Blogginlägg från 2013-05-05
Föryngrat band med hög energi
Bilder: Jan-Aage Haaland"Nya" Tullamore Brothers. Från vänster: Thomas Gustafsson, Simon Nyberg, Kajsa Zetterlund, Olle Unenge och Mats Lindström.
TULLAMORE BROTHERS
East West Sushi, Örebro 4 maj 2013
Konsertlängd: 22:06-22:48 och 23:12-23:50 (80 min)
Min plats: Huvudsakligen sittande ca 17 m från scenen.
Var går gränsen mellan ung och gammal? En omöjlig och oväsentlig fråga att svara på i allmänhet och om den nygamla upplagan av Tullamore Brothers i synnerhet. Den 25 år gamla irländska traditionella kvintetten har precis föryngrat manskapet med Simon Nyberg på mandolin, 12-strängad gitarr och sång. Tommie Bender har valt att stiga av Tullamore-tåget och den osvikliga rutinen är nu ersatt av ungdomlig energi men samma fantastiska skicklighet.
På sin tredje spelning med bandet visade Simon att han redan har växt in i bandet både socialt och musikaliskt- Tillsammans med unga fioltjejen Kajsa Zetterlund bildar han en ungdomlig front som bara kan uppfattas som positiv när det handlar om gammal traditionell irländsk folkmusik.
Den där ungdomliga energin smittade i lördagskväll också av sig på bandets "gamlingar". Mats Lindström klättrade på monitorer medan han ofta spelade snabbt på sin irländska bouzouki, Thomas Gustafsson höjde stämningen med sina aviga kommentarer mellan sitt skickliga kunnande på alla flöjter, dragspel och säckpipa och mannen längst fram och ende originalmedlemmen Olle Unenges sång och rutinerade ledarskap var som en trygg och underhållande grund.
Vid ett tillfälle, jag tror det var under "The shores of Botany Bay", stod hela bandet och hoppade på scen. Häpnadsväckande energiskt alltså. Och publiken på East West Sushi gillade vad de såg och hörde.
Det var tredje gången på kort tid i vår, i januari och mars (St Patrick's Day), som jag upplevde Tullamore-bandet live men det var första gången jag lyssnade mer koncentrerat utan att behöva gå in på djupare analys. Mest spännande var givetvis Simons inträde i ett band som så bokstavligen lutar sig mot tradition och rutin. Sedan var det svårt att inte imponeras och fullständigt älska Kajsas inspirerande fiolspel som stundtals var både ösigt och ekvilibristiskt.
Från "Beggars song" till det naturliga finalnumret "Rare ould mountain dew" var konserten en underhållande enhet i både sång och musik. Där det blandades friskt mellan låtar från bandets senaste skiva "Still going wrong" och i sammanhanget kända låtar som "Molly Malone" och "Wild rover".
/ Håkan
<< | Maj 2013 | >> | ||||
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
1 | 2 | 3 | 4 | 5 | ||
6 | 7 | 8 | 9 | 10 | 11 | 12 |
13 | 14 | 15 | 16 | 17 | 18 | 19 |
20 | 21 | 22 | 23 | 24 | 25 | 26 |
27 | 28 | 29 | 30 | 31 |
Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...
Silja 13/02: Lokalhistoria är kraftigt underskattat. Mera sånt!...
Silja 13/02: Kul!...
Silja 10/02: Det var värst! Imponerande berättelse om all musik som du har fått uppleva i ...
Johan S 9/02: Det var inte illa! Ett helt liv i musikens tjänst! Bra jobbat Håkan!...
Christer 8/02: En sån där konsert som jag ångrar att jag inte gick in på, speciellt efter j...
Rikard Bengtsson 22/01: Dubbelgura-bilden är ju från Domino 1978. Den sista bilden på Lowe kan vara f...
Björn 24/12: Små marginaler, men den här är i topp år 2000 med The United States Air Forc...
Björn 23/12: Merry Jul o Gott Nytt År, tack för ännu ett år med ypperlig journalistik och...
Claus Stenhøj 24/10: "Bucket T" endast i Sverige? Se her: https://www.discogs.com/release/3904137-Th...


Kommentarer till blogginlägget: