Blogginlägg från 2012-03-28

Lågmäld ”country girl”

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 20/5 1994.

MARIANNE FLYNNER
Ritz, Örebro 18 maj 1994

Maj är en bedräglig konsertmånad. Är det inte sommarvarma, ljusa kvällar så hänger regnbet i luften plus en Europacupmatch av rang på tv:n.
   Ja, vi stod som vanligt och letade undanflykter och sökte ursäkter å Örebropublikens vägnar inför Marianne Flynners besök i onsdagskväll. Det var med andra ord inte trångt på Ritz.
   Marianne håller en låg profil på sin artistkarriär. Med en helt akustisk ljudklang och ett lätt countryfierat sväng.
   Att hon sadlat om efter några år i den högljudda rockbranschen har sin alldeles naturliga förklaring.
   Efter en mycket allvarlig hörselskada 1987, då läkarna inte gav henne något hopp om att någonsin kunna spela igen, har hon mirakulöst återvänt till scenen med en för svenska förhållanden udda musiksort som akustisk pop.
   I höstas fick hon en osannolik stor hit med ”Country girl” som då tillhörde de mest spelade låtarna på radion. Låten kom som en central (avslutning) i hennes 45 minuter långa framträdande.
   Hon svingade sig med lätthet upp i falsettsekvenserna och även i övrigt påminde hennes stil om Joni Mitchell - fast med bättre låtar.
    Som vi redan visste krävs det i denna begränsade sättning, Ludde Widegren kompade på gitarr, mycket starka melodiska låtar. Marianne Flynner har en stark låtrepertoar även om själva uppträdandet inte var traditionellt starkt.
   Hon skriver på engelska, coverlåtarna (Crowded House) var på engelska men mellansnacket var på välformulerad och kvick svenska med självdistans och humor.
   Med små medel utan större gester gjorde Marianne Flynner ett gediget intryck på Ritz.

/ Håkan

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.