Blogginlägg från 2013-09-09

Sammanfattning av Live At Heart 2013

Postad: 2013-09-09 09:34
Kategori: Live at Heart



Festivalbandet, som befunnit sig runt handleden i drygt fyra dygn, ligger där sönderklippt på golvet i den skarpa och vemodiga höstsolen och ackrediteringen är upphängd på plats som en liten trofé. Live At Heart är slut och det är dags att sammanfatta helheten, den totala succén och raden av fantastiska konsertupplevelser. Har absolut inga exakta fakta att luta mig emot men magkänslan talar för att årets upplaga av Live At Heart, den fjärde, blev en publiksuccé både musikaliskt och bokstavligen. Festivalen överträffar sig själv för varje år.
   Nu är det dags för en sammanfattning av dessa intensiva dygn som har pÃ¥gÃ¥tt sedan i onsdags i de centrala delarna av Örebro. Jag har själv rapporterat dag för dag pÃ¥ den här sidan, onsdag, torsdag, fredag och lördag. Där har jag redovisat de allmänna upplevelserna av bÃ¥de konserter och händelser runt om. Dessutom har jag recenserat sju konserter i Nerikes Allehanda som ocksÃ¥ gÃ¥r att läsa här.
   FrÃ¥n Mathias Lilja (5+) via Pete & the Poets (3+), The Bandettes (3+), The Mighty Stef (3+) och Black River String Band (4+) till Basko Believes (3+) och Landstrom (4+) var det genomgÃ¥ende väldigt hög klass pÃ¥ konserterna.
   Förutom kvällsaktiviterna pÃ¥ krogar och konsertlokaler besökte jag vid nÃ¥gra tillfällen även utomhusscenen pÃ¥ VÃ¥ghustorget. Precis utanför det officiella Live At Heart-programmet arrangerades ytterligare musikarrangemang och jag prickade där in en trädgÃ¥rdsspelning pÃ¥ Skolgatan och ett skivbolagsevent (Rootsy) pÃ¥ Rosengrens Skafferi (utmärkt liten konsertlokal!) där fyra artister presenterade sina nya skivor.
   Under Live At Hearts fyra festivaldagar sÃ¥g jag sammanlagt 27 konserter och det kan tyckas vara mycket och bÃ¥de intensivt, stressigt och en rejäl överdos i levande musik. Men dÃ¥ kan jag meddela att av festivalens runt 300 arrangerade konserter missade jag alltsÃ¥ över 270...

/ HÃ¥kan

Örjanssons emotionella explosion

Postad: 2013-09-09 09:21
Kategori: Live at Heart

Den här recensionen publicerades ursprungligen på na.se 9/9 2013.

BASKO BELIEVES
Teatercafét/Live At Heart
7 september 2013


Som vi och några andra har diskuterat i några år var namnet Johan Örjansson inget bra namn på en artist. Varken här hemma i Sverige (där han nog ofta i folkmun fått namnet Örjan Johansson eller Esbjörnsson) och nu också utomlands (där han bland annat har turnerat med Israel Nash Gripka) har namnet varit förkastligt. Därför denna förändring av artistnamnet och jag kan väl tycka att det nya namnet är lite sådär.
   Johan Örjansson, som ÄR Basko Believes, avdramatiserade allt frÃ¥n scen i lördagskväll och menade att skillnaden mot tidigare bara var en hatt och en ny gitarr. Namnet var kopplat till ett hundnamn men det var ingen hemlighet, sa han. Men nÃ¥gon förklaring fick vi inte.
   Ã–rjansson är ju en av alla dessa artister som via uppträdanden pÃ¥ Live At Heart, under tre Ã¥r, nÃ¥tt ut till hela landet med sin musik. Nu har han inte direkt gjort det enkelt för sig med det nya materialet som var en stor del av repertoaren i lördagskväll.
   De nya lÃ¥tarna, hämtat frÃ¥n inspelningar han har gjort i Texas med bandet Midlake och kommer pÃ¥ skiva nästa Ã¥r, lät pÃ¥ det här stadiet snÃ¥rigt men personligt. I de gamla lÃ¥tarna, som fortfarande finns med i repertoaren, har han tagit ut svängarna rejält genom att stuva om arrangemangen till emotionella explosioner.
   Ã–rjanssons "nya karriär" satsar mer pÃ¥ det känslomässiga omrÃ¥det och mindre pÃ¥ det melodiska. Men det var full koncentration pÃ¥ bÃ¥de scen och bland den jublande publiken där det under framförandet var knäpptyst och fullsatt. Ingen sensommarvärme i världen kunde hindra folk frÃ¥n att gÃ¥ inomhus en tidig lördagskväll och lyssna pÃ¥ Basko Believes med ibland lÃ¥nga akustiska intron eller lÃ¥nga episka lÃ¥tar med vers pÃ¥ vers.
   Jag ska medge att jag inte svalde Örjanssons nya image lika lättvindigt som publiken men det är naturligtvis en fjäder i hatten pÃ¥ artisten i frÃ¥ga att han satsar mer pÃ¥ personlig utveckling än att ta den breda kommersiella vägen till succé.

/ HÃ¥kan

Ett mycket vackert ljudlanskap

Postad: 2013-09-09 09:14
Kategori: Live at Heart

Den här recensionen publicerades ursprungligen på na.se 9/9 2013.

LANDSTROM
Scandic Markurells/Live At Heart
7 september 2013


Det är ju med märkvärdig nyfikenhet som Håkan Olsson på Rootsy hittar sina nya favoriter långt uppe i Norrland. Redan på fredagskvällen presenterade han två kvinnliga fynd, Ellen Sundberg och Slow Fox, och på lördagskvällen var det plats på scen för duon Landstrom eller det äkta paret Carina Landin och Göran Lindström. På skiva spelar paret de flesta instrumenten själva men på scen fick de hjälp av både basist, gitarrist och trummis.
   Landstroms musik är varken lättillgänglig eller insmickrande, ofta fylld med dovt molldominerat skimmer, men är inte desto mindre vacker. Den spränger dessutom gränser och blev live sÃ¥ genreöverskridande att jag faktiskt stod och tänkte pÃ¥ en sÃ¥ avancerad musiker/ljudkonstnär som Daniel Lanois. Jag mÃ¥ste gÃ¥ utomlands för att hitta referenser i duons musik.
   Det fungerade verkligen bra pÃ¥ skiva men det har inte varit helt naturligt och enkelt att flytta över deras sound och arrangemang till scen framför en levande och i det här fallet knapphändig publik pÃ¥ cirka tio. I sina mest mörka stunder blev det kanske lite väl introvert och händelsefattigt. Men ljudlandskapet de musikaliskt mÃ¥lade upp, med hjälp av Carinas röst, var i olika sekvenser ocksÃ¥ mycket vackert i sin vemodiga prägel.
   Spännande duo och spännande musik som är lite krävande för det otränade musikörat men för oss som levt med deras musik sedan i vÃ¥ras var det ytterst välkommet att möta Landstrom pÃ¥ en scen i Örebro.
   Skivan tog mig mÃ¥nga lyssningar innan jag tog den till mitt hjärta. PÃ¥ konsert finns inte samma möjligheter till repeat men när de suggestiva arrangemangen mötte drivet pÃ¥ slutet i "From across the border" var det bÃ¥de gudomlig och tajt rockmusik.

/ HÃ¥kan

90:#33 Dig my mood

Postad: 2013-09-09 07:56
Kategori: 90-talets bästa

NICK LOWE: Dig my mood (Demon, 1998)

90-talet var till stora delar decenniet när Nick Lowe blev en seriös vuxenartist, han gick från det där poppigt ordvrickande och kvicktänkta popmelodier till ett vuxenspråk i ofta lugna och stilla nästan jazzinfluerade tempon. Det var under 90-talet som Nick grundlade framgångarna som skulle blomma upp ordentligt på 2000-talet.
   "Dig my mood", uppföljaren till den liknande "The impossible bird" (1994), doftar till bÃ¥de titel och arrangemang jazz och är musikaliskt en genomgÃ¥ende lÃ¥gmäld och lÃ¥ngsam skiva. Med överraskande korta lÃ¥tar, bara fem av tolv lÃ¥tar pÃ¥ skivan är över tre minuter
   SingellÃ¥ten som kom att representera hela albumet var "You inspire me" och var sÃ¥ där jazzigt loj men är snarare en klassisk evergreen än pop eller jazz. Där Geraint Watkins spelar ett typiskt cocktailpiano pÃ¥ sina tangenter.
   Historiskt sett har de flesta lÃ¥tarna pÃ¥ "Dig my mood" inte blivit nÃ¥gra stora klassiker i Nick Lowes numera stora repertoar. Det är egentligen bara tvÃ¥ lÃ¥tar, "What lack of love has done" och "Man that I've become", som trängt sig in i hans scenrepertoar pÃ¥ senare Ã¥r. Den senare lÃ¥ten är som ännu en lÃ¥t skriven till Johnny Cash och tempot med den lÃ¥gt stämda gitarren passar ju ocksÃ¥ in i sammanhanget.
   Steve Donnelly gör här entré som gitarrist i Nick Lowe-gänget. Donnelly är engelsmannen som spelat med bÃ¥de Elvis Costello, Sheryl Crow och Suzanne Vegas turnégrupp. Men även Geraint Watkins, som spelar piano, orgel och dragspel pÃ¥ skivan, spelar gitarr pÃ¥ skivan. Watkins och trummisen Robert Treherne är gamla kompmusiker till Lowe. Treherne fanns med redan pÃ¥ 80-talet under namnet Bobby Irwin.
   Saxofonisten Nick Pentelow, som spelat i mÃ¥nga olika sammanhang bland annat i Wizzard och bakom Steve Gibbons, sätter ytterligare jazztouch pÃ¥ nÃ¥gra spÃ¥r.
   Lowe har även lyckats stoppa in nÃ¥gra intressanta och mindre kända covers pÃ¥ sin skiva. "Cold grey light of dawn" härstammar frÃ¥n slutet av 60-talet när lÃ¥tskrivaren och r&b-artisten Ivory Joe Hunter försökte sig pÃ¥ en countrykarriär. När Lowe spelade in och gav ut Henry McCulloughs "Failed christian" var det en originallÃ¥t. Men lÃ¥ten, med de intressanta textraderna "I'm a Failed Christian/I don't go to church/I smoke and I drink/And I lie and I curse", skulle släppas med lÃ¥tskrivaren senare under 1998. Irländaren McCullough är mest känd som gitarrist i Wings i början pÃ¥ 70-talet.
   Lowe har producerat "Dig my mood" tillsammans med teknikern Neil Brockbank, ett team som inledde sitt samarbete pÃ¥ "The impossible bird" och fortfarande jobbar tillsammans pÃ¥ Lowes skivor.

YouTube: "Man that I've become".


/ HÃ¥kan




Beatles (63)
Blogg (529)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (80)
Konserter (243)
Larm (20)
Listor (57)
Maxi12" (35)
Minns (177)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< September 2013 >>
Må Ti On To Fr Lö Sö
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30            

Mikael Bodin 11/10: Jag var också på plats i den bastuliknande arenan och fick uppleva vad som ver...

Mikael Bodin 11/10: Jag var pÃ¥ en av Tyrolspelningarna och en pÃ¥ TrädgÃ¥rn i Göteborg och kan hÃ...

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Mikael Johansson 27/06: Var där i konserthuset 1977, 16 år gammal. Visste inte riktigt vad som väntad...

Kjell J 16/06: Kolla gärna in denna ytterst förträffliga Youtube-kanal:@YesterdaysPapers (ti...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.