De tio senaste blogginläggen

Best of 1973/74: #2. "Band on the run"

Postad: 2024-05-20 07:50
Kategori: Best of 1973/1974



PAUL McCARTNEY AND WINGS: Band on the run (Apple, 1973)

DET VAR INGEN JUBLANDE START PÅ Paul McCartneys solokarriär efter Beatles definitiva splittring 1970. Första skivan ”McCartney” (1970), som inte ens nådde förstaplatsen i England var närmast en demoskiva huvudsakligen inspelad i McCartneys hem.
   På ”Ram”, ett år senare, gick det bättre både musikaliskt och kommersiellt. Då hade McCartney-projektet utökats till en duo, Paul & Linda, som spelade in sin skiva i USA med amerikanska musiker. I slutet på 1971 skapades gruppen Wings, ett snabbt inspelat album (på huvudsakligen tre dagar) följdes av några uppmärksammade singlar, den politiska ”Give Ireland back to the Irish”, barnramsan ”Mary hade a little lamb och rockiga ”Hi, hi, hi”.
   I februari 1972 gav de sig ut på en oannonserad lågbudgetturné på engelska universitet och en lågt profilerad Europaturné (8 augusti 1972 i Örebro) innan Paul och bandet gick in i en ny mer professionell fas då bandnamnet, som fram till nu hade varit det enkla men anonyma Wings, ändrades till Paul McCartney and Wings.
   Förutom det äkta paret Paul och Linda hette Wings-medlemmarna Denny Laine, med 60-talsrutin i Moody Blues (det var han som sjöng ”Go now”), den amerikanske trummisen Denny Seiwell och den rutinerade nordirländske gitarristen Henry McCullough, som hade spelat med bland annat Joe Cocker i den ofta anlitade gruppen Grease Band.
   Våren 1973 kom albumet ”Red Rose speedway”, ett proffsigt, välljudande och omväxlande album, och bandet var nu en homogen enhet som i maj och juli genomförde en mer konventionell turné av McCartney-klass, tre kvällar på Londons Hammersmith Odeon bland annat, innan planerna på nästa skiva nästan omedelbart inleddes.
   27 juli 1973 begav sig Denny Laine och Henry McCullough upp till McCartneys skotska farm i Campbeltown för att skriva nya låtar till nästa skiva, ”Band on the run”. Paul hade fått en idé att spela in skivan någon annanstans än England eller USA och fick tips om en EMI-studio i afrikanska Lagos, Nigerias största stad.
   När allt verkade som bäst, de stora planerna var spikade och flygbiljetterna beställda var dock uppbrottet som närmast. Kvällen innan avfärd, 29 augusti 1973, meddelar både McCullough och Seiwell att de hoppar av både resa, inspelning och grupp. Kvar blev bara Denny Laine förutom McCartney-paret men det hindrade inte på något sätt resan och inspelningen. Den bistra nyheten skapade ingen panik hos Paul och bandet ty alla i trion kunde spela alla instrument, Paul är exempelvis en erkänt duktig trummis.
   Men inspelningarna i Nigeria kom ändå att handla om dramatik och vissa svårigheter. Paul anklagades för att exploatera afrikansk musik, han och Linda blev rånade under en promenad och under inspelningen i det heta Nigeria drabbades Paul av värmeslag och svimmade.
   Med det färdiginspelade resultatet och den utgivna skivan som bevis kan vi konstatera att inspelningarna hade varit lyckosamma och det skulle resultera i ett album som släpptes 7 december 1973. Innan hela albumet släpptes kom singeln ”Helen wheels” som även den var inspelad i Lagos men lämnades i England utanför ”Band on the run”-albumet.

ALBUMTITELN OCH LÅTEN ”BAND ON THE RUN” inspirerades faktiskt av ett uttalande som George Harrison gjort under ett möte på skivbolaget Apple under Beatles allra sista dagar: ”If we ever get out of here…” och jämförde sin egen situationen med en fånges. Omslaget till ”Band on the run”-skivan illustrerades också av interner på väg att fly från fängelset. Där fanns bandets tre medlemmar tillsammans med sex andra kända personer med olika ursprung: tv-journalisten Michael Parkinson, sångaren Kenny Lynch, skådespelaren James Coburn, parlamentsmedlemmen Clement Freud, skådespelaren Christopher Lee och boxaren John Conteh från Liverpool.
   ”Band on the run” blev snabbt McCartneys populäraste skiva, låg bland annat på den engelska försäljningslistan i 73 veckor och sålde under 1974 sex miljoner ex över hela världen.
   ”Band on the run” är en fantastisk skiva, då som nu. Kanske det tjutande synthesizer-ljudet känns lite daterat idag men slagkraftiga låtar, härliga refränger, omväxlande arrangemang och ett sammanhållande sound är det viktigaste.
   Wings hade trots allt lite hjälp av utomstående musiker till den här skivan. Percussionspelaren Remi Kabaka som hade varit medlem i Ginger Baker’s Air Force precis som Denny Laine, saxofonisten Howie Casey som var en gammal Liverpool-kollega till Paul och sedan också Ginger Baker själv på diverse slaginstrument. Vissa delar av skivan är nämligen inspelad i Bakers egen studio i Lagos, ARC Studio.
   Pålägg gjordes sedan hemma i London i EMI-studion där faktiskt hela låten ”Jet”, första singel från skivan, spelades in. Inspelningar gjordes även i Trident Studios i London och Tony Viscontis stråkarrangemang spelades in i EMI-studion på Abbey Road.
   Även titellåten släpptes på singel men det fanns många fler framträdande låtar på albumet. Som till exempel Denny Laines första låtskrivarbidrag till Wings, ”No words”. Den klassiska McCartney-balladen ”Bluebird”. Rytmiska ”Mamunia” vars titel härstammar från en husskylt i Marrakesh. Tungt sugande rockmusik på ”Let me roll it” och allsången på skruvade ”Mrs Vandebilt”.
   Och avslutningslåten ”Nineteen hundred and eighty five”, en anspråkslös pianodundrande rocklåt, som inte ska förväxlas med McCartney-låten ”1882” som framfördes under 1972-turnén men låten släpptes inte på skiva förrän 2018 på en återutgivning av ”Red rose speedway”.
   Idén till ”Picasso’s last words (drink to me)” kom faktiskt från Dustin Hoffman när Paul och Dustin strålade samman vid Montego Bay på Jamaica. Dustin, som precis höll på att filma ”Papillon”, ville att Paul skulle skriva en låt om konstnären Pablo Picasso (död våren 1973) och vad hans sista ord var innan han dog: ”Drink to me, drink to my health, You Know I Can't Drink Any More”. Skål med ett annat ord!

/ Håkan

Covers: Patty Loveless

Postad: 2024-05-17 07:52
Kategori: Cover-skivor

PATTY LOVELESS: Sleepless Nights (The Traditional Country Soul Of Patty Loveless) (Saguaro Road, 2008)

TIDIGT I KARRIÄREN JÄMFÖRDES PATTY LOVELESS med Patsy Cline och hon hade från starten 1986 sin publik i den stora countrygenren. Hennes musikaliska bas är tydlig på det här albumet med enbart coverlåtar från den traditionella countrymusiken med båda fötterna i George Jones diskografi men också annan country som ibland lite slarvigt beskrivs som ”klassiska countrylåtar”.
   Patty, född Patricia Lee Ramsey, har en härligt stark stämma som i sina bästa stunder påminner om Linda Ronstadt. Men Pattys repertoar är alldeles för ensidigt countryfierad för att kunna jämföras med Miss Ronstadt som behärskar känsliga ballader lika naturligt som tuffa rocklåtar. Jag saknar de personliga ingredisenserna på Pattys album.
   Den rena countrytraditionen, som vi här får många prov på, saknar ofta flexibiliteten och överraskningarna, som gör både urvalet låtar och framförandet förutsägbart. Som inte heller låter arrangemangen lämna traditionen med steelguitar-baserat sound på nästan varje låt.
   Med bara ett undantag, en 70-talslåt ur Porter Wagoner/Dolly Parton-katalogen, innehåller Pattys album 50- och 60-tallåtar och jag har svårt att riktigt hetsa upp mig över urvalet. Möjligen är ”Sleepless nights”, som Gram Parsons en gång gjorde en fin cover på, albumets bästa stund. Dock är konkurrensen bland det övriga låtmaterialet inte överhängande.


1. Why Baby Why (Darrell Edwards/George Jones) 2:18
1955. Singel med George Jones.
2. The Pain Of Loving You (Dolly Parton/Porter Wagoner) 2:47
1971. Från albumet "Two of a kind" med Porter Wagoner and Dolly Parton.
3. He Thinks I Still Care (Dickey Lee) 3:00
1962. Singel ("She thinks I still care") med George Jones.
4. Sleepless Nights Featuring – Vince Gill (Felice Bryant/Boudleaux Bryant) 4:22
1960. Från albumet "It's Everly time" med The Everly Brothers.
5. Crazy Arms (Charles Seals/Ralph Mooney) 3:59
1956. Singel med Kenny Brown and Marilyn Kaye and The Arkansas Ramblers.
6. There Stands The Glass (Audrey Grisham/Mary Jean Shurtz/Russ Hall) 2:36
1952. Singel med Blaine Smith.
7. That's All It Took Featuring – Jedd Hughes (Charlotte Grier/Darrell Edwards/George Jones) 2:36
1965. Från albumet "It's country time again" med George Jones & Gene Pitney.
8. Color Of The Blues (George Jones/Lawton Williams) 3:06
1958. Singel med George Jones.
9. I Forgot More Than You'll Ever Know (Cecil Allen Null) 3:30
1953. Singel med Sonny James.
10. Next In Line (Curtis Wayne/Wayne Kemp) 3:07
1968. Från albumet "Next in line" med Conway Twitty.
11. Don't Let Me Cross Over (Penny Jay Moyer) 3:23
1962. Singel med Carl Butler.
12. Please Help Me, I'm Falling (Donald Robertson/Hal Blair) 2:40
1960. Singel med Hank Locklin.
13. There Goes My Everything (Dallas Frazier) 2:51
1966. Från albumet "I could sing all night" med Ferlin Husky.
14. Cold, Cold Heart (Hank Williams, Sr.) 2:54
1951. Singel-b-sida ("Dear John") med Hank Williams with his Drifting Cowboys.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2024-05-15 07:57
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanBILL ÖHRSTRÖM 2014.

/ Håkan

Best of 1973/74: #3. "Late for the sky"

Postad: 2024-05-13 07:51
Kategori: Best of 1973/1974



JACKSON BROWNE: Late for the sky (Asylum, 1974)

JACKSON BROWNE HAR GIVIT UT SKIVOR under sex olika decennier, det senaste 2021 (”Downhill from everywhere”), men det är ändå 70-talet som är guldåldern i hans långa karriär. Och albumen han gav ut då är alla favoriter i mitt hem.
   ”Late for the sky” har jag älskat tveklöst från första gången jag hörde skivan, hösten 1974, till idag. I mina öron är den fortfarande ett monument över Jackson Brownes unikt personliga klang, en rad klassiska låtar och alla tidlöst fantastiska arrangemang, som kanske idag kan beskrivas som gammalmodiga men tillhör ändå musikhistorien.
   Pessimister och negativa olyckskorpar kan säkert kritisera musik och sound på ”Late for the sky” som laidback, slö, intelligensbefriad och totalt oengagerad västkustmusik med en singer/songwriter som älskar att spana in solnedgången över Pacific Ocean på Kalifornien östra kust. Den beskrivningen skriver jag naturligtvis inte under på ty Jackson Browne är en av de mest engagerade och engagerande amerikanska artister som har funnits. Med lite mer episkt berättande och en dos mer jordnära rockmusik hade han idag varit i nivå med Bruce Springsteen och Bob Dylan. Jackson Browne borde ha fått Polarpriset för längesedan.
   Låt vara att Jackson Browne många gånger under sin karriär befunnit sig i det vemodiga landet mellan rock och singer/songwriter-genren med texter som har varit personliga men också väldigt romantiserande och djupt känslomässiga. Men det är just den detaljen som har gjort Jackson så stor i min värld och just på ”Late for the sky” är ju den genomgående lågmäldheten, en majoritet ballader och den ofta vemodiga tonen i berättelserna nästan allenarådande.
   På skivan innan ”Late for the sky”, ”For everyman”, var det en bred mönstring av musiker på de olika låtarna. På ”Late for the sky” är det däremot ett tajt litet homogent band som kompar Jackson Browne och hans dominerande instrument i ljudbilden, piano. David Lindley var än så länge en färsk stjärna bland amerikanska musiker. Från att vara medlem i Kaleidoscope i slutet på 60-talet hade han gått vidare och spelat på skivor med Graham Nash, Terry Reid, America och Linda Ronstadt innan han hamnade hos Jackson och skulle bli honom trogen i många år. Hans slide och elgitarr utmärker sig på många låtar här men även hans personliga fiolspel ger stor karaktär åt låtarna ”For a dancer” och ”Before the deluge”.
   Basisten Doug Haywood var tämligen ny i musikbranschen men skulle följa Jackson i många år på både skivor och konserter och då bakom sina keyboards. Här bidrar han också med utpräglad körsång tillsammans med en skara både kända (Don Henley, Dan Fogelberg, J D Souther och Terry Reid) och okända sångare som nämnvärt förstärker soundet på flera ställen.
   Trummisen här, Larry Zack, gjorde däremot en tillfällig karriär i rampljuset. Han hade tidigare spelat i okända gruppen Savage Grace och förutom på ”Late for the sky” gjorde han ett inhopp på ”Warren Zevon” (1976) som producerades av just Jackson Browne.

TEXTERNA VAR NATURLIGTVIS EN VIKTIG del i Jackson Brownes låtar men inte på någon av hans tre första album fanns texterna tryckta på eller i omslaget. Men genom ett oräkneligt antal lyssningar lärde jag mig texterna nästan utantill och varje intro sitter än idag cementerat i hjärnan. ”The words hade all been spoken/And somehow the feeling still wasn’t right” på titellåten, ”Looking through some photographs I found inside a drawer I was taken by a photograph of you” på ”Fountain of sorrow” och ”Some of them were dreamers/And some of them were fools” på ”Before the deluge” kommer aldrig att lämna mitt medvetande.
   Visserligen släpptes det tre singlar från ”Late for the sky” men det finns inte en enda låt på skivan som skulle kunna beskyllas för att ha hitintentioner, vara spektakulärt producerad eller följa någon viss trend. Sex av åtta låtar är ballader eller halvballader, Jackson Browne har i det avseendet endast följt sitt eget hjärta och resultatet blir därför vad mitt hjärta tycker är personligt, annorlunda och strålande musikaliskt.
   Jackson har en röst som inte kan kallas konventionellt kraftfull men ändå bär den fram de innerliga texterna över de tidlösa arrangemangen. Ingen rädsla att dämpa musiken, lyssna på nedtoningen efter fem minuter på den oerhört vackra ”Fountain of sorrow” och stråkarrangemanget på ”The late show” (av David Campbell, popidolen Becks pappa!) fyller verkligen sin plats. Det avslappnade gitarrsolot på titellåten är ren skönhet, det doftar till och med Stones om ”The road and the sky” och samspelet mellan pianot och fiolen på ”Before the deluge” kan vara det vackraste som någonsin skrivits.
   På ”Late for the sky” finns det tre låtar, ”Before the deluge”, ”For a dancer” och ”The road and the sky”, som var en bidragande orsak till att jag utnämnt Jackson Brownes konsert i Stockholm 1982 till min näst bästa konsertupplevelse någonsin. Den sistnämnda låten kom som femte (5:e!) extralåt.

/ Håkan

Covers: Angel Olsen

Postad: 2024-05-10 07:52
Kategori: Cover-skivor

ANGEL OLSEN: Aisles (Jagjaguwar/Somethingscosmic, 2021)

DEN MODERNA MISSOURI-SÅNGERSKAN Angel Olsen skivdebuterade 2010 med sin första ep. Albumdebuterade 2012 och har gjort ett antal ep av vilka ”Aisles” är hennes fjärde. Angel tillhör den amerikanska indiegenren och ”Aisles” innehåller en udda blandning från 70- och 80-talet när hon mixar OMD med Alphaville.
   Som indierockare sjunger hon med en distad röst och musikaliskt blandar hon traditionella instrument som cello med programmerade syntar och allt är producerat av North Carolina-producenten Adam McDaniel.
   Huvudsakligen modern och elektronisk pop som gör gamla låtar till något up to date. Kul för stunden men inget jag lär återvända till framöver.


A1. Gloria (Gaetano Bigazzi/Trevor Stanley Veitch/Umberto Tozzi) 4:37
1979. Singel med Umberto Tozzi.
A2. Eyes Without A Face (Billy Idol/Steve Stevens/William M A Broad) 4:40
1983. Från albumet "Rebel yell" med Billy Idol.
A3. Safety Dance (Ivan Doroschuk) 3:51
1982. Singel med Men Without Hats.
B1. If You Leave (Andrew McCluskey/Martin Cooper/Paul Humphreys) 4:29
1986. Singel med Orchestral Manoeuvres in the Dark.
B2. Forever Young (Bernhard Lloyd/Frank Mertens/Marian Gold) 5:37
1984. Singel med Alphaville.

/ Håkan

FOTO: Anders Erkman (1958-2020)

Postad: 2024-05-08 07:52
Kategori: Anders Erkman

Foto: Anders ErkmanNEIL YOUNG 1993.

/ Håkan

Best of 1973/74: #4. "No other"

Postad: 2024-05-06 07:58
Kategori: Best of 1973/1974



GENE CLARK: No other (Asylum, 1974)

GENE CLARKS ”NO OTHER” VAR EN STOR FAVORIT redan när jag köpte den framåt julen 1974 men den blev än mer betydelsefull och pånyttfödd intressant när den släpptes på cd under 2000-talet. Ursprungligen kom ”No other” i december 1974 och jag köpte den direkt utan att varken förhandslyssna eller veta så mycket om innehållet. Däremot hade jag sedan ett drygt år tillbaka fått ett nyintresse för The Byrds, där Gene Clark var originalmedlem, i allmänhet och Clark i synnerhet tack vare bandets återföreningsskiva, ”Gene Clark, Chris Hillman, David Crosby, Roger McGuinn, Michael Clarke”, som kom våren 1973. Där var Clark faktiskt den mest lysande medlemmen. Hans ”Full circle”, som inledde den skivan, och ”Changing heart” var ju helt fantastiska. Dessutom sjöng han på skivans två Neil Young-covers, ”Cowgirl in the sand” och ”(See the sky) about to rain”.
   Jag var ju under de här åren 1973-1974-1975 en hängiven älskare av skivor utgivna på skivbolaget Asylum. Hade exempelvis tidigare under hösten 1974 köpt skivor med Souther-Hillman-Furay Band, Tim Moore och Jackson Browne (”Late for the sky”) så det kändes väldigt naturligt att även inhandla Gene Clarks första soloskiva på två år. Då hade jag ändå missat Clarks skiva innan, ”Roadmaster”, för att den just inte släpptes på Asylum.
   Gene Clark var alltså med i den första upplagan av The Byrds men hans närvaro var tillfällig och sporadisk under några år. Han lämnade gruppen första gången i mars 1966, kom tillbaka i oktober 1967 men lämnade efter bara tre veckor när han skyllde på flygrädsla. Duogruppen Dillard & Clark, tillsammans med Doug Dillard där också kommande Eagles-medlemmen Bernie Leadon ingick, följde men Clark lämnade gruppen i december 1969 för en solokarriär.
   Jag kan inte påstå att jag under 60-talet hade full koll på det här med Byrds-medlemmar som ständigt byttes ut. Jag tror till och med att jag stundtals blandade ihop Michael Clarke, trummisen, och Gene Clark och egentligen bara uppfattade Roger McGuinn som obligatorisk Byrds-medlem.
   Men som sagt 1974, efter en i mina öron lyckad men ändå temporär Byrds-återförening, var Gene Clark het och fick inspelningsresurser för drygt $100 000, en astronomisk summa pengar på den tiden.
   Producent var relativt gröne Thomas Jefferson Kaye som själv 1973-74 gjort två soloskivor. Jag äger den ena, ”First grade”, men har inget minne av den som speciell. Som producent hade Kaye fram till dess ”bara” producerat Loudon Wainwright III, Link Wray, Michael Bloomfield och Bob Neuwirth.
   Men på ”No other” lyckades Kaye mixa ett underbart låturval med storslagna arrangemang och många ypperliga fina musikerinsatser. Plus Gene Clarks alldeles klockrena stämma som är så fylld av självförtroende fast texterna ibland doftar nederlag, dåliga nerver och tillkortakommanden.
   Gene Clark kom ju ur countrytraditionen men ”No other” andas mer västkustrock än ren country. Inspelad i Los Angeles med en mängd skickliga studiomusiker och en fullmatad kör. Det blev som sagt ett storslaget resultat men skivan var, när den släpptes, ett magnifikt och stort kommersiellt fiasko. Men som jag har nämnt vid tidigare tillfällen: Min favoritlista bygger inte på försäljningslistor utan helt på mitt eget tyckande. Därför är ”No other” en skiva som ”ingen annan” på min lista.
   Starten på skivan med ”Life’s greatest fool” är majestätisk och har, trots min tidigare beskrivning, en rätt tydlig countrykänsla. Men produktionen är elegant där den legendariske gitarristen Jesse Ed Davis slidegitarr och en sju kvinnor och en man stark kör bygger en fantastisk låt tillsammans. Med den textmässigt vemodiga slutsatsen:
   Some streets are easy
   While some are cruel
   Could these be reasons
   Why man
   Is life’s greatest fool


DET FINNS YTTERLIGARE EN countryfierad låt på skivan, “The true one” komplett med steelguitar, men sedan är skivan i övrigt en ypperlig mix av mystik (”Silver raven”), suggestiv elektronisk rock (titellåten), David Crosby-liknande intron (”Strength of strings”), Neil Young-baktakt (”Some understanding”), en uppenbart Eagles-liknande kör (Tim Schmit) och långa monumentala sånger.
   Vid sidan av inledningslåten är ”Strength of strings” skivans mest storslagna ögonblick. Som efter ett fint gitarrintro och sitt långa sökande mellanparti sätter fart efter en och en halv minut med bland annat en ljuvlig slidegitarr från Buzzy Feiten, den rutinerade gitarristen som spelat med Butterfield Blues Band, The Rascals och på en mängd klassiska skivor.
   Övriga gitarrister som också medverkar på ”No other” är Jerry McGee, Danny Kootch (Kortchmar) och Steve Bruton utan att skivan kan anses vara överproducerad. Däremot är det en smula förargligt att de lyckats stava fel på trummisen Russ Kunkels namn på inneromslaget.

/ Håkan

Duane Eddy (1938-2024)

Postad: 2024-05-03 09:35
Kategori: Minns

RADEN AV LEVANDE LEGENDARISKA GITARRISTER blir allt kortare. För några dagar sedan förlorade vi en ikon på området, DUANE EDDY. Han hade sina första framgångar på 50-talet och då var jag för ung för att uppskatta hans gitarrdominerade låtar. Inte heller fick han plats för några år sedan i min serie om 50-talets bästa. Kanske försvann hans få instrumentala hits i den stora konkurrensen från stora 50-talshjältar?
   Det var ju som utpräglad gitarrist han fick sin uppmärksamhet och det var med det personligt vibrerande gitarrljudet, twang, han blev känd. 1962 låg han på Tio i Topp vid flera tillfällen, en cover på ”Deep in the heart of Texas” och ”(Dance with the) Guitar man”, men det var också före min tid.
   Duane slog igenom stort några år innan, 1958 fick han sitt genombrott med den instrumentala ”Rebel-rouser” och det var just med instrumentala låtar som var hans kännetecken. Något som kanske har förminskat hans betydelse i den historiska rockhistorien. Men den där twang-klangen i gitarren glömmer vi och alla gitarrister aldrig.
   Andra stora hits han hade under 1959 och framåt var ”Forty miles of bad road”, ”Because they're young” och en cover på Henry Mancinis filmlåt ”Peter Gunn”. Annars skrev han ofta sin egen låtrepertoar, ibland tillsammans med Lee Hazlewood som också producerade Duanes skivor.
   Jag har alltså inget direkt minne av Duane Eddys tidiga produktion och i min skivhylla, i den ”Beatles-related”-avdelningen, har jag min enda skiva med honom som artist. ”Duane Eddy” (1987) är ett alldeles speciellt och delvis Jeff Lynne-producerat album. Lynne delar det jobbet med både Ry Cooder och Paul McCartney och tre låtar är inspelade i George Harrisons Friar Park-studio vilket naturligtvis fick ägaren själv att spela slide på en låt.
   Duane Eddy avled i cancer i tisdags, 30 april 2024.

/ Håkan

Covers: Sinéad O`Connor

Postad: 2024-05-03 07:54
Kategori: Cover-skivor

SINÉAD O'CONNOR: Am I not your girl? (Ensign, 1992)

NÄR JAG I SOMRAS FICK NYHETEN OM Sinéad O'Connors död upprepade jag i minnestexten orden ”Nothing compares” och det faktum att det inte gick att jämföra henne med någon annan artist. I samband med hennes död och min research om hennes karriär hittade jag coveralbumet ”Am I not your girl?” som släpptes som en liten motvikt till hennes just då gränslöst kommersiella framgångar.
   Albumet, där hon spelade in en samling gamla covers, ville uppenbart sudda ut förväntningarna efter succén med albumet ”I do not want what I haven't got” i allmänhet och hitlåten ”Nothing compares 2 U”, en cover på Princes låt, i synnerhet.
   Utan att dra några musikaliska paralleller vill jag gärna jämföra hennes handling med vad Ulf Lundell gjorde 1984. Efter sitt stora genombrott 1982 med ”Öppna landskap”, när Ulf beskrevs som en nationalskald, gick han in i studion och spelade in ett coveralbum, ”Sweethearts” (1984), och slapp därmed den stora jämförelsen med sina egna låtar.
   Medan Lundell valde ett gäng egna låtfavoriter så har Sinéad sökt långt tillbaka i musikhistorien bland en uppsjö evergreens som ursprungligen inte var så bekanta för mig och inte heller lockade mig speciellt mycket. Albumet var säkert den stora anledningen till att jag från 1992 och framåt tappade kontakten med Sinéad O'Connor.
   Min fascination för album med enbart covers är stor men när urvalet ibland nästan uteslutande lutar sig mot evergreens-genren blir jag ganska skeptisk. Och det har hänt några gånger här på Håkans Pop. Som exempelvis på skivor med Annie Lennox, Joe Jackson, Ringo Starr, Robbie Williams och Buster Poindexter i den alldeles för förutsägbara genren. Det är nämligen av det skälet jag har undvikit att uppmärksamma Rod Stewarts fyra skivor med "The great american songbook".-
   1992 gjorde Sinéad det minst förväntade, hon övergav sin moderna pop och åkte till New York och i studion National Edison Studios började hon samarbeta med den etablerade och rutinerade producenten Phil Ramone. En majoritet av musikerna i det stora storbandet som kompade Sinéad är mig helt obekanta och är förmodligen hämtade från den traditionella jazzvärlden.
   Den numera avlidne Ramone (1934-2013) hade ett långt liv bakom sig som producent och raden av artister han samarbetat med var mycket lång. Både inom jazzmusiken och den etablerade popmusiken.
   Allt från Ray Charles och Frank Sinatra till Paul McCartney, Paul Simon och Elton John.
   På ”Am I not your girl?” är resultatet ganska förutsägbart där Sinéads närvaro som sångerska bara är en liten del i en stor opersonlig produktion. Ett uns mer personligt blir det tillfälligt i henns version av folkmusikballaden ”Scarlet ribbons” med en tin whistle och säckpipa i kompet bakom Sinéads röst.


1. "Why Don't You Do Right?" (Joe McCoy) 2:30
1936. Singel med Harlem Hamfats.
2. "Bewitched, Bothered and Bewildered" (Lorenz Hart/Richard Rodgers) 6:15
1941. Singel med Benny Goodman and His Orchestra – Vocal Chorus by Helen Forrest.
3. "Secret Love" (Paul Francis Webster/Sammy Fain) 2:56
1953. Singel med Doris Day.
4. "Black Coffee" (Paul Francis Webster/Sonny Burke) 3:21
1949. Singel med Sarah Vaughan - Orchestra under the direction of Joe Lipman.
5. "Success Has Made a Failure of Our Home" (Johnny Mullins) 4:29
1962. Singel (”Success”) med Loretta Lynn.
6. "Don't Cry for Me Argentina" (Tim Rice/Andrew Lloyd Webber) 5:39
1976. Från albumet ”Evita”.
7. "I Want to Be Loved by You" (Herbert Stothart/Harry Ruby/Bert Kalmar) 2:45
1928. Singel med The High Hatters - Vocal Refrain by Sam Coslow.
8. "Gloomy Sunday" (László Jávor/Rezső Seress/Sam L. Lewis) 3:56
1936. Singel med Hal Kemp and His Orchestra – Vocal Chorus Bob Allen.
9. "Love Letters" (Edward Heyman/Victor Young) 3:07
1945. Singel med Dick Haymes with Orchestra under direction of Victor Young.
10. "How Insensitive" (Vinicius de Moraes/Antônio Carlos Jobim/Norman Gimbel) 3:28
1961. Från albumet ”João Gilberto” med João Gilberto.
11. "Scarlet Ribbons" (Jack Segal/Evelyn Danzig) 4:14
1949. Singel med Jo Stafford with Vocal Group and Paul Weston and His Orchestra.
12. "Don't Cry for Me Argentina" (Instrumental) (Tim Rice/Andrew Lloyd Webber) 5:10

/ Håkan

Tove Naess (1959-2024)

Postad: 2024-05-02 21:33
Kategori: Minns

JAG BLEV VERKLIGEN LEDSEN NÄR JAG för några timmar sedan fick den sorgliga nyheten att den en gång begåvade sångerskan TOVE NAESS sorgligt hade dött. Det var länge sedan hon gjorde avtryck i artistbranschen men hennes sånginsatser på många områden under 80-talet gav otroliga minnen som lever än idag. Både på scen och vid flera intervjutillfällen bjöd hon på sig själv med en personlig energi och närvaro som få andra jag har träffat genom åren.
   Första gången hon dök upp ”i mitt liv” var sommaren 1981 när hon sjöng med Dave & the Mistakes och fick alldeles för lite tid vid mikrofonen. Gruppen hade allmänt och Tove Naess i synnerhet hade upptäckts hösten innan av Elvis Costello och våren 1981 fick bandet turnera i England som förband till Costello. Och kontakterna öppnade upp Toves karriär som soloartist.
   Som en följd av ovannämnda upptäckt blev också Nick Lowe involverad i Toves debutsoloalbum ”Isn't it crazy” (1983). Texten till titellåten skrev Lowe när han under en turné i Sverige våren 1982 hoppade in i studion med Tove och bandet.
   De gamla kontakterna med Costello-relaterade namn skulle dock bli än mer aktuella inför Toves nästa album, ”Fighting for love”, som spelades in i London våren 1985 med det tunga namnet Paul Bass som producent . Inspelningarna gjordes i Ampro-studion i Shepherds Bush med bland annat Lowes trummis Bobby Irwin som trummis.
   Men innan dess, hösten 1984, fick Tove chansen att tillsammans med Anne-Lie Rydé sjunga på Dan Hylanders och Py Bäckmans Raj Montanas turné som var final på hela deras gemensamma historia. Tove framförde sin egen "I want you (oh so bad)" och jag intervjuade henne för första gången innan konserten i Örebro.
   ”Fighting for love”, som inte finns på Spotify, är soundmässigt ett alldeles utmärkt album och är i mina öron Tove Naess riktiga höjdpunkt som artist.
   Tove fick väl aldrig sitt stora kommersiella genombrott som sångerska men på nytt skivbolag (Virgin) satsades det hårt. I samband med hennes tredje album, ”Shine on” (1987), gästade hon och dåvarande maken och hammondspelaren Hasse Olsson Örebro då jag fick en lång intervju med både henne och Hasse. Min fotograf Anders Erkmans bild uppe till vänster togs i samband med den trevliga intervjun på eftermiddagen på Continental innan kvällens konsert med Varmare Än Körv.
   Ett av de finaste ögonblick jag hade under 80-talet när jag intervjuade artister. En glad öppen och oerhört positiv sångerska som då såg ljust på framtiden som soloartist.
   ”Shine on” var dock lite överproducerad, som ofta hände på 80-talet, och jag minns inte mycket av hennes följande skivor, ”The album” (1988) och ”Time to trust” (1990), heller.
   Under 90-talet satsade Tove på en helt annan karriär: som mycket duktig boulespelare! Hon representerade Sverige i damlandslaget och 1997 blev hon nordisk mästarinna i boule.
   Tove Naess avled i cancer i måndags, 29 april 2024.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (62)
Blogg (518)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (80)
Konserter (243)
Krönikor (173)
Larm (20)
Listor (57)
Maxi12" (35)
Minns (172)
Örebro (96)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< Maj 2024 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30 31    

Andreas Lundell 19/05: Svensk pappa och irländsk mamma kan man väl klämma in....

bridgeman 16/05: Hej, kollade på youtube klipp från konserten i Örebro med Cocteau Twins. Låt...

Peter 9/05: Setlistet stämmer inte. Varken Quarter to Three, Twist and shout eller, Oh Carr...

Kjell Jonasson 8/05: Litet lyssnartips: https://sverigesradio.se/avsnitt/the-lemon-twigs-alskar-sven...

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.