
10. Tom Tom's Room - Brad Mehldau with Bill Frisell
11. Funny Face - The MDH Band
12. Dancin' Shoes - Bono and the MDH Band
13. Amsterdam Blue - Jon Hassell, Greg Arreguin, Jamie Muhoberac, Peter Freeman
14. Satellite Of Love (Reprise) - The MDH Band featuring Daniel Lanois, Bill Frisell, Greg Cohen
15. Satellite Of Love (Danny Saber Remix) - Milla Jovovich with Jon Hassell and Danny Saber
16. Anarchy In The USA - Tito Larriva and the MDH Band
/ Håkan
2010-03-02
Tom ”T-Bone” Wolk (1951-2010)
Postad: 09:27
Kategori: Minns
Stod i köket i morse och gjorde frukostmackan när det från tv:n i en reklampaus strömmade ut musik: ”Maneater” med Hall & Oates. Men jag tänkte inte på Daryl Hall, jag tänkte inte på John Oates utan jag tänkte på multiinstrumentalisten T-Bone Wolk som avled på lördagen i en hjärtattack. Wolk inledde nämligen sin professionella karriär som basist i Hall & Oates band vid tidpunkten för just den stora hitlåten. För övrigt en alldeles utmärkt bugglåt när jag har agerat dj på typ firmafesten.
Han kom sedan att spela bakom en mängd olika artister och på en lika stor mängd olika instrument. Allt från bas till keyboards, gitarr, dragspel och mandolin. På skivor som Squeezes ”Babylon and on”, Willie Niles ”Places I have never been”, Roy Orbisons ”King of hearts” och T-Bone Burnetts ”Talking animals”.
Men mest minns jag hans insatser på Elvis Costellos skivor. Wolk kom med i Costellos komp i samband med ”King of America”-skivan och började då också spela live med honom. Ett samarbete som sedan sträckte sig över ”Spike” och ”Mighty like a rose” men Wolk spelade också bas på ”Painted from a memory”, Costellos samarbete med Burt Bacharach.
Wolk var en osedvanligt uppskattad musiker, bland annat i husbandet på Saturday Night Live, och visuellt kommer jag ihåg honom för hans huvudbonader. Ofta bredbrättad hatt men också basker och mössa.
YouTube: T-Bone fortsatte jobba med Daryl Hall och här är ett filmklipp när Hall och T-Bone möter Nick Lowe och framför den senares ”I live on a battlefield”.
/ Håkan
2010-03-01
#46/70: "Ripp Rapp"
Postad: 07:51
Kategori: 70-talets bästa
ULF LUNDELL: Ripp rapp (Parlophone/EMI, 1979)
1979 var en brytningstid för Ulf Lundell. Hans popularitet hade på några år breddats. Hans turnéer hade växt ur rockklubbarna och nu var han på väg mot Konserthusen och de lite större arenorna. Sommaren 1977 hade han sagt adjö till kompgruppen Nature men i turnébandet 1978 fanns fortfarande Lasse Wellander och Mats Ronander kvar men i övrigt var det så kallade studiomusiker. Inför inspelningen av ”Ripp Rapp” ville Ulf samla ett nytt band omkring sig. Ett komp som också skulle följa med på turnén.Första tanken på nytt kompband introducerades hösten 1978 och under den kommande vintern inleddes arbetet och då var målet ett dubbelalbum. Med Nature-trummisen Stanley Larsson, Stanleys bror Sten ”Plutten” på bas och gitarristen Roffe Färdigh. Men Stanley råkade bryta foten och den idén fick helt skrotas. Sedan fick Lundell höra skivbolagskollegorna Lasse Lindbom Bands coverskiva ”Nineteen and the sixties” och fascinerades av soundet och då blev det plötsligt nära till hands att engagera Lasse Lindbom som producent.
Lindbom var ju redan så smått känd som producent och skulle snart bli än mer hyllad när han på 80-talet började jobba med bland annat Gyllene Tider, Niklas Strömstedt och Marie Fredriksson. Lindbom var därmed given som basist i nya bandet och från Lindbom Band plockades också Ingemar ”Sture” Dunker på trummor. Och gitarristen Janne Andersson med punkrötter i Mandarines och Pain vässade bandet ytterligare. De tre musikerna blev kärnan i Lundells nya band.
Övriga musiker på skivan, som då hade slimmats ner till ett singelalbum, tillhör den så kallade studiomaffian: Roffe Färdigh, gitarr, Rutger Gunnarsson, bas, Stefan Nilsson, moog, Kjell Öhman, orgel/dragspel, Peter Lindroth, el-piano, Totte Bergström, akustisk gitarr, och Lindboms gamla Landslaget-kollega Hasse Breitholtz på Steinway-piano.
Plus sångerskan Eva Dahlgren som sjunger på två låtar, ”Hav utan hamnar” och ”Rom i regnet”. 1979 var Eva ett tämligen oskrivet blad. Hon skivdebuterade året före men medverkade i Melodifestivalen 1979 med ”Om jag skriver en sång” som kom trea i den svenska uttagningen. Ändå får Evas gästinhopp på ”Ripp Rapp” beskrivas som överraskande. Dock skulle hennes skivbolagsboss Bruno Glenmark i förhand godkänna Ulf Lundells texter som Eva skulle sjunga. Förstavalet till den kvinnliga sångrösten var däremot Wenche Arnesen från Eldkvarn som dock tackade nej.
Första officiella tillfället att höra något från de nya inspelningarna blev sommaren 1979 när den smått discofierade singeln ”(Oh la la) Jag vill ha dej” släpptes. Som liksom albumet i övrigt var producerat av Kjell Andersson, Lasse Lindbom och Ulf Lundell.
Titeln till Lundells skiva var hämtad från den amerikanske kultpoeten Gary Snyders diktsamling ”Rip Rap”. Några år tidigare hade Lundell hämtat en albumtitel från en annan amerikansk bok. Namnet på liveskivan ”Natten hade varit mild och öm”, som för övrigt kallats för Sveriges första punkplatta, baserades på en bok av Tom Kaye.
Det är väl inte punk på ”Ripp Rapp” men omslaget är lite rebelliskt sönderrivet med herr Lundell som designer under namnet H. Mercy. Och det är ett rockigare och mer jordnära sound som genomsyrar en majoritet av låtar på ”Ripp Rapp”. Ruffigare och tuffare. Inte bara på de fartiga rock’n’roll-spåren utan också på balladerna som doftar live i studion och är rockigare än det uppenbart studiofierade soundet på skivan innan, ”Nådens år”.
Singlar var fram till 1979 ett tämligen unikt format för Lundell. Han hade året innan släppt sin första, ”Bergets topp”, och från ”Ripp rapp” släpptes faktiskt två singlar. Den redan nämnda ”(Oh la la) Jag vill ha dej” och senare på hösten 1979 kom ”På fri fot”.
”Oh la la”-låten har också blivit en av Lundells mest seglivade låtar i liverepertoaren. Jag har en statistik tillgänglig (Tack Hans Odelholm!) som säger att låten på Lundell-konserter är den fjärde mest framförda under åren 1991-2008. Men även ”Rom i regnet” tillhör Lundells femstjärniga konsertlåtar. Låten är en av mina största favoriter alla kategorier med Ulf. Janne Anderssons uppgift i det här albumprojektet var att rufsa till och stöka till det inkörda Lundell-soundet men det är faktiskt han, som också råkar vara bror med Mona Sahlin, som spelar den fantastiskt fina akustiska gitarren (Martin 000-18) på den låten.
En annan personlig favorit på skivan i ett ungefär liknande arrangemang är ”Ute på tippen”. En akustisk, smått Dylan-influerad pärla där vers följer på vers och bryts av med ett vackert tidstroget Mark Knopfler-liknande gitarrsolo av Roffe Färdigh.
”Håll mej… åh, ingenting” är en annan av skivans låtar med stor potential. En mäktig ballad i tungt halvtempo med piano och ett sugande sound à la Bruce Springsteen. En låt som hade hängt med länge och faktiskt förekom på demon som Lundell skickade till skivbolaget Silence långt innan den egna debuten.
På turnén som traditionsenligt följde upp ”Ripp Rapp” hösten 1979 fanns kärnan av bandet med som gjort skivan plus pianisten Niklas Strömstedt, som här gjorde sin stora debut i större sammanhang, och gitarristen Yngve Hammervald. Liverepertoaren var inte överraskande koncentrerad på senaste skivan, sju av nitton låtar, och låtar som ”På fri fot”, ”Rom i regnet” och ”(Oh la la) Jag vill ha dej” blev succé även på scen.
Hela "Ripp Rapp" är tillägnad dottern Sanna som föddes i november 1978. Hon fick senare en sång uppkallad efter sig, Lundells version av Bruce Springsteens "4th of July, Asbury Park (Sandy)" som då fick titeln "Sanna (nyårsafton Åre 1983)".
Samarbetet Ulf Lundell/Kjell Andersson/Lasse Lindbom, som alltså inleddes på ”Ripp rapp”, kom att sträcka sig fram till 1988 och dubbelalbumet ”Evangeline”.
/ Håkan
2010-02-28
Roligare och tajtare
Postad: 10:34
Kategori: Setlists
KONSERTMATS RONANDER
The Buddy Holly Bar, Örebro
27 februari 2010
Konsertlängd: 23.13-00.25 (72 minuter)
Min plats: 8 meter till höger om scenen
Mats Ronander: Gitarr, munspel och sång
Daniel Lykkeklew: Bas och sång
Fredrik Larsson: Trummor och sång
Kenny Elfström: Gitarr och sång
Thomas Lassar: Keyboards och sång
En kul kväll på krogen. Så kan man lite snabbt beskriva konserten med Mats Ronander och hans komp Watchie’s Orkester, i vanliga fall ett uppskattat coverband. De spelade även tillsammans i somras på Örebrofesten och verkar nu känna varandra och Ronanders repertoar lite bättre. Det blev en roligare, tajtare och musikaliskt mycket bättre konsert än i somras.
Klubbkänslan inomhus gjorde naturligtvis sitt till. Bättre ljud, bättre samspel men fortfarande inte alls hundraprocentigt gitarrspel från Ronander själv. På en uppenbart lånad gitarr slängde han iväg några patenterade solon som ändå kändes något stympade.
Innehållsmässigt var det inga större överraskningar och egentligen en enda repris av sommarens låtlista. Med den lilla förändringen att han slängde om de två extralåtarna ”Himlen gråter för Elmore James” och ”Tokig”. Extralåtar som följde efter att en alltför snabb dj hade pumpat igång Status Quo med ”Rockin’ all over the world”. En märklig fadäs.
Ronander var alltså tillbaka i en lokal där han har spelat i ett flertal gånger tidigare under sin långa karriär. Under Prisma-tiden spelade han där som kompmusiker till både Ulf Lundell och Ted Gärdestad och sedan några gånger som soloartist på 80-talet. Senaste besöket var 1985 med dåvarande frun Sanne Salomonsen i bandet med albumet ”Tokig” som aktuell skiva. Vars titellåt nu avslutade lördagskvällens konsert på nya The Buddy Holly Bar. En uppfräschad krog som försetts med en jättelik bar och ett ännu större dansgolv och en scen som på den gamla goda tiden är placerad i det yttre hörnet. Till den mogna publikens stora glädje.
Låtarna:
I min faders hus
God bok
Suzy Solidor
Den nya fabriken
Tequila land
Stum igen
50/50
För kärleks skull
Gör mig lycklig nu
Kött & blod
Extralåtar:
Himlen gråter för Elmore James
Tokig
/ Håkan
”Nikola & Fattiglapparna”
Postad: 07:52
Kategori: Skiv-recensioner
Nikola SarcevicNikola & Fattiglapparna
(Stalemate/Universal)
På sin tredje soloskiva siktar Millencolin-sångaren Nikola kanske inte mot stjärnorna men sneglar definitivt mot kommersiella framgångar. Genom att numera skriva och sjunga på svenska har hans hemvävda popcountry förvandlats till något som närmat sig allmängods. Med klatschiga refränger, utsökt personliga rim, självbiografiska texter och en rad olika arrangemang kan han säkert nå en delvis ny och större publik. En publik som redan har Lars Winnerbäck, Peter LeMarc och Plura som idoler.
Men jag är inte så säker på att Nikola kommer att nå så långt utanför Örebro ty texterna är ofta lokalpatriotiskt förankrade och jag kanske är skeptisk i överkant när jag har svårt att se och höra fascinationen i textrader om Tybble torg, Hemmansvägen eller Örebro när de ska framföras i vår på neutral mark på Nalen i Stockholm eller Stadsteaterns Foajébar i Göteborg.
Visst är det kommersiellt våghalsigt att sjunga så mycket om Örebro men Nikola lyckas på köpet utropa sig själv till musikalisk ambassadör för sin forna hemstad. Den första och den största sedan Mats Ronander på 80-talet sjöng om ”en bluesman från Örebro”.
Texterna är alltså onekligen personliga och ofta Örebrocentrerade och det känns stundtals som det är en lokalartist som framför materialet och inte någon som har turnerat jorden runt som firad punkidol. De svenska texterna stjäl ibland också uppmärksamhet från arrangemang och melodier som ännu en gång på en Nikola-skiva är oerhört finmejslade, jordnära och för de här breddgraderna ibland unikt countryfierade. Och den här gången är de dessutom inbäddade i snygga körer och klatschiga refränger.
Huvudsaken är ju att Nikola låter övertygande i sina texter och han är inte det minsta konstruerad eller uttänkt. Han har växt upp och mognat med sina soloskivor och har nu på svenska fått en helt annan artikulation i sitt språk och sitt sätt att sjunga. På premiärlyssningen lät det en aning ovant och onaturligt men med tiden smälter orden in och musiken understryker sedan det svenska soundet och det finns inte mycket som talar emot Nikola och hans Fattiglappar.
Produktionsmässigt är nya skivan stiligare och elegantare i sin klang än de båda tidigare skivorna som var av mer lekfull karaktär medan arrangemangen och soundet på den nya är proffsigare i sina lager av många olika välstämda instrument, ofta spelade av Henrik Wind, och sångstämmor på gränsen till det vackraste jag har hört.
På skivan gillar jag de tre spår bäst som påminner mest om Nikolas tidigare popcountryskivor. Dels affischlåten ”Tro” med den lågt stämda gitarren där sångstämmorna väver in i varandra. Men också skivans andra uppenbara hitlåt, ”Tappa tempo”, där just tempot är nyckeln till det trygga soundet. Och sedan den rytmiska folkpopen i dragspels- och banjokryddade ”Hemstad”.
/ Håkan
2010-02-27
Skivsigneringskonsert med tre svenska artister
Postad: 19:57
Kategori: Blogg
PETER MORÉN
TOMAS ANDERSSON WIJ
NIKOLA SARCEVIC
Najz Prajz, Örebro 27 februari 2010
Min plats: ca 7 meter från scenen snett till höger.
Det var dags för skivsigneringskonserter hos stadens mest stolta skivaffär under ledning av Anders Damberg. Tre aktuella skivor med tre aktuella svenska artister och tre kortare framträdanden.
14.23-14.48
Peter Morén, mer känd som en tredjedel av trion Peter, Bjorn & John, har gjort sitt andra soloalbum, ”I spåren av tåren” (som officiellt släpps på onsdag), och sitt första på det svenska språket.
Framträdandet som var annonserat till 2-3 låtar växte till slut till hela åtta låtar, alla från den aktuella skivan. En stor blandning av stilar och en mix av både pop, elelektrisk rock och soul. Peter hann med både egna låtar, av vilka ”Ett land som inte är” var allra bäst, och några översatta covers.
Hans version av Everly Brothers ”So sad (to watch good love go bad)” (som varken jag, Benke eller Olle kunde identifiera på plats) som Peter sjöng som ”Så synd” var mycket smakfull och hans version av Smokey Robinsons ”Oo baby baby” (”Oh jag älskar dig”) blev en stor och mäktig soullåt fast han endast kompade sig på en elektrisk gitarr.
Någon i publiken nämnde Jakob Hellman som inspiration men sanningen var att Moréns framträdande var full av så mycket olika musiksorter och en stor del personlighet.
15.15-15.34
Tomas Andersson Wijs fyra låtar var också mycket smakfullt utvalda från hans nya skiva, ”Spår”. Av ”Jag hör dig dåligt”, ”Svenska zombies”, ”Det ligger i luften” och ”Mina dåliga gener” var det de två sistnämnda som uppenbart ska sälja nya skivan. Bra sång, bra texter, bra melodier och ett mycket skickligt gitarrspel på den akustiska gitarren.
15.45-16.00
På en exakt kvart framförde Millencolin-sångaren Nikola fyra låtar från sin senaste aktuella skiva. Till sin hjälp hade han Henrik Wind, på akustisk gitarr, och Ricard Harrysson, på percussion, medan han själv också spelade akustisk gitarr.
”Utan dig”, ”Det mesta talar nog för att vi kommer skiljas”, ”Kommunicera” och ”Tro” var hans låtar och det var en ynnest att höra de här fyra utmärkta låtarna i sin avskalade form och slippa studiosoundet och de kommersiella arrangemangen från skivan.
/ Håkan
Gåtan om Elton John 1971 är löst
Postad: 09:44
Kategori: Blogg
Foto: Anna Korneliusson
Elton John 1971 på Stora Scenen, Liseberg med en stor publik framför sig.
Det är härligt att ha hemsida och komma i kontakt med läsare som har samma intresse eller har något viktigt att meddela. Ena dagen kommenterar Suzy en av mina artiklar och utbrister i ett rungande:
”Mats Ronander är min pappa! Hahah, ska säga till honom att du tyckte att han kom 2:a av de 10 största rockartisterna i Örebro! Ha det bra! :)”
Suzy Ronander, 13 år, är mycket riktigt dotter till Mats ”Malla” Ronander som jag förra året placerade som tvåa på min lista över Örebros största poprockband och artister.
En annan dag kommenterar och mejlar Andreas Rosén i Göteborg. Han skickar med några utsökta konsertfotografier på Elton John och vill få styrkt att bilderna är tagna under Lisebergskonserten 1971 som jag själv har noterat i min konsertlista. Och mycket riktigt finns det nu bildbevis från konserten som det faktiskt inte finns information om på hela internet. Jag nämnde oklarheten i min stora artikel om Elton fast jag själv till hundra procent hade datumet 8 juli helt klart. Däremot svävade jag lite mellan 1970 och 1971. Nu har jag kollat YouTube-klipp, jämfört frisyrer och polisonger på fotogallerier med de nya bilderna och kommit fram till att 1971 är det rätta årtalet.
Tack vare göteborgaren Andreas som just nu sitter och går igenom sin bortgångna mors gamla bilder och hittade dessa guldkorn. Han har själv en blogg, Foto Är Livet, där han ”digitaliserar han sina rötter” med en mängda intressanta fotografier.
Hans mamma Anna Korneliusson var vid tillfället bara 14 år men Andreas tror att hon kom in på Liseberg och upp på scenen bakom och framför Elton John tack vare sin kusin, musikern Bernt Andersson (”han har ett långt förhållande med Liseberg”) som senare kom att spela keyboards och munspel i både Nynningen, Björn Afzelius, Tältprojektet och senare Mikael Wiehe.
För det första är det ju fantastiska fotografier och underbara tidsdokument. Då var inte fotoackreditering på konserter uppfunnet och bestämmelserna om att foto bara gäller ”de första tre låtarna” existerade inte. Och bilderna är ett stort bevis för att Elton John uppträdde på Lisebergs stora scen tillsammans med trummisen Nigel Olsson och basisten Dee Murray.
Ni ser fler bilder här nedan, samtliga fotograferade av Anna Korneliusson, 14.
En trio engelska musiker på Lisebergs jättelika scen med en prydlig och uppfostrad sittande publik framför sig.
Elton John bakom pianot tillsammans med trummisen Nigel Olsson och basisten Dee Murray.
Elton ställde sig vid pianot i bästa Jerry Lee Lewis-stil.
Det var en tajt och svängig rockkonsert men Eltons trio var ingen tajt grupp på scen.
/ Håkan
Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i 39 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, cd, dvd och böcker.
