De tio senaste blogginläggen

INTERVJUER 74-94: Mats Ronander (1983)

Postad: 2019-10-16 07:52
Kategori: Intervjuer

Foto: Anders Erkman11 oktober 1983: Intervju med Mats Ronander på Åsögatan i Stockholm.

1983 VAR MATS RONANDER PÅ MÅNGA SÄTT det kanske hetaste namnet i svensk rockmusik. På två egna album, ”Hård kärlek” (1981) och ””God bok” (1982), hade han etablerat sig som soloartist i eget namn och turnerat flitigt med eget band. Han hade på några år utvecklats från den i många sammanhang ständigt uppdykande sidofiguren till en solostjärna. Den tveklösa karisman på scen gjorde honom som klippt och skuren för rollen som Tommy Cosmo i den filmatiserade versionen av Ulf Lundells bok ”Sömnen”. Förra veckan berättade jag allt från inspelningen av filmen i Stockholm, en artikel som publicerades i Nerikes Allehanda samma dag som den här Mats Ronander-intervjun.
   Under filminspelningen, som jag och fotografen Anders Erkman följde under två dagar, fick jag åtskilliga samtal med Mats. Men den huvudsakliga intervjun med honom gjorde jag på trottoaren(!) på Åsögatan på söder i Stockholm (se bild ovan) på eftermiddagen 11 oktober 1983.
   Förutom den egna solokarriären hade Mats under 1983 också etablerat sig som skivproducent. Med uppmärksammade aktuella insatser på Ola Magnells ”Gaia” och Py Bäckmans ”Sista föreställningen” låg vägen öppen för Mats även på det området. Han fick senare förtroendet att producera även Magnells och Bäckmans nästa album. Däremot blev det inget av med planerna för Monica Törnells kommande album som Mats nämner i intervjutexten. Monicas ”Mica”, där hon gjorde den numera klassiska originalversionen av Ted Ströms ”Vintersaga”, producerades av Ulf Wahlberg.
   Inte heller blev det något av den för ögonblicket perfekta snilleblixten att Janne Bark skulle spela med Mats Ronander. Mats hade tidigt i solokarriären en idé om att utöka sitt band med ytterligare en gitarrist. Till turnén hösten 1982, som följde upp albumet ”God bok”, var det Raj Montana Band-gitarristen David Carlson som fyllde upp bredvid Mats. Och när nästa album ”50/50” (1984) skulle spelas in introducerade Mats värmlänningen Henrik Janson vid sin sida och deras samarbete skulle pågå i många år.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/10 1983.

Mats närmaste framtid
MERA STUDIOJOBB OCH NYTT ALBUM I VÅR


   - ”SÖMNEN” ÄR JU INGEN ROCK'N'ROLL-FILM, poängterar Mats Ronander vid ett flertal tillfällen under de två dagar som Allehanda följer filminspelningarna. Han förstår misstanken då både han själv och Ulf Lundell så aktivt medverkar i filmen och då huvudrollskaraktären Tommy Cosmo är en hybrid av de båda musikerna.
   Mats, eller Malla som alla musikerkompisar kallar honom, har tagit några månaders sabbat från rockmusiken under filminspelningen. I en tid där han är Sveriges hetaste skivproducent (Py Bäckman och Ola Magnell) utan att själv kunna förklara den titeln.
   - Jag är ingen arrangör och ingen tekniker. Bara en musiker med åsikter om hur något ska utformas. Katalysator är säkert den rätta benämningen på min roll vid skivinspelningar.
   Dessutom nedvärderar Mats anspråkslöst sin egen insats på Olas och Pys skivor.
   - Ola hade uppenbart fastnat i ett slött trubadurinriktat Metronome-sound som vi fräschade upp tillsammans med hans och mitt band. Lättjobbat liksom Pys album ”Sista föreställningen” där grundarrangemang redan var klart på demostadiet. Även där känner jag musikerna väl och det underlättar.
   Mats har efter de producentframgångarna givetvis fått många anbud på ytterligare studiojobb. Han vill bara avslöja en artist, Monica Törnell.
   Mats egen solokarriär har också fått vänta på en uppföljning men efter nästan ett år utan turnéer börjar det nu dra i Ronander-pojken, på egna karriären och i andra rocksammanhang.
   - I december och januari ska jag göra mitt tredje soloalbum, en betydligt rockigare och mer gitarrdominerad skiva. ”Har du lust att vara med och gasa på några spår?”, frågar han spontant Janne Bark (som spelar karaktären Kriss i ”Sömnen”) i en paus på filminspelningen.
   Bark var inte sen att tacka ja.
   Dessutom är Low Budget Blues Band, Mallas hobbyorkester tillsammans med Lasse Wellander och Mike Watson, inbokad för Måndagsbörsen i januari och sedan planerar han att turnera med sitt eget band senare i vår då albumet har kommit ut.
   Till filmen har ett band bestående av Mats, Janne Bark, Rutger Gunnarsson, (Örjan Ramberg i filmen), Åke Sundqvist, Hasse Olsson och Clarence Öfwerman gått in i studion och gjort den gamla Lundell/Ronander-livefavoriten ”All for the love of rock'n'roll”.
   I övrigt ska Ulf Lundell och Mats skriva filmmusiken tillsammans.
   - Ulf sjunger en ballad som filmtema och sedan blir det mycket stämningsmusik. Helst skulle jag vilja ha Stefan Nilsson med mig. Han är van att skriva filmmusik.
   Redan under filminspelningen märker man Mats tankar om den framtida filmmusiken. Han föreslår många musikaliska ingrepp i handlingen.

/ Håkan

Steve Cash (1946-2019)

Postad: 2019-10-15 10:41
Kategori: Minns

JAG HAR VITTNAT OM MITT STORA INTRESSE för den amerikanska countryrockgruppen The Ozark Mountain Daredevils vid ett flertal tillfällen på Håkans Pop. Först en allmän artikel om mitt förhållande till gruppens historia och sedan en lång artikel om gruppens debutskiva utan titel från 1973. I kölvattnet av Eagles första bländande skivor var jag i skivbutiken då på jakt efter fler amerikanska countryrockbaserade grupper och fastnade först för det spektakulära gruppnamnet och sedan för musiken och alla sångerna.
   STEVE CASH var en av många tongivande och låtskrivande medlemmar i sexmannagruppen. Tillsammans med Larry Lee, John Dillon och Randle Chowning skrev Cash låtarna som gjorde ett så bestående intryck på framförallt Ozark-gruppens första två album. Väldigt ofta skrev gruppmedlemmarna låtarna på egen hand, eller tillsammans med en annan, vilket gav materialet en varierad intressant touch som gjorde albumen osedvanligt omväxlande.
   På debutalbumet bidrog Cash med två egna låtar, ”Black sky” och ”Chicken train”, och två som han hade skrivit med John Dillon, ”Colorado song” och ”If you wanna get to heaven”. Den sistnämnda (med texten ”If you want a drink of water, you got to get it from a well. If you want to get to heaven, you got to raise a little hell.”) blev gruppens första singelhit när den nådde 25:e-platsen på Hot 100.
   Cashs låtskrivarsamarbete med Dillon fortsatte på gruppens andra album, ”It'll shine when it shines” (1974), där titellåten och ”Tidal wave” kom från deras pennor. Cash skrev ensam ”E. E. Lawson” och tillsammans med Larry Lee skrev han gruppens historiskt sett största hit, ”Jackie blue”.
   Steve Cash fortsatte bidra med starka låtar till Ozark-repertoaren under hela 70-talet i takt med att jag förlorade lite kontakt med gruppens musikaliska utveckling. Singellåtar som ”Thin ice”, ”If I only knew”, ”Crazy lovin'” och ”Take you tonight” var han i högsta grad delaktig i som låtskrivare.
   1978 spelade Steve Cash en av de stora rollerna, ”Caleb Stone”, i Paul Kennerleys mastodontverk ”White Mansions” om det amerikanska inbördeskriget. Cash sjunger låtarna ”White trash”, ”Southern boys” och ”The king has called me home” på dubbelalbumet där även Jessi Colter och Waylon Jennings spelar stora roller.
   Steve Cash avled igår 14 oktober 2019 efter en lång tids sjukdom.

/ Håkan

00: #28. HÅKAN HELLSTRÖM

Postad: 2019-10-14 07:55
Kategori: 00-talets bästa

HÅKAN HELLSTRÖM: Det är så jag säger det (Virgin/Dolores, 2002)

JO, JAG PÅPEKADE VÄL DET I MIN introartikel om 00-talets bästa skivor att hela listan har en genomgående svensk dominans. Så har inte fallet varit tidigare när jag på Håkans Pop har listat och rangordnat mina favoriter från andra decennier. Det var under 00-talet som svensk musik exploderade i mitt huvud, bättre sent än aldrig kanske, och det var under det decenniet det kom fram så många nya spännande svenska namn. Artister och grupper som snabbt etablerade sig och kom att bli stationerade på topplistor, årsbästalistor och i historieböckerna för att i evigheter aldrig glömmas bort. De kom för att stanna.
   Ni vet säkert vilka namn jag syftar på och ni kommer under denna höst och vår möta många på vägen fram mot nummer ett på min högst subjektiva topplista med 00-talets i mina öron bästa album. Och idag möter vi den publikmässigt kanske störste av dem alla, Håkan Hellström.
   Håkans popularitet har sedan genombrottet med första releasen, singeln ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” som släpptes i maj 2000 och på hösten samma år följdes av debutalbumet med samma titel, växt med en rasande fart och blivit svindlande stor i jämförelse med alla andra artister. Tidig höst i år sålde han ut fyra Ullevi-konserter nästa sommar.
   I jämförelse med hans astronomiska popularitet idag var det kanske med facit i hand en blygsam start han gjorde precis när decenniet bara var några månader gammalt. Men jag minns tydligt hur han tämligen snabbt tog över all uppmärksamhet på den svenska musik- och för all del också mediamarknaden. Därför har hans allra första skivor en alldeles speciell plats i mitt minne, i mina öron och mina känslor. I en krass jämförelse med senare tids skivproduktioner kanske de första skivorna låter tunna och nybörjaraktiga. Men på det sätt Håkan fyllde de tidiga singlarna och albumen med historiskt sett helt oförglömliga låtar var det på något sätt givet att hans framtida karriär skulle bli så gigantisk som den nu blev.
   Jag kan väl avslöja att det inte är många artister eller grupper på min 36 album långa 00-lista som representeras med fler album än ett men Håkan Hellström är det exklusiva undantaget.
   Till sina första album skrev Håkan genomgående själv texterna. Musiken och melodierna skrev han också till stor del själv men han fick också hjälp från vissa musiker i sitt kompband eller tidigare samarbetspartners. Håkans band fick tidigt mycket uppmärksamhet och deras insatser kan inte nog uppskattas som på många sätt förklarar Håkan Hellströms gränslösa framgångar.   
   Ett band som mycket logiskt har ändrat skepnad under årens lopp men några nyckelpersoner har följt Håkan under samtliga framgångsrika år. Stefan Sporsén, keyboards och blåsinstrument, och Oscar Wallblom, bas, spelade på debuten 2000 och finns fortfarande kvar bakom Håkan. Mellan debutalbumet och ”Det är så jag säger det”, två år senare, var det dock få förändringar i kompet. Finn Björnulfsson, på diverse slagverk, var ny i bandet och var redan från start en naturlig del i livesoundet ty andra albumet har ju många brasilianskt färgade arrangemang med följaktligen mycket rytmer och slagverk i soundet.
   I övrigt var det på albumet numera ganska profilstarka namn som Daniel ”Hurricane” Gilbert, gitarr, Timo Räisinen, gitarr, och Fredrik Sandsten, trummor, som ganska effektivt formade det mycket personliga sound som kom att bli modell för Håkan Hellströms musik decennier framåt.
   På ”Det är så jag säger det” har Håkan, förutom låtskrivarsamarbetet med Räisänen på en låt, fått hjälp av två andra göteborgare utanför gruppen men nära förknippade med Hellström: Broder Daniel-sångaren Henrik Berggren och Björn Olsson. Olsson har nästan legendstatus i Göteborg då han har varit medlem i både Union Carbide Productions, The Soundtrack Of Our Lives och Bear Quartet och sedan kom att producera ett helt Hellström-album 2013, ”Det kommer aldrig va över för mig”.
   En händelse som positivt påverkat min åsikt om Håkan Hellströms andra album är den gränslöst imponerande konserten, med en publikstämning ("Håkan, Håkan, Håkan...") som varken för eller senare har uppnåtts i Örebro, som jag upplevde på Frimis bara några månader efter skivrelease.

Favoritlåt: "Den fulaste flickan i världen". Tre singlar släpptes från ”Det är så jag säger det” med ”Kom igen Lena” (hade för övrigt radiopremiär på min 50-årsdag i september 2002) som den absolut mest naturliga aptitretaren i sitt tacksamma ”You can't hurry love”-tempo. Nästa singel blev ”Den fulaste flickan i världen” som är min klara favorit. Den inte har någon förutsägbar singelpotential och saknar det där smattrande trumsoundet som genomsyrar mycket på albumet. Kanske är det just Björn Olssons låtskrivarsamarbete som har gjort låten så oerhört personlig och annorlunda.

/ Håkan

Söndagseftermiddag med bluesrock på menyn

Postad: 2019-10-13 22:24
Kategori: Live-recensioner


Bilder: Carina Österling


LOST PAJAZZOS
The Pennybridge Arms, Örebro 13 oktober 2019
Konsertlängd: 16:20-17:06, 17:24-18:09 och 18:28-....
Min plats: Sittande ca 10 meter från scenen.


JAG FICK EN INBJUDAN TILL EN KONSERT med Lost Pajazzos på Örebro Jazz & Bluesklubb. Eftersom jag sällan eller aldrig besöker varken jazz- eller bluesklubbar kände jag mig först ganska kallsinnig inför erbjudandet. Men när jag fördjupade mig i ämnet ökade intresset ganska rejält ty här fanns gruppmedlemmar jag hade lite koll på. När jag sedan läste på om bandets musikaliska ramar fanns här trots allt intressanta detaljer. Dessutom var ju konserttillfället en söndageftermiddag nära hemmet så varför inte avsluta helgen med lite levande musik.
   Bandets sångare och gitarrist, Bonne Löfman, har spelat med en mängd olika artister. Bland annat var han under många år stationerad i Jerry Williams kompband och nu senast, i våras på Zum Franziskaner i Stockholm, såg jag honom i Billy Bremners band Rockfiles. Basisten Hasse Larsson är en gammal örebroare som också har en gedigen musikalisk bakgrund i både jazz-, rock- och reggaekretsar. Trions trummis är Lennart ”Bingo” Törnqvist som jag däremot inte alls hade någon koll på.
   Med den bakgrunden är det inte så konstigt att bandet själva påstår att de spelar både blues, rock, country och jazz. Men på söndagsftermiddagen i Örebro var det främst blues, rock och bluesrock som stod på programmet. En mix av covers som kanske inte fick den eleganta fantasin att stå i givakt men musik som ändå är trevlig och trivsam och härligt underhållande ska absolut inte underskattas. Konserten var dessutom uppdelad på tre set som gjorde att vi en bit in i tredje avdelningen, över två timmar efter konsertstart, såg oss tvingade att lämna den trivsamma miljön.
   Med Löfman vid mikrofonen, som på en majoritet av konsertens låtar, inleddes konserten med Willie Dixons ”I'm ready”. Där var bluestemat som allra tydligast men på fortsättningen av konserten pendlade det mellan blues och ganska konventionella rocklåtar men också några smakfulla ballader för att variationen skulle fira triumfer under söndagseftermiddagen.
   Andra låten blev Larry Williams ”Bony Moronie”, fortsatte med John Hiatts ”Riding with the king” och standardlåten ”Stagger Lee” som faktiskt Hasse Larsson sjöng med den äran.
   Nu var repertoaren inte alls så genomgående förutsägbar och känd som det kanske verkar för det förekom många låtar som jag kände igen men inte riktigt kunde identifiera med titlar. En lätt bluesig version av John Lennons ”Jealous guy” tillhörde dock inte den kategorin. Hasse sjöng en låt som jag tror heter ”Hard times” innan första avdelningen avslutades med en ZZ Top-låt.
   I första pausen pratade jag med Hasse Larsson som berättade att han flyttade från Örebro 1978 och har bott i Stockholm sedan dess. Och nämnde Peps Bluesband och Bill's Boogie Band som kanske de mest kända sammanhangen han har medverkat i. Men han har ju också spelat en hel del jazzmusik och genom åren också spelat mycket på teater.
   Andra avdelningen inleddes med Keb Mos ”The worst is yet to come”, fortsatte med ”Let the good times roll” och Chuck Berrys ”If I were” (erkänner att jag där fick leta djupt i minnet bland Chuck-låtar innan jag fastnade i hans ”moderna” repertoar från 1979) innan jag för en stund tappade räkningen.
   Till min stora glädje uppmärksammade bandet sedan Mickey Jupps ”Standing at the crossroads again” men också James Browns ”I got you”, Tony Joe Whites ”Undercover agent of the blues”, en långsam Jimi Hendrix-låt för att avsluta andra set med Neil Youngs mäktiga ”Rocking in the free world”.
   Tredje set inleddes med Blue Blue Blands ”Ain't no love in the heart of the city”, Robert Crays ”Playing in the dirt” och en helt instrumental låt innan vi vinkade adjö till Hasse Larsson och lämnade The Pennybridge Arms.

/ Håkan

Covers: Rolling Stones

Postad: 2019-10-11 07:58
Kategori: Ingen

THE ROLLING STONES: Blue & lonesome (Rolling Stones/Polydor, 2016)

SOM JAG TILL OCH FRÅN BRUKAR FÖRKLARA här på min sida är jag ingen bluesfanatiker som älskar bluesmusik 24/7. Sedan kan jag villigt erkänna att när tillfälle dyker upp, som exempelvis för en månad sedan när jag såg Mats Ronander i Hallsberg, kan jag mycket väl ta till mig musiken och till och med känna pulsen öka när den bluesrelaterade musiken sprids i lokalen. När jag hör (och i det här fallet också ser) energin och de grundläggande musikaliska kvalitéerna med mina egna öron (och ögon) kan jag bli rätt imponerad och till och med fysiskt attraherad.
   I mitt lyssnande krävs det nog att blues är levande och blir nog som bäst framförd när en publik står och hejar på och man känner kommunikationen från ljudet av de elektriska gitarrsträngarna långt ner i hjärtat. Hur upprepande (tjatig?) och hur monotont (enformigt?) de än brukar spela så kan blues väcka även insomnade känslor till liv.
   Som sagt är det främst på levande tillställningar musikformen har sitt uppenbara liv men rätt inspelad, rätt spelad och med inte alltför förutsägbart material kan även en studioinspelad bluesskiva bli både fascinerande, spännande och otroligt underhållande. Som i Rolling Stones fall. Som på dagens aktuella skiva.
   Och nu snackar vi modern tid, 2016, när ljudåtergivning, autentiskt sound och arrangemang på gränsen till helt naturligt är så mycket mer värt än förr. I det här sammanhanget är det för mig naturligt att tänka tillbaka på tidigt 60-tal när jag hade Beatles som stora favoriter och Rolling Stones var för mig lillebror. Det här var innan de började producera originalmaterial på allvar. Stones var ju så här tidigt i stort sett en covermaskin när de gjorde egna ”versioner” av de gamla bluesgubbarna och r&b-profilerna och jag tyckte det var så tråkigt och intetsägande.
   Jag har ju senare lärt mig, i Larm #11 exempelvis, att Mick Jagger & Co gjorde det till sin livsuppgift att sprida den svarta musiken till Englands ungdomar och visa upp rötterna till vad som blev 60-talets popmusik. Men just då, 1963-64, var deras så kallade tolkningar av ”Little red rooster”, ”It's all over now” och ”Mannish boy” inte så mycket värda för en 12-årig grabb från norr i Örebro. Beatles gjorde ju också förhållandevis många covers i början av sin karriär och även där handlade det ofta om svart musik, Smokey Robinson, Little Richard, Arthur Alexander, Larry Williams och Chuck Berry (de tre sistnämnda artisterna var favoriter även hos Stones).
   Men de fyra Liverpool-killarna förvandlade de svarta originalen till popmusik som då attraherade mig så mycket mer än rhythm & blues-osande rockmusik och då blev det inte så svårt att välja sida.
   Vad jag vill komma fram till i min överdimensionerade utvikning i ämnet är att Stones har blivit så mycket bättre som uttolkare av blues och r&b i takt med att min egen ståndpunkt i ämnet har mildrats med åren. Och just i den diskussionen är ”Blue and lonesome” ett utropstecken, som med besked visar hur de engelska killarna kan tolka blues- och r&b med full personlighet och tar materialet flera steg längre idag, eller för tre år sedan, jämfört med de anonyma plankningarna de sysslade med på 60-talet.
   ”Blue & lonesome” låter inte alls som den är inspelad i en högteknologisk modern studio i London, Mark Knopflers British Grove Studios, på bara tre dagar. Utan gjord i något kyffe på någon bakgata i Chicago fast med dagens teknik som lyfter fram de rätta detaljerna och mosar in exakt rätt energi i de gamla tongångarna. Mick Jagger sjunger ofattbart starkt, blåser bluesmunspel som aldrig förr och bandet i övrigt är på topp. Nästan onödigt att bjuda in Eric Clapton på två spår...
   De numera fyra Rolling Stones-medlemmar är i vanlig ordning omgivna av de mycket etablerade musikerna Chuck Leavell, keyboards, och Daryll Jones, bas, tillsammans med ytterligare en klaviaturspelare och i sammanhanget nytt ansikte, engelsmannen Matt Clifford. Rutinerade Stones-producenten Don Was har producerat tillsammans med och The Glimmer Twins men soundet på ”Blue & lonesome” låter i sanningens namn väldigt oproducerat och naturligt.
   Till alla namn som Lennart Persson refererade till i den där gamla ovannämnda fantastiska Larm-artikeln har Stones på ”Blue and lonesome” lagt till ytterligare en rad legendariska namn på originalartister som exempelvis Little Walter (tre låtar), Eddie Taylor, Little Johnny Taylor och Magic Sam. Och ingen låt är sämre än den andra.


1. Just Your Fool (Walter Jacobs)
1962. Singel (”Just you fool”) med Little Walter. (Men Rolling Stones version är nog mer en cover på Ella Johnson With Buddy Johnson And His Orchestras "I'm just your fool", 1960)
2. Commit A Crime (Chester Burnett)
1971. Från albumet ”The Howlin' Wolf London sessions” (då med titeln ”What a woman!” och skriven av James Oden) med Howlin’ Wolf.
3. Blue And Lonesome (Walter Jacobs)
1965. Singel-b-sida (”Mean ole Frisco”) med Little Walter.
4. All Of Your Love (Samuel Maghett)
1967. Singel (”All your love”) med Magic Sam.
5. I Gotta Go (Walter Jacobs)
1955. Singel (”I got to go”) med Little Walter and his Jukes.
6. Everybody Knows About My Good Thing (Lermon Horton/Miles Grayson)
1971. Singel med Little Johnny Taylor.
7. Ride ‘Em On Down (Eddie Taylor)
1956. Singel med låtskrivaren.
8. Hate To See You Go (Water Jacobs)
1955. Singel-b-sida (”Too late”) med Little Walter and his Jukes.
9. Hoo Doo Blues (Otis Hicks/Jerry West)
1958. Singel med Lightnin’ Slim.
10. Little Rain (Ewart.G.Abner Jr./Jimmy Reed)
1957. Singel med Jimmy Reed.
11. Just Like I Treat You (Willie Dixon)
1962. Singel-b-sida (”I ain't superstitious”) Howlin’ Wolf.
12. I Can’t Quit You Baby (Willie Dixon)
1956. Singel med Otis Rush.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Mikael Rickfors (1983)

Postad: 2019-10-09 07:50
Kategori: Intervjuer

MIKAEL RICKFORS UPPMÄRKSAMMADE OCH MUSIKALISKT framgångsrika comeback-album ”Kickin' a dream”, som släpptes i december 1979, resulterade i åtskilliga turnéer under de första 80-talsåren. Som nådde Örebro vid ett flertal tillfällen. 1980 på Konserthuset, 1981 både på Konserthuset och i Brunnsparken. Innan 1983 med konserten på Prisma där jag direkt efter konserten, 15 september, gjorde en kort och spontan intervju med Mikael i omklädningsrummet.
   Efter ”Kickin' a dream” dröjde uppföljaren medan Rickfors med band turnerade flitigt. Under 1982 släpptes både den ännu mer imponerande rockskivan ”Tender turns tuff” och den liveinspelade ”Live” med den så dags etablerade och rutinerade rockstjärnan Rickfors.
   Skivframgångarna skulle ändå komma att överträffas av albumet ”Blue fun” som släpptes i maj 1983. En skiva som jag direkt tog till mitt hjärta och mot slutet av året placerade jag skivan högt på min årsbästalista. Och med facit i hand vill jag nog framhålla albumet som Mikael Rickfors definitiva höjdpunkt i hela karriären.
   I min recension av ”Blue fun” i Nerikes Allehanda betonade jag skivans internationella sound. En tanke som det visade sig att jag delade med Rickfors själv som i min intervju förklarade att han nu ville satsa på utlandet.




Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 27/9 1983.

RICKFORS TROR PÅ UTLANDET

MIKAEL RICKFORS BESÖKTE ÖREBRO FÖR NÅGRA VECKOR SEDAN. Av sommarens sporadiska spelningar var den på Prismas ettårsjubileum den sista och helt fantastisk. Nu börjar Rickfors planer för framtiden med skivor och turnéer.
   - Nya albumet befinner sig ännu på demostadiet men några låtar gör vi redan live, berättar Mikael som inte vill avslöja några detaljer om den stora inomhusturnén som planeras i vår eller om nya skivan förändras radikalt i sound.
   Mikael har sedan sin stora comeback med ”Kickin' a dream” för fyra år sedan omgivit sig med samma kompmusiker och trivs onekligen med det gänget.
   - Det började som en engångsspelning på Gotland men vi fungerar fortfarande bra ihop, säger Mikael och ler.
   Mikael Rickfors satsar mycket målmedvetet på sin karriär. Främst vill han slå igenom internationellt och därför sjunger han enbart på engelska.
   Inför senaste albumet ”Blue fun” reste han runt och provade olika utländska skivproducenter i Los Angeles (eller ”L A” som Mikael säger) och London men gjorde ändå skivan i Sverige med ett mycket lyckat resultat.
   Med den målsättningen och mycket stark rockmusik i ryggen ter sig ett internationellt genombrott inte långt borta. Mikael Rickfors Band kan bli nästa stora rockexport.

/ Håkan

00: #29. JUSTIN CURRIE

Postad: 2019-10-07 07:56
Kategori: 00-talets bästa

JUSTIN CURRIE: What is love for (Rykodisc, 2007)

DET BLIR INTE ALLTID SÅ NATURLIGT speciellt spännande när den framträdande sångaren, som dessutom råkar vara den dominerande låtskrivaren, i ett band inleder en solokarriär som i Justin Curries fall. Han är kanske undantaget som bekräftar regeln ty hans skivproduktion på egen hand efter Del Amitri har varit helt i nivå med gruppens material vad gäller personlighet.
   Justin bildade gruppen redan 1980 men det var först två år senare, när skolkamraten och gitarristen Iain Harvie anslöt, som Del Amitri blev på allvar och fick skivkontrakt. Currie och Harvie, som ibland också skrev låtar tillsammans, blev permanenta medlemmar genom gruppens hela historia to the bitter end 2002. Ett par som stod stadigt när medlemmar i övrigt ganska ofta kom och gick.
   Jag fick upp ögonen (och öronen) för Del Amitri 1989 på ”Waking hours”, gruppens andra album, men det var först 1992 som ”mitt kärleksförhållande” med gruppen inleddes. Det började med några singlar, ”Always the last to know” och ”Be my downfall”, och exploderade lite senare med albumet ”Change everything”. Singellåtarna fanns givetvis med på albumet som var och är fullständigt lysande. Det var lätt att utnämna den skivan till min tredje största favorit på 90-talslistan som jag publicerade för många år sedan.
   I samband med albumet och tiden efteråt släppte gruppen ett antal singlar med hela tiden intressanta b-sidor och extraspår som gjorde att mitt redan stora intresse av gruppen blev än mer intensivt. Via ytterligare album, ”Twisted” (1995) och ”Some other sucker's parade” (1997) som är bra skivor men som ändå inte riktigt motsvarade mina högt ställda förväntningar, fick jag uppleva gruppen live 1997. En alldeles fantastisk konsert och paradoxalt kulminerade mitt stora hängivna Del Amitri-intresse där någonstans.
   Parallellt med att gruppens popularitet minskade förlorade även jag den stora fascinationen för det här skotska bandet. När nästa Del Amitri-album efter fem års lång väntan dök upp 2002, ”Can you do me good?”, hade både jag, publiken och även gruppen tröttnat. Nästan omedelbart efter albumrelease sprack gruppen och Justin Curries ganska naturliga plan var att satsa på en solokarriär.
   Det tog tid att få skivkontrakt för Justin och det var först 2007 som ”What is love for” kom ut och var ytterst personlig och fylld med en rad fantastiska låtar. Trots den genomgående lågmälda tonen med huvudsakligen avskalade arrangemang fanns det plats för intressanta inhopp av andra udda musiker ofta med skotsk bakgrund.
   Den lilla återföreningen med den gamla kollegan Iain Harvie var också ett faktum när han gästade på några spår. ”Dedicated to Iain Harvie without whom I'd be a basket case” som Justin uttrycker det på skivomslaget. Sedan är det inte oviktigt att några nuvarande och tidigare Del Amitri-medlemmar, gitarristen Mick Slaven står för albumets våldsammaste gitarrsolo, trummisen Mark Price och klaviaturkillen Andy Alston, dyker upp tillfälligt på skivan.
   Harpspelaren Catriona Mackay, saxofonisten Chris Cruickshank, hornspelaren Fergus Kerr och gruppen Button Up (samtliga från samma norra landsdel i Storbritannien som Justin) gör alla små men ändå läckra avtryck på det här albumet.
   En arrangör med det omöjliga namnet Prabjote Osahn låter stråkarna dekorera snyggt på fyra låtar men det finns inget på hela skivan som här kan flytta fokus från Justins underbart vemodiga stämma och hans många gånger oerhört känsligt och fint utmejslade melodier.
   Titellåten på albumet har ett frågetecken efter titeln som inte albumtiteln har. Så är också Justin Curries solodebut ett rent och skärt utropstecken i min värld.
   Curries solokarriär har producerat fyra album, med tre-fyra års mellanrum. Mitt i den karriären, 2014, bestämde sig Currie och Harvie för att återförena Del Amitri med exakt originalbandets fem medlemmar runt 2000. Dock utan några skivor i sikte.

Favoritlåt: "Walking through you". Som vanligt har jag en mängd favoritlåtar på Curries solodebut att välja mellan. Men den här låten har helt oförglömliga kvalitéer. Från den inledande akustiska gitarren med de ovanliga ackorden via en liten kittlande synt till Justin Curries röst som så personligt tolkar texten där han hänger upp sin röst på textraderna på ett rent magiskt sätt. Jag brukar inte gilla när sångare sedan går upp i falsett men här blir effekten fantastisk. När musikalisk skönhet är som vackrast och tar slut efter bara 3:21.

/ Håkan

Ginger Baker (1939-2019)

Postad: 2019-10-06 19:15
Kategori: Minns

NEJ, JAG VARKEN SÅG ELLER HÖRDE trummisen GINGER BAKER live. Visserligen hade jag fysiskt sett möjligheten 18 november 1967 när Cream, med Baker som trummis, spelade i Örebro men som 15-åring var jag då inte riktigt mogen att gå på storslagen rock- och blueskonsert. Däremot hade jag då full koll på Cream, hade notererat gruppens singlar ”I feel free” och ”Strange brew” på Englandslistan, och samma månad som Örebrobesöket släpptes gruppens album ”Disraeli gears”.
   Men Ginger Baker, rock-, blues- och jazztrummisen med betoning på det senare enligt honom själv, hade inlett sin karriär långt tidigare. Redan 1962 spelade han med Johnny Burch Octet, fortsatte med Blues Incorporated 1963 (där han sersatte Charlie Watts och Graham Bond Organisation 1965. Innan han sommaren 1966 hamnade i tidernas förste supergrupp, Cream, tillsammans med två Bluesbreakers-medlemmar, basisten Jack Bruce och gitarristen Eric Clapton.
   Cream blev historisk, som trio och som supergrupp. Bruce och Clapton må ha varit de visuella huvudpersonerna men utan trummisen Baker hade gruppen inte kunnat få sin legendstatus som överlevt alla decennier sedan dess. Och Baker bidrog faktiskt med låtmaterial, bland annat ”What a bringdowm”, b-sida till gruppens bästa singel ”Badge”, som han och Jack Bruce sjunger.
   Det fantastiska samspelet i trion Cream var lika imponerade 2005, när de återförenades för spelningar i Royal Albert Hall, som på 60-talet. På den efterföljande live-dvd:n märks hårdjobbande trummisen Ginger Baker som allra mest. Åldermannen Baker, då 65 år, såg faktiskt friskare ut då än när det begav sig.. Bakers trummor på "White room" är fantastiska men det är på den efterföljande "Toad" som Baker får spela huvudrollen i tio minuter. En fritt formad instrumentallåt, skriven av Baker, där Bruce och Clapton lämnar scenen och ett av musikhistoriens längsta trumsolo följer. Helt omöjlig och grymt monoton att bara lyssna på men när man samtidigt ser en mästare spela blev det stor konst.
   Men Ginger Bakers historia är längre och mer intressant än så. Efter Cream-sammanbrottet följde han med Clapton till ännu en så kallad supergrupp, Blind Faith, där han på bandets enda album (1969) skrev låten ”Do what you like”.
   Sedan organiserade Baker sin egen grupp, Ginger Baker's Air Force, som med blues- och afroinfluerade tongångar blev en kortvarig konstellation med många musiker från många olika håll. Samtidigt bosatte sig Baker i Afrika och startade en inspelningsstudio i Lagos i Nigeria, där bland annat Paul McCartneys ”Band on the run” spelades in.
   I historien om Ginger Baker, som nu kablas ut över världen, är det många som har missat hans samarbete med bröder Gurvitz i The Baker Gurvitz Army som mellan 1973 och 1976 gjorde flera intressanta album.
   Utan att jag riktigt har haft koll har Ginger Baker under senare år figurerat i flera olika grupper med namn som Bakerandband och BBM plus udda konstellationer som Ginger Baker & African Friends, Ginger Baker and Salt, Ginger Baker Drum Choir, Ginger Baker's African Force och Ginger Baker's Energy.
   Ginger Baker avled i morse 6 oktober 2019.

/ Håkan

Covers: Steve Miller Band

Postad: 2019-10-04 07:52
Kategori: Cover-skivor

THE STEVE MILLER BAND: Bingo! (Roadrunner, 2010)

NÄR DET LEGENDARISKA BANDET STEVE MILLER band gick in i studion 2008-2009 var det för första gången sedan 1993. Bandet tog alltså en häpnadsväckande lång paus innan de gjorde comeback och gjorde samtidigt ett musikaliskt steg tillbaka till Millers rötter när han i sin ungdom spelade mycket blues. Här finns anrikt material av de gamla profilerna B B King, Howlin' Wolf, Lowell Fulson, Otis Rush och Jimmy Reed men stundtals har han också sneglat på mer moderna låtar och då skrivna av Fabulous Thunderbirds-gitarristen Jimmie Vaughan.
   Jag måste erkänna att jag under bandets storhetstid, 1973 till 1982 med hits som ”The joker”, ”Fly like an eagle” och ”Abracadabra”, aldrig tänkte på Steve Miller som sologitarrist. Då var det främst hans personliga röst som formade låtarna. Men med det bluesrelaterade soundet på ”Bingo!” i ryggen stegar han fram och spelar en många gånger blixtrande sologitarr och har dessutom kvar sin personliga stämma.
   Under de 17 år som bandet inte producerade några studioskivor existerade ändå Steve Miller Band så det är en rutinerad konstellation (Kenny Lee Lewis, kompgitarr, Joseph Wooten, keyboards, Gordy Knudtson, trummor, och Billy Peterson, bas) som följde med Miller in i studion. Där soulsångaren Sonny Charles (känd från Checkmates Ltd) hjälper till vid mikrofonen.
   Munspelaren Norton Buffalo, som till och från figurerat i Steve Miller Band mellan 1976 till 2008, gör här ett tillfälligt inhopp. Sorgligt nog det sista han gjorde, han avled i oktober 2009 under inspelningarna av ”Bingo!”.
   Det är annars ett piggt Steve Miller Band som har spelat in ”Bingo!”. 66-årige Miller sjunger nästan bättre än någonsin och med sin gitarr skapar han tillsammans med bandet brinnande bluesrock som soundmässigt måste beskrivas som sensationell. Balladerna är dock få, ”Sweet soul vibe” är enda undantaget, så innehållsmässigt blir albumet kanske lite monotont.
   Steve Miller verkar numera inte ha några funderingar på att skriva egna låtar. Bara tio månader efter ”Bingo!” gjorde han och bandet ytterligare ett coveralbum, ”Let your hair down” (2011), där de återigen navigerade bland bluesmaterial från bland annat Willie Dixon, Robert Johnson och Muddy Waters.

1. "Hey Yeah" (Paul Henry Ray/Jimmie Vaughan) 3:16
1994. Från albumet ”Strange pleasure” med Jimmie Vaughan.
2. "Who's Been Talkin'?" (Chester Burnett) 3:03
1960. Singel-b-sida (”Tell me”) med Howlin' Wolf.
3. "Don't Cha Know" (Jimmie Vaughan) 3:12
1994. Från albumet ”Strange pleasure” med Jimmie Vaughan.
4. "Rock Me Baby" (Joe Josea/B.B. King) 3:47
1939. Singel (med titeln ”Roll me mamma”) med Curtis Jones.
5. "Tramp" (Lowell Fulson/Jimmy McCracklin) 3:26
1966. Singel med Lowell Fulsom.
6. "Sweet Soul Vibe" (Nile Rodgers/Jimmie Vaughan) 3:38
1994. Från albumet ”Strange pleasure” med Jimmie Vaughan.
7. "Come On (Let the Good Times Roll)" (Earl King) 2:38
1960. Singel (med titeln ”Come on”) med låtskrivaren.
8. "All Your Love (I Miss Loving)" (Otis Rush) 3:11
1959. Singel med Otis Rush And His Band.
9. "You Got Me Dizzy" (Jimmy Reed/Ewart G. Abner Jr.) 2:22
1959. Från albumet "I'm Jimmy Reed" med Jimmy Reed.
10. "Ooh Poo Pah Doo" (Jessie Hill) 3:31
1960. Singel med låtskrivaren.

/ Håkan

Barrie Masters (1956-2019)

Postad: 2019-10-02 16:53
Kategori: Minns

EN AV DE STÖRSTA FÖRGRUNDSGESTALTERNA i engelsk pop och rock på 70-talet, BARRIE MASTERS, finns inte längre med oss.Som spektakulär och utpräglad sångare i Eddie & the Hot Rods kunde han jämföras med Lee Brilleaux (Dr Feelgood), Paul Shuttleworth (Kursaal Flyers), Johnny Rotten (Sex Pistols) och Ian Dury (Kilburn & the High Roads) i samma position.
   Eddie & the Hot Rods hade sina största framgångar på 70-talet och splittrades första gången 1981 men återuppstod i mitten på 80-talet, fortfarande med Masters som frontman. Jag hade nöjet att uppleva Eddie & the Hot Rods live ett par gånger under den senare delen av 80-talet, långt efter bandets storhetstid men energin fanns fortfarande kvar hos Masters & Co.
   Southend-bandet Eddie & the Hot Rods bildades redan 1973 med den förre boxningsmästaren och sångaren Barrie Masters som initiativtagare. Masters hade då sjungit glamrock(!) i gruppen Buckshee men hamnade musikaliskt i ett helt annat sammanhang. Nya bandet var då häftigt influerat av ett annat lokalt band, Dr Feelgood, och spelade av naturliga skäl huvudsakligen rhythm & blues. Dock gjorde den genren just då väldigt små avtryck i den engelska musikpressen där progressiv rock med Emerson, Lake & Palmer stal all uppmärksamhet.
   Men Feelgoods och Hot Rods skulle efter några år ändå lyckas nå skivkontrakt och konsertpublik med sin energiska rockmusik och karismatiska scenshow med frontmän som personifierade livesoundet. Trots gruppernas traditionellt rockiga repertoar blev de sammankopplade med både pub- och punkrocken som började etablera sig 1976. Och Eddie & the Hot Rods, nu med förre Feelgoods-munspelaren Lew Lewis som medlem, skivdebuterade redan i februari 1976. Vic Maile, känd från Feelgoods-skivorna, producerade och bland covermaterialet fanns ”Wooly bully”, ”96 tears” och ”Get out of Denver”. Dock utan kommersiella framgångar.
   Året därpå utökade Hot Rods med Graeme Douglas, gitarrist och utpräglad låtskrivare, från lokala kollegorna i Kursaal Flyers, och bandet fick sin första och största hit med ”Do anything you wanna do” och det uppmärksammade albumet ”Life on the line”. Genren var då snarare poprock än rhythm & blues.
   Bandet kunde dock inte följa upp den uppmärksamheten och splittrades första, men inte sista, gången 1981. Barrie Masters fick då hedersuppdraget att ersätta en tillfälligt sjuk Bill Hurley i Inmates i ett par år. Det var då, maj 1985, som jag första gången fick uppleva Barrie Masters och ett återförenat Eddie & the Hot Rods, halva originalbandet, på scen i London. Bandet hade precis släppt den Will Birch-producerade singeln ”Fought for you” men året efter sprack bandet ännu en gång.
   Några år senare, december 1986, sprang jag på Masters och bandet på konsert i London på Marquee. Då var han ensam originalmedlem men toppnumret ”Do anything you wanna do” fanns givetvis med på liverepertoaren.
   Under alla år efteråt har Eddie & the Hot Rods, alltid med Barrie Masters i fronlinjen, återförenats ett antal gånger. I april i år samlades nya och gamla medlemmar från bandet på en hyllningskonsert, ”Done Everything We Wanna Do”, med Barrie Masters som sångare. Och så sent som i augusti uppträdde bandet på en musikfestival i Skottland.
   Barrie Masters avled hastig av okända orsaker idag 2 oktober 2019.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (421)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (117)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Oktober 2019 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31      

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.