Blogginlägg från maj, 2013

Sommar, sommar, sommar 2013

Så var det sommar igen. I alla fall i almanackan... Och det blir sjätte året för Håkans Pop att lagom till den lite mindre intensiva sommarsäsongen lägga de återkommande kategorierna åt sidan, luta mig tillbaka för ett ögonblick, släppa de långa genomarbetade texterna och den här sommaren fylla sidan med fantastisk musik. Varje dag.
   I den just avslutande serien om mina 100 bästa singelfavoriter sorterade jag bort de mest uppenbara, de mest kända och de allra största hitsen för att kunna konstruera en intressant singellista med ett stundtals udda innehåll och något spännande att skriva om. För att sedan researcha på djupet, göra nya upptäckter och locka till lyssning på mindre känt material.
   För att inte redan nu avslöja någon kommande möjlig säsongs följetong på den här sidan kommer jag utan minsta rangordning att under sommaren 2013 lägga ut YouTube-klipp på just dessa All Time Favourites, låtarna som i mina öron ÄR bäst. OK, det blir ju massor med Beatles, Stones, Phil Spector och Motown men det blir också, om vi ska se det positivt, en serie med fantastisk musik varje dag hela sommaren. Det blir ingen större djupdykning i historier kring eller dokumentation runt låtarna utan helt enkelt en lättsam sommarföljetong med musik och fåordiga kommentarer.
   Sommaren 2013 på Håkans Pop, med start på lördag 1 juni, blir kanske innehållsmässigt inte lika intressant som min senaste serie 100-1 var men välkommen till musik som garanterat är lika bra idag som på 60-, 70- och 80-talet.
   Nu blir denna sommar på Håkans Pop inte bara en enda lång extatisk återblick. Även om sommaren ägnas åt mycket ledighet kommer det naturligtvis levande rockmusik i min väg plus en och annan intressant nyutgiven skiva som jag naturligtvis kommer att rapportera om på denna sida.
   Och till hösten återkommer jag med den nya serien om 90-talets bästa album. Efter listan på mina favoritalbum från 80-talet, en kategori som också var startskottet på Håkans Pop hösten 2007 för snart sex år sedan. Då ville jag återupprätta det goda ryktet på 80-talssoundet, med artister som John Hiatt, Warren Zevon och Ulf Lundell på topp, för att några säsonger senare ge mig på älsklingsobjekten bland skivorna och med hjärtat sammanställa en diger lista på mina bästa 70-talsskivor.
   Med 90-talet i blickfånget blir det väl en liknande utgångspunkt som med 80-talsskivorna. Att gräva mig djupt ner förbi de kommersiellt typiska 90-talsartisterna och landa bland mina egna favoriter med sina bästa album. Väl mött 19 augusti, när vi tar ny sats, och låta er under tiden underhållas av pop- och rockhistoria på singel.

/ Håkan

Ingenting fattades denna lördagkväll

Bilder: Carina Österling


PERSSONS PACK
East West Sushi, Örebro 25 maj 2013
Konsertlängd: 22:07-23:24 (77 min)
Min plats: Sittande ca 3 m från scenen till höger

Perssons Pack håller stilen - och mer än det. Det var oändligt nära den första originalsättningen av Perssons Pack som ställde sig på scen i lördagskväll och levererade en inte överraskande förstklassig konsert. Där exemplarisk nutid mötte en grym nostalgikänsla och allt slutade så lyckligt. Förstaupplagan av gruppen innehöll aldrig trummor, på klassiska Stortorgets Ritz i Örebro såg jag premiärspelningen med gruppen 17 december 1989, men annars var lördagens Perssons Pack en identisk kopia av premiärupplagan.
   Gruppens eviga kärntrupp. trion Per Persson, gitarr och sång, Magnus Adell, bas, och Magnus Lind, dragspel, har exklusivt återförenats med Niclas Frisk, gitarristen och låtskrivaren som gjort sig mer känd i Atomic Swing, Sweet Chariots och A Camp, vilket gjorde gruppens dagsaktuella sound till ett av de bästa på över 20 år.
   Givetvis gav trummisen Norpan Erikssons närvaro gruppen både värdefullt sväng och lite tyngd som kanske behövs år 2013 för att inte allt ska fastna i nostalgifällan. Även om gamla låtar, flera från första albumet "Kärlek och dynamit", kanske var den stora ryggraden i lördagskvällens repertoar. Men sanningen är ju att Perssons Packs låtar är tämligen tidlösa i förhållande till varandra, när de än skrevs och producerades. Där Per Perssons personliga texter mötte sina djupt hemvävda melodier och Magnus Linds välljudande dragspel och hela materialet, från första till sista låt, hade i lördagskväll den där röda sammanhållande tråden.
   Låtmässigt blev det just en härlig blandning av gamla och nyare låtar, ett övervägande antal snabba låtar fick andhämtning i några få långsamma låtar, i en perfekt mix som, vad jag kunde höra, tillfredsställde den ibland högljudda och livliga publiken.
   I kvällens repertoar fanns några uppmärksammade duettlåtar, "Tusen dagar härifrån" och "Stenad i Stockholm", som det faktiskt fanns förutsättningar att göra någonting historiskt av. Jag tror Niclas Frisk med lätthet kunde ha tagit Jakob Hellmans roll i förstnämnda låt och varför tog Persson och hans Pack inte chansen att bjuda in Karin Wistrand, som befann sig i publiken, till en säkert historisk version av den senare låten? Möjligheten fanns.
   Nu kan jag med bästa vilja inte påstå att svikna önskedrömmar påverkade det faktiska intrycket ty det var inte mycket som saknades av alla så kallade viktiga låtar denna lördagkväll. Med definitiva toppar som "Bortom månen och mars", där Persson elegant bytte ut Lee Brilleaux till Dee Dee Ramone i texten, och "Tusen dagar härifrån". Och sedan det fina slutet när Persson gjorde snygg sorti i "Bröllopsdag" medan bandet med Lind och Frisk i spetsen avslutade låten.
   Efter fem extralåtar hade publiken ännu inte fått nog och efter idogt applåderande återkom bandet för en som alltid inspirerande version av "Gråmånen".

En sång om dej
Små, små saker
Stenad i Stockholm
Ikväll tar vi över stan
Bortom månen och mars
Kammahav
Nyårsafton i New York
Du går aldrig ensam
Tusen dagar härifrån

Extralåtar
Instrumental (gitarr/dragspel)
Hanna
Vild som Jerry Lee
Packets Paradmarch
Bröllopsdag

Extra extralåt
Gråmånen



/ Håkan

Singlar#1: BIG HEAT

BIG HEAT: Watch me catch fire (A&M, 1985)

BIG HEAT VAR VERKLIGEN EN PARENTES I DEN ENGELSKA MUSIKHISTORIEN. Kommersiellt var gruppens singel en flopp, gruppens historia var dessutom kort men musikaliskt var "Watch me catch fire" en klassisk hitballad. Det var väl Elvis Costellos namn, som producent, som drog till sig min största och första uppmärksamhet. Men sedan när jag fick höra skivan, låten, första gången och få uppleva det fantastiska samspelet mellan Bill Hurleys och Drew Barfields röster, den magiska soulfyllda melodin och det i övrigt fulländade arrangemanget var givetvis oförglömligt. Och sedan dess har låten och skivan (12") varit en klenod i ordets rätta mening.
   Bill Hurley var mest känd som sångare i pubrockbandet Inmates men 1982 drabbades han av nervöst sammanbrott och lämnade tillfälligt bandet där han under tre år ersattes av Barrie Masters från Eddie & the Hot Rods. Under de här åren blev Hurley till slut överraskande aktiv. Hoppade in i pubrockbandet Juice On The Loose och bildade The Blueberries (med folk från Wings, Dr Feelgood och Bishops). 1984 gästade han i JB's Allstars och tillsammans med det bandets sångare, Drew Barfield, bildade Hurley frontlinjen till Big Heat.
   Barfield, som egentligen heter Andrew i förnamn, hade också en lång historia innan han hamnade i Big Heat. Vid sidan av operaskola(!), kyrkokör och konstskola bildade han på 70-talet bandet John Doe med sin bror och framtida Joe Jackson-gitarristen Gary Sanford innan det mer kända bandet The Keys startade 1979 med Drew som sångare och förre Wings-medlemmen Geoff Britton som trummis. 1980 skivdebuterade gruppen och 1981 gav de ut det Joe Jackson-producerade och Beatles-inspirerade albumet "The Keys album".
   Drew sjöng senare på skivor med Joe Jackson och Joan Armatrading och några singlar med Lester Square och JB's Allstars (där han träffade Hurley) och på Hurleys soloalbum "Double agent". Men framförallt uppmärksammades hans låtskrivarambitioner av Paul Young. Ett samarbete som fortsatte långt in på 90-talet och numera sjunger båda i texmex-bandet Los Pacaminos.
   Via JB's All Stars, där bandledaren var trummisen John Bradbury från The Specials, föddes idén på Big Heat. Hurley berättar:
   "I was trying to get something more serious together and met Drew Barfield and Brad from The Specials, which gave me a change to do the JB’s All Stars record… and then on to Big Heat. I took round the demos for that band and the record companies were telling me it was too authentic, too ‘black’.. which disillusioned me a little. However I’d send a tape to Elvis Costello just to ask what he thought and he came on board as producer. Of course record companies were a little more interested! But touring with a twelve piece band without big record company backing was a problem.. "

JA, BIG HEAT VAR INGET LITET ENKELT BAND att hålla på fötter. Tillsammans med Hurley och Barfield längst fram fanns gitarristen Chris Parks som tidigare hade spelat i Any Trouble. Och bakom de tre fanns Bernie Clarke, keyboards (medlem i Aztec Camera 1981-1983), Big George Webley, bas (också från JB's Allstars), Martin Hughes, trummor (ännu en Any Trouble-medlem) och de ärrade blåsarna John "Irish" Earle, saxofon, och Dick Hanson, trumpet. På "Watch me catch fire" sjöng Costello i kören men live (se nedan) utökades Big Heat med sångerskorna Tracey och Lisa (efternamn okända). Live (se nedan) ersattes Hughes ofta av Attractions-trummisen Pete Thomas.
   Just live upplevde jag Big Heat 12 december 1985, många månader efter "Watch me catch fire"-singeln, när det stora bandet med blås och kör stod och trängdes på Half Moons lilla scen i Putney, London. Som då fick mig att skriva följande rader:
   ”Jag blev helt överkörd av det fantastiska samspelet mellan de båda sångarna och den instrumentala attacken hos gruppen i övrigt. Det är musik som lever på sin känsla och engagemang och inte minst bra låtar.
   Det är den lille ettrige Drew Barfield som skriver det mesta i gruppen och i bjärt kontrast till Barfield står Hurley lång och ståtlig och sjunger mörka bastoner som får alla hjärtan att smälta denna intima torsdagskväll i London. På en pub vars väggar svettas av brinnande soulmusik som framförs.”
   "Watch me catch fire" släpptes i mars 1985, blev veckans singel i NME och framtiden såg särdeles ljus ut när den fatala branden på Bradford City Football Stadium bröt ut 11 maj, BBC slutade spela låten och ingenting med den singeltiteln gick att sälja. På Old Grey Whistle Test-framträdandet från maj 1985 nedan (där Big Heat i presentationen beskrivs som ett nytt Righteous Brothers) döptes låten om till enbart "Watch me"...
   Jag äger 12"-versionen av "Watch me catch fire" men övriga tre låtar på den varianten är, ska jag ärligt erkänna, inte mycket att skriva hem om. Den ordinarie b-sidan "Love boat", skriven av de tre frontmännen tillsammans, är en sorts Michael Jackson-rip off fast utan programmeringar och elektroniska instrument.
   Övriga två låtar är liveinspelade på Dominion Theatre i London redan i november 1984 och båda är mediokert anonyma låtar. "Heaven on earth", skriven av Barfield tillsammans med The Keys-kollegan Steve Tatler, och "One good feeling", en gammal singel- och albumlåt med The Keys, kommer inte i närheten av magin och kvalitén hos "Watch me catch fire".

A-sidan:


/ Håkan

Singlar#2: WRECKLESS ERIC

WRECKLESS ERIC: Whole wide world (Stiff, 1977)

VARKEN JAG ELLER FÖRHOPPNINGSVIS LÄSEKRETSEN KAN UNDVIKA den här legendariska (inte samma sak som kommersiella) singeln med Wreckless Eric Goulden, som jag sedan igår bekvämt har börjat kalla honom här. 1977, när den här singeln släpptes, var namnet Eric Goulden okänd och han kommunicerade med omvärlden enbart under namnet Wreckless Eric, både som artist och låtskrivare.
   Min 100-lista, som imorgon presenterar nummer ett, har dels varit väldigt subjektiv och dels har den till åtminstone 90% prioriterats av kommersiellt misslyckade och i stort sett okända skivor. Jag har sedan Håkans Pop introducerades i cybervärlden för snart sex år sedan regelbundet skrivit om Wreckless Eric, förklarat allt om Wreckless Eric, berättat hela den fascinerade historien, i både del 1, del 2 och del 3, om Wreckless Eric och jag har till och med en gång rankat den här Wreckless Eric-singeln som nummer ett i en tidigare följetong här.
   Har man under åren minutiöst följt den här sidan är "Whole wide world" varken okänd eller bortglömd men var ändå ett kommersiellt magplask när den släpptes. Den fantastiska singeln, liksom övriga sex Stiff-singlar som han släppte, var inte i närheten av några försäljningslistor i England. Däremot har jag fram till idag nämnt "Whole wide world" i 22 olika artiklar under årens lopp utan att musikvärlden, eller "Hela Vida Världen" kanske det i sammanhanget bör heta, är bekant med varken Wreckless Eric eller Eric Goulden.
   Jag har som sagt redan berättat allt om Wreckless Erics debutsingel i tidigare artiklar och jag ber er, om ni är nyfikna, återvända till artiklarna som jag länkat till här ovan. 50 pence-varianten av "Whole wide world" på bilden ovanför är inte mitt enda ex av denna pärla till skiva. Jag äger minst tre ex av "Whole wide world": 1) Det ursprungliga recensionsexemplaret utan omslag. 2) Ett senare införskaffat ex som jag har spikat upp på väggen bakom datorn hemma. 3) Ett exemplar med bildomslag inköpt på 80-talet i beg.affären på Notting Hill Gate i London.
   Sedan vill jag slutligen rekommendera morgondagens läsning om min absolut personliga singelfavorit som är mindre allmänt känd än det mesta på min 100-lista.

A-sidan:


B-sidan:


/ Håkan

Singlar#3: THE LEN BRIGHT COMBO

THE LEN BRIGHT COMBO: Someone must've nailed us together (Empire, 1986)

WRECKLESS ERICS 70-TAL VAR FYLLD MED MUSIKALISKT GODIS om än inte alltid så kommersiellt uppmärksammat. Sedan kom ett 80-tal för Eric Goulden, som han då ville vara känd som, som var både extremt sporadiskt, ännu mindre uppmärksammat och fylld av alkoholrelaterade problem. Efter den berömda Stiff-epoken var det av olika skäl tyst fram till 1984 för Eric. Då uppstod den kortlivade gruppen Captains Of Industry, jag har dokumenterat deras singel här, innan ytterligare en grupp i raden av ickeframgångsrika namn i Wreckless Eric Gouldens karriär, The Len Bright Combo, bildades av en ren slump.
   När Captains Of Industry till slut fick ge ut sitt första och enda album, "Roomful of monkeys", i april 1985 hade gruppen effektivt spruckit och fram till sommaren fullföljde Eric inbokade spelningar på helt egen hand. I Chatham, där han bodde för tillfället, sprang han flera år tidigare på basisten Russ Wilkins som hade spelat i Pop Rivits och nu i det garagerockinspirerade bandet The Milkshakes, från samma stad.
   Wilkins erbjöd då sina tjänster om det skulle dyka upp framtida möjligheter. 1985 hade Milkshakes också splittrats och Eric, som hade en spelning på Edinburgh Festival bokad, ringde Wilkins och undrade om han fortfarande var intresserad. Han svarade ja och föreslog samtidigt att trummisen från Milkshakes, Bruce Brand, också skulle vara med. Eric har senare beskrivit Brand som en mix av Ringo Starr och Ginger Baker.
   Trion var ett faktum, repertoaren innehöll än så länge bara Wreckless Eric-låtar och gruppen gick ibland under namnet The New Captains Of Industry, Wreckless Eric & Two Milkshakes eller helt enkelt bara som Eric Goulden. Till en spelning hade Brand på skoj textat The Len Bright Combo på sin bastrumma och det fick spontant bli det officiella namnet på den här gruppen.
   På en vecka skrev Eric gruppens nya repertoar. Det fanns i gruppen inga ambitioner att låta musikaliskt bra eller satsa kommersiellt. Det var ett rått, stundtals svårlyssnat och skramligt sound och låtarna på gruppens första album "The Len Bright Combo by the Len Bright Combo by the Len Bright Combo" (Empire, 1986) hade naturligtvis svårt att fånga en stor publik. Svårt att fånga någon publik överhuvudtaget. Det var energi, rå bitterhet och frustration i en enda stor röra.
   Publiken på gruppens konserter köade - för att få komma därifrån. Ändå fick de tidigt (september 1985) en fantastisk recension i NME av David Quantick:
   "This new band comprises Eric and the rhythmatists of the late Milkshakes. This, combined with Eric's melodic and lyrical perceptions, gives you something like The Troggs with Ray Davies. This is pop in its raw, funny, powerful state, far be it from me to exaggerate anyone's abilities, but this is what Costello should be sounding like - alive and unburdened by tired players. The world is in safe hands again. Eric has not left the building."

JAG HADE "FÖRMÅNEN" ATT FÅ UPPLEVA DET HÄR provokativa bandet live i London en onsdagkväll i december 1985 på puben Cricketers i Oval-området söder om Themsen. Jämfört med det då kommande lågbudgetanpassade albumet, idag kallas det lo-fi, höll konserten hög klass där en av de nya låtarna, "Someone must've nailed us together", var en av topparna. Eric berättade då för mig att i januari skulle gruppen släppa sitt första album och att nämnda låt var en kommande singel.
   Albumet skulle dröja till mars 1986 och sista låten på sidan ett, "Someone must've nailed us together", släpptes samtidigt på singel. En låt, inspelad i Upchurch Village Hall och avslutad på Bruce Brands vind, som jag alltså älskat sedan jag första gången hörde den på konserten 1985. En påtagligt hitanpassad refräng som kunde ha resulterat i Wreckless Eric Gouldens återkomst till det starka rampljuset om den hade presenterats på ett lite mer kommersiellt sätt.
   B-sidan på singeln, en cover på Bo Diddleys "Mona", fick inte ens plats på albumet vilket föder negativa förväntningar. Inspelad live på The Latchmore i Battersea är det soundmässigt på en ännu lägre nivå. Genomgående distad rundgång och under en flera minuter lång sekvens i mitten på låten är det osäkert om de tre medlemmarna är överens om vilken låt de spelar. På skivetiketten under låttiteln står det tryckt det olycksbådande "(More than five minutes)" och det är mycket riktigt en alldeles för lång, monoton och ljudmässigt undermålig version av Diddleys klassiska singel-b-sida från 1957.
   1985 fanns fortfarande Erics gamla klassiker ”Whole wide world” kvar i repertoaren. Men ett år senare, i december 1986, när jag såg Len Bright Combo i London för både andra och tredje gången var den låten och andra kända Wreckless Eric-låtar bortstädade bland livelåtarna. Gruppen hade då rekordsnabbt släppt ytterligare ett album, "Combo time!" (Ambassador), fyllt med ännu mer oväsen men det fanns då långt framskridna planer på att splittra gruppen.
   Efter ytterligare några tysta och anonyma år, medan Eric flyttade till Frankrike, skulle det dröja till 1989 innan Wreckless Eric, som han nu ville kalla sig igen, gjorde comeback med franska musiker och albumet ”Le beat group electrique” (1989).

A-sidan:


B-sidan:


B-sidan:

/ Håkan

Ray Manzarek (1939-2013)

Har man, som Ray Manzarek, en gång i tiden spelat karaktäristisk orgel i The Doors var man väldigt delaktig i gruppens personliga sound. Och då känns det också logiskt med ett "Minns"-porträtt på den här sidan.
   The Doors var tidigt ett favoritband och redan deras första intensiva singel, den kommersiellt inte så framgångsrika "Break on through (to the other side)", föll i min smak medan uppföljaren "Light my fire" tillhör de stora poprockklassikerna alla dagar i veckan.
   Utan att en enda gång, en enda vecka med en enda singel, hamnat på Tio i Topp (uppseendeväckande, va?) så gjorde gruppen, som fick sitt namn efter Aldous Huxleys bok "The Doors of perception", en fantastisk rad med starka singlar under fyra år där den ena singeln, exempelvis "Hello, I love you", överträffades av nästa, exempelvis "Touch me". Hela tiden med Ray Manzareks orgelsound som bärande igenkänning, givetvis vid sidan av den energiske och kraftfulle sångaren Jim Morrison.
   Alla gruppens singlar fram till just "Touch me" skrevs av hela gruppen under samlingsnamnet "The Doors" medan låtarna på albumen gav credit åt varje person i gruppen. Jag var sjukt intresserad av deras singlar men ägde inget album förrän 1969 och "The soft parade" samtidigt som låtskrivarnamnen började vridas över på enskilda namn med gitarristen Robbie Krieger och Jim Morrison som de ledande.
   The Doors hade aldrig officiellt någon basist. Ofta medverkade någon studiobasist på skivorna men live blev det Manazareks uppgift att påverka bastonerna i arrangemangen på sina keyboards. Och på skivorna var det hans instrument som ofta satte prägel på arrangemangen.
   Lyssna bara på det världsberömda orgelintrot till "Light my fire", honkytonkpianot på "People are strange", den udda cembalon på "Love me two times", piporgeln på "Hello, I love you" och den stegrande orgeln (och stråkarrangemanget) som gav dramatik åt "Touch me". Glöm heller inte elpianosolot (och det artificiella regnet) på spöklika "Riders on the storm", singeln som släpptes en månad innan Jim Morrison dog i juli 1971.
   Jim Morrison var rösten och ikonen i The Doors men Ray Manzarek tillförde soundet viktiga beståndsdelar.
   Ray Manzarek (vars namn stavades Manczarek när han föddes) dog av cancer i gallan i går 20 maj 2013.

/ Håkan

Singlar#4: THE POGUES

THE POGUES: A pair of brown eyes (Stiff, 1985)

NÄR VI NU NÄRMAR OSS TOPPEN PÅ MIN LISTA ÄR DET INTE SÅ KONSTIGT att jag redan har berättat mycket om skivorna på den här sidan under de snart sex år som Håkans Pop har existerat. "A pair of brown eyes" är Pogues tredje singel-men var gruppens första listsuccé i England. Visserligen var placeringen blygsam (#72) i mars 1985, men det skulle bli bättre i december 1987 när "Fairy tale of New York" släpptes.
   "A pair of brown eyes" var det första dokumenterade samarbetet mellan producenten Elvis Costello och Pogues. Kombinationen var ett genidrag och plötsligt skrev Shane MacGowan bättre låtar och Pogues skivor lät mer professionella i studion än tidigare. Singellåten hämtades från inspelningen av gruppens andra album, "Rum, Sodomy & the Lash", som skulle släppas i augusti 1985.
   Pogues var vid tillfället för singelreleasen en grupp på sex personer, Shane MacGowan, sång, Jem Finer, banjo, James Fearnley, dragspel, Cait O'Riordan, bas, Andrew Ranken, trummor, och Spider Stacey, tin whistle, men skulle precis utökas med Philip Chevron, gitarr. Först som tillfällig ersättare av Finer, som skulle vara pappaledig, men blev sedan kvar i bandet som gitarrist när MacGowan ville koncentrera sig på sången. Chevron blev faktiskt bandets förste medlem från Irland där han hade punkrötter i gruppen The Radiators From Space.
   Chevron hade under de senare åren innan Pogues jobbat som producent åt Peelers, The Prisoners och The Men They Couldn't Hang. 1983 hade han dessutom givit ut en solosingel på Elvis Costellos skivbolag IMP, Brendan Behans "The captains and the kings". Han producerade även en annan artist på IMP, Agnes Bernelle. Det fanns alltså ett samband mellan Costello och Chevron innan Pogues.
   Jag har exempelvis berättat det mesta om "A pair of brown eyes" här. Producerades alltså av Elvis Costello i Elephant Studios med teknikern Colin Fairley. Min 12"-variant (se etiketten ovan) har en liten förlängd version av "A pair of brown eyes". Den har dessutom två b-sidor, båda är gamla traditionella låtar producerade av Philip Chevron (fast hans förnamn är felstavat på etiketten som "Phillip"), "Whiskey you're the devil" och "Muirshin Durkin". Den förstnämnda låten är kanske mest känd med The Clancy Brothers och Tommy Makem och den andra berättar om emigranten från Irland som letar guld i Kalifornien.

A-sidan:


B-sidan:


"Muirshin Durkin":


/ Håkan

Singlar#5: LITTLE STEVEN

LITTLE STEVEN: Bitter fruit (Manhattan, 1987)

DEN HÄR SINGELN BLEV SOM ETT SOUNDTRACK FÖR SOMMAREN 1987. I maj 1984 tog Steve Van Zandt beslutet att lämna Bruce Springsteens E Street Band. Han hade lojalt samarbetat med sin chef och i sitt band med "Born in the USA"-albumet som släpptes samma månad, där Van Zandt är en av fyra producenter, men när den följande turnén startade, 28 juni, var Van Zandt inte på plats. Då hade han ersatts av Nils Lofgren.
   Van Zandt, eller Little Steven som blev hans soloartistnamn, ville satsa mer på sin solokarriär men det uppoffrande jobbet bakom Springsteen hindrade en hundraprocentig satsning. Men solokarriären och de egna skivorna hade faktiskt inletts redan sommaren 1982 när han bildade bandet Little Steven & the Disciples Of Soul med albumet "Men without women" som resultat.
   Men dessförinnan hade Little Steven jobbat mycket på egen hand med produktioner till andra artister. Flera skivor med Southside Johnny & the Asbury Jukes, två album med Gary US Bonds och den oförglömliga singeln med Ronnie Spector. Och nu ville han utnyttja positionen för att politiskt föra fram sina åsikter, kreativt skriva sina egna låtar och musikaliskt forma sina egna idéer med en storstilad amerikansk rockmusik.
   "Men without women" var arrangemangsmässigt lite tillbakalutad medan andra soloskivan "Voice of America" (1985) var en svavelosande häxbrygd till rockplatta som både politiskt och musikaliskt väckte uppmärksamhet. Politisk och högljudd rock’n’roll i värsta tempot och många bra låtar. Jag vet själv med hur hög volym jag försökte överrösta mc-vrålen utanför fönstren på Karlslundsgatan i Örebro i maj 1985.
   "Voice of America" var helt enkelt 1985 års bästa album i mina öron. "Högljudd, passionerad och rasande vacker rock’n’roll." som jag beskrev den i årsbästakrönikan. Idag inte lika principfast älskad av mig, lite för bombastisk för att kunna överleva det tidlösa kravet, men ändå en historisk höjdpunkt för Little Steven och för världens rockmusik.
   Med den skivan i färskt minne och "Sun City"-projektet 1985 avslutat laddade Van Zandt för ännu starkare politiska uttalanden och han ville sjunga de förtrycktas sång när han klädde sig i rollen som färgad sydafrikan, latinamerikan och indian. Men nu skulle klaviaturerna dominera klangbilden och på sätt och vis vara mer dansant i stora musikaliska gester med afrikanska rytmer och tunga trummaskiner. Resultatet blev albumet "Freedom no compromise".
   Innan albumet kom "Bitter fruit"-singeln som en exklusiv och spännande försmak. Först kom maxiversionen på 12"-vinylen i min hand och den blev och är fortfarande en knockout. Jag var aldrig någon älskare av discomixar, onaturligt förlängda versioner med envisa rytmer i monotona upprepningar men det långa introt (1:10) till No Pasaran Mix av "Bitter fruit" (8:15) blev som ett mantra och en skönt sugande inledning till en fantastisk låt.
   "Bitter fruit" delar titel med Stephen Shlesingers uppmärksammade bok (1982) som berättar den smutsiga historien om hur den amerikanska regeringen störtade den demokratiskt valde presidenten i Guatemala som sedan ledde till inbördeskrig med hjälp av den Bostonbaserade fruktfirman United Fruit. Little Stevens låt handlar om samma sak och i en duett med den latinamerikanske sångaren Ruben Blades staplar han aggressiva argument på varandra.
   De latinska rytmerna och det svängiga soundet förstärker allvaret i låtens innehåll. Trumpetsolot av Louis "Perico" Ortiz, från Puerto Rico, placerar låten tydligt i Centralamerika. Och Jed Leibers keyboards fyller på det stora soundet medan Little Stevens gitarr har en viss huvudroll.
   B-sidan "Vote", som inte finns med på albumet, är inte mindre kritisk eller politisk. Skriven av Little Steven till det amerikanska presidentvalet 1984 och riktar sig mot Reagan-administrationen. På den låten gör en annan legendarisk sångstämma entré, Darlene Love, och körar bakom Little Steven. "It's time to vote that mutha out" som han vid upprepade tillfällen väser och skriker...
   Min 12":a har dessutom ytterligare en version (Cana No Mas Dub) av "Bitter fruit" som är lite kortare (6:48) och huvudsakligen är instrumental.
   Omslaget till singelskivan är designad av Dino Danelli, en gång trummis i The Young Rascals och spelade även i Disciples Of Soul.

A-sidan:


B-sidan:


/ Håkan

Singlar#6: DEL AMITRI

DEL AMITRI: Be my downfall (A&M, 1992)

1992 VAR SKOTSKA DEL AMITRI STÖRST AV ALLA BAND - I MIN VÄRLD. Jag hade upptäckt gruppen förhållandevis sent, runt 1989, och inför gruppens tredje album "Change everything" hade förväntningarna växt till näst intill ouppnåeliga höjder. Visserligen mötte jag singelförsmaken "Always the last to know" med en viss skepsis men albumet var "så helgjutet betagande och genialt personligt att ord knappast räcker till" som jag skrev i min recension i Nerikes Allehanda dagen efter release i juni 1992.
   Jag avslutade dessutom recensionen med att påstå att "Change everything" är en av de starkaste aspiranterna till årets album. Och mycket riktigt, när jag sammanfattade rockåret 1992 på skiva, som jag för övrigt beskrev som tämligen magert, i december var det med Del Amitri på topp. Gruppen hade dessutom släppt fyra singlar i olika varianter från skivan där de frikostigt och generöst bjöd på massor med exklusiva extraspår, b-sidor och covers (sammanlagt elva låtar!) plus en akustisk version av en albumlåt. Del Amitri var således årets grupp 1992.
   Gruppen bildades långt tidigare, runt 1980, och blev en seriöst satsande enhet 1982. Vid den här tidpunkten var det bara sångaren, ibland basisten, låtskrivaren och ledaren Justin Currie och gitarristen Iain Harvie som var med av de medlemmar som sedan skulle följa gruppens historia till slutet någon gång på 2000-talet. Gruppen har inte officiellt splittrats men bandets status är osäker med tanke på att Currie numera ger ut soloskivor.
   Nåväl, 1983 gav Del Amitri ut sin första singel på den lilla Glasgow-etiketten No Strings för att 1985 skriva kontrakt med Chrysalis och ge ut sitt första album, "Del Amitri", i maj 1985. Under de här åren var jag inte alls medveten om gruppen och jag har ett gnagande svagt minne av att Del Amitri runt 1985 spelade på Rockmagasinet i Örebro utan att jag var där. Jag har inte fått något bekräftat men "oron" finns där...
   Nej, jag upptäckte Del Amitri på 1989-albumet "Waking hours" med hjälp av singeln "Kiss this thing goodbye". Fram till 1992 växte intresset och förväntningarna i takt med att medlemmar gick ut och in i gruppen. Med Currie/Harvie som fast enhet, keyboardskillen Andy Alston och nya Brian McDermott, trummor, och David Cummings, gitarr, spelades "Change evrything" in.
   Dagens singel, "Be my downfall", släpptes i samband med albumreleasen i juni 1992 och var en underbart ödmjuk och akustisk pärla när den inledde hela albumet. En vemodig kärlekslåt skriven och sjungen av Justin Currie kompad på framförallt akustisk gitarr, akustisk slide, dragspel och i bakgrunden kan man ana en säckpipa utan att det kanske är det.
   Gil Norton producerade Del Amitris singel-a-sida och hela albumet. Engelsmannen Norton, en mycket flitigt anlitad producent, var redan då rutinerad och hade jobbat med bland annat China Crisis, Triffids, Throwing Muses och Pixies innan han producerade ett spår på "Waking hours" och nu fick ansvaret för hela albumet.
   Den här långa singel-följetongen, där jag samlat mina 100 bästa singelfavoriter, har uteslutande handlat om vinyl-7":or och 1992, när Del Amitri gav ut "Be my downfall", hade ju cd till minst 95% tagit över skivformatet men den skotska gruppen gav fortfarande ut vinylsinglar. Med "Be my downfall" satsade jag på 10"-varianten med tre extraspår som, med gruppens vana trogen, inte fanns med på albumet.
   Del Amitri producerade ofta b-sidorna på egen hand och kallade sig då för sitt alter ego The Groovey Tubes. Så också här. "Whiskey remorse" är en låt i samma avskalade stil som "Be my downfall" med Justin Currie, en akustisk gitarr och en tin whistle. På "Lighten up the load" är orgeln i centrum men det är fortfarande samma ödmjuka Currie i mikrofonen. Sista extraspåret "The heart is a bad design" är en typisk b-sida i sin spontana utformning som en högljudd pop-parafras (inte olikt Squeeze) i replokalen.


A-sidan:


Den officiella b-sidan:


Extralåtar:




/ Håkan

Singlar#7: FLEETWOOD MAC

FLEETWOOD MAC: Man of the world (Immediate, 1969)

BLUESMUSIK HAR VERKLIGEN VARIT SÄLLSYNT PÅ MIN SINGELLISTA. Och fortsätter vara det även på den här skivan fast Fleetwood Mac startade som ett renodlat bluesrockband. Peter Green, som fram till 1970 var ledare och huvudsaklig låtskrivare i gruppen, höll vid tiden för "Man of the world" (april 1969) på att söka sig bort från bluesrock, musikbransch och hela sitt gamla liv. Så dags var han en man med inre psykologiska grubblerier och hade under 1969 fått problem med både droger och personlighetsförändring. "Man of the world" är ett rop på hjälp men också en av rockmusikens vackraste och mest vemodiga melodier.
   Utan John Mayall's Bluesbreakers, universums största plantskola för engelska bluesmusiker, hade aldrig Fleetwood Mac uppstått. Från det bandet, där gitarrister som Eric Clapton, Peter Green och Mick Taylor spelade, hämtades 3/4 av det Fleetwood Mac som tog fart hösten 1967. Green var ledargestalt, första singeln "I believe my time ain't long" gavs ut som Peter Green's Fleetwood Mac, men gruppnamnet var en variant på trummisen Mick Fleetwoods och basisten John McVies efternamn. På förslag från skivbolagsägaren och producenten Mike Vernon rekryterades den sista fjärdedelen i gruppen, sångaren och slidegitarristen Jeremy Spencer, från ett mindre känt bluesband från Birmingham, The Levi Set.
   Bluescovers mixades med egna originallåtar på första singlarna och de två första albumen. Innan Green och gruppen (till bluesvännen Jeremy Spencers motstånd) tog en helt annan musikalisk väg hösten 1968 med den softa instrumentallåten "Albatross". En stor kommersiell succé.
   I augusti hade kvartetten utökats med ytterligare en gitarrist, Danny Kirwan. Det rådde klara meningsskiljaktligheter inom gruppen, Spencer vägrade medverka på Greens låtar, medan Green lät skägget växa, började bära krucifix och funderade djupt på alla världsproblem. Ur den grubblande sinnesstämningen uppstod alltså den vackra sången "Man of the world" med de inledande smärtsamma textraderna:
   Shall I tell you about my life
   They say I'm a man of the world
   I've flown across every tide
   And I've seen lots of pretty girls

   I guess I've got everything I need
   I wouldn't ask for more
   And there's no one I'd rather be
   But I just wish that I'd never been born

DET ÄR MUSIKALISKT VEMOD FRÅN START. Det extremt vackra gitarrintrot fram till 24 sek när Peter Greens lika ledsna som trötta röst sjunger de inledande dystra orden. Arrangemanget blir lite intensivare och 1:22 in i låten kommer det magiska gitarrsolot som är 20 sekunder långt medan energin bara ökar och fram till 2:05 är F Mac det bluesrockband vi hade känt några år tillbaka. De sista 48 sekunderna går åter i stillhetens tecken. "Oh, how I wish I was in love" sjunger en klart olycklig (och förvirrad) man. Låten avslutas med några spridda lösryckta gitarrackord.
   "Man of the world" släpptes i april 1969 men bara några månader innan hade gruppen varit i Chicago och spelat in med bland annat Otis Spann, Buddy Guy och Willie Dixon. Inspelningar som gavs ut på dubbelalbumet "Blues jam at Chess" i december 1969. Då hade gruppen gått vidare med ännu en utmanande singel, "Oh well".
   Från start producerades gruppen av bluesfantasten Mike Vernon på hans Blue Horizon-etikett. När gruppen lämnade den rena bluesrocken bytte de bara för en singel skivbolag till Immediate, som gav ut "Man of the world", men det var fortfarande Vernon som stod för produktionen. Men efter den singeln och i fortsättningen, när gruppen i fortsättningen gav ut skivor på Reprise, producerade de sina egna skivor.
   På singeletiketten till "Man of the world" står det P A Green som upphovsman vilket förklaras av att han föddes med namnet Peter Allen Greenbaum 1946. Greens problem med sig själv och i gruppen eskalerade och i maj 1970 tog han beslutet att lämna gruppen. Samma månad släpptes singeln "The green manalishi", en drogrelaterad historia.
   På b-sidan till "Man of the world" får Jeremy Spencer fritt spelrum med sitt intresse för gammal rock'n'roll. Kontrasten till den emotionellt känsliga a-sidan är fullkomlig. Fleetwood Mac har på skivan tillfälligt bytt namn till Earl Vance & the Valiants och "Somebody's gonna get their head kicked in Tonite" är ren och skär rockparodi. Med eko, Elvis Presley-röst och rock'n'roll-piano. Även Spencer brottades med inre funderingar och lämnade Fleetwood Mac i februari 1971 för att gå med i den religiösa sekten Children Of God.

A-sidan:


B-sidan:


/ Håkan

Färgstarkt på gränsen till bländande

Foto: Bernt Ridderström
GÖRAN SAMUELSSON
The Big Ben, Stockholm 13 maj 2013
Konsertlängd: 20:13-21:00 och 21:05-21:59 (102 min)
Min plats: Sittande ca 6 m till vänster från scenen.

Det finns en allmän uppfattning, kanske mest hos artister och musiker, att konserter ska vara tekniskt ofelbara, planerat genomtänkta och med alla ackord på exakt plats. Det regelverket existerar inte i min värld. Och när värmlänningen Göran Samuelsson, efter konserten i söndags, i ett Facebook-inlägg ursäktar sig med "Det var en lätt strulig kväll (där jag stod för det mesta strulet, gitarrbatteriet la av och jag glömde en del texter) men i det stora hela blev det en afton att minnas och vara nöjd med" är det ju helt ovidkommande att några missade textrader eller lite strejkande teknik ska kunna påverka helhetsintrycket på en konsert.
   Nej, det betydde så mycket mer att personligheten, alla de starka sångerna, anspråkslösheten och den mänskliga humorn fick ta stor plats för en kväll. På en konsert som, trots allt, innehåll en rad magiska musikaliska insatser, främst från geniet och gitarristen Bengan Blomgren. Mitt i huvudstadens hjärta på den lilla gemytliga scenen i källaren på puben Big Ben på Folkungagatan i Stockholm bjöds vi i måndags kväll på en både underhållande, engagerande och generös föreställning.
   Värmlänningen Göran Samuelsson har en imponerande stor skivproduktion bakom sig så repertoarmässigt hade han inga problem att fylla upp de över 100 minuterna på scen med intressant material från olika tider. Han ska strax gå in i inspelningsstudion tillsammans med Bengan och vi hade väl några förväntningar på nytt material och fick en mycket fin, ödmjuk och känslofylld visa bland extralåtarna, "Tick tack". En sång tillägnad minnet av vännen, skådespelaren och nyligen bortgångne Stig Torstensson.
   På den setlista (se nedan) jag "knyckte" från Göran efter konserten kan vi läsa att det fanns ytterligare en ny sång planerad att framföras, "5+5", men den får vänta på offentlighetens ljus till ett senare tillfälle. Även den låt som kan beskrivas som Görans senaste hit, "Svarta moln", försvann oplanerat från konserten.
   Just blandningen och bredden på material i Göran Samuelssons repertoar, där det ständigt pendlade mellan emotionella visor och mer humoristiska reflektioner, är ju styrkan och personligheten i hans ännu så länge katastrofalt förbisedda karriär. När han sedan på ett alldeles fantastiskt underhållande sätt berättade sina färgstarka historier förvandlades även mellansnacken till stor och komisk konst.
   Historier om både Totta, Hans Villius (!),Plura, iraniern Reza Gazemzade i Sunne och den amerikanska Crossroads-myten, som jag är absolut okunnig att återberätta i både skrift och tal, bör upplevas live för att komma helt till sin rätt. Ge Göran Samuelsson ett tv-program där sång, musik och snack kommer att bli en alldeles naturlig och underhållande mix.
   Göran är ingen oäven gitarrist men i skuggan av eleganten Bengan Blomgren var det tämligen lätt att hamna just i skuggan i måndags. Den rutinerade gitarristen växlade mellan slide och vanlig akustisk gitarr och presenterade himmelska solon, lätt bluesiga riff och underbart komp med samma lågmälda och anspråkslösa gest. I några längre utvecklade solon lät det stundtals som att han hade växt ihop med sitt instrument men han tappade aldrig den röda tråden.
   "Jag är den grå massan sammansatt" var en av Görans textrader som jag snappade upp under kvällen. En textrad som knappast kan vara mer orepresentativ för Göran Samuelsson. Den första visuella kontakten med honom kanske kan ge den felaktiga bilden men när texter, melodier och en stor personlighet sammanfogas till en scenartist blev det färgstarkt på gränsen till bländande.
   Inför en liten men lyssnande och stundtals allsångssjungande publik, med Basse Wickman och Lasse Lindbom i spetsen, gav Göran och Bengan lågmäld dramatik ett ansikte i måndagskväll.

Foto: Håkan PetterssonHär ser ni anledningen till att Göran Samuelsson missade nya "5+5" och hitlåten "Svarta moln": "Setlistan brukar ligga vid min vänstra fot, nu låg den till höger och jag fick dålig koll..."



/ Håkan

Singlar#8: RONNIE SPECTOR & THE E STREET BAND

RONNIE SPECTOR & THE E STREET BAND: Say goodbye to Hollywood (Epic/Cleveland International, 1977)

ATT KOPPLA IHOP RONNIE SPECTOR MED E STREET BAND VAR KANSKE det mest smarta men också det naturliga karriärsteget som gick att göra 1977 för den amerikanska sångerskan. Hon var ute i kylan efter skilsmässan från maken och demonproducenten Phil Spector. Och E Street Band var också utestängda från skivstudion i och med att arbetsgivaren Bruce Springsteen för tillfället låg i fejd med sin dåvarande manager Mike Appel.
   E Street Band-samarbetet var inte riktigt starten på del 3 i Ronnie Spectors långa karriär. Den kom först 1980, på det Genya Ravan-producerade albumet "Siren", men åren 1976 och 1977 var ändå en viktig tid för Ronnie att så småningom ta sig tillbaka till en anständig comeback.
   Del 1 av Ronnie Spectors karriär var givetvis hennes stora höjdpunkt tillsammans med Ronettes, tjejtrion som sjöng på hit efter hit mellan 1963 till 1965. Del 2 var mer som en kommersiell parentes mellan 1969 och 1971 (en tillfällig Ronettes-återförening och en singel på Apple, "Try some buy some") och tystnaden under skilsmässoåren 1972-1974 var talande.
   Genom John Lennon, som Ronnie kände sedan 60-talet, kom hon 1974 i kontakt med teknikern Jimmy Iovine. Han hade första gången jobbat med Lennon när han producerade Harry Nilssons album "Pussy cats" (1974). Och sedan även på Lennons egen "Walls & bridges" (1974) och Bruce Springsteens "Born to run" (1975) innan Southside Johnny & the Asbury Jukes debutalbum "I Don't Want To Go Home" (1976) stod på programmet för Iovine som tekniker.
   Skivan producerades av Steve Van Zandt, fast under namnet Sugar Miami Steve, och Ronnie Spector skulle få en uppmärksammad duettroll på en låt, "You mean so much to me" skriven av Springsteen. Fortsättningen för Ronnie blev i högsta grad naturlig när hon i januari 1977 gick in i studion med hela E Street Band i kompet och med Sugar Miami Steve som producent. Med en alldeles bedårande produktion som följd. Från öppningen med Clarence Clemons sanslöst effektiva saxsolo genom stråkarna och de Phil Spector-influerade kastanjetterna till Ronnies sedvanligt fina röstresurser. Fulländat med andra ord.
   Låten de valde till detta historiska singelögonblick var i sammanhanget oerhört passande, nämligen Billy Joels "Say goodbye to Hollywood" som han en gång skrev med just Ronnie Spector i tankarna. Billy gav själv ut sin version av låten på albumet "Turnstiles" (1976) men det är Spector/E Street Bands version vi för alltid kommer att förknippa låten med.
   Samma kväll som "Say goodbye to Hollywood" spelades in producerades även singel-b-sidan "Baby please don't go", ett Van Zandt-original, som är en storslagen ballad med Roy Bittans piano, klockspel och stråkar i centrum. Den ursprungliga planeringen var att de här inledande inspelningarna med Spector/E Street Band skulle resultera i ett helt album där skivnumret (PE 34683) till och med presenterades.
   Men ingen, varken skivkritiker, skivbolag eller artister, kunde väl någonsin tro att den här fantastiska singeln kommersiellt skulle floppa på det sätt den gjorde. Vilket omkullkastade alla planer på ett album och singeln blev därmed ett unikt one off-samarbete mellan en av 60-talets starkaste röster och rockvärldens mest kända kompgrupp.
   Precis som med några andra singlar på den absoluta toppen av min singellista har jag redan för några år sedan dokumenterat mycket av den här singelns historia som ni kan läsa här.

A-sidan:


B-sidan:


/ Håkan

Singlar#9: BILLY BREMNER

BILLY BREMNER: Shatterproof (Arista, 1984)

JAG VILL BARA UPPREPA VAD JAG SKREV HÄR FÖR BARA EN DRYG MÅNAD SEDAN: "I mina bästa stunder är jag övertygad om att Elvis Costello är en av världens bästa låtskrivare." Då handlade det om "Girls talk" med Dave Edmunds och nu handlar det om "Shatterproof" med Billy Bremner. Två låtar som Costello visserligen själv har släppt på skiva, men i väldigt lågprofilerade sammanhang, men det är i händerna på andra artister och producenter som låtarna har växt och blivit oförglömliga singelögonblick.
   Det finns en vag dokumentation av Costellos egen historia kring "Shatterproof". Någon gång 1982-1983 spelade han in en demoversion av låten som sedan blev liggande i en ouppmärksammad byrålåda, typ, innan producenten Will Birch hittar låten och presenterar den för Billy Bremner som 1984 fortfarande var på jakt efter singelframgångar och kommersiell uppmärksamhet överhuvudtaget.
   Nej, historien är enklare än så. Och Will Birch berättade det här för mig nyligen:
   "I think EC always promised Billy a song if he ever made an album (as did Chris and Glenn of Squeeze). The demo turned up, we did it. All of these artists were part of the 'Riviera Global' stable at some point and collaboration was encouraged."
   Efter de hyfsat populära Stiff-singlarna "Loud music in cars" och "Laughter turns to tears" plus Demon-parentsen "Meek power" fortsatte samarbetet mellan Bremner och Birch på ett nytt skivbolag, Arista, med ett planerat album i sikte. Ambitionen i samarbetet Bremner/Birch var att huvudsakligen göra originalmaterial men accepterade naturligtvis material från kvalificerade låtskrivare.
   Till inspelningarna av albumet "Bash!" kallade producent Birch in i stort sett samma musiker som kompade Bremner på Stiff-singlarna. Det var egentligen bara basisten Dave Kerr-Clemenson som var ny medlem i sammanhanget. Han hade spelat i sena upplagor av Edison Lighthouse och White Plains innan han i mitten på 70-talet blev medlem i den engelska gruppen Fastbuck som albumdebuterade 1976 och existerade i många år. Efter Arista-äventyret använde sig Bremner av Fastbuck som kompgrupp på singeln "Endless sleep" (1984).
   Övriga musiker på "Shatterproof" förutom Bremner på gitarr och sång är Bobby Irwin, trummor, och Billy Livsey, keyboards. Irwin var vid tillfället medlem i Nick Lowe & His Noise To Go och amerikanen Livsey hade varit flitigt anlitad studiomusiker i England under 70-talet. Fast medlem i Harley Quinne och Ronnie Lane & Slim Chance och spelade senare med namn som Gallagher & Lyle, Kevin Ayers, Jess Roden, Roger Chapman, Leo Sayer och Gerry Rafferty. Innan han numera återfinns i Nashville som låtskrivare och producent.
   "Shatterproof"-singeln släpptes i mars 1984 som en försmak på "Bash!" som kom i maj. Jag minns än idag när jag första gången fick 12"-varianten i min hand, lyssnade med stora öron på skivan och blev underbart imponerad och glad över låten, produktionen och inte minst Billy Bremners röst som stundtals befinner sig i de högre magiska registren. Dit Billy mycket sällan varken kan eller vill nå på sina konserter numera. Att få höra "Shatterproof" live har varit ett ouppnåeligt önskemål under många år.
   Den ordinarie b-sidan på 7"-varianten är "Look at that car", ännu en billåt av Birch/Bremner, som aldrig kom med på "Bash!". En ordinär snabb rocklåt med imponerande körsång. Bonuslåten på 12"-formatet är "Musclebound", som inte heller kom med på "Bash!". Ännu en typisk rock-b-sida som Bremner skrev tillsammans med Kenny Pickett, mest känd som sångare i The Creation på 60-talet och sedan framgångsrik låtskrivare i många andra sammanhang.
   Singeln har graveringen "Billy sings Elvis the effect is Shatterproof" i vinylen. Det skulle dröja till februari 1995 innan Elvis Costello gav ut sin demoversion av "Shatterproof", som extraspår på återutgivningen av "Punch the clock".

A-sidan:


/ Håkan

Singlar#10: KIRSTY MacCOLL

KIRSTY MacCOLL: There’s a guy works down the chip shop, swears he’s Elvis (Polydor, 1981)

KIRSTY MacCOLL ÄR EN SANN FAVORIT I MITT MUSIKÄLSKANDE LIV. Det kan man hitta många exempel på om du lusläser Håkans Pop eller gör det enkelt för dig genom att skriva in Kirstys namn i sökrutan här till höger. Av de mer handfasta hyllningarna jag har gjort kring Kirstys skivor finns Stiff-singlarna "They don't know" och "A new England", 80-talsalbumet "Kite" och den allmänna hyllningen av Kirsty MacColl som artist.
   Och nu en singel som slår allt annat Kirsty har gjort i det mindre formatet. Och då menar jag inte bara den rekordlånga titeln på den låt som Kirsty skrev tillsammans med pubrockaren Philip Rambow.
   Som ung kaxig tjej gjorde Kirsty solodebut på Stiff i slutet på 70-talet med singeln "They don't know". Spelade snabbt in nästa singel, "You caught me out", men då tappade Stiff plötsligt och oväntat intresset för Kirsty och singeln frös inne. Utan skivkontrakt spelade hon in en singel till, "Keep your hands off my baby", som skivbolaget Polydor tände på. Bolaget skrev då kontrakt med Kirsty som inledde inspelningarna av sitt första album, "Desperate character". Innan det albumet släpptes i juli 1982 kom singeln med den långa lustiga titeln "There's a guy works down the chip shop, swears he's Elvis" en månad innan. Och skivan blev Kirstys första listframgång.
   Kirsty var en utpräglad låtskrivare från scratch men var heller aldrig rädd att skriva tillsammans med andra människor. Inför inspelningen av debutalbumet började hon samarbeta med gitarristen Lu Edmonds (spelade då i the Damned), låtskrivaren Phil Johnstone (som senare kom att skriva låtar tillsammans med Robert Plant) och - Philip Rambow. Det var alltså den senare som Kirsty skrev "There's a guy..." tillsammans med.
   Rambow var en man ur den engelska pubrockgenerationen. Han ledde The Winkies, med två medlemmar (Brian Turrington och Mike Desmarais) som senare gick med i Tyla Gang, som 1975 släppte albumet "The Winkies", producerad av Guy Stevens, i samma stund som de sprack i februari. Kanadafödde Rambow inledde genast solokarriären, släppte en singel, men flyttade snart till New York där han umgicks med den tidens rockprofiler.
   Tillsammans med namn som Suicide, Pere Ubu och Jayne County var han med på liveskivan "Max's Kansas City" (1976), var tillfälligt tillbaka i London i slutet på 1977 och medverkar på "Hope & Anchor Front Row Festival"-skivan innan han skrev titellåten på amerikanskan Ellen Foleys Ian Hunter/Mick Ronson-producerade "Nightout" (1979). Skrev även "Young lust" till Foley-skivan innan han släppte två album i eget namn.
   MacColl/Rambow-teamet skrev ytterligare en låt på "Desperate character"-albumet, "Teenager in love" och flera år senare samarbetade de på två singel-b-sidor, "Still life" och "Don't run away from me now".
   Den här singelns huvudlåt är en rockrökare av stora mått med ett kompromisslöst Rockpile-inspirerat tajt sound som är både charmigt och effektivt. Jag vet inte den exakta sättningen på just "There's a guy..." men det ligger ju nära till hands att tro att det är Billy Bremner som spelar den rockiga gitarren på inspelningen för han finns med bland musikerna på "Desperate character"-inspelningarna.
   När "There's a guy works down the chip shop, swears he's Elvis" släpptes i USA hade titeln ändrats till det mer amerikaniserade "There's a guy works down the truck stop, swears he's Elvis". Den engelska 7"-varianten av singeln har två b-sidor. "Hard to believe", en helt egen MacColl-låt, är en perfekt poplåt med en självhäftande gitarrfigur. Sedan upprepas a-sidans låt men i en helt annan version. En långsammare countryvariant med fiol (Ben Mandelson) i introt och en i övrigt väldigt countryfierad sättning långt från a-sidans traditionella rockmusik. Även de låtarna fanns med på "Desperate character"-albumet. Och allt producerades med varsam hand av Bazza som i verkligheten heter Barry Farmer.
   Trots listframgångarna för Kirsty tröttnade även Polydor oväntat snabbt på henne. Efter ytterligare två singlar 1981, som svek listorna, sökte hon sig tillbaka till Stiff 1983. Först som låtskrivare och producent åt Tracey Ullman men sedan också som artist med "Terry" som första återföreningssingel.

A-sidan:


B1-sidan:


B2-sidan:


/ Håkan

Resan mot nummer ett

VI NÄRMAR OSS SLUTET PÅ MIN 100-LISTA - ELLER ÄR DET BÖRJAN? I morgon publicerar jag nummer 10 på min favorit-100-lista över bästa singlar. En lång, lång lista med långa, långa artiklar om korta, korta skivor. Det har varit en väldigt intressant resa, i alla fall på mitt skrivbord och på min skivspelare, och rent av lärorikt att gräva ner sig och undersöka historien kring varje singel en gång till.
   Jag har ju inte direkt valt de mest uppenbara eller de mest kända skivorna och det har ju höjt ambitionsnivån i min jakt på underbart intressant information om de gamla vinylskivorna.
   Listan har ju på inget sätt varit politiskt korrekt, kvoterat mellan tjejer/killar/band, eller helt enkelt inte alls varit tänkt som en rättvis redovisning. Däremot ett helt subjektiv och i många fall spontant och anspråkslöst urval med utgångspunkt från mitt eget hjärta.
   Därför finner jag nu, när målsnöret närmar sig, till min oro att av de tio kvarvarande singlarna är det bara två amerikanska och åtta engelska, fem grupper/fyra soloartister (en skiva är en soloartist framför en fast grupp) och bara två skivor med kvinnlig fägring. Men den här listan är som livet, knappast rättvist och knappast rätt prioriterat.
   Upploppet på den här listan kommer att avhandlas under nästa två veckor med en singelpresentation varje vardag måndag-fredag. Nästa fredag, 24 maj, går vi i mål och försöker sedan ta något som liknar sommarlov men ni har väl lärt er att ingenting brukar tystna på den här sidan även på den varma ljusa årstiden. Jag lovar återvända med information om årets sommartema när det väl inträffar framåt 1 juni.

/ Håkan

En generös konsertkväll

BOBBY SANT
CHRISTY HAYS
CHARLIE PIERCE
East West Sushi, Örebro 11 maj 2013
Konsertlängd: 22:03-22:34 (Hays, 31 min), 22:35-23:04 (Pierce, 29 min) och 23:11-23:44 (Sant, 33 min)
Min plats: Stående i baren.

På affischen tre artister och låtskrivare, från Värmland och USA, blev i praktiken en generös och ambitiös konsertkväll på en sushirestaurang inför en liten men lyssnande publik. Värmlänningen Sant har fått med sig två låtskrivarkollegor från USA på en liten turnésväng runt Sverige. En liten anspråkslös variant på Triple Troubadours men artisterna här gjorde sin halvtimme på scen till sin eget showcase. Ett bra tillfälle att få höra ny musik med nya artster.
   Bobby Sant är ju känd sedan tidigare, bland annat från Live At Heart, men Hays och Pierce var nya trevliga bekantskaper.
   Christy Hays från Austin inledde konserten ensam på scen med en underbart distinkt ton på sin akustiska gitarr. Utan att ha hört hennes album "Drought" blev varje låt en ny upptäckt som kanske kräver några lyssningar för att kunna sitta perfekt.
   Sedan fick konsertkvällen variation och överraskning när Charlie Pierce satte sig bakom pianot och drog igång högfrekvent boogie woogie i bästa Jerry Lee-stil. Hans uppträdande i övrigt var lugnare med många fina låtar som påminde om Warren Zevon eller Jackson Browne. Innan han rockade loss igen på sista låten.
   Pierce satt kvar vid pianot när Bobby Sant äntrade scenen och det gav hans låtar en lite fylligare prägel vilket i och för sig inte behövs ty Sant är en dignitet i egen hög person. Med sin kraftfulla röst och läckra gitarrspel växte hans låtar ytterligare live.
   Den här turnén har titeln "My dead town tour" efter Sants senaste album och det var givetvis låtar från den skivan som stod i centrum för kvällen. Med låtar som "City sky", "Frozen tears", "3000 skies", titellåten och den lilla ödmjuka avslutande pärlan "Letter 44".
   Sant bjöd också på några inspirerade nyheter, båda i duett med Christy Hays, i låtarna "Pray for my soul" "Little wet bird" (som jag tror titlarna är...).

/ Håkan

"Turquoise"

DEVON ALLMAN
Turquoise
(Ruf/Helan Kommunikation)

Jag skrev förra veckan att det är en ynnest att erhålla nya skivor i god tid innan release. När man lugnt och stilla kan lyssna in gång efter gång och på så sätt få skivan att mogna på ett helt rättvist sätt. Sedan finns den motsatta upplevelsen när skivor kommer i tid, ligger och läggs undan och aldrig riktigt hamnar i cd-spelaren på allvar. Kalla det skivor som blir offer bland förutfattade tankar eller negativa vibrationer när hjärtat möter motstånd i kampen mellan intresse och alltför lite tid.
   Devon Allmans nya skiva hamnade i just det beryktade ingenmanslandet. Nej, inte en artist till som gör sig ett namn i skuggan av sin far var huvudargumentet. Sedan nådde missförståndet mig först att Devon var son till Duane och trodde att skivan var en oändlig gitarruppgörelse med en död far.
   Inget kunde vara mer fel. Dels heter Devons pappa Gregg och lever och dels spelar Devon visserligen gitarr men "Turquoise" är fylld av både snabba och långsamma rocklåtar med soulfylld sång.
   Devon föddes 1972 när Allman Brothers Band regerade som allra mest på både skiva och scen. Då var det långa gitarrsolon som gällde men på "Turquoise" är det med små korta doser som Devon dekorerar sina låtar.
   Inledningen med "When I left home" är perfekt och sätter temperaturen på rätt nivå när Allman och hans trio får ovärderlig musikalisk hjälp av Luther Dickinson (en annan son till en berömd...) och hans slide.
   Kvalitén är fortfarande hög på andralåten "Don't set me free", skriven tillsammans med Royal Southern Brotherhood-kollegan Mike Zito. En lätt ansträngd röst ger låten profil och här spelar Devon själv den fina gitarren.
   I sin ambition att göra en varierande och omväxlande skiva gör Devon ett antal lugna ballader, ibland med soultouch, men det blir ibland lite intetsägande, tillbakalutat och anonymt i den lugna jazzsoulgenren. Med undantag för avslutningslåten, den akustiska "Turn off the world", som har en vacker och avslappnad melodi.
   I "Stop draggin' my heart around", en kopia av Stevie Nicks version av Tom Pettys låt, blir Samantha Fish lite märkligt huvudsångerska och Allman spelar en tillbakadragen roll fast hans röst ekar Petty.
   De två inledningslåtarna är alltså bäst på skivan tillsammans med "There's no time" som är soul på hög nivå med kryddiga latinska rytmer.

/ Håkan

Sommar13: Ringo Starr

RINGO STARR har väl inte gjort så stora sånginsatser i sitt liv men 1971 med hjälp av George Harrisons produktion på "It don't come easy" får Beatles-trummisen verkligen till en smärre klassiker.

/ Håkan

Singlar#11: SQUEEZE

SQUEEZE: Black coffee in bed (A&M, 1982)

EFTER ALBUMET "EAST SIDE STORY", MED ALLA DESSA STARKA LÅTAR, var mitt intresse för och mina förhoppningar på Squeeze på topp. Men det gick fort utför för den utsökta upplagan av gruppen. Paul Carrack, som hade ersatt originalmedlemmen Jools Holland 1980 och var en viktig medlem i gruppen som gjorde "East side story", lämnade bandet strax efter release. Ville hellre göra en soloplatta och/eller spela med Nick Lowe än att få stå tillbaka för styrande Chris Difford och Glenn Tilbrook i Squeeze.
   Squeeze ersatte Carrack med den mindre rutinerade Don Snow som hade spelat i The Sinceros som just splittrats. Trummisen Bobby Irwin spelade också i den gruppen och hade precis som Carrack sökt sig till Nick Lowes kompgrupp His Noise To Go.
   Efter fem år av ständigt turnerande och skivproducerande som just resulterat i gruppens största artistiska triumf ,med "East side story" var gruppen 1982 slutkörd och kreativiteten hade sinat hos Difford och Tilbrook. När egentligen vila och andningspaus hade varit bästa receptet körde gruppen ändå igång inspelningen av nästa album, "Sweet from a stranger", som så här i efterhand har dissats hårt av Difford & Tilbrook.
   I boken "Squeeze - song by song" av Jim Drury (och Difford/Tilbrook) berättar en ångerfull Tilbrook om låten "Black coffee in bed":
   "It's far too ponderous. It could never be a fast song, but it certainly had the opportunity to be slightly perkier. My vocal is mannered and not very good at all, and I can't stand to listen to it now, It was influenced by what Paul Carrack had brought to the table but without Paul's voice it didn't sound right. We recorded a great demo with Gus Dudgeon but we really fucked it up on the record, which was entirely down to me."
   Efter det lyckade Elvis Costello-samarbetet på "East side story" var alltså den kände skivproducenten Gus Dudgeon, mest berömd för sina upprepade framgångar med Elton John på 70-talets första hälft, sktuell som gruppens nye producent. Kanske kom han in i Squeeze-projektet tack vare Don Snow vars Sinceros producerades av just Dudgeon.
   Trots Tilbrooks missnöje och många kritiker påstod dessutom att "Black coffee in bed" enbart var ett billigt sätt att upprepa balladsuccén som en kopia av "Tempted" så var/är låten en av gruppens allra bästa. Visst kan man se och höra likheter med "Tempted" men jag tycker låten är fantastisk och den extremt långa speltiden (6:12) gör låten full rättvisa som den mäktiga Squeeze-singel den var när den släpptes i april 1982, en månad innan albumet kom.
   "Sweets from a stranger" var från start en förvirrad besvikelse. Förstasidan ett vågat men misslyckat experiment med baklängesspelande trummor, bubblande syntar och funkiga basgångar. Andrasidan är bättre och får en flygande fantastisk start med just "Black coffee in bed", med en kvalité som smittat av sig på skivsidans övriga material.
   Efter den fantastiska "East side story", omedvetna om att Squeeze var inne i en problematisk period och med nya singeln som lockbete, var det ganska givet att vi var några stycken som bokade in konserten med Squeeze på Ritz i Stockholm 26 mars 1982. Tilbrook sjöng både Carracks "Tempted" och "Black coffee in bed" underbart och ytterligare några smakprov från det kommande albumet som just då höll på att spelas in.
   Elvis Costello var tillfälligt tillbaka i Squeeze-kretsen och körade på "Black coffee..."-singeln tillsammans med Paul Young som precis hade inlett sin solokarriär, som skulle bli framgångsrik, efter några år i gruppen Q-Tips. Det doftade gospelsoul om kören.

NÄR GRUPPEN SKIPPADE DUDGEON som producent kom relativt oprövade Phil McDonald in som ersättare. Tillsammans med gruppen producerade han både singeln och hela albumet. McDonald var orutinerad som producent, Förre Family-medlemmen John Weiders soloalbum 1976 var hans första försök, men hade som tekniker en mångårig rutin i riktigt exklusiva sammanhang.
   McDonalds först dokumenterade insats som andretekniker inträffade 18 april 1965 i Abbey Road-studion där Beatles just då mixade låtarna "Help!" och "The night before". Sedan fanns han med på alla Beatles album (utom "Rubber soul" då Ken Scott var andretekniker) och singlar fram till "Get back"-albumet innan Phil Spector tog över. På "Abbey Road" hade han stigit i graderna till att vara förstetekniker.
   Efter Beatles fortsatte McDonald på Beatles-medlemmarnas soloskivor, bland annat "All things must pass", "John Lennon/Plastic Ono Band" och "Imagine". Men också massor av andra teknikerjobb som Syd Barretts legendariska soloskiva "The madcap laughs" och skivor med bland annat Yoko Ono, Lon & Derrek Van Eaton, Spooky Tooth, Harry Nilsson, Rolling Stones ("Black and blue"), ytterligare George Harrison-skivor, Roger Daltrey, Splinter, Wings ("Wings over America" som för övrigt återutges i maj) och Monty Pythons "Life of Brian".
   Samma år som Squeeze-skivan kom fick han ytterligare en prestigeladdad producentcredit på Harrison "Gone troppo"-album.
   B-sidan "The hunt", ännu en Difford/Tilbrook-låt, spelades in samtidigt som albumet men blev bara ett exklusivt singelspår och är i rättvisans namn en skum och återhållsam ballad utan någon tydlig karaktär.
   Gruppens dagar var vid den här tidpunkten räknade och efter en singel på hösten 1982, "Annie get your gun", sprack gruppen. Difford & Tilbrook blev officiellt ett duettprojekt och inledde med stora planer men blev inte speciellt framgångsrikt och 1985 var Squeeze tillbaka på banan med exakt samma uppsättning som gjorde "Argy bargy"-albumet 1980.

A-sidan:


B-sidan:


/ Håkan

Singlar#12: NICK LOWE

NICK LOWE: So it goes (Stiff, 1976)

DEN HÄR NICK LOWE-SINGELN ÄR FÖRMODLIGEN VÄRLDENS MEST KÄNDA SINGEL - som aldrig nådde en enda listplacering i sitt hemland. Den är historisk på många sätt. Skivbolaget Stiffs premiärsingel, det kommersiellt vågade/misslyckade beslutet (av Jake Riviera som här har fått exklusiv producentcredit) att lägga den mest kommersiella låten som singel-b-sida och sedan var det Nick Lowes legendariska solodebut. På en karriär som inte går att beskriva i sin korthet. Därför gjorde jag och Lasse Kärrbäck en omfattande diskografi om Nick för några sedan.
   Om "So it goes"/"Heart of the city" är Nick Lowes egentliga solodebut går naturligtvis att diskuteras, ty den Holland-utgivna "Keep it out of sight" slår "So it goes" med några månader, men Stiff-singeln känns definitivt mer officiell.
   Nu börjar vi på den här långa resan som handlar om mina 100 bästa singelfavoriter närma oss toppen och därmed också ämnen, artister och skivor som jag har skrivit om tidigare på den här sidan. Därför kommer det nog bli, under återstoden av den här listföljetongens klättring mot nummer ett, en och annan upprepning av tidigare information eller hel enkelt en länk till en tidigare artikel.
   Även den här klassiska singeln har jag beskrivit närmare vid ett tidigare tillfälle, när jag för några år sedan rangordnade mina Stiff-favoriter, och det finns inte så mycket mer att tillägga till den artikeln.
   14 augusti 1976 inleddes alltså en legendarisk skivbolagshistoria och samma dag med samma singel inleds en fantastisk solokarriär med en av Englands absolut bästa låtskrivare. Historia skrevs med andra ord.

A-sidan:


B-sidan:


/ Håkan

"Land of nowhere"

LANDSTROM
Land of nowhere
(Kullsta/Rootsy)

Ibland är jag glad att jag får nya skivor i handen långt innan release och att jag sedan tar tid på mig att lyssna, lyssna och lyssna. Som i det här fallet. Landstrom, duon och det äkta paret Carina Landin och Göran Lindström från Kullsta utanför Hammarstrand i djupaste Norrland, sjunger och gör musik som smyger sig på.
   Det finns inget påtagligt omedelbart i duons arrangemang, de skriver inte uppenbart enkla hits och de gör sig inte till för att snabbt fånga publiken med några spektakulära riff eller något utstuderat arrangemang.
   Nej, Landstrom har så mycket mer att komma med i långa längden. I botten på deras musik finns americanadoftande klanger med ofta dovt molldominerat skimmer. För att ta sig igenom ljudbilderna uppbyggda på vemod och ödsliga vidder (västra Jämtland?) krävs ett visst tålamod och positivt tänkande. När jag som lyssnare ger skivan den chansen och kommer ut på andra sidan fylls jag av tillfredsställelse och viss glädje.
   Det är efter otaliga lyssningar jag upptäcker hur duon drar en förhållandevis rak linje från Carter Family till Daniel Lanois. Så traditionell och så modern är nämligen Landstroms musik. Här dekorerar urgamla valstakter de sparsamma arrangemangen där paret spelar alla instrument förutom trummor (Micke Ajax) och trumpet på en låt (Gustaf Hylén). Det blir en mix av trygghet och spänning som påverkar lyssnandet positivt.
   Bakom alla långsamma melodier och vemodigt loja sångröster vilar stark och personlig musik. Ett ljudlanskap som ofta är andlöst vackert. Ibland ("Travellin' in time") förekommer det lite skruvade och distade ljud men de ögonblicken är i minoritet och fungerar som en språngbräda för att ta sig tillbaka till de dystert varsamma men mycket vackra harmonierna. För att riktigt uppskatta det vackra behövs det stundtals mörker och oväsen.
   Det känns tämligen omotiverat att räkna upp favoritlåtar på skivan för den ena låten efter den andra gör stora emotionella avtryck i min hjärna. Men tvingas jag ändå välja återvänder jag väldigt gärna till "Open spaces", "To my dearest" och "From across the border", tre av låtarna på skivan som mest av allt ekar gammal folkmusik och melodiskt är jag först övertygad om att det är covers. Men precis som på övriga skivan har Carina och Göran skrivit allt själva. "Laws and faith", "Up the chimney" och den psalmliknande "Into the forest" rekommenderas också.

/ Håkan

"Rockin the night away"

THE JETAWAYS
Rockin' the night away
(Vintjärn)

The Jetaways är ett utpräglat rockabillyband från Åsbro som spelar överraskande varierad musik. På sitt andra album visar gruppen upp både gammal rock'n'roll, smäktande pop, instrumentalrock och country. Ofta har kvartetten letat material längst ned i lagret bland de gamla vinylsinglarna, sorterat bort de mest uppenbara och allmänt uttjatade hitsen och siktat in sig på bra men inte så kända låtar.
   Förebilder som Johnny Burnette och Melvin Endsley har ju gjort några berömda klassiker (exempelvis "Tear it up" respektive "Singin' the blues") men här blir det så mycket mer intressant när Jetaways plockar upp låtar som "You gotta get ready" (ren Rockpile-känsla i arrangemanget) respektive "I gotta feelin'", båda original från 1958.
   Blandningen på skivan är som sagt positiv och urvalet av låtar är huvudsakligen spännande. Ofta obskyra och slagkraftiga covers, Turner Moore, Jimmy Roby och Wayne Cochran, men även några originallåtar mest skrivna av sångaren Jan Östlund (gift med Eva Eastwood). Korthuggna koncentrerade energiurladdningar där ingen låt är längre än 3 minuter.
   Som första låt på nya albumet väljer gruppen däremot att gå emot sin egen ambition och inleder med en av Sam Cookes mest kända låtar, "Twistin' the night away" som de har döpt om till "Rockin' the night away", som också har blivit den mindre spännande titeln på hela albumet.
   Wayne Cochrans gamla singel-b-sida "Cindy Marie" från 1964 imponerar mest på skivan. Buddy Holly-inspirerade rytmer och en gitarr (Hampus Letskog) som briljerar. The Traits "Live it up" från 1959 svänger grymt, Turner Moores "I'll be leavin' you" är ännu mer energisk och de genuina rockabillyrötterna i Jimmy Robys "Be boppin' baby" är djupa.
   Men mest av allt överraskar den countrydoftande "My beutiful girl" vars historia egentligen inte passar in här. Bara några år gammal låt, skriven av en ung Dallas Green, inspelad av hans soloprojekt City and Colour (efter hans namn...) från Kanada och i händerna på Jetaways låter det som en Charlie Rich-låt från det sena 50-talet. Förbluffande.

/ Håkan

Singlar#13: THE LIGHTNING SEEDS

THE LIGHTNING SEEDS: The life of Riley (Virgin 1992)

EFTER NÄRMARE 20 ÅR SOM MUSIKER FICK IAN BROUDIE sitt slutliga erkännande och stora kommersiella genombrott 1996 när skrev Englands fotbollslåt till EM 1996, "Three lions". Spelade in den tillsammans med komikerna David Baddiel och Frank Skinner (för övrigt född i West Bromwich) under The Lightning Seeds namn och låten kom att toppa Englandslistan i många olika omgångar. Men min största Ian Broudie-hit är och förblir "The life of Riley" som kom redan 1992.
   The Lightning Seeds, som alltså blev Liverpool-födde Ian Broudies höjdpunkt i karriären, startade 1989 som ett utpräglat soloprojekt där han på de första singlarna och sedan debutalbumet "Cloudcuckooland" spelade samtliga instrument och skrev alla låtar. Dock inte utan hjälp av musikerna Henry Priestman (Yachts), Andy McCluskey (OMD), Ian McNabb (The Icicle Works) , samtliga från Liverpool, och låtskrivarna Peter Coyle (The Lotus Eaters) och Richard Jobson (The Skids) .
   Men det var till nästa album "Sense" (1992) och singeln "The life of Riley" som gruppen i mina öron växte till något stort fast soundet var modern pop med ett kort bästa-datum. Dock har singellåten fastnat i min hjärna för evigt och även om listframgångarna i England just då var högst mediokra (plats 28) har låten fått ett historiskt värde över tid. Låten har nämligen förekommit i det engelska tv-programmet "Match of the day" där den ackompanjerade programsekvensen "månadens mål" vilket påminner mig om att jag redan har med en låt på min singellista från det programmet, läs här.
   Inför andra albumet hade "gruppen" utökats med Simon Rogers som hade en märklig bakgrund som balettmusikkompositör, medlem i sydamerikanska folkmusikgruppen Incantation, kompositör av tv-soundtrack och basist i rockgruppen The Fall. Sannerligen en udda mix. Rogers hade figurerat i marginalen på Lightning Seeds debutalbum, som programmerare, men var nu både producent och spelade alla instrument tillsammans med Broudie.
   "The life of Riley", som handlar om Ian Broudies son Riley, släpptes på singel i februari 1992 en månad innan albumet "Sense" kom ut. Där Broudie hade fått hjälp med låtskrivandet av Terry Hall (The Specials) och Ian McNabb, båda förekommer i kören på skivan.

FRÅN SENT 1976 TILL MITTEN AV 80-TALET hade Ian Broudie kämpat hårt för att slå igenom kommersiellt men såg länge ut att bli mer framgångsrik som producent än som artist. Han inledde sin bana i O'Boogie Brothers innan han spelade i de fyra sista upplagorna av Big in Japan. Sedan följde The Opium Eaters och The Secrets innan han blev medlem av The Original Mirrors, Broudies dittills mest etablerade band med stort skivkontrakt.
   Det var som medlem i det bandet jag träffade Broudie och bandets sångare Steve Allen i mars 1980 på bandets skivbolagskontor i centrala London. Kvällen innan hade jag sett bandet göra en imponerande spelning på Marquee men albumet, som jag då fick i min hand, visade sig vara en blek variant på repertoaren de hade visat upp live. Men både Broudie och Allen var två sympatiska och trevliga figurer, med Liverpool-rötter, som aldrig fick något genombrott med den gruppen.
   Broudie blev medlem en kort tid i Bette Bright & the Illuminations och Allen slog sig ihop med Glen Matlock i Mickie Most-producerade Hot Club. Broudie fortsatte i duon Care, som för övrigt redan har förekommit på min lista (#58) innan hans producentåtaganden tog upp hela hans tid.
   Från 1980 fram till Lightning Seeds start 1989 producerade Broudie en stor mängd artister och grupper. Bland annat Echo & the Bunnymen, Holly (Johnson), Wah!, TV21, The Pale Fountains, Red Guitars, The Icicle Works, In Tua Nua, Dead Or Alive, The Fall, The Bodines, The Colour Field, The Adult Net, Wall Of Voodoo, The Three O'Clock och Shack.
   B-sidan är en cover som inte kom med på albumet, "Something in the air". Pete Townshend-producerade Thunderclap Newmans genombrottslåt från 1969, skriven av gruppens gitarrist John Keen som på etiketten kallade sig Speedy Keene (men några år senare inledde han en solokarriär som både John och Speedy Keen...), när den toppade Englandslistan. En typisk one-hit-wonder-grupp som aldrig mer fick någon hit.
   På etiketten till Lightning Seeds singel-b-sida heter låtskrivaren John David Keene. Kärt barn har många namn.

A-sidan:


B-sidan:


/ Håkan

Föryngrat band med hög energi

Bilder: Jan-Aage Haaland"Nya" Tullamore Brothers. Från vänster: Thomas Gustafsson, Simon Nyberg, Kajsa Zetterlund, Olle Unenge och Mats Lindström.


TULLAMORE BROTHERS
East West Sushi, Örebro 4 maj 2013
Konsertlängd: 22:06-22:48 och 23:12-23:50 (80 min)
Min plats: Huvudsakligen sittande ca 17 m från scenen.

Var går gränsen mellan ung och gammal? En omöjlig och oväsentlig fråga att svara på i allmänhet och om den nygamla upplagan av Tullamore Brothers i synnerhet. Den 25 år gamla irländska traditionella kvintetten har precis föryngrat manskapet med Simon Nyberg på mandolin, 12-strängad gitarr och sång. Tommie Bender har valt att stiga av Tullamore-tåget och den osvikliga rutinen är nu ersatt av ungdomlig energi men samma fantastiska skicklighet.
   På sin tredje spelning med bandet visade Simon att han redan har växt in i bandet både socialt och musikaliskt- Tillsammans med unga fioltjejen Kajsa Zetterlund bildar han en ungdomlig front som bara kan uppfattas som positiv när det handlar om gammal traditionell irländsk folkmusik.
   Den där ungdomliga energin smittade i lördagskväll också av sig på bandets "gamlingar". Mats Lindström klättrade på monitorer medan han ofta spelade snabbt på sin irländska bouzouki, Thomas Gustafsson höjde stämningen med sina aviga kommentarer mellan sitt skickliga kunnande på alla flöjter, dragspel och säckpipa och mannen längst fram och ende originalmedlemmen Olle Unenges sång och rutinerade ledarskap var som en trygg och underhållande grund.
   Vid ett tillfälle, jag tror det var under "The shores of Botany Bay", stod hela bandet och hoppade på scen. Häpnadsväckande energiskt alltså. Och publiken på East West Sushi gillade vad de såg och hörde.
   Det var tredje gången på kort tid i vår, i januari och mars (St Patrick's Day), som jag upplevde Tullamore-bandet live men det var första gången jag lyssnade mer koncentrerat utan att behöva gå in på djupare analys. Mest spännande var givetvis Simons inträde i ett band som så bokstavligen lutar sig mot tradition och rutin. Sedan var det svårt att inte imponeras och fullständigt älska Kajsas inspirerande fiolspel som stundtals var både ösigt och ekvilibristiskt.
   Från "Beggars song" till det naturliga finalnumret "Rare ould mountain dew" var konserten en underhållande enhet i både sång och musik. Där det blandades friskt mellan låtar från bandets senaste skiva "Still going wrong" och i sammanhanget kända låtar som "Molly Malone" och "Wild rover".

/ Håkan

Singlar#14: BILLY BREMNER

BILLY BREMNER: Laughter turns to tears (Stiff, 1982)

BILLY BREMNERS STIFF-PERIOD VAR KORT MEN INTE BORTGLÖMD. Efter Rockpile-äventyret som pågick mer eller mindre regelbundet mellan 1976 och 1981 började Billy Bremner göra alltmer studiojobb. Spelade med nästan alla från Dave Edmunds och Carlene Carter via Phil Lynott och Elvis Costello till Maggie Bell och Thin Lizzy innan hans korta Stiff-epok inleddes hösten 1981 med singeln "Loud music in cars".
   En singel som följdes upp av en i mina öron ännu starkare singel, "Laughter turns to tears", i februari 1982. Samarbetet med Will Birch var naturligtvis ett helt lyckat koncept. De skrev låtar ihop, Birch producerade och förutom två Stiff-singlar resulterade deras samarbete i ytterligare en singel, "Meek power", ett utsökt album "Bash!", som inkluderade två singlar till, några år senare.
   Stiff-singlarna var faktiskt inte Billy Bremners solodebut. Han hade redan 1977 och 1978 gjort två singlar under eget namn fast han kallade sig Bill respektive Billy Murray, med andra ord hans första- och andranamn. Här kan ni läsa mer om Billy Bremners bedårande (skiv)historia.
   Jag har dessutom redan för några år sedan skrivit en lång artikel om "Laughter turns to tears"-singeln som jag passar på att hänvisa till.
   När "Bash!" släpptes drygt två år efter Stiff-singlarna fanns två av de fyra låtarna med, "Stolen from Stiff Records" som det stod på omslaget. Men mycket anmärkningsvärt fanns inte "Laughter turns to tears" med men däremot dess b-sida, den märkliga "Tired and emotional (and probably drunk)". Jag frågade Will Birch om orsaken och han svarade:
   "'Loud Music In Cars' was added because it had been a very minor hit but "Laughter..." had not, hence it's exclusion. 'Tired..." was added as it was considered a good track that had languished as a b-side. Mostly Arista's decisions as I recall. W."
   
A-sidan:


/ Håkan

Kajsa Grytts röst en oslipad diamant

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 1/12 1988

KAJSA & MALENA
Rockmagasinet/Kulturhuset, Örebro 29 november 1988

Jag minns på rak arm inte det exakta datumet men Kajsa Grytts och Malena Jönssons konsert på dåvarande Rockmagasinet i början på oktober förra året var en av konserthöjdpunkterna 1988. Då tog de publiken med en lågmäld storm med hjälp av bara akustisk gitarr, piano och röst.
   I tisdagskväll var de tillbaka på samma scen som numera bär namnet Kulturhuset. Även förutsättningarna var annorlunda. På den turné som inleddes förra veckan har Kajsa & Malena den här gången valt att omge sig med ett kompband.
   Ambitionen var glädjande nog inte att på scen reproducera det sound som förekommer på deras nyligen utgivna album "Den andra världen". En skiva som är den perfekta balansgången mellan teknologi och innerlighet.
   Jag hissade varningsflagg innan skivan kom och det fanns även ett uns av tvivel när jag den vinterkalla kvällen begav mig till Kulturhuset i tisdags.
   Albumet från vilken majoriteten av den nuvarande scenrepertoaren var hämtad är så lyhört arrangerad och smakfullt producerad att det onekligen var en svår uppgift att översätta den till scenmagi.
   Dessutom befinner sig Kajsa & Malenas båda producenter, Backa Hans Eriksson och Anders Herrlin, på andra turnéer med större artister som Ulf Lundell respektive Roxette.
   Men 2/3-delar av kompet var ändå rutinerat och välkänt i form av Werner Modiggård, trummor, och Matts Alsberg, bas. Det var dock den för mig okände gitarristen Torbjörn Löfman som överraskade mest med sin stundtals ljuvligt ljudande slidegitarr.
   Mycket av materialet på albumet är programmerade synthar och trummaskiner men Kajsa & Malena gjorde aldrig något försök att likna det soundet med levande musiker bredvid sig.
   Men med så många särklassiga låtar på repertoaren så spelade det ingen roll attdet blev lite tyngre och mer handfast. Modiggård kunde dock ibland bli lite väl muskulös i sitt trumspel.
   Ovädret i södra Sverige hade försenat tekniker och teknik men trots några få rundgångstendenser fungerade allt mirakulöst under konserten. Sång och piano var härligt framträdande.
   Kajsa Grytts röst var en oslipad diamant som kunde sjunga så simpla böner som "Kom tillbaks" på många olika sätt. OK, även lite falskklingande utan att det störde.
   Det var givetvis en styrka både i materialet och hos artisterna själva att kunna arrangera om låtarna efter nya förutsättningar.
   Den blandande publiken på Kulturhuset gillade uppenbart de nya låtarna men älskade också de tre låtarna från det förra albumet. Bland annat en snabbare men ändå helt gudomlig version av "Han säger".
   Efter några hejdlösa covers som extralåtar, bland annat Tant Struls gamla "Slicka mig ren", avslutades konserten på ett mycket koncentrerat sätt med "Brev från ett torg". Kajsas ensamma och gripande röst till Malenas ljuvliga pianospel.
   "Jag vet inte vad sanning är?" sjöng hon som sista textrader. Sanning är att Kajsa & Malenas konsert var en bländande fullträff.

Kajsa Grytt, gitarr och sång
Malena Jönsson, keyboards
Werner Modiggård, trummor
Matts Alsberg, bas
Torbjörn Löfman, gitarr

Låtarna:
Blå måne
Då fanns bara du och jag
Ensam september
Kom tillbaks
Bli min
I den ljusa kvällen
Säg att du sjunger än
Om du kunde sig mig
Hon
Han säger
Någonstans
Vatten och sand

Extralåtar
Jolene
It makes no difference
Slicka mej ren
Brev från ett torg

/ Håkan

Singlar#15: DUCKS DELUXE

DUCKS DELUXE: Love’s melody (RCA, 1974)

DUCKS DELUXE, EN AV PUBROCKGENRENS STÖRSTA NAMN, SPELADE både rock och pop. Stilarna stod i motsats till varandra och medlemmarna gjorde detsamma. På den rockiga och våldsamt svängiga sidan stod Sean Tyla och på den andra poppiga kanten stod först Nick Garvey ensam men fick snart sällskap av Andy McMasters. Dagens singel representerar båda sounden tämligen tydligt.
   Jag har nämnt Ducks Deluxe fler gånger än jag kan minnas på den här sidan. Som representanter för 70-talets engelska pubrock var de vid sidan av Brinsley Schwarz det ledande namnet. Båda sprack 1975 och medlemmarna från båda banden fortsatte sedan i än mer berömda sammanhang som Graham Parker & the Rumour, Motors och Tyla Gang.
   Två medlemmar i det ursprungliga Ducks Deluxe, Sean Tyla, gitarr och sång, och Ken Whaley, bas, kom från gruppen Help Yourself som nog kan kallas pionjärer i det som sedan kom att tituleras pubrock. Tillsammans med Martin Belmont, gitarristen som hade jobbat som roadie åt Brinsley Schwarz, och trummisen Tim Roper fastställdes gruppnamnet Ducks Deluxe i augusti 1972.
   Innan gruppen gjorde sin första inspelning, på en julkonsert i Swansea 1972, hade Whaley återvänt till Help Yourself och ersättaren kom att heta Nick Garvey, även han hade jobbat som roadmanager men åt Flamin' Groovies.
   Nu var gruppen fulltalig och managern Dai Davies lyckades jaga fram ett skivkontrakt och inspelningen av första albumet genomfördes i oktober 1973. Månaden efter släpptes första singeln, "Coast to coast", och samtidigt utökades bandet med skotten Andy McMasters som hade spelat i samma band som Frankie Miller, The Sabres.
   McMasters entré kom att förändra gruppens sound och även motsättningarna inom gruppen, Tylas rock mot Garvey/McMasters pop och vice versa. Ducks första album kom i februari 1974 och följdes av singeln "Fireball". Både albumet och gruppens singlar hade dominerats av Sean Tylas låtar men det skulle bli ändring på det.
   När gruppen i augusti 1974 gick in i Rockfield-studion för att spela in nästa album, nu med Dave Edmunds som producent, spelade de först in Andy McMasters solokomposition "Love's melody", en alldeles bedårande poplåt som inte hamnade på några topplistor men som förevigt har etsat sig fast i den hängivna poppubliken. Samtidigt testade McMasters ytterligare en låt, "Airport", men fick inget som helst gehör. Med facit i hand vet vi vad som hände med den låten...
   Singeln släpptes i oktober men inspelningarna av albumet , "Taxi to the terminal zone" (en textrad i Chuck Berrys "The promised land"), fortsatte i november 1974 men då hade både Garvey och McMasters lämnat gruppen. Det popintresserade paret hade tröttnat på Tylas våldsamma rockprofil och hade någonstans i framtiden bandet The Motors i tankarna. Och då hade McMasters slimmat sitt efternamn till McMaster.
   På singeln, men inte på albumet, har Dave Edmunds Rockfield-chefen Kingsley Ward som medproducent. B-sidan "Two time twister" är en typisk Tyla-låt i sitt rockiga starkt Stones-influerade sound. Båda singellåtarna finns med på samlingsskivan "Don't mind rockin' tonite" med Ducks bästa låtar som släpptes i juni 1978.
   "Love's melody" fick en oväntad revival 1981 när The Searchers gjorde en hyfsat seriös comeback på ett album som nästan hade fått samma titel som Ducks Deluxe-låten, "Love's melodies".

A-sidan:


/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.