De tio senaste blogginläggen

Håkans Pop 10 år: Inget omöjligt uppdrag i London

Postad: 2017-06-23 07:54
Kategori: 10 år

Under några dagar och kvällar i London i januari 1999 tänkte jag genomföra ett projekt där jag ville besöka konsertställen där jag aldrig hade varit tidigare och se artister som jag aldrig upplevt live tidigare. Jag lyckades och redovisar alltiden här krönikan.

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/2 1999 och sedan på HÅKANS POP.


Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/2 1999.

Uppdraget i London var utmanande men inte omöjligt: 1. Sök upp ett nytt konsertställe där du aldrig satt din fot. 2. Försök få en glimt av något nytt debuterande band. 3. Bejaka nostalgin när tillfälle ges. 4. Upptäck ett plötsligt genombrott. Klart att jag lyckades? På alla punkter. 12 Bar Club, Hefner, Rhatigan och Sebadoh i nämnd ordning.
   Med bara två hela kvällar på sig kan London i en första kontakt framstå som en svårgreppad smältdegel av konserter, artister och gränslösa nöjen. Men med viss rutin, lokalkännedom, flexibla omplaneringar och målmedvetenhet gick allt i lås. They Might Be Giants (som skulle bli nostalgikicken) spelade på Highbury Garage (för mig nytt ställe) men det var utsålt så, efter en bitter öl på historiska Hope & Anchor på Upper Street, snabbt tillbaka med Victoria Line till city. Denmark Street, en gatstump som på varje kvadratmeter andas pop- och rockhistoria från 60-talet till i dag, och 12 Bar Club, ett litet "hål i väggen" som för kvällen hade fyra artister på programmet. Av vilka Suzanne Rhatigan, som numera slopat förnamnet, var den minst okända.
   Dublin-födda Suzanne gjorde 1992 ett New York-inspelat album, "To hell with love", med studiofolk som Fred Maher, Matthew Sweet, Robert Quine med flera. En ganska opersonlig men sångmässigt stark skiva. Nu i avskalat sällskap, bas och trummor, blev det en intensiv upplevelse av både viskningar och attack.
   Suzannes basist, John Morrison, spelar vanligtvis i nya debuterande stjärnskottet Hefner, en Walthamstow-trio som hypats hårt av NME. Som jag dagen efter fick uppleva live. Två gånger. Först på eftermiddagen i Virgin Megastore och sedan på kvällen som ett av tre förband till amerikanska Sebadoh.
   Engelsk pop har utökats med ännu ett par hornbågade glasögon i sångaren Darren Hayman som också skriver enkla låtar utan gitarrsolon som även det påminner om Costellos 70-tal. På skiva, förra årets "Breaking god's heart", är de dock ojämnare när de pendlar mellan stark poprock och rena demokvalitén på vissa spår.
   Sebadoh fick sitt engelska genombrott just den där tisdagskvällen framåt elva på kvällen. En vildsint, explosiv nästan punkig framtoning men alltid en melodisk ådra som gjorde att undertecknad lätt rycktes med i hyllningskören på ett fullpackat Astoria.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: I min skivhylla: Mike McGear

Postad: 2017-06-22 07:50
Kategori: 10 år

Paul McCartneys bror Mike McGear bytte efternamn för att inte förknippas alltför mycket med sin berömda bror och han lyckades i många år hålla en låg profil, bland annat som medlem i Scaffold. Men 1974 släpptes alla spärrar när Paul producerade och skrev majoriteten av låtarna på McGears album där huvudsakligen Wings finns med i kompet.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 14/10 2016.




MIKE McGEAR: Mike McGear (Warner Bros K 56051)

Release:
24 september 1974
Placering i skivhyllan: Specialhylla 2. Mellan Ron Woods "I've got my own album to do" och Peggy Lees "Let's love".

NU TILL ETT ALBUM SOM ÄR PLACERAD PÅ EN av två VIP-hyllor. På den första specialhyllan är Beatles - och de fyra medlemmarnas soloskivor samlade och på hyllan under återfinns skivor där Beatles-medlemmar medverkar, producerar eller exklusivt har specialskrivit låtar till skivan. Alla tre kategorierna finns faktiskt representerade på dagens aktuella vinylval. Mike McGear är bror med Paul McCartney men det är inte alls den anledningen att skivan är placerad i "den fina avdelningen". Paul har nämligen skrivit ett antal låtar på "McGear", producerat hela albumet och spelar även på skivan fast det i omslagstexten inte ser så ut, förklaring följer. Skivorna på specialhyllorna är placerade i kronologisk och inte i alfabetisk ordning vilket förklarar omgivningen (Wood och Lee) i vinylhyllan.
   Mike har ju under sin långa, långa karriär, hans band The Scaffold började ta form redan i slutet på 1962, gjort allt för att inte sammankopplas med sin berömde Beatles-storebror. Därav det påhittade pseudonymefternamnet. Den huvudsakligen komiska Liverpool-trion Scaffold blev ju allmänt kända långt senare på 60-talet med hits som "Thank U very much" och "Lily the pink" men höll Beatles-relationen hela tiden utanför.
   Möjligen hade broder Paul ett hemligt finger med i spelet på Scaffold-duon McGough & McGears 1968-album. Och på McGears första album "Woman" (1972) gömmer sig Paul bakom låtskrivarpseudonymen "Friend" på en låt men i övrigt gick bröderna McCartney i många år olika musikaliska vägar utan att mötas. Förrän våren 1973 när McGear spelade in Pauls låt "Leave it" till en singel. Ett samarbete som gav mersmak och resulterade i albuminspelningar våren 1974 med ett rumphugget Wings i kompet.
   Sommaren 1973 hade Paul McCartneys grupp tappat två medlemmar precis innan avresan till Lagos och inspelningen av "Band on the run". "Leave it" spelades in innan avhoppen och Denny Seiwell finns med på trummor. I övrigt på "McGear" är det Paul, hustrun Linda och Denny Laine som huvudsakligen står för kompet tillsammans med nye gitarristen Jimmy McCulloch (felstavat McCullough på skivomslaget). Han kom närmast från gruppen Stone The Crows och jobbade sig under inspelningarna till en fast plats i Wings.
   Uppseendeväckande att Paul och Wings inte följde upp "Band on the run", bandets bästa album, med någon turné. Det dröjde till mars 1976 innan de turnerade igen.
   Vid den här tidpunkten hade Paul McCartney kontraktsproblem med EMI och kunde inte uppträda hur som helst på andras skivor så hans officiella credit är enbart producent fast han i själva verket spelar både bas, gitarr, keyboards, piano, synthesizer och körar på skivan. Det doftar väldigt mycket Wings-sound om skivan där McGears texter och sång får ett personligt utrymme. Men jag hör också lekfullhet a la 10cc.

SKIVAN ÄR INSPELAD I 10cc:s STUDIO Strawberry Studios i Stockport strax utanför Manchester. En studio där 10cc spelade in sina fyra första album. Parallellt med "McGear"-inspelningarna producerade 10cc "Sheet music" våren 1974. Och halva den gruppen, Lol Creme och Kevin Godley, figurerar på McGears skiva som Gysmorchestra, deras unika uppfinning som gav gitarren ett sammanhängande violinliknade ljud(?), som senare skulle utvecklas till The Gizmo.
   Innan Wings hittade en trummis efter Seiwell fick Gerry Conway fylla tomrummet. Han hade folkmusikbakgrund i grupper som Eclection och Fotheringay och skulle snart ingå i Cat Stevens kompgrupp. Ett förvirrande namn förekommer bland saxofonisterna, Brian Jones. Den "riktige" Brian Jones, Rolling Stones-medlemmen, spelade faktiskt saxofon på en Beatles-låt, "You know my name (look up the number)", men dog som alla vet 1969. Den här Brian Jones, "han som kunde simma" som han själv brukar påpeka, är en ännu äldre Liverpool-musiker och spelade på tidigt 60-tal i gruppen The Undertakers där Jackie Lomax var sångare.
   McCartney har del i skrivandet av skivans samtliga originallåtar, ofta tillsammans med McGear, och "Leave it", som han har skrivit själv, är det självklara singelvalet. Häftig saxofon, den här gången spelad av Tony Coe, i introt och poplåten håller ren och skär McCartney-klass.
   Skivan inleds annars lite okonventionellt med en cover, "Sea breezes" från Roxy Musics debut 1972, som ekar McCartney både vid pianot och på den reggaedoftande sekvensen i låten. Ekon av Scaffolds skämtsamma pop återkommer vid några tillfällen på den här skivan. McGear sjunger lite tillgjort på "What do we really know?", McGear läser texten till "Norton" på Liverpool-dialekt till en gitarrinstrumental melodi och "Simply love you" är enkel på gränsen till banal och driver därmed med popgenren.
   "Giving grease a ride" är albumets rockigaste stund med McCulloch i högform på en låt med en lång jamsession-liknande avslutning. Förutom "Leave it" är det två pianoballader som musikaliskt lyser starkast på albumet, "The casket" och "The man who found God on the moon". Den första är vemodigt vacker, och har en text skriven av Scaffold-kollegan/poeten Roger McGough, där Chieftains-profilen Paddy Moloneys säckpipa är perfekt krydda. Den andra är, komplett med Buzz Aldrins röst från månen, en fantastisk final på ett kanske i sin helhet något ojämnt album.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: FOLK AT HEART 2016

Postad: 2017-06-21 07:58
Kategori: 10 år

Efter tredje upplagan av Inomhus/hotellfestivalen Folk at Heart i Örebro kunde jag sammanfatta hela festivalen i en enda lång artikel.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 10/1 2016.


I KVÄLLAR OCH NÄTTER TVÅ HAR FOLK AT HEART tagit upp all min vakna tid under de senaste dygnen. Folkmusik på både tvären och längden som lockat mycket folk både i grupperna och bland publiken.

Foto: Carina ÖsterlingÖrebro Spelmanslag.

2016 ÄR KNAPPT NÅGRA DAGAR GAMMALT och jag fick uppleva levande musik i en härligt koncentrerad festival som jag kan leva på resten av det långa året. Det blev inte oväntat några intensiva timmar som blev till dygn och till slut en hel weekend och det blir så här i efterhand först en otroligt övermäktig uppgift att på några rader sammanfatta den tredje upplagan av Folk at Heart. Var ska jag börja, var ska jag sluta och hur går det att redogöra för känslan som uppstår när den ena folkrelaterade musiken avlöser den andra folkrelaterade musiken?
   Folkmusik är inte bara en sak utan tusen. Den som till äventyrs tror att två dygn med levande musik, som kan samlas under folkmusikbegreppet, är en monoton och händelsefattig historia har inte upplevt det unikt svenska konceptet Folk at Heart. En musikfestival inom Scandic Grand Hotels väggar som bjöd på allt, absolut allt, från en ensam singer/songwriter till vrålande elektrisk rock från Irland. Och mitt i all denna allsköns blandning upptäckte jag en för mig ny genre, folkjazz. Musik är mitt livselixir och årets Folk at Heart var otroligt inspirerande. På många, många sätt.
   Eftersom det är svårt för att inte säga omöjligt att ge en samlad bild av en, i positiv mening, så spretig festival ber jag er läsare att följa med på min redogörelse av festivalen. Inte minst för att varje enskild människa av praktiska och naturliga skäl bara hinner med att uppleva en bråkdel av en stor musikfestival och däremellan umgås med andra och även leva ett normalt liv.
   Noteringarna var i år inte så detaljerade, långtifrån några låtlistor och inte några exakta låttitlar när många anonyma men duktiga musiker kom i min väg. Däremot dokumenterades mycket med mobilkameran.

FREDAG


Shoutin' Red i det trånga hotellrummet.


Lakeson & Friends med gästmunspelaren Bill Öhrström.


FÖR MIN DEL KICKSTARTADE ÅRETS FOLK AT HEART i matsalen på hotellet (Cupol) med The Bland som har förgyllt mitt liv både på skiva och live. Nu kom endast en tredjedel av bandet, två killar som jag tyvärr missade namnet på, till start men lyckades ändå underhålla i strumplästen med en akustisk gitarr och en liten maracas. Och inte minst stämsång. En repertoar med enbart nytt material (som de precis har spelat in för en kommande skiva) plus publikönskemål av en gammal låt.
   Ute i den livliga foajén samlades folk med festhumör och den intressanta duon Dimpker Brothers med två akustiska gitarrer och underbar stämsång försvann i allt stoj. Men jag skulle få uppleva brödraduon mer koncentrerat på nära håll på lördagskvällen.
   Jag hade en överenskommelse med mig själv att under festivalen ha en ambition att i första hand uppleva nya namn som jag tidigare missat och med facit i hand, nu på söndagseftermiddagen, lyckades jag väl sådär. Men Lakeson & Friends hade jag inte hört tidigare och genren, som jag kom att kalla folkjazz, är väl inte heller riktigt rumsren i mitt musiklyssnande liv.
   Men där fanns hisnande klanger från pianot (Kristian Lakeson), fiolen (allestädes närvarande Kajsa Zetterlund), ståbas och trummor. Där även festivalens gubben i lådan, Bill Öhrström, gästade med sitt munspel på en låt. Folkmusik från både Bretagne, Baskien och Bergslagen.
   Under kategorin namn som lockade för att de inte var nya eller spännande hamnar naturligtvis numera rutinerade David Södergrens Hot Five (bild vänster) och deras folkpop av Perssons Pack- och Pogues-stuk. Ändå var det med tillfredsställelse jag återigen fick uppleva bandets tajta, drivna arrangemang och låtstarka repertoar fast frustrerade musiker fick vänta på start på grund av tekniska problem som aldrig blev riktigt lösta med burkig sång som följd. Inga nya låtar men många muntra och uppiggande spontana infall mellan låtarna.
   Jag har ett väldigt turbulent förhållande till svensk musik med fiol och dragspel längst fram. Förmodligen är det gamla tv-upplevelser av Nygammalt som framkallar rent traumatiska minnen från min ungdom som än idag stör mina sinnen. Och innan Ad Hoc-orkestern, med sina tre fioler och dragspel, satte igång var jag fortfarande skeptisk och väntade mig bara gammalmodiga och alltför förutsägbara vibrationer. Men mitt tvivel kunde inte vara mer fel.
   Här var det fioler i en underbar samklang och med en energisk intensitet, ett drivet dragspel, blytung ståbas och en läcker banjo så långt från Erik Öst och Gnesta-Kalle som det går att komma. Med nyskrivna låtar som svängde mer än Motörhead någonsin gjort i min värld. Och med en av festivalgeneralerna, dragspelaren Andreas Svensson, som lustig presentatör av repertoaren. Se där vilken härlig överraskning.
   Hotellrumsbesöken inleddes med märkligt namngivna bandet Roanokeans, tre killar från det annars så intressanta Winchester Widowmakers. Lågmäld amerikansk akustisk country och tre röster som slog oss i publiken med häpnad. Avskalat men ändå var variationen total under trions enda framträdande under årets Folk at Heart-festival.
Shoutin' Red tillhör väl också det redan kända artistmanskapet men hon tog nya viktiga steg i sin nyss påbörjade artistkarriär genom att sjunga på svenska som på ett mirakulöst märkligt sätt lätt så naturligt och fantastiskt bra. I den vanliga repertoaren av urgamla amerikanska visblueslåtar klämde Felicia Nielsen, som är hennes rätta namn, in både låten om "Herr Peder" och en helt egen nyskriven svensk låt. Totalt avväpnande samtidigt som jag såg denna personliga och talangfulla stjärna bredda sin publik.
   Så dags på fredagskvällen var det i hotellrummen som föreställningarna genomfördes och Shoutin' Red fick också hjälp av Bill Öhrström och alla hans munspel på många låtar. En kombination med uppenbar lyskraft.
   Sedan lockades vi av Simon Nybergs namn till ett annat rum där han skulle uppträda tillsammans med Ida Blomqvist. Nybergs geniala kunnande i bland annat Six String Yada och Tullamore Brothers plus hans privata mänsklighet var ett lockbete men Ida med nye partnern Christian Blackmon, gitarr och fiol, bjöd på en uppfriskande nästan teatral föreställning i det lilla formatet. Med bland annat tramporgel som Ida släpade runt i hotellkorridoren...
   Efter en kort mellanlandning i baren tog batterierna plötsligt slut och fredagens festivalkväll var till ända.

LÖRDAG


Mathilda Wahlstedt med Maja.

Foto: Carina ÖsterlingJesper Lindberg dekorerade Olle Unenges låtar.

Foto: Carina ÖsterlingShoutin' Red gjorde det omöjliga: Sjöng på svenska.


Ad Hoc-orkestern tog tillbaka min tro på fiol och dragspel.


Dimpker Brothers har något stort på gång.



ÄGNADE FLERA TIMMAR UNDER LÖRDAGEN PÅ SLOTTET i Länssalen på min gode vän Anders Erkmans fotoutställning och träffade massor med intresserade människor, diskuterade gamla konserter och blev även radiointervjuad.
   Tillbaka på Scandic Grand och dag två på Folk at Heart inledde jag i Verandan med ännu en god vän, Olle Unenge (bild höger), på den anspråkslösa scenen. Han är en låtskrivare av den klassiska sorten från en tid innan singer/songwriter-begreppet uppstod. Presenterade några nya låtar, en tillägnad dottern Frida, som inledde konserten och lovade gott inför framtiden. På nära håll var det imponerande att höra och se gitarrspelet när Olle dessutom på majoriteten av låtarna fick hjälp av banjomästaren Jesper Lindberg som dekorerade snyggt i de annars avskalade arrangemangen.
   Det är så fint att uppleva rutin i sin ädlaste form. Som när duon efter minimala repetitioner halkade lite fel under "Song to Woody" men allt räddades upp på ett mästerligt sätt.
   Frångick min sedvanliga vana att se konserter från början till slut med att göra några korta besök på John Mitchell & Sofie Jonssons och Charlize Merighi Bands utan att riktigt fånga en uppfattning men folkmusikinstrumentet vevlira, som finns med i Merighis sättning, är ju en fascinerande skapelse. Min vän Patrick berättade förresten att namnet på engelska är hurdy-gurdy och är inte oväntat mycket komplicerat att spela.
   Sedan samlade vi oss för ännu ett förtrollande framträdande av Mathilda Wahlstedt som med hjälp av sin akustiska gitarr och kompisen Maja spelade och sjöng några riktigt fina sånger som nästan fick snöfallet att stanna upp utanför fönstret. Någon av de bästa låtarna hette något i stil med "Mountain birds on the hill" och var lika vacker.
   Hämtade oss lite efter det betagande framförandet, lyssnade lite på traditionell musik i lobbyn med Örebro Spelmanslag och gjorde ett kort besök hos grekiska folkmusikens Ya Mas innan jag återigen fick njuta av Ad Hoc-orkesterns humor och musikalitet som fungerade perfekt i det lilla hotellrumsformatet.
   DSH5 hade mer tur med ljudet på lördagskvällen och ändrade lite i repertoaren och kunde då bjuda upp Åsa Bergfalk på scenen och den alldeles fina duetten "Rocky Balboa" fick jag höra för första och enda gången under årets festival.
   Efter den hyfsat långa, ca 45 minuter, konserten kunde jag inte motstå ännu en visit på Shoutin' Reds konsert. Nu utan Bill Öhrströms hjälp men det fina gitarrspelet, den distinkta rösten och helt tidlösa repertoaren kan jag aldrig tröttna på med denna ödmjukt strålande stjärna till artist. Hon hade lagt till låten "Geordie", kanske den allra bästa låten på hennes album, som gjorde framträdandet än mer lysande.
   Vi avslutade nattkonserterna med ett besök i hotellrummet där bröderna Dimpker med sång, akustiska gitarrer och en rejäl portion ungdomlig charm nu verkligen imponerade. På nära håll kunde jag konstatera att killarna har en oslagbar känsla i konsten att skriva låtar. Mot slutet fick de hjälp av rapparen Osten af Mozzarella och hans "Farväl Örebro" och mixen av rap och pop blev något av en hit.
   Sedan hade Osten blivit fixerad av Dimpker Brothers cover på The Bands "The weight" och tillsammans avslutade de konserten med den låten där bröderna Adam och Martin gjorde ett fenomenalt jobb att reproducera originalets alla röster på bara två man plus Osten i refrängen.
   Där någonstans runt kl två tog orken slut även denna kväll men jag är övertygad om att spontanspelningar runt om på hotellet förekom halva natten.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Larm #17: våren 1984

Postad: 2017-06-20 07:55
Kategori: 10 år

Våren 1984 kom den legendariska rocktidningen Larms sista nummer, det 17:e. Det var en tidning som visserligen hade tappat initiativtagaren Lennart Persson i redaktion men där namn som Per Hägred, Dennis Nelinder och Staffan Solding gav tidningen guldkant in i det sista.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 20/6 2015.




1. Bosstown
2. Route 66 - en väg att färdas
3. If you're looking for treble
4. Talkin' 'bout a new generation: Los Angeles i 80-talet
5. JULIAN COPE
6. BARRACUDAS
7. Den svart/vita teven!
8. SOFT BOYS
9. I tryck
10. Psychoactive
11. Brittiska 45:or
12. Amerikanska 45:or
13. Searchin' for shakes


NÄR DET SJUTTONDE NUMRET AV LARM ramlade in i brevlådan, någon gång under våren 1983, förstod nog ingen att det var tidningens sista. Redaktionen, under ansvarige utgivaren Dennis Nelinders ledning, utlovar en Creation-artikel och fortsättning på Bosstown-temat till ett kommande nummer men Bo Zadig skriver också i den inledande texten: "Vad vi har att bjuda på i nästa nummer tänker jag inte skriva här igen, för då kommer väl hälften att utgå". Vad vi då inte ont anande visste var att allt kom tyvärr att utgå i det kommande #18-numret. Larm RIP.
   Efter det innehållsmässigt tämligen tunna #16 av Larm var den 44-sidiga #17 en uppryckning i innehåll fast jag saknar intressanta albumrecensioner. Priset för tidningen var fortfarande 20:- där man som prenumerant fick en flexiskiva på köpet med det amerikanska garagerockbandet The Remains. På genomskinlig svajig tunn plast (33 1/3 rpm) får vi deras tidigare outgivna version av Chuck Berrys "Talkin' 'bout you" inspelad live i studion 1966. Se bild nedan.
   Artikeln som ackompanjerar skivan har rubriken "Bosstown" och handlar om det engelska sound som grupper från Boston förmedlar. Med tyngdpunkt på 60-talets The Remains och 80-talets The Real Kids ger Per Hägred information om fler intressanta gamla och nya soundmässigt närbesläktade namn som Paley Brothers, Sidewinders, Modern Lovers, DMZ, Taxi Boys och Willie Alexander.
   På tidningens förstasida, där fortfarande devisen "Rock, inte schlager" förekommer, finns det lite färg och några sidor inne i tidningen, 7-14, är tryckta på blåskinande papper. Det är Staffan Soldings bluesresa längs Route 66, med en uppräkning av många bluesartister som Louis Jordan, Amos Milburn och Roy Brown, som har fått den mycket passande grafiska profilen.
   Men det här Larm-numrets huvudroll spelas av den långa artikeln om den samtida Los Angeles-scenen som just de här åren i mitten på 80-talet är riktigt levande och händelserik. Skriven av Bucketfull of Brains-journalisten Nigel Cross, översatt av Janne Landgren men lite rörigt redigerad är den än i dag mycket intressant läsning. En underbar återblick till grupper som The Bangles, Three O'Clock, Dream Syndicate, Green On Red och Rain Parade av vilka jag hade förmånen att se de två sistnämnda live i Örebro, i mars och november 1985.
   Michael Björns artikel om den irrationelle Julian Copes historia från de tidiga dagarna i Crucial Three till Teardrop Explodes splittring mot slutet av 1982 är intressant fast det handlar en man som uppträdde under många skepnader och olika namn.

ETT UPPSLAG I DET SISTA LARM-NUMRET ägnas åt gruppen Barracudas, ett annat band som stod på en Örebro-scen (april 1984) i mitten på 80-talet. En innehållsrik men osignerad(?) artikel, kompletterad med en diskografi, som hyllar det nyligen släppta albumet "Endevour to perservere" med ett band som hade några år kvar i branschen.
   Under rubriken Den svart/vita teven!" presenterar herrar Björn och Landgren en artikel om det engelska new wave-bandet The Monochrome Set över fyra hela sidor. Landgren har också skrivit om det Syd Barrett-influerade bandet The Soft Boys där de kommande popprofilerna Robyn Hitchcock (soloartist) och Kimberley Rew (Katrina & the Waves-medlem och "Walking on sunshine"-låtskrivare) figurerade.
På I Tryck-sidan recenseras rockuppslagsboken "The Trouser Press guide to new wave" och John Lennons/Yoko Onos fotografibok "Summer of 1980". Och i ett litet PS till förra Larm-numrets Psykedelia-special har Micke Widell plockat ihop en C90-kassett, en sida England och en sida USA med grupper som Tomorrow, Syn, The Misunderstood, The Smoke men också välkända namn som Beatles, Rolling Stones och Jefferson Airplane.
   Singelsidorna är uppdelade på engelska (Micke Widell) och amerikanska (Gert Olle Göransson) skivor. Widell fastslår att engelsk rock i singelformatet vid den här tidpunkten inte är bra men tipsar ändå om Kirsty MacColl, Scritti Politti, Phillip Chevron och John Lennons "Nobody told me" som han mycket finurligt jämför med Nick Lowe... På det amerikanska svårt redigerade uppslaget, där några minnesrader om den då nyligen avlidne Marvin Gaye får plats, är det svårt att hitta favoriterna bland rock- och soulskivorna.
   På sista sidan i det sista Larm-numret presenteras "Swedish Beat 1965-1968"-samlingen "Searchin' for shakes", ihopplockad av Lennart Persson och Ulf Lindqvist, som innehåller svensk lite tuffare pop med grupper som Namelosers, Bootjacks, Merrymen, Shanes och Tages.

Efter 17 ofta välmatade nummer av Larm blev det efter dryga åtta år stopp 1984. Det kan låta magert och kortfattat som en parentes i den svenska rocktidningshistorien men Lennart Perssons skapelse har för evigt etsat sig fast i varje musikälskares själ. Som jämförelse kan jag nämna den i allmänhetens ögon prestigefyllda tidskriften Pop som existerade i bara sju år, 33 nummer, mellan 1992 och 1999.
   Redan innan Larms nedläggning våren 1984 hade Lennart Persson hoppat av från tidningsledningen, på grund av tidsbrist, men var snart tillbaka med en liknande publikation om musik, Feber. Premiärnumret lanserades hösten 1983 och om två veckor berättar jag på den här platsen allt om innehållet i första Feber.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Feber #2: april 1990

Postad: 2017-06-19 07:52
Kategori: 10 år

När vi trodde att Feber-historien hade dött ut skakade Lennart Persson liv i sitt gamla fanzineprojekt och presenterade, efter nästan sju års paus, nummer två i den legendariska tidningshistorien.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 18/5 2015.




1. The story of JAMES BROWN
2. 70-talets verkliga popklassiker
3. HUMAN SWITCHBOARD
4. Konsumentguide: THE SAINTS
5. FLAMIN' GROOVIES
6. LOUIE LOUIE ORTEGA
7. HIGH SHERIFF RICKY BARNES
8. Lost in the blåst
9. CURTIS MAYFIELD
10. GARY GLITTER
11. DELBERT McCLINTON en gammal hjälte
12. Jazz är farligt - Göranssons favoriter
13. SYD STRAW och andra gräddfärgade hästar
14. EARL KING


FEBER HADE, PRECIS SOM LARM, INGEN EXAKT UTGIVNINGSTAKT och det kunde vara mer eller mindre många dagar (eller år...) mellan tidningens nummer. När Lennart Persson lanserade tidningen 1981 hade han ett önskemål, inte ett löfte, med två välmatade nummer per år. Men när Feber äntligen var ett faktum hösten 1983 med #1 hade han sänkt ambitionsnivån och meddelade att "nästa nummer kommer när det kommer". Det tog mer än sex år...
   I den personliga texten på sista sidan i det nya Feber-numret vill Lennart inte gå in närmare på anledningarna till dröjsmålet. Men berättar optimistiskt att det finns förutsättningar för att tidningen ska komma ut med åtminstone två nummer per år. Vi får se hur det blir med den saken.
   Den tidigare ambitionsnivån med en välmatad Feber var däremot ren och skär verklighet. Feber #2, med sina 84(!) sidor, innehåller inte bara ett stort antal artiklar. De är i många fall mycket omfattande, genomarbetade, direkt uttömmande och mycket intressanta om artister eller grupper som det inte skrevs om i någon annan svensk media.
   Lennart P står själv bakom tidningens tyngsta material. Från James Brown och The Saints till Flamin' Groovies och Delbert McClinton lägger han ut texten på ett underbart och mycket läsvärt sätt. Text som lockar till lyssning och lyssning som lockar till läsning.
   Brown-texten inleds med en beskrivning av en konsertfilm från 1965 och sedan följer hela hans historia fram till då Lennart skrev texten och James Brown samtidigt satt i fängelse.
   Chris Bailey som ÄR The Saints pryder omslaget på tidningen och i en 16 sidor lång artikel presenteras gruppens hela diskografi parallellt med en intervju med Bailey. Alla skivorna från 1976 till 1990 får en rejäl genomgång med förklaringar. Sist av alla skivor är den 7"-singel som följer med Feber-tidningen. En split-singel med Saints och Eldkvarn ("Flickornas pris"). Saints låt "It's only time" finns på albumet "A little madness to be free" men den här versionen är inspelad för filmen "Young Einstein" men tidigare aldrig utgiven.
   Den långa och spännande artikeln om Flamin' Groovies är resultatet av två intervjuer med Roy Loney och han som skulle ersätta honom 1971, Chris Wilson. Historien om bandet och deras skivor har därför blivit komplett och intressant in i varje detalj.
   Lennart har även intervjuat Delbert McClinton och har följt hans långa karriär upp och ned under många decennier. Artikeln är sedvanligt illustrerad med en mängd skivomslag och etiketter.

DEN NÅGOT KORTARE ARTIKELN/INTERVJUN om och med Louis Ortega är också Lennarts verk. Där får Louie berätta om hela sina karriär från Louie & the Lovers till Doug Sahm.
   Lennart är också delförfattare till två artiklar i Feber #2. Under rubriken "70-talets verkliga popklassiker" har han tillsammans med Per Hägred plockat ut de bästa poplåtarna från 70-talet som inte alltid är allmänt kända eller ens utgivna på singel. Lennarts val av bland annat Big Star, Nils Lofgren, Kursaal Flyers, The Nips, The Records och Richard Lloyd är ju otroligt spännande. Men Pers blandning av Legend, Flamin' Groovies, Grin, Warren Zevon och Nick Lowe är ju inte heller så dum.
   Lennarts samarbete med Staffan Solding tillhörde gamla Larm-tidningens toppar och här kommenterar paret tillsammans tjugo av Earl Kings bästa inspelningar. Earl King var en bluesartist från New Orleans och urvalet här täcker in åren från 1954 till 1981.
   Som vanligt var det åtskilliga fler skribenter som bidrog till ett Feber-nummer. Hägred skriver om amerikanska Human Switchboard, Mats Olsson har träffat countryartisten High Sheriff Ricky Barnes i Columbus, Jan Elvsén har skrivit om Syd Straw och gruppen Golden Palominos och Jan Gradvall är mannen bakom en initierad genomgång av Curtis Mayfields skivkarriär över nio sidor.
   Och så har vi det här mysteriet med Gary Glitter... I Feber #1 uttalade Lennart sin beundran för Glitter och hans musik och i den nya Feber-tidningen är det Nisse Hellbergs tur att beskriva sin totala hängivelse för idolen Glitter som fick "pulsen att slå fortare och nackhåren resa sig" och han har valt ut sina fem bästa singelfavoriter med karln. Det här var många år innan Glitter åtalades för pedofili och fick ett långt fängelsestraff.

/ Håkan

Exklusiva möten och intressanta duetter

Postad: 2017-06-18 13:21
Kategori: Live-recensioner









Alla bilder: Anders Erkman

DHS5
KARIN WISTRAND
PER PERSSON
East West Sushi, Örebro 16 juni 2017
Konsertlängd: 22:02-22:41 och 22:53-23:52 (39+59 = 99 min)
Min plats: Stående ca 6 m från scenen till höger (begränsad sikt).


Det är ju märkvärdigt hur minnet, eller brist på minnen, kan sätta krokben för upplevelser tillbaka i tiden. Det är arrangören till fredagskvällens konsert på East West, Anders Larsen, som berättar för mig hur han fick idén till kvällens artistkombination genom att läsa ett gammalt inlägg på Håkans Pop. Jag hade glömt kopplingen mellan Karin Wistrand och Per Persson och förträngt detaljen när jag i recensionen av Perssons Packs konsert på East West 2013 efterlyste just Karin (som då befann sig i publiken) som duettsångare till "Stenad i Stockholm". Inte heller Karin kom ihåg det konsertbesöket när jag nu försökte påminna henne...
   Hursomhelst blev ju artistsammansättningen till fredagskvällens konsert en osedvanligt naturlig kombination både musikaliskt och sångmässigt. Ett arrangemang där DSH5, som David Södergrens Hot Five numera vill bli kända som, stod värd och kompband till några närmast legendariska sångare. Exklusiva möten och intressanta duetter med en musikalisk kostym som blev perfekt anpassad folkrockmusikens innersta själ.
   DSH5:s alltmer professionella sound fick inleda kvällen med ett fång egna låtar, en repertoar som nu börjar uppgraderas och innehålla nyskrivna låtar med sikte på skivinspelning i höst. Och där kunde jag skönja en viss utveckling mot bredare musikaliska ramar. Pianointrot till "Lyckan och jag", som nu fått sällskap av en nyinförskaffad steelguitar, var ju så vackert, valsen "Ta dina antabus, Kerstin" har en skämtsam touch och i "Den siste mannen" ekade det ren cowboyrock när jag i mina nostalgiska tankar fick namnet Disneyland After Dark på näthinnan.
   Karin Wistrand gästade, numera traditionellt, på "Rocky Balboa" spetsad med just steelguitar men hon fick också utrymme att göra en återblick 24 år tillbaka i tiden till den korta solokarriären och en mycket fin version av "Ge mig en sidenkänning".
   Efter paus steg Per Persson upp på scenen och på egen hand, med sin akustiska gitarr, spelade och sjöng han några av sina gamla hits som verkligen tillhör kategorin oförglömliga låtar. Men när han i ett anfall av spontanitet efterfrågade önskelåtar hade han antingen glömt ackorden eller tyckte att arrangemangen var ogenomförbara.
   Däremot var det med osedvanlig beslutsamhet han tacklade sina gamla låtar. "Bortom månen och mars", "Ikväll tar vi över stan", "Hanna", "Fribacka väg", "Små små saker" och "Mördar-Anders" ackompanjerades av många lustiga och intressanta mellansnack.
   Intensiteten ökade givetvis när Persson fick sällskap av DSH5 (minus David Södergren) i låtar som "En sång om dej" och "Nyårsnatt i New York". Sedan infriades mitt fyra år gamla önskemål om en duett mellan Karin och Per i "Stenad i Stockholm" innan den uppenbara finallåten "Tusen dagar härifrån" slungades ut från den då överbefolkade scenen.
   För att sedan tacka den övernöjda publiken blev det också en extralåt, "Vild som Jerry Lee", som slutpunkt på den minst sagt underhållande kvällen.
   Hela konserten kan för övrigt upplevas i bild och ljud på http://www.na.se/kultur/musik/per-persson-karin-wistrand-dsh5-na-sander-live.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: 90:#8 Wrecking ball

Postad: 2017-06-18 07:57
Kategori: 10 år

"Wrecking ball" var den stora musikaliska comebacken för Emmylou Harris och det mycket tack vare producenten Daniel Lanois förtjänst. Det pånyttfödda soundet på skivan och det alldeles ypperliga urvalet av låtar gjorde att Emmylou vässade sin egen insats till det nästan ouppnåeliga.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 24/3 2014.


EMMYLOU HARRIS: Wrecking ball (Elektra, 1995)

Samarbetet mellan Emmylou Harris, artist, och Daniel Lanois, producent, var en enormt viktig injektion i en karriär som hade gått i stå, åtminstone kreativt sett. Emmylou var vid den här tiden fast i de countrytraditionella tongångarna och behövde ny inspiration, ett nytt sound och en ny spännande repertoar. På "Wrecking ball" får hon allt detta.
   För mig var "Wrecking ball" en fantastisk comeback och Emmylou var tillbaka på sin tron som hon hade bestigit tjugo år tidigare med klassiska album som "Elite hotel" och "Luxuty liner". Den magiskt skinande rösten hade hon haft med sig under alla år men det hade saknats utmaning och spänning, nog så viktiga ingredienser, för att göra hennes skivor riktigt intressanta.
   Då kom den mycket heta producenten Daniel Lanois in med helt nya idéer där han med sitt personliga sound, atmosfäriskt och minimalistiskt, både skalade av och bäddade in arrangemangen. Kanadensaren Lanois var mest känd som producent bakom U2, Peter Gabriel och Brian Eno men överraskade världen när han 1989 producerade "Oh mercy" åt Bob Dylan. Under 90-talet blev han sedan en av de mest efterfrågade producenterna (Hothouse Flowers, Sinead O'Connor, Ron Sexsmith) där "Wrecking ball" var kronan på verket.
   Vid sidan av producentarbetet hade Lanois också en egen artistkarriär om än lite lågprofilerad. Hans solodebut "Acadie" (1989) var fantastisk men "For the beauty of Wynona" (1993) var lite mer medelmåttig.
   Ingen har väl någonsin titulerat Emmylou Harris coversångerska, lika lite som Joe Cocker och Linda Ronstadt, men covers har genom alla år varit en viktig del i hennes repertoar. "Wrecking ball" har en blandning av covers och originallåtar och mixen är mycket lyckad. Exempelvis får Emmylou själv credit på en låt, "Deeper well", som är ett exklusivt låtskrivarsamarbete med Lanois och folksångaren David Olney.
   Emmylou har även skrivit avslutningslåten "Waltz across Texas tonight" tillsammans med sin gamle kompanjon Rodney Crowell. En vacker låt där systrarna Kate och Anna McGarrigle, som för övrigt bidrar med en egen låt på skivan, körar.
   Lanois kreativitet har naturligtvis färgat mycket på albumet. Dels bidrar han med två egna låtar, "Where will I be" (inledningslåten på albumet som jag än idag undrar hur jag reagerade första gången jag hörde skivan...) och "Blackhawk", och dels duettsjunger han på ett par-tre låtar. Bland annat på Neil Youngs titellåt, originalet finns på "Freedom" (1989), där vibrafonen har tagit över pianots ursprungliga huvudroll.
   "Blackhawk" är för övrigt en av skivans absoluta toppar. En fantastisk Lanois-låt med två musiker (på sammanlagt sju instrument) och en röst (Emmylou) som överträffar allt.
   Andra utmärkta låtar på "Wrecking ball" är Steve Earles "Goodbye", med låtskrivaren på akustisk gitarr, Lucinda Williams "Sweet old world", med Neil Young på duettsång och ett ovanligt vackert munspelssolo och Austinlåtskrivaren Julie Millers "All my tears", en låt som Julie gav ut på skiva 1993 där Emmylou duettsjunger.
   Både Anna McGarrigles "Goin' back to Harlan" och Gillian Welchs "Orphan girl" spelade Emmylou Harris in innan låtskrivarna själva gav ut dem.
   Emmylou Harris tjugonde album fick titeln "Wrecking ball" 17 år innan Bruce Springsteen också kallade ett album med det namnet.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: Billy Bremner discography

Postad: 2017-06-17 07:52
Kategori: 10 år

Rockpile-medlemmen, Refreshments-gitarristen och senare soloartisten Billy Bremners diskografi innehåller många intressanta skivor som han har givit ut i eget namn eller enbart gästar som gitarrist. Uppdaterade nyligen diskografin med den svenska gruppen Wolfmans nya album "Tired & emotional (and probably drunk)" där Bremner har med två nya låtar plus att han gästar på gitarr.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 20/12 2010.




BILLY BREMNER, med mellannamnet Murray, föddes i Aberdeen i Skottland 1946. Intresserade sig tidigt för gitarrister som Django Reinhardt, Chet Atkins och Jerry Reed och började skriva egna låtar i 16-årsåldern.
   Redan som 15-åring spelade Billy i The Strangers som förutom Billy innehöll Barry Wayne, sång, Johnny Johnson, bas, Joe Kelman, gitarr, Sid Weaver, gitarr, och Bob Milne, trummor.
   1963 spelade han i amatörbandet The Royal Teens medan han jobbade som tandtekniker(!). Övriga medlemmar var Kenny Taylor, sång, Pat "Speedy" King, bas, Andy Willox, gitarr, George Munro, keyboards, och Jim Lunan, trummor.
   Sedan gick han med i Tommy Dene & the Tremors som 1964 spelade in en demo men ingen skiva. Förutom Billy och Tommy, som sjöng, hette medlemmarna Pat "Speedy" King, bas, Ally Ross, keyboards, Jim Lunan, trummor, och Sid Weaver, gitarr. Bandet kompade också The McKinleys, de två skotska systrarna Sheila och Jeanette. Sedan spelade Billy tillsammans med bara Tommy Dene.





Två singlar med Gary Walker, "You don't love me" och "Twinkie-Lee", blev de första studiojobben för Billy. Gary var vid tidpunkten en tredjedel av framgångsrika The Walker Brothers, tre amerikanare som emigrerade till England 1965. Garys första solosingel, som släpptes samma månad (februari 1966) som Walker Brothers stora hit "The sun ain't gonna shine anymore", blev ändå en mindre hit i England. (Etiketten på "You don't love me" är hämtad från den sällsynta svenska utgåvan)
   "You don't love me" nådde faktiskt förstaplatsen på Tio i Topp 30 april 1966. (Se utdrag nedan från "Tio i Topp"-boken, Premium Publishing 2012)



Billy fortsatte i The Luvvers, bandet som är mest känt för att vara skotska sångerskan Lulus kompband. Men när Lulu blev soloartist 1966 gjorde Luvvers egen karriär och en singel där Billy spelade gitarr. Övriga medlemmar i bandet var Alex Bell, sång, Ross Neilson, sologitarr, Jim Dewar, kompgitarr, Tommy Tierney, bas, David Mullin, trummor, och Jimmy Smith, saxofon.



3 juni 1966
THE LUVVERS
The house on the hill (Manfred Mann-Mike Hugg)
Most unlovely (Alex Bell/Henry Wright/Wendez)
Producerad av Mark London
(Parlophone R 5459)
   A-sidan på singeln är skriven av Manfred Mann-medlemmarna Manfred Mann och Mike Hugg men aldrig inspelad av den gruppen. B-sidan är en egen låt. Producenten Mark London var gift med Lulus manager Marion Massey. Han blev senare känd som låtskrivare, bland annat till filmlåtarna ”To sir with love” (Lulu) och ”Privilege” (Paul Jones), men producerade också bland annat Stone The Crows, rockgrupp från Skottland.

1968 var Billy med i studiobandet Jago Simms. Förutom Billy var det låtskrivarna Harold Spiro, piano, och Phil Wainman, trummor och sång, och studiomusiker som spelade. Gruppen släppte en singel men Billy har antytt att Jago Simms gav ut ytterligare en singel.


Februari 1968
JAGO SIMMS
In too deep (Harold Spiro/Phil Wainman)
Conventional fella (Harold Spiro/Phil Wainman/Billy Bremner)
A Wainman/Spiro Production
(Fontana TF 901)
   Wainman skulle på 70-talet bli känd producent till The Sweets alla stora hits, Bay City Rollers, Mud och även Boomtown Rats (”I don’t like Mondays”). På b-sidan gör Bremner sin låtskrivardebut.


1968
THE QUOTATIONS
Cool it (Kenny Young/Scott English)
Mark of her head (Johnny Gustafson)
Arrangerad och producerad av John Goodison
(CBS 3716)
   The Quotations blev nästa grupp för Billy och Phil Wainman. Gruppen fungerade mest som komp när amerikanska kända artister turnerade i England och Europa. Först kompade de Walker Brothers, som var stora då, och sedan gjorde de turnéer i hela världen där de kompade bland annat Brenda Lee, Little Richard och Duane Eddy.
   Gruppen gjorde senare också några singlar. Wainman var inte kvar i gruppen när ”Cool it”-singeln spelades in men det är Billy Bremners enda bidrag till den här gruppens skivor. Övriga medlemmar var vid inspelningstillfället John Banks, trummor, John Gustafson, sång, Graham Alexander, bas, Barry Martin, saxofon, Tony Gilbert, trombon, John Droy, trumpet, och Peter Kelly, orgel.
   Gruppen genomgick många medlemsförändringar. Förre sångaren John Goodison, som även uppträdde under namnet Johnny B Great, var nu arrangör och producent och ny sångare var Johnny Gustafson, ex-Merseybeats, som också skrev b-sidan på singeln. A-sidan var en cover på den amerikanska gruppen American Breeds låt.

1970 spelade Billy i ett humorband från London, King Pins, med irländarna Tony Rocco (McCroury), sång, och Tommy Duffy, gitarr, banjo(?) och sång. I bandet spelade många olika musiker, bland annat Howard Jensen, bas.
   Billy spelade samtidigt i ett annat band, Rodeo, som innehöll medlemmar från Quotations.


1970
KING PINS
Bold O'Donaghue
(arr. Tommy Duffy/Tony Rocco)
Tom Dooley (arr. Tommy Duffy/Tony Rocco)
Producerad av Ian Grant
(Outlet OUT-041)
   Två traditionella folksånger. "Bold O'Donoghue" är irländsk och finns bland annat med, i King Pins inspelning(!), på flera samlingsskivor med irländska folksånger som exempelvis "Irish Pub Songs" (2006) och "A feast of Irish Folk" (2007). "Tom Dooley", den gamla amerikanska folksången, är mer känd via The Kingston Trios hitversion från 1958.
   Båda singellåtarna är arrangerade av gruppmedlemmar.


1970 medverkade Billy på den engelska gruppen Nirvanas album "To Markos III" och 1971 spelade Billy gitarr på Colin Hares album "March Hare". Hare hade tidigare sjungit i den engelska popgruppen The Honeybus som hade en hit med "I can't let Maggie go".


Compass blev nästa grupp för Billy. Strax innan hade han spelat i Marty Wildes grupp men Compass var en studiogrupp. Kompade bland annat sångaren Leapy Lee på singlarna "No full moon" (1972, där trummisen Pete Kircher sjöng), "Helena" (mars 1973) och "Rub your nose" (november 1973), inspelade hemma hos managern Gordon Mills).

Compass existerade en kort tid men hann ändå göra två singlar. Medlemmar var förutom Billy, gitarr också Roger Rettig (högst upp till vänster), gitarr, Brian Hodgson (nere till höger), bas, och Pete Kircher (nere till vänster), trummor. Kircher spelade tidigare i The Honeybus.
   Leapy Lee om Compass:
   "As it happened they were great. They were the finest backing band I ever had and I like to take at least some credit for putting them together. We did many tours including Ireland and Australia. "







Mars 1974
COMPASS
No more whiskey (Brian Hodgson/Roger Rettig/Billy Bremner/Pete Kircher)
Maybe she will (Brian Hodgson/Roger Rettig/Billy Bremner/Pete Kircher)
(1) Producerad av Gordon Mills
(2) Producerad av Leapy Lee
(MAM MAM 115)
   Hela bandet har tillsammans skrivit de båda singellåtarna. A-sidan producerades av gamle Tom Jones, Engelbert Humperdinck- och Gilbert O'Sullivan-managern och låtskrivaren Gordon Mills och b-sidan producerades av nyss nämnde Leapy Lee som hade en egen sångkarriär bakom sig med en hit 1968, ”Little arrows”, som största triumf.


14 juni 1974
COMPASS
Arrest that man (William Murray)
Right time (Brian Hodgson/Roger Rettig/Billy Bremner/Pete Kircher)
Producerad av Lee Graham
(MAM MAM 120)
   Compass andra singel producerades av Lee Graham, Leapy Lees riktiga namn. Och A-sidan är skriven av Billy under ett helt annat namn = hans riktiga förnamn+mellannamn, William Murray.

Billy spelade på en singel med Dave Dee, Dozy, Beaky, Mick & Tich, "She's my lady", som släpps i september 1974. Dave Dee-bandet hade sin storhetstid mellan 1966 och 1969. Ledaren Dave Dee försökte sig sedan på en tämligen misslyckad solokarriär och "She's my lady"-singeln var en mindre uppmärksammad återförening för gruppen.






Mellan 1972 och 1975 jobbade Billy mycket i studio tillsammans med sångaren och låtskrivaren J Vincent Edwards och producenten Pierre Tubbs. Billy finns med på J Vincent Edwards-singlarna "Mississippi woman" (1972) och "Keep on trying" (1974) medan "Dream lover" spelades in men gavs aldrig ut.
   Billy finns också med på Ursula Skallas (J Vincents fru) singel "Good loving" som gavs ut i Holland. Billy spelade också på Kris Ifes version av Rolling Stones-låten "Out of time" (1975) och Jacksons "There goes my baby" (1975). Ife berättar om de singlarna:
   "I sang on 'Out of Time' - but the track was originally recorded for Maxine Nightingale & the key wasn't right for me. I just did a few vocal backings on other tracks J Vincent had.
   He recorded that one song under the name of Jackson which was a made up name that we used later when I recorded with Vince as Jackson & Jones (I was then Jackson)! Billy played on so much stuff of ours it's impossible to remember them all."


Medlemmarna i Compass plus Ray Cane, Pete Baron, Barry Booth, Brian Johnson, Pete Kelly och Roger McKew kompade 1975 skådespelaren, poeten och sångaren Nicol Williamson på enmansföreställningar i London. Hela bandet kallade sig då för Parachute och titeln på skivan blev följaktligen "Live in London with parachute" (1976).
   Pete Kircher lämnade snart Compass för att spela med Mick Green i gruppen Shanghai och ersattes då av Marty Wildes gamle trummis Pete Baron som i sin tur ersattes av John Halsey från gruppen Grimms. Halsey kände gamle Bonzo Dog-(Doo Dah) Band-medlemmen Neil Innes, som också spelat i Grimms, och plötsligt föddes Neil Innes & Fatso som grupp. Och namnet på gruppen hade inte oväntat (kopplingar till Monty Python) en komisk vinkling.


Neil Innes & Fatso. Från vänster Roger Rettig, Neil Innes, John Halsey, Billy Bremner och Brian Hodgson.

Det gjordes inga skivor under namnet Neil Innes & Fatso men Bremner medverkade i den tvådelade tv-serien ”Rutland Weekend Television”, som sändes på BBC i maj-juni 1975 and november-december 1976. Musiken till serien spelades in och gavs ut 1976 under Eric Idles och Neil Innes namn som “The Rutland Weekend Songbook” Songbook (B.B.C. REB 233) där Bremner medverkar på några spår. Här och här är några inslag från tv-serien.
   Neil Innes & Fatso spelade också live i Sverige vid något tillfälle 1976/77.


Bremner finns också med på Neil Innes soloskiva “Taking off” från 1977. Men han missade möjligheten att medverka på Innes nästa uppmärksammade projekt, The Rutles, för då hade Rockpile rullat igång. Det var nämligen på en konsert med Neil Innes & Fatso på puben Nashville Rooms i västra London som Billy blev tillfrågad av Dave Edmunds och Nick Lowe om han ville vara med i Rockpile. Svaret blev positivt.
   1977 spelade Billy också på Scaffold-medlemmen John Gormans soloskiva "Go man Gorman".



Rockpile 1976-1981. Från vänster Terry Williams, Nick Lowe, Dave Edmunds och Billy Bremner.

Namnet Rockpile hade länge figurerat i Dave Edmunds karriär, släppte albumet "Rockpile" 1972 och innan dess släppte han några singlar under namnet Dave Edmunds' Rockpile men i december 1976 startade alltså riktiga Rockpile med Bremner som fullvärdig medlem i det permanenta bandet. Det skulle dröja ännu några år innan Rockpile skulle göra skivor under eget namn men Nick Lowe, Edmunds, Bremner och trummisen Terry Williams skulle fram till 1980 kollektivt komma att figurera på alla Lowe- och Edmunds-album, inklusive Nick Lowes singel "American squirm", men också på skivor med Mickey Jupp ("Juppanese", 1978) och Carlene Carter, ("Musical shapes", 1980).





Mitt under den hektiska Rockpile-perioden med turnéer och skivinspelningar gav Billy Bremner ut två singlar under namnet Bill Murray respektive Billy Murray. Producenten Kris Ife förklarar varför Billy uppträdde under de namnen:
    “Because of Billy's name being the same as the footballer (Billy Bremner, Leeds) - we called him Billy Murray (Murray is Billy's middle name) - little did we know that there would be two actors of that name later!!”


Maj 1977
BILL MURRAY
Downtown hoedown (Bill Murray)
Rhyme or reason (Kris Ife)
Producerad av Kris Ife for Edge Productions
(Polydor Records 2058 881)
   Producenten Kris Ife hade en bakgrund på 60-talet som sångare i gruppen Quiet Five, en solokarriär, flera olika grupper (Judd och Matchmakers) och sedan skivproducent. Han skrev också b-sidan på singeln.
   Musiker på singeln förutom Billy är gamla kompisarna från Fatso, Brian Hodgson och John Halsey, plus pianisten Dave Rowberry (ex-Animals) och Huey Lewis (Clover) på munspel.


3 mars 1978
BILLY MURRAY
Heart and the stone (Billy Murray/Ray Peters)
I don’t want to be a hero (Billy Murray)
Producerad av Kris Ife for Edge Productions
(State Records STAT 72)
   Två egna låtar, låtskrivarkollegan Ray Peters skulle senare skriva flera låtar tillsammans med Billy. Musiker är Dave Rowberry, piano, gamla vännerna Pete Kircher, trummor, från Compass, Pat King, bas, från The Quotations, och Billy på gitarr och sång.


Februari 1978
NICK LOWE WITH ROCKPILE
They called it rock (Nick Lowe/Rockpile)
A Grimy and Blurred Production
(Radar ADA 1)
   På b-sidan till Nick Lowes singel "I love the sound of breaking glass" figurerade Rockpile, som grupp och kompositörer, första gången officiellt på en skivetikett.


Juli 1978
NICK LOWE with Rockpile
Heart Of The City (live)

Producerad av Nick Lowe
(Columbia 3-10734, USA)
   På b-sidan till Nick Lowes amerikanska singel "So it goes" figurerar Rockpile ännu en gång officiellt på en skivetikett. I en liveversion av den låt som första gången, i en kort studioversion, dök upp på Nick Lowes Stiff-singel "So it goes".


                                                                                  Foto: Chris Frances
10 augusti 1978 uppträder Rockpile på Skansen i det svenska tv-programmet "Högtryck". En konsert som spelades in 8 augusti. Billy längst till vänster. "So it goes" hette en av låtarna.



Under tiden i Rockpile blev Billy inte bara en framträdande gitarrist och sångare på scen. Han bidrog också med flera låtar till Dave Edmunds skivor: ”Trouble boys” (även singel), ”Not a woman not a child” (med Ray Peters) och dessutom Nick Lowe/Rockpile-kompositionen "Never been in love" (på ”Tracks on wax 4”, 1978). Och “The creature from the black lagoon” (även singel), “Goodbye mister good guy” (med Pat Meagher) och ”We were both wrong” (på “Repeat when necessary”, 1979).


1979 kompade Billy på Wales-sångaren Shakin' Stevens tyska album "Shake it up".
   Fredagen 9 mars 1979 spelade Rockpile på Konserthuset i Stockholm. Jag var där.


1980 medverkar Billy på Bob Youngs ”In Quo country”-album och medverkar (längst till vänster) på Wembley Arenas scen vid lanseringen av skivan.









I januari 1980 släppte Dave Edmunds singeln "Singing the blues". B-sidan är en ren Rockpile-komposition, "Boys talk".
   Torsdagen 21 februari 1980 inledde Rockpile med en konsert i Örebro. Jag var där.


September 1980
ROCKPILE
Wrong way (Chris Difford/Glenn Tilbrook)
Now and always (Nick Lowe/Rockpile)
(F-Beat XX 9)
   A-sidan på den första skivan med Rockpile är i original en obskyr Squeeze-cover. Den publicerades första gången (1980) på en 33 ⅓ rpm grön genomskinlig flexi-singel och gavs ut tillsammans med Smash Hits! Magazine.
   B-sidan är från det kommande albumet. Singeln släpptes även i gul vinyl.




Oktober 1980
ROCKPILE
Seconds of pleasure

(F-Beat XXLP 7)

Teacher teacher (Kenny Pickett/Eddie Phillips)
If sugar was as sweet as you (Joe Tex)
Heart (Nick Lowe/Rockpile)
Now and always (Nick Lowe/Rockpile)
Knife and fork (Nick Hennie/Kip Anderson/G Barge)
Play that fast thing (one more time) (Nick Lowe)
Wrong way (Chris Difford/Glen Tilbrook)
Pet you and hold you (Nick Lowe/Rockpile)
Oh what a thrill (Chuck Berry)
When I write the book (Nick Lowe/Rockpile)
Fool too long (Nick Lowe/Rockpile)
(You ain’t nothing but) Fine fine fine (Floyd Soileau/Sidney Simien)
   På Rockpiles efterlängtade album under eget namn sjunger Billy Bremner två låtar, ”Heart” och ”(You ain’t nothing but) Fine fine fine”, men låtskrivandet delar han kollektivt med hela bandet på tre låtar. Åtskilliga covers och icke-original på skivan. ”Teacher teacher” är ett original skriven av två f d Creation-medlemmar.
   ”If sugar was as sweet as you” var en albumlåt med låtskrivaren 1966, ”Knife and fork” är en obskyr singel-b-sida (under titeln ”A knife and a fork”) med Kip Anderson från 1967, ”(You ain’t nothing but) Fine fine fine” hette förenklat ”You ain't nothing but fine” när Rockin' Sidney gjorde den 1963, ”Oh what a thrill” är en relativt ny låt (1979) med Chuck Berry och Nick Lowe-låten ”Play that fast thing (one more time)” har sitt ursprung på Brinsley Schwarz-albumet ”The new favourites of Brinsley Schwarz” som producerades av Dave Edmunds. Cirkeln är på något sätt sluten.

3 november 1980 fick Billy med kort varsel hoppa in i Fabulous Thunderbirds för en tv-sändning på Old Grey Whistle Test. Det amerikanska bandet hade dagen före festat tillsammans med Dr Feelgood och Rockpile vilket slutade med att gitarristen Jimmie Vaughan bröt benet... Här kan ni se "She's tough".


November 1980
ROCKPILE
Teacher teacher (Kenny Pickett/Eddie Phillips)
Fool too long (Nick Lowe/Rockpile)
(F-Beat XX 11)
   Två albumlåtar på Rockpiles andra (och sista) singel. Samtliga Rockpile-skivor saknar officiell producent.








Mars 1981
”Concert for the people of Kampuchea”
(Atlantic K60153)

ROCKPILE: Crawling from the wreckage (Graham Parker)
ROCKPILE WITH ROBERT PLANT: Little sister (Doc Pomus/Mort Shuman)
   Två låtar blev Rockpiles bidrag på skivan från den stora Kampuchea-konserten 29 december 1979 på Hammersmith Odeon i London. Graham Parkers låt fanns med på Dave Edmunds album ”Repeat when necessary” och gruppens version av Elvis Presley-singeln från 1961 hade den gästande Led Zeppelin-sångaren Robert Plant längst fram.
   Billy medverkar dessutom på storbandet Rockestras tre bidrag till skivan/konserten, "Lucille" (här med en inledning av Billy Connolly), "Let it be" och "Rockestra theme".




I februari 1981 sprack och splittrades Rockpile. En gammal Rockpile-låt, ”I’m only human” (Nick Lowe/Rockpile) dök upp på Dave Edmunds album ”Twangin’” (1981) där Billy även spelar gitarr. Under 1981 gästmedverkar Billy på Deke Leonards ”Before your very eyes”, Carlene Carters ”Blue nun”, Mike Berrys "Memories" och Elvis Costellos ”Trust”.
   Billy spelar också gitarr på duettsingeln ”Hold me”/”Spring greens” med B A Robertson och Maggie Bell och hoppade även in på Thin Lizzys inspelning av Billys egen "Trouble boys" som gavs ut på en singel. Dessutom spelar han på tre singellåtar med Mike Berry, "Julie come back”, “Can a man love one woman” och “Through noon and goes on”. Låtar som inte finns med på ovannämnda Berry-album.
   Billy spelar inte på "This ole house"-singeln med Shakin' Stevens men här medverkar han på en tysk tv-show 18 maj 1981.
   Men 1981 blev Billy Bremner mest av allt en Stiff-artist och gav på kort tid ut två singlar.

11 april 1981 spelar Billy live bakom Phil Lynott på Old Grey Whistle Test på låtarna "Ode to a black man" och "Somebody else's dream". Bandet i övrigt är Brian Downey, trummor, Darren Wharton, keyboards, och Huey Lewis, munspel.
   Båda klippen finns nu utgivna på en 6 cd+1 dvd-box "Thin Lizzy live at BBC).





16 oktober 1981
BILLY BREMNER
Loud music in cars (Billy Bremner/Will Birch)
The price is right (Billy Bremner/Will Birch)
(1) Producerad av Will Birch
(2) Produced out of Thin Air
(Stiff BUY 125)











24 februari 1982
BILLY BREMNER
Laughter turns to tears (Billy Bremner/Will Birch)
Tired and emotional (and probably drunk) (Billy Bremner/Will Birch)
Producerad av Will Birch
(Stiff BUY 143)
   Förre Kursaal Flyers-trummisen och låtskrivaren Will Birch hade inlett en karriär som skivproducent och tog naturligt hand om Billy Bremners solokarriär. På Stiff-singlarna kompas Billy av James Eller, bas, Bobby Irwin, trummor, (båda medlemmar av Nick Lowes band His Noise To Go) och Gavin Povey, piano. Povey var med i punkbandet The Edge och spelade senare på skivor med Shakin' Stevens, Jane Aire, Inmates och har också skrivit låtar med Kirsty MacColl.




1982 fortsatte studiojobben för Billy med Shakin' Stevens “Give me your heart tonight” (här ett liveklipp från skivan), Nick Lowes “Nick the knife”, Patrick Campbell-Lyons "The hero I might have been", Kirsty MacColls “Desperate character” och på ex-Audience-medlemmen Howard Werths album ”Six of one and ...half a dozen of the other”.
   Den engelske sångaren och låtskrivaren (skrev bland annat "You drive me crazy" till Shakin Stevens) Ronnie Harwood gav 1982 under namnet Ronnie Angel ut två singlar, "A white sport coat" och "Cuddle up", som Billy spelade på. Ytterligare en låt från samma inspelningstillfälle, jullåten "Santa's on his way", gavs senare ut på samlingsskivan "It's fabulous thing" (2009) med The Ronnie Harwood Band.
   På det rockabilly-inspirerade engelska bandet Matchboxs “Crossed line” finns en låt, “Mean ’n’ evil” (Brian Hodgson/Billy Bremner/Pete Kircher/Roger Rettig), som förmodligen härstammar från Compass-inspelningarna åtta år tidigare.

Våren 1982 gjorde Billy några spelningar i England med Nick Lowe & his Noise To Go.



20 juli 1982 samlades de två överlevande Pretenders-medlemmarna Chrissie Hynde och trummisen Martin Chambers i Air Studios i London tillsammans med Billy Bremner och basisten Tony Butler och spelade in ”Back on the chain gang” och ”My city was gone” som släpptes på singel i november 1982. Bremner finns också med på ”Thin line between love and hate”, The Persuaders-coverlåten, som också släpptes på singel (1984). Och alla tre låtarna finns på albumet ”Learning to crawl” (1984). Billy spelar dessutom akustisk gitarr på b-sidan till Pretenders-singeln "2000 miles" (1983), ”Fast or slow (the law's the law)” (1983).
   I en intervju 1980 uttalar sig gitarristen James Honeyman-Scott (död 1982) positivt om Billy Bremner: "In the past year or two, I’ve learned a lot from playing with people like Billy Bremner, he showed me a few things." Sedan kom alltså Billy att på ett sätt ersätta James.
   En enda gång, i Spanien, uppträdde Billy med Pretenders.


1982
BILLY BREMNER
Meek power (Howard A Werth)
Yes please (Will Birch/Billy Bremner)
Producerad av Will Birch
(Demon D 1014)
   Ännu en Bremner-singel. A-sidan är en cover, från Howard Werths ovannämnda album som också den producerades av Will Birch.





1983 bildades gruppen Rowdy med Billy Bremner som kompgitarrist. Hans gamle Quotations-kompis Johnny Gustafson spelade bas och sjöng. Övriga medlemmar var Ray Fenwick, sologitarr, Les Binks, trummor och Jackie McAuley, keyboards. Gruppen spelade in sju demo-låtar, "Dear John", "Tight white skirt", "High class baby", "Hangover", "Daylight robbery", "Wild wild wedding" och "Move it". Men lyckades inte få något kontrakt. “Dear John” hamnade på en Status Quo-skiva.

20 augusti 1983 gjorde Billy tillfällig comeback i Dave Edmunds band på Rockpalast vid Lorelei-klippan på Rhens högra strand. Han sjöng "Loud music in cars" och "Trouble boys". Det var Billys andra Rockpalast-uppträdande. Rockpile spelade i programmet januari 1980.




1983 gjorde Billy studiojobb på Chris Thompsons “Out of the night”, Phil Everlys “Phil Everly”, Alvin Stardusts "A picture of you" (endast Europa-release), Billy Furys "The one and only" och den norske sångaren och skådespelaren Steinar Raaens "Danny".
   Billy spelade också på The McGanns singel "Shame about the boy" och Showaddywaddy-medlemmen Dave Bartrams singel "Black ice"/"Excitement" (februari 1983) som producerades av gamle vännen Phil Wainman. Ett album, med Billy på gitarr, spelades också in men gavs aldrig ut.
   Producenten Stuart Colman har ytterligare information om The McGanns:
   "There were two other tracks recorded at the time.
A version of "Pink Dally Rue" - a cool Nashville song - and another title, which I would have to hunt down.





1984
BILLY BREMNER
Shatterproof (Elvis Costello)
Look at that car (Billy Bremner/Will Birch)
Producerad av Will Birch
(Arista ARIST 557)
   Costello skrev låten för Billy. B-sidan kom inte med på det kommande albumet.










1984
BILLY BREMNER
Shatterproof (Elvis Costello)
Look at that car (Billy Bremner/Will Birch)
Musclebound (Billy Bremner/Kenny Pickett)
Producerad av Will Birch
(Arista ARIST 12 557)
   12:an hade ytterligare en låt, "Musclebound", som inte kom med på det kommande albumet.








1984
BILLY BREMNER
Bash!

Producerad av Will Birch
(Arista 206179)

Fire in my pocket (Billy Bremner/Will Birch)
Losing my touch (Billy Bremner/Will Birch)
Shatterproof (Elvis Costello)
Love is stranger than fiction (Billy Bremner/Will Birch)
Perfect crime (Billy Bremner/Will Birch)
Tired and emotional (and probably drunk) (Billy Bremner/Will Birch)
Loud music in cars (Billy Bremner/Will Birch)
Going steady with a heartache (Billy Bremner/Will Birch)
When these shoes were new (Billy Bremner/Will Birch)
Boat that's sunk a thousand ships (Billy Bremner/Will Birch)
When love goes to sleep (Chris Difford/Glenn Tilbrook)
   Huvudsakligen originallåtar. Plus två gamla singellåtar från Stiff-tiden ("Stolen from Stiff records" som det står på omslaget). "When love goes to sleep" var ursprungligen en Squeeze-låt men släpptes inte med bandet förrän 1997 när "Sweet from a stranger"-albumet återutgavs med extralåtar. Och Elvis Costellos egen inspelning (1982-83) av "Shatterproof" kom inte ut på skiva förrän i februari 1995 på återutgivningen av "Punch the clock".
   På de nya låtarna spelar Dave Kerr-Clemenson bas medan trummor/piano pendlar mellan Terry Williams/Pete Wingfield och Bobby Irwin/Billy Livsey. Och Billys gamle Quotations-kollega Barry Martin spelar saxofon på "Going Steady With a Heartache".




1984
BILLY BREMNER
Bash!

(Arista 406179)
   "Bash!"-skivan på kassett. Exakt samma låtar som på vinylen (se ovan) men ett förargligt stavfel på låten "Losing my touch".

















1984
BILLY BREMNER
When love goes to sleep (Chris Difford/Glenn Tilbrook)
Fire in my pocket (Billy Bremner/Will Birch)
Producerad av Will Birch
(Arista ARIST 586)
   Två albumspår.









1984
BILLY BREMNER
When love goes to sleep (Chris Difford/Glenn Tilbrook)
Fire in my pocket (Billy Bremner/Will Birch)
Loud music in cars (Billy Bremner/Will Birch)
Producerad av Will Birch
(Arista ARIST 586)
   Extraspåret på 12:an var oväntat den gamla Stiff-singeln från 1981.




Tack vare läsaren Siim Meesak har vi fått kännedom om en skiva med New York-killen David Grahame, en Will Birch/John Wood-produktion inspelad i New York 1984. Men skivan gavs aldrig ut. Däremot existerar det CDr-kopior av skivan, se ovan. Production master är gjord 15 maj 1984,
   Bland musikerna märks Billy Bremner, Bob Andrews, Bob Irwin och Jim McAllister och på en av låtarna, "Johnny", sjunger Carlene Carter. Billy Bremner gillade skivan skarpt. Han tyckte hela produktionen var bra och bra musiker men Carlene såg han däremot inte till under inspelningarna.
   Will Birch berättar:
   1984, John Wood and I co-produced David Graham in NYC for Capitol Records, or EMI America. It was never released because I think the artist didn't like the results. All that help and still no record release!
   All of this was spring 1984. We mastered the album, I think with Bob Ludwig, and delivered it to EMI America/Capitol and the next thing we heard was David was not happy with it, but it could have been the record company was not happy with it, I don’t know. Anyway, it never came out.
   David was an exceptionally gifted writer and singer, in a sort of Paul McCartney/power pop way. He had been ‘Paul’ in Beatlemania on Broadway around the same time Marshall Crenshaw was, I think, ‘John’. His songs were great, as was his voice. Maybe still is!






1984
BILLY BREMNER & FASTBUCK
Endless sleep (Jody Reynolds/Dolores Nance)
Mona-Lott (Billy Bremner/Will Birch)
Producerad av Billy Bremner
(Rock City Roc 6)
   Billy slog sig ihop med gruppen Fast Buck (på singeln stavat Fastbuck…) och spelade in nya singeln i Gary Numans studio Rock City Studios. I bandet fanns Dave Kerr-Clemenson, bas, (som spelade med Billy på “Bash!”), Andy Locke, gitarr, och Mike Baron, trummor. A-sidan är en Jody Reynolds-singel från 1958. "Endless sleep" är inte identisk med Nick Lowes låt, från ep:n “Bowi” (1977), med samma namn.



1984 spelade Billy på Nick Lowe & his Cowboy Outfits "Nick Lowe & his Cowboys Outfits", Any Troubles "Wrong end of the race", Cliff Richards "The rock connection" och Jerry Williams "Working class hero". Billy spelade även akustisk gitarr på den skotska gruppen The Bluebells singel "Young at heart".

1985 spelar Billy på Stiff-singeln "Supergran" med skotten Billy Connolly.
   I juni samma år uppträdde Linda Thompson på Ronnie Scott's i London i samband med Lindas första soloalbum, "One clear moment", efter skilsmässan från Richard Thompson. Billy spelade gitarr i kompbandet tillsammans med Stuart Elliot, trummor, Steve Price, bas, och Betsy Cook, keyboards.



17 maj 1986 uppträdde en mängd artister, huvudsakligen irländska, live i Dublin och Billy medverkade i flera sammanhang. Han hoppade in på Pogues version av "Dirty old town" och uppträdde även som gitarrist i Thin Lizzy på låten "Don't believe a word". Fyra månader innan hade Phil Lynott dött så Bob Geldof ersatte honom tillfälligt. Albumet "Live for Ireland" släpptes 1988.
   Billy spelade 1986 på Pogues bidrag till filmen "Sid & Nancy - Love kills". "Haunted" och "Junk theme" är också utgivna på en singel med gruppen.




I mitten på 80-talet flyttade Billy Bremner till USA. Först till Los Angeles och bodde sedan, från början av 90-talet, i Nashville. Billy gjorde under den tiden inga soloskivor men fortsatte skriva låtar, spelade in demolåtar och spelade med många olika artister, både live och på skiva.
   Billy spelade på Anne Feeneys ”Look to the left” (1989), Snake Farms ”What kind of dreams are these” (1989), Pat McLaughlins ”Get out and stay out” (1989), The Pretenders ”Packed!” (1990, Billy medverkar på nio låtar!), Kieran Kanes ”Find my way home” (1993), Kelly Willis ”Kelly Willis” (1993), The Coal Porters ”Land of hope and Crosby” (1993) och Chris Deschners "Cherokee moon" (1994).


Skådespelerskan Doby Daenger, på 2000-talet känd för tv-roller i ”Dexter” och ”My name is Earl”, inledde en musikkarriär på 80-talet. Rockabilly-bandet Doby Daenger and The Hi-Hi Boys spelade in en singel. "Dum-Dum"/"Time & Again (Good Lookin' Records) som producerades av Billy Bremner. Bandet bytte namn till The Anti-Elvis Club, med Billy som medlem. Han producerade fyra låtar med bandet och allt finns på samlingsskivan ”Twenty onederful hits” som släpptes 2006. Här är ett filmklipp live.
   1988 kompade Billy den amerikanske sångaren och låtskrivaren Pat McLaughlin på albumet ”Pat McLaughlin”. Billy spelade också i McLaughlins band där även Blasters-medlemmen Steve Berlin fanns med.

På samlingskassetten "Hollywood round up" (1988), med elva olika artister, medverkar gruppen The Super Pickers med låten "Picker's brawl" där medlemmarna hette John Jorgensen, Will Ray, Jerry Donahue och Billy Bremner. Will Ray berättar idag:
   "I remember on the day when we were recording that "Picker's Brawl"-tune for the cassette, it was hard to get Billy going that day. I think he felt uncomfortable at first and didn't know what to play. Finally I heard him noodling on some country licks and said "Yes! do something like that!". Then he proceeded to blow me & the engineer away with his playing, and what he played fit nicely in the track. He's a great guy and am honored to have had the pleasure of working with him."

1988 medverkar Billy i filmen "Tapeheads" och ingår där i det påhittade bandet Swanky Modes tillsammans med bland annat Sam Moore, sång, Jim Keltner, trummor, och Reggie McBride, bas. På soundtracket spelar gruppen på låtarna "Ordinary Man" "You Hooked Me Baby", "Betcher Bottom Dollar", "Audience For My Pain" och "Language of Love". Här ett klipp från filmen.





1989 spelade Billy i gruppen, döpt till The Art-Chives, som kompade Harry Dean Stanton. Från vänster Carlo Nuccio, trummor, Will McGregor, bas, Harry Dean Stanton och Billy Bremner.


1990
"L.A. ya ya"
(Hightone HCD 8022)

BILLY BREMNER: Reet petite (Tyran Carlo/Berry Gordy Jr)
På en samlingsskiva med en massa Los Angeles-artister och grupper dyker Billy upp och gör sin version av Jackie Wilsons "Reet petite" från 1958.

1994-1995
”The Bluewater Catalog – The Nashville Demos”

I thank them
I can love you
You got to me
Green with envy
Lookin' back, thinkin' ahead
Pass this story 'round
A fine set of wheels
Now is the time
Keep this house rockin'
Sure ain't nothing right
Who says, who cares
I get enough
I see it in your eyes
Cover it up
Call me what you want
Hey conductor
This time it's over
One way romance
Cheap shot
Road to love
There you were
Wheel of misfortune
Tell me
She ain't got one for me

   Tillsammans med Don Morell, piano, Larry Knechtel, keyboards, Roy Huskey Jr, bas, och Donald Linley, trummor, spelade Billy in 24 låtar i en studio i Nashville.
   Här finns låtar som senare ska dyka upp på skivor med The Refreshments, Don Morrell, Inger Nordström ’n’ her Rhinestone Band och Billy själv.

1994 blev Billy Bremner inbjuden till Sverige (20 maj Heartbreak Hotel, Stockholm) att spela med det svenska bandet The Refreshments. Och på hösten samma år tog Billy kontakt med Hans Larsson, skivbolagsägare och manager, och tipsade om bandet och det hela resulterade i att Billy producerade Refreshments första album, ”Both rock n’ roll” (1995), och han spelade också gitarr på flera spår.





Under Nashville-tiden träffade Billy sångaren och pianisten Don Morrell och de började skriva låtar tillsammans. Och bildade även ett eget band, Bremner-Morrell, tillsammans med förre Ozark Mountain Daredevils-basisten Michael "Supe" Granda och turnerade med olika trummisar. Samarbetet ledde till Don Morrells album ”After all these years” (1999) där Billy medverkar på gitarr och tillsammans har Don och Billy skrivit tre låtar på skivan: "Who says, who cares", "Tell me" och "Looks like this time it's over".
   Billy spelar även på Michael "Supe" Grandas första soloalbum, "Makin' a Living, Not a Killing" som släpptes 1998, som är utgiven under namnet Supe DuJour.




Studiojobben i USA fortsatte med George Ducas ”George Ducas” (1995), The Coal Porters ”Los London” (1995), Foreigners ”Mr moonlight” (1995), Rosie Flores ”Honky tonk reprise” (1996), Jim Lauderdales ”Persimmons” (1996), The Coal Porters ”Rebels without applause” (1996), Paul Kennerleys ”Misery with a beat” (1998) och Jim Lauderdales ”Other sessions” (2000).


Sigge Hills album "Bland molnen" (1996) finns Billy med i kompet.

Hösten 1996 blev Billy Bremner officiell medlem i The Refreshments och på bandets följande skiva, “Trouble boys” (1997), hade Billy stort inflytande. Billy spelade med Refreshments fram till våren 1999 och jag lyckades uppleva konstellationen live vid ett flertal tillfällen. Dels såg jag bandet kompa Totta (vid tre olika tillfällen, 1997 och 1998) och Little Mike och dels såg jag bandet 1998.


1997
THE REFRESHMENTS
Trouble boys

Producerad av Billy Bremner
(Rival 74321 46379 2, Sverige)

Here we are (Geraint Watkins)
Beats me (Joakim Arnell/Billy Bremner)
Lookin' back, thinkin' ahead (Billy Bremner/Don Morrell)
It’s a hit (Joakim Arnell)
Love on time (Joakim Arnell)
Midnight (Joakim Arnell/Billy Bremner)
Hollywood women (Joakim Arnell/Billy Bremner)
Wheel of misfortune (Billy Bremner)
Trouble boys (Billy Bremner)
I just wanna be loved (Geraint Watkins)
Heart-lines (Joakim Arnell)
I’m not that kind of guy (Joakim Arnell)
   I kvartetten The Refreshments spelade Billy med Joakim Arnell, bas och sång, Mikael Finell, saxofon och sång, och Mats Forsberg, trummor. Titellåten var den gamla Dave Edmunds/Rockpile-pärlan, skriven av Billy som här ståtar med sitt riktiga namn.
   Två låtar, "Lookin' back, thinkin' ahead" och "Wheel of misfortune", härstammar från "Bluewater Catalog"-demon. Och nära vännen Geraint Watkins har skrivit två låtar till bandet.


1997 producerade Billy Inger Nordström ’n’ her Rhinestone Bands ”Hey conductor” där titellåten var skriven av Billy som också spelade gitarr på skivan.


1998
BILLY BREMNER
A good week's work

Producerad av Billy Bremner
(HypertensionMusic/BMG 74321 60753 2)

I get enough (Billy Bremner/Don Morrell)
I see it in your eyes (Billy Bremner)
Green with envy (Billy Bremner/Michael "Supe Granda)
I can love you (Billy Bremner)
Lookin’ back thinkin’ ahead (Billy Bremner/Don Morrell)
I thank them (Billy Bremner/Pat McLaughlin)
Cover it up (Billy Bremner)
A fine set of wheels (Billy Bremner/Don Morrell)
Pass this story ’round (Billy Bremner/Don Morrell)
Now is the time (Billy Bremner/Don Morrell)
Keep this house rockin’ (Billy Bremner)
You got to me (Billy Bremner/Don Morrell)
   På Billys första soloplatta på 14 år kompas han av Joakim Arnell, bas, och Niklas Aspholm, trummor. Samtliga låtar fanns med på "Bluewater Catalog"-demon.

Niklas Aspholm spelade nu trummor i Refreshments men gamle trummisen Mats Forsberg finns ändå med på den här skivan som medlem i Bo Helgez Inomhusorkester. Övriga medlemmar i den gruppen är Dan Karlsson, sång, Linda Hammarström, sång, Erika Nordkvist, fiol, Alf Scherp, bas, Kjell Jacobsson, gitarrer och sitar, och Sven-Erik Lyckman, elgitarr.


1998
BO HELGEZ INOMHUSORKESTER MED THE REFRESHMENTS
En massa rock

Producerad av Micke Finell
(Rock Around The Clock Productions ??????)

My babe (Ron Holden)
Jag är en liten pojk (Pugh Rogefeldt/Bernt Staf)
Hard working love (Kjell Jacobsson/Dan Karlsson)
One foot on the path (Mark Selby)
Dancing in the moonlight (Phil Lynott)
Never can tell (Chuck Berry)
Memphis Tennessee (Chuck Berry)
So long (I’m gone) (Roy Orbison/Sam Phillips)
Dream lover (Bobby Darin)
Rip it up/Ready Teddy (Robert Blackwell/John Marascalco)
Lawdy miss Clawdy (Lloyd Price)
Night-shift (Joakim Arnell)
Let’s go jumpin’ (unknown)

Inspelad i både i Sveriges Radios studio och i Prikkens Gitarr och Ljudstudio i Gävle. Mixad i Sound Control Studio i Gävle. Inspelat och mixat av Kenneth Skoglund. "Let's go jumpin'" är inspelad och mixad av Bertil Edin och producerad av Billy Bremner. Skivan gjordes i 500 exemplar och delades ut till arbetarna på massa(!)fabriken i Skutskär. . .
   Skivan delas mellan den i högsta grad lokala orkestern Bo Helgez Inomhusorkester (första 5 spåren) och mer proffsiga Refreshments (från låt 6). Men allt är inspelat med samma små resurser. Övervägande covers och ett original, Joakim Arnells "Night-shift" som inte funnits på annan skiva förrän den kom på "Rarities" i 8cd-boxen "20 years" från december 2009.
   "My babe" är en gammal blueslåt som Willie Dixon brukar stå för, "Jag är en liten pojk" är från Pugh Rogefeldts "Hollywood"-album, "One foot on the path" är en låt som dök upp 1995 på en Kenny Wayne Shepherd-skiva och "Dancing on the moonlight" är en Thin Lizzy-låt från 1977.
   De båda Chuck Berry-låtarna är kända medan Roy Orbisons "So long (I'm gone)" som skrevs till Warren Smith och en Sun-singel 1957 är lite mindtre känd. Billy sjunger både Bobby Darins "Dream lover" från 1959 och Little Richard-medleyt från 1956. Medan Joakim Arnell sjunger Lloyd Prices klassiker från 1952. Och den mindre kända "Let's go jumpin'" som Big Joe Maher gjort känd.
   

1999
DAVE EDMUNDS & THE REFRESHMENTS
A Pile of Rock – Live

(Pool Sounds PID 881288, Sverige)
   
King of love (Mark Johnson/Harold Reid)
Standing at the crossroads (Mickey Jupp)
Juju man (Jim Ford-Lolly Vegas)
Stop messin' around (Clifford Adams/Peter Green)
Queen of hearts (Hank DeVito)
I hear you knockin' (Dave Bartholomew/Pearl King/J.D. Miller)
I knew the bride (when she used to rock & roll) (Nick Lowe)
Lady Madonna (John Lennon-Paul McCartney)
The wanderer (Ernie Maresca)
Here comes the weekend (Dave Edmunds/Nick Lowe)
Sabre dance (Aram Khachaturian)
I'm ready (Sylvester Bradford/Antoine "Fats" Domino/Al Lewis)
Crawling from the wreckage (Graham Parker)
Sweet little rock & roller (Chuck Berry)
Let it rock (Chuck Berry)
   Inspelad live på The Central Café i Gävle i oktober 1997. Dave kompas alltså av The Refreshments som är förstärkta med Geraint Watkins, keyboards och sång.
   Majoriteten av låtar finns på Dave Edmunds skivor. Några covers, Fleetwood Macs "Stop messin' around", Beatles "Lady Madonna" och Fats Dominos "I'm ready", är dock nya i Edmunds repertoar.
   
Åtta låtar på Dave Edmunds liveinspelade "King Biscuit Flower Hour" (King Biscuit, 1999) är hämtade från en konsert på Roseland Ballroom 18 maj 1983. Då var Billy Bremner medlem i Edmunds kompband tillsammans med John David, bas, Dave Charles, trummor, och Geraint Watkins, piano.
   Repertoaren var en blandning av klassiska låtar som "Girls talk", "Crawling from the wreckage" och "I knew the bride" och nya låtar från det då aktuella albumet "Information". Bandet förstärks på en låt, Eddie Cochrans "C'mon everybody", av Chris Spedding och Brian Setzer på gitarr.



1999
THE REFRESHMENTS
Are you ready

Producerad av Joakim Arnell och Billy Bremner
(Pool Sounds/Independent POOLCD013, Sverige)

Miss you miss Belinda (Joakim Arnell)
You left me (Billy Bremner)
One track mind (Nisse Hellberg)
Are you ready (Joakim Arnell)
Veronica (Greg Carmichael)
Stalkin' the flock (Billy Bremner)
Make our love last (Joakim Arnell)
Words we never say (Joakim Arnell)
No smoking (Joakim Arnell)
They don't pay me enough (Joakim Arnell/Billy Bremner)
Don't go with the flow (Joakim Arnell)
Stephanee (Mickey Jupp)
Road to love (Billy Bremner)
   En majoritet av låtarna är skrivna av Joakim Arnell och Bremner. Plus originallåtar av Nisse Hellberg och Mickey Jupp och en cover på Ronnie Dawsons inspelning av "Veronica" från slutet av 80-talet.


Våren 1999 lämnade Billy The Refreshments. Han producerade Magnus Lindbergs album ”Ljus i natten” (1999) som Billy också spelade gitarr på. Han spelade också på Tottas "Totta 3 - En dåre som jag” (1999) där Billy varit med och skrivit musiken till låten "Stort att vara liten" tillsammans med producenten Dan Hylander. Plus att Billy även medverkade på Totte Wallins album "Mmm blues".
   1999 och en bit in på 00-talet spelade Billy med The Intruders tillsammans med Bonne Löfman, gitarr, Kaj Söderström, bas, och Peder Sundahl, trummor.

Under 2000 gjorde Billy demoinspelningar med Micke Wedberg, Mats Ronander och Jane Kitto.


2000 producerade Billy, tillsammans med Joakim Arnell, nästa Refreshments-album, ”Musical fun for everyone”. Han spelade också akustisk gitarr och sjöng på skivan. Och Billy spelade även på Magnus Lindbergs "Tur o retur".


2001
”Brit Rock - Back On Track”
(Pool Sounds/Independent Records POOLCD026, Sverige)

BILLY BREMNER & THE REFRESHMENTS: The girl can´t help it (Frank Tashlin/Herbert Baker)
BILLY BREMNER & THE REFRESHMENTS: Dream lover (Bobby Darin)
   En mängd Refreshments-relaterade artister samlas på samma skiva. Billy står själv som artist på två coverlåtar, Little Richards respektive Bobby Darins hitlåtar, och medverkar dessutom på spår med Steve Gibbons, Dave Edmunds och Graham Parker.



2001 spelade Billy på skivan "For the stars" med Ann Sofie Von Otter och Elvis Costello och finns även med på Jan Malmsjös julalbum "Välkommen till min jul" (2001).
   2002 spelade Billy på Boppers nyinspelade version av "Guitar man" som fanns med på samlingsskivan "25 years still boppin'". Sedan spelade Billy 2002 i bandet som kompade Idolerna på deras turné. Bandet var förutom Billy Håkan Almqvist, bas, Micke Littwold, gitarr och keyboards, Hasse Olsson, hammondorgel, och Pelle Alsing, trummor. Som följaktligen finns med på skivan "Greatest hits live & more..." (2003).

Våren 2003 turnerade Billy med sitt egna band The BB Guns som i övrigt innehöll Frank Liestam, gitarr och sång, Kent Borg, trummor, och Totte Wallgren, bas. 11 april spelade de i Örebro.


2003
"Raiding the vaults - Stiff rarities & oddities volume 1"
(Blitz ZBLITZ 78104)

BILLY BREMNER: Loud music in cars (Billy Bremner/Will Birch)
   Samlingsskiva med udda låtar och artister från Stiffs spektakulära katalog. Billys låt presenteras i en helt annan och klart hårdare mix jämfört med 80-talsvarianten.



2003 medverkar Billy på Robert Wells julalbum "Jingle Wells. Och 2004 spelade Billy på Linda Gail Lewis & the Rockarounds "Me and the boys in the band". Han har också varit med och skrivit låten "I'm burned out" tillsammans med Pelle Alsing och Micke Wedberg. Linda skriver på omslaget så här fint om Billy: "This was my first time to work with Billy Bremner. I know he is a legend and I expected him to be great. He was greater than I expected him to be".
   Billy spelade samma år på samlingsskivan "Rendezvous", ett Micke Finell-projekt med olika artister som tillsammans gjorde covers. Billy kompade här Magnus Lindberg & Gary Primich Band och Sven Zetterberg & Albert Lee, Geraint Watkins, Pete Wingfield och Totta Näslund & Nine Below Zero feat. Larry Taylor och Mats Ronander & Albert Lee, Kim Wilson & Geraint Watkins.


Det här bandet uppträdde i London på Canary Wharf 11 september 2003 under namnet Rockpile.
   Från vänster: Micke Finell, Dave Edmunds, Geraint Watkins, Ulf "Rockis" Ivarsson, Terry Williams och Billy Bremner.


26 mars 2005 spelade The Refreshments på Katalin i Uppsala. Konserten spelades in och gavs ut på dvd, "Livezone". Både Dave Edmunds och Billy uppträdde som gästartister på konserten. Billy framförde "Knocked me over with a feather", "Trouble boys" och "Goofin' around" och tillsammans med Edmunds gjorde Billy "Let it rock".









2005 turnerade gruppen The Pensionaires i Sverige. Med Billy Bremner, Steve Gibbons och Geraint Watkins längst fram och i kompet fanns Ingemar Dunker, trummor, och Tommy Cassemar, bas.


2006
BILLY BREMNER
No ifs, buts, maybes

Producerad av Dan Hylander/Billy Bremner
(Wea 5050467-6920-2-2, Sverige)

The real problem (Billy Bremner)
Get a job (Billy Bremner)
(You could have) Knocked me over with a feather (Billy Bremner)
What is the reason? (Billy Bremner/Joakim Arnell)
No if, but, maybe (Billy Bremner)
(To) Where we still call home (Billy Bremner/Helen Lövgren/Anders Molin)
The biggest fool in town (Billy Bremner/Kenneth Fors)
The picture we painted (Billy Bremner)
I can’t name them all (Billy Bremner/Bonne Löfman)
Puttin’ it in reverse (Billy Bremner)
They don’t come much better (much better than you) (Billy Bremner/Kenneth Fors)
Only the sound of my heart (Billy Bremner)
   Info om låtskrivarkollegorna: Bonne Löfman är en rutinerad gitarrist som bland annat spelat med Jerry Williams och Pugh Rogefeldt. Löfman var en av aspiranterna till jobbet som ny gitarrist i Refreshments förra hösten.
   Helen Lövgren var 2006 Billys flickvän och Anders Molin är basisten som spelat i Broberg Band.

2006 producerade Billy cd:n "Absolutly" med sjumannabandet Mike's Blue Groove från Vännäs.








Sommaren 2006 turnerade Billy med Rock It/Bobby Cochran Band i Sverige. Bobby Cochran, gitarr och sång, Billy Bremner, gitarr och sång, Brian Hodgson, bas, och Howard Tibble, trummor. Ibland på deras turnéer var det Peter Baron (från Hogan's Heroes) bakom trummorna.
   Billy turnerade samma år även med Sir Douglas Quintet-medlemmen Augie Meyers i Sverige. Och 2007 åkte Billy runt i Sverige med det egna bandet The Dinosaurs.


2007
"Whatever colors you have in your mind"
(Darrow/Bonnier Amigo 334 41873, Sverige)

BILLY BREMNER: You ain’t going nowhere (Bob Dylan)
   Bob Dylans låt, skriven och inspelad tillsammans med The Band 1967 men inte utgiven förrän 1975, gjordes först känd med The Byrds på deras countryfierade album "Sweethearts of the rodeo" 1968. Dylans egen version kom första gången på skiva 1971 på samlingsalbumet "Bob Dylan's Greatest Hits, vol 2".
   På samlingsalbumet spelar Billy på ytterligare låtar med Rosie Flores, Totta Näslund, Monica Törnell och Mike Berry.

2008 turnerade Billy i Norden tillsammans med Micke Finell, Ingemar Dunker och Kaj Söderström som kompgrupp till pianisten och sångaren Gene Taylor som tidigare har spelat i The Blasters och Fabulous Thunderbirds

I oktober 2008 genomfördes Neil Innes and Fatso: The 30th Anniversary Tour med material från Fatso, The Rutles, Rutland Weekend Television, Monty Python och The Bonzo Dog Doo Dah Band. Turnén gick i England och originalsättningen var på plats: Neil Innes, gitarr och sång, Brian Hodgson, bas, John Halsey, trummor, Billy Bremner, gitarr, och Roger Rettig, steelguitar.


Från vänster: Billy Bremner, (???), John Halsey, Brian Hodgson, (John Gorman, Scaffold), Neil Innes, (Mike McCartney) och Roger Rettig.

2008 hade Billy ett samarbete med basisten, sångaren och låtskrivaren Matts Alsberg, känd från Rost, Lolita Pop och Jerry Williams. Projektet resulterade i ett antal demolåtar.


2009 spelade Billy Bremner med på Micke Finell & Friends ”Walking with me and Mr Lee”.

24 september 2009 firade The Refreshments 20 års-jubileum med konsert på Central Café i Gävle. Med gästmusiker som Thomas "Flash" Holmberg, Tord Eriksson och Billy (samtliga före detta gitarrister i bandet). Dvd:n som spelades in den kvällen släpptes i november 2010 under namnet "Live at the Central Café - 20th anniversary concert".









28 februari 2010 spelade Billy live med Linda Gail Lewis i Stockholm. "Long tall Sally" fanns med i repertoaren.

Under 2010 bildades Trouble Boys, bandet naturligtvis uppkallat efter Billys numera klassiska låt, med medlemmarna Billy Bremner, gitarr och sång, Sean Tyla, gitarr och sång, Ingemar Dunker, trummor, Micke Finell, saxofon, och Tommy Cassemar, bas. Bandets planer för nästa år är först några spelningar i januari (6 januari på Akkurat i Stockholm rekommenderas!), några fler konserter i april, Europafestivaler i juni och juli och en japansk turné i september.
   Bandet ska också enligt planerna slutföra inspelningarna av sitt album i sommar. Micke och Billy har sedan 2009 skrivit låtar tillsammans, bland annat "Boogie the Reindeer", "Jane's name", "Aliguitar, Rockadile" och "My life has stopped on red", som lär dyka upp på skivan.

Billy Bremner blev under 2010 också anställd som producent på Rock Around The Clock Productions, Micke Finells bolag.


22 augusti 2011
ROCKPILE
Live at Montreaux 1980

(Eagle EAGCD452)

Sweet Little Lisa (Donivan Cowart/Martin Cowart/Hank DeVito)
So it Goes (Nick Lowe)
I Knew the Bride (Nick Lowe)
Queen of Hearts (Hank DeVito)
Switchboard Susan (Mickey Jupp)
Trouble Boys (Billy Bremner)
Teacher Teacher (Kenny Pickett/Eddie Phillips)
Girls Talk (Elvis Costello/Ari Pulkkinen)
Three Time Loser (Don Covay/Ron Miller)
You Ain´t Nothin´ But Fine (Floyd Soileau/Sidney Simien)
Crawling From the Wreckage (Graham Parker)
Let it Rock (Chuck Berry)
I Hear You Knocking (Pearl King/Dave Bartholomew)
They Called it Rock (Dave Edmunds/William Murray Bremner/Nick Lowe)
Ju Ju Man (Jim Ford)
Let’s Talk About Us (Otis Blackwell)
   En konsert med Rockpile inspelad på Montreaux Jazz Festival(?) i juli 1980. En samling låtar som redan finns utgivna på studioskivor i olika sammanhang. Både på Lowe-, Edmunds- och Rockpile-skivor.
   Utgivningen känns inte riktigt seriös med flera frågetecken kring de påstådda låtskrivarnamnen. Jag har skrivit en notering om allt här.



26 oktober 2011
TROUBLE BOYS
Bad trouble

(Ball & Chain BACCD001)

Stop loss shuffle (Trouble Boys)
Pink cadillac (Trouble Boys)
Real friends (Trouble Boys)
In a heartbeat (Trouble Boys)
I never thought (Trouble Boys)
Bad trouble (Trouble Boys)
Happy daze (Trouble Boys)
Bit of everything (Trouble Boys)
Demon road (Trouble Boys)
Waiting (Trouble Boys)
Help me (Trouble Boys)
The stranger (Trouble Boys)
   Hösten 2011 släpptes äntligen Trouble Boys först album. Låtarna som finns nämnda här ovanför hamnade aldrig på bandets skiva men några låtar sparades till Billy Bremners kommande soloskiva.



27 juni 2012
BILLY BREMNER
Billy Bremner's Rock Files

(Ball & Chain BACCD002)

The Alliguitar & The Rockadile (Billy Bremner/Micke Finell)
I Hit The Nail Right On The Head (Billy Bremner/Micke Finell)
My Life Has Stopped On Red (Billy Bremner/Micke Finell)
Bullies (Billy Bremner/Micke Finell)
Emergency (Billy Bremner/Matts Alsberg/Micke Finell)
At Last The Summer's Here (Billy Bremner/Micke Finell)
The Cocktail Of The Year (Billy Bremner/Micke Finell)
Take It Day By Day (Billy Bremner/Micke Finell)
Lie Detector (Billy Bremner/Micke Finell)
Can't Turn Back (Billy Bremner/Micke Finell)
Hell's Door (Billy Bremner/Micke Finell)
Instead Of Believing You (Billy Bremner/Micke Finell)
Everyday I Love You More And More (Billy Bremner/Micke Finell)
She's No Queen (Billy Bremner/Micke Finell)
Lena (Billy Bremner/Micke Finell)

Billy medverkade på Wolfmans album "Tired & emotional (and probably drunk)" (2017) (döpt efter en singel-b-sida av Bremner/Birch) som gitarrist "här och där" och bidrog också som låtskrivare till två låtar, "Marlboro man (revisited)" (Billy Bremner/Micke Finell) och "Book of lies" (Billy Bremner/Micke Finell/Gil Edwards).



Tack till Stefan Nilsson för hjälp med information och bilder.

Tack också till J. Vincent Edwards, Leapy Lee, Kris Ife, Will Ray, Mike Reoch (från The Tremors), Nino Del Pesco, Roger Rettig, Micke Finell, Stuart Colman och, naturligtvis, Billy Bremner, som har bidragit med information.

Och allra största TACK till Lasse Kärrbäck utan vars ovärderliga hjälp det här hade blivit en mycket tunnare historia.


/ Håkan

Håkans Pop 10 år: #15: The up escalator

Postad: 2017-06-16 07:58
Kategori: 10 år

Engelsmannen Graham Parker lyckades mot alla odds behålla sin integritet och fortfarande skriva starka låtar fast inspelningen gjordes i USA med amerikansk producent. Och utan The Rumour som officiellt kompband fast fyra medlemmar från det bandet finns med bakom Parker

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 13/2 2008.


GRAHAM PARKER: The Up escalator (Stiff, 1980)
Typical English! Graham Parker var den typiske engelske sångaren. Lika engelsk som fish & chips gjorde han på 70-talet det ena toppenalbumet efter det andra. Från 1976 till 1979 kom det mer eller mindre oavbrutet klassiker från honom, ”Howlin’ wind”, ”Heat treatment”, ”Stick to me” och ”Squeezing out sparks”. Det är verkligen en kvartett skivor som musikaliskt, låt- och artistmässigt, är svår att toppa.
   Ändå var de här skivorna, där han uteslutande kompades av sitt engelska kompband The Rumour, inga direkta kommersiella succéer. Vilket gjorde att han sökte sig till USA. Redan på ”Squeezing out sparks” producerades han av amerikanen Jack Nitzsche. Men skivan spelades in i England så där var förändringen inte så uppenbar.
   Det stora steget för Graham Parker inträffade på ”The up escalator”. Pianisten Bob Andrews hade lämnat kompbandet The Rumour som för första gången på en Parker-skiva inte fick någon samlad credit fast de övriga fyra medlemmarna i allra högsta grad finns med i kompet.
   Den då mycket populäre amerikanske producenten Jimmy Iovine (Tom Petty, Patti Smith, Meatloaf och senare många andra) producerade hela skivan i New York och där i kompet återfanns flera studiomusiker som aldrig tidigare förekommit på en Parker-skiva. Stjärnpianisten Nicky Hopkins och E Street-medlemmen Danny Federici på orgel fick ersätta Andrews och till och med Bruce Springsteen hjälpte till med sången på ”Endless night”.
   ”The up escalator” var skivan som skulle göra Graham Parker till superstar. Skivan innehåller några av Parkers allra bästa låtar och hans röst har aldrig låtit bättre när han sjunger direkt från hjärtat. OK, soundet var starkt påverkat av Iovines amerikanska sound men bettet i Parkers röst och alla de fantastiska låtarna gör ”The up escalator” till en 80-talsskiva som utmanar hans fina album från 70-talet.
   Skivan var dessutom den första på det engelska skivbolaget Stiff för Graham Parker. Det var egentligen både logiskt och naturligt att han fick göra en skiva på skivbolaget som hans manager Dave Robinson hade startat. Ironiskt nog med en skiva som är inspelad på den andra sidan av Atlanten.
   Albumet föregicks av singeln ”Stupefaction” men albumet innehöll ytterligare klara singelpotentiella låtar som ”Jolie Jolie” och ”Love without greed”. Men också mycket starka albumlåtar som ”No holding back” (snacka om underbar öppningslåt!), ”Devil’s sidewalk” och den energiska ”Endless night”.
   ”The up escalator” betraktas nog allmänt som ett mellanalbum och ett typiskt exempel på Graham Parkers lågprofilerade USA-skivor men är tveklöst en pärla i jämförelse med de allt sämre skivorna som följde efteråt under 80-talets första år.

/ Håkan

Håkans Pop 10 år: BOX #2 PHIL SPECTOR

Postad: 2017-06-15 07:57
Kategori: 10 år

Demonproducenten Phil Spector må vara ett galet geni, numera i fängelse, men popmusik på 60-talet kunde han tillverka på ett både personligt och kommersiellt sätt. I den här boxen finns allt av värde.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på HÅKANS POP 11/5 2015.




PHIL SPECTOR: Back to mono (1958-1969) (Phil Spector Records/ABKCO, 1991)

ALDRIG NÅGONSIN, VARKEN FÖRR ELLER SENARE, har gränsen mellan geni och galning varit så hårfin som i Phil Spectors fall. Länge hade vi våra misstankar, från spektakulära skivinspelningar på 60-talet via skottlossning i studion till misshandel och hot i den privata sfären, och efter de dödande skotten mot Lana Clarkson i Spectors hem 3 februari 2003 råder det inte längre någon tvekan. Den så kallade demonproducenten har lekt med skjutvapen en gång för mycket och passerat gränsen till galenskap med stor marginal.
   Ändå kan jag aldrig förringa eller glömma Phil Spectors musikaliska historia och hans genialt spektakulära sound med massor av otroliga hits som följd. Och i "Back to mono"-boxen återfinns alla de oförglömliga ögonblicken som nu tillhör den ädlaste formen av pophistoria.
   Ännu en gång, förra tillfället hette "Hitsville" och var en sammanfattning över Motowns musikaliska historia, kan jag stolt presentera en cd-box med en rad olika artister som i samtliga fall har namnet Phil Spector gemensamt. Med musik som gav det hitmässiga 60-talet en skarp och väldigt personlig profil.
   Lite slarvigt påstår jag här ovanför att boxen bjuder på alla Phil Spectors stora ögonblick i pophistorien men även på en så omfattande samling som den här, 60 låtar på tre cd plus hela det klassiska julalbumet från 1963, finns det givetvis begränsningar i urvalet och bara det allra bästa och mest intressanta får plats.
   Av alla kända och betydelsefulla skivproducenter, kategorin är full av namn som George Martin, Mickie Most, Shel Talmy, Rick Rubin, Glyn Johns, Tony Visconti och Nick Lowe för att bara nämna några, vill jag nog sätta den otrolige visionären Phil Spector främst. Under sin riktiga storhetstid, vars årtal finns med i rubriken på boxen, skapade han som ingen annan ett eget underbart sound, gränslöst dramatiska arrangemang och hade som låtskrivare även en magisk penna.
   Phil Spector var som människa på sätt och vis större än musikhistorien och det var inget som han själv drog sig för att berätta. Hans övertygelse om sin egen storhet gjorde att han omgav sig med livvakter, hade ett starkt och farligt vapenintresse och en allmänt snedvriden världsuppfattning.
   Hur sorgligt, allvarligt och katastrofalt det än har slutat i Phil Spectors privata liv, just nu avtjänar den 75 årige Spector 19 års fängelse för mord, så är hans insatser i popmusikens tjänst på 60-talet obestridliga.
   I 59 av boxens 60 spår är det skivproducenten Phil Spector som spelar huvudrollen men på det inledande spåret, "To know him is to love him" med The Teddy Bears, är han artist i en trio som framför hans låt till minnet av sin pappa. En i högsta grad medioker låt som på inget sätt avslöjar Spectors fortsatta karriär som demonproducent.
   Inte heller på de följande låtarna, med Curtis Lee, Paris Sisters, Ray Peterson och Gene Pitney, hörs några genialt personliga grepp. Ändå nådde Curtis Lees "Under the moon of love" framgångar på vårt Tio i Topp. Det är först hösten 1961 när Spector har hittat sin första flickgrupp, The Crystals, och skapat sitt eget skivbolag (Philles) som popformatet har slipats till och inom några år ska bli världens mest berömda popsound.

SPECTOR VAR TIDIGT UTE OCH VAR REDAN ETABLERAD SKIVPRODUCENT och skivbolagsägare som 21-åring. Det var innan The Beatles 1962 gav ut sin första professionella singel, "Love me do". 1963, som får betraktas som Beatles genombrottsår, släppte Spector de legendariskt klassiska singlarna "Da doo ron ron" med Crystals och "Be my baby" med The Ronettes. Och den fantastiska men inte fullt lika kommersiellt framgångsrika "A fine, fine boy" med Darlene Love.
   Singelformatet med låtar kring tre minuter långa var Spectors idealformat men 1963 gav han ut ett album som med tiden skulle betraktas som oförglömligt, julskivan "A Christmas gift for you" där alla artisterna ger de traditionella jullåtarna Spector-laddade arrangemang. Fast just 1963 hade skivan svårt att nå ut i ett USA som var lamslaget av sorg efter John F Kennedy-mordet samma dag som albumet släpptes.
   Hela julskivan ingår i cd-boxen och har blivit ett återkommande inslag i jultraditionerna i mitt hem. Innan cd-box-varianten släpptes 1991 spelade jag återutgivningen från 1972 som gavs ut av Apple Records. Dessutom missar jag sällan Darlene Loves uppträdande på Letterman Show där hon live framför julskivans enda nyskrivna låt, den fantastiska "Christmas (baby please come home)", tillsammans med Paul Shaffers kraftigt förstärkta husband och stor kör. Här ser och hör ni den senaste och kanske sista upplagan från i vintras.
   Darlene Love, ja. Vackert namn (född Darlene Wright) och en förförande kraftfull stämma för en sångerska vars karriär blev lite undanskuffad i Spectors stall av artister. Hon sjöng på flera Crystals- och Bob B Soxx-låtar utan att få någon credit, gav aldrig ut något eget album under Spector-epoken och hennes singlar under eget namn hamnade ofta i skuggan fast de ibland, ovannämnda "A fine, fine boy" är ett gyllene exempel, var av suverän kvalité.
   Jullåten skrev Spector tillsammans med låtskrivarparet Jeff Barry/Ellie Greenwich och under storhetstiden samarbetade han väldigt ofta med ett team, exempelvis Barry Mann/Cynthia Weil, Gerry Goffin/Carole King, Vinnie Poncia/Peter Andreoli och mot slutet Toni Wine/Irwin Levine, och är man som undertecknad nästan besatt av namn innanför parenteser är det en ren fascination att läsa låtskrivarnamn i den här boxen.

SAMMANSTÄLLNINGEN AV LÅTARNA I DEN HÄR BOXEN är strikt kronologisk efter inspelningsdatum, inte utgivning, vilket ibland har gjort att Crystals- och Ronettes-låtarna trängs på varandra. Annars har sorteringen på de tre cd-skivorna blivit väldigt lyckad när skivorna inleds med "To know him is to love him", "Be my baby" respektive "You've lost that lovin' feelin'".
   Sistnämnda låt, ännu en klassiker, är Spectors första samarbete med den manliga duon The Righteous Brothers, blåögd soul av bästa kvalité. Efter de stora flickpopframgångarna började han snegla utanför sitt koncept och fann först killarna Bill Medley och Bobby Hatfield och sedan det äkta paret Ike & Tina Turner. Artister med flera år långa karriärer bakom sig men med få eller inga kommersiella framgångar. Med Spector som guide fick Righteous Brothers många hits men samarbetet med Ike & Tina slutade oförklarligt i totalt kommersiellt fiasko.
   "River deep mountain high" är en av tidernas största popmästerverk men floppade fullständigt i USA (88), likaså i Sverige där den hamnade på Tio i Topps 15:e plats men i England lyckades den klättra till 3:e plats. Men den framgången räckte inte för att trösta Phil Spector som bränd, knäckt, besviken och förbannad tappade lusten på popmusik. Ett drygt år senare, 1967, la han ner skivbolaget och drog sig tillbaka.
   Men två år senare var han plötsligt tillbaka där han i ett samarbete med skivbolaget A&M gav ut skivor med The Ronettes och The Checkmates, Ltd. Där singlarna "You came, you saw, you conquered" respektive "Love is all I have to give" och "Black pearl" får representera slutet på Phil Spectors 60-tals-era.
   "Back to mono"-boxen innehåller några tidigare outgivna spår som med sin kvalité ytterligare understryker att Phil Spectors flow under de här 60-talsåren var av ganska exklusiv prägel. "This could be the night" och "Paradise" (båda skrivna tillsammans med en ung Harry Nilsson), med The Modern Folk Quartet respektive The Ronettes, och den sena Ronettes-låten "I wish I never saw the sunshine" är fina exempel på det.
   60 låtar Phil Spector-relaterat material berättar ändå inte hela hans musikaliska historia. Som exempelvis låtar från hans egen karriär som artist (under namnet Phil Harvey), tidiga produktioner med obskyra namn som Greg Connors, Kell Osborne och Billy Storm, några tidiga Johnny Nash-singlar, originalversionen av "Twist and shout" med The Top Notes och Bonnie Jo Masons "Ringo, I love you"-singel. Läge för en Spector-box med obskyrt material?

/ Håkan




10 år (33)
Beatles (59)
Blogg (376)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Jul (51)
Konserter (202)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Juni 2017 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30    

Anders Jakobson 21/06: Det är roligt att ha varit delaktig sedan dag 0 så att säga, men precis som du (...

Roland Hedman 19/06: Hej, du har missat Flaming Stars "I want to be free" och Trouble Boys "More Trou...

Mikael 15/06: Rätt producent, rätt låtar, rätt texter i rätt tid. Skivan är och förblir ett ti...

Peter Utas 26/05: Sent omsider snubblar jag över detta och undrar var skivan går att hitta? Ser in...

Hakan 20/05: Exakt! Nar inte Lennart langre finns ar det ju hit man gar....

Peter Lundmark 17/05: Är djupt imponerad av ditt arbete med Håkans Pop, har nog följt sidan sedan star...

LSvendsen 4/05: Släpptes den som LP eller bara CD? ...

Silja 1/05: Går i SVT i morgon 2/5 23.05!...

Anders 20/04: Kan vi inte få lyssna på (läsa) hela sommarprogrammet, nu har jag väntat i snart...

Stephen 16/04: Kul anekdot runt inspelningen av Da doo ron ron. Versionen som finns på Stardust...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.