Blogginlägg från mars, 2012

Covers: Anne-Lie Rydé

Postad: 2012-03-30 07:51
Kategori: Cover-skivor

ANNE-LIE RYDÉ: Dans på rosor (Lionheart, 2010)

"Dans på rosor" är inte direkt det första Anne-Lie Rydé-albumet i min "covers"-kategori. Efter "Stulna kyssar" (1992) och "Prima donna!" (1994) är det snarare det tredje och det senaste utgivna med den skönsjungande Rydé. Och kanske det mest uppmärksammade också. Tv-serier om dansband har givetvis ökat intresset om dansbandsmusik och det fanns säkert kommersiella skäl för att Anne-Lie valde den lite lättviktiga genren till covers den här gången.
   Efter de båda tidigare nämnda 90-talsskivorna är Dan Sundqvist tillbaka i producentstolen och det betyder en viss tyngd i både produktion och arrangemang. Och ambitiösa idéer att förnya och till viss del modernisera de gamla hederliga och ofta uttjatade låtarna.
   Att modernisera betyder i det här fallet inte att dra in elektronik, taktmaskiner och samplingar i studion. Utan att helt enkelt att göra låtarna än mer dansanta, rockigare och mer anpassade buggpubliken.
   Det börjar direkt med Vikingarnas 35 år gamla "Hallå" som efter det rena Refreshments-introt rockar vilt med gitarr och manskör. På skivan finns det fler exempel på Anne-Lies uppdaterade tolkningar av kända uppenbart utslitna refränger.
   Även "Två mörka ögon" och "Inget stoppar oss nu" har draperats i tacksamma rock'n'roll-arrangemang men ibland undrar jag om inte Anne-Lie med sällskap passerat gränsen till parodi. Som den överdramatiska tolkningen av "Gråt inga tårar" där storslagna körer och stråkar blir för mycket. Eller "Du ska tro på mig" i texmextempo som när Sven-Erik Magnusson kommer in och reciterar blir det i mina öron olyssningsbart.
   En annan duett på skivan, den avslutande "Små, små ord", räddas av Peter LeMarcs närvaro. Och mixen av texmex och ABBA i "Och du tände stjärnorna" är också godkänt.

Låtarna:
1. Hallå (Torgny Söderberg)
1977. Singel med Vikingarna.
2. Du har gjort min gråa värld till guld igen (When My Blue Moon Turns to Gold Again) (Wiley Walker/Gene Sullivan/Börje Carlsson)
1940. Skriven. Original: Cindy Walker (1944). 1971. Cool Candys på albumet "Go'Bitar 2".
3. Gråt inga tårar (Åke Hallgren)
1974. Singel med Pippis.
4. Du ska tro på mig (duett med Sven-Eric Magnusson) (Johnny Waard=Ingvar Wahlberg)
1966. Ep-låt med Sven-Ingvars.
5. Två mörka ögon (Bert Månsson)
1991. Singel med Sven-Ingvars.
6. Nyanser (Rose-Marie Stråhle)
1977. Streaplers på albumet "Drivin'".
7. Du gav bara löften (Eivor Fred)
1974. Vikingarna på albumet "Kramgoa låtar 1".
8. Höga berg, djupa hav (Paul Sahlin)
1991. Vikingarna på albumet "Kramgoa låtar 19".
9. 10 000 röda rosor (Thore Skogman)
1967. Singel med Jan Höiland.
10. Inget stoppar oss nu (Lasse Holm/Ingela "Pling" Forsman)
1987. Skriven men inspelad av Haakon Pedersen av först 1989.
11. Och du tände stjärnorna (Bert Månsson)
1994. Singel med Thorleifs.
12. Små, små ord (duett med Peter LeMarc) (Peter Grundström)
1988. Berth Idoffs på albumet "Dansglädje 88".

/ Håkan

Lågmäld ”country girl”

Postad: 2012-03-28 07:50
Kategori: 90-talskonserter



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/5 1994.

MARIANNE FLYNNER
Ritz, Örebro 18 maj 1994


Maj är en bedräglig konsertmånad. Är det inte sommarvarma, ljusa kvällar så hänger regnbet i luften plus en Europacupmatch av rang på tv:n.
   Ja, vi stod som vanligt och letade undanflykter och sökte ursäkter å Örebropublikens vägnar inför Marianne Flynners besök i onsdagskväll. Det var med andra ord inte trångt på Ritz.
   Marianne håller en låg profil på sin artistkarriär. Med en helt akustisk ljudklang och ett lätt countryfierat sväng.
   Att hon sadlat om efter några år i den högljudda rockbranschen har sin alldeles naturliga förklaring.
   Efter en mycket allvarlig hörselskada 1987, då läkarna inte gav henne något hopp om att någonsin kunna spela igen, har hon mirakulöst återvänt till scenen med en för svenska förhållanden udda musiksort som akustisk pop.
   I höstas fick hon en osannolik stor hit med ”Country girl” som då tillhörde de mest spelade låtarna på radion. Låten kom som en central (avslutning) i hennes 45 minuter långa framträdande.
   Hon svingade sig med lätthet upp i falsettsekvenserna och även i övrigt påminde hennes stil om Joni Mitchell - fast med bättre låtar.
    Som vi redan visste krävs det i denna begränsade sättning, Ludde Widegren kompade på gitarr, mycket starka melodiska låtar. Marianne Flynner har en stark låtrepertoar även om själva uppträdandet inte var traditionellt starkt.
   Hon skriver på engelska, coverlåtarna (Crowded House) var på engelska men mellansnacket var på välformulerad och kvick svenska med självdistans och humor.
   Med små medel utan större gester gjorde Marianne Flynner ett gediget intryck på Ritz.

/ Håkan

LIVE#9: Elvis Costello 1986

Postad: 2012-03-26 07:53
Kategori: Bästa konserter





ELVIS COSTELLO & THE ATTRACTIONS
Special surpriseguest: Jackson Browne
Konserthuset, Stockholm
5 november 1986


Sedan sin skivdebut 1977 hade Elvis Costello varit väldigt produktiv med både skivor och turné men just 1986 blev ett extremt händelsrerikt år i Costellos karriärhistoria. Men först efter en oväntad paus under hela 1985, enda singeln ”Green shirt”/”Beyond belief” var ju gamla återutgivna låtar, då han förutom åtskilliga gästinhopp (John Hiatt, Los Lobos, Ricky Skaggs och Pogues) endast gjorde en några veckor lång Coward Brothers-turné till Australien, Nya Zeeland och Japan tillsammans med T-Bone Burnett. Vi kanske inte heller ska glömma Elvis plötsliga uppdykande på Live Aid galan sommaren 1985 när han i skägg presenterade ”All you need is love” som en ”old Northern folk song”…
   Men 1986 var produktiviteten hög igen när Elvis kickstartade med den fantastiska skivan ”King of America” som jag i december samma år utsåg till årets album. Skivan innebar inte bara en musikalisk förändring, främst inspirerad av samarbetet med Burnett som producent, utan Costello hade på sätt och vis också döpt om sig till Declan Patrick Aloysius MacManus (hans födelsenamn) men kallade sig också på en låt för Little Hands Of Concrete och skivan släpptes under namnet The Costello Show med en mängd amerikanska musiker i kompet.
   Men mindre än sju månader senare, i september 1986, var han tillbaka i sitt gamla jag (visserligen under alter egot Napoleon Dynamite) både musikaliskt, sångmässigt, med Attractions i kompet och Nick Lowe som producent på albumet ”Blood & chocolate”.
   Därefter inleddes turnén i USA, där han växelvis kompades av Confederates (amerikanska musiker som James Burton, Jim Keltner och Mitchell Froom) och gamla Attractions. Under hela oktober spelade Elvis i Los Angeles, San Francisco, Chicago, Boston, New York City och Philadelphia. Tre till fem konserter av olika prägel i varje stad med olika kompband och olika gästartister.
   Han tog med sig det konceptet till Stockholm, som var första anhalt på Europaturnén, där han under tre kvällar på Konserthuset gjorde tre olika konserter. Måndag 3 november med Attractions, tisdag 4 november solo och onsdag 5 november med Attractions igen men där Jackson Browne överraskande dök upp som gästartist. Lägg därtill att Elvis efter sin konsert på tisdagskvällen smög ner på Karlsson på Kungsgatan och gästade Fabulous Thunderbirds på en låt under deras konsert…
   Att Jackson Browne plötsligt stegade in på Konserthusets scen mitt under brinnande konsert var naturligtvis en stor överraskning och innerlig upplevelse för Jackson Browne-fanatiske undertecknad. Brownes närvaro var förklarlig, han skulle två dagar senare uppträda på Johanneshovs Isstadion med sitt band, en konsert som jag också hade biljett till.
   De bildade under några låtar en spontan duo, The Brave Brothers, och det var onekligen en déjà vu från två år innan när T-Bone Burnett kom in på Costellos konsert och de tillsammans uppträdde som The Coward Brothers.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 7/11 1986.

COSTELLO ÖVERRASKADE

Den sista konserten med Elvis Costello i Stockholms Konserthus, i en spektakulär serie av tre, på onsdagen blev överraskningarnas kväll. Inte minst för Costello själv.
   Publiken valde låtar genom att snurra på ett lyckohjul men Costello stod ändå för den största överraskningen när han efter en timme presenterade Jackson Browne och vi i publiken gapade av både förvåning och upphetsning.
   Inramningen av denna finalkonsert var något annorlunda och extra. Elvis gjorde entré mitt i publiken med ett dragspel på magen och förklarade, med sedvanlig glimt i ögat, att han minsanna lyssnat på kritiken (för långa gitarrsolon) av första Sverige-konserten och numera spelade enbart dragspel.
   Nåväl, snart befann han sig på scen och rullade igång "Tokyo storm warning", som klart överträffade skivversionen, innan han presenterade sitt jättelika lyckohjul som spelade en minst lika stor huvudroll som Attractions, hans kompband.
   Vad Clabbe, detta under av flamsighet, gjorde på scen som översättare till den pratglade Elvis förstår jag inte. Där underskattade nog Elvis svenskarna.
   Hjulet, som folk ur publiken fick komma upp på scenen och snurra, innehöll 40 låtar från Costellos repertoar plus en del covers där slumpen avgjorde låtordning och urval under den större delen av kvällen.
   Det gjorde 40 låtar och lika många arrangemang till säkert världens största rockrepertoar.
   Imponerande, annorlunda och historiskt men tempot i showen drogs ned till det minimala med långa tidskrävande uppehåll mellan låtarna. Konsertens första åtta låtar tog närmare en timme. Men speldjävulen i publiken var lagom upphetsad.
   Sedan kom kvällens enda men rejält överraskande gästartist. Publiken gissade på Frank Sinatra eller John Hiatt men ryktet talade denna gång sanning och ut på scen stegade Jackson Browne med en akustisk gitarr i handen.
   Duon, som Elvis döpte till Brave Brothers, och deras framträdande hade sina fel och tekniska brister, men spontaniteten var det inget fel på medan historien slog sina mest ödesmättade vingslag.
   Måttligt repeterade framförde Jackson tillsammans med Elvis, som också spelade akustisk gitarr, några traditionella countrylåtar. Bland annat Jim Reeves gamla "Just because" och, efter fritt val i publiken, Everly Brothers "Let it be me". Då stod den berömda tiden still.
   Sedan var det åter dags för önskestund och efter en del ingrepp från kvällens värd snurrade Jackson fram Tom Pettys "American girl" och till publikens patriotiska förtjusning ABBA:s "Knowing me knowing you".
   Fru Costello, Caitlin O'Riordan, gjorde sällskap med Costello på extralåtarna som inte var så många men nådde sin absoluta höjdpunkt när Jackson Browne återkom och alla gjorde "Stay". En showstopper med Browne men här höll aldrig på att ta slut.
   Jag har sett Elvis Costello i sammantaget bättre rockkonserter och jag har sett honom göra större mänskligt intryck (för två år sedan) men i en rockbransch fylld av svek och förutsägbarhet är det mycket sunt och hedervärt av en rockartist av Costellos magnifika dignitet att spela flera kvällar i en mindre lokal än i en opersonlig kväll på Isstadion.
   Men den totala, kompletta och uttömmande Costello-showen fick bara de som suttit i Stockholms Konserthus både vid måndagens Attractions-rock, tisdagens akustiska och "King of America"-dominerande kväll och den spektakulära avslutningskonserten.

Låtarna:
Tokyo storm warning
Miracle man
The beat
Blue chair
Watch your step
Radio radio
Temptation
Wild thing
She thinks I still care (med Jackson Browne)
Nobody knows me (med Jackson Browne)
Let it be me (med Jackson Browne)
Mountain bluegrass/Tom Dooley (med Jackson Browne)
Watch your step
Man out of time
American girl
Ferry cross the Mersey/Tiny steps
Watching the detectives

Extralåtar
Knowing me, knowing you
Hope you're happy now

Extra extralåt
Stay (med Jackson Browne)

Extraextra extralåt
Pump it up

Låtkommentaren: Ännu en välfylld setlist med Costello. Sex olika album finns representerade men senaste skivan "Blood and chocolate" är inte alls prioriterad. Singeln "Watching the detectives" och singel-b-sidan "Tiny steps" också.
   Jackson Browne-sekvensen var fylld av gamla covers, George Jones "She thinks I still care", Jimmie Rodgers "Nobody knows me", Everly Brothers "Let it be me" och Kingston Trios "Tom Dooley". Sedan gjorde de även Maurice Williams & the Zodiacs gamla "Stay" som under 70-talet var en obligatorisk extralåt på Jacksons konserter.
   Costello gjorde själv ytterligare fyra covers, Troggs "Wild thing", Tom Pettys "American girl", Gerry & the Pacemakers "Ferry crosss the Mersey" och "ABBA:s "Knowing me, knowing you".

/ Håkan

Lysande rock av Nationalteatern

Postad: 2012-03-23 07:59
Kategori: 80-talskonserter


                                                                      Foto: Jan-Ola Sjöberg
Totta och Nikke Ström på konsert med Nationalteatern.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 28/8 1980.

NATIONALTEATERNS ROCKORKESTER
Brunnsparken, Örebro 27 augusti 1980


Nationalteatern måste vara en av Sveriges mest långlivade rockgrupper. De har inte spelat renodlad rock hela tiden men sedan debutskivan 1973, ”Ta det som ett löfte…” har de varit den svenska musikrörelsens ledande band och en stor inspirationskälla för svenska band i allmänhet och Göteborgsgrupper i synnerhet.
   Naturligtvis har omsättningen på medlemmar varit stor men drivkraften och ledaren Ulf Dageby har alltid funnits i centrum. När nu den rockmusikaliska delen av teatern brutit sig loss och koncentrerar sig på musiken, turnerar i folkparkerna under det något pretentiösa namnet Nationalteaterns Rockorkester, bör Dagebys mångåriga drömmar ha gått i uppfyllelse.
   Så lysande och direkt imponerande var de också på scen nämligen.
   Redan i öppningslåten märkte jag deras storhet. Stadig, rullande och effektiv rockmusik som hade sina höjdpunkter i två av gruppens medlemmar, sångaren Totta Näslund och gitarristen Ulf Dageby.
   Totta hade en begränsad men ändå högst personlig röst (som genom ovanligt god ljudmixning också kom fram live) och Ulf var både elegant och tung i sitt gitarrspel.
   Repertoaren byggde mycket på gruppens raka rocklåtar genom åren men också några av Dagebys melodiska klassiker som ”Gnistrande snö” och ”Ut i kylan”.
   Dageby är en oerhörd tekniker, spelade slidegitarr helt oberörd och slängde iväg ylande men känsliga solon på sin gitarr. Rockorkestern står definitivt för sitt namn.

/ Håkan

Tributes: John Prine

Postad: 2012-03-21 07:57
Kategori: Tribute-skivor



"Broken Hearts & Dirty Windows" (Oh Boy, 2010)
Med undertiteln "Songs of John Prine" har en yngre generation amerikanska arrtister och grupper samlats för att tolka John Prines sånger. Country- och folksångaren och låtskrivaren Prine har skrivit en mängd låtar som han sedan 1971 har givit ut på egna skivor.

Den unga generationen amerikaner tolkar en av USA:s stora låtskrivare, John Prine. Det är inte bara soloartister som tolkar soloartisten Prines låtar utan även band och skivan blir genomgående otroligt omväxlande och underhållande. Nästan alla band har dock färgstarka frontpersoner som bär fram Prines ofta intressanta texter. Men det är arrangemangen, den musikaliska inramningen, som lyfter Prine-låtarna högre än på originalen som var djupt förankrade i singer/songwriter-genren.
   Skivan inleds spännande med två ständigt aktuella män som ofta uppträder under kända alter egon, Justin Vernon (Bon Iver) och Conor Oberst (Bright Eyes) . Men båda överraskar. Vernons har en kyrklig inramning och det ekar när han sjunger "Bruised orange (chain of sorrow)" och Oberst gör en oväntat rockig, högljudd och handfast tolkning av "Wedding day in Funeralville".
   Både My Morning Jacket (med Jim James på sång) och Lambchop (med Kurt Wagner) gör mer lättillgänglig men alls inte utslätad musik på den här tributeskivan. Där rösterna så effektivt formar hela framförandet.
   Josh Ritter gör ett imponerande bidrag utan att direkt göra om Prines originalarrangemang. Bra röst när han nästan pratar fram texten. Med enbart en akustisk gitarr till komp. Justin Townes Earle går i sin far Steves fotspår och vill gärna bidra till tributeskivor. Rå folkmusik med en slarvig men stark stämma.
   Båda grupperna Avett Brothers och Old Crow Medicine Show kan musikaliskt placeras i bluegrass/folkmusik-genren och är två av de piggaste och bästa bidragen på skivan.
   Drive-By Truckers låt är oväntat traditionell rock'n'roll som, i konkurrens med det övriga på skivan, faktiskt framstår som skivans minst spännande ögonblick.
   Däremot avslutas skivan just spännande och omvälvande. För mig okända Deer Tick gör "Unwed fathers" som en duett mellan gruppens John McCauley och Liz Isenberg. Fantasifulla röster och en fantasifull tolkning. Mixen av rockabilly och punk i Those Darlins fuzzgitarrkryddade "Let's talk dirty in Hawaiian" glömmer jag inte heller i första taget.

Innehåll:
01 Justin Vernon - “Bruised Orange (Chain of Sorrow)”
02 Conor Oberst and the Mystic Valley Band - “Wedding Day in Funeralville”
03 My Morning Jacket - “All the Best”
04 Josh Ritter - “Mexican Home”
05 Lambchop - “Six O’Clock News”
06 Justin Townes Earle - “Far From Me”
07 The Avett Brothers - “Spanish Pipedream”
08 Old Crow Medicine Show - “Angel From Montgomery”
09 Sara Watkins - “The Late John Garfield Blues”
10 Drive-By Truckers - “Daddy’s Little Pumpkin”
11 Deer Tick - “Unwed Fathers” [ft. Liz Isenberg]
12 Those Darlins - “Let’s Talk Dirty in Hawaiian”

/ Håkan

Mickey Jupp ger ut ”Favourites Too”

Postad: 2012-03-20 15:50
Kategori: Blogg

Följderna av Mickey Jupp-konnässören Lasse Kärrbäcks resa till Southend-on-sea och återföreningen med bandet Legend senaste helgen börjar redan resultera i praktisk skivutgivning. Mickey har givit OK till att ge ut sin andra demosamling, som fått den fyndiga titeln "Favourites Too".
   En samling låtar, som Mickey överräckte vid förra årets Club Riga-konsert, som nu med Kärrbäcks hjälp får en riktig utgivning i ett omslag signerat Tobbe Stuhre. Jag recenserade demolåtarna redan i april förra året, läs här.
   Kärrbäck meddelar också att han också kommer att ge ut konsertskivan "Live at Onkel Pö" inspelade 12 juni 1980 på två cd. Och om originaltejperna till konserten ”Live at Dublin Castle”, 15 januari 1983, går att restaurera kommer även de att ges ut på en dubbel-cd.
   Vi Mickey Jupp-fantaster har därmed mycket att se fram emot i framtiden.

/ Håkan

LIVE#10: The Police 1979

Postad: 2012-03-19 07:54
Kategori: Bästa konserter



THE POLICE
Music Palais, Stockholm 19 juni 1979


Det var just vid den här tidpunkten, våren och sommaren 1979, som Sting och hans två kollegor slog igenom globalt. Men det var resultatet av ett tämligen långt och ihärdigt arbete. Drygt två år tidigare, i januari 1977, hade gruppen börjat ta form och tillhörde då lite schablonmässigt punkgenren. Det var Sting, basist och sångare, Stewart Copeland, trummis, och gitarristen Henry Padovani som spelade på gruppens debutsingel ”Fall out”, på det lilla skivbolaget Illegal Records, som gavs ut i maj. Gruppen utökades med ytterligare en gitarrist, Andy Summers, på sommaren 1977 men bara några månader senare valde Padovani att lämna gruppen som i fortsättningen var en trio.
   Parallellt med turnerandet som The Police så provade de tre musikerna, som alla ansågs vara virtuoser på sina instrument, på gästinhopp i både experimentell klassisk musik och elektronisk musik. Och det var först i januari 1978 som den första seriösa skivinspelningen med The Police ägde rum, singeln ”Roxanne”. En låt som gav gruppen skivkontrakt, singeln släpptes ursprungligen i april 1978, men det tog alltså ett år innan låten slog och The Police blev en känd grupp.
   ”Roxanne” följdes av ännu en stark singel, ”Can’t stand losing you”, som även den föll i glömska hos den breda skivköpande publiken liksom tredjesingeln ”So lonely” som släpptes samtidigt som debutalbumet ”Outlandos d’Amour” som även det möttes av mindre uppmärksamhet – då!
   Gruppens stora framgångar tog vägen över USA. En lågbudgetturné där i samband med albumet hösten 1978, med spelningar på bland annat CBGB’s i New York, gav gruppen ett gott rykte, singeln ”Roxanne” började klättra på listorna och när de återvände på våren var genombrottet ett faktum. Och då, först då, började Europa och hemlandet reagera. Gruppens två första singlar återutgavs och albumet relanserades och The Police höll på att bli det hetaste engelska bandet tillsammans med Dire Straits som hade en liknande historia, först USA och sedan England, bakom sig.
   I början på juni 1979 såg jag båda de banden på en musikfestival i Holland, Pink Pop. En festival vi i första hand besökte för Dire Straits men kom hem med The Police som starkast minne. Vilket gjorde att jag snabbt bestämde mig för att se gruppen igen, några veckor senare, på en klubb i Stockholm och då bli fullständigt överkörd av en grupp med full energi, underbart samspel och en osannolikt stark repertoar.
   På den lilla utsålda klubben Music Palais, på Kungsgatan i Stockholm (bredvid Fasching) som senare blev känt som Rock Palais och Karlsson, trängde jag in mig tillsammans med andra nyfikna.
   Något förband (se affisch) minns jag inte, kan ha varit The Pain, men jag kanske missade det för jag inledde kvällen med att se Ian Dury & the Blockheads på Gröna Lund.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/6 1979.

KAN ERÖVRA VÄRLDEN

Engelska The Polices konsert på nyöppnade rockklubben Music Palais på Kungsgatan hade helt andra förutsättningar än Ian Durys massmönstring några timmar tidigare på Gröna Lund. Här tillbringade folk småtimmarna för sin nyfikenhet på en av de nya framgångsrika engelska grupperna.
   I en fullsatt lokal som badade i svett och rök gjorde gruppen sin Sverigepremiär.
   Bland gruppens supportrar märktes många punks men de själva går inte att sortera in i någon begränsad musiksort. Police spelade gedigen rockmusik med många inslag av reggae. Själv blev jag hejdlöst överraskad av deras insats i Pink Pop-festivalen i Holland för några veckor sedan och det var ett skönt återseende på deras mammas gata, en intim rockklubb.
   The Police är heta bananer just nu. Precis som Dire Straits har deras framgångar tagit vägen över USA på sin väg mot berömmelse och ära. Det började med singeln ”Roxanne” som floppade i England men amerikanerna ville annat och placerade den kring 30-strecket på sin försäljningslista. Det räckte långt.
   Nu far de tre killarna mellan amerikanska turnéer, tyska tv-program, uppmärksammad Englandsturné och ett snabbjobb i Stockholm.
   En kort återblick i gruppens historia visar att rötterna uppstod någon gång 1977 då Curved Airs avhoppande trummis Stewart Copeland blev intresserad av Gordon Sumners (som är sångaren Stings rätt namn) låtskrivande och tyckte sig se ett begynnande samarbete. Tillsammans med gitarristen Henri Padovani föddes The Police.
   Padovani hoppade snart av för ett jobb i punkgruppen Wayne County & the Electric Chairs och nuvarande Police-gitarristen Andy Summers stegade in. En rutinerad gitarrist som började för över 12 år sedan i Zoot Moneys grupp och på senare år gjort uppmärksammade inhopp hos Kevin Coyne och Kevin Ayers.
   Debutalbumet ”Outlandos d’amour” (A&M) som kom sent förra året och var lite musikaliskt ojämn och teknisk lågbudget men där visade Sting sina betydande låtskrivarkvalitéer som man kunde ana något stort bakom. Och det är just hans låtar som nu på scen blev till fräck, personlig och mycket imponerande rockmusik.
   Sting sjunger också och hans röst var en osannolik blandning av Bob Marley, i de släpiga reggaesekvenserna, Colin Blunstone, för sina hesa stämma, och Andy Fairweather Low, när han försöker överrösta den larmande musiken.
   På några veckor har jag sett The Police två gånger och vill mena att det i den gruppen finns krafter och kunnande att erövra hela världen. Så det gäller att hänga på – nu. Snart går tåget och mycket talar för att de redan på nästa skiva, som till hälften är inspelad, blommar upp för fullt.

Trolig setlist:
1. Truth Hits Everybody
2. So Lonely
3. Fall out
4. Born In The '50s
5. Hole In My Life
6. The Bed's Too Big Without You
7. Be My Girl/Sally
8. Message In A Bottle
9. Peanuts
10. Roxanne
11. Next To You

Extralåt:
12. Can't Stand Losing You

Låtkommentaren: Materialet från debuten dominerade starkt, nio låtar. Plus två låtar försmak, "The bed's too big without you" och "Message in a bottle", från det kommande albumet. Och en udda tillbakablick på gruppens gamla singel "Fall out" (Illegal Records) från 1977.

/ Håkan

Mickey Jupp - andra kvällen

Postad: 2012-03-18 20:07
Kategori: Setlists

Mickey Jupp och Legends återförening på Club Riga i Southend fortsatte på lördagskvällen med följande låtar:

1 - Cheque Book
2 - Things I Remember
3 - Til Honkey Gets Tonky Again
4 - I Should Be Lovin This
5 - I'm Trying To Unlike You
6 - Brother Doctor, Sister Nurse
7 - Further On Down The Road
8 - Lorraine Prt 1
9 - Sweet Dreams
10 - St James Infirmery
11 - Andromeda

Paus

12 - Taxi Driver
13 - Shes Not My Baby
14 - Memphis Tennessee
15 - Rock Me Baby
16 - Your Cheating Heart
17 - Modern Music
18 - My Typewriter
19 - Standing at the Crossroads Again
20 - One Night With You
21 - Down to the Doctors
22 - Great Balls Of Fire
23 - Bye Bye Johnny

Extralåt
24 - Switchboard Susan

Mickey Jupp inledde lördagens repetition med att fråga varifrån gick det snett i går? Då gitarristen Mo Witham svarade: "Från 'Cheque Book' onwards...
   Sedan spelade bandet: "Andromeda", "Lorraine Prt 1", "You Took My Breath Away", "My Typewriter", "Stuck Behind A Maserati", "Got No God" och "I'm Trying To Unlike you".

/ Håkan

Mickey Jupp på scen igår kväll

Postad: 2012-03-17 12:16
Kategori: Setlists


                                                                                    Foto: Roger Dopson
Mickey Jupp och Mo Witham på gårdagens återföreningskonsert med Legend i Southend.

Inte oväntat ramlade det in information från Southend i natt. 02:58 landade det en intressant setlist i min mejlkorg. Från fredagens första återföreningskonsert med Legend på Club Riga:

Legend
Club Riga, Southend-on-Sea 16 mars 2012


1 - Cheque Book
2 - She's Not My Baby
3 - Til Honky Gets Tonky Again
4 - I Should Be Lovin This
5 - Modern Music
6 - Sweet Dreams
7 - Further Down The Road
8 - Don't Talk To Me
9 - Taxi Driver

Paus

10 - My Typewriter
11 - Memphis Tennessee
12 - Standing AtTheCrossroads Again
13 - Youre Cheatin Heart
14 - Trying To Unlike You
15 - Lawdy Miss Clawdy / Carolina Moon
16 - Brother Doctor, Sister Nurse
17 - One Night With You
18 - Great Balls Of Fire
19 - Sweet Little Rock 'n' Roller
20 - Rockin Robin

Extralåt
21 - Switchboard Susan

Lasse Kärrbäcks kommentar: En världspremiär, "My Typewriter" har aldrig spelats live tidigare. Sedan spelade Legend "Sweet Dreams" men då var det inte Legend längre utan Orioles som spelade den absolut första sång som dom spelade in på acetat i fyra ex. Ett ex till varje bandmedlem. Historiskt som bara den.
   Det var fantastiskt, Mickey sjöng suveränt, jag har knappt hört honom sjunga bättre. Och "Taxi Driver" var helt otrolig.


/ Håkan

Att inte befinna sig på rätt plats på rätt tid

Postad: 2012-03-16 13:54
Kategori: Blogg


                                                                                    Foto: Lasse Kärrbäck
Återföreningen av Legend uppmärksammas med helsidor i Southend.

Det råder för ögonblicket reunion-feber i Southend on Sea. Pubrockföregångarna och numera kultbandet Legend, gruppnamnet kan knappt vara mer lämpligt, har två återföreningskonserter, ikväll och imorgon, på Club Riga i staden som fostrat klassiska band som Dr Feelgood, Eddie & the Hot Rods och Kursaal Flyers. Och där Mickey Jupp, Legends ledare, låtskrivare och sångare, gjort sina viktigaste insatser i musikbranschen.
   Jag var där förra året i mars (läs här och här), när Jupp uppträdde på en av sina sällsynta konserter, och naturligtvis är abstinensen i dessa dagar stor när jag vet att vännen och den store Jupp-experten Lasse Kärrbäck spenderar fem nätter på Westcliff Hotel med utsikt över Themsen-deltat, träffar Jupp med kamrater och överhuvudtaget lever i atmosfären som skapat så mycket musikhistoria.
   I brist på annat och till en viss tröst fick jag därför lust att lägga ut några läckra Mickey Jupp-klipp från förr. Som till viss del lindrar smärtan av att inte befinna sig på Club Riga om några timmar...

Vi inleder med ett klipp från fransk tv, 27 maj 1982 (bara knappt 30 år sedan!), där Mickey gör Chuck Berrys ”Memphis Tennessee” och sina egna ”Taxi driver” och ”Switchboard Susan”. Han kompas här av Ian "Chuck" Duck, gitarr, Tex Comer, bas, och Paul Atkinson, trummor.



Sedan är det flera klipp från samma Rockpalast-uppträdande 17 december 1979. ”Standing at the crossroads again”, Jupp sätter sig vid pianot på ”You’ll never get me up in one of those”, ”Cheque book” och ”Down in old New Orleans” som här kallas ”Guitar pickin' Slim”.
   Jupp kompas på alla Rockpalast-klipp av Ian ”Chuck” Duck, gitarr, Frank Mead, altsax och munspel, Pat Donaldson, bas, och Dave Mattacks, trummor.








/ Håkan

Soundtrack: "Sounds from the stories"

Postad: 2012-03-16 07:56
Kategori: Soundtracks

SOUNDS FROM THE STORIES (Sire, 1986)

Det här soundtracket har en något komplicerad historia. Skivan släpptes i samband med den svenska premiären, 28 november 1986, av filmen "True stories". En månad innan hade filmen haft världspremiär i New York och i samband med den släppte Talking Heads en skiva med samma titel som innehöll gruppens versioner av låtarna i filmen.
   Den ursprungliga planen var att också släppa ett konventionellt soundtrack där skådespelarna framför låtarna som i filmen. Istället valde David Byrne, Talking Heads ledare, låtskrivare, filmmakare och sångare, att släppa den här skivan som innehåller den autentiska filmmusiken. Det blir givetvis en skiva av väldigt sporadisk karaktär och väldigt få konventionella låtar. Egentligen bara två, Terry Allens "Cocktail desperado" och Steve Jordans "Soy de Texas", att lägga på minnet.
   Talking Heads stjärna var uppenbart i dalande vid den här tiden. Efter sin största hit 1983, "Burning down the house", hade gruppen inte presterat några underverk och filmen var onekligen en vild chansning som möttes med blandad kritik. Men tidningen Time tyckte annorlunda: "True Stories is the most joyous and inventive rock movie-musical since The Beatles scrambled through Help!". Trots allt en liten överdrift.
   Mellan raderna kan man väl läsa att filmen var en synnerligen experimentell affär och jag minns själv hur förbryllad jag kände mig när jag stod utanför Roxy på Olaigatan i Örebro. Filmen var ju inte direkt en stor uppföljare till den fantastiska konsertfilmen "Stop making sense" (1984)-
   Musikaliskt är soundtracket alltså en splittrad affär. Instrumentala filmspår inom en mängd olika genrer, ofta suggestiva, blandade med några konventionella låtar. Det ekar lite Tom Waits om Terry Allens "Cocktail desperado". Meredith Monks "Road song" är oväntat vackert arrangerad medan "Freeway son" är ren och skär easy listening eller en tunn ljudvägg i pianobaren.
   Så inleds skivan och fortsättningen är lika påtagligt ojämn med titlar som "Brownie's theme" (pianojazz), "Mall muzak" (irriterande elektronisk i tre delar!) och "Dinner music" (vackert symfonisk med Kronos Quartet).
   På skivans andrasida fortsätter den musikaliska berg-o-dalbanan. Med instrumental disco ("Disco hits!"), steelguitar ("City of steel"), folkmusik ("Love theme from True Stories"), mariachi ("Festa para um rei negro"), texmex ("Soy de Tejas") och snygg symfonisk avslutning i det lilla formatet med "Glass operator".

Innehåll:
1. "Cocktail Desperado" – Terry Allen and The Panhandle Mystery Band (2:59)
2. "Road Song" – Meredith Monk (3:36)
3. "Freeway Son" – David Byrne (3:02)
4. "Brownie's Theme" – David Byrne (2:27)
5. "Mall Muzak" – Carl Finch (5:37)
   1.A. "Building a Highway"
   2.B. "Puppy Polka"
   3.C. "Party Girls"
6. "Dinner Music" – Kronos Quartet (3:31)
7. "Disco Hits!" – David Byrne (2:02)
8. "City of Steel" – Talking Heads (3:34)
9. "Love Theme from True Stories" – David Byrne (1:28)
10. "Festa para um rei negro" – Banda Eclipse (2:19)
11. "Buster's Theme" – Carl Finch (2:42)
12. "Soy de Tejas" – Steve Jordan (2:36)
13. "I ♥ Metal Buildings" – David Byrne (2:16)
14. "Glass Operator" – David Byrne (2:31)

/ Håkan

Unos låtar gör ingen hysterisk

Postad: 2012-03-14 07:54
Kategori: 90-talskonserter



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 7/11 1994.

UNO
Palladium, Örebro 4 november 1994


Efter en mer än medelmåttig solodebut på skiva så hade Uno Svenningsson turnépremiär i fredags på Palladium i Örebro. Inför en månghövdad och intresserad skara men på inget sätt hängiven publik.
   Det är med Unos fans som med hans musik. Det är vacker, melodisk och rytmisk men den gör ingen hysterisk. Varken i positiva eller negativ riktning.
   Uno själv stod stel, spänd och gravallvarlig som för att minimera risken för att bli att svett under sina tjocka lager av moderiktiga kläder.
   Det var nämligen varmt på Palladium men det hettade aldrig riktigt till. När han plockade fram några Freda-ess som ”Vindarna” och ”I en annan del av världen” var det dock nära ovation.
   Många av de mediokra låtarna på soloskivan blev givetvis bättre, tyngre och mer angelägna när de framfördes på scen.
   Förbättringen var mycket kompbandets förtjänst. Frånsett Sten Booberg (Sveriges gladaste gitarrist?) var det en sammanbiten kvintett som gjorde allt i dess makt för att liva upp Unos låtar.
   Men under balladerna, som jag har en känsla av dominerade konserten, ekade det ihåligt, livlöst och tråkigt.
   Mycket bättre var det i ”Tro på varann”, ”Nära sanningen” och ”Till fjärran land” som rockade på föredömligt. Så fräscht att jag inte saknade skivversionernas röster från Eva Dahlgren och Sanne Salomonsen.
   Konsertformatet höll det strikta klubb omfånget, 45 minuter plus tre extralåtar. Av vilka den sista var en nyskriven låt där jag åtminstone kunde ana den spänning som konserten i övrigt saknade.

/ Håkan

LIVE#11: Ulf Lundell 1982

Postad: 2012-03-12 07:53
Kategori: Bästa konserter


Bilder: Anders Erkman

ULF LUNDELL
Brunnsparken, Örebro 30 juni 1982


En klassisk konsert, ett klassiskt regn och en klassisk turnépremiär. Just den här turnén var startskottet på Ulf Lundells publikmässigt och kommersiellt mest framgångsrika period. Vi fick smakprov från det kommande albumet ”Kär och galen” som skulle släppas till hösten 1982. Då Ulf Lundell blev nationalpoet med hela det svenska folket tack vare ”Öppna landskap”. Uppståndelsen och framgångarna visste inga som helst gränser. En uppskattning och hysteri som Lundell själv aldrig riktigt har hämtat sig ifrån.
   Premiären på den här sommarturnén, med titeln "Kär och galen igen...", gick alltså av stapeln i Örebro folkpark, även kallad Brunnsparken, och så gott som alla svenska dagstidningars recensenter och reportrar hade invaderat stan och uppmärksamheten kring Ulf Lundell var just då stor, mycket stor.
   Lundell hade hållit sig ifrån turnerandet sedan hösten 1980 och skivmässigt hade han bara släppt en skivbox, ”Innan jag anfölls av indianerna”, samlingsskivan ”Preskriberade romanser”och julsingeln 1981, ”Snart kommer änglarna att landa”. På den singeln hade Lundell delvis börjat samarbeta med nya musiker. Bland annat folk från The Radio med bland annat gitarristen Janne Bark som därmed skulle inleda ett långt, långt och troget samarbete med Ulf Lundell.
   Med på singeln fanns också trummisen Pelle Alsing som också blev ny medlem i Lundells turnéband under 1982. Ett turnéband som till hundra procent var identiskt med musikerna på ”Kär och galen”-skivan. Där det endast var organisten Hasse Olsson kvar från 1980-bandet. Han var dessutom kapellmästare på Lundells turné.
   Olsson och Alsing var samtidigt medlemmar i ett annat mycket framgångsrikt turnerande band, Raj Montana Band. Bandet som kompade Dan Hylander och Py Bäckman under flera år i början på 80-talet. Förutom Bark, Alsing och Olsson bestod bandet sommaren 1982 av basisten Martin Cerha och pianisten Olle Nyberg. Båda byttes för övrigt ut till höstturnén.
   Martin Cerha hade spelat bas sedan tidigt 70-tal. Då i gruppen Friendship Time som kom från Upplands Väsby och var starkt influerade av engelska Yes och deras svävande rockmusik. Cerha ersattes till hösten av Backa Hans Eriksson i Lundells band. Då sökte sig Cerha vidare till Per Cussion och senare också Louise Hoffsten. Cerha, med medfött hjärtfel, dog 1992.
   Olle Nyberg, född i Falun 1959, spelade 1977-78 i Motvind, sedan med den engelske bluesmunspelaren Johnny Mars och 1980 startade han ett band tillsammans med den amerikanske låtskrivaren Gary T´To innan Lundell fick upp ögonen för Nyberg. Efter Lundell-äventyret emigrerade han till Paris och livnärde sig som bar- och bluespianist en tid innan han blev permanent medlem i Björn Afzelius Band 1984 då ett långt samarbete med Afzelius inleddes.
   Efter premiärkonserten på Lundells sommarturné, som genomfördes i hällande regn, blev det fest/presskonferens i Regnbågen som jag helt oplanerat ramlade in på. Innan stora delar av sällskapet drog in till Lord Nelson där festen fortsatte för att sedan avslutas uppe på hotellet i samma hus. Jag var med ett tag innan jag gick hem och lyckades försova mig dagen efter och hade då inte skrivit en rad till recensionen som skulle levereras samma morgon...


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/7 1982.

ULF LUNDELL LEVDE UPP TILL FÖRVÄNTNINGARNA

Regnet föll tveklöst, den friska nordanvinden bet hårt och det var kylslaget. Det var alltså en tämligen normal svensk sommarkväll när Ulf Lundell med spänning emotsedda folkparksturné hade Sverigepremiär på onsdagskvällen i Brunnsparken.
   Trots miserabla yttre förutsättningar blev det musikaliskt en helgjuten afton för alla Ulf lundell-fans som hade mött upp mangrant. Allsångsovationerna i ”Ooh la la” och ”Sextisju sextisju” knäckte faktiskt Ulf Lundell själv.
   - Publiken var sagoilik, trots förhållandet, sa Ulf Lundell direkt efter konserten.
   Ulf Lundell har inte turnerat i folkparkerna sedan 1978 och det var med viss nervositet han tog scenen i besittning efter en två minuter lång förvirrande inledning med afrikansk djungelmusik.
    Titellåten för hela turnén och även det kommande albumet inledde. En lång, melodisk och alldeles enorm rocklåt som bara Ulf Lundell kan skriva i sina bästa stunder.
   I övrigt innehöll konserten, förutom undantaget ”Aldrig nånsin din clown”, enbart kända och välrenommerade Ulf Lundell-låtar som sakta men säkert fångade in publiken (otroliga 3200 personer) och skapade mot slutet en rent kaotisk upphetsning.
   Det var en glädjande upplevelse i den mörka och kalla sommarnatten.
   Repertoaren var skräddarsydd för folkparkerna men trots den ansenliga konsertlängden (fantastiska 1 tim 40 min) var det aldrig jämförbart med den totala upplevelse som Lundell brukar skapa i en mörk konsertlokal med väggar och tak.
   Omständigheter har ryckt ifrån oss det unika och perfekta samarbetet mellan Lundell och Mats Ronander och nu har inte Ulf inte längre någon med Ronanders erfarenhet och säkerhet att luta sig tillbaka på.
   Även bandet är skräddarsytt för den här turnén, och den längre inomhusturnén i höst, med Lundell-veteranen Hasse Olsson, på orgel, i spetsen för ett väldigt habilt kompband.
   Det var inledningsvis mindre gitarrattacker än tidigare. Förutom Ulf var det bara en gitarr (Janne Bark) på scen och klaviaturspelande Hasse Olsson, med massiva orgelslingor, och Olle Nyberg, med mäktigt pianoklinkande, hade större roll i arrangemangen än förut.
   Avslutningen var sanslös och mycket fin på en konsert där förväntningar och resultat mot slitet ändå var överens.
   På ”Do you wanna dance” och den oundvikliga ”Snart kommer änglarna att landa” var det full passion både på scen och i publikhavet. Då var det snudd på magi.

21.20
Kär och galen
Stockholm city
På fri fot
Håll mej... åh ingenting
Precis som en kvinna
Odyssevs
Rom i regnet
Bättre tider
Stackars Jack
Posörerna
Glad igen (Carey)
Snön faller och vi med den
Jag går på promenaden (Walking on sunset)
Distraherad

Extralåtar
Distraherad (forts)
Aldrig nånsin din clown
(Oh la la) Jag vill ha dej
Sextisju, sextisju

Extra extralåtar
Do you wanna dance
It's all for the love of rock'n roll
Snart kommer änglarna att landa
23.00

Låtkommentaren: Två spännande försmaker från skivan som ska släppas på hösten 1982, titellåten "Kär och galen" och "Aldrig nånsin din clown". Sedan en mix av låtar från "Vargmåne", "Nådens år" ("Snön faller..."), "Ripp rapp" och framförallt "Längre inåt landet". Plus julsingeln "Snart kommer änglarna att landa" från 1981.
   Och sedan ett par covers bland extralåtarna: Bobby Freemans "Do you wanna dance" och Tuff Darts "All for the love of rock'n'roll". Ni kan läsa mer om den märkliga låten här.

/ Håkan

Högljudda gitarrkaskader som aldrig blev skramliga

Postad: 2012-03-10 16:50
Kategori: Konserter


                                                                                     Foto: Magnus Sundell
Israel Nash Gripka förvandlade hotellmatsalen till en rockklubb.



ISRAEL NASH GRIPKA
JOHAN ÖRJANSSON BAND
Scandic Grand Hotel, Örebro
9 mars 2012

Konsertlängd: 21:29-22:09 (Örjansson, 40 min) och 22:40-23:57 (Gripka, 77 min)
Min plats: Stående 8 och 5 meter framför scenen.

Innan Live At Heart-festivalen i Örebro i höstas var det bara en man, festivalgeneralen Anders Damberg, som visste vem Israel Nash Gripka var. På fredagskvällen, ett knappt halvår senare, fyllde Gripka Grand Hotels matsal med en rockhungrig publik.
   Publiken, ditlockad av Gripkas bredbenta men väldigt avväpnande rockmusik och till viss del även nyfiken på Johan Örjansson som också väckte ett visst uppseende i höstas, fick en lyckad helafton i musikens tjänst.
   För en gångs skull inleder jag noteringarna med förbandet ty Johan Örjansson Band hade stor del i kvällens positiva känsla. Dels på egen musikalisk hand och dels flera musikers inhopp i Gripkas band.
   Från det sittande lite visuellt anonyma konceptet i höstas har Örjansson klivit upp, växt ut och tagit ett steg fram både musikaliskt och bokstavligen. Mer rock, mer personlighet och jag kunde räkna till fler bra låtar och ett ännu färgstarkare band med gitarristen Hans Schakonat i spetsen. När han i "You ain't got a place in my heart" först spelade dragspel med plektrum i munnen för att sedan leverera några kvalitativa gitarrsolon var nog den konsertens höjdpunkt.
   Nya singeln "Yellow field" lovade gott inför albumsläppet i juni medan Stones-soundet och några "Smoke on the water"-liknande riff i några andra låtar skvallrade om alltför tydliga influenser. Men som helhet är Örjansson ett namn för framtiden. Som låtskrivare, som sångare och snart även som scenpersonlighet.
   Inför Gripkas Örebrobesök talades det mycket om att han nu omges av sitt riktiga kompband jämfört med den tillfälliga kombo han reste med i höstas. Han delar trummis med gruppen Midlake, McKenzie Smith (tufft namn!), men i torsdags lämnade han bandet (förvisso helt planerat) och ersätts på resten av turnén av Örjanssons trummis Jens Classon som gjorde en mycket hedervärd insats bakom Gripka.
   Gripkas musik har också kopplats ihop med en mängd kända influenser där kanske Neil Young är det mest uppenbara. Ändå står han med båda fötterna i sin egen högst personliga musikalitet. Där högljudda gitarrkaskader, den här gången spetsad av ytterligare en gitarrist, Joey McClellan, som dock aldrig gick över gränsen till det skramliga eller stökiga.
   Sedan har ju Gripka redan en muskulös samling starka låtar att luta sig emot som gjorde konserten så genomgående underhållande fast det onekligen handlade om ren och skär övervägande elektrisk rockmusik. Men som även inkluderade ett kort akustiskt set med Gripka ensam på scenen där han också tog ut svängarna i mellansnacket och levererade en dråplig historia om när han flyttade till Austin från New York, köpte sig ett 22-kalibrigt vapen och höll på att skjuta grannen Steve.
   Ett snack som följdes av en låt som handlade om Gripkas uppväxt i Missouri eller Misery som han lite skämtsamt kallade delstaten, den starka akustiska balladen "Bellwether ballad (Oh Missouri)".
   Det var som helhet en inte överraskande stark repertoar som Gripka med band levererade fram till midnatt. Från "Goodbye ghost" och "Four winds" via bland annat "Fool's gold" till den fantastiska finalen med extralåten "Baltimore" då gruppen tillfälligt hade utökats med ytterligare tre Örjansson-musiker.
   En bokstavligen svettig kväll, både på scen och bland publiken, var slut. Den lyckade förvandlingen, från matsal på ett hotell till rockklubb, var ett faktum som gjorde hela upplevelsen upprymd och härlig.

Israel Nash Gripka:
Israel Nash Gripka, gitarr och sång
Joey McClellan, gitarr och sång
Aaron McClellan, bas och sång
Eric Swanson, steelguitar och gitarr
Jens Classon, trummor

Johan Örjansson Band:
Johan Örjansson, gitarr och sång
Hans Schakonat, gitarr
Jens Classon, trummor
Per Willstedt, klaviatur
Benjamin Önnhed, bas


                                                                                     Foto: Magnus Sundell
Gripka, omgiven av bröderna McClellan (Joey & Aaron), levererade en helt avväpnande rockmusik på fredagskvällen.


                                                                                    Foto: Lars-Åke Madelid
Den store frontmannen Gripka framför Eric Swanson (tv) och Jens Klasson (th).

/ Håkan

Närhet och gudomlig sång rakt ut i konsertlokalen

Postad: 2012-03-10 09:32
Kategori: Live-recensioner



En förkortad version av den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/3 2012.

ANNA TERNHEIM
Conventum, Örebro 8 mars 2012
Konsertlängd: 19:35-21:06 (91 min)
Min plats: Rad 11, plats 663, ca 25 meter från scenen.


Det är onekligen en udda och okonventionell show som Anna Ternheim har åkt runt med sedan i slutet av januari. En resa som också inkluderat Europa. Show är väl i sammanhanget en alldeles för grotesk beskrivning ty en mer lågmäld, en mer spontan och en mer personlig konsert än det Anna levererade på torsdagskvällen går knappast att uppleva idag.
   Det var egentligen bara den gigantiska kongresshallen på Conventum, inklusive det inledande hårda nästan distade ljudet, som var torsdagskvällens utmaning. Och även där gick Anna Ternheim hem med segern.
   Inte ens de små tekniska problemen kunde få Anna och hennes scenpartner, den 50-årige amerikanen Dave Ferguson, på fall eller ens tappa fattningen. Konsertens genomgående mycket spontana ton övervann även det problemet och resulterade i en fin ”Walking aimlessly” som följdes av en alldeles underbar duettversion av balladen och numera klassikern "The longer the waiting (the sweeter the kiss)" trots Fergusons påtagliga problem med hörlurarna.
   Men konserten handlade naturligtvis inte huvudsakligen om ljudproblem. Långtifrån. Den vardagsrumsmöblerade scenen med sitt extremt sparsamma ljus med golvlampor, en brinnande kandelaber, ett par skinnfåtöljer, en kyrkliknande psalmtavla lovade väldigt mycket och konserten resulterade också i känslan att ha blivit inbjuden till Anna Ternheims vardagsrum. Både i mellansnacken, som var långtifrån förprogrammerade, och de andlöst avskalade arrangemangen som fick oss i publiken att också hålla andan och nästan bli vördnadsfullt tystlåtna. Jag hörde vid upprepade tillfällen en nål falla.
   I sedvanlig ordning var det en extremt uppgraderad repertoar som Anna bjöd på i en och en halv timme. Där senaste skivan, den underbara "The night visitor", stod i fokus och ska också göra det med alla sina fantastiska låtar. Där mina favoritlåtar ständigt skiftar och på torsdagskvällen tog "God don't know", med hjälp av Daves läckra mandolin, ett oväntat steg närmare hjärtat-
   De nya aktuella låtarna var faktiskt så starka och övertygande att jag vid flera tillfällen tänkte att jag inte saknade en enda gammal låt. Tills jag överbevisades av den inledande extralåten "My secret" där Anna tog ut svängarna rejält och elegant byggde ihop den med den lika gamla "Better be" och det resulterade i ren och skär magi. Innan "Black light shines" avslutade konserten med närhet, Anna och Dave tajt ihop, och gudomlig sång rakt ut i konsertlokalen utan mikrofon. Det var på det viset en väldigt bra konsert blev historisk.
   Och nu, nästan på dagen åtta år efter scendebuten i Örebro, kan Anna lägga "problemet" med den efterhängsna coverlåten bakom sig. Hennes alltid underbart personliga tolkning av Broder Daniels ”Shoreline” har under åren nästan förföljt henne när publiken jublat mest åt den och inte hennes egna låtar. I Örebro i torsdags fick "The longer the waiting" de inledande applåderna medan "Shoreline" var decimerad till en låt i mängden.
   Så kan jag med skammens rodnad meddela att Anna Ternheim aldrig skrivit en låt med titeln ”Leaving on a mayday” fast jag vid upprepade tillfällen skrivit det och jag lyckades nyligen även avfärda en tillrättavisande kommentar. Låten heter ”Let it rain” och ska så göra - även på de här sidorna. Ursäkta sinnesförvirringen.

1. Solitary Move
2. What Remains?
3. Wedding Song
4. Shoreline
5. I'll Follow You Tonight
6. Walking Aimlessly
7. The Longer the Waiting (The Sweeter the Kiss)
8. All Shadows
9. Ghost of a Man
10. God Don't Know
11. Lorelie-Marie
12. Baby Is Gone
13. Coming To The Dance
14. Let It Rain
15. Bow Your Head

Extralåtar:
16/17. My Secret/Better Be
18. Black Light Shines

/ Håkan

Rockturné i det lilla formatet

Postad: 2012-03-09 07:54
Kategori: 80-talskonserter


Bilder: Jan-Ola SjöbergDenny Laine (med fru Jo Jo) på Glädjehuset (Kåren) i Stockholm.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 6/9 1980.

DENNY LAINE BAND
Glädjehuset, Stockholm 4 september 1980


Denny Laine med band befinner sig på turné. En rockturné i det lilla formatet. En ovanlig och annorlunda inramning för den äldste Wings-medlemmen efter Paul McCartney. Inga jetplan, inga limousiner och inga mastodontarenor. Bandet inriktar sig istället på småklubbar och mindre lokaler i all anspråkslöshet.
   Den minimala förhandsreklamen för Stockholmsbesöket besannades av att blott ett par hundra mött upp på gruppens enda konsert i Sverige. Laine var avspänd och lössläppt på scen men hade ändå de stora stjärnornas otyglade sätt att bli försenad en timme.
   Bandet som Laine samlat omkring sig är mest gamla vänner, bland annat Wings-trummisen Steve Holly och Laines fru Jo Jo som körade, spelade tamburin och maraccas, utan att nämnvärt påverka helhetsintrycket.
   För att vara ute på turné är gruppen sparsamt representerad på skiva. Konserten innehöll därför många nya, tidigare okända, låtar plus Laines gamla klassiska hits ”Go now” och ”Say you don’t mind”.
   Men också några låtar av Laines fåtaliga Wings-låtar låg naturligtvis strategiskt utplacerade i konserten. ”Time to hide”, som begåvats med ett ”Band on the run”-sound, både inledde och avslutade den timmen långa konserten. Dessutom ingick en Wings-låt, ”Weep for love” en fin låt, som finns inspelad men ännu inte släppt på skiva.
   Apropå Wings avfärdade Denny Laines alla rykten om sprickor i gruppen. De samlas redan nästa vecka för repetitioner till kommande skivor och turnéer.
   Av sina omtalade instrumentala färdigheter visade Denny det mesta på gitarren. Men allra mest var hans röst en pärla såväl i de gamla som de nya låtarna. Inledningen till ”Go now” var ljuv.

Denny Laine, sång/gitarr
Jo Jo Laine, sång
Gordon Sellar, bas
Andy Richards, keyboards
Steve Holly, trummor
Michael Piggott, gitarr/fiol

/ Håkan

Covers: Hindu Love Gods

Postad: 2012-03-07 07:52
Kategori: Cover-skivor

HINDU LOVE GODS: Hindu Love Gods (Giant/Reprise, 1990)

Världens bästa hobbyorkester? Världens mest intressanta coverband? ¾-delar av R.E.M. möter Warren Zevon och kör tämligen spontant igenom tio covers, med tyngdpunkt på blues, och det låter ändå inspirerat och inte slarvigt. "Det tog lika lång tid att spela in skivan som det tar att lyssna på den", har någon uttryckt det.
   Bakom det här spännande men anonyma gruppnamnet och ett osedvanligt hemligt skivomslag döljer sig alltså en kvartett etablerade namn. Gruppen/namnet uppstod redan 1984, först med Bryan Cook (mindre känd Athens-musiker) som sångare innan Warren Zevon kom in i bilden. Gav ut en lågprofilerad singel med både Cook och Zevon men det var först 1986 som gruppen, lite mer på allvar, spelade in den här skivan. Hade vid inspelningstillfället dock inga ambitioner att ge ut skivan.
   Allt hände under inspelningarna av Warren Zevons comebackskiva ”Sentimental hygiene” där herrar Peter Buck, gitarr, Mike Mills, trummor, och Bill Berry, bas, medverkar på åtta spår. På ledig studiotid på nattetid spelade de in de här låtarna och de har uppenbart haft väldigt kul och avslappnat i studion mellan de betydligt mer seriösa inspelningarna till Zevon-skivan.
   Zevon sjunger förvånansvärt bra och starkt och de begåvade R.E.M.-killarna spelar just så följsamt och tajt som namnen utlovar. Jag är ingen utpräglad bluesfantast och hade säkert gillat skivan ännu mer om så varit fallet. Ändå kan jag inte undgå att imponeras av den avslappnade stämningen och de levande versionerna av de gamla låtarna.
   Peter Buck exploderar stundtals med några mycket fina gitarrsolon och tar faktiskt upp kampen med Clapton på hans eget område. Medan Zevon ibland grymtar som den bäste Muddy Waters.
   Det är låtarna på albumet som inte är typiskt bluesiga som imponerar mest på mig. Som även fick den största uppmärksamheten när skivan släpptes. Deras tolkning av Princes ”Raspberry beret” är oerhört stark, nästan som en konventionell Warren Zevon-låt, och countrytakterna i Johnny Hortons ”I’m a one woman man” är mycket fina tillsammans med den akustiska gitarren och munspelet.
   De här spontana inspelningarna var alltså aldrig menade att ges ut på skiva. Zevons dåvarande skivbolag Virgin var ointresserade och det dröjde till 1990, när Zevon fått sparken efter den minst sagt katastrofala skivan ”Transverse city” (1989) och skrivit nytt kontrakt med nytt skivbolag, innan ”Hindu loves God”-skivan släpptes.
   Det är väl egentligen bara vid ett tillfälle spontaniteten går överstyr på den här skivan. Det är på den nästan sju minuter långa och suggestiva ”Mannish boy”, en låt där spontana textrader slängs ut och förvandlar allt till en inspelning utan slut och ett oändligt jam i studion. I övrigt är låtarna på skivan koncentrerade och totalinspirerade. Som exempelvis på den avslutande versionen av Woody Guthries ”Vigilante man” med fint munspel och en ytterst välstämd känsla mellan musikerna.

Låtarna:
1."Walkin' Blues" (Robert Johnson) – 4:12
1936. Singel med låtskrivaren.
2."Travelin' Riverside Blues" (Robert Johnson) – 4:02
1937. Singel med låtskrivaren.
3."Raspberry Beret" (Prince) – 3:53
1985. Singel med låtskrivaren.
4."Crosscut Saw" (Fred Ingrahm/Bill Sanders) – 3:06
1941. Singel med Tommy McClennan.
5."Junko Pardner" (Robert Shad) – 2:39
1951. Traditionell låt, ursprungligen "Junker's blues" eller "Junco Partner" som gjordes om av Robert Shad och först inspelad av the Richard Hayes & Edie Sauter band.
6."Mannish Boy" (Ellis McDaniels/Melvin London/McKinley Morganfield) – 6:57
1955. Singel med Muddy Waters.
7."Wang Dang Doodle" (Willie Dixon) – 3:51
1961. Singel med Howlin' Wolf.
8."Battleship Chains" (Terry Anderson) – 3:06
1987. Singel med Georgia Satellites.
9."I'm a One Woman Man" (Tillman Franks/Johnny Horton) – 2:16
1956. Singel med Johnny Horton.
10."Vigilante Man" (Woody Guthrie) – 2:56
1940. Inspelad av låtskrivaren.

/ Håkan

Grattis Mickey Jupp, 68!

Postad: 2012-03-06 07:51
Kategori: Grattis!

Idag fyller Mickey Jupp 68 år och för oss, som har följt honom sedan någon gång 1976, är han pubrockens okrönte fader. Och han är just nu mer aktiv än på många år. Nästa helg, 16 och 17 mars, står han åter på Club Rigas scen i Southend. Nu tillsammans med 1971-upplagan av Legend, Mo Witham, gitarr, Bobby Clouter, trummor, och John Bobin, bas.
   Enligt trovärdiga förhandsrapporter kommer konserten innehålla en blandning av gamla Legend-låtar, några Jupp-klassiker, färska originallåtar och givetvis också gamla rockklassiker.

Ålder är egentligen bara några siffror på ett papper. Det kan vi vara överens om och förhållandet till de siffrorna är i högsta grad individuellt. Läs bara de här textraderna, skrivna och utgivna på skiva av Mickey Jupp när han var 34 år, som inleder hans ”Old rock’n’roller”. En låt som först släpptes på en Stiff-singel och sedan fanns med på Jupps klassiska album ”Juppanese”.

   I’m getting too old - I'm way out of touch
   I don't play guitar - I use it as a crutch
   As for my singing - well that ain't up to much


Med refrängen:
   I'm an old rock and roller and I'm too old to rock
   I'm getting too old - it ain't my gig
   The music's too loud and the hall's too big
   The sounds I like - well, you wouldn't dig


Och fortsätter med bland annat:
   I'm and old rock and roller and my time has gone
   I stopped buying records back in 1961
   But seeing as I'm here, well, the show must go on
   So I do it, do it 'til I'm blue in the face
   Sing and play guitar and jump all over the place
   Sing some heavy lyrics and some chords to fit
   The trouble with me is I don't know when to quit
   I forget how many times I've been told


/ Håkan

E Street Shuffle

Postad: 2012-03-05 22:27
Kategori: Blogg

Drabbades av en viss Springsteen-feber när jag ramlade på den här minst sagt levande och aktuella versionen av "E Street Shuffle" med ett kraftigt förstärkt E Street Band.



/ Håkan

"Wrecking ball"

Postad: 2012-03-05 20:28
Kategori: Skiv-recensioner



BRUCE SPRINGSTEEN: Wrecking ball (Columbia)

Vad är skälet? Har man hört för mycket för att inte falla pladask för en ny Springsteen-platta eller, hemska tanke, har denne New Jersey Boy svårt att hitta på något riktigt nytt och fräscht. Ja, jag tycker nya skivan inte alls är dålig eller likgiltig men den där berusande känslan vill inte riktigt infinna sig. Tyvärr.
   Ändå är "Wrecking ball" inte alls förutsägbar eller en enkel kopia av hans två senaste album som, måste jag erkänna, snabbt har sjunkit långt ned i medvetandet. Är det inte egentligen så att Bruce här till stor del försökt göra sina egna Seeger Session-sånger på sitt eget språk och med ett sound som är både traditionellt och modernt. Inte alls illa men det griper inte tag fast det bevisligen är intressant lyssning nästan hela tiden.
   Däremot kommer väl inte soundet på den här skivan att följa med på världsturnén som sparkar igång snart. Här finns låtar, starka låtar ("Death to my hometown", "Rocky ground", titellåten och "Land of hope and dreams" igen), som givetvis har sin plats i en 2012-setlist men knappast kommer att bära sommarens konsert under armarna utan mer blir korta, små delikata avbrott i den förväntade rock'n'roll-stormen.
   Nej, "Wrecking ball" välter inga hus och ger ingen svårartad abstinens att lyssna igen och igen. Däremot är jag glad att den inledande singeln "We take care of our own" inte stått modell för hela albumet för det hade slutat i en enda lång gäspning.
   På nya skivan är Bruce ofta en modern Woody Guthrie med viktiga texter, kalla dem gärna politiska, och ger oss en oväntat bred musikalisk resa till album. Överraskande är nog det ord jag mest tänker på. För här får vi gospel, rap, himmelska körer, avskalade ballader, irländsk folkmusik, afrikanskt sound och en ny skinande och nästan sju minuter lång version av "Land of hope and dreams" som inte känns ett dugg upprepande.
   På ett riktigt studioalbum som utnyttjat resurserna på ett många gånger överväldigande sätt. Men jag är också rädd att bäst före-datumet på den här typen av skiva kan vara kort. Ungefär som "The rising" för tio år sedan. En skiva som jag gav maximalt betyg en sommardag 2002 men som ett halvår senare inte alls kändes lika fräsch och nyskapande. Jag hoppas mina farhågor är överdrivna.
   Sedan kan jag tycka att det är lite simpelt av Bruce att skriva en låt, och dessutom döpa hela albumet efter just den låten, med samma titel som Neil Young gjorde för 23 år sedan på "Freedom"-albumet.

/ Håkan

LIVE#12: "Ett steg till"

Postad: 2012-03-05 07:52
Kategori: Bästa konserter



PUGH & RAINROCK
LUCAS PERSSON
OLA MAGNELL
Konserthuset, Örebro 17 november 1974


Pugh Rogefeldt, född Torbjörn i förnamn, var ingen man eller artist som gjorde det förväntade. Efter sin makalöst uppseendeväckande (han sjöng ju på svenska!) debut-skiva ”Ja dä ä dä” överraskande han musikbranschen flera gånger under 70-talet. Inte bara genom att sjunga på låtsasspråk (”Pughish”), raka sitt huvud rent från hår (kom ihåg att det var 1973!) eller ställa upp i Melodifestivalen några år senare.
   Turnén i november-december 1974, som året efter resulterade i livedubbelskivan (okänt begrepp i Sverige) ”Ett steg till”, var ännu ett pionjärprojekt. En gammal hederlig paketturné med flera artister där huvudartisten Pugh inte bara spelade sina mest kända och önskade låtar utan huvudsakligen framförde låtar som ingen i publiken hade hört tidigare. Ännu ett ännu så länge okänt grepp i den svenska (och utländska) konserthistorien.
   Artisterna som gjorde sällskap med Pugh i den här paketturnén var båda just då knutna till skivbolaget Metronome precis som Pugh. Göteborgaren Janne ”Lucas” Persson var mest känd under den senare delen av 60-talet som sångare och ledare i popbandet Lucas som till slut gav honom hans mellannamn. Lucas vann Sveriges Radios popbandstävling 1967 med låten ”Go now” och låg på Tio i Topp vid tre tillfällen 1967-1969 innan han blev soloartist med eget kompband. Solodebuterade redan 1969 med albumet "Lucas" (på Polar) och 1973 släppte han albumet ”Grand piano” (producerad av Anders Henriksson) och gästspelade samma år på Pughs coverskiva ”Pugh on the rocks”.
   Stockholmaren Ola Magnell hade också solodebuterat 1973 med singeln ”Påtalåten”, en låt som Ola av kontraktsmässiga skäl inte fick sjunga orden till på albumet “Påtalåtar” (producerad av Björn J:son Lindh) som släpptes 1974, därav den lite töntiga trallande fusklive versionen.
   Pugh hade tidigt i karriären ett Västerås-baserat kompband, Hjärtans Ungar: Bo Frölander, trummor, Roger Pettersson, bas, och Göran Ringström, gitarr. De kompade Pugh 1970-1972 när gruppen Nature under ett år, från våren 1972 till våren 1973, kompade Pugh på både turnéer och två singlar.
   Efter Nature-samarbetet återkom medlemmarna i Hjärtans Ungar bakom Pugh, Ringström hade lämnat gruppen som nu döpts till Rainrock och ersattes av Pughs bror Ingemar Rogefeldt på sologitarr. Pugh Rogefeldt & Rainrock gav ut albumet ”Bolla och rulla” våren 1974 innan planerna på ”Ett steg till” började formeras.
   Paketturnén hade premiär just i Örebro, en söndag i november 1974, men Ola Magnell har berättat för mig att det var smygpremiär på turnén dagen före i Enköping. Låtlistan här nere bygger på det officiella konsertprogram som publicerades i den intressanta boken i cd-boxen "Pugh" (2003). Inspelningarna som skulle bli dubbelalbumet "Ett steg till" skedde några veckor senare 1, 2 och 3 december i Kristianstad, Helsingborg och Halmstad och programmet hade ändrats något.
   Andra avdelningens inledning med Janne Lucas var nu ett Bach-stycke, "Solseggietto" (som egentligen heter "Solfeggietto"...) och Owe Thörnqvists humoristiska gylflåt "På festplatsen" fanns inte heller med vid premiären.
   Våren 1975 släpptes "Ett steg till" på skiva och sålde bättre än någon tidigare Pugh-platta. Folkparkssommaren 1975 blev intensiv för Pugh & Rainrock med 80 konserter. Våren 1976 for Pugh till USA och spelade in för nästa album "Bamalama" (1977). Sommaren 1977 turnerade Pugh med norrländska Kornet, förstärkta med Mats Ronander, innan han i november-december återförenade Rainrock med just Ronander som ersättare för Pughs bror med bland annat en konsert i Örebro.
   1978 blev ett år med schlageranknytning för Pugh. Först Melodifestivalen med ”Nattmara” och albumet ”Attityder” producerades av Anders Berglund. Pugh bytte sedan skivbolag från Warner till EMI. Albumet ”Het” (1981) följde med singlarna ”Stockholm” och ”Tuggummit”, turné som Pugh & Trousers, ytterligare en poprockig singel, ”Pop o twist”, nytt album på engelska ”Face” (1983) och sedan en turné med The Radio som kompband innan Pugh 1985 återförenades med Rainrock och gav ut det hårdrockiga ”Hammarhjärta”-albumet.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 19/11 1974.

ETT STEG FRAMÅT FÖR DUKTIG PUGH

Pugh Rogefeldt hade på söndagskvällen turnédebut i Örebro för sitt nya konsertpaket som förutom han själv också innehöll Ola Magnell, Janne Lucas Persson och Pughs kompgrupp Rainrock.
   Pugh har lite utmanande valt att kalla konserten för ”Ett steg till” och det är ett ordentligt kliv framåt han gör i och med detta. Han har ju under åren sysslat med många musikstilar och olika former av musikaliska infall har aldrig varit främmande för honom. Men han har knappast någonsin varit så allsidig som han är just nu. Den över två timmar (bra valuta för pengarna!) långa konserten innehöll det mesta och Pugh fick visa upp många sidor av sig själv.
   Konserten inleddes med en akustisk del med enbart Pugh på scenen som bland annat framförde den vackra ”Små lätta moln” till ackompanjemang av den egna tolvsträngade gitarren. Pugh fick sedan hjälp av Ola Magnell och tillsammans gjorde de bland annat en akustisk version av ”Hog farm” och den akustiska delen avslutades med en oförglömlig tolkning av ”Svarte Rudolf” där Ola och Pugh i finalen fick hjälp av Janne Lucas Persson som spelade dragspel.
   Rainrock kom sedan in på scenen och musiken växte och fick en något hårdare karaktär. Ola Magnells ”Påtalåten” och Pughs nyskrivna ”Vandrar i ett regn” framfördes innan paus.
   Andra avdelningen inleddes med Persson sittande ensam vid pianot. Han spelade några klassiska stycken för att liksom bevisa att han kan spela piano ”på riktigt” också.
   Pugh kom sedan in på scenen iklädd en afrikansk dress och den över timmen långa andra avdelningen innehöll ett antal fina låtar. Det är nog inga större problem att samla in intressant material till den planerade liveskivan.
   Pugh var intressant när han kom för fem år sedan och har lyckats ha kvar den fängslande och de ibland chockerande musikaliska infallen. Orädd för nya idéer som gör honom till en stjärna av idag.

Bosse Frölander: trummor
Ola Magnell: akustisk gitarr, percussion och sång
Janne Lucas Persson: akustiskt piano, elpiano och sång
Roger Pettersson: bas och sång
Ingemar Rogefeldt: gitarr
Pugh Rogefeldt: gitarr, munspel och sång

Låtarna:
Bolla och rulla (Pugh)
Små lätta moln (Pugh)
Ungmön dansar (Ola)
Hog farm (Pugh)
Boy-friend (Ola)
Take a train (Pugh)
Svarte Rudolf (Pugh)
Påtalåten (Ola)
Vandrar i ett regn (Pugh)
Blus-blues (Ola)
Du tände lyset Andersson (Pugh)
Funderingen (Janne Lucas)

Paus

Tema från Elvira Madigan (Janne Lucas)
Rondo i c-dur, opus 51 nr 1 (Janne Lucas)
Låt storseglet gå (Pugh)
Finns det lite stolthet kvar, finns det också hopp om bättring (Pugh)
Flickornas Laban (Pugh)
Baby doll (Janne Lucas)
Långt ut på lande (Pugh)
Resan:
Sovjet (Pugh)/Kina (Pugh)/Australien (Pugh)/Amerika (Pugh)/Afrika (Pugh)
Jesus (Pugh)
Bara ett steg till (Pugh)

Låtkommentaren: En turnépremiär med många premiärlåtar som året därpå, 1975, i de flesta fall skulle ges ut på liveskivan ”Ett steg till”. De första två delarna i ”Resan”, ”Sovjet” och ”Kina”, kom på skiva först 2004 i Pugh-boxen, medan ”Australien” aldrig släppts på skiva.
   Dessutom gjorde Pugh i första avdelningen några äldre kända låtar i sin repertoar där jag inte kan identifiera ”Take a train”-låten. Kan det vara en engelsk variant på Pugh & Nature-singeln ”En gång tog jag tåget bort”?
   Ola gjorde singeln ”Påta låtar” en låt från ”Påta låtar”-albumet, en från Olas kommande album ”Nya perspektiv” medan ”Boy friend” (fick titeln ”You got a boy friend” på ”Ett steg till”) aldrig släppts på någon officiell Magnell-skiva. Och Janne Lucas (som på omslaget till ”Ett steg till” kallas ”Lucas Persson”) gjorde, förutom några klassiska pianostycken (Beethoven och Mozart), sin egen ”Funderingen” från albumet ”Grand piano” (1973) och en 50-tals-cover (Andy Williams) av ”Baby doll”.
   Flera av Pughs ”nya” låtar var amerikanska original som Pugh hade skrivit svenska texter till. ”Bara ett steg till” (förkortades på skivan till ”Ett steg till”) spelades först in av Staple Singers 1973 med titeln ”Heaven”. ”Finns det lite stolthet…” fanns med på Dr Johns album ” Desitively Bonnaroo” från våren 1974 under titeln ”Let’s make a better world”. Även originalet till ”Långt ut på lande” (Captain Beefheart & the Magic Bands ”Peaches”) kom ut 1974, på albumet ”Unconditionally Guaranteed” liksom The Meters-låten ”Africa” från albumet “Rejuvenation”.
   En av Pughs nya svenska originallåtar, "Flickornas Laban", hade funnits på konsertrepertoaren sedan våren 1974.

/ Håkan

Soundtracks: "White nights"

Postad: 2012-03-02 07:51
Kategori: Soundtracks

WHITE NIGHTS (Atlantic, 1985)

Sällan har så stora kända producenter samlats på en och samma skiva. Och samtidigt presterat så lite skulle man lite elakt kunna tillägga. Phil Ramone, Nile Rodgers och Arif Mardin har verkligen producerat med bara vänster hand. Och i rättvisans namn inte heller haft det bästa materialet tillhands.
   På förhand ser däremot soundtracket intressant ut med många unika låtar med artister som John Hiatt, Lou Reed, Phil Collins och Chaka Khan. Skivan och filmen kom i mitten på 80-talet och är naturligtvis soundmässigt format efter sin tid med syntiga arrangemang, bombastiska trummor och en stor ofta ekoladdad produktion.
   Phil Collins närvaro brukar vara receptet på succé. Året innan den här filmen hade han stått för titellåten till en annan Taylor Hackford-film, "Against all odds", som var en bra mycket större succé, både musikaliskt och kommersiellt, än "Separate lives" är. Och den här tämligen färglösa duettsångerskan Marilyn Martin höjde inte direkt nivån på kvalitén. Det hindrade dock inte sången från att bli Oscars-nominerad.
   Martin var en oväntat orutinerad sångerska i den rollen, hade tidigare körat bakom Joe Walsh, Stevie Nicks och Kenny Loggins, och hennes solokarriär som skulle starta här tynade snabbt bort.
   Förre Ambrosia-sångaren David Pack, med den hårdrocksinfluerade "Prove me wrong", och de båda Nile Rodgers-producerade spåren, Sandy Stewart och Jenny Burton, tillhör skivans blekaste bidrag.
   Majoriteten av låtar här är gjorda exklusivt för soundtracket men Led Zeppelin-sångaren Robert Plants låt fanns med på en singel-b-sida från 1982 men är ändå ett av de bästa spåren här.
   Apropå hårdrock tillhör dessvärre även John Hiatts bidrag den kategorin. En riffande elgitarr, en envis rytm men också sedvanligt underbar sång av Hiatt. Lou Reeds låt tillhör nog en av hans mest udda inspelningar. "My love is chemical", skriven av Walt Aldridge som ofta skrev låtar till countryartister, är en långsam, maskinell och syntprogrammerad låt. Typiskt Reed-suggestiv kanske men ingen historisk höjdpunkt i hans karriär.
   Chaka Khan överraskar lite med 80-tals-balladen "The other side of the world". En engelsk låt från låtskrivarna som senare skulle leverera material till den då ännu okända gruppen Mike & the Mechanics.

Innehåll:
1. "Separate Lives" - Phil Collins & Marilyn Martin
2. "Prove Me Wrong" - David Pack
3. "Far Post" - Robert Plant
4. "People on a String" - Roberta Flack
5. "This Is Your Day" - Nile Rodgers & Sandy Stewart
6. "Snake Charmer" - John Hiatt
7. "The Other Side of the World" - Chaka Khan
8. "My Love Is Chemical" - Lou Reed
9. "Tapdance" - David Foster
10. "People Have Got to Move" - Jenny Burton

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (421)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (117)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Mars 2012 >>
Ti On To Fr
      1 2 3 4
5 6 7 8 9 10 11
12 13 14 15 16 17 18
19 20 21 22 23 24 25
26 27 28 29 30 31  

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.