Blogginlägg

00: #9. RICHARD LINDGREN

Postad: 2020-03-16 07:54
Kategori: 00-talets bästa

RICHARD LINDGREN: A man you can hate (Rootsy, 2008)

DET FINNS FÅ SVENSKA ARTISTER INOM DEN BREDA singer/songwriter-genren som har fångat mig mer än Richard Lindgren. Sedan snart tio år tillbaka har jag dessutom haft honom som nära vän och på ett märkligt sätt har jag klarat av att hålla avstånd mellan kritik/recensioner och det privata på en trygg professionell nivå. Richard äger en härlig produktivitet i sitt skrivande, ger ut skivor kontinuerligt, och är ständigt på väg mot nya mål. Under de senaste tio åren har han skrivit några av mina största favoritlåtar, album har hamnat på mina årsbästalistor men det är inget som sammantaget slår dubbelalbumet ”A man you can hate” när jag försöker sammanfatta Richards skivkarriär.
   Kanske var det än mer spännande att gilla Richard när han för mig fortfarande var en ganska anonym men musikaliskt genial artist från landets sydliga trakter. Mitt avlägsna intresse började redan 2006 på albumet ”Salvation hardcore” när skivan, utgiven på ett mindre skivbolag, hamnade i min recensionshög och jag lyssnade och upptäckte ett enormt låtskrivande, en americanadoftande röst och ett sound som lät varmt och personligt med rotfäste i det starkt melodiösa. Utan att veta någonting om Richard gav jag honom en tredjeplats på den årsbästalistan.
   Lite mer förberedd kunde jag två år senare gilla ”A man you can hate” reservationslöst och fascinerades av det faktum att en relativt okänd skåning hade fått förtroendet och chansen att ge ut ett dubbelalbum med 18 egna låtar och en speltid på 79 minuter. Unika kvalitéer som det året räckte till en andraplats på min årsbästalista. Med en artist som fortfarande var ganska okänd för både mig och övriga musik-Sverige. Jag hade på avstånd fått en riktig favorit.
   De här albumen var inte på något sätt starten på en karriär och jag lärde mig senare att Richard under tidigare år hade varit medlem i flera band, Kettlefish, Brilliant Mistakes och Turtle Step, och inledde sitt skivproducerande redan 1996. Först den självfinansierade ”Richard Lindgren”, fortsatte med ”Outtakes from Baranova St” (1998), ”Postcard from elsewhere” (2003) och ovannämnda ”Salvation hardcore”. Men det var som sagt i stort sett okänt för mig när ”A man you can hate”-skivan, med sin omslagsbild på Richard fotograferad på Cuba Café i Folkets Park Malmö, oannonserat anlände hösten 2008.
   Richard Lindgren är en flitigt arbetande liveartist och många låtar från albumet har han vårdat väl och har blivit stabila hörnstenar i hans liverepertoar. Låtar som ”Back to Brno”, ”Drunk on arrival”, ”From Camden Town to Bleecker Street”, titellåten och den nästan elva minuter långa ”How long?” har verkligen blivit genuina Richard Lindgren-klassiker. När jag nu lyssnade igenom hela det långa albumet igen fick jag ändå nya favoriter, låtar som aldrig har förekommit på de otaliga konserter jag numera har upplevt med skåningen. Därför bad jag Richard, efter modell från samlingsboxen ”Memento”, beskriva låtarna närmare:

Persona Non Grata:
”Tja, skriven vill jag minnas på tåget mellan Wien och Prag 2004 och på nåt märkligt sätt inspirerad av ”Harbor Lights” med Elvis Presley från Sun Records-inspelningar 1954. Den låten skrevs av Hugh Williams, en österrikare egentligen Will Grosz, och texten av irländaren Jimmy Kennedy. Willie Nelson och Bing Crosby har också gjort den.
   Skrev den på tåget som sagt. Persona Non Grata är ju som bekant något av en person som ingen vill ha att göra med, en försmådd älskare som blir dumpad av sin fru och bäste vän men minns bitterljuvt bra stunder. Kommer ihåg att jag drog Nörrenberg (producenten och keyboard-spelaren Magnus Nörrenberg) i öronen för att han skulle skruva upp sitt munspelssolo på max vilket han gjorde. Vi bråkar fortfarande om detta efter tolv långa år, hehe...
   Gruene Hall är en otroligt cool konserthall några mil söder om Austin som jag besökte 1998.”


Trail of Constant Drift:
”Minns bara att den handlar om resandet som nåt sorts självförverkligande och att jag verkligen ville ha Sarah MacDougall till att sjunga på den. Banjon är Svante Sjöblom. Skriven 2008.

Favoritlåt: "Doubt". Albumets sista låt fick jag också återupplivat intresse för nu. Har sett och hört Richard framföra låten live någon enstaka gång men den är ju så läcker, så bitterljuv och så avskalat vacker att den i mina öron låter som en psalm. Till enbart egen akustisk gitarr lägger producent Nörrenberg en fjäderlätt flämtande tramporgel som understryker den djupt ödesmättade känslan.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (433)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (19)
Jul (70)
Konserter (224)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (49)
Maxi12" (35)
Minns (127)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Mars 2020 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31          

Kjell J 19/05: Verkligen trist att höra, lärde om Moon Martin via Lennart P, när det begav s...

Lennart Grönfelt 15/05: Fick liveskivan av en kompis 70 som inte tyckte den va något att ha, gick hem o...

Lars Thorstenson 14/05: Hamnade här efter jag hört att Moon tragiskt nog nyligen gått bort. Denna sor...

Jan Lennell 12/05: Fantastiskt album! En av de bättre låtarna tycker jag även är gospelrökaren...

Björn Stein 9/05: True Legend R.I.P, bara Jerry Lee Lewis kvar!...

Björn Stein 1/05: Instämmer helt med dig, hjärtat klarar knappt av att lyssna. Värdigt, tänker...

Håkan Gustafsson 29/04: Väldigt bra konsert! Jag inser alltid hur viktig Jalle Lorensson är för sound...

Björn 20/04: Hej Håkan! Håller med dig, bra låtar och Eldkvarn brinner. Men mixning, vad h...

Janne 15/04: Tack! Läste om Lucinda Williams, ‘Car Wheels on a Gravel Road’ på Rolli...

Fredrik Henriksson 7/04: Hej! Fint att du skriver så engagerat och detaljerat om mina föräldrar oc...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.