Blogginlägg

Bättre kan du, Bruce

Postad: 2013-09-27 07:58
Kategori: Live-recensioner

Foto: Anders Erkman


Hösten 1987 släppte Bruce Springsteen albumet "Tunnel of love" och drygt fyra månader efter release, i februari 1988, drog "Tunnel of Love Express Tour" igång. Först USA fram till 23 maj (då bandet även innehöll de fem blåsarna The Horns Of Love) för att sedan fortsätta i Europa från 11 juni och komma till Stockholm Stadion för två spelningar 2 och 3 juLi. Ett samlat E Street Band, nu inklusive Patti Scialfa, i kompet.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 4/7 1988.

BRUCE SPRINGSTEEN & THE E STREET BAND
Tunnel of Love Express Tour
Stockholm Stadion 2 juli 1988


Efter lördagens konsert med Bruce Springsteen och E Street Band på Stockholm Stadion kan jag konstatera att Bruce behåller positionen som världens ledande konsertartist. Han var mindre talför och showen innehöll inga musikaliska överraskningar men på slutet trollade han fram både passion och magi. Med outsinlig energi skapade han publikkontakt av första graden.
   Som rutinerad konsertbesökare vet jag att spänning, överraskningar och oväntade grepp är långt mycket viktigare än rutin, beräknad skicklighet och en minutiöst planerad konsert. På den punkten var Springsteen-showen ett misslyckande.
   Från USA i våras berättades om kortare och mer koncentrerade konserter. Lördagskvällens framträdande bjöd på tre timmar och 18 minuter effektiv underhållning utan att jag kunde upptäcka eller notera några större nyheter sedan Bruce och gänget var i Sverige förra gången.
   Efter så många år i branschen borde Bruce veta bättre än Ulf Lundell (som gjorde samma misstag under sommarturnén 1985) att kvalité inte bara är kvantitet.
   Detta mastodontprogram till konsert innehöll alltför många transportsträckor för att kunna bedömas med ett toppbetyg. Det gick upp och ner ungefär som på berg-o-dalbanan på nöjesfältet vars kärlekstunnel inspirerat Springsteen till senaste albumet och den nu pågående turnén, "Tunnel of love Express Tour".
   Inledningen på konserten var dock mäktig och inspirerande med Roy Bittan ensam på synt medan alla andra klädda i svart löste biljett och intog scenen innan Bruce i svart kostym till publikens jubel kom in på scenen och kastade en handfull röda blommor ut i publikhavet.
   Titellåten "Tunnel of love" rullade igång. Nils Lofgren drog ett fint gitarrsolo och det var en härlig syn med alla händerna i luften.
   Första avdelningen blev sedan en show på räls där rutinen hängde som en snara runt alla medverkande. Och en uppenbart nervös Bruce fick ur sig lite tafflig svenska ("Hur mår ni?") och några småkommentarer.
   Ljudet var stort och maffigt och stundtals lika påträngande som på en intim rockklubb. E Street Band visade upp det tunga artilleriet i låtar som "Boom boom" och "War" och folk sjöng mer än villigt med i "The river", "Cover me" och "Born in the USA".
   Just då var Bruce Springsteen alla människors favorit.
   Efter pausen kom en omklädd och mer uppsluppen Springsteen in på scenen. Mer soul i musiken och mer själ i framförandet. Byggde genialt samman Bo Diddleys "Who do you love?" med sin egen "She's the one" och samarbetet Bruce/Clarence Clemons påminde om gamla tider.
   "You can look (but you better not touch)", en i mina öron tämligen traditionell rocklåt, fick här nytt liv och utvecklades till en av kvällens höjdpunkter. Bruce började ensam på elgitarr, pratade och sjöng om vartannat innan dansöser och sångare gjorde musical av scenen. Bruce hissade upp stämningen a la James Brown och hetsade publiken till vansinne.
   Även i nästa låt, "Coward (when it comes to love)", spelade Bruce ut hela sitt teatrala register medan den fem man starka kvintetten blåste på för livet.
   I "Because the night" tog han i lite extra och dansade ovanligt tätt med den uppbjudna tjejen i "Dancing in the dark" som hade förvandlats från disco till skön lunk.
   De nio extralåtarna, som nästan tog en timme, var på pappret till synes helt utan spänning men var just då, mellan klockan nio och tio i lördagskväll, en angelägenhet för alla medverkande. Publik, artister och hela universum.
   Med nästan religiös kraft fick Bruce med publiken i varje rörelse och varje sång. Då var det inte bara vädret som visade sydländska takter.

• Bruce Springsteen - gitarr, munspel och sång
• Clarence Clemons – saxofon, congas, percussion och sång
• Danny Federici – orgel och dragspel
• Nils Lofgren – gitarr, pedal steel och sång
• Patti Scialfa - sång och akustisk gitarr
• Garry Tallent – bas
• Max Weinberg – trummor

1. Tunnel of Love
2. Boom Boom
3. Adam Raised A Cain
4. The River
5. All That Heaven Will Allow
6. Seeds
7. Cover me
8. Brilliant Disguise
9. Tougher Than the Rest
10. Spare Parts
11. War
12. Born in the USA
13. Chimes of Freedom
14. Paradise By the C
15. She's the One
16. You Can Look
17. I'm A Coward
18. I'm on Fire
19. Because the Night
20. Dancing in the Dark
21. Light of Day
22. Born to Run [akustisk]
23. Hungry Heart
24. Glory Days
25. Bobby Jean
26. Cadillac Ranch
27. Tenth Avenue Freeze-Out
28. Sweet Soul Music
29. Raise Your Hand
30. Twist and Shout

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (12)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2013 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30            

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.