Blogginlägg från 2013-09-08

Live At Heart: fjärde dagen/kvällen

Foto: Magnus SundellRootsy presenterade fyra nya skivor med fyra av sina artister.

Foto: Carina ÖsterlingOlle och Richard på Rootsy-event.


En koncentrerad Olle Unenge tajmar in Simon och Kajsa i Richard Lindgren Band.



Med fantastisk röst sjöng Richard Lindgren sina nya låtar från dagsfärska albumet "Driftwood (the 309 sessions)".

Bilder: Anders ErkmanRichard Lindgren Band samlade för en konsert med många nya låtar. Från vänster Richard, Olle, Simon, Kajsa och Robin.

Tanken var att ta det lugnt på lördagen, slappna av och vila från musik men plötsligt stod vi framför den intressanta Live At Heart-utomhusscenen på Våghustorget. Solen och värmen gjorde att vi fick leta skugga (i september!) samtidigt som Favorite Hippies, svenskt rockband med norrländska rötter och Rootsy-kontrakt, förberedde sitt korta scenframträdande.
   När Rootsy-chefen Håkan Olsson var på plats sparkade den elektriska kvartetten igång sina låtar. Ett fylligt och mycket välspelat kort set där Örjan Mäki visade med både gitarr och röst att det vilar Neil Young-influenser i deras musik. Hursomhelst mycket trygg och bra rockmusik vilket jag kunde konstatera redan på skivan "Sidekick stories" som släpptes i veckan.
   Sedan var det trots allt lunch och vila som gällde innan Rootsys releaseevenemang på Rosengrens Skafferi på eftermiddagen lockade till sig intresserade. Ett underbart litet anspråkslöst arrangemang där nya skivor med Favorite Hippies, Slow Fox, Ellen Sundberg och Richard Lindgren skulle uppmärksammas i samband med att artisterna framförde fyra-fem aktuella låtar live.
   Favorite Hippies inledde och var lite mindre elektriska i Rosengrens mycket gemytliga lilla lokal som framstod som perfekt för mindre musikaliska sammankomster. Mäki hade inledningsvis tagit fram den akustiska gitarren men det blev inte mindre rock eller färre Neil Young-influenser för det.
   Slow Fox-systrarna sjöng textrader som "If I could learn to sing" ochdet blev väl den dagens understatement. Då fick jag känslan att Slow Fox är den svenska motsvarigheten med ett annat systerpar, Kate & Anna McGarrigle. Och Sofia Henricssons sätt att hitta de exakt rätta tonerna genom att knipa med ögonen börjar bli en klassiker.
   Ellen Sundberg, som i vanliga fall har ett helt kompband omkring sig, hade enbart Johan Arveli på banjo med sig. Både Slow Fox och Ellen Sundberg gjorde det märkliga valet att på en tillställning som ska promota två nya skivor framföra låtar som inte finns med på skivan. I högsta grad egensinnigt och överraskande och med all säkerhet välsignat av skivbolagschefen Olsson.

Så kom eftermiddagens på förhand mest emotsedda inslag, Richard Lindgren, som tillsammans med Olle Unenge skulle presentera fyra låtar från den dagsfärska skivan "Driftwood (the 309 sessions)". Båda spelade gitarr och därför var pianolåtarna på nya skivan inte aktuella.
   Richard inledde med "A miracle like you", där Richard visade med vilken bravur han kan skriva kärlekslåtar som inte blir patetiska. Fortsatte med "Letting go of you" som berättar det motsatta förhållandet hur det är att lämna allt bakom sig. Sedan kom Mississippi John Hurt-coverlåten "Make me a pallet on the floor" innan avslutningslåten, inklusive lite allsång, blev "Guinness song", hyllningen till den svarta irländska ölen.
   Michael Blair, en av låtskrivarna i House Of Songs och seminarieledare under Live At Heart, som hade smygt in i lokalen såg ut att gilla det han hörde och såg. Blair har ju lite att jämföra med. Han har ju spelat med några av rockvärldens allra största, bland mycket annat Tom Waits, Elvis Costello, Suzanne Vega, Leo Kottke och Marc Ribot. Och många svenska artister eftersom han bor både i Stockholm och Los Angeles.
   Jag inledde kvällsaktiviteterna genom att recensera Basko Believes (Johan Örjansson) och Landstrom, kommer i Nerikes Allehandas papperstidning imorgon måndag. I övrigt blev lördagskvällen för mig en total Rootsy-dominerad kväll. Och fastnade därmed på Teatercaféet artist efter artist. Live At Heart bygger ju på principen att varje timme byta ställe, vandra lite och söka nya spännande artister och scener. Men mina recensionsuppdrag fanns på Teatercaféet och däremellan andra intressanta artister.
   Under en timme avvek jag ändå till närliggande Scandic Grand Hotell för att uppleva Landstrom i den lilla och väldigt varma konferenslokalen Markurells. Den utflykten gjorde att jag missade trion Glimra men tjejerna var fortfarande kvar i lokalen när jag återvände. Jag hamnade i ett mycket samspråk med Annelie Roswall (längst till vänster på bilden ovan), en av trions två gamla Ainbusk-medlemmar. Hon bor i Visby och tycker att Glimra är ett demokratiskt projekt där alla skriver låtar och sjunger. Själv spelar hon dragspel och koffert, som hon uttrycker det.

Norska skönsjungande countrytjejen Hege Brynildsen, som följde sedan, framförde ett set tillsammans med musikern/trollkarlen Freddy Holm, på både akustisk slide, fiol och mandolin, och Omar Östli på akustisk gitarr. Hon blandade egna låtar, från hennes album "Hege", med några smakfulla covers. Bland annat en långsam version av Fred Roses fina "Blue eyes crying in the rain" som är mest känd med Willie Nelson och Hank Snows "It don't hurt anymore" som fanns med på Johnny Cashs sista skiva.
   Även Geraint Watkins "Only a rose" fanns med på repertoaren. Låten hade framförts timmen tidigare av Glimra (som jag alltså missade) på svenska men nu blev det på engelska och Glimra-trion bjöds upp på scen för att sjunga med.
   Sedan kom Richard Lindgrens första och enda seriösa bidrag på den här festivalen. Nu med hela sitt kompband, alla örebroare, plus fioltjejen Kajsa Zetterlund som förstärkte för en kväll. Ambitionerna var stora, att spela senaste albumet från låt 1 till låt 8. Inledande tekniska problem satte krokben för det lovande konceptet så det blev, efter inledande "hitlåten" och outsidern "Five pints and a wink from Gwendolyn", bara sex av skivans åtta låtar.
   Underbara nya låtar som förutom några covers, den irländska "I wish I had someone to love me" och John Hurts "Make me a pallet on the floor", var starka originallåtar av låtskrivarproffset Lindgren. Inte ens tekniska strul med pianot kunde störa skönheten i hans mycket, mycket fina titellåt. En melodi som redan är en evergreen i mina öron.
   Med hjälp av Kajsa, Olle Unenge, gitarr, Simon Nyberg, mandolin/banjo, och Robin Mossberg, ståbas, fick Richard all önskvärd musikalisk uppbackning. Ett kompband som växer ihop med Richards låtar och sound för varje spelning.
   Det har varit långa kvällar och många sena nätter på alla Live At Heart-dagar och efter Richards framträdande blev det nästan godnatt med alla ambitioner att gå vidare, leta nya lokaler och upptäcka spännande artister. Så under Landstroms set, som jag redan hade upplevt några timmar innan i en annan lokal, när tempot sänktes blev vi en aning sega och lät deras program avslutas innan vi sakta tog vår mats ur skolan, tackade Håkan för två fantastiska kvällar och tog adjö av Richard, hans fästmö Anita och Olle
   Även denna kväll tackade vi vänligt men bestämt nej till någon typ av fortsättning på mc-klubb på öster och istället stillsamt och eftertänksamt vandra hemåt i den svarta septembernatten.

/ Håkan

Live At Heart: tredje kvällen forts.

Foto: Olle UnengeBlack River String Band med Tullamore-brödernas Kajsa Zetterlund som tillfällig medlem. Övriga medlemmar från vänster: Anton Magnusson, dobro, Simon Nyberg, gitarr, Erling Bronsberg, banjo och sång, och Philip Jorstig, bas.



Sara Nordenberg med ett fantastiskt band bakom sig. Här tillsammans med Clas Olofsson.




Tullamore Brothers på Stora Hotellet. Hela bandet, Kajsa i högform och gästande Richard Lindgren.


Bilder: Anders ErkmanEllen Sundberg med band imponerade på Live At Heart-festivalen

Jag avbröt min regelbundna rapportering från Live At Heart tidigt i fredagskväll med att berätta om den halvofficiella trädgårdsspelningen på Skolgatan. Kan nu även visa ytterligare en bild från Anders Larsens arrangemang i sin trädgård (se ovan). Där har Black River String Band, som uppträdde tillsammans med Tullamore Brothers, fått en tillfällig medlem i Kajsa Zetterlund, tillfälligt inlånad från just Tullamore-bröderna.
   I samband med det här arrangemanget kom även Richard Lindgren på besök och kunde överlämna (se bild till höger)ett rykande färskt exemplar till mig av sitt nya album "Driftwood (The 309 sessions)". Skivan smygsläpps under Live At Heart-festivalen men kommer officiellt först i slutet på september.
   Båda banden följde varandra sedan upp till Stora Hotellets festsal där de skulle spela senare på kvällen. I denna fina lokal med ljuskronor och högt i tak blev konsertljudet inte bra och jag får vara glad att jag såg banden på ett naturligt sätt i en trädgård.
   Innan Stora Hotellet cyklade vi till Stadsträdgården där Sara Nordenberg uppträdde tillsammans med Örebrokillarna Clas Olofsson, alla stränginstrument, Fredrik Landh, bas, och Mikael Dahlén, trummor, plus pianisten Peter Hallström som för övrigt skulle göra ett eget set i samma lokal (som vi missade) direkt efter Sara.
   Ännu en fläckfri insats från detta underbara kompband, som äntligen fick en respektabel presentation, som sammanlagt spelade i fem olika konstellationer under Live At Heart.
   Det var materialet från Saras album "Mine" som stod i centrum den här kvällen. Från jazzigt till popinfluerat och ibland nästan hitmässigt som i helt underbara "Sweet refrain".
   Black River String Band, som jag recenserade i Nerikes Allehanda (här), följdes naturligt av Tullamore Brothers på Stora Hotellets scen. I sedvanlig ordning bjöd de på en mängd gamla traditionella irländska folklåtar och när allt började bli en upprepning av alla deras tidigare konserter kom en stor och oväntad överraskning.
   Upp på scen steg Richard Lindgren från Malmö och sjöng sin egen irländska visa "Guinness song", en låt hämtad från ovannämnda nya album med Richard, tillsammans med bandet. En allsångslåt redan första gången man hör den. Samtidigt serverades det Guinness till alla gruppmedlemmarna direkt från baren på Bishop's Arms.
   Efter Storan for vi till Teatercaféet och den första av två Rootsy-kvällar där skivbolaget från Malmö med Håkan Olsson i spetsen presenterade sina artister. Av naturliga skäl missade vi kvällens inledning och kom lagom till de albumdebuterande artisterna Slow Fox och Ellen Sundberg.
   På skivan "Like the birds" omger sig Sofia Henricsson, som ÄR Slow Fox, med ett omsorgsfullt kompband men på scen var det huvudsakligen bara hon på gitarr och sång och hennes syster Fanny på mandolin och sång. Då kläddes alla hennes sånger, som på skiva i mina öron blir lite för arrangerade, av och blev till en hänförande enhet. Lägg där till den totala naturligheten i mellansnack och presentation och det svenska folket kan få en ny idol.
   I några låtar fick flickorna, som för övrigt såg ut som hämtade från det oskuldsfulla 60-talet, hjälp av Ellen Sundbergs band och då kanske det blev lite väl tungt i arrangemangen.
   Albummaterialet dominerade givetvis men flickorna passade också på att framföra en låt som inte kom med på skivan, "She feels sorry", för att den inte passade in i helheten. Men på konserten blev det nästan en av höjdpunkterna. Syster Fanny visade att man inte behöver vara en virtuos som Clas Olofsson för att kunna spela känsliga toner på mandolinen.
   Jämtländskan Ellen Sundberg efterträdde Slow Fox på Rootsy-scenen. Med ett charmigt norrländskt kompband, Johan Arveli, skicklig gitarrist, Robin Lindkvist, talför och rolig basist, och Magnus Vikberg, taktfast trummis, bakom sig blev det lite tyngre, lite starkare låtar men fortfarande musik med stor personlighet. Den 20 år unga Ellen imponerade stort med sin hemvävda humor och eget material som redan på debutalbumet "Black raven" visade sin styrka.
   När Ellen Sundberg hade avslutat sitt set hade klockan passerat midnatt och på vägen hem hoppade vi in på Clarion Hotell där Black River String hade sin andra spelning för kvällen. Där fick vi höra bandet i deras rätta miljö med en partyglad publik och den här gången var ljudförutsättningarna så mycket bättre.
   Det talades i kulisserna om en nattfösare på en mc-klubb på öster men vi for hem för att några timmar senare vakna upp till ännu en trevlig Live At Heart-dag.

/ Håkan

Ljudproblem sänkte glädjen

Bilder: Anders Erkman
Den här recensionen publicerades ursprungligen på na.se 10/9 2013.

BLACK RIVER STRING BAND
Stora Hotellet/Live At Heart
6 september 2013

Folk tjattrar intensivt om musikgenren old time-music och jag borde vara gammal nog att förstå vad de menar. Men jag gör inte det. Genrebeteckningar har i allmänhet i alla tider varit våghalsiga förklaringar på musik och i synnerhet nu under Live At Heart där gränsdragningar mellan olika musikstilar har varit ett rent vågspel.
   Örebros stolthet på det påstådda området, Black River String Band, tillhör tydligen old time-music-genren och det var en högst underhållande konsert de bjöd på.
   Black River String Band är alltså fantastiska svenska arvtagare på den uråldriga musiktraditionen. Och det var verkligen en sinnesförhöjande upplevelse att se och höra bandet stå på Stora Hotellets festsals scen ungefär samtidigt som Sverige slog Irland i fotboll. Men det var också just där i den festliga lokalen, kanske den snyggaste på hela Live At Heart, med sina mäktiga ljuskronor och högt i tak som akustik- och ljudproblemen uppstod som sänkte lite av glädjen.
   Yttre förutsättningar ska egentligen inte påverka konsertupplevelsen men i fredagskväll blev just ljudet ett störande moment. Men vi människor vänjer oss, och publiken på Storan var verkligen överseende med de tekniska bristerna, men när det dök upp rundgångsliknande missljud blev det jobbigt för öronen.
   Det känns orättvist att ägna så mycket tid och plats åt missförhållandet under konserten så vi tog vägen förbi Clarion Hotell senare på kvällen för att försäkra mig om bandets kvalitéer. Och kunde verkligen njuta av det underbara samspelet mellan, från vänster, akustisk gitarr/liggande dobro, mandolin, banjo, fiol och ståbas. En i mina öron rent magisk kombination.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.