Blogginlägg från 2013-09-23

"Lots of the Pops!"

THE TOR GUIDES
Lots of the Pops!
(Digit)

Den här skivan, som släpps just idag, är det tredje albumet från Östersundskonstellationen The Tor Guides som ÄR Torbjörn Pettersson med väldigt liten hjälp från några andra killar. Jag upptäckte "gruppen" på senaste skivan "Strawberries & chocolates" (2012) först i år, recension här, men deras historia inleddes redan 2007 med debutalbumet "Honeybees & tangerines".
   Deras precis aktuella tredjeskiva, som förresten fått undertiteln "Volume 1: Caught in a sweet refrain" som skvallrar om att det kan vara startskottet på en serie nya låtar eller album, följer upp förra albumet på ett ganska naturligt, väntat och inte så överraskande sätt. Tor Guides signum är fortfarande melodier man minns, fantastiskt arrangerade körer och rikligt med 10cc-influenser. Så traditionellt popmaterial kanske inte ska överraska eller välta hus.
   Popmusik kan, som så mycket annat, bättre beskrivas i bilder än ord, låt vara i glassiga superlativer. I Tor Guides fall är det enklare att gå in på deras officiella Facebook-sida där de på sin profilbild radat upp ett antal singelomslag som förklarar mycket var de hittat sin popinspiration. Boomtown Rats, Kirsty MacColl, Wreckless Eric, Phil Seymour, Elvis Costello, Nick Lowe med flera för att nu bara nämna några.
   Denne Torbjörn Pettersson, som inte på någon låt på det här albumet kopierar någon av de kända namnen ovanför, försöker däremot göra sin egen form av powerpop. Dock utan alltför överarrangerade gitarrarrangemang och energistinna låtmönster, som är mitt personliga mått på klassisk powerpop, men däremot med många rent melodiska höjdpunkter.
   Enligt texten i cd-häftet är det just singlar som är Petterssons största fascination och även ambition när han tillverkar sin behagligt finurliga popmusik ty nya albumet innehåller just en mängd presumtiva singlar. På rad. Han har dessutom hittat ett alldeles fantastiskt fint (och engelskt) samlingsnamn på sin läckra popmusik. "Grand hit parade deluxe" är ett både storslaget och passande (och inte så blygsamt) namn på Sveriges bästa popmusik från Östersund.
   I samma häfte får vi tips på några amerikanska namn som Pettersson uppenbart beundrar vilket gör att den positiva lyssnarupplevelsen totalt vidgas till att inkludera namn, för mig okända, som The Wellingtons, Mike Viola och Michael Carpenter. Vilket i samma stund rekommenderas att njuta av tillsammans med The Tor Guides. Lyssna och en ny, lustfylld och positiv värld öppnar sig.
   Men det gäller också Tor Guides tredje album som är så välgjort, poppassionerat inspelat och hederligt välskrivet. Bakom så enkla men snillrika titlar som "Dynamo", "Apricote" och "Happy" döljer sig raffinerad och varierad popmusik. Och på "Turquoise" tangeras gränsen till Brian Wilsons geniförklarade popmusik med stämsång av hög kvalité.

/ Håkan

90:#31 Automatic for the people

R.E.M.: Automatic for the people (Warner Bros, 1992)

Bakom ett av Anton Corbijns fulaste skivomslag döljer sig en R.E.M.-klassiker, en bland många. När Athens-gruppen släppte det här albumet 1992 hade jag följt bandet i tio år. Jag "bombarderades" nämligen med R.E.M.-promotionskivor från första stund av dåvarande skivbolaget CBS som distribuerade I.R.S.-etiketten i Sverige. Missade visserligen bandets startskott 1981 med singeln "Radio free Europe" men från maxi-ep:n "Chronic town" (1982) låg bandets skivor bland favoriterna utan att jag uppfattade dem som riktigt helgjutna.
   Bandets rykte växte för varje år och varje skiva på 80-talet och intresset hos de stora skivbolagen för denna kvartett bara ökade. Det stora kommersiella steget kom 1988 när det mäktiga Warner Bros tog över gruppen vars karriär pekade spikrakt uppåt. Först med albumet "Green", inklusive hitlåten "Stand", och sedan det definitiva genombrottet med singeln "Losing my religion" en månad innan albumet "Out of time" släpptes 1991.
   Där någonstans började R.E.M.:s utveckling till att bli en av 90-talets två största rockgrupper. (U2 var det andra namnet...) Inför skivan därpå, dagens aktuella "Automatic for the people", fanns det väl farhågor om att gruppen spekulativt skulle bygga vidare på hitkonceptet. Men alls icke så. R.E.M. var gruppen som skulle följa sitt hjärta mer än den kommersiella kortsiktiga vägen.
   "Automatic for..." är en förhållandevis lugn, dämpad och återhållsam skiva med överraskande bara tre uptempolåtar. Ett nästan anspråkslöst album som kom att sälja ofattbara 18 miljoner exemplar. Trots den stora avsaknaden av typiskt hitinfluerat material släpptes faktiskt hela sex singlar från skivan av vilka ingen nådde en högre placering än nr 28 ("Drive") i USA.
   Nej, R.E.M. var en stabil albumgrupp. En kvartett som hållit samman sedan de bildades 1980, Michael Stipe, sång, Peter Buck, gitarr, Mike Mills, bas, och Bill Berry, trummor. Från starten, och även på "Automatic for...", fanns det två extramusiker namngivna, Bertis Down IV och Jefferson Holt. De höll sig i bakgrunden men båda kunde ändå kalla sig "gruppens femte medlem". Det talades aldrig officiellt om vad deras uppgift i gruppen var men Down IV spelade lite trummor och Holt spelade bas och gitarr.
    Men officiellt hade Downs IV och Holt helt andra befattningar i R.E.M.-bolaget, rådgivare respektive manager. Under uppseendeväckande former fick Holt senare sparken från gruppen 1996 och Downs IV tog även över managerarbetet.
   "Automatic for..." må vara övervägande tillbakalutad musik men den är välgjord, extremt genomarbetad och inspelad i fem olika studior, bland annat i New Orleans. På fyra låtar förekommer det orkesterarrangemang signerade John Paul Jones, Led Zeppelin-basisten, som lyfter låtarna och skivans helhet.
   "Drive" inleder skivan musikaliskt lugnt och stilla fast texten lyder "Hey kids, rock and roll/Nobody tells you where to go, baby...". Ingen traditionell knockoutstart direkt. En meditativ och nästan hypnotisk start på ett album som sedan växer för varje sång.
   När jag lyssnade första gången 1992 på det här albumet förstod jag redan på andra låten "Try not to breathe" albumets totala styrka. Och fick på något sätt allt bevisat på låten därpå, "The sidewinder song" som hade både "Losing my religion"-tempo, "The lion sleeps tonight"-lånade sekvenser och monumentala stråkar. Redan här var albumet på väg att bli en klassiker.
   "Everybody hurts" har nog blivit albumets mest kända låt, lite sönderspelad, som den enastående ballad det är. Den suggestiva instrumentala parentesen "New Orleans instrumental no. 1" kunde ha sänkt skivan men den höga kvalitén fortsätter direkt med singer/songwriter-baserade "Sweetness follows", mandolinfestivalen i "Monty got a raw deal" och drömmande "Alabatross"-liknande "Star me kitten" innan två av skivans stora pärlor dyker upp.
   I "Man on the moon" avslutas de flesta textraderna med "yeah yeah" så effektivt och snyggt. "Nightswimming" ger ett ännu starkare intryck. Det ganska intensiva pianot (förmodligen Mills) och Stipes sång följs av ett fett stråkarrangemang. Sedan kommer blåsarna, hornen. Stort och mästerligt.

YouTube: "Man on the moon".


/ Håkan