Blogginlägg från april, 2012

LIVE#4: Rockpile 1979

Postad: 2012-04-30 07:51
Kategori: Bästa konserter



ROCKPILE
Konserthuset, Stockholm 9 mars 1979


Äntligen skulle jag för första gången få uppleva Rockpile som en enda stor och mäktig enhet. Live, levande och rockiga på en konsert av rekordkort längd, en dryg timme, men musikaliskt så klockrent helgjuten som någon konsert någonsin kan bli. Naturligtvis fanns det stora förväntningar i luften, det förhoppningsfulla suset i bänkraderna på Stockholms Konserthus minns jag fortfarande och starten på detta explosiva party var totalt obetalbart och något utöver det vanliga. Energi på allra högsta nivå.
   Ryktet om Rockpiles konsertkapacitet hade under åren de existerat, från december 1976 till våren 1979, accelererat till en nästan omöjlig nivå. Och som konsertattraktion var de närmast oslagbara.
   Förutom ett uppmärksammat tv-besök hösten 1978, 10 augusti i tv-programmet ”Högtryck” på Skansen, hade inte Rockpile uppträtt som samlad enhet i Sverige så det var unika vingslag som viftade i luften den där fredagskvällen i mars 1979.
   Bandet som hade bildats i december 1976 som en temporär konstellation hade på några år utvecklats till riktiga konsertproffs, genuint tajta och med en repertoar som blandade helig rock’n’roll med klassiska Nick Lowe-hits och nyskrivet.

Som namn uppstod Rockpile redan 1970. Först som kompband till Dave Edmunds som under gruppnamnet Dave Edmunds’ Rockpile gav ut två singlar, ”I hear you knocking” (1970) och ”I’m comin’ home” (1971) och senare som albumtitel, ”Rockpile” (1972), på Edmunds första soloalbum. Den kommande trummisen i Rockpile, Terry Williams (som liksom Edmunds härstammade från Wales), fanns med på albumet.
   Edmunds och Nick Lowe träffades på allvar första gången våren 1974 när Lowes grupp Brinsley Schwarz skulle spela in sin sjätte (och sista) album, ”The new favourites of Brinsley Schwarz” i Rockfield-studion med Edmunds som producent. Samarbetet ledde till att Brinsleys kompade Edmunds på sommarturnén 1974. Gruppen sprack våren 1975 och Lowe slog sig samman med Edmunds när han skulle göra sitt andra soloalbum, ”Subtle as a flying mallet” (1975). Lowe spelar bas och har skrivit ”She’s my baby” till skivan.
   Inför inspelningen av Edmunds tredje soloskiva, ”Get it” (1977), engagerades Lowe och Williams igen och Rockpile var nästan ett faktum. Idén som fullbordades när gitarristen Billy Bremner tackade ja till erbjudandet från Lowe/Edmunds att bli Rockpile-medlem och gjorde entré som hösten 1976.
   Sedan turades bandet om att resa runt och göra konserter som antingen "Nick Lowe with Rockpile featuring Dave Edmunds" eller "Dave Edmunds with Rockpile featuring Nick Lowe" beroende på vem som stod mest i centrum för stunden. Som ni ser på affischen här nere till höger råder det ingen tvekan om vilka som är stjärnor i bandet vid den här Stockholmskonserten.
   På affischen görs det reklam för Edmunds/Lowe senaste skivor, ”Tracks on wax 4” respektive ”Jesus of cool”, men det var på skivorna som skulle följa framåt sommaren 1979 som Rockpile-soundet skulle fulländas på allvar, ”Repeat when necessary” och ”Labour of lust”. Skivor som spelades in parallellt i samma studio.
   Här finns några intressanta svartvita bilder från Rockpiles 70-tal.
   Rockpile gjorde bara två spelningar i Sverige i mars 1979. Förutom Stockholm spelade de också på Akademiska Föreningen i Lund 11 mars.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 12/3 1979.

VÅR TIDS ROCKHJÄLTAR!

Rock’n’roll kan göras på många olika sätt och i många olika varianter. Åtskilliga är det som i den genuina rockmusikens skugga ridit på den nostalgiska vågen och presenterat sig som budbärare för 50-talet. Men i dagens läge är det ingen som gör vital rockmusik lika bra som engelska Rockpile, bandet om innehåller vår tids rockhjältar.
   Fredagskvällens uppvisning i Konserthuset i Stockholm var en härlig energiurladdning. Volymstark men ändå mänskligt levande. Inte konstigt att publiken aldrig ville ge sig efter den korta timmen konserten pågick. Extranummer inkluderat.
   Det var stående ovationer rakt igenom hela konserten och salen fullkomligt badade i entusiasm, spontana yttringar och svett.
   Rockpile har nutidens mest raffinerade musikstil. De kan sin rockhistoria men när de skriver låtar, gör skivor och, som nu, konserter visar de med enkla medel att det inte behövs glittrande scenkläder, stridsmålning eller tonvis med utrustning för att vara attraktiva eller uppmärksammas.
   Dave Edmunds i skitiga, slitna jeans och obligatorisk skinnjacka tog de flesta sångnumren för kvällen. I ”I knew the bride” och ”Here comes the weekend” var han strålande. Lika självklart som han är en duktig sångare och lysande gitarrist lika självklart framstod det faktum att han inte var ensam på scenen.
   Vid sidan av sig hade han Nick Lowe som är bättre låtskrivare och sångare än basist. Några av kvällens toppnummer kom från hans mun och penna, nyskrivna ”I’m a born fighter” och Mickey Jupps fina ”You’ll never get me up in one of those”. Ännu ett skäl att rekommendera Jupps egen förnämliga ”Juppanese”-skiva från i höstas.
   Terry Williams, trummisen, har nu funnit sin rätta plats. Från jobbet i de alltmer experimentella och försoffade Man skötte han nu kaggarna i Rockpile med bravur. Utan tillgjorda åthävor men med en osviklig rocktaktkänsla.
   Williams är tillsammans med Billy Bremner gruppens anonyma duo. Men inte desto mindre viktiga. Bremner var när han de få gånger tog stegen fram till sångmikrofonen alldeles utmärkt. ”Trouble boys” och ”Ju ju man” kom därifrån.
   Alla fyra har de långvariga bekantskaper i olika tidsperioder. Edmunds en gång flitigt anlitad skivproducent, mötte Lowe och Williams när han jobbade med deras tidigare grupper Brinsley Schwarz respektive Man och Bremner var studiogitarrist i Rockfield så det är en grundlig plattform av kompisanda och vänskap Rockpile vilar på.
   Rockpile och inget mer. Varken ”featuring Dave Edmunds” eller ”with Nick Lowe”.
   ”So it goes” och ”Let’s talk about us” ramade in den intensiva konserten som däremellan levererade kraftfull och kompromisslös underhållning. ”Let’s talk about us” – nog ska vi göra det!

Recension Expressen (Mats Olsson):


/ Håkan

Rockpile i bilder

Postad: 2012-04-30 07:50
Kategori: Veckans bild









Har genom vännen Lasse Kärrbäck fått några gamla fina bilder på Rockpile från 70-talet. De tre första bilderna är lätta att identifiera, från bandets uppträdande på Skansen 10 augusti 1978 då tv spelade in för programmet Högtryck.
   De två följande Nick Lowe-bilderna är svårare att placera i tid. Jag vet att Lowe spelade på den spektakulära dubbelgitarren på Stiff-turnén 1977 och bilden finns med i Larm nr 8 (juni 1978) där Stefan Wallgren anges som fotograf men jag vet i övrigt inte ursprunget till bilderna. Men kanske någon läsare har en gissning?

/ Håkan

Covers: Perssons Pack

Postad: 2012-04-27 07:52
Kategori: Cover-skivor

PERSSONS PACK: Svenska hjärtan (Svenska ballader och fördömda sånger) (Hi Fidelity, 1992)

Per Persson och hans Perssons Pack var främmande fåglar som dök upp i den svenska musikbranschen i slutet på 80-talet. Med legendaren Anders Burman som producent fick deras rockmusik, som ofta hade en lantlig touch med personliga texter, stor uppmärksamhet. Men det var först efter några år och åtskilliga turnéer, då förstärkta med en trummis (Ingemar Dunker), som Perssons Pack kunde tas på allvar.
   Ett stort steg togs i och med övergången till stora skivbolaget EMI där de hamnade hos den lika legendariska skivproducenten Kjell Andersson på hans etikett Hi Fidelity. Debuten på det nya bolaget gjordes i oktober 1991 med "Äkta hjärtan" fylld med egna starka originallåtar och en uppmärksammad Jakob Hellman-duett, "Tusen dagar härifrån".
   Bara några månader efter "Äkta hjärtan", i januari 1992, släpptes "Svenska hjärtan" som en naturlig snabb uppföljare. En coverskiva med gamla och ännu äldre svenska låtar. Som Kjell Andersson har producerat och även i sedvanlig ordning designat ett snyggt passande skivomslag till. Med bilder på gamla förbrytare som Tumba-Tarzan och Sala-ligan.
   Designen är så passande då Persson sjunger flera sånger från Jailbird Singers repertoar. När jag recenserade skivan, som faktiskt såldes till specialpris, beskrev jag den med orden "Spontant och avslappnat men ändå överraskande välkonstruerat".
   Skivan påstås vara inspelad i pauserna under inspelningen av "Äkta hjärtan"-albumet och det låter ibland uppenbart live i studion. Som exempelvis på inledande "Mördar-Anders" som har ett ruskigt tempo, Dunker på trummor, Magnus Linds framträdande dragspel men inget speciellt arrangemang förutom Pelle Siréns vildsinta gitarrsolo.
   Men det finns också mer välarrangerade ögonblick på skivan där den 12-strängade gitarren får stort utrymme och jag upptäcker nu att flera låtar här, "Brooklandsvägen" och "Han var min bäste vän", också finns med på en mycket senare Kjell Andersson-produktion. På Magnus Lindberg och Basse Wickmans "Vita lögner + svarta ballader" i liknande arrangemang.
   "Joe Hill" och den avslutande balladen "Ensam blir ensam", med fin steelguitar, tillhör också skivans mer melodiska innehåll.
   Men det rockas också hårt på några andra spår, "Rulla på, rulla på" och "Johnny du är rå", med både Bo Diddley-ekon och långa elgitarrsolon. Och versionen av Wilmer X:s "Blod eller guld" är smattrigt intensiv när den kombinerar energi med melodi.
   Medan Py Bäckmans schlagerlåt och Ted Gärdestads "Kaliforniens guld" tillhör skivans kommersiella inslag liksom ännu en version av Ulf Dagebys Dylan-cover "Bara om min älskade väntar". Fast här i en lite snabbare mer countryfierad version med dobron vackert glittrande i arrangemanget.

Låtarna:
1. Mördar-Anders (Tony Granqvist/Cornelis Vreeswijk)
1964. Från Jailbird Singers album "Tjyvballader och Barnatro".
2. Brooklandsvägen (Brookland Road) (Dan Andersson/Rudyard Kipling/Olavus Wold)
1974. Singel med Hootenanny Singers.
3. Han Var Min Bäste Vän (He was a friend of mine) (Traditionell/Arr: Perssons Pack. Sv text: Thorstein Bergman)
1966. Singel med Thorstein Bergman.
4. Rulla På, Rulla På (Tony Granqvist/Cornelis Vreeswijk)
1964. Från Jailbird Singers album "Tjyvballader och Barnatro".
5. Balladen Om Joe Hill (Joe Hill) (Earl Robinson/Alfred Hayes/Rune Lindström)
1930/1936. Dikt/Musik. Paul Robeson. 1967 på svenska. Fred Åkerström på albumet "Dagsedlar åt kapitalismen".
6. Bara Om Min Älskade Väntar (Tomorrow is a long time) (Bob Dylan/Ulf Dageby)
1963. Utgiven först 1971 på albumet "Bob Dylan's Greatest Hits, Vol. 2". 1978 på svenska på Nationalteaterns album "Barn av vår tid".
7. Johnny Du Är Rå (Johnny too bad) (Slickers: Roy Beckford/Winston Bailey/Derrick Crooks/Trevor Wilson/Peps Persson)
1971. Singel med The Slickers. "Ronny du e rå" på svenska med Peps Blodsband på albumet "Fram med pengarna" (1988).
8. Var Det Här Bara Början (Py Bäckman)
1979. Melodifestivalen med Py Bäckman & Py Gang.
9. Kaliforniens Guld (Ted Gärdestad/Kenneth Gärdestad)
1973. Från albumet "Ted" med Ted Gärdestad.
10. Blod Eller Guld (Nisse Hellberg)
1983. Singel med Wilmer X.
11. Ensam Blir Ensam (Alone and forsaken) (Hank Williams/Lars Kolsrud)
1949. Singel med Hank Williams.

/ Håkan

Det låg ett vitt brev...

Postad: 2012-04-26 07:57
Kategori: Blogg


...innanför dörren när jag kom hem från jobbet igår.
   Det var uppenbart skickat från England då ett förtryckt Royal Mail-märke fanns uppe till höger på fönsterkuvertets framsida. Brevet hade dessutom en blå självhäftande "By Air Mail"-etikett, med den sedvanliga franska översättningen "par avion", strax ovanför adressfönstret.
   Längst upp i det vänstra hörnet på kuvertet stod den mystiska engelskspråkiga frasen "This is not a circular" som enligt min mening betyder att det här ska inte läsas av så många.
   Alltså ett viktigt brev och en personlig försändelse skickat från en anonym avsändare i hjärtat av England ty på baksidan av kuvertet stod de tryckta textraderna "If undelivered please return to: PO Box 798, Manchester, M60 1WU".
   Brevet hade trots allt funnit sin svenska adressat fast namn och adress i fönstret på kuvertet var skrivet med stora bokstäver utan svenska tecken: PETTERSSON/HEKAN, REDMANSGATAN 18 B, VREBRO, SWEDEN, 70213-
   I kuvertet låg ett meddelande från Ticketmaster i England med bland annat: "Please check your tickets as mistakes cannot always be rectified". Plus fyra fina biljetter till en konsert i Hyde Park, London, 14 juli. Där Bruce Springsteen och The E Street Band ska vara huvudband med många andra, ofta mycket mindre kända, namn som sidoattraktioner.
   På den stora huvudscenen kommer Bruce och hans kompisar dela scen med John Fogerty och Lady Antellum. Och på de mindre scenerna kommer Amy Macdonald, Dawes, Gary Clark Jr, The Night, NEEDTOBREATHE och Jonathan Wilson att uppträda.
   Tack, Ticketmaster. Biljetterna stämde på varje punkt. Behöver jag tillägga att det kommer att bli ett nöje?



/ Håkan

Bluesstjärna drog fullt hus

Postad: 2012-04-25 07:54
Kategori: Rockmagasinet Live



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/3 1980.

OTIS RUSH
Rockmagasinet, Örebro 3 mars 1980


Är månne inte ett nyuppvaknande för bluesmusik på gång? Den bluesvåg som nu sveper över världen kan väl inte bara vara en konstruerad nostalgitripp?
   Bluesmusiken som redan fått ett nytt starkt fäste i England bevisar musikformens odödlighet. Den har som grund till nästan all populärmusik idag alltid en aktualitet.
   Att intresset ökat för genuin bluesmusik är naturligtvis inte Otis Rushs förtjänst eller orsak. Han har som många av sina kollegor spelat sin älskvärda musik i 20-30-tal utan tanke på uppmärksamhet eller kommersiella framgångar.
   Få har däremot betytt så mycket som Otis Rush för den engelska bluesexplosionen strax efter mitten av 60-talet. När jag nu hörde honom spela och sjunga och såg hans sätt att framföra musiken förstår jag hur mycket John Mayall, och därigenom Eric Clapton och Peter Green, Savoy Brown och Chicken Shack har influerats av honom.
   Hans musik var enkel och utan större åthävor. Tillsammans med sina tre musiker gjorde han förbaskat självklar musik. Som bluesmusikens svar på rockmusikens Rockpile. Ärlig in till dess minsta beståndsdel.
   Han hade en ren och personlig klang i gitarren som, när de instrumentala passagerna var jämförelsevis korta, kompletterade hans bluesiga röst perfekt. Det gjorde honom till en så fulländad och komplett bluesartist.
   Otis Rush besök på Rockmagasinet i måndagskväll blev en publiksuccé (fullt hus). Magasinets satsning på blues fortsätter närmast med besök av Sonny Terry & Brownie McGhee 15 mars.

/ Håkan

LIVE#5: Bruce Springsteen 2005

Postad: 2012-04-23 07:50
Kategori: Bästa konserter



BRUCE SPRINGSTEEN
Scandinavium, Göteborg 23/6 2005


Bruce Springsteen i eget majestät. Helt ensam på Scandinaviums stora scen gjorde han svårigheten till en enda stor möjlighet. Att fritt välja material, udda och annorlunda låtar före de rena hitsen, och spontant kunna bestämma allt för stunden.
   Nästan tio år efter sin förra soloturné, 1995-96-97 (13 mars 1996 på Cirkus i Stockholm), var det dags att återigen turnera världen runt på egen hand för Bruce. Sedan återföreningen med E Street Band 1999, ”Reunion tour” som uppföljning på den fenomenala samlingen ”Tracks”, hade turnéerna med bandet duggat tätt och Sverigebesöken varit ofta förekommande.
   ”Devils and dust” var skivan, släppt i april 2005, som skulle bädda för den här långa soloturnén. Bara Patti Scialfa och Soozie Tyrell, av E Street-medlemmarna, fanns med på det dämpade albumet.
   Turnén inleddes i USA i slutet på april innan han 24 maj landade i Dublin på Irland. Sedan följde England, Belgien, Spanien, Italien, Tyskland, Holland, Frankrike och Danmark innan de båda konserterna i Sverige. Turnén avslutades sedan i USA i november innan Bruce snabbt kom in på ett nytt spår med Seeger Sessions Band och folkmusikgenren.
   Två dagar efter Göteborg, 25 juni på Hovet i Stockholm, såg jag Bruce återupprepa magin och (nästan) nå upp i samma innerliga kvalitetsnivå.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 26/6 2005.

ENSAM BRUCE MED ALLA INGREDIENSER

Mycket har man upplevt och mer fick man uppleva i torsdagskväll i Göteborg. Som gammal rutinerad recensent vill man ju vara med om de unika stunderna, de annorlunda konserterna och de svåranalyserade höjdpunkterna. Bruce Springsteens solokonsert i Scandinavium tillhörde all de kategorierna och musikens motsvarighet till fritt fall.
   Jag brukar normalt ha svårt att sammanfatta tankar, snabbt bedöma kvalité och spontant sätta betyg direkt efter en konsert. Vid halvelva-tiden i torsdagskväll var det direkt omöjligt. Jag var inte förvirrad men möjligen lite förbryllad och definitivt splittrad efter en så omtumlande men också underbar konsertupplevelse.
   Ofta kommer man ut ur konsertlokalen euforiskt lycklig efter en så positivt laddad konsert men jag kände mig osäker fast jag anade att jag hade varit med om en historisk upplevelse.
   Jag rannsakade mitt minne och repriserade konserten låt för låt och kom efter 30 mil i bil fram till att det Bruce utförde i torsdags tveklöst står i nivå med många av hans tidigare konserter men knappt på någon punkt är jämförbar.
   Det var ingen konsert för den medelmåttige Springsteen-älskaren, exempelvis framförde han ingen låt från den klassiska ”Born to run”-skivan och bara en från ”Born in the USA”.
   Det var inte heller någon konsert för den hitinriktade Bruce-fantasten, bara en låt (den då nyinspelade ”This hard land”) framförde han från ”Greatest hits”-skivan.
   Och det var inte heller någon konsert för allsångsdiggarna, tempot var lågt (och blev nästan ännu lägre mot slutet av konserten) och refrängerna stod i skuggan av de långa verserna.
   Det var en konsert mycket olik alla andra av livets udda konsertupplevelser. Där Bruce vid den himmelska tramporgeln var både en fantastisk start och en underbar final på konserten.
   Och att variationen under konserten var total fast Bruce var helt själv på scen under två och en halv timme. Han växlade mellan gitarrer och pianon, både akustiska och elektriska, och gjorde konserten förbluffande variationsrik.
   Jag kan tro att majoriteten av Ullevi-publiken rynkar på näsan åt låtlistan här bredvid men jag kan lova att underhållningen, det raffinerade pendlandet mellan sött, surt och salt, fanns där hela tiden. Alla ingredienser fanns med fast tillagat på ett mycket mer privat och personligt sätt.
   Och föralldel med en stor dos krävande tålamod hos den publik som älskar honom intill döden. Ty inget kunde vara mer skrämmande än inledningen på konserten. När han började med ”Into the fire”, en av de anonyma låtarna från ”The rising”, på en frustande tramporgel, och sedan fortsatte med en helt omarrangerad och mycket bluesigare ”Reason to believe” som om han hade träffat Tom Waits och hämtat inspiration.
   Visserligen tyckte jag mig höra en busvissling just då men annars var det respektfullt på gränsen till andaktsfullt konserten igenom. Som en ny representant för falangen ”Quiet is the new loud” utnyttjade Bruce situationen genom att vid flera tillfällen gå ifrån mikrofonen och sjunga rakt ut i luften i det akustiskt perfekta Scandinavium, som just då var inbäddat i hängiven koncentration, där bara luftkonditioneringen brummade lätt i bakgrunden.
   Sedan växlade han mellan piano, då han sjöng bättre och mer soulfyllt än någonsin, och gitarr som han vid några tillfällen behandlade med rent ekvilibristisk skicklighet.
   Allsångshitsen uteblev som sagt men det fanns åtskilliga andra toppar i den gedigna setlistan. Som när han plockade upp två tämligen mediokra låtar på skiva, ”Real world” och önskelåten ”Fade away”, och gjorde stor konst av dem. Och så den helt magiska versionen av ”The promised land”, till enbart kompet av en handflata slagen mot gitarrsträngarna. Då var jag övertygad om att Guds roll övertagits av Mr Springsteen från New Jersey. Då blev det en så innerlig stämning i lokalen att det gick att fysiskt ta på känslan.

1. Into The Fire
2. Reason To Believe
3. Devils And Dust
4. Lonesome Day
5. Long Time Comin'
6. Highway 29
7. Incident On 57th Street
8. Real World
9. State Trooper
10. All I'm Thinkin' About
11. Highway Patrolman
12. Reno
13. Fade Away
14. Racing In The Street
15. The Rising
16. Lucky Town
17. Jesus Was An Only Son
18. This Hard Land
19. The Hitter
20. Matamoros Banks

Extralåtar
21. Cadillac Ranch
22. Bobby Jean
23. Maria's Bed
24. The Promised Land
25. Dream Baby Dream

Låtkommentaren: Av naturliga skäl, helt ensam på scen, blev det spridda skurar från många album, sammanlagt tio olika. Från "The wild, the innocent & the E Street shuffle" (1973) till den helt nya "Diesel & dust". "This hard land" kom endast på en "Greatest hits"-skiva 1995 och den avslutande coverlåten "Dream baby dream" har Bruce aldrig givit ut på en skiva. Det är en gammal Suicide-låt från 1979 som Bruce bara gjorde under 2005-turnén..
   Till nästa konsert, två dagar senare i Stockholm, hade Bruce bytt ut 13(!) låtar. Av vilka "The promise" (vid den här tidpunkten outgiven) och "Part man, part monkey" (singel-b-sida till "57 channels and nothin' on") var mest exklusiva.

/ Håkan

Makalöst avväpnande Deadman

Postad: 2012-04-22 09:33
Kategori: Live-recensioner


                                                                                     Foto: Kristin Wester

Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 20/4 2012.

DEADMAN
DEAD MAN
Scandic Grand Hotel, Örebro 19 april 2012
Konsertlängd: 20:02-20:57 (Dead Man, 55 min inklusive ett 10 min-jam) och 21:20-22:55 (Deadman, 95 min)
Min plats: Stående 10 meter snett framför scenen.


Helt ofattbart! Det numera kultstämplade Austin-bandet Deadman lyckades ännu en gång upprepa succén på en konsert i Örebro, en stad bandet nu besökt tre gånger på nio månader. Det blev en musikalisk upplevelse utan motstycke men mest förvånad blev jag för mina egna känslor. Upprepningar och repriser är inte ledord i min värld där överraskningar och nya kickar i de allra flesta fall betyder mer.
   Deadman-konserten i torsdagskväll får nog betraktas som en mindre upprepning men blev ändå en större känslomässig upplevelse.
   Efter förra årets två succékonserter i Örebro, med albumet "Take up your mat and walk" som läckert mellanspel, hade jag stålsatt mig inför Deadmans återkomst. Jag skulle den här gången minsann syna bandet i sömmarna, analysera soundet ut i fingerspetsarna och inte bara acceptera ett godkänt uppträdande.
   Uppfylld av alla dessa kritiska ambitioner kapitulerade jag tämligen snabbt när Deadman, med sångaren Steven Collins i spetsen för ett fantastiskt band, startade med "If I lay down in the river". Och tog ut svängarna direkt med en makalös och alldeles avväpnande 10 minuter lång version som innehöll lika mycket rötter som det magiska nuet. Omöjligt att inte älska gång efter gång.
   Höstens fina album med Deadman, "Take up your mat and walk", stod ännu en gång för majoriteten av scenrepertoaren men varje version av varje låt framkallade känslor identiska med första gången jag hörde dem.
   Bandet har bytt basist sedan sist och nye Glenn McGregor har kommit in fint i det tajta bandet. Han började optimistiskt med stickad mössa på huvudet men värmen och hettan i konferensrummet en våning upp på Scandic Grand Hotel fick honom snabbt att överge huvudbonad. Ja, Deadman uppträdde återigen som ett under av samspelt och homogen enhet där den till synes minst viktiga medlemmen, akustiske gitarristen och körsångaren Kevin McCollough, hade en verkligt bärande roll i bandet. Där hans röst låg som en exklusiv krydda ovanpå Steven Collins stämma rakt igenom hela konserten.
   Men Deadman var givetvis även i övrigt ett helt sammansvetsat band. Från trummisen Kyle Schneider (som min vän Johan jämförde med Charlie Watts i spelstil) via Matthew Mollicas mustiga orgeltoner till den allt mer dominerande gitarristen Jacob Hildebrand.
   Mellan alla på pappret kända och utsökta låtar, som ”Gilead”, ” This old world’s not gonna change”, den berättande ”Ballad of a good thief” och den långa episka finallåten ”When the music’s not forgotten”, klämde Deadman in ett överflöd av delikata detaljer som gjorde närvarokänslan än mer tydlig och unik.
   Jag ska inte påstå att det var spontant eller oplanerat men det var ytterst intressant att höra och se hur de knöt ihop en U2-låt, "Van Diemen's land", med sin egen "Till the morning comes". Eller när de plockade fram en antik Deadman-låt, den Paul Simon-inspirerade "Funny how", och passande slängde in några fraser från "Cecilia".
   Sedan ska vi absolut inte glömma konsertens nyskrivna bidrag, som jag tror hette ”Cheat on”, som dök upp som första extralåt. Med ett taktfast och nästan explosivt Motown-intro och underbar refräng hade låten både hit- och kvalitetsmässig elegans.
   Den här gången fick vi ingen The Band-cover, vid tidigare Örebrobesök gjorde de fina versioner av både ”The night they drove old Dixie down” och ”The weight”, och det hade kanske varit att gå känslorna för långt ty ungefär samtidigt som Deadman stod på scen i torsdagskväll kom den tragiska nyheten om att trummisen och sångaren Levon Helm hade dött.
   Planerna på att låta Örebros retrobaserade Dead Man värma upp inför Austins Deadman fanns redan i höstas men blev först nu verklighet. Och kvartettens konsert gjorde mig både glad och överraskad. Glad för att Dead Mans framträdande genomgående bjöd på mycket positiv musik och överraskad för att bandets repertoar innehöll så många omväxlande sound när de kombinerade engelsk progressiv rock, bluesrock, klassisk countryrock (doftade tidig Eagles om ”A pinch of salt”) och till och med några typiska Stones-riff i avslutningslåten. I en låtlista som var, vad jag förstod, övervägande egna låtar plus en cover, ”Love on my brain”, från Jim Fords klassiska album ”Harlan County”.
   Sångaren Kristoffer Sjödahl, även duktig gitarrist, har en fantastisk röst, som min kollega Anders Jakobson tidigare helt riktigt jämfört med Robert Plant, men det var bandets totala skicklighet som imponerade mest. Från gitarristen Peter Lindström (iklädd Wilco-t-shirt) och basisten Mikael Olausson till trummisen Jesper Mattsoff.

Låtarna:
If I lay down in the river
This old world’s not gonna change
Oh Delilah
Brother John
Van Diemen’s land/Till the morning comes
Gilead
Funny how
I‘m not who you think I am
Ballad of a good thief
Adios mi Corazon
Ain’t no music
Don’t do this to me
Take up your mat and walk

Extralåtar
Cheat on(?) (NY LÅT)
When the the music’s not forgotten


                                                                                     Foto: Kristin Wester

/ Håkan

Levon Helm (1940-2012)

Postad: 2012-04-20 14:18
Kategori: Minns

Jag har sedan den ödesdigra nyheten, om Levon Helms sviktande hälsa, kablades ut i tisdags varje kväll lyssnat/tittat på Levon Helms fantastiska framförande av ”The night they drove old Dixie down”. Och medan hans död närmade sig har jag naturligtvis hunnit minnas många av hans stora insatser som främst sångare/trummis i The Band.
   Nyheten om hans död nådde mig i torsdagskväll/natt när jag precis skrivit färdigt recensionen av Austin-bandet Deadmans konsert i Örebro. Och en plötslig berg-dal-bana i känslor sköljde över mig. Ett tungt besked efter en fantastisk konsert. Deadman är ju ett av många band som till viss del är inspirerat av The Bands musik och ibland också inkluderar låtar från det bandet i sin scenrepertoar. I torsdagskväll gjorde de inte det…
   Levon Helm var en av många sångare i The Band. Tillsammans med Richard Manuel (död 1986) och Rick Danko (död 1999) tog han Robbie Robertsons fantastiska låtar till en nivå som kan kallas klassisk och legendarisk. Och med all respekt för både Manuel och Danko, två utsökta sångare var och en för sig, så var det nog Helm som gjorde största intryck på The Bands största hits.
   Helm sjöng ju även på bandets genombrottslåt ”The weight” och på ”Up on cripple creek” och spelade alltid, samtidigt som han sjöng, effektivt briljanta trummor som gav bandet det driv och jordnära sound som blev deras kännetecken under storhetstiden mellan 1968 och 1977.
   Slutpunkten för The Band med konserten/filmen ”The last waltz” är ju en höjdpunkt i den samlade rockhistorien och just Levon Helms framförande av ”The night they drove old Dixie down” är ögonblick som aldrig kommer att lämna mitt minne. Tillspetsad av Allen Toussaints himmelska blåsarrangemang tar Levon just då och där låten till en ouppnåelig nivå. Ett paradis som jag anar att en blundande Robbie Robertson just då kan se framför sig mot slutet av låten.
   Levon Helm dog av strupcancer 19 april 2012.



/ Håkan

Härlig rockshow med Björn Skifs

Postad: 2012-04-20 07:52
Kategori: 80-talskonserter

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/5 1980.

ZKIFFZ
Prisma, Örebro 7 maj 1980


Det var trångt, svettigt och mycket folk på Prisma, Örebro, på onsdagskvällen. De yttre förutsättningarna var perfekta för den utsökta rockshowen. Den nya svenska gruppen Zkiffz visade sig motsvara alla förväntningar och högt ställda målsättningar.
   Där deras nya skiva är lite tveksam och otydlig blev på scen en alldeles förträfflig rockshow- Inte överraskande men ändå ett skönt utropstecken på att svensk rock lever.
   Redan på pappret var Zkiffz en framgång. En seger för det medvetna och konstruktiva arbetet för en svensk grupp som hanterar rockmusik helt naturligt utan genvägar eller andra tveksamma utsvävningar. Deras rockmusik var enkel och effektiv.
   Björn Skifs bar inte längre det tunga ansvaret som gör gruppen så generös och aktiv från alla håll. Han hade i sina medmusiker landets bästa kompgrupp och det förvånade inte hur stor del de också hade i showen. Både Mike Watson, bas, och Chino Mariano, gitarr, det internationella inslaget var uppenbart, sjöng och som sologitarrist finns det få övermän till Lasse Wellander.
   Naturligtvis dominerade materialet från senaste skivan, som dock är svår att distribuera i konflikternas Sverige, som gjorde ännu djupare intryck live än i studion, Men det dröjde ända till sista extralåten innan de körde skivans definitiva höjdarlåt, ”You don’t need my love”.
   Men det förekom också några ännu ej inspelade låtar som James Hollingworths ”Day by day”, Mike Watsons blueslåt ”Stop me talking”, Wellander & Ronanders ”Hoppets motorhotell” och det häftiga rockmedleypartiet på slutet var mäktig rock.
   Gruppen Zkiffz står för något riktigt fint, rockmusik i dess mest anspråkslösa utformning men där resultatet var sannerligen förträffligt.
   Efter år av sökande har Björn Skifs hittat hem.

Björn Skifs: sång
Mike Watson, bas och sång
Chino Mariano: gitarr och sång
Lasse Wellander: gitarr och sång
Roger Palm: trummor

/ Håkan

"Åh, vilken skiva!"

Postad: 2012-04-19 07:54
Kategori: Skiv-recensioner



Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 18/4 2012.

EVA EASTWOOD & THE MAJOR KEYS
Åh, vilken skiva!
(Darrow/Border)


Ännu en ny skiva på svenska med Eva Eastwood och vi börjar tämligen regelbundet känna igen mönstret nu på Evas svenska repertoar. Från den älskvärda svenska debuten "En ny stil i stan" för åtta år sedan till förra årets uppföljare "Lyckost" och nu mindre än ett år senare en ny svensk giv hårt retroinfluerade schlagers. Måhända med lite mer rockabillytouch i arrangemangen men fortfarande ekar det Towa Carson och Siw Malmkvist i de 60-talsinspirerade melodierna och vi ler igenkännande på nästan varje spår.
   Med det helt återförenade Major Keys, bandets första credit på sex år, i ryggen har det givetvis blivit genuint svängigare, entusiastiskt mer hemvävt och automatiskt ett litet steg tillbaka till de väldoftande rockabillyrytmerna. Sedan återstår att bedöma om det är så unikt eller utvecklande att ockupera samma smala nisch på skiva efter skiva. Kanske upprepas receptet den här gången lite väl snabbt.
   Å andra sidan är det här Eva Eastwood som bäst till skillnad från hennes senaste engelska skivor som gått i stå med alltför kommersiella ambitioner. "Åh, vilken skiva!" är ännu ett bevis på Eva Eastwood utsökta förmåga att skriva catchy låtar, smittande melodier och snillrika texter. Spetsat med engelsk rutinerad doo-wop-kör (The Roomates), en ingrediens som vi också känner igen från Evas tidigare skivor.
   Nya skivan ges ut på engelska för att vi riktigt ska kunna bedöma Eva Eastwood som en omväxlande och bred artist. Men jag koncentrerar den här recensionen på den svenska varianten för det är den jag har hört.
   Skivan är alltså fylld med slagkraftiga och hitmässiga låtar som ekar bekant i nästan varje strof. Om Eva upprepar sig själv eller har punktmarkerat det typiska 60-talsspoundet medvetet är svårare att avgöra. Ibland gränsar det farligt nära parodi. "Åh, Peter", titellåten och "Krama mig", men när energin är på topp, som den är vid upprepade tillfällen. är den här skivan som bäst.
   Slutet på "Åh, vilken skiva!" är fantastiskt. "Ös med klös" är rena rockabillyfyrverkeriet och "Amors pilar" är både energi och gammal Svensktoppen i en härlig mix. Och finalen med "Sorgliga filmer" är så älskvärd. I både text, dubblerad röst, gitarrattack, pipig orgel och en underbar produktion. Men resan dit är lite ojämn och fylld med förutsägbara rim, nostalgiska tillbakablickar och för all del många starka melodiska höjdpunkter.

/ Håkan

"When the last hero has left the building"

Postad: 2012-04-19 07:47
Kategori: Skiv-recensioner



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/4 2012.

STEVEN WESTERGAARD
When the last hero has left the building
(Steven Westergaard)


Örebroaren Steven Westergaard, som brukar beskrivas som en erfaren coverartist, skivdebuterar på riktigt i en nästan chockartat välljudande produktion.
   Hans låtar är inte speciellt unika eller personliga, du kan lätt hitta paralleller med artister som Bryan Adams och andra hårdrock light-artister, men den musikaliska inramningen är så smakfull, spännande och varierad att jag även kan höra det unika ekot av Tom Petty mellan instrumenten och textraderna.
   Flera musiker har hämtats från musikerkollektivet Jeremias Session Band och det är främst producenterna Clas Olofsson och Fredrik Landh som snickrat ihop detta läckra ljudbygge. Som har givit Stevens låtar full rättvisa och via läckra omväxlande arrangemang ett album av stor underhållande prägel.

/ Håkan

Tributes: Sonja Åkesson

Postad: 2012-04-18 07:51
Kategori: Tribute-skivor


"Sonja Åkesson tolkad av" (Playground, 2010)
Sonja Åkesson var en svensk författare, poet och bildkonstnär som gick bort redan 1977, 49 år gammal. Hennes texter handlade ofta om samhället från en feministisk vinkel och hon blev ett viktigt namn för kvinnorörelsen på 70-talet. Därför är det naturligt att det är genomgående svenska sångerskor som har tolkat Åkessons texter på den här skivan.

Producenten till det här ambitiösa projektet, att låta elva svenska sångerskor tolka och skriva musik till poeten Sonja Åkessons texter, Göran Petersson har beskrivit Åkesson som folkkär men jag måste erkänna att jag innan den här skivan släpptes i oktober 2010 inte hade någon koll på Åkesson. Därför uppfattar jag den här samlingen mer som en oerhört bra mix av svensk kvinnlig nutida musik med som alltid engagerande texter. Och mindre som den hyllning till poeten Åkesson som den bevisligen är.
   Som tribute-skiva tar "Sonja Åkesson tolkad av" konceptet ett steg längre eftersom varje sångerska har skrivit en egen melodi till texterna. Däremot är musik och produktion homogent genomförd på samma lilla antal musiker, Martin Hederos, keyboards, Johan Berthling, bas, Fredrik Sandsten, trummor, och Jonas Kullhammar, saxofon, med producenten Petersson som sammanhållande länk.
   Allt inspelat väldigt spontant och med ofta mycket nerv i framförandet tack vare få tagningar och ett genomgående lyhört tillbakalutat komp.
   Som alltid oerhört personliga Kajsa Grytt inleder med den långa texten "Utdrag ur Självbiografi (replik till Ferlinghetti)" som hon delvis läser och citerar medan musikerna målar upp en suggestiv ljudbild bakom. Ingen känsla lämnas oberörd. Men ska inte jämföras med Grytts senaste moderna skapelse "En kvinna under påverkan".
   Anna Järvinens båda bidrag är än mer naket avskalade. Den mycket vackra "O, ur hästens öga" är en av skivans höjdpunkter.
   En skiva med uppenbart många musikaliska ansikten. Lisa Nilsson gör "Pastell" som en gammaldags visa och hennes andra bidrag, "Monolog", har snyggt jazzig inramning tack vare Kullhammars blås. Britta Persson gör personlig rock av "Man får göra det bästa av allt". Sofia Karlssons gör en fin "Ja tack" med Hederos fina piano i kompet. Annika Norlin (Säkert!) gör "Åkej" till sin egen. Anna von Hausswolff gör en känslig "Öron" med stegrande energi och bästa Kate Bush-röst.
   Ibland tar Sonja Åkessons speciella texter överhand, Lena Swanbergs "Två dikter till Ann-Christine", Nina Ramsbys nästan 19 minuter långa "Skärvor ur en svit" och Rebecka Törnqvists flummiga "Lektion" och även Frida Hyvönens ansträngda "Neeijjj" fast den egentligen bara består av två ord. Ändå är "Sonja Åkesson tolkad av" sammantaget i musikaliskt hänseende en underbar lyssning.

Innehåll:
1. Utdrag ur självbiografi (replik till Ferlinghetti) - Kajsa Grytt
2. O, ur hästens öga - Anna Järvinen
3. Man får göra det bästa av allt - Britta Persson
4. Monolog - Lisa Nilsson
5. Två dikter till Ann-Christine - Lena Swanberg
6. Ja tack - Sofia Karlsson
7. Åkej - Annika Norlin
8. Lektion - Rebecka Törnqvist
9. Skärvor ur en svit - Nina Ramsby
10. Ajajaj - Anna Järvinen
11. Pastell - Lisa Nilsson
12. Öron - Anna von Hausswolff
13. Neeijjj - Frida Hyvönen

/ Håkan

LIVE#6: Nils Lofgren 1976

Postad: 2012-04-16 07:50
Kategori: Bästa konserter



NILS LOFGREN
Olympen Lund 17 maj 1976


Steget från förra veckans favorit på min livelista, Neil Young, till Nils Lofgren är inte så långt och egentligen väldigt kort. De har ju genom åren jobbat tillsammans vid ett flertal tillfällen. Men 1976 var det full fokus på soloartisten Nils Lofgren. 1974 hade hans mytomspunna grupp Grin spruckit efter fyra album och sex mer eller mindre oregelbundna år tillsammans. Och solokarriären tog fart 1975 med solodebuten ”Nils Lofgren” (april 1975), ett album som recenserades i Rolling Stone av rockjournalisten och kommande Bruce Springsteen-managern Jon Landau som beskrev skivan som ett av årets bästa rockalbum. Den engelska tidningen NME utsåg skivan till årets femte bästa album.
   I mars 1976 kom nästa Lofgren-album, ”Cry tough”, och även den skivan mottogs med positiva reaktioner, NME gav skivan en 10:e-plats på årets albumlista. I maj 1976 turnerade Lofgren med band i England där engelska rockkvartetten Unicorn, aktuell med sitt andra album ”Too many crooks” (producerad av Pinks Floyds David Gilmour), agerade förband. Turnén nådde både New Victoria Theatre i London, två kvällar 9 och 10 maj, och Usher Hall i Edinburgh 14 maj.
   Innan Lofgren och hans turnégäng gjorde en snabb avstickare till Lund för den enda konserten i Sverige, en måndag i maj 1976. Nästa dag for bandet till Tyskland och ett Rockpalast-uppträdande i en tv-studio i Köln 18 maj.
   Bandet som kompade Nils på Europabesöket i maj 1976 var musiker som i de flesta fall stod honom nära. Broder Tom Lofgren fanns ju med redan under de sista åren med Grin. Från den amerikanska gruppen Charlie & the Pep Boys, vars album ”Daddy’s girl” Lofgren hade producerat tidigare under 1976, hade han hämtat gitarristen Bobby Manriquez och trummisen Mike Zack till sitt turnéband. Basisten Scott Ball, vars huvudinstrument egentligen var ståbas som han spelar på låten ”Mud in your eye” på ”Cry tough”-skivan, hade överraskande inte alls någon rockbakgrund.
   Samma band (minus Manriquez) kompade Lofgren på den legendariska ”Back it up”-skivan som spelades in live 31 oktober 1975 i Record Plant-studion i Sausalito, California. En inspelning som först spreds som bootleg men numera är utgiven på konventionellt sätt.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 19/5 1976.

NILS LOFGREN HELT FANTASTISK

Klockan är sju på måndagskvällen i Lund. Publiken väntar otåligt på att bli insläppta till den enda Sverige-konserten med Nils Lofgren som skulle ha börjat vid nämnda klockslag. Vi får vänta ytterligare en kvart innan vi blir insläppta i den kombinerade idrottshallen och aulan Olympen som rymmer ca 700 personer.
   Vi kommer just in i förberedelserna där folk jobbar med de många färgspotlights som omger det minimala scengolvet. Som ni säkert märker är det organisatoriska kring Nils Lofgren synnerligen bristfälligt.
   Men ca 45 minuter försenad, direkt från Lancaster i England, tar Nils scenen i besittning tillsammans med sin bror och övriga bandet. De inleder med titellåten på senaste albumet, ”Cry tough”, som lockat de flesta till Olympen denna måndagskväll.
   Nils fortsätter, precis som på skivan, med ”It’s not a crime” och ”Incidentally it’s over” och jag börjar redan nu ana att på scenen har vi en popstjärna som infriar de förhoppningar jag fick när jag hade hört skivan.
   Konserten var också en uppföljning av skivans karaktär med mer gitarr än någonsin. De som trodde att det bara var producenten Al Kooper som förvandlat vår Nils till gitarrhjälte fick här sin dementi.
   Han spelade gitarr så det stod härliga till med några otroliga, unika soloinsatser. Som en soldat i anläggningsställning plockade han med öppen högerhand som fick mig att kippa efter andan. Att spela på det viset borde vara lika svårt som att äta soppa utan att knyta näven kring skeden. Försök själva får ni se.
   Lika tuff som Nils Lofgren lät i de snabba låtarna, lika romantisk och mjuk vibrerade hans röst i de långsamma balladerna. ”Everybody’s missing the sun” som övergick i ”Like rain” fick ovationsartade hyllningar från publiken som tydligt kunde sin Lofgren-diskografi.
   Men, och det finns ett men, varför försvinna från scenen efter bara en timme och en helt otrolig version av ”Back it up”. Han kom dock igen med ”Rock’n’roll crook” och ”Keith don’t go” där han gav absolut allt. Stapplande tog han sig av scenen och det sista vi såga av Nils Lofgren var hans svettiga rygg…

Nils Lofgren: vocals, guitars
Tom Lofgren: guitars, keyboards and vocals
Scott Ball: bass guitar
Mike Zack: drums
Bobby Manriquez: guitar

Trolig setlist:
Cry Tough
It’s Not A Crime
Incidentally it's over
Goin’ Back
Everybody's missing the sun
Like rain
Share A Little
Jailbait
You’re The Weight
Take You To The Movies Tonight
Back It Up

Extralåtar
Keith Don’t Go (Ode To The Glimmer Twin)
Rock And Roll Crook

Låtkommentaren: Fem låtar från den senaste skivan och fyra från solodebuten. Och sedan faktiskt fyra gamla Grin-låtar. "Everybody's missing the sun", "Like rain" och "Take you to the movies tonight" från gruppens debut och "You're the weight" från finalskivan.

En liveversion av ”Jailbait” från 1976.




/ Håkan

Covers: Irma

Postad: 2012-04-13 07:57
Kategori: Cover-skivor

IRMA: Blank is (Blå Rymd/Capitol, 2010)

Irma Schultz var en ovanligt rutinerad solodebutant när hon 1989 gav ut sin första skiva i eget namn. Då var hon i händerna på låtskrivaren och producenten Billy Bolero, på ytterligare skivor var det Mauro Scocco och Staffan Hellstrand som hjälpte till med låtskrivandet innan den kanadensiska sångerskan och låtskrivaren Joni Mitchell kom in i hennes liv 1994. I alla fall professionellt, jag misstänker att Joni funnits i Irmas hjärta länge, mycket länge. Det är bara att analysera innehållet på den här skivan så upptäcker man att majoriteten av hennes Joni-favoriter är hämtade från tidiga skivor, 1968-1971.
   1994 bildade Irma en spontan kvartett, A Bird That Whistles (namnet är en Joni Mitchell-låt), vars repertoar enbart bestod av Joni Mitchell-låtar. Ett utpräglat liveprojekt men gruppen fick ändå göra ett album på Hi Fidelity/EMI (1996). Kanske återvänder jag till den skivan senare i min covers-kategori.
   Ja, kategorier kan man diskutera. En kamrat vill gärna placera coverskivor där artisten gör genomgående covers på en enda låtskrivare under "tributes" och visst finns det en rimlig tanke bakom den synpunkten. Ty hyllningen till en artist/låtskrivare är ju klockren. Som när skönsjungande Irma för två år sedan fick tillfälle att tolka sin idol Joni Mitchell på en hel skiva.
   Irma har dessutom skrivit samtliga texter på skivan där det inte handlar så mycket om tolkning utan ren och skär rak översättning. Hon beskriver sina ord som "lokal text". Visserligen har hon vid något tillfälle "förväxlat" Detroit med Borås men hon har också med god poesi försvenskat Joni Mitchells texter på ett alldeles underbart sätt.
   Fast mest underbart på den här skivan är Irmas sensuellt varma röst som i mina öron är mycket mer njutbar än Mitchells iskalla ljusa stämma. Dessutom är den musikaliska inramningen så härligt lågmäld med få men lyhörda musiker som aldrig dränker låtarna, texterna och Irmas röst.
   Främst är det klaviaturkillen Martin Hederos från Soundtrack Of Our Lives (och många, många andra namn) med sitt piano, tramporgel och stråkmaskin som anger stämningen i varje ackord. Johan Berthlings kontrabas blir här nästan ett soloinstrument i den lågmälda omgivningen och gitarristen Andreas Söderström, som också spelar nyckelharpa och trumpet, får en biroll i sammanhanget tillsammans med trummisen (och Irmas make) Nino Keller.
   Irmas skiva har ingen som helst kommersiell utstrålning utan är enbart utgiven för att sprida Joni Mitchells låtar och ge Irma utrymme att bevisa sina kvalitéer som en av landets bästa sångerskor.

Låtarna:
1. Lilla grön "Little green"
1971. Från albumet "Blue".
2. En regnig natt "Rainy night house"
1970. Från albumet "Ladies of the canyon".
3. Jag kan dricka friskt av dig "A case of you"
1971. Från albumet "Blue".
4. Svart kråka "Black crow"
1976. Från albumet "Hejira".
5. Jag hade en kung "I had a king"
1968. Från albumet "Song to a seagull".
6. Folks fester "People's parties"
1974. Från albumet "Court and spark".
7. Amelia "Amelia"
1976. Från albumet "Hejira".
8. Blank is "River"
1971. Från albumet "Blue".
9. Lotteri "Cactus tree"
1968. Från albumet "Song to a seagull".
10. Senast jag såg Rikard "The last time I saw Richard"
1971. Från albumet "Blue".

/ Håkan

Roxy Music ingen större överraskning

Postad: 2012-04-11 07:56
Kategori: 80-talskonserter



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/6 1980.

ROXY MUSIC
Gröna Lund, Stockholm 11 juni 1980


Gamla, erfarna och rutinerade Roxy Musics existens hänger onekligen på en mycket skör tråd. De har just gjort sitt klart sämsta album men onsdagskvällens Stockholmskonsert var bättre men visst saknade jag originalgruppen med dess förutseende och personliga rockmusik. Numera strävar de hellre bakåt eller står helt stilla.
   Det var också, helt naturligt, det äldre och kända materialet som fick igång publiken som sedan knappt ville släppa gruppen ifrån sig. De fick göra åtskilliga extranummer.
   Av originalbandet fanns bara tre man kvar. Bryan Ferrys rörelseschema kan vi numera. Då var Andy Mackays och Phil Manazaneras insatser betydligt roligare. I de instrumentala sekvenserna svängde det ordentligt. Mackays saxofon och Manzaneras gitarr höjde stämningen.
   I övrigt var det studiorutinerat folk i det instrumentala kompet. Det är få som kan ersätta trummisen Paul Thompson, som går med handen i paket, men Andy Newmark gjorde ett gott försök men saknade Thompsons stora auktoritet bakom kaggarna.
   Troligen kommer de olika medlemmarna att gå sina egna vägar efter den här turnén. Sådana förutsättningar främjar inte motiveringen men de trogna fansen har de alltid med sig.
   För oss sansade var konserten en halvmesyr i den åskvarma sommarkvällen.

Bryan Ferry: Sång
Phil Manzanera: Gitarr
Andy MacKay: Saxofon
Neil Hubbard: Gitarr
Gary Tibbs: Bas
Paul Carrack: Keyboards
Andy Newmark: Trummor

Trolig setlist:

South Downs
The Bogus Man
Trash
Both Ends Burning
Rain Rain Rain
Flesh + Blood
Oh Yeah
A Song For Europe
Dance Away
Same Old Scene
Over You
Eight Miles High
Love Is The Drug
The Thrill Of It All
Do The Strand
Editions Of You

/ Håkan

LIVE#7: Neil Young 1982

Postad: 2012-04-09 07:50
Kategori: Bästa konserter





Alla bilder: Anders Erkman
NEIL with TRANS BAND
Isstadion, Stockholm 9 oktober 1982


De båda Sverige-konserterna med Neil Young i oktober 1982, i Göteborg och Stockholm dagarna efter varandra, tillhör definitivt topparna i mitt drygt 40-åriga konsertliv. Båda två. Samtidigt som de hade ett gemensamt oväntat tema, den synthesizer-dränkta formen av rock’n’roll med en tyngd som var typisk Neil Young, så hade varje konsert läckra detaljer som inte upprepades på båda.
   Därför var min nedanstående recension, till Nerikes Allehandas måndagstidning, ett sammandrag av båda konserterna men här, för att det ska bli rättvist, är det konserten i Stockholm som jag höjer till en exklusiv sjunde-plats på min lista. En lista som närmar sig topplatsen och varje konsertögonblick som återstår att redovisa är något alldeles extra. I minnet. Både då och nu.
   Neil Young hade 1982 avslutat sitt skivkontrakt med Reprise Records och skrivit nytt med Geffen Records och åren framöver skulle bli mycket turbulenta där stridigheterna och meningsskiljaktligheterna bara växte och växte i takt med att en alltmer provokativ Neil Young ville förändra, chockera och minst sagt överraska på varje skiva.
   ”Trans” skulle bli det första albumet på det nya kontraktet och musikaliskt chockade han alla, från fans till skivbolagschefer, med att producera en överlag elektroniskt programmerad skiva. Där syntar, vocoders och många andra tekniska hjälpmedel kraftigt påverkade det nya soundet. Ett spännande och oväntat sound som Neil otåligt ville turnera direkt med – innan ens skivan var färdig för utgivning.
   1980-81 var så gott som fritt från turnéer och konserter med Neil Young men 1982 skulle det bli annorlunda. Redan på sommaren 1982 gav han sig ut med sitt nykomponerade och förhållandevis stora band, som gick under namnet Trans Band, på en två veckor lång klubbturné i södra Kalifornien. Innan han den sista augusti landade i Frankrike för den stora premiären på den nya showen. Efter stopp i Tyskland, Italien, Schweiz, Holland, England, Belgien och Norge kom han till Göteborg 8 oktober. Samma dag hade Nils namnsdag och Nils Lofgren var en av de färgstarka musikerna bredvid Neil på den långa scenen som sträckte sig ut som en lång tunga i publikhavet.
   Lofgren hade inte spelat med Young på turné sedan hösten 1973 då bandet hette Santa Monica Flyers. Och Lofgren var från 1975 mer känd som soloartist med fem studioskivor i eget namn bakom sig. Lofgren var också en tidig medlem av Crazy Horse, Neil Youngs vanligaste kompband, där också trummisen Ralph Molina spelade och nu fanns med i Trans Band.

En ännu äldre kollega till Neil spelade överraskande bas i det nya bandet, Bruce Palmer. Han var med i den första upplagan av Buffalo Springfield men tvingades lämna gruppen med anledning av diverse drogrelaterade brott som gjorde att han blev utvisad från USA. Spelade i flera okända grupper innan han plötsligt dök upp igen 1982.
   Ben Keith, steelguitar, var en annan välkänd musiker i Neils Youngs krets. Hade både turnerat flitigt och spelat på åtskilliga Young-skivor under många år. Slagverkaren Joe Lala var tio år tidigare medlem av Stephen Stills Manassas men var en rutinerade studiomusiker i många olika sammanhang. Larry Cragg och Joel Bernstein nämns också som musiker på konserten/turnén men medverkar endast i marginalen då de egentligen har andra arbetsuppgifter, gitarrtekniker respektive fotograf.
   En vecka efter Sverigebesöket filmades hela Neil Young-konserten i Berlin och gavs ut på video.
   På någon av de sista dagarna i december 1982 släpptes slutligen skivan ”Trans” och var en mäktig besvikelse. Borta var det spektakulära trycket i arrangemangen, det fina samarbetet mellan Lofgren och Young försvann på skiva och låtarna var i de flesta fall decimerade till några ordinära och lättviktiga syntpophits. Ingen succe med andra ord och Neil Young skulle aldrig mer återvända till de här musikaliska jaktmarkerna.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/10 1982.

DEN FÖRLORADE SONEN HÖLL REN MASSFRÄLSNING

En rocklegend har besökt Sverige. Neil Young gjorde i helgen två konserter, Göteborg i fredags och Stockholm i lördags, som det kommer att talas om mycket länge. Det var förväntan i alla läger, förhoppningar och spänning låg i luften. Neil Young inte bara infriade alla högt ställda förväntningar. Han gjorde dessa konserter till oförglömliga ögonblick. Det blev konserter med tusen höjdpunkter.
   Allehanda var med på Neil Youngs båda Sverige-konserter, två utsålda ishallar (11 000-12 000 personer) och hög stämning. Det var massfrälsning vid den förlorade sonens återkomst. Neil Young finns åter i våra hjärtan.
   På mindre än två timmar hann han givetvis bara med en liten bråkdel av sin digra skivproduktion. Men redan efter den imponerande inledningen med "Cinnamon girl", "Everybody knows this is nowhere" och "Southern man" var jag såld och besegrad. Inget kunde i fortsättningen gå fel fast han framförde en handfull nyskrivna låtar med ett mycket experimentellt sound.
   Neil Young är rockartisten, folksångaren, den annorlunda countrymusikern, bluesgitarristen och nu även en man med elektroniska intressen. Tillsammans med Nils Lofgren framfördehan nästan teatraliska scener där de sjöng genom en vocoder, så kallad röstförvrängare, och scenen förvandlades stundtals till rena science fiction.
   Må vara att det kanske var den engelska syntvågen som introducerade Neil Young i elektronikens möjligheter för rockmusiken men det här lät helt annorlunda, mer spännande och otroligt effektivt. Med en unik blandning av känsla och elektronik har Neil Young tagit ännu ett naturligt steg i sin redan obeskrivliga karriär.
   Samma motsägelsefulla kast och oberäkneliga infall som finns på Neil Youngs alla skivor präglade också konserten. Samma man som i ena låten ("Like a hurricane") nästan slet strängarna av sin elektriska gitarr kunde i nästa (en omarrangerad "The old laughing lady") spela sirlig och vacker akustisk gitarr. Det visade på storhet.
   Kompgruppen Crazy Horse har expanderat och blivit ett namnstarkt gäng. Redan nämnde Nils Lofgren fick som gitarrist stå i skuggan av Neil Young men dansade omkring på sitt speciella sätt medan han sjöng, spelade synt och piano. Ralph Molina var en auktoritet bakom trummorna och man insåg hur viktig han har varit för Crazy Horse och Neil Young genom åren.
   Gamle Buffalo Springfield-basisten Bruce Palmer, slagverkaren Joe Lala och slidegitarristen Ben Keith hjälpte också till att ta konserten till stundtals oändliga höjder.

Visst saknade jag många Neil Young-klassiker men de 21 låtarna (varav två sjöngs av Lofgren) han valde ut representerade ändå en fullödig bild av den legendariske artisten. Från besinningslös rock till vackra ballader.
   "The needle and the damage done" framförde Neil själv på scenen längst ut på den tio meter långa brygga som sträckte sig ut på parkett. Från de låga läktarplatserna såg det ut som han bokstavligen bars fram på utsträckta händer. Låten är en spark i ansiktet på de som fördomsfullt och okunnigt påstår att all rockmusik propagerar för droger. Här berättade han om beroendet, följderna och den oundvikliga döden.
   Avslutningen på konserten var lika imponerande som inledningen. I "My my hey hey" bröt helvetet löst och Ishallen blev ett rent inferno och förvandlades till en liten och intim rockklubb. Molina dunkade hejdlöst bakom trummorna, Lala rasslade med mikrofonförstärkta handflator(!) och Neil vräkte iväg gitarrtoner man inte trodde var möjliga. Som om de uppfanns i samma stund de slungades ut ur högtalarna.
   En andlös version av "Like a hurricane" följde innan det blev tomt och mörkt på scenen innan Neil återkom med akustisk gitarr, "Helpless" ("Comes a time" i Göteborg) med Nils Lofgren på dragspel.
   En allsångsversion av "Sugar mountain" och när en hård och tuff version av "Mr Soul" hade tonat ut, den mörka lokalen hade tänts upp lovade jag mig själv att aldrig jämföra olika konserter med olika artister vid olika tillfällen.
   Det är så en 36-årig rockartist och legend håller sig ständigt ung. Forever Young.

Neil Young: sång, gitarr, keyboards och vocoder
Ben Keith: pedal steel guitar, slide, keyboards och sång
Nils Lofgren: gitarr, dragspel, keyboards, vocoder och sång
Joe Lala: percussion
Bruce Palmer: bas
Larry Cragg: banjo
Ralph Molina: trummor och sång
Joel Bernstein: synthesizer


Cinnamon Girl
Everybody Knows This Is Nowhere
Southern Man
Computer Age
If You Got Love
Are You Ready For The Country?
Soul Of A Woman
A Little Thing Called Love
Old Man
The Needle And The Damage Done
The Old Laughing Lady>Guilty Train
After The Gold Rush
Transformer Man
I Don't Want To Talk About It
Beggars Day

Extralåtar
Sample And Hold
Hey Hey, My My
Like A Hurricane
Helpless
Sugar Mountain
Mr. Soul

Låtkommentaren: Den låtmässigt mest intressanta detaljen i Youngs setlist var de nya och ännu ej utgivna låtarna, främst från det "elektroniska" albumet "Trans" som representerades med fem låtar. Där den sjätte, "Soul of a woman", var planerad för skivan men i sista stund ströks och kom på skiva med Neil först förra våren på albumet "A treasure".
   Bland den övriga mängden Neil Young-låtar från olika tider märks Nils Lofgrens gamla Grin-låt "Beggars day". Och "I don't want to talk about it" (exklusivt i Stockholm!), även den sjöngs av Nils och hämtades ursprungligen från Crazy Horses repertoar 1971.

/ Håkan

Genombrottet för snabbt för rekordsäljarna Noice?

Postad: 2012-04-06 07:56
Kategori: 80-talskonserter



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/8 1980.

NOICE
Brunnsparken, Örebro 20 augusti 1980


Brunnsparken har haft tur med den nya svenska artistbesöken i sommar. När Gyllene Tider besökte Örebro i början på juli toppade de den svenska försäljningslistan och just nu finns det inga svenska artister som säljer så mycket skivor som Noice.
   Den anmärkningsvärda stavningen av gruppnamnet är resultatet av en schism med skånska Noise som numera helt givit upp.
   Stockholmsgruppen, från Gustavsberg närmare bestämt, Noice tillhör den nya generationen rockgrupper. Gruppens medlemmar är unga, sångaren Hasse Carlsson är endast 14 år, och de attraherar också den unga publiken.
   Framgångarna har kommit snabbt för gruppen men den utstrålade en oanad självsäkerhet som trots skramligt och dåligt mixat ljud, helt värdelös mikrofonanläggning och några småmissar ändå vidarebefordrade en spontanitet och framåtanda jag önskar att fler hade i det här landet.
   De hade uppenbart roligt när de uppträdde och Hasse Carlsson kunde sina gitarrposer och hela gruppen hade en lätt sofistikerad punkig framtoning. Lagom tuff för att gå hem hos den ungdomliga publiken som medvetet sjöng med i flera av populära låtarna från gruppens debutalbum.
   På albumet ”Tonårsdrömmar” fanns resurserna som nu saknas när de halkar runt i de svenska folkparkerna. Har genombrottet kommit för snabbt? För bara ett år sedan fixade de, med lite tur, några spelningar i månaden på små betydelselösa ställen. Nu lockar de stora skaror till sina konserter.
   Medlemmarna i Noice var inga tekniska vidunder på sina instrument men med en härlig entusiasm och stor publikrespons var Noice ändå en framgång.

/ Håkan

Soundtrack: "About a boy"

Postad: 2012-04-04 07:55
Kategori: Soundtracks

BADLY DRAWN BOY: About a boy (Reincarnate Music)

Badly Drawn Boy, eller engelsmannen Damon Gough som han egentligen heter, hade bara givit ut ett enda album, "The hour of the bewilderbeast", innan han blev tillfrågad att skriva musiken till den här engelska filmen som bygger på en novell av Nick Hornby. Det var också Hornby som valde Gough till filmen. I sin bok "31 songs", där Hornby listar låtarna som betytt mest för honom, finns Goughs låt "A minor incident" representerad och fick också plats i filmen.
   Fast i boken är det inte Badly Drawn Boys lätta engelska popmusik som är det musikaliska temat. Där har huvudpersonen, Will Freeman som i filmen spelas av Hugh Grant, Nirvana som idoler och titeln på både bok och film kan ses som en ordlek på Nirvana-låten "About a girl".
   Gough, känd för sitt skägg och sin stickade mössa, var alltså relativ nykomling när han fick det här ärofyllda uppdraget att skriva filmmusik. Men lyssnar man på debutalbumet finns redan där den cineastiska tanken i musiken där korta instrumentala snuttar avlöser de konventionella låtarna.
   Trots mixen av riktiga låtar och små korta instrumentala stycken är "About a boy" ett soundtrack som musikaliskt står på egna ben och verkligen kan tituleras Badly Drawn Boys andra soloalbum.
   Redan första låten, "Exit stage right", är en naiv, enkel och liten instrumental trudelutt på 21 sekunder som direkt fångar den engelska vemodiga stämningen.
   Även nästa låt, "A peak you reach", har en spontan prägel där Gough hummar och låtsassjunger på slutet innan första mästerliga låten dyker upp, "Something to talk about".
   Det är uppenbart en hitlåt i min värld. Som en lättsam Elliott Smith med bara akustisk gitarr till komp sjunger Gough alldeles fantastiskt. Just kopplingen till Smith och hans vemodiga mästerverk återkommer flera gånger påskivan. Lyssna bara på "Above you below me", "Walking out of stride" och Hornby-favoriten "A minor incident".
   Och skivans höjdpunkter avslutas sedan så naturligt och fenomenalt med sista låten "Donna and Blitzen". En 50-tals-inspirerad ballad som är både storslagen och jordnära i ett fantastiskt stråkbaserat arrangemang.
   Med så många toppar gör det inte så mycket att ett flertal korta instrumentala låtar hackar upp helheten.

Innehåll:
1. "Exit Stage Right"
2. "A Peak You Reach"
3. "Something to Talk About"
4. "Dead Duck"
5. "Above You, Below Me"
6. "I love NYE"
7. "Silent Sigh"
8. "Wet, Wet, Wet"
9. "River, Sea, Ocean"
10. "S.P.A.T."
11. "Rachel's Flat"
12. "Walking Out of Stride"
13. "File Me Away"
14. "A Minor Incident"
15. "Delta (Little Boy Blues)"
16. "Donna and Blitzen"

/ Håkan

LIVE#8: Ulf Lundell 2008

Postad: 2012-04-02 07:56
Kategori: Bästa konserter




ULF LUNDELL
Konserthuset, Västerås 28 september 2008
Konsertlängd: 19.30-22.21 (171 minuter)
Min plats: På övre balkongen, sektion Röd, rad 2, plats 894,
ca 35 meter från scenen.


Det skulle ta 32 år efter konsertdebuten för Ulf Lundell att uppträda ensam på scen, sitta på en stol, berätta utförligt och samtala med publiken på ett helt och osannolikt avslappnat sätt. Efter att ha sett 36 konserter med Ulf Lundell, som på 00-talet hade blivit alltmer förutsägbara, hade jag sannerligen inte väntat mig det. Det var både mycket överraskande och extremt oväntat att Ulf gick i land med de här konserterna och hela turnén på detta påfallande ödmjuka sätt.
   Nu var inte Ulf ensam på scen under hela konserten, egentligen bara på den sju låtar långa inledningen, men den där avslappnande prägeln genomsyrade uppträdandet i sin helhet. Även när bandet, som var fem man starkt men akustiskt baserat, kom in på scen.
   Lundell hade inte turnerat sedan sommaren 2006 och kompbandet var till större delen nytt men också ”gammalt”. Jens Frithiof, gitarr, och Marcus Olsson, saxofon/orgel, hade kompat Lundell 2006 medan de i det här sammanhanget rutinerade musikerna Jerker Odelholm, bas, och Andreas Dahlbäck, trummor, var tillbaka efter en mer (Jerker) eller mindre (Andreas) lång Lundellpaus och gitarristen Fredrik Rönnqvist var helt ny i sammanhanget men rutinerad i Lisa Miskovskys kompband. Och gitarrfantomen Janne Bark var tacksamt bannlyst från den här akustiskt dominerade turnén.
   Även på skivområdet hade första halvan av 00-talet varit dumdristigt och hysteriskt produktivt med Lundell där finalen 2005 med dubbelalbumet "Lazarus" var en tung (22 låtar med över två timmars spellängd), högljudd, blueskryddad men inte speciellt intressant skiva.
   En plötslig drygt tre år lång paus i skivutgivningen resulterade i en mindre mediokerbluesig och mer luftigt poppig skiva, ”Omaha”. En skiva som släpptes 19 november när den en och en halv månad långa succéfyllda turnén hade avslutats. Men Ulf bjöd på rikligt med smakprov från det kommande albumet under den här turnén.
   Konserten i Västerås var min första kontakt med den här Lundell-turnén, som mycket riktigt gick under namnet ”Unplugged”, och det är tankarna efter den konserten som följer här nedan. Annars skrev jag en lång tidningsmässig recension från Örebroföreställningen en dryg månad senare med rubriken ”Den kanske bästa konserten någonsin i Örebro”. Den går att läsa här.
   Den här musikaliskt fantastiska Lundell-turnén fick en uppföljning på skiva när ”Unplugged solo” släpptes sommaren 2011. En skiva inspelad i bland annat Stockholm och Göteborg under denna turné. 14 låtar hämtade från den inledande sekvensen när Lundell var själv på scen. Rekommenderas!


HAR LUNDELL NÅGONSIN VARIT BÄTTRE?

Redan efter tredje konserten på Ulf Lundells turné står det tämligen klart att han är ute på en extraordinärt fantastisk sväng. Likt Bruce Springsteen älskar han att överraska, både låt- och soundmässigt har han restaurerat sin repertoar. På de sju första låtarna, när Ulf befinner sig själv på scenen, byter han låtar friskt för varje konsert och där kan det nog dyka upp en och annan udda låt under turnén.
   Konserten hade absolut inga transportsträckor och det kändes som varje låt, i den 24 låtar långa konserten, var en ny höjdpunkt. Var det inte helt nyskrivna låtar, för kvällen tre stycken, så var det genomgående nyarrangerat med många läckra akustiska eller halvakustiska gitarrer i arrangemangen.
   Det är naturligtvis svårt med jämförelser över en lång tid med hela Lundells karriär i minnet men årets turnéversion är kanske den starkaste hittills.
   Kaotiska klubbspelningar på 70-talet hade sin charm, en magisk och skärpt turnépremiär hösten 1985 var en blöt dröm i ett utsatt läge och den stora återkomsten 1993-94 var musikaliskt oantastligt. Men den nuvarande turnén flyttar gränserna på ett sensationellt sätt. Här vill han plötsligt vara helt oförutsägbar, bjuda in till ett helt nytt sound och vara så där personligt spontan i sina kommentarer mellan låtarna. Kort sagt något vi längtat efter i många, många år.
   Det här ska inte bli någon regelrätt recension, den får vänta tills jag ser Lundell och bandet i Örebro 30 oktober, men jag måste få kommentera de nya låtarna. ”Spike”, en kärleksfull låt om Lundells gamla hund, är närmast en hitlåt i sitt catchy tempo med en osedvanligt komisk text. ”Din tid är ute” är redan en mäktig andäktig klassiker och ”Lär dej älska mörkret” hade spår av många gamla Lundell-låtar.
   Sedan var det naturligtvis en ynnest att få uppleva fräscha och uppdaterade versioner av ”Kär och galen” (avskalat akustisk), ”Hon gör mej galen”, ”Jag saknar dej” och ”En eld ikväll”.
   Med Ulf Lundell tillbaka på turné har verkligheten hösten 08 blivit en bättre värld, för att citera herr Lundell själv.

Ulf Lundell: gitarr, munspel och sång
Jens Frithiof, gitarr, lapsteel och sång
Marcus Olsson, keyboards, saxofon och sång
Jerker Odelholm, bas
Andreas Dahlbäck, trummor, percussion och sång
Fredrik Rönnqvist, gitarr, mandolin, bouzouki och sång

Låtarna:
1. Kom in kom in
2. Kär och galen
3. St Kristofer
4. Snön faller och vi med den
5. Levande och varm
6. Spike
7. En fri man i stan
8. Din tid är ute
9. En bättre värld
10. Folket bygger landet.
11. Evangeline
12. Kärlekens hundar
13. Förlorad värld
14. Utanför byggnaden
15. Lär dig älska mörkret
16. Hon gör mig galen
17. Jag saknar dig
18. Lycklig man
19. Gå ut och var glad

Extralåtar:
20. Baby om morgonen
21. St Monica
22. Skaka på dom
23. Ut ikväll

Extra extralåt:
24. En eld ikväll

Låtkommentaren: En osedvanligt bred Lundell-repertoar från tretton olika album plus en singel och en ep. Och tre försmaker från "Omaha"-skivan, "Spike", "Din tid är ute" och "Lär dig älska mörkret", som vid tillfället inte var utgiven.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (425)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (117)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< April 2012 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30            

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.