Blogginlägg från 2013-09-08

Live At Heart: fjärde dagen/kvällen

Postad: 2013-09-08 20:44
Kategori: Live at Heart

Foto: Magnus SundellRootsy presenterade fyra nya skivor med fyra av sina artister.

Foto: Carina ÖsterlingOlle och Richard på Rootsy-event.


En koncentrerad Olle Unenge tajmar in Simon och Kajsa i Richard Lindgren Band.



Med fantastisk röst sjöng Richard Lindgren sina nya låtar från dagsfärska albumet "Driftwood (the 309 sessions)".

Bilder: Anders ErkmanRichard Lindgren Band samlade för en konsert med många nya låtar. Från vänster Richard, Olle, Simon, Kajsa och Robin.

Tanken var att ta det lugnt på lördagen, slappna av och vila från musik men plötsligt stod vi framför den intressanta Live At Heart-utomhusscenen på Våghustorget. Solen och värmen gjorde att vi fick leta skugga (i september!) samtidigt som Favorite Hippies, svenskt rockband med norrländska rötter och Rootsy-kontrakt, förberedde sitt korta scenframträdande.
   När Rootsy-chefen HÃ¥kan Olsson var pÃ¥ plats sparkade den elektriska kvartetten igÃ¥ng sina lÃ¥tar. Ett fylligt och mycket välspelat kort set där Örjan Mäki visade med bÃ¥de gitarr och röst att det vilar Neil Young-influenser i deras musik. Hursomhelst mycket trygg och bra rockmusik vilket jag kunde konstatera redan pÃ¥ skivan "Sidekick stories" som släpptes i veckan.
   Sedan var det trots allt lunch och vila som gällde innan Rootsys releaseevenemang pÃ¥ Rosengrens Skafferi pÃ¥ eftermiddagen lockade till sig intresserade. Ett underbart litet ansprÃ¥kslöst arrangemang där nya skivor med Favorite Hippies, Slow Fox, Ellen Sundberg och Richard Lindgren skulle uppmärksammas i samband med att artisterna framförde fyra-fem aktuella lÃ¥tar live.
   Favorite Hippies inledde och var lite mindre elektriska i Rosengrens mycket gemytliga lilla lokal som framstod som perfekt för mindre musikaliska sammankomster. Mäki hade inledningsvis tagit fram den akustiska gitarren men det blev inte mindre rock eller färre Neil Young-influenser för det.
   Slow Fox-systrarna sjöng textrader som "If I could learn to sing" ochdet blev väl den dagens understatement. DÃ¥ fick jag känslan att Slow Fox är den svenska motsvarigheten med ett annat systerpar, Kate & Anna McGarrigle. Och Sofia Henricssons sätt att hitta de exakt rätta tonerna genom att knipa med ögonen börjar bli en klassiker.
   Ellen Sundberg, som i vanliga fall har ett helt kompband omkring sig, hade enbart Johan Arveli pÃ¥ banjo med sig. BÃ¥de Slow Fox och Ellen Sundberg gjorde det märkliga valet att pÃ¥ en tillställning som ska promota tvÃ¥ nya skivor framföra lÃ¥tar som inte finns med pÃ¥ skivan. I högsta grad egensinnigt och överraskande och med all säkerhet välsignat av skivbolagschefen Olsson.

Så kom eftermiddagens på förhand mest emotsedda inslag, Richard Lindgren, som tillsammans med Olle Unenge skulle presentera fyra låtar från den dagsfärska skivan "Driftwood (the 309 sessions)". Båda spelade gitarr och därför var pianolåtarna på nya skivan inte aktuella.
   Richard inledde med "A miracle like you", där Richard visade med vilken bravur han kan skriva kärlekslÃ¥tar som inte blir patetiska. Fortsatte med "Letting go of you" som berättar det motsatta förhÃ¥llandet hur det är att lämna allt bakom sig. Sedan kom Mississippi John Hurt-coverlÃ¥ten "Make me a pallet on the floor" innan avslutningslÃ¥ten, inklusive lite allsÃ¥ng, blev "Guinness song", hyllningen till den svarta irländska ölen.
   Michael Blair, en av lÃ¥tskrivarna i House Of Songs och seminarieledare under Live At Heart, som hade smygt in i lokalen sÃ¥g ut att gilla det han hörde och sÃ¥g. Blair har ju lite att jämföra med. Han har ju spelat med nÃ¥gra av rockvärldens allra största, bland mycket annat Tom Waits, Elvis Costello, Suzanne Vega, Leo Kottke och Marc Ribot. Och mÃ¥nga svenska artister eftersom han bor bÃ¥de i Stockholm och Los Angeles.
   Jag inledde kvällsaktiviteterna genom att recensera Basko Believes (Johan Örjansson) och Landstrom, kommer i Nerikes Allehandas papperstidning imorgon mÃ¥ndag. I övrigt blev lördagskvällen för mig en total Rootsy-dominerad kväll. Och fastnade därmed pÃ¥ Teatercaféet artist efter artist. Live At Heart bygger ju pÃ¥ principen att varje timme byta ställe, vandra lite och söka nya spännande artister och scener. Men mina recensionsuppdrag fanns pÃ¥ Teatercaféet och däremellan andra intressanta artister.
   Under en timme avvek jag ändÃ¥ till närliggande Scandic Grand Hotell för att uppleva Landstrom i den lilla och väldigt varma konferenslokalen Markurells. Den utflykten gjorde att jag missade trion Glimra men tjejerna var fortfarande kvar i lokalen när jag Ã¥tervände. Jag hamnade i ett mycket samsprÃ¥k med Annelie Roswall (längst till vänster pÃ¥ bilden ovan), en av trions tvÃ¥ gamla Ainbusk-medlemmar. Hon bor i Visby och tycker att Glimra är ett demokratiskt projekt där alla skriver lÃ¥tar och sjunger. Själv spelar hon dragspel och koffert, som hon uttrycker det.

Norska skönsjungande countrytjejen Hege Brynildsen, som följde sedan, framförde ett set tillsammans med musikern/trollkarlen Freddy Holm, på både akustisk slide, fiol och mandolin, och Omar Östli på akustisk gitarr. Hon blandade egna låtar, från hennes album "Hege", med några smakfulla covers. Bland annat en långsam version av Fred Roses fina "Blue eyes crying in the rain" som är mest känd med Willie Nelson och Hank Snows "It don't hurt anymore" som fanns med på Johnny Cashs sista skiva.
   Ã„ven Geraint Watkins "Only a rose" fanns med pÃ¥ repertoaren. LÃ¥ten hade framförts timmen tidigare av Glimra (som jag alltsÃ¥ missade) pÃ¥ svenska men nu blev det pÃ¥ engelska och Glimra-trion bjöds upp pÃ¥ scen för att sjunga med.
   Sedan kom Richard Lindgrens första och enda seriösa bidrag pÃ¥ den här festivalen. Nu med hela sitt kompband, alla örebroare, plus fioltjejen Kajsa Zetterlund som förstärkte för en kväll. Ambitionerna var stora, att spela senaste albumet frÃ¥n lÃ¥t 1 till lÃ¥t 8. Inledande tekniska problem satte krokben för det lovande konceptet sÃ¥ det blev, efter inledande "hitlÃ¥ten" och outsidern "Five pints and a wink from Gwendolyn", bara sex av skivans Ã¥tta lÃ¥tar.
   Underbara nya lÃ¥tar som förutom nÃ¥gra covers, den irländska "I wish I had someone to love me" och John Hurts "Make me a pallet on the floor", var starka originallÃ¥tar av lÃ¥tskrivarproffset Lindgren. Inte ens tekniska strul med pianot kunde störa skönheten i hans mycket, mycket fina titellÃ¥t. En melodi som redan är en evergreen i mina öron.
   Med hjälp av Kajsa, Olle Unenge, gitarr, Simon Nyberg, mandolin/banjo, och Robin Mossberg, stÃ¥bas, fick Richard all önskvärd musikalisk uppbackning. Ett kompband som växer ihop med Richards lÃ¥tar och sound för varje spelning.
   Det har varit lÃ¥nga kvällar och mÃ¥nga sena nätter pÃ¥ alla Live At Heart-dagar och efter Richards framträdande blev det nästan godnatt med alla ambitioner att gÃ¥ vidare, leta nya lokaler och upptäcka spännande artister. SÃ¥ under Landstroms set, som jag redan hade upplevt nÃ¥gra timmar innan i en annan lokal, när tempot sänktes blev vi en aning sega och lät deras program avslutas innan vi sakta tog vÃ¥r mats ur skolan, tackade HÃ¥kan för tvÃ¥ fantastiska kvällar och tog adjö av Richard, hans fästmö Anita och Olle
   Ã„ven denna kväll tackade vi vänligt men bestämt nej till nÃ¥gon typ av fortsättning pÃ¥ mc-klubb pÃ¥ öster och istället stillsamt och eftertänksamt vandra hemÃ¥t i den svarta septembernatten.

/ HÃ¥kan

Live At Heart: tredje kvällen forts.

Postad: 2013-09-08 14:37
Kategori: Live at Heart

Foto: Olle UnengeBlack River String Band med Tullamore-brödernas Kajsa Zetterlund som tillfällig medlem. Övriga medlemmar från vänster: Anton Magnusson, dobro, Simon Nyberg, gitarr, Erling Bronsberg, banjo och sång, och Philip Jorstig, bas.



Sara Nordenberg med ett fantastiskt band bakom sig. Här tillsammans med Clas Olofsson.




Tullamore Brothers på Stora Hotellet. Hela bandet, Kajsa i högform och gästande Richard Lindgren.


Bilder: Anders ErkmanEllen Sundberg med band imponerade på Live At Heart-festivalen

Jag avbröt min regelbundna rapportering från Live At Heart tidigt i fredagskväll med att berätta om den halvofficiella trädgårdsspelningen på Skolgatan. Kan nu även visa ytterligare en bild från Anders Larsens arrangemang i sin trädgård (se ovan). Där har Black River String Band, som uppträdde tillsammans med Tullamore Brothers, fått en tillfällig medlem i Kajsa Zetterlund, tillfälligt inlånad från just Tullamore-bröderna.
   I samband med det här arrangemanget kom även Richard Lindgren pÃ¥ besök och kunde överlämna (se bild till höger)ett rykande färskt exemplar till mig av sitt nya album "Driftwood (The 309 sessions)". Skivan smygsläpps under Live At Heart-festivalen men kommer officiellt först i slutet pÃ¥ september.
   BÃ¥da banden följde varandra sedan upp till Stora Hotellets festsal där de skulle spela senare pÃ¥ kvällen. I denna fina lokal med ljuskronor och högt i tak blev konsertljudet inte bra och jag fÃ¥r vara glad att jag sÃ¥g banden pÃ¥ ett naturligt sätt i en trädgÃ¥rd.
   Innan Stora Hotellet cyklade vi till StadsträdgÃ¥rden där Sara Nordenberg uppträdde tillsammans med Örebrokillarna Clas Olofsson, alla stränginstrument, Fredrik Landh, bas, och Mikael Dahlén, trummor, plus pianisten Peter Hallström som för övrigt skulle göra ett eget set i samma lokal (som vi missade) direkt efter Sara.
   Ã„nnu en fläckfri insats frÃ¥n detta underbara kompband, som äntligen fick en respektabel presentation, som sammanlagt spelade i fem olika konstellationer under Live At Heart.
   Det var materialet frÃ¥n Saras album "Mine" som stod i centrum den här kvällen. FrÃ¥n jazzigt till popinfluerat och ibland nästan hitmässigt som i helt underbara "Sweet refrain".
   Black River String Band, som jag recenserade i Nerikes Allehanda (här), följdes naturligt av Tullamore Brothers pÃ¥ Stora Hotellets scen. I sedvanlig ordning bjöd de pÃ¥ en mängd gamla traditionella irländska folklÃ¥tar och när allt började bli en upprepning av alla deras tidigare konserter kom en stor och oväntad överraskning.
   Upp pÃ¥ scen steg Richard Lindgren frÃ¥n Malmö och sjöng sin egen irländska visa "Guinness song", en lÃ¥t hämtad frÃ¥n ovannämnda nya album med Richard, tillsammans med bandet. En allsÃ¥ngslÃ¥t redan första gÃ¥ngen man hör den. Samtidigt serverades det Guinness till alla gruppmedlemmarna direkt frÃ¥n baren pÃ¥ Bishop's Arms.
   Efter Storan for vi till Teatercaféet och den första av tvÃ¥ Rootsy-kvällar där skivbolaget frÃ¥n Malmö med HÃ¥kan Olsson i spetsen presenterade sina artister. Av naturliga skäl missade vi kvällens inledning och kom lagom till de albumdebuterande artisterna Slow Fox och Ellen Sundberg.
   PÃ¥ skivan "Like the birds" omger sig Sofia Henricsson, som ÄR Slow Fox, med ett omsorgsfullt kompband men pÃ¥ scen var det huvudsakligen bara hon pÃ¥ gitarr och sÃ¥ng och hennes syster Fanny pÃ¥ mandolin och sÃ¥ng. DÃ¥ kläddes alla hennes sÃ¥nger, som pÃ¥ skiva i mina öron blir lite för arrangerade, av och blev till en hänförande enhet. Lägg där till den totala naturligheten i mellansnack och presentation och det svenska folket kan fÃ¥ en ny idol.
   I nÃ¥gra lÃ¥tar fick flickorna, som för övrigt sÃ¥g ut som hämtade frÃ¥n det oskuldsfulla 60-talet, hjälp av Ellen Sundbergs band och dÃ¥ kanske det blev lite väl tungt i arrangemangen.
   Albummaterialet dominerade givetvis men flickorna passade ocksÃ¥ pÃ¥ att framföra en lÃ¥t som inte kom med pÃ¥ skivan, "She feels sorry", för att den inte passade in i helheten. Men pÃ¥ konserten blev det nästan en av höjdpunkterna. Syster Fanny visade att man inte behöver vara en virtuos som Clas Olofsson för att kunna spela känsliga toner pÃ¥ mandolinen.
   Jämtländskan Ellen Sundberg efterträdde Slow Fox pÃ¥ Rootsy-scenen. Med ett charmigt norrländskt kompband, Johan Arveli, skicklig gitarrist, Robin Lindkvist, talför och rolig basist, och Magnus Vikberg, taktfast trummis, bakom sig blev det lite tyngre, lite starkare lÃ¥tar men fortfarande musik med stor personlighet. Den 20 Ã¥r unga Ellen imponerade stort med sin hemvävda humor och eget material som redan pÃ¥ debutalbumet "Black raven" visade sin styrka.
   När Ellen Sundberg hade avslutat sitt set hade klockan passerat midnatt och pÃ¥ vägen hem hoppade vi in pÃ¥ Clarion Hotell där Black River String hade sin andra spelning för kvällen. Där fick vi höra bandet i deras rätta miljö med en partyglad publik och den här gÃ¥ngen var ljudförutsättningarna sÃ¥ mycket bättre.
   Det talades i kulisserna om en nattfösare pÃ¥ en mc-klubb pÃ¥ öster men vi for hem för att nÃ¥gra timmar senare vakna upp till ännu en trevlig Live At Heart-dag.

/ HÃ¥kan

Ljudproblem sänkte glädjen

Postad: 2013-09-08 09:22
Kategori: Live at Heart


Bilder: Anders Erkman
Den här recensionen publicerades ursprungligen på na.se 10/9 2013.

BLACK RIVER STRING BAND
Stora Hotellet/Live At Heart
6 september 2013


Folk tjattrar intensivt om musikgenren old time-music och jag borde vara gammal nog att förstå vad de menar. Men jag gör inte det. Genrebeteckningar har i allmänhet i alla tider varit våghalsiga förklaringar på musik och i synnerhet nu under Live At Heart där gränsdragningar mellan olika musikstilar har varit ett rent vågspel.
   Ã–rebros stolthet pÃ¥ det pÃ¥stÃ¥dda omrÃ¥det, Black River String Band, tillhör tydligen old time-music-genren och det var en högst underhÃ¥llande konsert de bjöd pÃ¥.
   Black River String Band är alltsÃ¥ fantastiska svenska arvtagare pÃ¥ den urÃ¥ldriga musiktraditionen. Och det var verkligen en sinnesförhöjande upplevelse att se och höra bandet stÃ¥ pÃ¥ Stora Hotellets festsals scen ungefär samtidigt som Sverige slog Irland i fotboll. Men det var ocksÃ¥ just där i den festliga lokalen, kanske den snyggaste pÃ¥ hela Live At Heart, med sina mäktiga ljuskronor och högt i tak som akustik- och ljudproblemen uppstod som sänkte lite av glädjen.
   Yttre förutsättningar ska egentligen inte pÃ¥verka konsertupplevelsen men i fredagskväll blev just ljudet ett störande moment. Men vi människor vänjer oss, och publiken pÃ¥ Storan var verkligen överseende med de tekniska bristerna, men när det dök upp rundgÃ¥ngsliknande missljud blev det jobbigt för öronen.
   Det känns orättvist att ägna sÃ¥ mycket tid och plats Ã¥t missförhÃ¥llandet under konserten sÃ¥ vi tog vägen förbi Clarion Hotell senare pÃ¥ kvällen för att försäkra mig om bandets kvalitéer. Och kunde verkligen njuta av det underbara samspelet mellan, frÃ¥n vänster, akustisk gitarr/liggande dobro, mandolin, banjo, fiol och stÃ¥bas. En i mina öron rent magisk kombination.

/ HÃ¥kan




Beatles (63)
Blogg (529)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (80)
Konserter (243)
Larm (20)
Listor (57)
Maxi12" (35)
Minns (177)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< September 2013 >>
Må Ti On To Fr Lö Sö
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30            

Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...

Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...

Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...

Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...

Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Mikael Johansson 27/06: Var där i konserthuset 1977, 16 år gammal. Visste inte riktigt vad som väntad...

Kjell J 16/06: Kolla gärna in denna ytterst förträffliga Youtube-kanal:@YesterdaysPapers (ti...

Valbobo 10/06: 1970 spelade faktiskt Cilla Black in en cover på Olles Det gåtfulla folket. Ko...

Andreas Lundell 19/05: Svensk pappa och irländsk mamma kan man väl klämma in....

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.