Blogginlägg från april, 2020

Har jag hittat ljuset i tunneln?

ABSTINENSEN ÄR OCH HAR VARIT TOTAL. Livekonserter är helt bortblåsta som levande upplevelser. Nåja, jag har ju under senare år blivit en mindre regelbunden konsertbesökare men när hela evenemangsvärlden kraschar så totalt som just nu, under denna brutala coronakris, blir man en aning ledsen och uppgiven.
   Men det är då engagerade arrangörer hittar på det lysande initiativet att arrangera streamade direktsända konserter på nätet som når i stort sett alla. Det är ett aldeles lysande alternativ till den nu blockerade konsertverksamheten. Ok, det blir kanske inte den fysiska livekänslan ska erkännas, attacken med bastrumman i magen går inte att ersätta på en dataskärm eller i mobilen, men streaming är ändå en sagolik lösning på ett hart när omöjligt problem.
   Jag har under den senaste veckan uppmärksammat en rad livekonserter på nätet som jag har sammanfattat med några kortfattade noteringar på Håkans Pop. Efter sedvanlig modell presenteras konserterna med spelplats, konsertlängd och min egen plats(?) under lyssnandet/tittandet. Ett alternativ till traditionella konsertrecensioner men också ett sätt att sammanfatta upplevelsen i några ord med ibland några låtlistor som hjälp.
   Jag kommer även namnge konserterna i ”Mina konserter” (med Streaming-notering) för att i framtiden lätt kunna eftersökas på Håkans Pop. Jag har inte alltid upplevt konserterna på nätet kronologiskt men när jag inledde mitt nya initiativ för en vecka sedan med Skånebandet True Lies och lyckades faktiskt pricka in liveögonblicket exakt kl 20:00 den kvällen. Det är vid sådana ögonblick man känner mer nerv och närvarokänsla i framträdandet än när man i efterhand kan spela upp något liveframträdande.
   Jag har än så länge inte lyckats pricka in någon annan nätkonsert lika exakt i tid. Dock hoppas jag ikväll torsdag, om tekniken och det praktiska är med mig, att få uppleva Richard Lindgren med sitt band Grand Jubilee göra sitt framträdande live kl 20:00 på ett förutom tekniker, kameramän och intervjuare Olle Berggren folktomt Folk å Rock göra sin timme i offentligheten.
   Den här nya nät- och tv-verksamheten började för min egen del förra helgen när arrangemanget One World: Together at home genomfördes på lördagsnatten. Jag är glad att jag inte upplevde det live för det var en hopplöst ojämn historia och innehöll många artister som jag normalt inte lyssnar på, alternativt inte är intresserad av, så jag zappade mig förbi det mesta i efterhand. Slapp därmed det totalt omotiverade svenska mellansnacket och kunde istället sikta in mig på det bästa.
   Rolling Stones ”uppträdande” var kanske inte så överraskande men ändå positivt när de fyra officiella medlemmarna på fyra olika platser tog sig igenom ”You can't always get what you want”. Tyckte även att Elton John (med ”I'm still standing”) och Paul McCartney (med ”Lady Madonna”) gjorde klart godkända inhopp fast det var lite knapert med arrangemang. Elton bankade häftigt piano i sin trädgård medan Pauls spontana elpianoversion av en Beatles-klassiker var kanske lite väl medioker för min smak. Men som vanligt i sådana här sammanhang var syftet det viktigaste.
   Bättre den här natten var bland annat Green Day-sångaren Billie Joe Armstrong med bara en akustisk gitarr till komp och soloversionen av bandets 16 år gamla ”Wake Me Up When September Ends”. Avskalat och personligt.
   Även Taylor Swift, en artist som jag har dålig eller ingen koll på, överraskade när hon ensam vid pianot sjöng ”Soon you'll get better” från förra årets album ”Lover”. Dels var det skönt att slippa ytlig produktion, elektroniskt arrangemang och teknisk skicklighet och upptäcka en tjej som sjöng rakt in i tv-kameran.
   Men bäst av allt denna långa lördagsnatt var Eddie Vedder, Pearl Jam-sångaren, som sittande ensam vid tramporgeln smekte fram ”River cross” från det helt aktuella albumet ”Gigaton”. Här (se framförandet högst upp) sjöng han med enorm känsla, lät den flämtande tramporgeln kompa ytterst passionerat och allt smälte ihop till ett oerhört vackert och magiskt trollbindande framförande.   
   I helgen ”ramlade jag på” ytterligare några livesändingar på nätet fast av skilda skäl såg jag dom i efterhand. Och det är ju den stora fördelen med alla dessa livekonserter på nätet att man kan efter eget huvud uppmärksamma händelserna när som helst. Det finns knappast ursäkter för att missa det här bästa.
   Wilmer X:s konsert från ett folktomt Kulturbolaget i Malmö i lördagskväll är nog det mest professionella jag har sett och hört i den nya genren av livesända konserter. På scen med perfekt teknik, avancerade strålkastare och oerhört bra konsertljud bjöd ett taggat och tajt band, Sveriges kanske bästa liverockband, på en underbar timme livemusik.
   I söndags gjorde Billy Bremner och hans Rockfiles-band två framträdanden, kl 13:00 och 21:00, från en studio i Skutskär. En ganska sparsmakad tv-produktion med en fast kamera men ett fantastiskt bra liveljud fast mellansnacket försvann i grumligt ljud. Traditionellt rockigt men också med några överrsakningar i låtlistan.
   Långt efter livesändningen 17 mars hade jag också nöjet att uppleva Dalaplans energiska halvtimme på ett numera sedvanligt tomt Folk å Rock i Malmö.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Sten Booberg (1992)

VÅREN 1992 ANSES OFFICIELLT VARA tidpunkten då Lolita Pop splittrades, 29 mars på Ritz i Örebro var bandets konsertfinal. I alla fall i efterhand ty så sent som i november samma år hävdade både Karin Wistrand och Sten Booberg att bandet inte hade splittrats – men tagit en lång paus. Med facit i hand vet vi, decennier senare, hur det var med den saken. Däremot har bandet återförenats ett antal gånger, 1997, 1999, 2012 och nu senast förra året, den gången mer seriöst än någonsin.
   Gitarristen Sten Boobergs syn på Lolita Pops vara eller inte vara 1992 fick jag i samband med intervjun jag gjorde med honom i november 1992 inför en planerad solokonsert. Dessvärre missade jag tillfället att få uppleva hans debut som trubadur.
   Året efter, 1993, började det hända saker i musikaliska sammanhang för Sten. Först ringde Olle Ljungström och ville ha med Sten i turnébandet och sommaren 1993 blev Sten en av medlemmarna i Ulf Lundells fantastiska band det året. Han spelade också på skivor och turnerade med Orup och Uno Svenningsson.
   Jag vill i sammanhanget tipsa om en poddintervju (Thomas Kulturpodd, längst ned på sidan ”Avsnitt 1: Lolita Pop”) från november 2016 med Sten Booberg som i drygt en timme får berätta sina intressanta minnen om åren i Lolita Pop.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 17/11 1992.

...OCH STEN BOOBERG DEBUTERAR SOM SÅNGARE OCH TRUBADUR

NÄR SÅNGERSKAN KARIN WISTRAND JUST NU satsar allt på en soloskiva går Lolita Pop-gitarristen Sten Booberg ”åt andra hållet” och blir rocktrubadur med akustisk gitarr. Premiärspelning på O'Puben i Örebro imorgon onsdag.
   Jag älskar musik och jag älskar publik så när Lolita Pop för tillfället ligger nere så känns det spännande att uppträda på egen hand, säger Sten.
   Precis som Karin hävdar Sten bestämt att Lolita Pop inte har splittrats men tagit en lång paus.
   - Vi gör som Stones, tar längre och längre tid på oss för turnéer och skivor. Efter tretton år och över tusen spelningar krävs det något extra för att dra igång maskineriet.
   Ändå är det alldeles för tidigt att sätta punkt för Lolita Pops långa historia.
   - Under alla år har vi i Lolita Pop ständigt fört en aktiv kamp mot slentrian som gjort den långa resan lättare.
   Sten missade första spelningen med Lolita Pop men har sedan hösten 1979 tillsammans med Karin Wistrand varit gruppen trogen.
   Men han började en gång i kyrkokören i Arboga och spelade horn och trumpet i storbandssammanhang när han kom till Örebro 1976. Jazz och Miles Davis var intresset innan rockmusiken kom in i Stens liv och han började spela gitarr.
   Och det är som gitarrist och låtskrivare men inte sångare vi känner honom i Lolita.
   - Jag körar bara i gruppen så det här på O'Puben blir min riktiga debut som sångare. Men rockbranschen är ju fylld av icke-sångare så det ska nog gå bra, tillägger han och utlovar en blandad repertoar av egna låtar och covers.
   - Känt omarbetat Lolita-material, låtar som aldrig passat in i gruppens musik och nytt som Henrik Melin, Lolita-basisten, och jag har skrivit. Plus alla covers från Leonard Cohen via Milli Vanilli(!) till Beatles.

/ Håkan

Dalaplan på Folk å Rock

DALAPLAN
Folk å Rock, Malmö 17 april 2020
Konsertlängd: ca 30 min.
Min plats: Framför datorn hemmavid.
https://vimeo.com/407535164?fbclid=IwAR0FvKixQjIrg2F01Q3nVNkpBjk2F7OGFyPl6Wf9vJEmBzfdGAupr-Z2VOs

VILL DU HÖRA, SE OCH UPPLEVA punkrock, rock'n'roll och ösig liverock är Skånebandet Dalaplan ett alldeles utmärkt val. Ett band som utvecklats från ett vilt punkrockband via ekot av Problem och ett vildare Wilmer X till ett ganska brett och varierat rockband på senaste albumet ”Du går aldrig ensam” (2019).
   På scen återvände bandet till energin och tempot som tillhörde bandets tidiga epok. Ibland rena Ramones-tempot med ett effektivt kompgitarrintro som sparkade igång låtarna. Soundmässigt kanske lite enahanda men live blir det oerhört underhållande och engagerande när man dessutom får uppleva det i bild också.
   Ledaren, sångaren och huvudsaklige låtskrivaren Niklas Svensson, mannen med det bångstyriga håret, har onekligen lämnat över bandets fokus till basisten Jenny Neikell som sjöng närmare hälften av kvällens Dalaplan-repertoar. Låtar som huvudsakligen var hämtade från bandets två senaste album förutom finallåten ”Feber” som härstammade från 2011.

Ni slängde mig åt vargarna
Jag hör vad du säger
Du gav mig ingenting
Casino
Det kommer bli okej... eller?
Hellre kass
Ingen kontroll
Vad är det för fel på mig?
Säg till mig
Feber

/ Håkan

Billy Bremner i Rock Around The Clock-studion

BILLY BREMNER'S ROCKFILES
Rock Around The Clock-studio, Skutskär, 26 april 2020

I SÖNDAGS FRAMTRÄDDE BILLY BREMNER'S Rockfiles vid två tillfällen, kl 13:00 och kl 21:00, och jag missade båda live. Men de finns naturligtvis tillgängliga på nätet, i det här fallet på organisatören/arrangören/basisten/
sångaren Micke Finells Facebook-sida.
   Som vanligt kompades Billy av sin kompgrupp Rockfiles med Bonne Löfman, gitarr, Micke Finell, bas, och Peder Sundahl, trummor. Samtliga medlemmar gjorde också anmärkningsvärda insatser som sångare (se parentesen efter låttiteln nedan) och de båda konserterna formade sig till två set som på en konventionell konsert med det här gänget. Några låtar dubblerades men överlag var det unika låtar vid varje tillfälle.
   Med två ”riktiga” konserter med det här bandet i färskt minne, 2019 och 2020, blev söndagens konserter inte så överraskande men ändå väldigt stabila framträdande med flera lustiga kommentarer i mellansnacken.
   Som sagt en ganska förväntad liverepertoar med ett undantag för ”There’s a guy down the Chip shop swears he’s Elvis”, Kirsty MacColls legendariska låt, som Billy fick sjunga för att han en gång i tiden spelade på originalinspelningen. Dock kom han av sig vid lunchspelningen men sådana små spontana felsteg uppskattas faktiskt av Håkans Pop.

Del 1
Konsertlängd: ca 52 min
Min plats: På buss mellan Grythyttan och Örebro.
https://www.facebook.com/micke.finell/videos/10158045154572211/

Down down down (Billy)
Knife and fork (Peder)
(You ain't nothing but) Fine, fine, fine (Micke)
Born fighter (Billy)
Loves so fine (Billy)
Oh what a thrill (Peder)
Three time loser (Billy)
Sweet little Lisa (Bonne)
You'll never get me up in one of those (Billy)
I knew the bride (when she used to rock'n'roll) (Micke)
There’s a guy down the Chip shop swears he’s Elvis (Billy)
Goofin' around (instrumental)
I hear you knocking (Billy)
Trouble boys (Billy)


Del 2
Konsertlängd: ca 58 min
Min plats: Framför datorn hemmavid.
https://www.facebook.com/micke.finell/videos/10158046573717211/?epa=SEARCH_BOX

I knew the bride (when she used to rock'n'roll) (Micke)
Knife and fork (Peder)
Switchboard Susan (Billy)
From my barstool (Bonne, gitarrsolo Billy)
I hear you knocking (Billy)
Three time loser (Billy)
Oh what a thrill (Peder)
Cruel to be kind (Billy)
Goofin around (instrumental)
Trouble boys (Billy)
Half a boy and half a man (Peder)
There’s a guy down the Chip shop swears he’s Elvis (Billy)
So it goes (Bonne)
Heart of the city (Bonne)

/ Håkan

Wilmer X på Kulturbolaget

WILMER X
Kulturbolaget, Malmö 25 april 2020
Konsertlängd: ca 67 minuter
Min plats: På en hotellsäng i Grythyttan
https://www.youtube.com/watch?v=PFztmYq9tag

JAG MISSADE LIVESÄNDNINGEN I lördagskväll men fick möjlighet att uppleva konserten på nätet dagen efter. En konsert i ett folktomt Kulturbolaget i ett mycket professionellt framträdande, från produktion med blixtrande strålkastare via ett föredömligt liveljud till ett Wilmer X på absolut tå.
   Min senaste liveupplevelse med det här bandet utspelade sig också i Malmö, för snart två år sedan, men då utomhus inför 20 000(!) människor i publiken. Då var det tajt mellan konsertbesökarna och det finns anledning att nu tänka tillbaka på den gamla goda tiden.
   Nu bjöd Wilmer X med Nisse Hellberg i spetsen på ännu en femstjärnig tajt kavalkad av sina bästa livelåtar, med ryggraden hämtad från repertoaren sommaren 2018. Men också några överraskningar som ”Ditt dockhus brinner” (från ”Mambo feber”), ”Kyss dynamit” och den riktigt gamla ”Jaguar” från 1982.
   Repertoaren är ändå inte det viktigaste på en Wilmer X-konsert. Bandets energi, som nästan kommer fram ännu bättre inför proffsiga kameror, är rejält odödlig.
   Bandet sparade inte på krutet under den här dryga timmen. Strax bakom Nisse sitter Sticky Bomb och håller maskineriet igång. Medan Jalle Lorensson spelar gudomligt rock'n'roll-munspel och kör sina poser framför publiken som inte finns. Sedan växer hela tiden min fascination för gitarristen Janne Lindéns konster på sitt instrument, med en på samma gång rå och melodisk gitarrklang. Och basisten Thomas Holst höll naturligtvis stilen i detta eminenta band.
   Efter tolv fenomenala liveversioner avslutade Wilmer X traditionellt med en vild, stundtals våldsam, temporusig och en extra lång ”Kör dig död” med ännu mer spontan energi än vanligt. Oj, vilken final! Trodde aldrig jag skulle imponeras av en konsert på nätet.

Den fria världen
Hon är ihop med en insekt
Om en hund mådde så här
För dum för pop
Jag är bara lycklig när jag dricker
Ditt dockhus brinner
Primitiv
Blod eller guld
Kyss dynamit
Jaguar
Vem får nu se alla tårar
Teknikens under
Kör dig död

/ Håkan

00: #3. WARREN ZEVON

WARREN ZEVON: The wind (Artemis, 2003)

DET HÄR ALBUMET ÄR KANSKE DET MEST känsloladdade inslaget på hela min lista över favoritalbum från 00-talet. Warren Zevons sista album har ju en bakgrund och historia som nästan är omöjlig och overklig att återberätta utan att drabbas av total sorg och genomgripande svårmod. Zevon, en stor favoritartist sedan våren 1976, inledde inspelningarna av ”The wind” i september 2002, några veckor efter att han hade fått det fatala beskedet att han hade drabbats av en obotlig lungcancersjukdom.
   Det är absolut inte de omständigheterna som har gjort att ”The wind” hamnat högt på min lista. Inte heller är det den långa listan av gästande musiker och artister (Ry Cooder, Bruce Springsteen, Don Henley, Jackson Browne, Tom Petty, Joe Walsh...) som imponerar på mig och har påverkat min åsikt om skivan. Det är blott och enbart innehållet, en lång rad välskrivna låtar, och sedan produktion och arrangemang, med många underbara tolkningar, som har gjort ”The wind” till ett så fantastiskt och älskvärt album.
   Ändå är det kanske inte Warren Zevons allra bästa album, jag håller nog exempelvis ”Sentimental hygiene” (1987) som ännu bättre, ty hans historia och diskografi innehåller åtskilliga guldkorn till skivor. Ni kan för övrigt få några tips i min totala genomgång av hans karriär, från starten som låtskrivare via arrangör, kompmusiker och genombrottet som artist 1976 till många andra höjdpunkter.
   Skapandet av ”The wind” blev naturligtvis en historia i sig när den producerades och spelades in under stor uppmärksamhet medan media nästan dagligen rapporterade om detaljer i Zevons sjukdomsförlopp. Han var ju verkligen öppen med sin allvarliga sjukdom och drog sig inte för att officiellt berätta, inte så sällan med syrliga och/eller träffsäkra citat, hur han för tillfället mådde och levde. Han var ju en man som under hela sitt liv och sin karriär fällde absurda kommentarer. Titeln på hans allra första album var ”Wanted dead or alive” (1969), ”I'll sleep when I'm dead” var en av hans mest kända låtar och senare album hette ”Life'll kill ya” (2000) och ”My ride's here” (2002) där han på skivomslaget sitter i en begravningsbil...
   Den postumt utgivna videon ”(Inside) out: Warren Zevon” berättar fantastiskt underhållande men också djupt engagerande om hur han stirrar döden i ansiktet från det första katastrofala sjukdomsbeskedet, som gav honom bara tre månader att leva, till våren 2003 när ”The wind” är färdiginspelad. Ett av hans sista önskemål, att slutföra inspelningen av albumet, var därmed fullbordat. Två andra viktiga önskningar, att se sin dotter föda tvillingar och skivrelease, fick Warren Zevon uppleva innan han lämnade livet här på jorden 7 september 2003, knappt två veckor efter utgivningen av ”The wind”.
   Det kändes frukstansvärt simpelt att recensera ”The wind” i Nerikes Allehanda 12 september men det var mycket tillfredsställande att konstatera att albumet var både välbalanserat och komplett. Från rå gitarr-rock'n'roll via typiskt underfundig Zevon-rock till livsfarligt vackra ballader. Och sin vana trogen fick han plats för både humor och ironi när han i slutet på sin version av "Knockin' on heaven's door" upprepar orden "open up, open up".
 
Favoritlåt: "Keep me in your heart". Kompet på den här avslutande kärlekstörstande balladen är minst befolkad på hela Warren Zevons sista album. Förutom Warren, som sjunger, är det bara Jorge Calderón och Jim Keltner som spelar på låten men det räcker gott och väl för att skapa magi på skivans finallåt. Hela Zevons karriär var fylld av många slagkraftiga rocklåtar med eller utan ironiska textvinklingar. Men han var också en mästare på att skriva de där både melodiska och smäktande vackra ballader. Som pianist och gammal arrangör kunde han musikaliskt måla upp solnedgångar och kärleksfunderingar med samma finess.
   På ”Keep me in your heart” finns dock inget piano utan en akustisk gitarr, som spelas av Calderón, som fjäderlätt driver melodin framåt. Han spelar också kordofon, ett kubanskt stränginstrument, på låten och gör något som liknar ett känsligt solo. Keltner dekorerar låten, som är inspelad hemma hos Warren, med sina ovanligt skramliga trummor. Läckert!

/ Håkan

True Lies på Folk å Rock

TRUE LIES
Folk å Rock, Malmö 23 april 2020
Konsertlängd: 60 minuter
Min plats: I soffan i mitt vardagsrum med min frus platta framför mig.
https://www.youtube.com/watch?v=GVIdDKYunv4

I BRIST PÅ DEN ÄKTA VARAN, LIVEKONSERTER, får man ge sig till tåls med de streamade liveupplevelserna på nätet.
   I torsdagskväll kunde jag digitalt återvända till den mysiga konsertlokalen i skivaffären i centrala Malmö där jag på riktigt upplevt några konserter under senare år. Det stora Malmöbandet True Lies gjorde en av förra årets bästa album ”Hoarse” och jag förstod att bandet live skulle kunna leverera på rätt sätt i absolut rätt miljö ty livescenen är bandets hemmaplan.
   Nu hade bandet en optimal sättning med sångaren Per Olin i spetsen, två gitarrister (med vänsterhänte Anders Ragnarsson i en framträdande roll) och en intensiv trummis (Johan Eklund) i centrum. Men också med klaviaturkillen Niklas Paulström och Cicci Landén, akustisk gitarr, som och också förstärkte elegant vid sångmikrofonen.
   Dels bjöd bandet på en majoritet låtar från sitt aktuella album och dels är bandet så samspelt att hela repertoaren under den här timmen hade en oerhörd jämn kvalité.
   Redan i tredje låten brände bandet av sin bästa låt, senaste singeln ”The strain”, som sjöngs av Ragnarsson som har skrivit låten. Och kunde dessutom bjuda på en blixtrande gitarrduell med sin bandkompis Lasse Paulström.
   Den långa avslutningen på den lite äldre låten ”Voodoo” var en annan av kvällens höjdpunkter.
   Jag såg alltså direktsändningen i torsdags och då fanns nerven och närvarokänslan på plats med vetskap om att allt utspelades just i ögonblicket. Det förstärkte känslan för oss lyssnare/tittare.
   Missa inte avslutningen på sändningen med den nya videon på "The strain" och intervjun på plats.

/ Håkan

Covers: Jeff Healey Band

THE JEFF HEALEY BAND: Cover to cover (Arista, 1995)

GILLAR NI HÖGLJUDDA ELEKTRISKA GITARRSOLON i en mer eller mindre bluesrelaterad miljö är Jeff Healey och hans band ett perfekt val. Har ni dessutom dragning åt det hårdrockiga får ni ert fulla lystmäte på den här skivan som visar upp bandets tuffa framtoning på en majoritet av låtar.
   Den blinde gitarristen och sångaren Jeff Healey från Kanada spelar sitt instrument liggande på sina lår och det låter som en fysisk omöjlighet när man hör hans blixtrande gitarrspel på flera snabba låtar här. Bandet är en trio där trummisen Tom Stephen och basisten Joe Rockman fanns med på alla skivorna som Jeff Healey Band släppte mellan 1988 och 2000. Sedan ändrade Healey sin musikaliska inriktning, splittrade bandet, lämnade det bluesrockiga bakom sig och från den tidpunkten koncentrerade han sig mer på jazz.
   Märkligt nog får de båda medmusikerna ingen som helst credit på omslaget till ”Cover to cover” förutom att de figurerar på fotografierna. Däremot får de övriga gästande musikerna, exempelvis Roy Bittan, Paul Shaffer och Blues Traveler-munspelaren John Popper, full credit. Och ”Special thanks”-listan är lång med skivbolagsfolk, förlagsmänniskor och instrumentleverantörer.
   Även urvalet av låtar domineras av det hårda och bluesiga och Jeff och bandet gör gärna instrumentala och utflippade versioner av några låtar, ”Shapes of things” och ”Communication breakdown”. Avslutningslåten ”Me and my crazy self” kommer därför som en nödvändig andningspaus efter de elektriska attackerna.
   Det är sällan energin går ned i tempo på skivan men Jimi Hendrixs ”Angel” är en föredömlig långsam pärla även på detta album. Sedan är ”Stuck in the middle with you”, Stealers Wheels popdänga från 1972, ett väldigt annorlunda låtval i sammanhanget.
   Jag upptäcker att Spotify-versionen av ”Cover to cover” baseras på återutgivningen 2002 och är lite annorlunda än min originalskiva från 1995. En annan låtordning och den saknar ”Badge”, ”Run through the jungle”, ”I got a line on you” och ”Freedom” men innehåller istället ”The moon is full” (Gwendolyn Collins) och ”Highway 49” (Big Joe Williams).

Shapes Of Things (Keith Relf/Paul Samwell-Smith) 4:35
1966. Singel med The Yardbirds.
Freedom (Jimi Hendrix) 3:33
1971. Singel med Jimi Hendrix.
Yer Blues (John Lennon/Paul McCartney) 4:31
1968. Från albumet ”The Beatles” med The Beatles.
Stop Breakin' Down (Robert Johnson) 4:20
1937/38. Inspelad 1937, utgiven 1938 (”Stop breakin' down blues”) med låtskrivaren.
Angel (Jimi Hendrix) 4:28
1971. Singel-b-sida (”Freedom”) med Jimi Hendrix.
Evil (Willie Dixon) 3:47
1954. Singel (”Evil is goin' on”) med The Howlin' Wolf.
Stuck In The Middle With You (Gerry Rafferty/Joe Egan) 4:04
1972. Från albumet ”Stealers Wheel” med Stealers Wheel.
I Got A Line On You (Randy California) 3:11
1968. Singel med Spirit.
Run Through The Jungle (John C Fogerty) 4:23
1970. Singel-b-sida (”Up around the bend”) med Creedence Clearwater Revival.
As The Years Go Passing By (Deadric Malone) 6:46
1959. Singel (”As the years go by”) med Fenton Robinson.
I'm Ready (Willie Dixon) 3:33
1954. Singel med Muddy Waters.
Badge (Eric Clapton/George Harrison) 3:56
1969. Från albumet ”Goodbye” med Cream.
Communication Breakdown (Jimmy Page/John Bonham/John Paul Jones) 3:14
1969. Från albumet ”Led Zeppelin” med Led Zeppelin.
Me And My Crazy Self (Henry Glover/Syd Nathan) 2:50
1952. Singel-b-sida (”My mother's eyes”) med Lonnie Johnson.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Pontus & Amerikanerna (1990)

TRION PONTUS & AMERIKANERNA SLOG IGENOM med kraft våren 1990. Framförallt var det singeln ”Min bror och jag” som fastnade i alla musiklyssnares medvetande men bandets repertoar var starkt singelbaserat, ”Elvis och astronater” och ”En blå dag” var två andra uppmärksammade låtar, men i oktober 1990 var det dags för debutalbumet ”Via satellit”.
   På en intensiv pr-turné träffade jag bandet 24 september 1990 för intervju på Radio Örebro på Stortorget, tre hiskligt intensiva Stockholmskillar som pratade i munnen på varandra och gärna gav tre svar på samma fråga. Det var naturligtvis svårt att i efterhand analysera reporterblocket och lista ut vem som hade sagt vad och i vilket sammanhang.
   Pontus & Amerikanerna spelade aldrig live i Örebro på den tiden men lustigt nog gjorde de förra sommaren en tillfällig återföreningsturné som nådde Örebro och Stadsträdgården 20 juli.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/10 1990.

BOWLING OCH POP HÖR IHOP

EFTER TRE UPPMÄRKSAMMADE SINGLAR har trion Pontus & Amerikanerna albumdebuterat och reser runt och gör reklam för skivan. Jag träffade dem på Radio Örebro där de just blivit intervjuade. Bowlinghallen hade varit en lika naturlig intervjuplats för den här säregna gruppen.
   - Vi älskar bowling, spelar minst en gång i veckan och känner oss allmänt sportiga, berättar de och nämner också sportflyg som intresse.
   Alla har nog hört slagdängan ”Min bror och jag” men bakom den enkla refrängen döljer sig en grupp som visuellt är noga med image, förpackning, koncept och utseende.
   Till Örebro kom Pontus Holmgren, Peter Nilson och Lars Yngve VASA Johansson klädda som på omslaget till albumet. Gav långa sprudlande svar på frågporna, skojade friskt och underbyggde sin lekfulla och lite pojkaktiga framtoning.
   Enda gången de gav ett rakt och entydigt svar var på frågan om tjejerna som alltid figurerar på deras skivomslag verkligen är deras flickvänner.
   - Nej, punkt slut.
   I sin nuverande sättning har gruppen existerat ett år men Pontus och Peter träffades redan 1986. Sjöng först enbart på engelska men sjunger nu på det egna modersmålet.
   - Det var lättare än jag trodde, säger Pontus som skrivit de flesta låtarna. Det gäller at ta vara på det svenska språket och inte bara översätta engelska till svenska.
   För popgruppen Pontus & Amerikanerna är texterna lika viktiga som musiken. Nämner Ray Davies i Kinks som förebild när det gäller att skriva vardagsrealistiska texter men är lika mycket påverkade av Beatles och övriga 60-talet.
   Berättar tre killar som tillhör åldersgruppen 20-25 år och knappast har upplevt den epoken,.
   - Det är jävligt få som sett Beethoven live, säger Peter syrligt som svar på den invändningen.
   - Jag har en tio år äldre storebror, säger Pontus. Du har väl hört självbiografiska ”Min bror och jag”...
   Gruppen har spelat live sporadiskt hela sommaren och hösten men beger sig på fredag ut på en riktig turné. Men tre extramusiker men inget storslaget.
   - Den vanliga rock'n'roll-svängen med låtarna på albumet som grund, berättar Pontus. Nu är vi inne i ekorrhjulet, skiva/turné, skiva/turné...
   Det är dock ännu för tidigt att uttala sig om nytt material och ny inriktning.
   - Jag och Pontus skriver tillsammans mer och mer men vi lämnar alla dörrar öppna, avslutar Peter innan gruppen ilar till Västerås för nästa intervju.

/ Håkan

00: #4. ELDKVARN

ELDKVARN: Atlantis (Capitol/EMI, 2005)

ELDKVARN HADE UPPENBART NIO LIV. Officiellt ligger bandets existens idag ”på is” men jag uppfattar nog Eldkvarn som ett kollektivt avslutat kapitel. Ett slutligen framgångsrikt kapitel i en lång saga med många svackor men också ännu fler fantastiska höjdpunkter. ”Atlantis” blev den totalt överraskande och oväntade starten på bandets senaste (sista?) epokgörande fas.
   Det fanns väl just då, i april 2005 när skivan släpptes, eller när skivan spelades in några månader innan, februari/mars samma år, absolut ingenting som talade för varken succé, plötslig uppmärksamhet, pånyttfödelse eller något betydelsefullt musikaliskt lyft. Men precis som jämförelsen med den berömda katten visade det sig att Plura Jonsson & Co hade nio liv och en triumfatorisk återkomst till de feta rubrikerna, de översvallande betygen och det svenska musikaliska etablissemanget var ett stort och maffigt faktum.
   Med den långa Eldkvarn-karriären, som en symbolisk berg- och dalbana, i mitt medvetande kunde jag just då, precis innan ”Atlantis” släpptes, bara räkna till ett flertal av bandets djupa dalar och svåra tider.
   När jag kom till London i november 1984 fick jag höra, av fotografen Stefan Wallgren, att bandet, efter ”Ny klubb”-inspelningen, hade lämnat stan som ett splittrat band. Men med lite nytt blod i bandet var de snart tillbaka i hetluften med ”Himmelska dagar”, ”Kärlekens tunga”, Mauro Scocco-producerade ”Kungarna från Broadway”, ”Cirkus Broadway” och allt vad de heter.
   Efter ett ganska händelsefattigt och i huvudsak torftigt 90-tal, med undantag för den tillfälliga nytändningen på ”Pluralism”, blev Eldkvarn recensenternas kelgrisar på ”Limbo” 1999 innan nästa förödande kreativa svacka för Plura. Som sänkte bandet så lågt att gruppen blev ett coverband med enbart gamla Plura-låtar, som han ursprungligen hade skänkt till andra artister och grupper, på repertoaren, ”Brott lönar sig alltid”.
   Den svackan var så djup och långsiktig att ryktet om bandets död verkligen var på tapeten framåt mitten av 00-talet. Det var det som gjorde att jag, och många andra, tvivlade på en framgångsrik fortsättning för ett band som vid tillfället ”firade” typ 34 år tillsammans. Eldkvarn var så dags en anrik institution men befann sig i en bransch där bara den senaste hitlåten räknas och gruppen var på väg att försvinna eller förintas.
   Av en anledning, som jag inte har listat ut, träffas Eldkvarn och producenten Jari Haapalainen 2004 och resultatet av just det mötet kom att bli den musikaliska förklaringen till Eldkvarns återkomst till den svenska musikverkligheten. Haapalainens respektlösa intåg i Eldkvarns tidigare så eleganta sound fick ”Atlantis” att blomma upp och dofta av så mycket förälskad livsluft och, tro det eller ej, ungdomlig energi.
   Samma höst åkte Plura till Vindö i Stockholms skärgård för att skriva låtar och lite senare fortsatte han skapandet på Koster på västkusten.
   Jari Haapalainen kom från en helt annan planet eller generation som gitarrist i det alldeles irrationella rockbandet The Bear Quartet och hade producerat namn som The Concretes, Nicolai Dunger, Frida Hyvönen, The (International) Noise Conspiracy och Laakso. Det var inte direkt något logiskt beslut att låta Haapalainen producera 50-60-åringarna i det till synes avdankade Eldkvarn. Men resultatet blev lysande, sensationellt överraskande och majestätiskt underbart. Men inte på något som helst förutsägbart sätt.
   Jag hade i alla år rankat det här bandet som ypperliga musiker. Så gick de och gjorde en skiva där ingen elegans råder i en levande och slarvig produktion och Plura sjunger inte ett dugg bättre än vanligt om sina bardiskar, ett hus vid havet, Stockholm och tusen hjärtan. Men den vingliga och stundtals snubblande ljudbilden förstärker hans poesi. 56 minuter och nio sekunder av absolut högsta kvalité.

Favoritlåt: "Konfettiregn". Jo, jag vet. Jag brukar i möjligaste mån välja något mindre spektakulärt, mindre känt men också mer överraskande spår som favoritlåt från mina bästa 00-favoritalbum. Men i det här fallet kan jag absolut inte komma förbi den alldeles jublande energin, den fantastiska Håkan Hellström-duetten och det underbara Carla Jonsson-mästerverket ”Konfettiregn”. 2005 hade jag i många år haft ett långt ”kärleksförhållande” till Carlas Eldkvarn-låtar. Små härliga pärlor och udda höjdpunkter, som ”Blond bomb”, ”Kungsholmskopplet” och ”Salta skor”, bland de mer traditionella Plura-låtarna.   
   Energin i ”Konfettiregn” är helt knäckande, den rusar iväg som ett ånglok utan hastighetsgräns. När Pluras sång gifter sig med Håkan Hellström blir det avgörande tecknet på att generationsgränserna i svensk populärmusik i det ögonblicket raseras.

/ Håkan

Covers: Joan Osborne

JOAN OSBORNE: Songs of Bob Dylan (Womanly Hips, 2017)

SOM OM DET INTE RÄCKER MED ALBUMEN med enbart coverversioner av Bob Dylan som jag har skrivit om efter det senaste årsskiftet, med Judy Collins och Bettye Lavette, kommer här ytterligare ett exempel på ett ganska vanligt tema i min cover-kategori. Dylans namn som låtskrivare är nog det mest förekommande om jag lite snabbt ska sammnfatta innehållet på de drygt 170 albumen jag har skrivit om.
   Den amerikanska sångerskan Joan Osborne gör ett kanske inte så vågat grepp när hon väljer att koncentrera covervalet på USA:s mest kände låtskrivare och dessutom Nobelpristagare. Hon är dessutom van att sjunga covers. Jag har redan uppmärksammat hennes två tidigare album med enbart covers på Håkans Pop, ”How sweet it is” (2002) och ”Bring it on home” (2012).
   När det gäller skivor med Bob Dylan-covers blir det i nästan elva fall av tio låtar man har hört till leda tolkats tidigare och Joan och hennes rådgivare faller inte för mitt lockbete att leta upp lite mindre känt eller obskyrt Dylan-material. Nej, här får vi ytterligare versioner av tämligen ofta framförda låtar som ”Tangled up in blue”, ”Mighty Quinn” och ”Masters of war”. Men för en gångs skull känns Joan Osbornes skiva inte som något enkelt upprepande eller på rutin förutsägbart.
   Joan lever högt på sin röst, kraftfull och tydlig, utan att vara speciell eller udda. Men i arrangemangen, som är ganska ödmjuka men musikaliskt fantasifulla där ofta gitarren och pianot är framträdande, Lite förklarande är det just gitarristen (Jack Petruzzelli) och pianisten (Keith Cotton) som har producerat ”Songs of Bob Dylan”.
   Utan att vara revolutionerande är det några låtar som har blivit mina favoriter på albumet. Lätt souliga ”Tangled up in blue”, orgel/gitarr-samarbetet i ”Quinn the eskimo (The mighty quinn)”, ”Tryin' to get to heaven”, ”Dark eyes” och fiolkryddade ”You ain't goin' nowhere”. Just då känns Bob Dylan som en stor kompositör jämfört med den simpla stämpeln singer/songwriter han annars får kämpa med.
   ”Tryin' to get to heaven” har jag för övrigt inte hört någon annan artist göra cover på tidigare. Däremot känns ”High Water (For Charley Patton)”, den andra udda låten på skivan, ganska medioker och omotiverad i sammanhanget.


Tangled Up In Blue 5:43
1975. Från albumet ”Blood on the tracks”.
Rainy Day Women #12 & 35 4:05
1966. Singel.
Buckets Of Rain 3:55
1974. Från albumet ”Blood on the tracks”.
Highway 61 Revisited 4:19
1965. Från albumet med samma namn.
Quinn The Eskimo (The Mighty Quinn) 4:20
1968. Singel (”Mighty Quinn”) med Manfred Mann.
Tryin' To Get To Heaven 4:26
1997. Från albumet ”Time out of mind”.
Spanish Harlem Incident 2:56
1964. Från albumet ”Another side of Bob Dylan”.
Dark Eyes 4:02
1985. Från albumet "Empire burlesque".
High Water (For Charley Patton) 3:53
2001. Från albumet ”Love and theft”.
You're Gonna Make Me Lonesome When You Go 4:12
1975. Från albumet "Blood on the tracks".
Masters Of War 4:23
1963. Från albumet "The freewheelin' Bob Dylan".
You Ain't Goin' Nowhere 3:15
1968. Singel med The Byrds.
Ring Them Bells 3:13
1989. Från albumet ”Oh mercy”.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Karin Wistrand (1990)

SEDAN NÅGRA ÅR TILLBAKA ÄR KARIN WISTRAND, Lolita Pops sjungande stjärna, tillbaka i sin forna hemstad Örebro och jag springer på henne regelbundet. Både privat och i musiksammanhang. Annat var det förr när bandet var på ständig turné och medlemmarna exponerades sällan ute i den allmänna miljön. Men replokalen hade de kvar i Örebro och där befann sig bandet i juni 1990 för att svetsas ihop inför skivinspelningarna månaden efter.
   Med anledning av en kommande konsert i Örebro, 1 juli på Ritz, fångade jag Karin Wistrand på telefon 18 juni direkt från replokalen. En ganska frispråkig Karin berättade om de nya förutsättningarna i bandet med två nya medlemmar och det planerade nya albumet, som skulle få titeln ”Blumenkraft” och bli Lolita Pops sista skiva, som faktiskt släpptes i oktober 1990 som Karin precis förutsåg i intervjun.
   Konserten på Ritz, presenterades som ”officiell repetition”, blev en alldeles fantastisk upplevelse som bjöd på både exklusiva nya låtar och gamla kända favoriter. Och ”Blumenkraft” blev ännu en höjdpunkt i Lolita Pops diskografi fast den som helhet har hamnat i skuggan av ”Love poison” (1989).




Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 26/6 1990.

Intensiva dagar för Lolita Pop
I HÖST SLÄPPS NYA ALBUMET

LOLITA POP HAR JUST NU INTENSIVA DAGAR i sin replokal i Örebro. Andra veckan i juli fortsätter bandet att spela in resten av det redan till hälften inspelade albumet som kommer ut i höst. Nu finslipas de nya låtarna som bäst och på söndag ställer de sig på scen (Ritz, Örebro) i en konsert av inofficiell karaktär.
   - Det blir som att flytta ut replokalen på restaurang för en kväll. Ritz-konserten blir rätt upp och ned som vi är. Vi kommer att testa nya låtar men givetvis också bjuda på gamla favoriter, berättar sångerskan Karin Wistrand.
   Inspelningarna inför nya albumet började i mars och har redan resulterat i singeln ”Pay the piper”. Efter inspelningarna i juli ska låtarna mixas i september och Karin tror att albumet ska finnas ute i oktober.
   Nya skivan blir den första med den delvis nya sättningen. Förra sommaren hoppade trummisen Per Eriksson och gitarristen Benkt Svensson av men Lolita Pop fann snabbt ersättare i Fredrik Blank, gitarr, och Christer Björklund, trummor.
   Två musiker som ingår i gruppen även som låtskrivare då Lolita Pop mer eller mindre skriver allt material tillsammans.
   Fredrik bor i Stockholm och Christer i Gävle så medlemmarna i Lolita Pop bor på tre olika orter men har kvar sin replokal i Örebro. Praktiska problem?
   - Det är inte helt friktionsfritt, erkänner Karin. Vi kan inte spontant testa nya låtar hur och när som helst. När vi samlas i Örebro brukar vi kalla det arbetsläger.
   Fem olika hjärnor, fem olika idéer och fem olika viljor. Går det att komma överens?
   - Det är vårt jobb just nu. Att göra en homogen produkt av ett material som för tillfället spretar åt alla möjliga håll, säger Karin som lovar ett spännande och liveinriktat sound på skivan.
   - Vår livetekniker sedan 3-4 år tillbaka, Martin Hennel, är med oss även i studion. Han kan våra höjdpunkter på scen så han är rätt man även vid skivinspelningen. Sedan ska vår gamle producent, Dagge Lundqvist, vara med vid mixningen.
   Resultatet av Lolita Pops utlandslansering 1987 blev paradoxalt ett kommersiellt genombrott i Sverige. Tidigare hade deras album på svenska sålts i cirka 5000 ex. Den nyinspelade engelska albumet sålde 25 000 ex och deras senaste drygt 40 000. Singlarna ”Mind your eye”, ”Bang your head” och ”Hey winner” har alla varit listnoterade så nu är Lolita Pop en etablerad svensk grupp som inte har slagit utlandet ur hågen.
   - Skivbolaget Geffen, som nu har hand om oss i USA, säger sig vara intresserade. De lyssnar efterhand på vårt material och säger sig tro på oss, säger Karin.
   Men på söndag gäller det inte USA utan Örebro där Lolita Pop alltid har haft sina rötter.

/ Håkan

00: #5. LISA MISKOVSKY

LISA MISKOVSKY: Fallingwater (Stockholm/Universal, 2003)

ETT ÅR INNAN LISA MISKOVSKY GJORDE DEBUT på skiva i eget namn lärde jag mig vid två tillfällen att stava till hennes efternamn. Dels på ett Backstreet Boys-album där hon är medlåtskrivare (tillsammans med Max Martin och Rami Yacoub) till hitlåten ”Shape of my heart”. Och dels som en av artisterna på filmsoundtracket ”Det blir aldrig som man tänkt sig” där hon gjorde en pampig och tungt stråkarrangerad ballad, ”Pärlor av plast”, skriven av Tomas Andersson Wij och Rebecka Törnqvist.
   Redan här kunde man misstänka att artisten i fråga hade svårt att bestämma väg eller musikalisk linje i sin karriär. Lägg därtill Lisas tidigare genuina sportintresse som skicklig snowboardåkare, där hon tillhörde landslagstruppen, och andra sporter som hockey, skateboard, surfing och tennis. Hennes val av framtid blev än mer komplicerat.
   Efter hennes insats på ovannämnda soundtrack, som ganska snäll och vänlig sångerska, kom hennes riktiga debut, ”Lisa Miskovsky”, våren 2001 som en musikalisk överraskning i den hårdare genren av popmusik. I mina öron var den som helhet professionellt driven men också ganska opersonlig. Elegant men lite mediokert producerad av DeadMono, ett producentteam (Fredrik Rinman/Malcolm Pardon) som senare kom att producera Stakka Bo, Eskobar och Joey Tempest. Samarbetet skakade dock fram en klockren hitlåt i ”Driving one of your cars” som är den stora anledningen till att Lisa belönades med två Rockbjörnar 2002.
   I sin splittrade syn på framtiden och fokus åt många olika håll började Lisa inför nästa steg i karriären, albumet ”Fallingwater”, överraskande samarbeta med sin norrländska barndomskamrat Dennis Lyxzén, känd från Refused och The (International) Noise Conspiracy, och hans nya band The Lost Patrol. På det bandets album ”Songs about running away” (2003) körar Lisa på sju låtar och har skrivit duetten ”Alright” tillsammans med Lyxzén. En energisk Motown-skumpande poplåt som under år framöver blev en obligatorisk extralåt på Lisas konserter.
   The Lost Patrol-sekvensen var en skapligt annorlunda uppladdning inför nästa Lisa Miskovsky-skiva, ”Fallingwater, som släpptes i oktober 2003. Titeln kom från ett hus som den amerikanske arkitekten Frank Lloyd Wright hade ritat. Mannen som Paul Simon skrev en sång om (”So long, Frank Lloyd Wright”) som finns på Simon & Garfunkels ”Bridge over troubled water”-album (1970).
   Hela mitt medvetande om Lisas ”Fallingwater” baseras på Kent-ledaren Joakim Bergs närvaro som låtskrivare men också framförallt som producent. Hela skivan andas klass och kvalité men är ju inte riktigt bara Bergs mästerverk. Jag har väl under åren uppförstorat hans insats och inte noterat på allvar att låtarna väldigt ofta är tillverkade i ett samarbete mellan Lisa och Joakim. Men sedan finns det Kent-klanger i arrangemang och sound, gruppens gitarrist Sami Sirviö medverkar till och från, som Berg naturligtvis är ansvarig för. För övrigt ska jag för rättvisans skull tillägga att Berg har producerat ”Fallingwater” tillsammans med teknikern Simon Nordberg.
   Lisa och Joakim träffades första gången redan 1997 och började anfalla varandra med idéer. Joakims melankoliska ton, som även genomsyrar hans låtar med Kent, mötte Lisas lugna, jordnära och enkla personlighet. Och den kombinationen fick ”Fallingwater” att bli den fantastiska skiva som jag 2003 utnämnde till det årets bästa svenska album.
   För att beskriva skivans storhet kan jag citera mig själv från recensionen i Nerikes Allehanda 29 oktober 2003: ”Soundet är ofta kattmjukt och känsligt. Lisa sjunger som en gudinna och tillsammans med de ytterst varsamma arrangemangen vill jag numera placera henne jämsides Nina Persson som sångerska. Joakim Berg är nyckeln till Lisas övertygande lyft och den stora förklaringen till albumets genomgående triumf. Genom låtarna, ofta i ett lyhört samarbete mellan Lisa och Joakim, har han tagit fram sångerskan, människan och själen. När jag ska dra musikaliska paralleller måste jag nämna namn som Emmylou Harris och systrarna McGarrigle.”
 
Favoritlåt: "You dance just like me". Bland albumets många fantastiska höjdpunkter, en majoritet med Joakim Berg som medlåtskrivare, har jag faktiskt valt en låt som Lisa har skrivit helt på egen hand. Låten med det fjäderlätta och anspråkslösa countrysvänget och de akustiskt baserade instrumenten i centrala roller. Arrangemang i ett sammanhang som jag någon gång skulle vilja höra Joakim Berg själv framföra några egna låtar. Här balanserar Lisa sin röst på en himmelsk nivå och Lars Halapis pedal steel målar med de vackraste färgerna.

/ Håkan

Covers: The Beach Boys

THE BEACH BOYS: 15 big ones (Brother/Reprise, 1976)

DET GÅR ATT DISKUTERA VAD SOM ÄR COVERALBUM eller inte. Om det finns plats för egna originallåtar överhuvudtaget eller om det går att tänka sig en och annan nyskriven låtar bland en majoritet covers? Jag är inte så principfast på det området men tycker nog att antalet coverlåtar på ett album ska vara mer än hälften i alla fall. Innehållet på ”15 big ones” är på gränsen med sina 7/15 egna låtar men historien bakom albumet och det faktiska innehållet, med en cover som inte framgår av låtlistan, gör skivan kvalificerad för min coverkategori.
   ”15 big ones” är Brian Wilsons stora comeback i gruppen, som låtskrivare, som sångare och som producent. Dels hade Beach Boys 1976 inte släppt något album på över tre år och dels var det ännu längre sedan Brian Wilson satt i förarsätet som producentansvarig på egen hand. Intressant så det förslår, tyckte jag då när skivan släpptes, men Brian var inte like övertygad om att skivan skulle innehålla nyskrivna originallåtar. Han var delvis inne på att hela skivan enbart skulle vara covers eller ett dubbelalbum med en skiva nya egna låtar och en med covers. Nu blev det en blandning och en liten besvikelse för oss som önskade oss en ny ”Surf's up” (1971) eller ”Holland” (1973).
   Okej, albumet har en liten ojämn kvalité men har sina stunder av sprudlande ambitioner och stora intentioner. Främst är det Brian som spelar huvudroll med arrangemang och genomarbetad produktion. Ibland har han dessutom överarbetat detaljerna i sin förtvivlade jakt att vara jämbördig Phil Spector.
   Här finns flera låtar som ekar Spector lång väg. ”Chapel of love” med Darlene Love är i original en Spector-produktion liksom Righteous Brothers ”Just once in my life”och Wilson har följt originalen noggrant. Även ”Talk to me” har rötter i Spectors diskografi. Versionen med Jean DuShon (1961) är en av Phil Spectors tidigaste och mest okända produktioner.
   Det finns alltså ytterligare en coverlåt på skivan som inte omnämns på varken omslag eller etikett. Mitt i ”Talk to me” följer några takter av Freddy Cannons ”Tallahassee Lassie”.
   När Brian Wilson funderade på en ren coverskiva fanns det idéer på att göra doo wop-covers och man kan höra sådana influenser i låtar som ”In the still of the night” och ”A casual look”.
   Med ”15 big ones” var Brian Wilson tillbaka på allvar i musikbranschen som ett år senare resulterade i Beach Boys album ”Love you” med nästan enbart Brian Wilson-låtar.


1. "Rock and Roll Music" (Chuck Berry) 2:29
1957. Singel med låtskrivaren.
2. "It's O.K." (Brian Wilson/Michael Love) 2:12
Original.
3. "Had to Phone Ya" (Brian Wilson/Michael Love/Diane Rovell) 1:43
Original.
4. "Chapel of Love" (Jeff Barry/Ellie Greenwich/Phil Spector) 2:34
1964. Singel med The Dixie Cups. (Först inspelad av Darlene Love i april 1963, kom på skiva 1991.)
5. "Everyone's in Love with You" (Michael Love) 2:42
Original.
6. "Talk to Me" (Joe Seneca) 2:14
1958. Singel (”Talk to me, talk to me”) med Little Willie John.
7. "That Same Song" (Brian Wilson/Michael Love) 2:16
Original.
8. "T M Song" (Brian Wilson) 1:34
Original.

1. "Palisades Park" (Chuck Barris) 2:27
1962. Singel med Freddy Cannon.
2. "Susie Cincinnati" (Alan Jardine) 2:57
1970. Singel-b-sida (”Add some music to your day”) med The Beach Boys.
3. "A Casual Look" (Ed Wells) 2:45
1956. Singel med The Six Teens.
4. "Blueberry Hill" (Al Lewis/Larry Stock/Vincent Rose) 3:01
1940. Singel med Swing And Sway With Sammy Kaye.
5. "Back Home" (Brian Wilson) 2:49
Original.
6. "In the Still of the Night" (Fred Parris) 3:03
1956. Singel med The Five Satins.
7. "Just Once in My Life" (Gerry Goffin/Carole King/Phil Spector) 3:47
1965. Singel med The Righteous Brothers.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Pelle Alsing/Clarence Öfwerman (1989)

JAG HAR UNDER VÅREN PUBLICERAT MÅNGA gamla intervjuer där namnen Pelle Alsing, trummisen, och Clarence Öfwerman, keyboardspelaren, flitigt har förekommit. Det började med Öfwerman-intervjun, från frebruari 1986, fortsatte med en Py Bäckman-intervju (del 1 och del 2), från juli/oktober 1986, där både Alsing och Öfwerman figurerade i kompbandet och sedan intervjun med bandet Passagerarna (där båda musikerna fanns med),-från december 1986.
   Våren 1989 var både Clarence Öfwerman och Pelle Alsing i högsta grad involverade i Roxettes plötsliga USA-succé när singeln ”The look” slog till och toppade Hot 100 8 april. Precis vid den tidpunkten gjorde det svenska coverbandet Nerge, Wind & Fire två besök i Örebro på Ritz, 6 och 13 april.
   Clarence och Pelle var medlemmar i Nerge, Wind & Fire, ett soulcoverband som leddes av Dave Nerge, och jag minns inte vid vilket konsertögonblick jag gjorde intervjun men jag har inga klara minnen av att vi pratade speciellt mycket om Roxette-framgångarna vid det tillfället. Märkligt men huvudfokus var ju på killarnas engagemang i egna bandet Passagerarna som var på väg till USA för att spela in nästa album.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/4 1989.

PASSAGERARE SOM ÅKER TILL USA

SOM MEDLEMMAR I HOBBYPROJEKTET Nerge, Wind & Fire har musikerna Pelle Alsing och Clarence Öfwerman gästat Örebro ett par gånger på sistone. Musiker som också ingår i framgångsrika Roxettes kompgrupp men har också ett alldeles eget band, Passagerarna, där de bara framför originalmaterial.
   Gruppen Passagerarna, som också innehåller Mats Persson, sång, Micke Jahn, gitarr, och Tommy Cassemar, bas, kompade sångaren/skådespelaren Johan Lindell på några album innan de själva egentligen var en grupp.
   1985 beslutade de sig för att bilda en egen grupp och tog namnet efter Lindells tredje album.
   Två album har Passagerarna bakom sig, ”100 steg” (1986) och ”Följer en stjärna” (1988). Skivor med bra, smart och modern pop som dock sålt miserabelt, ca 1500 ex per album.
   - Problem med distribution, tror Pelle är en av anledningarna. Senaste skivan spelades flitigt på radion men finns den inte i affärerna så hjälper inte det.
   Nu blickar dock Pelle och Clarence och övriga Passagerare fram mot nästa skiva, gruppens tredje album, som ska spelas in i USA och produceras på engelska.
   - 11 maj åker vi till Santa Monica i Kalifornien för att under sex veckor spela in skivan. Det är vår skivbolagschef, Tåtte Tennman, som har goda kontakter där och själv har en teori om att det är bättre ström där, berättar Pelle och Clarence och ler.
   Alla i bandet har skrivit låtar till nya skivan, även Pelle, men de flesta texterna har Johan Lindell skrivit.
   - Johan är Sveriges bästa textförfattre. Men Per Gessle, som skrivit en text på kommande skivan, är inte heller så dålig, säger Clarence.
   Passagerarna passar också på att spela några gig i USA. Ett par konserter i Ventura och Los Angeles är redan bokade.
   - När de sedan kommer på att det är jag som har producerat Roxette blir det väl ytterligare uppståndelse kan jag tänka mig, säger Clarence med lite stolthet i rösten. Det vore kul att utnyttja den framgången i Passagerarnas syfte.
   Pelle och Clarence är i allra högsta grad involverade i det fortsatta Roxette-äventyret, som musiker och producent.
   - När vi kommer hem från USA 20 juni åker vi direkt från Arlanda till repetitionsstudion för att förbereda Roxettes svenska sommarturné, säger Pelle.
   Sedan följer kanske ännu ett USA-äventyr för Pelle och Clarence. En höstturné för Roxette i det stora landet i väst ligger på planeringsstadiet.

/ Håkan

Mars 2020 på Håkans Pop

DET TOG MIG NÅGRA DAGAR ATT TA MIG IGENOM sammanfattningen av Håkans Pop under mars månad. Normalt är det gjort i en handvändning och gå ganska snabbt. Men just i år känns varje månad som ett år och den senaste månaden blev tyngre och allvarligare att sammanfatta än vanligt. Dels det plötsliga dödsfallet för min fotograferande vän Anders Erkman som dränerade mig på all energi och tog alla vakna sinnen i anspråk under några dagar och följande vecka. Dessutom är vi alla fångar, oavsett om vi är sjuka (som jag inte är) eller inte, i dessa dramatiska sjukdomsförlopp till höger och vänster som påverkar allt och alla. Därför blev det under mars av förklarliga skäl inga konsertbesök för min del.
   Eftersom Håkans Pop tycks vara minst drabbad av alla medier har den senaste månaden löpt på som vanligt med de återkommande fasta kategorierna ”00-talet bästa album”, ”Intervjuer 74-94” och ”Coverskivor” på måndagar, onsdagar respektive fredagar.
   Min favoritlista över 00-talets bästa album, som började i augusti förra året med plats 36, närmar sig slutet när jag i mitten på maj kommer presentera nummer ett. Under mars avslöjade jag placeringarna 7-11 där Anna Ternheim, Totta, Richard Lindgren, Robert Plant/Alison Krauss och Kent hamnade.
   Intervjuobjekten som återpublicerades under mars var Passagerarna, Thomas Pettersson, Pete Guzz och Hip Horace. Och coverskivorna jag skrev om var gjorda av Cyndi Lauper, Loggins & Messina, Van Morrison och Beau Brummels.
   I övrigt skrev jag inte så mycket utanför de givna ramarna förutom minnesorden om Anders Erkman. Som även blev en artikel på ett uppslag i lokaltidningen förra söndagen (se nedan).

UNDER MARS LYSSNADE JAG PÅ ETT FLERTAL nya skivor. Många bra men få riktigt starka album som jag kanske vill återvända till under resten av året. Det var till slut faktiskt två singlar som tog upp all min uppmärksamhet. Återkommer på slutet av den här texten med det.
   När jag under mars hade plöjt mig igenom de senaste skivorna med hiphop, elektronisk rock, västkustsurf, doom/psykedelia, punkrrock, indiepop, metalcore, syntpop, emopunk, psykrock, electropop och stonerrock hittade jag musik som gick att lyssna på. Nej, jag skojar naturligtvis. Jag lånade lite genrebeteckningar från GAFFA-sidan som inte direkt riktar sig mot min musiksmak. Men jag är ändå djupt fascinerad av hur musik kan beskrivas med så många olika ord.
   Amerikanen Jesse Malin har funnits med i mitt lyssnande liv ett bra tag nu. 2002 fanns han med på min årsbästalista, 2004 var han del av en Bruce Springsteen-hyllningsskiva och 2008 såg jag honom live utan att direkt däckas av hans framträdande. Men hans namn väcker ständig sympati. Förhoppningen på hans senaste skiva, ”Sunset kids”, ökade ungeför 100% för att det råkade vara Lucinda Williams som producerade den och hon har också varit med och skrivit några låtar.
   Förhoppningarna infriades inte riktigt på skivan i sin helhet. Malin är en rätt typisk americanaartist och gör sina låtar med stor ambition men lyckas, enligt min åsikt, bara ibland att vara riktigt intressant. ”Shane” (med Lucinda) och någon mer låt är toppenbra men i övrigt är albumet ganska normalt och medelmåttigt. Kanske ett större problem för genren americana i synnerhet än för Malin i allmänhet.
   Jag har som sagt lyssnat på många skivor under månaden, några helt godkända men ändå inte i sin helhet nominerade för någon framtida årsbästalista. Den återförenade gruppen Matthews' Souther Comfort har sin steelguitar och fin sång i centrum men jag saknar ett starkt låtmaterial på ”The new mine”. För mig okända Tussilago rör sig i atmosfärisk poplandskap men har glömt att skriva minnesvärda låtar. Basia Bulat brukar finnas med på mina årsbästalistor men ”Are you in love?” lyckas lite överraskande inte övertyga mig.
   Brian Fallon låter alldeles för mycket som en kopia av den stora favoriten Justin Currie på ”Local honey” och César Vidal drog åt sig mitt intresse först, hans gamla insatser som sångare i Caesars Palace är inte glömda, men soloskivan ”César Vidal” är bara delvis bra. Och Boomtown Rats är inte ens en skugga av sitt forna jag på comebackskivan ”Citizens of Boomtown”. Jag hade hört några strofer från Peter Bjorn and Johns nya ”Endless dream” men albumet når som helhet inte upp i några som helst nivåer. Inte så poppigt och fantastiskt som jag i min enfald trodde.
   John Hiatts dotter Lilly har naturligtvis framtiden för sig och jag tror hon kan fixa det men ”Walking proof” är mer lovande och intressant än bra och geniet Kleerup lyckas inte leva upp till några förhoppningar på ”2” som nästan helt saknar fungerande låtar. Några små detaljer kanske passar för några jinglar på tv men inte så mycket mer. Jag hade hört mycket gott om gruppen ROOKIE (ja de stavar sitt namn med uteslutande stora bokstäver) och deras powerpopinfluenser men musiken på albumet med samma namn är alldeles för tuff och högljudd rock för att passa in i mina powerpopöron.
   Ska jag utnämna någon skiva till månadens album så är det Maria McKees ”La Vita Nuova”. När jag tänker på hennes namn framträder albumet ”Life is sweet” (1996) för mina ögon och öron. Hon har inte gjort så mycket oförglömligt sedan dess, senaste skivan kom 2007, men får mig att överraskande bli däckad av nya albumet ”La vita nuova”. 1996 var det personlig rock som gällde men nya skivan låter för mina öron inte som rock eller ens popmusik.
   ”La vita nuova” är något helt annat och jag borde inte bli så imponerad av så poserande musik, så teatrala sångstämmor eller en så hög himmelsk svävande röst. När jag lyssnar blir det ingen överraskning att skivan jämförs med Scott Walker. Faktum är att ju mer jag lyssnar desto mer blir jag fast i både hennes stämma och hennes sätt att ta i med sångrösten. Skivan har ingen beröringspunkt med varken Lone Justice, hennes rockband en gång, eller de senare soloskivorna.
   Alla album till trots var det alltså två singlar, som släpptes mot slutet av mars, som helt överskuggade månadens skivutgivning i USA och i Sverige, ”Murder most foul” och ”Tillsammans i mörker” med Bob Dylan respektive Håkan Hellström.
   ”Murder most foul” är en nästan 17 minuter (16:54) lång Dylan-klassiker som doftar dignitet på ett sätt som jag sällan har hört från det hållet. Dylan citerar nästan den oändligt långa texten som huvudsakligen ackompanjeras av ett ödesmättat piano där stråkar och en ljuvligt spelad fiol som understryker den ljuvligt innerliga känslan. Sällan har 17 minuter gått så fort.
   Jag har hört mycket med Håkan Hellström, en majoritet bra på gränsen till fantastiska låtar har han bjudit på i närmare 20 år. Hans namn kändes lite sönderspelad när nya singeln ”Tillsamman i mörker” dök upp när den lite likgiltiga känslan krossades med bravur. Håkan sjunger lika slarvigt som vanligt. Men drivet i arrangemanget, de himmelska gitarrerna, är ju monumentalt och har ju stundtals en catchy struktur som känns lika fräsch efter femton lyssningar som efter premiärspelningen.



/ Håkan

00: #6. HÅKAN HELLSTRÖM

HÅKAN HELLSTRÖM: Känn ingen sorg för mig Göteborg (Virgin, 2000)

FÖR HELT NEUTRALA MUSIKLYSSNARE BLEKNAR kanske Håkans Hellströms debutalbum, ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”, i en så kallad nykter jämförelse med de övriga tre skivorna han gav ut på 00-talet. ”En debut som lovade gott om en karriär som hade mycket kvar att ge”, kanske kritiken kunde låta. Men jag vill bestämt hävda att utan den här så gott som sagolika och monumentalt starka förstaskivan hade Håkan Hellström aldrig nått de höjder och framgångar som han under de följande 20 åren kunde räkna in. Succéerna har avlöst varandra och det verkar inte finnas några gränser för hur många Ullevi-konserter Håkan Hellström kan göra på en sommar.
   Nåja, det går kanske att rent matematiskt räkna ut att Håkans övriga 00-album, ”Det är så jag säger det” (2002), ”Ett kolikbarns bekännelser” (2005) och ”För sent för edelweiss” (2008) med några oöverträffade enskilda låtar som starka argument, innehåller bättre produktion (namn som Björn Olsson och Jocke Åhlund gav givetvis tyngd åt soundet), mer genomarbetat låtmaterial och större aura kring artisten. Men jag vill ändå påstå att ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” innehållsmässigt är historiskt blytung när Sveriges pophistoria ska sammanfattas.
   Här finns låtar som aldrig kan strykas ur Håkans liverepertoar och mycket riktigt fanns ”En vän med en bil”, ”Ramlar”, ”Känn ingen sorg för mig Göteborg” och ”Nu kan du få mig så lätt” med på setlistan på senaste Ullevi-konserten för nästan tre år sedan. Den sistnämnda låten, eller ”Vi två, 17 år” som också finns med på albumet, var det obligatoriska finalnumret på elva av de tolv konserter jag upplevde med Håkan mellan 2000 och 2011. Det säger det mesta om de nästan tjugo år gamla låtarnas odödliga värde.
   Jag var från första stund, för tjugo år sedan, ingen hängiven Håkan Hellström-fan. Tyckte första singeln (titellåten) var klart annorlunda och stod ut effektivt i radioskvalet när den spelades flitigt på min arbetskamrats transistorradio under sommaren 2000. Så udda att jag nog trodde att han var ännu en representant för den simpla men snart bortglömda kategorin one-hit-wonder.
   Albumet, som följde på hösten, kom ändå att fullständigt krossa mina fördomar och verkligen imponera med sin rad av genomgående starka låtar. Så personligt, så låtstarkt och med en så känslomässig attack att jag med lätthet däckades. Den imponerande kvalitén blev än mer påtaglig när Håkan började turnera där han på scen med all sin energi kunde pumpa upp låtmaterialet till himmelska nivåer.
   Håkan Hellströms tidiga framgångar var ju en tidigare okänd mix av falsksång och gränslös personlighet. 2000 var det i den svenska artistbranschen ännu så länge ganska tunnsått med vingliga sångröster soim rörde upp känslor och skapade motsättningar i tyckandet för och emot. Håkan besegrade galant den kritiken och gick med full kraft mot nya framgångar.
   För mig dök Håkan Hellström upp från ingenstans. Göteborgs nya generation av musiker och artister hade gjort entré under 90-talet (ni kan i artikeln för några veckor sedan om Joel Alme läsa namnen på många) och Håkan var ju en del av den utvecklingen. I samband med texten om Joel Alme fick jag möjlighet att höja upp Håkans anseende och rykte men musikaliskt höll han i slutet på 90-talet ändå en låg och ganska anonym profil.
   Håkan började spela trummor med Broder Daniel redan 1989 men lämnade det ännu oupptäckta men snart legendariska bandet 1995 och började spela några år med ett annat Göteborgsbaserat band, Honey Is Cool. Efter den sejouren var han 1997 tillbaka i Broder Daniel, nu som basist, men långt från sångmikrofonen. Nu var det bandet, med Henrik Berggren i spetsen, etablerat med två album bakom sig och på tredje skivan, ”Broder Daniel forever” (1998), körar Håkan tillsammans med Theodor Jensen.
   På den skivan kom Håkan i kontakt med producenten Mattias Glavå och 1999 börjar de spela in solodebutalbumet medan han fortfarande var Broder Daniel-medlem vilket han lite uppseendeväckande fortsatte med till 2002. Två år in i solokarriären!

Favoritlåt: "Dom dimmiga dagarna". Håkans solodebut har fyra starka singlar, ligger först på albumet, som dragplåster och det finns ytterligare exempel på kvalité i låtmaterialet på skivan. Men jag har däremot valt en av albumets mindre profilerade spår som min favorit, den avslutande ”Dom dimmiga dagarna”. En låt som så vitt jag vet Håkan Hellström aldrig har framfört på scen. En ballad som kryddas av Stefan Sporséns andäktigt vackra trumpet som ökar i intensitet och mot slutet förenas med la-la-la-allsång och ett nästan berusat blåsarrangemang (av Håkan och Timo Räisänen) som crescendo.
   Låten är ursprungligen skriven på engelska, ”Foggy days”, av The Plan (Theodor Jensen) och översatt till svenska av Håkan. Originalet släpps 2001 på albumet ”The Plan”.

/ Håkan

Blues Quality, bluespionjärer i Sverige

BLUES QUALITY hösten 1968: Från vänster: Pär David Johnson, bas, Mats Strömberg, orgel/piano/trumpet, Bosse Skoglund, trummor, Lasse Wellander, gitarr, och Peps, sång/munspel/gitarr.

PÅ HÅKANS POP HITTAR DU, BLAND MYCKET annat, de musikaliska historierna och biografierna. Där jag mer eller mindre detaljerat, med eller utan diskografi, skildrar artisters och gruppers karriärer. Ibland strikt kronologiskt men ibland, i dagens ämne, uppdelade i olika kapitel i en helt annan tidsföljd. Idag ska jag återberätta Örebrogruppen BLUES QUALITYS historia från mitten av 60-talet till 1970. För drygt tio år sedan skrev jag gruppen Natures hela historia på 70-talet, en musikalisk period som hade sina djupa rötter i – just det – Blues Quality.
   Som gruppnamn uppstod Blues Quality tidigt 1967 men var egentligen en naturlig fortsättning på gruppen T.S. People. Ett namn som många ville förklara som förkortning av Tommy Svensson People men Tommy hävdade i många år att T.S. kunde lika gärna stå för Tommy & Sjunne (Ferger), de två drivande medlemmarna i gruppen som då (1966) hade flera år bakom sig i olika Örebrogrupper.
   Gitarristen Tommy Svensson började spela 1962, först i The Robots och sedan i The Hi-Canes och fortsatte 1963 i gitarrbandet The Cyclones. Redan som 13-åring(!) blev trummisen Sjunne Ferger ”ungdomsidol” i The Alligators, en grupp som existerade fram till 1965 när Tommy och Sjunne bestämde sig för att bilda ett band tillsammans. Övriga medlemmar blev Mats Strömberg, orgel, och Torbjörn ”Tobbe” Andersson, bas.
   T.S. Peoples första engagemang var att åka på folkparksturné som kompband till Emile Ford. Sedan fortsatte bandet på egen hand och hade inledningsvis Tommy som sångare innan Per-Åke Måssebäck hösten 1966 gjorde entré vid sångmikrofonen.
   Bandet fick flera tillfällen att visa upp sig som förband på utländska gästbesök i Örebro. Bland annat Kinks i september 1966, Troggs i november 1966, Downliners Sect i januari 1967 och på den stora skandalomsusade Rolling Stones-konserten i Ishallen (kvällskonserten) på Annandag Påsk (27 mars) 1967.
   Från november eller december 1966 fick bandet en ny basist i Henry ”Henna” Larsson. Och från januari hette bandet Blues Quality men i annonsen (se vänster) för Rolling Stones-konserten i mars var bandnamnet fortfarande T.S. People.
   Sjunne var tidigt ute och förutsåg det sena 60-talets stora revival för blues. Repertoaren var nästan uteslutande engelska bluescovers och bandet ställde upp i 1967 års upplaga av Sveriges Radios Popbandstävling, som sändes i radioprogrammet Opopoppa från Skansen. Blues Quality gick till final 22 augusti och hamnade på en hedrande tredjeplats efter bandet Lucas (med Janne Lucas Persson) från Göteborg och Plupps(!) från Luleå.


Från vänster: Sjunne Ferger, trummor, Henry "Henna" Larsson, bas, Per-Åke Måssebäck, sång, Mats Strömberg, orgel/trumpet, och Tommy Svensson, gitarr.

   Redan innan finalen i Popbandstävlingen i augusti 1967 spelade Blues Quality in första singeln.

1967
BLUES QUALITY
Rock me (B.B. King-Joe Josea)
Gamblers blues (B.B. King/Johnny Pate)
(Swe-Disc SWES 1199)

”Rock me” hette i original ”Rock me baby” på en singel med B.B. King 1964 men hade sitt ursprung långt tidigare i en låt som hette ”Roll me mamma” med bluespianisten Curtis Jones 1939. ”Gamblers blues” är också B.B. King-relaterad, från albumet ”Blues is king” (1967).

Henry Larsson lämnade Blues Quality i september 1967 och ersattes då av Peter Forsberg som några år tidigare varit gitarrist i The Cyclones tillsammans med bland annat Tommy Svensson. Forsberg spelade med Blues Quality året ut och ersattes då av Pär David Johnson.
   I oktober 1967 agerade Blues Quality förband till John Mayall's Bluesbreakers, upplagan med Mick Taylor på gitarr. Det var i Blues Quality Tommy Svenssons blev känd som en formidabel gitarrist och steg till himmelska höjder och blev en inspirationskälla för Örebros alla gitarrister. Ett rykte som, tack vare Blues Quality-spelningarna med Mayall och senare Fleetwood Mac (i maj 1968), även nådde England.
   Måssebäck lämnade Blues Quality våren 1968 och gick till sjöss och ersattes vid mikrofonen av norrmannen Björn Johansen, som också spelade saxofon. Nu var det dags att släppa bandets andra singel.

1968
BLUES QUALITY
O pretty woman (A C Williams)
Stormy Monday (T-Bone Walker)
(Swe-Disc SWES 1199)

”O pretty woman” är inte alls identisk med Roy Orbisons berömda singel från 1964 utan härstammar från en Albert King-singel med titeln ”Oh, pretty woman” (1966). ”Stormy Monday” dök första gången upp på en T-Bone Walker-singel 1947 med den fullständiga låttiteln "Call It Stormy Monday (But Tuesday Is Just As Bad)".

1968 var bluesvågen definitivt här och Blues Quality blev det naturliga namnet på scen när blues- och rockklubben Power House invigdes i juni. Den alltmer ökade fokuseringen på blues i bandets repertoar fick sångaren Johansen, som var mer intresserad av jazz, att framåt sommaren lämna gruppen som ännu en gång stod utan sångare.
   Sjunne fick Skånes bluesprofil Peps Persson, från Tjörnarp, att flytta till Örebro och bli ny sångare i Blues Quality. Peps, eller Per-Åke Persson, hade inlett sin karriär i bluesbandet Downbeat Crowd som hade väckt uppmärksamhet som liveband och gav Peps skivkontrakt 1966 och han kunde under namnet Linkin' Louisiana Peps ge ut två singlar, ”I got my mojo working” (1966) och ”Jailer bring me water” (1967), och ett album, ”Blues connection” (1968).
   Blues Quality hade framåt hösten 1968 en ny rutinerad sångare men Tommy Svensson var på väg att lämna gruppen och ersättas av Lasse Wellander från Nora där han (som basist!) hade spelat i gruppen Relaction. Under en tid spelade både Svensson och Wellander i bandet och Pär David Johnson ersattes då och då av Hans Odelholm, pappa till den numera riksbekante basisten Jerker Odelholm. Bland annat på American Folk Blues Festival '68 i Göteborg i oktober. Samma höst utökades bandet med altsaxofonisten Magnus Tingberg.


Blues Quality på Rigoletto i Jönköping. Peps till vänster, saxofonisten Magnus Tingberg i mitten och till höger gitarristen Lasse Wellander som vid tillfället spelade bas. Kalufsen vi ser strax ovanför congas-trummorna tillhör (enligt Lasse) Sjunne Ferger.

Svensson lämnade slutligen Blues Quality och Sjunne, bandets andre ursprungsmedlem, var som 17-åring redan på väg in i nästa musikaliska fas i sin karriär, jazzmusiken. Tillsammans med organisten Lars Jansson bildade han duon Takt & Ton. Sjunne ersattes av Bosse Skoglund, rutinerad trummis från Stockholm, som hade en bakgrund i jazzmusiken där han under 60-talet hade spelat med bland annat Lars Gullin, Don Cherry, Lasse Färnlöf och Bernt Rosengren.
   Nu (mitten av 1969) var Blues Quality med Peps i spetsen moget att spela in sitt första album.

1969
LINKIN' LOUISIANA PEPS & BLUES QUALITY
Sweet Mary Jane
Producent: Gunnar Bergström
(Sonet SLP-2501)

Sweet Mary Jane (Per Åke Persson)
Copenhagen blues (Per Åke Persson)
You're so fine (Little Walter Jacobs)
Somebody (Per-Åke Persson)
I once was a gambler (Lightnin' Hopkins)
Sail off to another shore (Per-Åke Persson)
Sad night is fallin' (Per Åke Persson)

Första albumet med Peps och Blues Quality innehåller fem Peps-original och två covers. ”You're so fine” är i original en Little Walter and his Jukes-singel från 1953 och ”Once was a gambler” fanns på albumet ”Lightnin' Sam Hopkins” (1962).

Under de här åren turnerade Peps & Blues Quality flitigt och byggde upp ett gediget rykte som ett professionellt och skickligt liveband. En planerad Englandsturné tidigt 1970 blev rumphuggen två gånger om. Först blev inte Bosse Skoglund insläppt och sedan gick turnébilen sönder vilket gjorde att den tänkta treveckorsturnén resulterade i blott två separata spelningar.
   På albumet ”Kaliyuga Express” (1970), med den Chicago-baserade gitarristen och sångaren Mike Castle, medverkar Blues Quality på två låtar, ”Stockholm blues” och ”Eagle rise”, och Peps spelar munspel på ytterligare tre, ”2:19 blues”, ”Rocks and gravel” och ”Sweet home Chicago”.
   Våren 1970 lämnade Peps Blues Quality av hälsoskäl och gruppen sökte ersättare i Kisa Magnusson och Susie Heine men splittrades. Efter sommaren samma år återuppstod bandet som kvartett, Nature, utan Strömberg och Tingberg men med Mats Ronander på sång och munspel. Men det är som sagt en nästan helt annan historia.


BLUES QUALITY 1969: Från vänster: Magnus Tingberg, Bosse Skoglund,
Pär David Johnson, Peps, Lasse Wellander och Mats Strömberg.


FOTNOT: Blues Quality-artikeln ovan publicerades i april 2020 som av naturliga skäl intresserade Henry Larsson, under ett år basist i bandet. Henry mejlade mig och berättade sina minnen och anekdoter från tiden med bandet. Det fick mig att ändra några tidsangivelser i ovannämnda text men jag vill också vidarebeordra övriga detaljer som Henry delade med sig av i flera mejl:

Kul med dina skriverier, speciellt från ”forntiden”! Jag heter Henry Larsson, och spelade bas under ett knappt år med dom fantastiska unga musikerna i Blues Quality. Jag började med dom hösten 1966, och vad jag minns hette vi Bluesquality redan då. Jag slutade efter finalen av popbandstävlingen på Skansen, och koncentrerade mig på mina studier i Örebro istället.
   Jag har kvar inspelningar från den tiden! Den relativt korta perioden var mycket betydelsefull för mig, och ledde mig vidare till ljudteknikerjobb vid SR i Stockholm. Flyttade hem till Gotland 1973 och fortsatte inom SR som cheftekniker/musiktekniker/producent, och har varit fritidsmusiker under de flesta åren fram till nu.

Och efter några motfrågor från mig skrev han:

Tack för ditt svar, och ditt intresse! Jag fick gräva i mina gömmor för att kolla när jag började i Blues Quality. Hittade pärmar med deklarationer och kvitton faktiskt, men inte något datum när jag började. Kan ha varit november eller december 1966. Garanterat from 1 januari 1967 i alla fall, eftersom den första spelningen var 3/1 enligt en lista, som jag gissar var skriven av Sjunnes mamma Åse Norlin (”pop-Åse”) som ställde upp till 100% för Sjunne.
   Jag har kvitto på den Fender Jazzbas jag köpte då, och kvitto på min Hammond jag sålde till Mats. Jag minns tyvärr inte Troggs o Downliners Sect-spelningarna, men naturligtvis Stones! Dom spelade bara ett par låtar, sedan stormade publiken scenen och snodde minst en av våra mikrofoner, för Stones lånade delvis vår utrustning!
   Jag var i alla fall med i Blues Quality från 1/1 - 15/9 1967 (sista spelningen för mig enligt Åses lista) och vi hade det namnet då! Om det står TS People i någon annons 1967 gissar jag att det helt enkelt blivit fel... Singeln spelade vi in före Sveriges Radio-finalen. För övrigt ett hastverk, ”Rock me” lät betydligt bättre i finalen! 
   En liten detalj där: I finalen spelade vi ”Rock me” och ”Call it stormy Monday”. Vår version var egentligen 5.10 lång, så vi fick skala ner den till 3.10. Ett litet minne därifrån: Juryn satt i en husvagn utanför Galejan. När de hade bestämt sig och kom ut därifrån fick jag ögonkontakt med Kjell Öhman. Han sa ingenting, men skakade lite på huvudet. Han höll nog på oss...
   Jag hade funderingar på att ta kontakt med bandet för några år sedan men blev bestört över att Sjunne inte fanns längre, och att även Tommy nyligen dött. Så det blev inget. Jag kontaktade inte Per-Åke eller Mats då. Dom kommer kanske inte ihåg mig...

Efter ytterligare några veckor, i mitten på november 2020, återkom Henry med fler intressanta detaljer i Blues Qualitys historia som fick mig att uppdatera den ursprungliga artikeln. Henry skrev:

Per-Åke Måssebäck började i TS People hösten 1966. Henry Larsson började i slutet av 1966, och vi var igång med det nya namnet Blues Quality i januari 1967. Vi spelade som förband vid kvällskonserten 27 mars 1967 med Rolling Stones. Konserten avbröts efter Stones spelat ett par låtar när publiken stormade scenen. Per-Åkes sångmikrofon försvann i vimlet, eftersom Stones lånade vår sånganläggning! (En äventyrlig dag för oss, eftersom vi tidigare hade spelat på Kumla-anstalten, men där inför en mycket bra publik!)
   En liten detalj: Singeln med ”Rock me” och ”Gamblers Blues” spelades in i augusti 1967 innan finalen på SR:s popbandstävling.
   Henry Larsson slutade i september 1967 för att plugga, och ersattes av Peter Forsberg, som spelade där året ut. Pär-David Johnson blev senare nästa basist i bandet.

/ Håkan

”Malla Motel”

MATS RONANDER
Malla Motell
(Metronome/S-Rock)

I DENNA EXTREMT DYSTRA OCH SMÅTT LAMSLAGNA verklighet krävs det ljuspunkter i tillvaron. Just när vemodet når sin topp dyker Mats Ronanders nya album och stora skivcomeback upp som en gammal vän och påminner om hur tryggt och bra allting kan vara. En tröst i hårda tider och jag är glad att kunna meddela att ”Malla Motel” har varit värd sin långa väntan för det är faktiskt 19(!) år sedan han senast släppte ett album med nyskrivet material.
   Är det inte minsann en suck av lättnad jag hör på skivans första inledande sekunder innan titellåten lite monotont men starkt suggestivt och personligt tar oss in i albumet på typiskt Mats Ronander-vis. Det lätt funkiga och klangfulla med dragning åt jazz och även experimentella rytmer har tillhört Mats DNA sedan solokarriären sparkade igång för snart 40(!) år sedan. Men nu väljer Mats i alla fall att tillföra eget munspel till rytmorgierna.
   Det är bevisligen en rutinerad man som gör något av comeback på den här skivan men det är också en artist vars integritet har svävat högt under alla dessa år. Det är med glädje jag konstaterar att ”Malla Motell” är en strålande blandning av personlighet, stor kreativitet och lite överraskande åtskilliga hits. I det senare fallet är det nästan sensationellt hur många låtar på albumet som har den där hitmässiga touchen. Där den rytmiska grundtonen på de mest kommersiella låtarna ofta kryddas av hårda gitarriff, starka refränger och, som vanligt, en cool men koncentrerad sångröst.
   Kanske är det samarbetspartners som Max Lorentz, Henrik Janson (båda har skrivit låtar och producerat tillsammans med Mats) och Mauro Scocco (låtar, gitarr och sång) som har lyft det här projektet till en glädjefull och melodisk stark nivå.
   Om den inledande titellåten inte är den där direkt dräpande entrén till albumet, i sin upprepande struktur, följs den av skivans första hitpotentiella låt. Ännu en svenskfierad Kim Larsen-låt, ”Luft under vingarna”, som skulle kunna bli en härlig och naturlig allsångslåt i någon annan mer optimistisk tid än den vi just nu upplever. Det catchy visslandet förstärker hitklänslan ytterligare.
   Både Max Lorentz och Henrik Janson är gamla samarbetspartners till Mats. När det som mest ekar tungt 80-tal om arrangemang och sound, som i den redan utgivna ”Klubbrock”, ”Sista tangon i Paris” och ”Baby blue”, är det ingen överraskning att hitta just Janson som medlåtskrivare.
   Men Jansons återkomst i Mats närhet är inte bara nostalgisk, tung och förväntad. ”Farväl till blues”, låten som effektivt ligger som en andningspaus mellan två av de ovannämnda låtarna, är en melodisk pärla i ett annorlunda arrangemang med piano (Jesper Nordenström) som mest framträdande instrument. Atmosfärisk och mäktig. En vacker på gränsen till snäll ballad men ett blixtrande men lågmält gitarrsolo och en hammondorgel räddar låten från alla negativa tankar.
   Mauro Scoccos låt ”En liten stund i solen” är albumets nästa tydligt kommersiella hit som kan ta upp kampen med ovannämnda Larsen-låt. En typisk Scocco-låt där han på ett sedvanligt skickligt sätt skrivit orden som han sedan har lagt i munnen på Mats.
   ”Avenue Junot” är, tillsammans med ”Farväl till blues”, en av albumets låtar som känns mest oväntad med tillbakalutade klanger i sitt hårt pianobaserade arrangemang. Men det är också en låt som symboliserar nuet som mest och bäst. Som ger den knivskarpa bilden av Mats som en kreativ artist som gärna går sin egen väg och inte vill fastna i några gamla hjulspår.
   Även på nästföljande låt, ”Längtans röst”, finns pianot där men både arrangemang och låt är tyngre och får nog betraktas som albumets tredje förmodade hitlåt.
   Avslutningslåten ”Solsken efter regn” är väl kanske den låt på albumet som är mest förutsägbar med sin tyngd, sin smittande partykänsla i studion, blås och sin glada Stones-doftande takt. Som en röst från underjorden finns ”Rock'n'roll är död”-frasen med på en tidigare låt (”Sista tangon i Paris”) men här på slutet av albumet svänger det rejält när Mats överlåter det explosiva slidesolot till sin gamle kompanjon Lasse Wellander.

/ Håkan

Covers: Status Quo

STATUS QUO: Don't stop (Polydor, 1996)

”STANNA INTE!”, NEJ DET GAMLA HEDERLIGT ROCKANDE Status Quo vägrar än idag lägga ned instrumenten och sluta spela. Av originalmedlemmarna är det bara Francis Rossi som finns med fortfarande och inte ens huvudmedlemmen Rick Parfitts död 2016 fick bandet att splittras.
   För 24 år sedan firade bandet 30 år (Rossi och Parfitt träffades första gången 1966...) med ett album med enbart covers, en brokig och tålamodskrävande blandning låtar från populärmusikens alla hörn utan något musikaliskt sammanhållande tema. Det vilar en dos desperation bakom urvalet och för att riktigt dra åt sig blickarna har bandet bjudit in några kända namn, musiker och sångare utifrån.
   ”Don't stop” är ingen helgjuten boogieplatta i känd Status Quo-takt. Nej, det blandas friskt mellan stilarna och jag får ett mycket spretigt intryck när jag försöker leta röd tråd eller hitta någon genomgående tanke i urvalet av låtar. Stilmässigt hade det väl gått att göra Status-rock av Beach Boys gamla ”Fun, fun, fun” men här har de bjudit in hela bandets sångresurser (naturligtvis saknas Brian Wilson) och det blir mer surf än rock'n'roll.
   Engelsk folkmusik tangerar inte heller Status Quos historia så Maddy Priors gästbesök på Steeleye Spans gamla ”All around my hat” är egentligen bara ett frågetecken och vad som får gitarristen Brian May (Queen) att gästa på Buddy Hollys gamla ”Raining in my heart” är för mig helt oförklarligt.
   Det är klart att det svänger bekant på en Chuck Berry-låt, Beatles ”Get back” och Bob Segers ”Get out of Denver” men det blir ändå ganska könlöst och opersonligt. Som en jukebox utan mening och mål.
   Och allra sämst blir det när Status Quo försöker agera popband och rent kommersiellt letat upp Men Without Hats popdänga ”Safety dance”. Då gränsar det här traditionella rockbandet till sin tidigare spekulativa bottennotering 1986 med ”In the army now”.
   Tio år efter det här albumet gjorde Status Quo ytterligare en coverskiva... Det är inget som jag för stunden längtar efter att lyssna på.


"Fun, Fun, Fun" (Brian Wilson/Mike Love) - with The Beach Boys – 4:03
1964. Singel med The Beach Boys.
"When You Walk in the Room" (Jackie DeShannon) – 4:05
1963. Singel med låtskrivaren.
"I Can Hear the Grass Grow" (Roy Wood) – 3:27
1967. Singel med The Move.
"You Never Can Tell" (Chuck Berry) – 3:50
1964. Singel med låtskrivaren.
"Get Back" (John Lennon/Paul McCartney) – 3:23
1969. Singel med The Beatles with Billy Preston.
"The Safety Dance" (Ivan Doroschuk) – 3:56 - with Tessa Niles
1982. Singel med Men Without Hats (Låtskrivare: Ivan)
"Raining in My Heart" (Felice Bryant/Boudleaux Bryant) - with Brian May – 3:32
1959. Singel-b-sida (”It doesn't matter anymore”) med Buddy Holly.
"Don't Stop" (Christine McVie) – 3:40
1977. Från albumet ”Rumours” med Fleetwood Mac.
"Sorrow" (Bob Feldman/Jerry Goldstein/Richard Gottehrer) – 4:14
1965. Singel-b-sida (”Fever”) med The McCoys.
"Proud Mary" (John Fogerty) – 3:30
1968. Singel med Creedence Clearwater Revival.
"Lucille" (Al Collins/Little Richard) – 2:58
1957. Singel med Little Richard.
"Johnny and Mary" (Robert Palmer) – 3:35
1980. Singel med låtskrivaren.
"Get Out Of Denver" (Bob Seger) – 4:09
1974. Från albumet ”Seven” med Bob Seger.
"The Future's So Bright (I Gotta Wear Shades)" (Pat MacDonald) – 3:36 - with Tessa Niles
1986. Singel (som "The Future's So Bright, I Gotta Wear Shades") med Timbuk 3.
"All Around My Hat" (traditional, arrangement by Francis Rossi/Rick Parfitt/Andrew Bown/John 'Rhino' Edwards/Jeff Rich) - with Maddy Prior – 3:56
1800-talet. Hit med Steeleye Span 1975.

/ Håkan

Adam Schlesinger (1967-2020)

DEN HISTORISKT KLASSISKA POWER-POP-genren har förlorat en viktig profil i musikern och låtskrivaren ADAM SCHLESINGER. Som ledare och förgrundsgestalt i bandet Fountains Of Wayne skapade han många minnesvärda låtar och odödliga poplåtar med ett obegränsat bäst-före-datum.
   Jag upptäckte Adam Schlesingers namn redan 1996 på soundtracket till filmen ”That thing you do!” där han hade skrivit titellåten som framfördes av det fiktiva bandet The Wonders. Egentligen var det tänkt att den betydligt mer kände Dwight Twilley skulle skriva titellåten men Schlesinger behövde inte skämmas för sin insats.
   Året innan hade Schlesinger bildat Fountains Of Wayne och det var via det bandets skivor jag följde hans utveckling som låtskrivare (alltid tillsammans med bandets sångare Craig Collingwood) och musiker. På det området hade han dock en tillbakalutad roll på bas och keyboards men Adam behärskade alla instrument och spelade även trummor och gitarr på bandets skivor som har haft en ganska sporadisk utgivning.
   Album som ibland hamnade på mina årsbästalistor, som exempelvis bandets andra album ”Utopia Parkway” (1999) och ”Sky full of holes” (2011). Den förstnämnda skivan är lite tyngre och mindre melodiös men 2011-skivan, 9:a på min årsbästalista det året, är fortfarande ett mycket spännande och intressant album. Medan jag skriver det här har jag skivan i mina öron ooch den är fylld med upplyftande arrangemang, underbar power-pop och, inte minst, melodiöst pophantverk. Mina tankar traskar iväg åt Beatles håll och hur det bandet kanske hade låtit idag.   
   Fountains Of Wayne producerade inga album efter 2011 men existerade fortfarande fram till idag men höll en låg profil. Senaste gången jag läste Adam Schlesingers namn var på Monkees julalbum 2018, ”Christmas party”, som han producerade.
   Adam Schlesinger avled igår 1 april 2020 efter en kamp mot det brutala Covid-19-viruset.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Ulrica Carnell (1988)

Foto: Anders Erkman
DEN SJUNGANDE ÖREBROTJEJEN ULRICA CARNELL hade våren 1988 framtidsutsikter på en kommande solokarriär men det blir inte alltid som man hoppas och tror. Men hennes talang skulle ändå räcka långt decennier framöver.
   I intervjun, som jag gjorde 25 februari 1988 på Hälls Konditori på Olaigatan i Örebro, berättar hon om sin tidiga bakgrund i bandet De' Funkar. Efter lite research kan jag berätta lite detaljer om det stora bandet från Örebro.
   Tidigt 80-tal var De' Funkar ett stort band med många musiker och ett antal sångare under ledning av Stephan Berg, pianisten, producenten och låtskrivaren som långt senare skulle fira framgångar på Melodifestivalen. Berg skrev en majoritet av låtar på bandets album ”De' Funkar” (1983). På låten ”Å, jag ropar” (ett Richard T Bear-original med svensk text av Berg) sjunger Ulrica Carnell solo.
   Nästan tre år som medlem i hårdrockgruppen Lifeline, mellan sommaren 1985 och vintern 1987/1988, gjorde Ulrica Carnells namn känt i vida kretsar. Gruppen innehöll redan en tjej på keyboards och sång, Lena Johansson, och med Ulrica, också på keyboards och sång, fick bandet en annorlunda sättning för att tillhöra hårdrocksgenren. Något som till slut resulterade i en singel, ”You better believe it” (1986), med Lasse Lindbom som producent.
   Samma månad som min intervju med Ulrica publicerades, mars 1988, hoppade hon in som gästartist på en konsert med Nilsson Pickets på Renés i Örebro. Ett coverband från Stockholm med Tommy Nilsson som sångare. ”Kvällens gästartist Ulrica Carnell, begåvad sångerska från Örebro, steg upp på scenen och sjöng Buddy Hollys gamla "That'll be the day" och då blev det riktigt roligt. Långt bortom alla analyser och skärskådan.”, var min notering från den kvällen.
   Sedan tappade jag kontakt med Ulrica som flyttade från staden till Stockholm där hon bland annat blev medlem i den stora kören One Voice 1994 under ledning av Gabriel Forss. Kontakter som sedan resulterade i att Ulrica blev en i kören på Melodifestivalen 1996. Jag har också sett hennes namn på skivor med Fatima Rainey (”Love is wonderful thing”, 1997) och Christer Sjögren (”För kärlekens skull – 14 visklassiker”, 2003).





Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 8/3 1988.

Efter många år i olika grupper
ULRICA TROR PÅ SOLOKARRIÄR

EFTER MÅNGA ÅR I MÅNGA OLIKA GRUPPER kan Ulrica Carnell, 25-årig sångbegåvning från Örebro, nu mycket väl kunna tänka sig en karriär som soloartist. Hon samarbetar sedan i höstas med några unga Örebromusiker. En imponerande demotejp har fått positivt mottagande på skilda håll.
   Ulrica har tillbringat de senaste åren i rocksvängen men började sin ”karriär” med att sjunga i kör.
   - Pappa var körledare så det blev tämligen naturligt att jag började sjunga i Joy Bells. Jag kan inte ha varit mer än 14 år då, minns Ulrica.
   Ulrica fortsatte sedan i gruppen De' Funkar, en stor grupp med bland annat blås och fyra sångare. Gruppen gjorde även ett album.
   Hon sjöng sedan i Fresh Fruit, en annan Örebrokonstellation, och gjorde ett anspråkslöst försök till solokarriär (gick till talangjaktsfinal!) innan hon hösten 1985 hamnade i Lifeline som hon förstärkte på den kvinnliga sångsidan.
   - Det var kul att spela live, vi hade många bra spelningar och så fick jag skriva sångarrangemang tillsammans med Lena Johansson, bandets andra kvinnliga sångerska.
   Nu har Ulrica dock lämnat Lifeline och efter några månader av tvivel och dåligt självförtroende ser hon positivt på framtiden.
   - Efter Lifeline tänkte jag lägga av helt. Min kille Staffan Ernestam, gitarrist i Big Deal, har pushat, uppmuntrat och stött mig otroligt.
   Staffan finns med på Ulricas demo ”Vad vill du mej?” men det är ett nytt, ungt och mycket lovande band, som nyligen döpt sig till YoYo, som huvudsakligen kompar henne.
   Det var Mats Fågelqvist, som skrivit text och musik, Hans Bihl och Peter Lundvall som sökte en sångerska för sina låtar och fann Ulrica.
   - Samarbetet är nytt än så länge men det fungerar perfekt. Vi har gjort nya inspelningar och jag har funnit min röst som nog kan bli ännu bättre.
   Rösten är demotejpens mest grandiosa detalj. Ulrica har en unik egenskap att sjunga på olika sätt och låt, arrangemang och sound utnyttjar hennes kvalitéer fullt ut.
   Inspelningen gjordes på bara en dag, och slog inte bara mig med häpnad.
   - Jag har fått positiva ord från folk jag ser upp till och respekterar, säger Ulrica och nämner Cher, Dalbello och Sanne Salomonsen som förebilder.
   - Nu sjunger jag rätt med rätt teknik. Nu vill jag också göra något eget, skriva egna låtar. Det finns mycket här som vill ut, avslutar Ulrica och pekar på sitt huvud.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.