Blogginlägg från 2020-04-07

Mars 2020 på Håkans Pop

Postad: 2020-04-07 07:53
Kategori: Blogg

DET TOG MIG NÅGRA DAGAR ATT TA MIG IGENOM sammanfattningen av Håkans Pop under mars månad. Normalt är det gjort i en handvändning och gå ganska snabbt. Men just i år känns varje månad som ett år och den senaste månaden blev tyngre och allvarligare att sammanfatta än vanligt. Dels det plötsliga dödsfallet för min fotograferande vän Anders Erkman som dränerade mig på all energi och tog alla vakna sinnen i anspråk under några dagar och följande vecka. Dessutom är vi alla fångar, oavsett om vi är sjuka (som jag inte är) eller inte, i dessa dramatiska sjukdomsförlopp till höger och vänster som påverkar allt och alla. Därför blev det under mars av förklarliga skäl inga konsertbesök för min del.
   Eftersom Håkans Pop tycks vara minst drabbad av alla medier har den senaste månaden löpt på som vanligt med de återkommande fasta kategorierna ”00-talet bästa album”, ”Intervjuer 74-94” och ”Coverskivor” på måndagar, onsdagar respektive fredagar.
   Min favoritlista över 00-talets bästa album, som började i augusti förra året med plats 36, närmar sig slutet när jag i mitten på maj kommer presentera nummer ett. Under mars avslöjade jag placeringarna 7-11 där Anna Ternheim, Totta, Richard Lindgren, Robert Plant/Alison Krauss och Kent hamnade.
   Intervjuobjekten som återpublicerades under mars var Passagerarna, Thomas Pettersson, Pete Guzz och Hip Horace. Och coverskivorna jag skrev om var gjorda av Cyndi Lauper, Loggins & Messina, Van Morrison och Beau Brummels.
   I övrigt skrev jag inte så mycket utanför de givna ramarna förutom minnesorden om Anders Erkman. Som även blev en artikel på ett uppslag i lokaltidningen förra söndagen (se nedan).

UNDER MARS LYSSNADE JAG PÅ ETT FLERTAL nya skivor. Många bra men få riktigt starka album som jag kanske vill återvända till under resten av året. Det var till slut faktiskt två singlar som tog upp all min uppmärksamhet. Återkommer på slutet av den här texten med det.
   När jag under mars hade plöjt mig igenom de senaste skivorna med hiphop, elektronisk rock, västkustsurf, doom/psykedelia, punkrrock, indiepop, metalcore, syntpop, emopunk, psykrock, electropop och stonerrock hittade jag musik som gick att lyssna på. Nej, jag skojar naturligtvis. Jag lånade lite genrebeteckningar från GAFFA-sidan som inte direkt riktar sig mot min musiksmak. Men jag är ändå djupt fascinerad av hur musik kan beskrivas med så många olika ord.
   Amerikanen Jesse Malin har funnits med i mitt lyssnande liv ett bra tag nu. 2002 fanns han med på min årsbästalista, 2004 var han del av en Bruce Springsteen-hyllningsskiva och 2008 såg jag honom live utan att direkt däckas av hans framträdande. Men hans namn väcker ständig sympati. Förhoppningen på hans senaste skiva, ”Sunset kids”, ökade ungeför 100% för att det råkade vara Lucinda Williams som producerade den och hon har också varit med och skrivit några låtar.
   Förhoppningarna infriades inte riktigt på skivan i sin helhet. Malin är en rätt typisk americanaartist och gör sina låtar med stor ambition men lyckas, enligt min åsikt, bara ibland att vara riktigt intressant. ”Shane” (med Lucinda) och någon mer låt är toppenbra men i övrigt är albumet ganska normalt och medelmåttigt. Kanske ett större problem för genren americana i synnerhet än för Malin i allmänhet.
   Jag har som sagt lyssnat på många skivor under månaden, några helt godkända men ändå inte i sin helhet nominerade för någon framtida årsbästalista. Den återförenade gruppen Matthews' Souther Comfort har sin steelguitar och fin sång i centrum men jag saknar ett starkt låtmaterial på ”The new mine”. För mig okända Tussilago rör sig i atmosfärisk poplandskap men har glömt att skriva minnesvärda låtar. Basia Bulat brukar finnas med på mina årsbästalistor men ”Are you in love?” lyckas lite överraskande inte övertyga mig.
   Brian Fallon låter alldeles för mycket som en kopia av den stora favoriten Justin Currie på ”Local honey” och César Vidal drog åt sig mitt intresse först, hans gamla insatser som sångare i Caesars Palace är inte glömda, men soloskivan ”César Vidal” är bara delvis bra. Och Boomtown Rats är inte ens en skugga av sitt forna jag på comebackskivan ”Citizens of Boomtown”. Jag hade hört några strofer från Peter Bjorn and Johns nya ”Endless dream” men albumet når som helhet inte upp i några som helst nivåer. Inte så poppigt och fantastiskt som jag i min enfald trodde.
   John Hiatts dotter Lilly har naturligtvis framtiden för sig och jag tror hon kan fixa det men ”Walking proof” är mer lovande och intressant än bra och geniet Kleerup lyckas inte leva upp till några förhoppningar på ”2” som nästan helt saknar fungerande låtar. Några små detaljer kanske passar för några jinglar på tv men inte så mycket mer. Jag hade hört mycket gott om gruppen ROOKIE (ja de stavar sitt namn med uteslutande stora bokstäver) och deras powerpopinfluenser men musiken på albumet med samma namn är alldeles för tuff och högljudd rock för att passa in i mina powerpopöron.
   Ska jag utnämna någon skiva till månadens album så är det Maria McKees ”La Vita Nuova”. När jag tänker på hennes namn framträder albumet ”Life is sweet” (1996) för mina ögon och öron. Hon har inte gjort så mycket oförglömligt sedan dess, senaste skivan kom 2007, men får mig att överraskande bli däckad av nya albumet ”La vita nuova”. 1996 var det personlig rock som gällde men nya skivan låter för mina öron inte som rock eller ens popmusik.
   ”La vita nuova” är något helt annat och jag borde inte bli så imponerad av så poserande musik, så teatrala sångstämmor eller en så hög himmelsk svävande röst. När jag lyssnar blir det ingen överraskning att skivan jämförs med Scott Walker. Faktum är att ju mer jag lyssnar desto mer blir jag fast i både hennes stämma och hennes sätt att ta i med sångrösten. Skivan har ingen beröringspunkt med varken Lone Justice, hennes rockband en gång, eller de senare soloskivorna.
   Alla album till trots var det alltså två singlar, som släpptes mot slutet av mars, som helt överskuggade månadens skivutgivning i USA och i Sverige, ”Murder most foul” och ”Tillsammans i mörker” med Bob Dylan respektive Håkan Hellström.
   ”Murder most foul” är en nästan 17 minuter (16:54) lång Dylan-klassiker som doftar dignitet på ett sätt som jag sällan har hört från det hållet. Dylan citerar nästan den oändligt långa texten som huvudsakligen ackompanjeras av ett ödesmättat piano där stråkar och en ljuvligt spelad fiol som understryker den ljuvligt innerliga känslan. Sällan har 17 minuter gått så fort.
   Jag har hört mycket med Håkan Hellström, en majoritet bra på gränsen till fantastiska låtar har han bjudit på i närmare 20 år. Hans namn kändes lite sönderspelad när nya singeln ”Tillsamman i mörker” dök upp när den lite likgiltiga känslan krossades med bravur. Håkan sjunger lika slarvigt som vanligt. Men drivet i arrangemanget, de himmelska gitarrerna, är ju monumentalt och har ju stundtals en catchy struktur som känns lika fräsch efter femton lyssningar som efter premiärspelningen.



/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (443)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (19)
Jul (70)
Konserter (232)
Krönikor (146)
Larm (20)
Listor (49)
Maxi12" (35)
Minns (133)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< April 2020 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30      

Mats Karlsson 26/10: Detta är också ett av mina favorit-live-album. Visst var det märkligt att man...

Mats 26/10: Hej Håkan, Tack för att du skriver om Kursaal Flyers. Håller med om att de...

Fredrik Plumppu 24/10: Väldigt kul att få läsa denna recension, igen! 1983 hade jag nyligen upptäc...

Björn 16/10: Beklagar förlusten, dina fina ord sätter både ton och känsla på det liv som...

Peter 9/10: Mycket fina ord Håkan....

Mr D 7/10: Grym platta! ...

Johan S 5/10: Romano o Phillips, verkligen två kanonalbum Håkan!...

Per-Anders 3/10: Kommentar till Peter Wennös artikel. Bruce är den ende som kan göra det bätt...

Per Gotthardsson 15/09: Jag var där och precis som i artikeln var jag där för Jon Hiseman och Colosse...

Per-Anders Karlsson 12/09: Dock var Stockholm 88 hästlängder bättre än 85 från en som var både i Göt...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.