Blogginlägg från april, 2020

INTERVJUER 74-94: Pelle Alsing/Clarence Öfwerman (1989)

Postad: 2020-04-08 07:52
Kategori: Intervjuer

JAG HAR UNDER VÅREN PUBLICERAT MÅNGA gamla intervjuer där namnen Pelle Alsing, trummisen, och Clarence Öfwerman, keyboardspelaren, flitigt har förekommit. Det började med Öfwerman-intervjun, från frebruari 1986, fortsatte med en Py Bäckman-intervju (del 1 och del 2), från juli/oktober 1986, där både Alsing och Öfwerman figurerade i kompbandet och sedan intervjun med bandet Passagerarna (där båda musikerna fanns med),-från december 1986.
   Våren 1989 var både Clarence Öfwerman och Pelle Alsing i högsta grad involverade i Roxettes plötsliga USA-succé när singeln ”The look” slog till och toppade Hot 100 8 april. Precis vid den tidpunkten gjorde det svenska coverbandet Nerge, Wind & Fire två besök i Örebro på Ritz, 6 och 13 april.
   Clarence och Pelle var medlemmar i Nerge, Wind & Fire, ett soulcoverband som leddes av Dave Nerge, och jag minns inte vid vilket konsertögonblick jag gjorde intervjun men jag har inga klara minnen av att vi pratade speciellt mycket om Roxette-framgångarna vid det tillfället. Märkligt men huvudfokus var ju på killarnas engagemang i egna bandet Passagerarna som var på väg till USA för att spela in nästa album.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/4 1989.

PASSAGERARE SOM ÅKER TILL USA

SOM MEDLEMMAR I HOBBYPROJEKTET Nerge, Wind & Fire har musikerna Pelle Alsing och Clarence Öfwerman gästat Örebro ett par gånger på sistone. Musiker som också ingår i framgångsrika Roxettes kompgrupp men har också ett alldeles eget band, Passagerarna, där de bara framför originalmaterial.
   Gruppen Passagerarna, som också innehåller Mats Persson, sång, Micke Jahn, gitarr, och Tommy Cassemar, bas, kompade sångaren/skådespelaren Johan Lindell på några album innan de själva egentligen var en grupp.
   1985 beslutade de sig för att bilda en egen grupp och tog namnet efter Lindells tredje album.
   Två album har Passagerarna bakom sig, ”100 steg” (1986) och ”Följer en stjärna” (1988). Skivor med bra, smart och modern pop som dock sålt miserabelt, ca 1500 ex per album.
   - Problem med distribution, tror Pelle är en av anledningarna. Senaste skivan spelades flitigt på radion men finns den inte i affärerna så hjälper inte det.
   Nu blickar dock Pelle och Clarence och övriga Passagerare fram mot nästa skiva, gruppens tredje album, som ska spelas in i USA och produceras på engelska.
   - 11 maj åker vi till Santa Monica i Kalifornien för att under sex veckor spela in skivan. Det är vår skivbolagschef, Tåtte Tennman, som har goda kontakter där och själv har en teori om att det är bättre ström där, berättar Pelle och Clarence och ler.
   Alla i bandet har skrivit låtar till nya skivan, även Pelle, men de flesta texterna har Johan Lindell skrivit.
   - Johan är Sveriges bästa textförfattre. Men Per Gessle, som skrivit en text på kommande skivan, är inte heller så dålig, säger Clarence.
   Passagerarna passar också på att spela några gig i USA. Ett par konserter i Ventura och Los Angeles är redan bokade.
   - När de sedan kommer på att det är jag som har producerat Roxette blir det väl ytterligare uppståndelse kan jag tänka mig, säger Clarence med lite stolthet i rösten. Det vore kul att utnyttja den framgången i Passagerarnas syfte.
   Pelle och Clarence är i allra högsta grad involverade i det fortsatta Roxette-äventyret, som musiker och producent.
   - När vi kommer hem från USA 20 juni åker vi direkt från Arlanda till repetitionsstudion för att förbereda Roxettes svenska sommarturné, säger Pelle.
   Sedan följer kanske ännu ett USA-äventyr för Pelle och Clarence. En höstturné för Roxette i det stora landet i väst ligger på planeringsstadiet.

/ Håkan

Mars 2020 på Håkans Pop

Postad: 2020-04-07 07:53
Kategori: Blogg

DET TOG MIG NÅGRA DAGAR ATT TA MIG IGENOM sammanfattningen av Håkans Pop under mars månad. Normalt är det gjort i en handvändning och gå ganska snabbt. Men just i år känns varje månad som ett år och den senaste månaden blev tyngre och allvarligare att sammanfatta än vanligt. Dels det plötsliga dödsfallet för min fotograferande vän Anders Erkman som dränerade mig på all energi och tog alla vakna sinnen i anspråk under några dagar och följande vecka. Dessutom är vi alla fångar, oavsett om vi är sjuka (som jag inte är) eller inte, i dessa dramatiska sjukdomsförlopp till höger och vänster som påverkar allt och alla. Därför blev det under mars av förklarliga skäl inga konsertbesök för min del.
   Eftersom Håkans Pop tycks vara minst drabbad av alla medier har den senaste månaden löpt på som vanligt med de återkommande fasta kategorierna ”00-talet bästa album”, ”Intervjuer 74-94” och ”Coverskivor” på måndagar, onsdagar respektive fredagar.
   Min favoritlista över 00-talets bästa album, som började i augusti förra året med plats 36, närmar sig slutet när jag i mitten på maj kommer presentera nummer ett. Under mars avslöjade jag placeringarna 7-11 där Anna Ternheim, Totta, Richard Lindgren, Robert Plant/Alison Krauss och Kent hamnade.
   Intervjuobjekten som återpublicerades under mars var Passagerarna, Thomas Pettersson, Pete Guzz och Hip Horace. Och coverskivorna jag skrev om var gjorda av Cyndi Lauper, Loggins & Messina, Van Morrison och Beau Brummels.
   I övrigt skrev jag inte så mycket utanför de givna ramarna förutom minnesorden om Anders Erkman. Som även blev en artikel på ett uppslag i lokaltidningen förra söndagen (se nedan).

UNDER MARS LYSSNADE JAG PÅ ETT FLERTAL nya skivor. Många bra men få riktigt starka album som jag kanske vill återvända till under resten av året. Det var till slut faktiskt två singlar som tog upp all min uppmärksamhet. Återkommer på slutet av den här texten med det.
   När jag under mars hade plöjt mig igenom de senaste skivorna med hiphop, elektronisk rock, västkustsurf, doom/psykedelia, punkrrock, indiepop, metalcore, syntpop, emopunk, psykrock, electropop och stonerrock hittade jag musik som gick att lyssna på. Nej, jag skojar naturligtvis. Jag lånade lite genrebeteckningar från GAFFA-sidan som inte direkt riktar sig mot min musiksmak. Men jag är ändå djupt fascinerad av hur musik kan beskrivas med så många olika ord.
   Amerikanen Jesse Malin har funnits med i mitt lyssnande liv ett bra tag nu. 2002 fanns han med på min årsbästalista, 2004 var han del av en Bruce Springsteen-hyllningsskiva och 2008 såg jag honom live utan att direkt däckas av hans framträdande. Men hans namn väcker ständig sympati. Förhoppningen på hans senaste skiva, ”Sunset kids”, ökade ungeför 100% för att det råkade vara Lucinda Williams som producerade den och hon har också varit med och skrivit några låtar.
   Förhoppningarna infriades inte riktigt på skivan i sin helhet. Malin är en rätt typisk americanaartist och gör sina låtar med stor ambition men lyckas, enligt min åsikt, bara ibland att vara riktigt intressant. ”Shane” (med Lucinda) och någon mer låt är toppenbra men i övrigt är albumet ganska normalt och medelmåttigt. Kanske ett större problem för genren americana i synnerhet än för Malin i allmänhet.
   Jag har som sagt lyssnat på många skivor under månaden, några helt godkända men ändå inte i sin helhet nominerade för någon framtida årsbästalista. Den återförenade gruppen Matthews' Souther Comfort har sin steelguitar och fin sång i centrum men jag saknar ett starkt låtmaterial på ”The new mine”. För mig okända Tussilago rör sig i atmosfärisk poplandskap men har glömt att skriva minnesvärda låtar. Basia Bulat brukar finnas med på mina årsbästalistor men ”Are you in love?” lyckas lite överraskande inte övertyga mig.
   Brian Fallon låter alldeles för mycket som en kopia av den stora favoriten Justin Currie på ”Local honey” och César Vidal drog åt sig mitt intresse först, hans gamla insatser som sångare i Caesars Palace är inte glömda, men soloskivan ”César Vidal” är bara delvis bra. Och Boomtown Rats är inte ens en skugga av sitt forna jag på comebackskivan ”Citizens of Boomtown”. Jag hade hört några strofer från Peter Bjorn and Johns nya ”Endless dream” men albumet når som helhet inte upp i några som helst nivåer. Inte så poppigt och fantastiskt som jag i min enfald trodde.
   John Hiatts dotter Lilly har naturligtvis framtiden för sig och jag tror hon kan fixa det men ”Walking proof” är mer lovande och intressant än bra och geniet Kleerup lyckas inte leva upp till några förhoppningar på ”2” som nästan helt saknar fungerande låtar. Några små detaljer kanske passar för några jinglar på tv men inte så mycket mer. Jag hade hört mycket gott om gruppen ROOKIE (ja de stavar sitt namn med uteslutande stora bokstäver) och deras powerpopinfluenser men musiken på albumet med samma namn är alldeles för tuff och högljudd rock för att passa in i mina powerpopöron.
   Ska jag utnämna någon skiva till månadens album så är det Maria McKees ”La Vita Nuova”. När jag tänker på hennes namn framträder albumet ”Life is sweet” (1996) för mina ögon och öron. Hon har inte gjort så mycket oförglömligt sedan dess, senaste skivan kom 2007, men får mig att överraskande bli däckad av nya albumet ”La vita nuova”. 1996 var det personlig rock som gällde men nya skivan låter för mina öron inte som rock eller ens popmusik.
   ”La vita nuova” är något helt annat och jag borde inte bli så imponerad av så poserande musik, så teatrala sångstämmor eller en så hög himmelsk svävande röst. När jag lyssnar blir det ingen överraskning att skivan jämförs med Scott Walker. Faktum är att ju mer jag lyssnar desto mer blir jag fast i både hennes stämma och hennes sätt att ta i med sångrösten. Skivan har ingen beröringspunkt med varken Lone Justice, hennes rockband en gång, eller de senare soloskivorna.
   Alla album till trots var det alltså två singlar, som släpptes mot slutet av mars, som helt överskuggade månadens skivutgivning i USA och i Sverige, ”Murder most foul” och ”Tillsammans i mörker” med Bob Dylan respektive Håkan Hellström.
   ”Murder most foul” är en nästan 17 minuter (16:54) lång Dylan-klassiker som doftar dignitet på ett sätt som jag sällan har hört från det hållet. Dylan citerar nästan den oändligt långa texten som huvudsakligen ackompanjeras av ett ödesmättat piano där stråkar och en ljuvligt spelad fiol som understryker den ljuvligt innerliga känslan. Sällan har 17 minuter gått så fort.
   Jag har hört mycket med Håkan Hellström, en majoritet bra på gränsen till fantastiska låtar har han bjudit på i närmare 20 år. Hans namn kändes lite sönderspelad när nya singeln ”Tillsamman i mörker” dök upp när den lite likgiltiga känslan krossades med bravur. Håkan sjunger lika slarvigt som vanligt. Men drivet i arrangemanget, de himmelska gitarrerna, är ju monumentalt och har ju stundtals en catchy struktur som känns lika fräsch efter femton lyssningar som efter premiärspelningen.



/ Håkan

00: #6. HÅKAN HELLSTRÖM

Postad: 2020-04-06 07:56
Kategori: 00-talets bästa

HÅKAN HELLSTRÖM: Känn ingen sorg för mig Göteborg (Virgin, 2000)

FÖR HELT NEUTRALA MUSIKLYSSNARE BLEKNAR kanske Håkans Hellströms debutalbum, ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”, i en så kallad nykter jämförelse med de övriga tre skivorna han gav ut på 00-talet. ”En debut som lovade gott om en karriär som hade mycket kvar att ge”, kanske kritiken kunde låta. Men jag vill bestämt hävda att utan den här så gott som sagolika och monumentalt starka förstaskivan hade Håkan Hellström aldrig nått de höjder och framgångar som han under de följande 20 åren kunde räkna in. Succéerna har avlöst varandra och det verkar inte finnas några gränser för hur många Ullevi-konserter Håkan Hellström kan göra på en sommar.
   Nåja, det går kanske att rent matematiskt räkna ut att Håkans övriga 00-album, ”Det är så jag säger det” (2002), ”Ett kolikbarns bekännelser” (2005) och ”För sent för edelweiss” (2008) med några oöverträffade enskilda låtar som starka argument, innehåller bättre produktion (namn som Björn Olsson och Jocke Åhlund gav givetvis tyngd åt soundet), mer genomarbetat låtmaterial och större aura kring artisten. Men jag vill ändå påstå att ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” innehållsmässigt är historiskt blytung när Sveriges pophistoria ska sammanfattas.
   Här finns låtar som aldrig kan strykas ur Håkans liverepertoar och mycket riktigt fanns ”En vän med en bil”, ”Ramlar”, ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” och ”Nu kan du få mig så lätt” med på setlistan på senaste Ullevi-konserten för nästan tre år sedan. Den sistnämnda låten, eller ”Vi två, 17 år” som också finns med på albumet, var det obligatoriska finalnumret på elva av de tolv konserter jag upplevde med Håkan mellan 2000 och 2011. Det säger det mesta om de nästan tjugo år gamla låtarnas odödliga värde.
   Jag var från första stund, för tjugo år sedan, ingen hängiven Håkan Hellström-fan. Tyckte första singeln (titellåten) var klart annorlunda och stod ut effektivt i radioskvalet när den spelades flitigt på min arbetskamrats transistorradio under sommaren 2000. Så udda att jag nog trodde att han var ännu en representant för den simpla men snart bortglömda kategorin one-hit-wonder.
   Albumet, som följde på hösten, kom ändå att fullständigt krossa mina fördomar och verkligen imponera med sin rad av genomgående starka låtar. Så personligt, så låtstarkt och med en så känslomässig attack att jag med lätthet däckades. Den imponerande kvalitén blev än mer påtaglig när Håkan började turnera där han på scen med all sin energi kunde pumpa upp låtmaterialet till himmelska nivåer.
   Håkan Hellströms tidiga framgångar var ju en tidigare okänd mix av falsksång och gränslös personlighet. 2000 var det i den svenska artistbranschen ännu så länge ganska tunnsått med vingliga sångröster soim rörde upp känslor och skapade motsättningar i tyckandet för och emot. Håkan besegrade galant den kritiken och gick med full kraft mot nya framgångar.
   För mig dök Håkan Hellström upp från ingenstans. Göteborgs nya generation av musiker och artister hade gjort entré under 90-talet (ni kan i artikeln för några veckor sedan om Joel Alme läsa namnen på många) och Håkan var ju en del av den utvecklingen. I samband med texten om Joel Alme fick jag möjlighet att höja upp Håkans anseende och rykte men musikaliskt höll han i slutet på 90-talet ändå en låg och ganska anonym profil.
   Håkan började spela trummor med Broder Daniel redan 1989 men lämnade det ännu oupptäckta men snart legendariska bandet 1995 och började spela några år med ett annat Göteborgsbaserat band, Honey Is Cool. Efter den sejouren var han 1997 tillbaka i Broder Daniel, nu som basist, men långt från sångmikrofonen. Nu var det bandet, med Henrik Berggren i spetsen, etablerat med två album bakom sig och på tredje skivan, ”Broder Daniel forever” (1998), körar Håkan tillsammans med Theodor Jensen.
   På den skivan kom Håkan i kontakt med producenten Mattias Glavå och 1999 börjar de spela in solodebutalbumet medan han fortfarande var Broder Daniel-medlem vilket han lite uppseendeväckande fortsatte med till 2002. Två år in i solokarriären!

Favoritlåt: "Dom dimmiga dagarna". Håkans solodebut har fyra starka singlar, ligger först på albumet, som dragplåster och det finns ytterligare exempel på kvalité i låtmaterialet på skivan. Men jag har däremot valt en av albumets mindre profilerade spår som min favorit, den avslutande ”Dom dimmiga dagarna”. En låt som så vitt jag vet Håkan Hellström aldrig har framfört på scen. En ballad som kryddas av Stefan Sporséns andäktigt vackra trumpet som ökar i intensitet och mot slutet förenas med la-la-la-allsång och ett nästan berusat blåsarrangemang (av Håkan och Timo Räisänen) som crescendo.
   Låten är ursprungligen skriven på engelska, ”Foggy days”, av The Plan (Theodor Jensen) och översatt till svenska av Håkan. Originalet släpps 2001 på albumet ”The Plan”.

/ Håkan

Blues Quality, bluespionjärer i Sverige

Postad: 2020-04-04 12:03
Kategori: Blogg


BLUES QUALITY hösten 1968: Från vänster: Pär David Johnson, bas, Mats Strömberg, orgel/piano/trumpet, Bosse Skoglund, trummor, Lasse Wellander, gitarr, och Peps, sång/munspel/gitarr.

PÅ HÅKANS POP HITTAR DU, BLAND MYCKET annat, de musikaliska historierna och biografierna. Där jag mer eller mindre detaljerat, med eller utan diskografi, skildrar artisters och gruppers karriärer. Ibland strikt kronologiskt men ibland, i dagens ämne, uppdelade i olika kapitel i en helt annan tidsföljd. Idag ska jag återberätta Örebrogruppen BLUES QUALITYS historia från mitten av 60-talet till 1970. För drygt tio år sedan skrev jag gruppen Natures hela historia på 70-talet, en musikalisk period som hade sina djupa rötter i – just det – Blues Quality.
   Som gruppnamn uppstod Blues Quality tidigt 1967 men var egentligen en naturlig fortsättning på gruppen T.S. People. Ett namn som många ville förklara som förkortning av Tommy Svensson People men Tommy hävdade i många år att T.S. kunde lika gärna stå för Tommy & Sjunne (Ferger), de två drivande medlemmarna i gruppen som då (1966) hade flera år bakom sig i olika Örebrogrupper.
   Gitarristen Tommy Svensson började spela 1962, först i The Robots och sedan i The Hi-Canes och fortsatte 1963 i gitarrbandet The Cyclones. Redan som 13-åring(!) blev trummisen Sjunne Ferger ”ungdomsidol” i The Alligators, en grupp som existerade fram till 1965 när Tommy och Sjunne bestämde sig för att bilda ett band tillsammans. Övriga medlemmar blev Mats Strömberg, orgel, och Torbjörn ”Tobbe” Andersson, bas.
   T.S. Peoples första engagemang var att åka på folkparksturné som kompband till Emile Ford. Sedan fortsatte bandet på egen hand och hade inledningsvis Tommy som sångare innan Per-Åke Måssebäck gjorde entré vid sångmikrofonen. Bandet fick flera tillfällen att visa upp sig som förband på utländska gästbesök i Örebro. Bland annat Kinks i september 1966, Troggs i november 1966, Downliners Sect i januari 1967 och på den stora skandalomsusade Rolling Stones-konserten i Ishallen på Annandag Påsk (27 mars) 1967. Tidigt 1967 hade bandet fått ny basist i Henry ”Henna” Larsson.
   Strax efter Rolling Stones-äventyret bytte T.S. People namn till Blues Quality. Sjunne var tidigt ute och förutsåg det sena 60-talets stora revival för blues. Repertoaren var nästan uteslutande engelska bluescovers och bandet ställde upp i 1967 års upplaga av Sveriges Radios Popbandstävling, som sändes i radioprogrammet Opopoppa från Skansen. Blues Quality gick till final 22 augusti och hamnade på en hedrande tredjeplats efter bandet Lucas (med Janne Lucas Persson) från Göteborg och Plupps(!) från Luleå.
   Framgångarna för Blues Quality i den tävlingen belönades med ett skivkontrakt som senare samma höst resulterade i bandets första singel.

1967
BLUES QUALITY
Rock me
(B.B. King-Joe Josea)
Gamblers blues (B.B. King/Johnny Pate)
(Swe-Disc SWES 1199)

”Rock me” hette i original ”Rock me baby” på en singel med B.B. King 1964 men hade sitt ursprung långt tidigare i en låt som hette ”Roll me mamma” med bluespianisten Curtis Jones 1939. ”Gamblers blues” är också B.B. King-relaterad, från albumet ”Blues is king” (1967).

I oktober 1967 agerade Blues Quality förband till John Mayall's Bluesbreakers, upplagan med Mick Taylor på gitarr. Det var i Blues Quality Tommy Svenssons blev känd som en formidabel gitarrist och steg till himmelska höjder och blev en inspirationskälla för Örebros alla gitarrister. Ett rykte som, tack vare Blues Quality-spelningarna med Mayall och senare Fleetwood Mac (i maj 1968), även nådde England.
   Måssebäck lämnade Blues Quality våren 1968 och gick till sjöss och ersattes vid mikrofonen av norrmannen Björn Johansen, som också spelade saxofon, samtidigt som Pär David Johnson blev ny basist. Och nu var det dags att släppa bandets andra singel.

1968
BLUES QUALITY
O pretty woman
(A C Williams)
Stormy Monday (T-Bone Walker)
(Swe-Disc SWES 1199)

”O pretty woman” är inte alls identisk med Roy Orbisons berömda singel från 1964 utan härstammar från en Albert King-singel med titeln ”Oh, pretty woman” (1966). ”Stormy Monday” dök första gången upp på en T-Bone Walker-singel 1947 med den fullständiga låttiteln "Call It Stormy Monday (But Tuesday Is Just As Bad)".

1968 var bluesvågen definitivt här och Blues Quality blev det naturliga namnet på scen när blues- och rockklubben Power House invigdes i juni. Den alltmer ökade fokuseringen på blues i bandets repertoar fick sångaren Johansen, som var mer intresserad av jazz, att framåt sommaren lämna gruppen som ännu en gång stod utan sångare.
   Sjunne fick Skånes bluesprofil Peps Persson, från Tjörnarp, att flytta till Örebro och bli ny sångare i Blues Quality. Peps, eller Per-Åke Persson, hade inlett sin karriär i bluesbandet Downbeat Crowd som hade väckt uppmärksamhet som liveband och gav Peps skivkontrakt 1966 och han kunde under namnet Linkin' Louisiana Peps ge ut två singlar, ”I got my mojo working” (1966) och ”Jailer bring me water” (1967), och ett album, ”Blues connection” (1968).
   Blues Quality hade framåt hösten 1968 en ny rutinerad sångare men Tommy Svensson var på väg att lämna gruppen och ersättas av Lasse Wellander från Nora där han (som basist!) hade spelat i gruppen Relaction. Under en tid spelade både Svensson och Wellander i bandet och Pär David Johnson ersattes då och då av Hans Odelholm, pappa till den numera riksbekante basisten Jerker Odelholm. Bland annat på American Folk Blues Festival '68 i Göteborg i oktober. Samma höst utökades bandet med altsaxofonisten Magnus Tingberg.


Blues Quality på Rigoletto i Jönköping. Peps till vänster, saxofonisten Magnus Tingberg i mitten och till höger gitarristen Lasse Wellander som vid tillfället spelade bas. Kalufsen vi ser strax ovanför congas-trummorna tillhör (enligt Lasse) Sjunne Ferger.

Svensson lämnade slutligen Blues Quality och Sjunne, bandets andre ursprungsmedlem, var som 17-åring redan på väg in i nästa musikaliska fas i sin karriär, jazzmusiken. Tillsammans med organisten Lars Jansson bildade han duon Takt & Ton. Sjunne ersattes av Bosse Skoglund, rutinerad trummis från Stockholm, som hade en bakgrund i jazzmusiken där han under 60-talet hade spelat med bland annat Lars Gullin, Don Cherry, Lasse Färnlöf och Bernt Rosengren.
   Nu (mitten av 1969) var Blues Quality med Peps i spetsen moget att spela in sitt första album.

1969
LINKIN' LOUISIANA PEPS & BLUES QUALITY
Sweet Mary Jane

Producent: Gunnar Bergström
(Sonet SLP-2501)

Sweet Mary Jane (Per Åke Persson)
Copenhagen blues (Per Åke Persson)
You're so fine (Little Walter Jacobs)
Somebody (Per-Åke Persson)
I once was a gambler (Lightnin' Hopkins)
Sail off to another shore (Per-Åke Persson)
Sad night is fallin' (Per Åke Persson)

Första albumet med Peps och Blues Quality innehåller fem Peps-original och två covers. ”You're so fine” är i original en Little Walter and his Jukes-singel från 1953 och ”Once was a gambler” fanns på albumet ”Lightnin' Sam Hopkins” (1962).

Under de här åren turnerade Peps & Blues Quality flitigt och byggde upp ett gediget rykte som ett professionellt och skickligt liveband. En planerad Englandsturné tidigt 1970 blev rumphuggen två gånger om. Först blev inte Bosse Skoglund insläppt och sedan gick turnébilen sönder vilket gjorde att den tänkta treveckorsturnén resulterade i blott två separata spelningar.
   På albumet ”Kaliyuga Express” (1970), med den Chicago-baserade gitarristen och sångaren Mike Castle, medverkar Blues Quality på två låtar, ”Stockholm blues” och ”Eagle rise”, och Peps spelar munspel på ytterligare tre, ”2:19 blues”, ”Rocks and gravel” och ”Sweet home Chicago”.
   Våren 1970 lämnade Peps Blues Quality av hälsoskäl och gruppen sökte ersättare i Kisa Magnusson och Susie Heine men splittrades. Efter sommaren samma år återuppstod bandet som kvartett, Nature, utan Strömberg och Tingberg men med Mats Ronander på sång och munspel. Men det är som sagt en nästan helt annan historia.


BLUES QUALITY 1969: Från vänster: Magnus Tingberg, Bosse Skoglund,
Pär David Johnson, Peps, Lasse Wellander och Mats Strömberg.


/ Håkan

”Malla Motel”

Postad: 2020-04-03 12:13
Kategori: Skiv-recensioner



MATS RONANDER
Malla Motell
(Metronome/S-Rock)


I DENNA EXTREMT DYSTRA OCH SMÅTT LAMSLAGNA verklighet krävs det ljuspunkter i tillvaron. Just när vemodet når sin topp dyker Mats Ronanders nya album och stora skivcomeback upp som en gammal vän och påminner om hur tryggt och bra allting kan vara. En tröst i hårda tider och jag är glad att kunna meddela att ”Malla Motel” har varit värd sin långa väntan för det är faktiskt 19(!) år sedan han senast släppte ett album med nyskrivet material.
   Är det inte minsann en suck av lättnad jag hör på skivans första inledande sekunder innan titellåten lite monotont men starkt suggestivt och personligt tar oss in i albumet på typiskt Mats Ronander-vis. Det lätt funkiga och klangfulla med dragning åt jazz och även experimentella rytmer har tillhört Mats DNA sedan solokarriären sparkade igång för snart 40(!) år sedan. Men nu väljer Mats i alla fall att tillföra eget munspel till rytmorgierna.
   Det är bevisligen en rutinerad man som gör något av comeback på den här skivan men det är också en artist vars integritet har svävat högt under alla dessa år. Det är med glädje jag konstaterar att ”Malla Motell” är en strålande blandning av personlighet, stor kreativitet och lite överraskande åtskilliga hits. I det senare fallet är det nästan sensationellt hur många låtar på albumet som har den där hitmässiga touchen. Där den rytmiska grundtonen på de mest kommersiella låtarna ofta kryddas av hårda gitarriff, starka refränger och, som vanligt, en cool men koncentrerad sångröst.
   Kanske är det samarbetspartners som Max Lorentz, Henrik Janson (båda har skrivit låtar och producerat tillsammans med Mats) och Mauro Scocco (låtar, gitarr och sång) som har lyft det här projektet till en glädjefull och melodisk stark nivå.
   Om den inledande titellåten inte är den där direkt dräpande entrén till albumet, i sin upprepande struktur, följs den av skivans första hitpotentiella låt. Ännu en svenskfierad Kim Larsen-låt, ”Luft under vingarna”, som skulle kunna bli en härlig och naturlig allsångslåt i någon annan mer optimistisk tid än den vi just nu upplever. Det catchy visslandet förstärker hitklänslan ytterligare.
   Både Max Lorentz och Henrik Janson är gamla samarbetspartners till Mats. När det som mest ekar tungt 80-tal om arrangemang och sound, som i den redan utgivna ”Klubbrock”, ”Sista tangon i Paris” och ”Baby blue”, är det ingen överraskning att hitta just Janson som medlåtskrivare.
   Men Jansons återkomst i Mats närhet är inte bara nostalgisk, tung och förväntad. ”Farväl till blues”, låten som effektivt ligger som en andningspaus mellan två av de ovannämnda låtarna, är en melodisk pärla i ett annorlunda arrangemang med piano (Jesper Nordenström) som mest framträdande instrument. Atmosfärisk och mäktig. En vacker på gränsen till snäll ballad men ett blixtrande men lågmält gitarrsolo och en hammondorgel räddar låten från alla negativa tankar.
   Mauro Scoccos låt ”En liten stund i solen” är albumets nästa tydligt kommersiella hit som kan ta upp kampen med ovannämnda Larsen-låt. En typisk Scocco-låt där han på ett sedvanligt skickligt sätt skrivit orden som han sedan har lagt i munnen på Mats.
   ”Avenue Junot” är, tillsammans med ”Farväl till blues”, en av albumets låtar som känns mest oväntad med tillbakalutade klanger i sitt hårt pianobaserade arrangemang. Men det är också en låt som symboliserar nuet som mest och bäst. Som ger den knivskarpa bilden av Mats som en kreativ artist som gärna går sin egen väg och inte vill fastna i några gamla hjulspår.
   Även på nästföljande låt, ”Längtans röst”, finns pianot där men både arrangemang och låt är tyngre och får nog betraktas som albumets tredje förmodade hitlåt.
   Avslutningslåten ”Solsken efter regn” är väl kanske den låt på albumet som är mest förutsägbar med sin tyngd, sin smittande partykänsla i studion, blås och sin glada Stones-doftande takt. Som en röst från underjorden finns ”Rock'n'roll är död”-frasen med på en tidigare låt (”Sista tangon i Paris”) men här på slutet av albumet svänger det rejält när Mats överlåter det explosiva slidesolot till sin gamle kompanjon Lasse Wellander.

/ Håkan

Covers: Status Quo

Postad: 2020-04-03 07:53
Kategori: Cover-skivor

STATUS QUO: Don't stop (Polydor, 1996)

”STANNA INTE!”, NEJ DET GAMLA HEDERLIGT ROCKANDE Status Quo vägrar än idag lägga ned instrumenten och sluta spela. Av originalmedlemmarna är det bara Francis Rossi som finns med fortfarande och inte ens huvudmedlemmen Rick Parfitts död 2016 fick bandet att splittras.
   För 24 år sedan firade bandet 30 år (Rossi och Parfitt träffades första gången 1966...) med ett album med enbart covers, en brokig och tålamodskrävande blandning låtar från populärmusikens alla hörn utan något musikaliskt sammanhållande tema. Det vilar en dos desperation bakom urvalet och för att riktigt dra åt sig blickarna har bandet bjudit in några kända namn, musiker och sångare utifrån.
   ”Don't stop” är ingen helgjuten boogieplatta i känd Status Quo-takt. Nej, det blandas friskt mellan stilarna och jag får ett mycket spretigt intryck när jag försöker leta röd tråd eller hitta någon genomgående tanke i urvalet av låtar. Stilmässigt hade det väl gått att göra Status-rock av Beach Boys gamla ”Fun, fun, fun” men här har de bjudit in hela bandets sångresurser (naturligtvis saknas Brian Wilson) och det blir mer surf än rock'n'roll.
   Engelsk folkmusik tangerar inte heller Status Quos historia så Maddy Priors gästbesök på Steeleye Spans gamla ”All around my hat” är egentligen bara ett frågetecken och vad som får gitarristen Brian May (Queen) att gästa på Buddy Hollys gamla ”Raining in my heart” är för mig helt oförklarligt.
   Det är klart att det svänger bekant på en Chuck Berry-låt, Beatles ”Get back” och Bob Segers ”Get out of Denver” men det blir ändå ganska könlöst och opersonligt. Som en jukebox utan mening och mål.
   Och allra sämst blir det när Status Quo försöker agera popband och rent kommersiellt letat upp Men Without Hats popdänga ”Safety dance”. Då gränsar det här traditionella rockbandet till sin tidigare spekulativa bottennotering 1986 med ”In the army now”.
   Tio år efter det här albumet gjorde Status Quo ytterligare en coverskiva... Det är inget som jag för stunden längtar efter att lyssna på.


"Fun, Fun, Fun" (Brian Wilson/Mike Love) - with The Beach Boys – 4:03
1964. Singel med The Beach Boys.
"When You Walk in the Room" (Jackie DeShannon) – 4:05
1963. Singel med låtskrivaren.
"I Can Hear the Grass Grow" (Roy Wood) – 3:27
1967. Singel med The Move.
"You Never Can Tell" (Chuck Berry) – 3:50
1964. Singel med låtskrivaren.
"Get Back" (John Lennon/Paul McCartney) – 3:23
1969. Singel med The Beatles with Billy Preston.
"The Safety Dance" (Ivan Doroschuk) – 3:56 - with Tessa Niles
1982. Singel med Men Without Hats (Låtskrivare: Ivan)
"Raining in My Heart" (Felice Bryant/Boudleaux Bryant) - with Brian May – 3:32
1959. Singel-b-sida (”It doesn't matter anymore”) med Buddy Holly.
"Don't Stop" (Christine McVie) – 3:40
1977. Från albumet ”Rumours” med Fleetwood Mac.
"Sorrow" (Bob Feldman/Jerry Goldstein/Richard Gottehrer) – 4:14
1965. Singel-b-sida (”Fever”) med The McCoys.
"Proud Mary" (John Fogerty) – 3:30
1968. Singel med Creedence Clearwater Revival.
"Lucille" (Al Collins/Little Richard) – 2:58
1957. Singel med Little Richard.
"Johnny and Mary" (Robert Palmer) – 3:35
1980. Singel med låtskrivaren.
"Get Out Of Denver" (Bob Seger) – 4:09
1974. Från albumet ”Seven” med Bob Seger.
"The Future's So Bright (I Gotta Wear Shades)" (Pat MacDonald) – 3:36 - with Tessa Niles
1986. Singel (som "The Future's So Bright, I Gotta Wear Shades") med Timbuk 3.
"All Around My Hat" (traditional, arrangement by Francis Rossi/Rick Parfitt/Andrew Bown/John 'Rhino' Edwards/Jeff Rich) - with Maddy Prior – 3:56
1800-talet. Hit med Steeleye Span 1975.

/ Håkan

Adam Schlesinger (1967-2020)

Postad: 2020-04-02 20:22
Kategori: Minns

DEN HISTORISKT KLASSISKA POWER-POP-genren har förlorat en viktig profil i musikern och låtskrivaren ADAM SCHLESINGER. Som ledare och förgrundsgestalt i bandet Fountains Of Wayne skapade han många minnesvärda låtar och odödliga poplåtar med ett obegränsat bäst-före-datum.
   Jag upptäckte Adam Schlesingers namn redan 1996 på soundtracket till filmen ”That thing you do!” där han hade skrivit titellåten som framfördes av det fiktiva bandet The Wonders. Egentligen var det tänkt att den betydligt mer kände Dwight Twilley skulle skriva titellåten men Schlesinger behövde inte skämmas för sin insats.
   Året innan hade Schlesinger bildat Fountains Of Wayne och det var via det bandets skivor jag följde hans utveckling som låtskrivare (alltid tillsammans med bandets sångare Craig Collingwood) och musiker. På det området hade han dock en tillbakalutad roll på bas och keyboards men Adam behärskade alla instrument och spelade även trummor och gitarr på bandets skivor som har haft en ganska sporadisk utgivning.
   Album som ibland hamnade på mina årsbästalistor, som exempelvis bandets andra album ”Utopia Parkway” (1999) och ”Sky full of holes” (2011). Den förstnämnda skivan är lite tyngre och mindre melodiös men 2011-skivan, 9:a på min årsbästalista det året, är fortfarande ett mycket spännande och intressant album. Medan jag skriver det här har jag skivan i mina öron ooch den är fylld med upplyftande arrangemang, underbar power-pop och, inte minst, melodiöst pophantverk. Mina tankar traskar iväg åt Beatles håll och hur det bandet kanske hade låtit idag.   
   Fountains Of Wayne producerade inga album efter 2011 men existerade fortfarande fram till idag men höll en låg profil. Senaste gången jag läste Adam Schlesingers namn var på Monkees julalbum 2018, ”Christmas party”, som han producerade.
   Adam Schlesinger avled igår 1 april 2020 efter en kamp mot det brutala Covid-19-viruset.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Ulrica Carnell (1988)

Postad: 2020-04-01 07:51
Kategori: Intervjuer

Foto: Anders Erkman
DEN SJUNGANDE ÖREBROTJEJEN ULRICA CARNELL hade våren 1988 framtidsutsikter på en kommande solokarriär men det blir inte alltid som man hoppas och tror. Men hennes talang skulle ändå räcka långt decennier framöver.
   I intervjun, som jag gjorde 25 februari 1988 på Hälls Konditori på Olaigatan i Örebro, berättar hon om sin tidiga bakgrund i bandet De' Funkar. Efter lite research kan jag berätta lite detaljer om det stora bandet från Örebro.
   Tidigt 80-tal var De' Funkar ett stort band med många musiker och ett antal sångare under ledning av Stephan Berg, pianisten, producenten och låtskrivaren som långt senare skulle fira framgångar på Melodifestivalen. Berg skrev en majoritet av låtar på bandets album ”De' Funkar” (1983). På låten ”Å, jag ropar” (ett Richard T Bear-original med svensk text av Berg) sjunger Ulrica Carnell solo.
   Nästan tre år som medlem i hårdrockgruppen Lifeline, mellan sommaren 1985 och vintern 1987/1988, gjorde Ulrica Carnells namn känt i vida kretsar. Gruppen innehöll redan en tjej på keyboards och sång, Lena Johansson, och med Ulrica, också på keyboards och sång, fick bandet en annorlunda sättning för att tillhöra hårdrocksgenren. Något som till slut resulterade i en singel, ”You better believe it” (1986), med Lasse Lindbom som producent.
   Samma månad som min intervju med Ulrica publicerades, mars 1988, hoppade hon in som gästartist på en konsert med Nilsson Pickets på Renés i Örebro. Ett coverband från Stockholm med Tommy Nilsson som sångare. ”Kvällens gästartist Ulrica Carnell, begåvad sångerska från Örebro, steg upp på scenen och sjöng Buddy Hollys gamla "That'll be the day" och då blev det riktigt roligt. Långt bortom alla analyser och skärskådan.”, var min notering från den kvällen.
   Sedan tappade jag kontakt med Ulrica som flyttade från staden till Stockholm där hon bland annat blev medlem i den stora kören One Voice 1994 under ledning av Gabriel Forss. Kontakter som sedan resulterade i att Ulrica blev en i kören på Melodifestivalen 1996. Jag har också sett hennes namn på skivor med Fatima Rainey (”Love is wonderful thing”, 1997) och Christer Sjögren (”För kärlekens skull – 14 visklassiker”, 2003).





Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 8/3 1988.

Efter många år i olika grupper
ULRICA TROR PÅ SOLOKARRIÄR


EFTER MÅNGA ÅR I MÅNGA OLIKA GRUPPER kan Ulrica Carnell, 25-årig sångbegåvning från Örebro, nu mycket väl kunna tänka sig en karriär som soloartist. Hon samarbetar sedan i höstas med några unga Örebromusiker. En imponerande demotejp har fått positivt mottagande på skilda håll.
   Ulrica har tillbringat de senaste åren i rocksvängen men började sin ”karriär” med att sjunga i kör.
   - Pappa var körledare så det blev tämligen naturligt att jag började sjunga i Joy Bells. Jag kan inte ha varit mer än 14 år då, minns Ulrica.
   Ulrica fortsatte sedan i gruppen De' Funkar, en stor grupp med bland annat blås och fyra sångare. Gruppen gjorde även ett album.
   Hon sjöng sedan i Fresh Fruit, en annan Örebrokonstellation, och gjorde ett anspråkslöst försök till solokarriär (gick till talangjaktsfinal!) innan hon hösten 1985 hamnade i Lifeline som hon förstärkte på den kvinnliga sångsidan.
   - Det var kul att spela live, vi hade många bra spelningar och så fick jag skriva sångarrangemang tillsammans med Lena Johansson, bandets andra kvinnliga sångerska.
   Nu har Ulrica dock lämnat Lifeline och efter några månader av tvivel och dåligt självförtroende ser hon positivt på framtiden.
   - Efter Lifeline tänkte jag lägga av helt. Min kille Staffan Ernestam, gitarrist i Big Deal, har pushat, uppmuntrat och stött mig otroligt.
   Staffan finns med på Ulricas demo ”Vad vill du mej?” men det är ett nytt, ungt och mycket lovande band, som nyligen döpt sig till YoYo, som huvudsakligen kompar henne.
   Det var Mats Fågelqvist, som skrivit text och musik, Hans Bihl och Peter Lundvall som sökte en sångerska för sina låtar och fann Ulrica.
   - Samarbetet är nytt än så länge men det fungerar perfekt. Vi har gjort nya inspelningar och jag har funnit min röst som nog kan bli ännu bättre.
   Rösten är demotejpens mest grandiosa detalj. Ulrica har en unik egenskap att sjunga på olika sätt och låt, arrangemang och sound utnyttjar hennes kvalitéer fullt ut.
   Inspelningen gjordes på bara en dag, och slog inte bara mig med häpnad.
   - Jag har fått positiva ord från folk jag ser upp till och respekterar, säger Ulrica och nämner Cher, Dalbello och Sanne Salomonsen som förebilder.
   - Nu sjunger jag rätt med rätt teknik. Nu vill jag också göra något eget, skriva egna låtar. Det finns mycket här som vill ut, avslutar Ulrica och pekar på sitt huvud.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (432)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (18)
Jul (70)
Konserter (224)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (49)
Maxi12" (35)
Minns (125)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< April 2020 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30      

Fredrik Henriksson 7/04: Hej! Fint att du skriver så engagerat och detaljerat om mina föräldrar oc...

Cege Anderson 3/04: Hej. Kjell Alinge gjorde ett fantastiskt radioprogram om den här konserten. Om ...

mats ronander 30/03: Hej Håkan! Gud va´tråkigt att Anders gått bort....fattar ingenting. En så ...

Mikael 24/03: Jag har njutit av Tottas soloskivor under många år särskilt de första fram t...

Peter 21/03: Fina ord. Oerhört tragiskt....

Staffan Ernestam 20/03: Fina ord Håkan om en fin, unik och saknad medmänniska, vän och kollega. Vila...

Jan Arne Martin Lennell 15/03: Min lista 2019, utan inbördes ordning; - The Waterboys "Where the action is" ...

John Kernot 4/03: Tack för en mycket bra recension. Jag har varit vän med Reg sedan 70-talet. De...

Roger Ramsell 18/02: The Marshalls nämns i artikeln. Vet du vad medlemmarna i Luleå bandet The M...

Kjell J 16/02: Ser att du nämner bandet Shoes här i texten, vet inte om du möjligen har koll...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.