Blogginlägg från 2013-09-06

Äventyrligt flöde

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 6/9 2013.

PETE & THE POETS
East West/Live At Heart
4 september 2013

Efter konserterna med Mathias Lilja (se annan recension) och Jeremias Session Band var det nästan lustigt att få uppleva Pete & the Poets på scen. Musikerna var nästan identiska på de tre konserterna. Pete & the Poets är ju egentligen en hel falang av JSB av vilka två medlemmar också kompade Lilja.
   Men riktigt så enkelriktad och dramatiskt likformig blev inte alls min första kväll på Live At Heart. Olika frontpersoner i de olika konstellationerna bjöd på tämligen olika musikaliska uttryck. I Pete & the Poets var det pianisten Peter Nygren som höll i taktpinnen.
   Utan hjälp från sina skickliga musikerkompisar hade Peters musikaliska ambitioner dock spruckit ty bandets nya material bygger uppenbart på ett extremt gruppsamarbete. Som på scen blev än mer påtagligt när de ambitiösa låtarna gick in i varandra utan paus.
   Pete & the Poets beskrevs i Live At Heart-programmet som "progressiv rock" och det gjorde åtminstone mig nyfiken. Genrebeteckningen är en mycket vid och svävande förklaring och långtifrån någon exakt vetenskap. På scen fick jag mig till livs musik och sång som i sedvanlig ordning, med alla dessa skickliga musiker, lät mycket bra fast det strikta låtformatet hade förvandlats till ett flöde utan början och slut. Konserten blev ett större äventyr än väntat och vi i publiken togs ibland med på spännande utflykter långt utanför fantasin.
   Musikalisk elegans och skicklighet, som var en huvudingrediens på konserten, är så mycket bättre live än på skiva. Det går naturligtvis att avfärda den här sinnesutvidgande musiken som typisk musikermusik men hade man, som undertecknad, en viss förkärlek till 70-talets symfonirock så gick det att upptäcka många vackra och effektiva sekvenser.

/ Håkan

Live At Heart: andra dagen/kvällen

Begåvade Niclas Ekholm imponerade på piano och gitarr med sina egna låtar.

Alla bilder: Anders Erkman
Foto: Olle UnengeNy triumf för Mathias Lilja med band. Nu på East West.

Den andra dagen på festivalen Live At Heart blev den första lik - fast ännu intensivare. Den var för min del dessutom fylld med några utomhusspelningar och framåt kvällen kom överraskningarna på rad i form av nyinsatta intressanta konserter.
   Efter en förstklassig lunch på Kungsgatan 1, som från ikväll är en av scenerna på Live At Heart, tog vi vägen förbi Våghustorget för att spontankolla några namn. Jag siktade in mig på Malmö-tjejgruppen The Bandettes, som jag skulle recensera på torsdagskvällen, men fick också höra och se några andra band.
   Vi kom för att upptäcka att indiegruppen Doris Hopp från Borlänge inte riktigt stod upp mot förväntningarna. Lite tunn rockmusik till gruppens svenska texter. Men utomhusförutsättningar gjorde nog inte gruppen full rättvisa för jag hörde senare på kvällen folk som hade upplevt gruppen live inomhus och var fulla av beundran.
   Under Sister Chain & Brother Johns konsert tog vi en fika på närliggande Bara Vara innan jag gick tillbaka och inväntade The Bandettes. Fick under tiden uppleva för mig helt okända Toot Toot som faktiskt härstammar från Finland. På bara elgitarr och trummor bjöd de på ett verkligen explosivt framträdande som var riktigt underhållande och oförklarligt nog nästan fulländat med bara två killar på scen. Jag ramlade senare på kvällen in på East West inför Mathias Liljas snabbt annonserade spelning och fick se Toot Toot avsluta sin spelning inför en mycket stor publik.
   Sedan var dags för The Bandettes på Våghustorgsscenen - och inget hände. Inga flickor på plats och ingen information om varför. Några minuter över 16 kom tre tjejer springande försenade från Malmö. Fick snabbt upp sina instrument och började framföra sin lättsamma pop. För det är ju popgenren de tillhör och inte americana som det står i Live At Heart-programmet. Deras lätt flyktiga musik blåste nästan bort på utomhusscenen men de fick stor revansch på kvällen (se recension här imorgon).
   Kvällsaktiviteterna inleddes på Clarion Hotell med House Of Songs där en mängd duktiga låtskrivare från olika delar av världen samlats för att skriva låtar tillsammans. Många intressanta låtar, många spännande kombinationer och en rad spännande ansikten. Det var kul att se örebroaren Joacim Dubbelman som en del i detta kollektiv och även sensationellt att höra Bobby Sant sjunga på svenska.
   Låtskrivarna avlöstes på scen av David Södergrens Hot Five som överraskade stort i mina öron. Härlig Pogues-pumpande folkrock med svenska ofta berättande texter. Oerhörd energi i bandet där mandolin och dragspel (spelad av min förre arbetskamrat Erik Mattson) spetsade till soundet.
   Efter det bandets fullständiga energiexplosion borde resten av kvällen ha bleknat bort. Men musik är ju inte bara energi och tempo så fortsättningen på torsdagskvällen blev allt annat än blek.
   Den på alla sätt begåvade Niclas Ekholm var ny programpunkt på Level där han på piano och akustisk gitarr presenterade sina egna låtar. "Gammalt skit och lite nytt", som han förklarade. Låtar på både svenska och engelska. Texter med mycket djup och fin personlig poesi som framfördes av en av Örebros bästa röster. Snabbt inkastad i programmet var han inte riktigt färdigrepeterad men det är alltid charm i oväntade avbrott på en konsert.
   Snabbt vidare till East West där Mathias Lilja med band på kort varsel fick hoppa in. En repris av onsdagskvällens konsert som fick full pott av mig i dagens Nerikes Allehanda. Det var en ytterst priviligierad chans att återse Mathias, hans oerhört kompetenta band och alla slagkraftiga låtar. Bland annat stod Rootsy-chefen Håkan Olsson och bara njöt av denna underbara musik. Ett samarbete där, kanske?
   Sedan började jobbet för min del denna kväll. Först Bandettes på Hotell Clarion (recension här imorgon alltså) och irländska The Mighty Stef på Stora Örebro (även där recension imorgon här) som fick avsluta kvällen och natten.

/ Håkan

Efterlängtad triumf för Lilja

Foto: Magnus Sundell
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 6/9 2013.

MATHIAS LILJA
Level/Live At Heart
4 september 2013

Det krävdes inga fyrverkerier för att starta Live At Heart på onsdagskvällen. Det räckte så bra med den lokale giganten Mathias Lilja med kompband och en rad starka originalsånger.
Mathias har tagit god tid på sig. Ska man räkna med garagerocksejouren i Strollers på 90-talet så närmar sig hans karriär 20 år. Det är just tack vare det långsamma utvecklandet som mångfasetterad artist han nu firar sin efterlängtade solotriumf. När sedan det egna låtskrivandet på onsdagskvällen visade sig vara en majoritet av den 40 minuter långa repertoaren på scen kändes det som om Mathias nu är en etablerad soloartist.
   Mathias har under många år varit en makalös gitarrist i alla olika sammanhang men lämnade i onsdagskväll över de mest hisnande musikaliska uttrycken till sitt lilla stabila kompband, Clas Olofsson på sina eleganta steelgitarrer, Fredrik Landhs många gånger fjäderlätta trummor och Henrik Winds till synes enkla men suveräna basspel-
   Steget upp till nivån som personlig soloartist ligger i hans egenskrivna material, låtarna som ska fylla soloalbumet som kommer i höst, och en underbart soulstänkt röst. Materialet har, vad jag förstår, slipats i oändlighet och får nu äntligen möta offentligheten i sin helhet. Hans låtskrivande är inte fri från influenser av andra låtskrivare, kanske främst Townes Van Zandt.
   Men i onsdagskväll var det åtta av Mathias egna låtar som spelade en stor och viktig huvudroll. I det klockrena ljudet var det många fina musikerinsatser som spetsade till underbara låtar som "Don't fade on me", "Give it all away" och "I will stay". Sånger och ett fantastiskt framförande som gav den numera allmängiltiga genren singer/songwriter en ny och skinande vacker dimension.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.