Blogginlägg från januari, 2018

Covers: Shawn Colvin

Postad: 2018-01-31 07:53
Kategori: Cover-skivor

SHAWN COLVIN: Uncovered (Concord/Fantasy, 2015)

DEN AMERIKANSKA SÅNGERSKAN SHAWN COLVIN har under sina år som professionell artist, skivdebuterade 1989, inte satt några djupare spår i mitt musikaliska minne. Hennes röst har jag uppfattat som tämligen beige och blek och som låtskrivare har hon inte direkt gjort sig känd då hon ofta har skrivit sitt egna material tillsammans med dåvarande producenten John Leventhal.
   Följaktligen har covermaterialet haft en viktig roll. Redan 1994 gjorde hon ett helt coveralbum, "Cover girl", och för bara tre år sedan upprepade hon det receptet med dagens coverplatta. Hon har dessutom hunnit med att göra ytterligare ett album med bara icke-original, "Holiday songs and lullabies" som till större del innehåller traditionella låtar.
   Förra årets duettsamarbete med Steve Earle lyfte upp mitt intresse för Colvins namn men jag hade ändå inga större förväntningar på "Uncovered". De båda inledande låtarna, mediokra men framförallt händelsefattiga Springsteen- och Paul Simon-tolkningar, fick mig inte på andra tankar heller. Och den nästan omöjliga uppgiften att göra något personligt av Gerry Raffertys klassiker "Baker street" resulterar inte heller i något positivt trots att David Crosby hjälper till på sång.
   Arrangemangen är som på tidigare Shawn Colvin-skivor ganska lågmälda och hennes röst står ofta i centrum medan akustiska gitarren, spelad av producenten Steuart Smith, och en avlägsen steelguitar påverkar soundet med små bokstäver. Som på "Heaven is ten zillion light years away" där själva essensen i låten lyfts fram jämfört med det stundtals ganska utflippade originalet.
   Versionen av Benton Woods gamla hitlåt "Gimme little sign" är ganska malplacerad på albumet, kanske ett desperat försök att bli lite hitmässig och höja tempot och även kalla in sångaren Marc Cohn.. Men det blir ganska poänglöst.
   Efter den uppenbara svackan avslutas skivan däremot överraskande starkt, personligt och bra. Gör en underbar version av "Acadian driftwood", en ganska allmängiltig The Band-låt i original från allmängiltiga albumet "Northern lights - Southern cross". Härlig klang på de akustiska gitarrerna.
   Hon lyckas också göra John Fogertys "Lodi" till en hyfsad countrylåt och hennes singer/songwriter-tolkning av Robert Earl Keens "Not a drop of rain" är nog albumets riktiga höjdpunkt medan den avskalade elgitarren darrar i bakgrunden.
   Efter elva tolkningar av låtar med genomgående manliga original avslutas skivan med en låt, "'Til I get it right", som spelades in först av Tammy Wynette. En känslig ballad med genuin countrykänsla.

"Tougher Than the Rest" (Bruce Springsteen) - 4:26
1987. Från albumet "Tunnel of love" med låtskrivaren.
"American Tune" (Paul Simon) - 3:59
1973. Från albumet "There goes rhymin' Simon" med låtskrivaren.
"Baker Street" (Gerry Rafferty) - 4:30
1978. Från albumet "City to city" med låtskrivaren.
"Hold On" (Tom Waits/Kathleen Brennan) - 4:18
1999. Från albumet "Mule variations" med Tom Waits.
"I Used to Be a King" (Graham Nash) - 5:09
1971. Från albumet "Songs for beginners" med låtskrivaren.
"Private Universe" (Neil Finn) - 3:54
1993. Från albumet "Together alone" med Crowded House.
"Heaven Is Ten Zillion Light Years Away" (Stevie Wonder) - 5:12
1974. Från albumet "Fulfillingness' first finale" med låtskrivaren.
"Gimme Little Sign" (Joseph Hooven/Alfred Smith/Jerry Winn) - 3:10
1967. Singel med Brenton Wood (vars riktiga namn Alfred Smith finns med bland låtskrivarna).
"Acadian Driftwood" (Robbie Robertson) - 6:30
1975. Från albumet "Northern lights - Southern cross" med The Band.
"Lodi" (John Fogerty) - 3:12
1969. Singel-b-sida ("Bad moon rising") med Creedence Clearwater Revival.
"Not a Drop of Rain" (Robert Earl Keen) - 4:34
2001. Från albumet "Gravitational forces" med låtskrivaren.
"'Til I Get It Right" (Larry Henley/Red Lane) - 3:19
1972. Från albumet "My man" med Tammy Wynette.

/ Håkan

MAXI10" #16: TANITA TIKARAM

Postad: 2018-01-29 07:50
Kategori: Maxi12"



TANITA TIKARAM
Twist in my sobriety (edit)
Friends
The kill in your heart
For all these years

(WEA, 1988)

I SAMBAND MED EN LONDON-TRIPP sommaren 1988 (närmare 30 år sedan, alltså!) fastnade den debuterande Tanita Tikarams debutsingel "Good tradition" i öronen när den knastrande hotellradion oavbrutet pumpade ut musik. Låten blev också den hit den förtjänade med sitt förförande arrangemang av fiol och lantliga dofter. Och därmed ett stort genombrott för den då 18-åriga sångerskan och låtskrivaren med färgstarkt ursprung, född i Tyskland av föräldrar från Indien/Fiji (pappa) och Sarawak, Malaysia (mamma).
   "Good tradition", skriven av Tikaram själv, var grymt svängig och hitinfluerad men nästa singel, dagens "Twist in my sobriety", skulle på något sätt bevisa att den här unga damen hade ett osedvanligt vuxet sätt att skriva låtar och sedan sjunga.
   Uppföljaren till den stora genombrottssingeln blev också en hit men inte lika stor, nådde som bäst en 22:e-placering, men är ändå den låt jag kommer ihåg bäst och mest med Tanita som har haft en lång men långsamt dalande och sporadisk karriär sedan dess. Som hitproducerande artist har hon inte nått samma framgångar igen som på sina två första singlar.
   Innan "Twist in my sobriety" släpptes i oktober 1988 med den då 19-åriga Tanita. Månaden innan hade hon släppt sitt debutalbum "Ancient heart" som jag i min recension då beskrev som både sensationell, originell och mogen med en artist som hade ett utvecklat sinne för ord, musik och röst. Min fascination för Tanita och hennes debutalbum resulterade i att jag i december samma år utsåg henne till årets nykomling och "Ancient heart" fanns givetvis med på årsbästalistan som just det här året inte var rangordnad.
   "Twist in my sobriety" var alltså i sin mörka och vemodiga prägel en stor kontrast till den glädjefyllda genombrottssingeln och smälte in naturligt i de avspända och återhållsamma arrangemangen på hela debutalbumet. I en produktion som var överraskande dämpad för att vara signerad av två fullblodsmusiker som Peter Van Hooke och Rod Argent.
   Van Hooke hade spelat trummor med många artister i flera år, kanske mest anlitad av Van Morrison, och var i mitten på 80-talet medlem i Mike & the Mechanics. Hans kompanjon Argent, ikon i både legendariska Zombies och egna gruppen Argent, hade under årens lopp spelat på massor med skivor. Men som producenter hade teamet Van Hooke/Argent inte samarbetat innan Tanita Tikaram dök upp. Och paret blev något av hemligheten bakom receptet till det återhållsamma soundet.
   Till skillnad från "Good tradition", med sina folkmusikinstrument och blås, är "Twist in my sobriety", här i en förkortad singelversion (3:55), musikaliskt ett samarbete mellan bara några få musiker, bland annat Van Hooke och Argent. Men det är den klassiskt skolade oboespelaren Mike Messiters insatser som ger låten prägel med vemodig känsla och lyfter fram Tanitas mogna röst.
   På maxisingeln finns ytterligare en låt från debutalbumet, den jazzinspirerade "For all these years", med en framträdande trumpet av Van Morrison-musikern Mark Isham.
   Maxisingelns övriga två spår är exklusiva för den här utgåvan. Två låtar som är än mer musikaliskt avskalade. På "Friends" kompas Tanita av enbart piano och på "The kill of your heart" är det bara hennes egen akustiska gitarr och ett vackert guitar picking som ger arrangemanget en lätt bluesig underton.

FOTNOT: Den här maxi-12"-serien förvandlades den här veckan till maxi-10" ty min Tanita Tikaram-skivan har den charmiga storleken. "Twist in my sobriety" gavs även ut på 12" - med bara tre låtar.

/ Håkan

I min skivhylla: Grin

Postad: 2018-01-26 07:59
Kategori: I min skivhylla



NILS LOFGREN GRIN: 1 + 1 (CBS S 64652)

Release:
December 1971
Placering i skivhyllan: Hylla 3. Mellan Grins båda album "Grin" (1971) och "All out" (1973).

FÖR TREDJE GÅNGEN I RAD I MIN SERIE om spontana val i skivhyllan tänkte jag välja ännu ett debutalbum, Grins första skiva från 1971. Det är en underbar start på Nils Lofgrens professionella skivkarriär. Men jag upptäcker snart att uppföljaren från samma år är ännu bättre och ägnar därför dagens text åt "1 + 1". Som ni kanske har upptäckt har jag sorterat in skivan bland övriga Grin-skivor på G men som sann bokstavstrogen skivsamlare, där etiketten är hundraprocentigt vägledande, bör den istället stå först bland alla Nils Lofgren-skivorna. Artistnamnet på "1 + 1" är på både skivomslag och etikett nämligen odiskutabelt Nils Lofgren Grin. Gruppens övriga tre album gavs ut under det enklare namnet Grin.
   Lofgren var som sångare, gitarrist och huvudsaklig låtskrivare givetvis gruppens ledare men tillsammans med Bob Berberich, trummor, och Bob Gordon, bas, som också sjöng vissa låtar, en trio som Nils bildade 1969. Jag har inte läst någon officiell förklaring till Grin-namnet men jag har en avancerad teori att gruppnamnet föddes ur en felstavning av Lofgrens efternamn (Lothgrin) som låtskrivare på en singel-b-sida 1968, Dolphins "Grubb's blues".
   Innan Grin gjorde sin skivdebut i september 1970, singeln "We all sung together". medverkade Lofgren som pianist på Neil Youngs klassiska "After the gold rush" (1970) där han också var med och körade. Nils hoppade även tillfälligt och lite hemligt med i Crazy Horse, Youngs kompgrupp. På den gruppens första skiva släppte han till två egna låtar till skivan, ”Beggars day” (skulle långt senare bli en av hörnstenarna i Lofgrens konsertrepertoar) och ”Nobody”.
   Första Grin-albumet kom i juni 1971 men trots lite draghjälp från Youngs producent David Briggs och Crazy Horse blev det inget kommersiellt genombrott. Men förstalbumet, med sina raka rocklåtar och och klatschig pianopop, fick mig ändå att i någon sorts årskrönika 1971 utropa gruppen till nästa års genombrott. Men Grin skulle ändå leva vidare till 1973 utan några större rubriker.
   Först skulle gruppens andra album "1 + 1" släppas och musikaliskt och innehållsmässigt underströk den med kraft mina optimistiska visioner om Grins positiva framtid. Officiellt var releasedatumet i januari 1972 men i Europa släpptes den sent 1971. Precis som debuten gavs skivan ut på bolaget Spindizzy i hemlandet USA men den kortlivade etiketten (1970-73) existerade aldrig i Europa. Bolagets amerikanska koppling till Columbia gjorde att mitt Hollandspressade exemplar har den något mindre spännande CBS-etiketten.
   Inte så överraskande stoltserar Lofgren ensam på omslagets front, med sitt eget namn framför Grin. Skivbolagets ambition är uppenbart att profilera Nils Lofgren men gruppens övriga två medlemmar finns med på vikupp-omslagets baksida. Gruppen var än så länge en trio men till tredje albumet "All out" hade Nils Lofgrens bror Tom blivit fast medlem och gjorde Grin till en kvartett.

UNDER GRIN-TIDEN OCH SEDAN UNDER HELA den långa solokarriären har Nils Lofgrens sound pendlat mellan det vackert soft melodiska och det rockigt elektriska. På "1 + 1" blir det extra tydligt när låtarna i de båda kategorierna delades upp och fick varsin sida, Rockin' Side respektive Dreamy Side, som därmed också förklarar albumtiteln.
   Den rockiga sidan inleder albumet och ska väl på något sätt presentera bandet som ett genuint rockband med eftertryck men är inte uteslutande någon vild och våldsam elektrisk urladdning. Produktionen, ännu en gång med David Briggs vid spakarna, är ganska återhållsam och varierad. De akustiska gitarrerna bäddar ofta in den rockiga attacken men givetvis får Lofgrens gitarr lite större utrymme här och hans röst är av något grövre kaliber i det lite tuffare materialet.
   Bandkollegorna Bob och Bob får varsitt sångnummer, den lite swamprockiga "Slippery fingers" och "End unkind" med det Kinks-influerade introt, på låtar som faktiskt blir bandets andrasingel från albumet. Albumets första låt, "White lies", tillhör topparna och släpptes mycket riktigt som inledande singel i samband med albumreleasen.
   Men låten med det överlägset största attraktionsvärdet på "1 + 1" är tveklöst "Moon tears". En låt som skulle leva vidare i många år i konsertsammanhang och på liveskivor långt in i Nils Lofgrens solokarriär. I finalen på konserten 1979 fanns "Moon tears" med bland extralåtarna och följdes av "Soft fun" som avslutade hela konserten.
   Just "Soft fun" ligger som sista låt på den lugnare andrasidan på "1 + 1". En melodisk höjdpunkt och nästan pampigt inramad pianoballad som med ett orkesterarrangemang (av David Blumberg) inklusive "kyrkorgel" blir en enastående vacker slutpunkt.
   Innan dess är det många detaljer med Nils Lofgrens softa och melodiska sida i blickpunkten. Hans snälla men aldrig smetiga röst ger låtar som "Sometimes" och "Lost a number" nästan singer/songwriter-vibrationer fast med lite mer avancerade akustiska gitarrer, banjo och ett dragspel. Poppiga "Hi hello home", med Graham Nash i kören, är kanske den låt som fastnade omedelbart 1972 men som jag fortfarande uppfattar som en skimrande pärla.

/ Håkan

Duktigt och ambitiöst

Postad: 2018-01-24 07:58
Kategori: 80-talskonserter

BIG DEAL VAR EN NATURLIG MEN MODERNARE fortsättning på gruppen Alice Band och The Alice. I centrum fanns sångaren Magnus Sjögren och trummisen Mats "Pukan" Fjellner fortfarande kvar medan nya medlemmar som Staffan Ernestam, gitarr, Edvin von Werder, keyboards, och Leif Johansson, bas, formade bandets nya sound.
   Ernestam hade figurerat i många olika sammanhang i grupper som Hamilton, De Funkar och Andrea Doria. von Werder var också medlem i Citizen Kane och Johansson kom med i gruppen från våren 1985.
   Under 1985 hade Big Deal fått skivkontrakt med Virgin och hade tidigare under året skivdebuterat med singeln "EAEO" och var lagom till den här konserten aktuella med andrasingeln "Det brinner en eld". Big Deal skulle under 1986 ge ut albumet "Vacker bild".


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/12 1985.

BIG DEAL
Prisma, Örebro 29 november 1985


Örebrogruppen Big Deal, som tidigare denna höst så framgångsrikt skivdebuterade, släpper i dagarna sin andra singel som i sedvanlig Big Deal-anda lanserades med ett konsertjippo på Prisma i fredagskväll.
   Big Deal är främst ett hitinriktat band som satsar hårt på att skriva och framföra hantverksmässiga poplåtar som sitter för stunden och inte ämnar att bli evighetsklassiker. Med en sådan framtoning kan det ibland bli för mycket tanke och för lite känsla bakom.
   Lika viktigt att materialet håller är gruppens musikaliska styrka och skicklighet. Så duktiga och ambitiösa att jag ibland saknar den så viktiga nerven som skiljer bra och klassisk rockmusik från ordinär pop.
   Staffan Ernestams gitarr är gruppens starkast lysande instrumentalstjärna. Men jag skulle nog vilja se (och höra) mer av Edvin von Werders klaviaturer som med sin new wave-bakgrund skulle kunna pumpa in adrenalin i Big Deals rockmusik.
   Låtmässigt bar gruppen som sagt upp sitt storslagna namn på scen och med tanke på konsertrepertoaren lär det inte vara några problem att skrapa ihop tillräckligt med bra material till den kommande albuminspelningen.
   Nya singeln "Det brinner en eld" är Big Deals största ögonblick på vinyl fast originaliteten kan diskuteras när jag gärna vill dra paralleller med Little Steven.

Magnus Sjögren: sång
Mats Fjellner: trummor/sång
Staffan Ernestam: gitarr/sång
Edvin von Werder: keyboards/sång
Leif Johansson: bas/sång

/ Håkan

MAXI12" #17: CLIVE LANGER & THE BOXES

Postad: 2018-01-22 07:58
Kategori: Maxi12"



CLIVE LANGER & THE BOXES
"I want the whole world"
The whole world
Lovely evening
I know I
Those days
Simple life

(Radar, 1979)

DEN HÄR MAXISINGELN ÄR EN UDDA FÅGEL i min samling och jag uppfattar att skivan befinner sig på gränsen till maxi-ep med hela fem låtar och med en samlande titel ("I want the whole world"). Men enligt min favorit bör Clive Langer-skivan sorteras in bland alla ordinarie maxisinglar.
   Clive Langer är ett bekant namn för alla skivintresserade lyssnare men är främst känd som producent (ofta tillsammans med Alan Winstanley) och då huvudsakligen på 80-talet åt artister som Elvis Costello, David Bowie/Mick Jagger, Dexy's Midnight Runners, Hothouse Flowers, Lloyd Cole & the Commotions och Morrissey.
   Innan den här singeln släpptes hade han däremot satt sitt namn på väldigt få skivor med bland annat Yachts, Madness och Bette Bright & the Illuminations. Under åren 1974-78 var han medlem av Liverpool-gruppen Deaf School där han uppträdde under namnet Cliff Langer och skrev det mesta av gruppens material.
   Den här maxisingeln var hans första försök som soloartist men den väckte dock inget större kommersiellt intresse. Det släpptes aldrig någon motsvarande 7"-version av singeln. Skivbolagschefen Jake Riviera gav Langer och kompgruppen Boxes ändå en ny chans året efter, då på Rivieras nystartade F-Beat-etikett med två singlar och ett album, "Splash".
   1979 var Boxes en än så länge väldigt sporadisk kompgrupp och när maxisingeln spelades in kompades Langer av Budgie (just då medlem i The Planets), trummor och bas, och keyboardskillen Ben Barson (bror med Madness-medlemmen Mike Barson) plus körsångarna Steve Allen och Bette Bright. Det var för övrigt Barson, som var skolkamrat med Langer, som tipsade honom om sin yngre brors band. Langer kom sedan att producera Madness från starten 1979. Båda körsångarna var också gamla Deaf School-kollegor till Langer, Allen gick då under pseudonymen Enrico Cadillac.
   Samtliga fem låtar på maxisingeln är skrivna av Langer som också sjunger och står för övriga instrument, mest en anspråkslös gitarr, i de väldigt poprockiga arrangemangen där Barsons pipiga orgel eller hårt pianoklinkande spelar en liten huvudroll för soundet. 1979 var ju den mest provokativa punkepoken förbi och både pop- och rockgrupper började bli alltmer melodiska.
   På skivans fem låtar kan jag inte direkt upptäcka de uppenbara kommersiella detaljerna men allt låter typiskt engelskt och jordnära där jag i soundet kan dra vissa paralleller till tidstrogna grupper som Buzzcocks och Stranglers.

/ Håkan

I min skivhylla: Eagles

Postad: 2018-01-19 07:57
Kategori: I min skivhylla



EAGLES: Eagles (Asylum SYTC 101)

Release:
1 juni 1972
Placering i skivhyllan: Hylla 3. Mellan Eager Beavers "Painkiller" (1990), producerad av Peter Gunn, och Eagles "Desperado" (1973).

NÄR JAG FÖR SNART ÅTTA ÅR SEDAN rangordnade mina favoritalbum från 70-talet kom Eagles debutalbum inte med bland de 70. Men det berodde inte på att skivan inte håller måttet utan att jag vid det tillfället uppfattade Eagles andra utgivna album, "Desperado" (1973), som ännu bättre och konkurrensen på min lista var inte oväntat stenhård. När jag i detta nu drabbas av eftertankens kranka blekhet tror jag dessutom att bandets tredje album, "On the border" nog är bättre än båda de två första Eagles-skivorna...
   Men det blir en senare bedömning. Kring ett debutalbum finns ju alltid en spännande nyfikenhet som just i det ögonblicket lyfter lyssnandet till en hög och exklusiv nivå. Och jag försöker med hela mitt minne att återvända till tiden 1972 när jag första gången lyssnade på skivan och jag försöker även minnas varför Eagles och den här skivan så väl föll mig i smaken någon gång sommaren 1972. Jag hittar inga direkta och autentiska svar men kan så här nästan 46 år senare gissa anledningen till mitt från början genuina Eagles-intresse.
   Den stora anledningen stavas naturligtvis countryrock som kring de här åren i USA växte till en stor och väldig våg av musik som var tuffare än vanlig countrymusik men mer melodisk och snällare än hårdrocken som firade triumfer under de här åren. Men jag var ingen anhängare av varken Deep Purple eller Black Sabbath och då passade stämsång, både akustiska och elektriska instrument och starka melodier mig väldigt bra.
   Innan Eagles debutalbum hamnade i min ägo var det nog aptitretaren och singeln "Take it easy", som släpptes redan i maj 1972, som jag tog till mitt hjärta. Och när jag upptäckte att min favorit Jackson Browne tillhörde en av låtskrivarna, tillsammans med gruppmedlemmen Glenn Frey, växte nog fascinationen ytterligare. Browne hade ju samma vår skivdebuterat som soloartist och både han och Eagles gav ut skivor på det nystartade amerikanska skivbolaget Asylum som under flera på 70-talet dessutom blev min favoritetikett.
   Av någon märklig och oförklarlig anledning äger jag den engelska pressningen av Eagles debutalbum men den vita etiketten med logotypen, i form av en träbur framför en molnig himmel i en cirkel, är identisk med det amerikanska originalet. En etikettdesign som existerade på ungefär 15 album innan hela etiketten blev himmel och moln. Jag försöker leta information om det finns någon SYTC 100-utgåva som har givits ut men misslyckas helt i min jakt på ytterligare SYTC-skivor. Kanske fick Eagles-skivan en helt egen nummerserie?
   Alla medlemmarna i den här första upplagan av Eagles, Glenn Frey, Don Henley, Randy Meisner och Bernie Leadon, hade alla spelat i Linda Ronstadts kompgrupp där de under några månader 1971, från april till juli, turnerade tillsammans. Henley och Frey var fasta medlemmar medan Meisner och Leadon gästade tillfälligt.

REDAN VID TURNÉSLUTET SAMMA SOMMAR bestämde sig kvartetten för att bilda gruppen Eagles och skivbolagschefen David Geffen skickade killarna omedelbart till en klubb i Aspen, Colorado där de fick spela fyra set per kväll i fyra veckor. Så skapas ett tajt och vältrimmat band. Och bara några månader senare, i februari 1972, skickades bandet till London där de spelade in debutalbumet i Olympic Sound Studios i Barnes där engelsmannen Glyn Johns jobbade som producent.
   Resten är, som man lite slarvigt brukar säga, historia. Alla gruppmedlemmarna visade sig vara duktiga låtskrivare och sångare och därmed blev innehållet på debutskivan både slagkraftigt och variationsrikt. Med huvudsakligen originallåtar, Frey hjälpte Jackson Browne med "Take it easy" som sedan bidrog med "Nightingale" på egen hand, plus en cover skriven av Jack Tempchin, "Peaceful easy feeling". Och en fyra år gammal låt, "Train leaves here this morning", som Leadon hade skrivit med Gene Clark när de båda var medlemmar i Dillard & Clark 1968.
   Leadon, äldst i gänget och med störst erfarenhet av musikbranschen, spelade i bluegrassgruppen Scottsville Squirrel Barkers (intressant namn!) redan 1962, kom närmast från Flying Burrito Brothers. Hans banjo är tydlig i "Take it easy" och hans "Earlybird", skriven tillsammans med Meisner, är nog den låt på skivan som ligger närmast hans rötter. Däremot är den något tyngre "Witchy woman", skriven med Henley, knappast typisk Leadon-stil.
   Som debutalbum är "Eagles" överraskande starkt men är också med lite perspektiv ett något ojämnt album där melodiska höjdpunkter med starka sånginsatser blandas med några konventionella rocklåtar utan någon större elegans. Det är rätt uppenbart varför Jackson Browne aldrig spelade in "Nightingale" själv. Även "Chug all night" och "Tryin'" är ganska profillös rockmusik.
   "Peaceful easy feeling", en av topparna på skivan, har ju blivit en countryrockklassiker och kopplingen till låtskrivaren Tempchin är intressant. När Frey var medlem i duon Longbransch Pennywhistle, tillsammans med John David Souther, träffade han Tempchin i San Diego i slutet på 60-talet när de båda spelade på klubbar där.
   Ovan nämnda "Train leaves here this morning" är en oerhört vacker höjdpunkt med ypperlig körsång med rena Crosby Stills & Nash-kvalitéer. Freys vemodiga ballad "Most of us are sad" tillhör också en av topparna på Eagles första album.

/ Håkan

Covers: Rod Stewart

Postad: 2018-01-17 07:56
Kategori: Cover-skivor

ROD STEWART: Still the Same... Great Rock Classics of Our Time (J, 2006)

OK, "SAILING" KANSKE VAR ROD STEWARTS all-time största hit men det var originallåtar som "Maggie Mae", "Tonight's the night", "You wear it well" och "Da ya think I'm sexy?" som gjorde honom till en unik artist med gränslösa framgångar. Sedan var coverlåtarna på 70-talet visserligen kraftfulla inslag på både album och singel. Hans starka versioner av Danny Whittens "I don't want to talk about it", Cat Stevens "The first cut is the deepest", Tim Hardins "Reason to believe" och åtskilliga Motown-låtar går liksom inte att skaka av sig.
   Däremot har hans stjärna under de senaste 15 år dalat betänkligt som coversångare. Den oräkneliga raden av album fyllda med evergreenlåtar har devalverat hans värde som artist oerhört.
   Bland alla hans ständigt återkommande evergreenskivor på 00-talet klämde en rockcoverskiva in sig 2006 utan att jag direkt brydde mig då. Innehållet, som trots allt var en handfull starka låtar i original, var alltför förutsägbart för att skapa någon form av nyfikenhet. Och jag kan nu, när jag har lyssnat mer koncentrerat, konstatera att det här verkligen är ett lågvattenmärke i Rod Stewarts hela diskografi.
   Det finns inte mycket sans och förnuft i beslutet (som jag hoppas togs utan Stewarts närvaro) att Rod Stewart, en av rockhistoriens starkaste och mest personliga röster, skulle spela in en version av "It's a heartache" och låta som Bonnie Tyler mer än Tyler själv.
   Ja, på hela albumet, med några få undantag ("Fooled around and fell in love", "Day after day" och möjligen "Crazy love"), är det mer fokus på innehållet än framförandet. Kända låtar, tillägget "Great Rock Classics of Our Time" säger väl allt, så likt originalet som möjligt. Helt enkelt värdelöst och får Rod Stewart att framstå som en simpel opersonlig coversångare.

"Have You Ever Seen the Rain?" (John Fogerty) – 3:12
1970. Från albumet "Pendulum" med Creedence Clearwater Revival.
"Fooled Around and Fell in Love" (Elvin Bishop) – 3:48
1975. Från albumet "Struttin' my stuff" med låtskrivaren.
"I'll Stand by You" (Chrissie Hynde/Thomas Kelly/William Steinberg) – 4:29
1994. Från albumet "Last of the independents" med The Pretenders.
"Still the Same" (Bob Seger) – 3:38
1978. Singel med Bob Seger & the Silver Bullet Band.
"It's a Heartache" (Ronnie Scott/Steve Wolfe) – 3:32
1977. Singel med Bonnie Tyler.
"Day After Day" (Peter Ham) – 3:07
1971. Singel med Badfinger.
"Missing You" (Mark Leonard/Charles Sandford/John Waite) – 4:18
1984. Singel med John Waite.
"Father and Son" (Cat Stevens) – 3:36
1970. Singel med låtskrivaren.
"The Best of My Love" (Don Henley/Glenn Frey/J. D. Souther) – 3:44
1974. Från albumet "On the border" med The Eagles.
"If Not for You" (Bob Dylan) – 3:36
1970. Från albumet "New morning" med låtskrivaren.
"Love Hurts" (Boudleaux Bryant) – 3:47
1960. Från albumet "A date with the Everly Brothers" med The Everly Brothers.
"Everything I Own" (David Gates) – 3:06
1972. Singel med Bread.
"Crazy Love" (Van Morrison) – 2:42
1970. Från albumet "Moondance" med Van Morrison.

/ Håkan

MAXI12" #18: KIRSTY MacCOLL

Postad: 2018-01-15 07:54
Kategori: Maxi12"



KIRSTY MacCOLL
Terry (Extended version)
Quietly alone
Terry

(Stiff, 1983)

KIRSTY MacCOLL VAR BÅDE EN UTSÖKT sångerska och genuin låtskrivare vars texter ofta jämfördes med Ray Davies. Hennes bästa originalmaterial var Stiff-debuten "They don't know" och den fantastiska historien "There's a guy down the chip shop swears he's Elvis". Ändå har jag i alla år tyckt att hennes cover på Billy Braggs "A new England" var ännu bättre. Den Steve Lillywhite-producerade singeln släpptes under hennes andra Stiff-sejour, 1983-85. Precis när hon skulle ge ut sin andra Stiff-singel hösten 1979, "You caught me out" (mer om den låten senare), svalnade nämligen bolagets intresse för Kirsty.
   Det som skulle bli Kirstys andra Stiff-singel drogs in och Kirsty skrev snart kontrakt med Polydor. Hon fick sin första hit med ovannämnda "There's a guy..." och där gav hon även ut albumet "Desperate character" (1981). Efter ytterligare två singlar, utan listnoteringar, tappade även Polydor intresset och 1983 var hon överraskande tillbaka på Stiff i oktober 1983.
   Återföreningen inleddes med "Terry", en söt 60-talsinspirerad popdänga med en bitterelak text riktad till ett ex. Hennes kvalitéer som textförfattare kommer till sin rätt även i den här poppigt inpackade produktionen som trots den hitmässiga inramningen inte klättrade högre på Englandslistan än till en riktigt blygsam 82:a-plats.
   Men på Stiff blev hon först involverad i skådespelerskan Tracey Ullmans tillfälliga sångkarriär, kort men ändå framgångsrik, som under några år (1982-85) utspelade sig på just Stiff. Kirsty skrev och producerade flera låtar med Tracey som gav ut sin version av Kirstys "They don't know" på singel. Låten finns också med på Traceys album "You broke my heart in 17 pieces" (1983) där titellåten är skriven och producerad (tillsammans med Gavin Povey) av Kirsty.
   Samarbetet fortsatte även under 1984 när Tracey spelade in "You caught me out", den ovannämnda låten som Kirsty en gång skrev med två killar från Boomtown Rats, som även blev titellåt på Traceys andra Stiff-album. På den skivan finns även hennes tolkning av "Terry" med exakt samma komp och inspelning som Kirsty använde på sin singel. Tracey avslutade sin korta sångkarriär 1985 med bland annat den låten på singel som bara marginellt (81:a) blev mer framgångsrik än Kirsty.
   Men nu gäller det framförallt Kirstys egen version av "Terry", låten där hon i texten berättar för sitt ex hur fantastisk nya pojkvännen Terry är: "You thought you were such a smartie/But Terry knows about karate/There’s other things he’s good at too/Terry’s not a bit like you" och på ett annat ställe i låten sjunger Kirsty att Terry minsann är lika tuff som Marlon Brando.
   Låten har Kirsty både skrivit och producerat tillsammans med Gavin Povey, pianisten som startade i punkgruppen The Edge tillsammans med några Damned-killar och sedan spelade på skivor med Inmates, Jane Aire & the Belvederes och Lew Lewis Senare på 80-talet skulle han framförallt bli känd som musiker (bland annat på Billy Bremners "Bash!") och låtskrivare i rock'n'roll-kretsar.
   Povey spelade dragspel och keyboards med Shakin' Stevens och bidrog också med egna låtar. 1988 blev en av hans låtar, "Did I tell you", en stor hit i Sverige med Jerry Williams och finns även med på albumet "JW" (1989) tillsammans med ytterligare tre Povey-skrivna låtar. Redan när Jerry var i England 1987 för att spela in "One and one"-albumet blev han bekant med låten direkt från Povey som spelade på skivan.
   Mitt Tysklands-pressade exemplar av Kirstys maxisingel innehåller tre låtar där "Terry" finns med i två versioner, dels den konventionella singelvarianten (3:50) och dels den förlängda ommixade versionen (5:15). Omslaget till maxisingeln avslöjar inte att skivan, tillsammans med ordinare singel-b-sidan "Quietly alone", innehåller tre låtar.
   "Quietly alone" är väl en rätt typisk singel-b-sida i sitt traditionella cajunrockstuk men Kirstys text är ännu en gång ett stort dragplåster där hennes berättarkonst är ren och skär engelsk poesi. Så här inleder hon låten:
   Here’s an old jack crooning on my new TV
   So I go out for a quiet drink
   But it costs a packet and it’s such a racket
   That I can’t hear myself think
   There’s a microchip one armed bandit with a screw loose
   A stripper in the corner with a face like thunder
   A terrible band playing "Johnny B Goode"
   So I’d rather go home and stay quietly alone


Låten, med slutsatsen att i det tysta lugnet hemma är det ändå bäst, fortsätter med ytterligare två berättande verser där "Johnny B Goode"-referensen varje gång följs av ett snabbt Chuck Berry-riff på gitarr.
   Efter "Terry" släppte Kirsty den redan omnämnda "A new England"-singeln och avslutade Stiff-samarbetet som soloartist med ytterligare en popdänga, "He's on the beach", som är ännu ett låtskrivarsamarbete mellan MacColl/Povey.

/ Håkan

Martin Håkans nystartade soloprojekt

Postad: 2018-01-08 23:03
Kategori: Folk at Heart



I DET JUST AVSLUTADE FOLK AT HEART 2018 på Scandic Örebro Väst var det en artist jag tyckte spred lite mer glans än de andra: Martin Håkan. Med hjälp av ett tips från en gammal arbetskamrat lockades jag till scenen i Restaurangen på fredagskvällen där Martin uppträdde med sitt elektriska band. Kvällen efter fick jag också uppleva delar av samma band på ett mindre hotellrum. Här har jag samlat mina intryck från båda konserterna.
   Martin Qvarfordt var sångare i The Happy Hippo Family, jag minns tydligt deras album "Monacoville" (2011), som nu har lagt ned verksamheten. Martin satsar numera på ett eget soloprojekt under det lite förbryllande namnet Martin Håkan. Han har alltså skippat sitt efternamn och andranamnet är hans hyllning till sin far.

MARTIN HÅKAN
Folk at Heart/Restaurangen, 6 januari 2018


På scenen stod och satt en liten fantastisk popkvintett. Visserligen är det här ett soloprojekt med Qvarfordt som nästan genomgående skrivit alla låtarna i repertoaren själv. Men kompgruppen bredvid och bakom Martin bidrog med både cello (Maja Molander) och valthorn (Carl Carlsvärd).
   Tillsammans med trummisen Svante Ingberg och basisten George Bandick dekorerade de låtarna med ett personligt sound utöver det vanliga där både utsökta popmelodier och känsliga ballader tillhörde repertoaren.
   Öppningen på konserten var närmast en popexplosion som jag vill jämföra med Beatles i brist på något mer fantasirikt. I den sex låtar långa konsertrepertoaren fanns alltså både pop och ballader där duetten med Maja, "Stay the night", stod ut i den varierade låtlistan.
   Förutom låten "Pretty love", skriven tillsammans med Happy Hippo-kompisarna Timmy Bjärnebro och Rickard Andersson, har Martin skrivit alla låtarna själv.

Follow footsteps
For New York
Is this it?
Tokyo
Stay the night
Pretty love


MARTIN HÅKAN
Folk at Heart/Hotellrum 116 (Parkfesten)


Till den lite mer spontant anspråkslösa konserten i hotellrummet hade Martin plockat fram den akustiska gitarren, välstämd och med en ypperlig klang. Framförandet, som vi fick njuta av på lite närmare håll, blev överlag ett avslappnat möte mellan publik och artist med några strofer allsång som krydda på den sedan ett dygn tillbaka välkända repertoaren.
   "Follow footsteps", som flyttats längre bak i låtordningen, hade akustiskt inte samma klockrena hitsound men var melodiskt lika innerlig och gjorde konsertstunden i hotellrummet till en stark upplevelse.

For New York
Is this it?
Stay the night
Tokyo
Follow footsteps
Pretty love

Samtliga bilder: Carina Österling.

/ Håkan

Bäst på Folk at Heart 2018

Postad: 2018-01-08 10:08
Kategori: Folk at Heart

EFTER TVÅ INTENSIVA DYGN PÅ HOTELLFESTIVALEN Folk at Heart följt av en vilodag är jag redo att rangordna mina upplevelser på både de stora scenerna och i de mindre hotellrummen. Strax unde de fem bästa hamnade Ad Hoc-orkestern, Åstaden Light, Westmannafolk, Rivertown Blues och Melpa-Jockes Jam Club.

1. MARTIN HÅKAN, Restaurangen Fredag 19:10

Martin (med andranamnet Håkan och efternamnet Qvarfordt) hade ett fång fantastiska och varierade poplåtar i sin repertoar. Och med musikalisk uppbackning av både en cello (Maja Molander) och valthorn (Carl Carlsvärd) blev det en garanterat personlig och stark konsert.

2. BIANCA DE LEON, Folk at Heart-rummet Fredag 23:50

Austin-tjejen Bianca kunde verkligen engagera i det lilla hotellrummet med bara en akustisk gitarr och personlig röst till komp. Både hennes sånger och långa mellansnack hade något att förmedla.

3. ONE LITTLE MOUNTAIN, Restaurangen Lördag 21:40

Poprock som växte för varje låt. Mattias Bergstedts grupp är en tajt kombo som lyfte arrangemangen på de snillrikt skrivna låtarna.

4. LES GORDONS, Restaurangen Lördag 20:00

Knappast i närheten av folkmusik men energin hos det här bandet, sångaren Jonathan Renström & Co, är verkligen en fröjd att uppleva live. Vid något tillfälle under helgen kallade jag deras musik för Motownpop och visst har de en repertoar fylld med starka hitlåtar.

5. DSH5, Restaurangen Lördag 20:50
Alla bilder: Carina ÖsterlingDen här sextetten sviker aldrig live men vid fredagskvällens konsert på samma plats var ljudet lite för överstyrt. Men de tog revansch på lördagskvällen inför en rekordstor publik. Med en numera märkbart uppdaterad repertoar blev konserten fylld med höjdpunkter.

/ Håkan

Rockades friskt på Folk at Heart

Postad: 2018-01-07 20:49
Kategori: Folk at Heart




Les Gordons.


One Little Mountain.


Martin Håkan (Qvarfordt).


Alla bilder: Carina ÖsterlingBianca De Leon.

FOLK AT HEART 2018 BLEV INGET "same procedure as last year". Byte av festivalplats blev både förbryllande och en spännande nytändning. Nya lokaliteter gav visserligen prov på att rutinerna bör vara på hugget och inledningsvis kändes hela hotellet som ett virrvarr av samlingslokaler, bar, restaurang och våningsplan. Men det var inget hinder till att utveckla konceptet med levande folkmusik i alla dess former. Och gränserna för vad som är folkmusik tror jag blev än mer vidlyftiga under dessa två dygn på Scandic Örebro Väst som hotellet officiellt heter.
   Jag minns festivalgeneralen Anders Damberg förklara 2014, när Folk at Heart startade, när han fick frågan vad som är folkmusik och beskrev genren att det är all musik som kan framföras akustiskt. Jag tror inte förklaringen håller idag när årets festival ska sammanfattas men å andra är väl utveckling ett friskhetstecken.
   Själv hamnade jag på lördagskvällen framför den scen som jag redan på eftermiddagen hotade och lovade att besöka, Restaurangen. Just på den scenen kunde jag under flera timmar, med tre på varandra följande band, njuta av levande musik som jag knappast kan beskriva som varken traditionell eller allmänt folkmusikrelaterad. I drygt två timmar rockade det friskt från resturangenscenen och genremässigt var det mer rock än folkmusik som regerade.
   Precis som min tidigare planering hade formulerat framtiden för lördagskvällen var det Les Gordons som sparkade igång rocktemat för kvällen. En delvis specialsättning av bandet, med inlånad trummis och basist, gav ändå rock- och popenergin ett ansikte med sin Motownpop och melodiska rocklåtar. Starten blev något försenad och jag fick för några minuter en otäck deja vu i huvudet när bandets Live at Heart-konsert 2015 blev förkortad till häften på grund av tekniska problem. Den här gången blev avbrottet kortare och den charmiga och ofta intensivt levande poprockmusiken fick flöda fritt under en halvtimme. I en repertoar fylld av starka låtar, av vilka många ingår på kommande albumet som enligt uppgift släpps i mars/april i vår, som avslutades med Melodifestivalbidraget "Bound to fall".
   Energin på Restaurangscenen blev inte mindre tydlig under DSH5:s lördagsframträdande som inte stördes av den nästan punklarmiga volymen kvällen innan. Nu hade festivalpubliken mött upp i sin helhet och det var verkligen fullsatt i den långsmala lokalen vilket givetvis inspirerade bandet att bjuda på det bästa från förra albumet och godbitarna från den kommande "Rädda världen"-albumet som släpps om en månad. Ljudet var den här kvällen som sagt exemplariskt och Lennart Hessels mandolin framträdde i hela sin prakt. Många nya ännu så länge outgivna låtar lovade gott inför nya skivan där avslutningslåten "För den förbannade kärlekens skull" är en kommande hit.
   Nästa rockinspirerade band var One Little Mountain, Mattias Bergstedts band, som jag nu helt accepterar vara ett levande poprockband, och inte någon tillfällig soloutflykt. Dramatiskt välskrivna låtar som live verkligen levererar både energi och melodi. Mattias närvaro på scen tillförde konserten en massa energi och självklar pondus.
   Det påföljande bandet på samma scen, Åstaden Light, hade ingen avundsvärd roll med sin huvudsakligen akustiska sättning men jag blev lite imponerad av både låtar, sound och arrangemang där den akustiska gitarristen på vänster sida, Pelle Forss, var suveränt duktig på sitt instrument. Lite gammaldags progg framträdde i texterna men där fanns också både charm, distans och humor.
   Dessvärre var vi tvingade att lämna Åstaden Lights konsert i förtid för att inte missa kvällens första hotellrumsspelning där Martin Håkan uppträdde. Han, med efternamnet Qvarfordt, och hans band hade kvällen innan imponerat stort med sin elektriska poprock på en stor scen och nu fanns det en chans att njuta av materialet på närmare håll. Tillsammans med cellospelaren Maja Molander och valhornsspelaren Carl Carlsvärd blev det en innerligt tillbakalutad men repertoarmässigt stark upplevelse. Tillsammans med publiken i det lilla hotellrummet lyckades Martin fånga en närmast magisk känsla med sitt välskrivna material och en ambition att bjuda in publiken för att bidra i låtarna.
   Tidigare på kvällen fick jag chansen att återknyta kontakten med Austin-tjejen Bianca De Leon och hennes detaljerade historier till låttexter. För kvällen något sjuk men hon kämpade på i en halvtimme med lite kortare mellansnack men fortfarande en väldigt stark americana-inspirerad repertoar.
   Folk at Heart bjuder av naturliga skäl på en otrolig bred definition av folkmusik, ibland gränsöverskridande men också en blandning av både modern, experimentell och traditionell stil. Vi avslutade lördagsnatten och därmed också hela festivalen med Melpa- Jockes Jam Club som jag utan rekommendation från andra festivalbesökare säkert hade missat. Två fioler, en nyckelharpa, akustisk gitarr, percussion och elbas(!) kanske låter förutsägbart på pappret men tillsammans med ledaren Jocke Gradins introduktion blev det en väldig trivsam halvtimme i ett trångt hotellrum.

/ Håkan

Kan lördagskvällen bli lika spontan?

Postad: 2018-01-06 16:00
Kategori: Folk at Heart



Foto: Anders ErkmanLes Gordons gör entré på årets Folk at Heart.

EFTER MIN LILLA KLAGOLÅT IGÅR, NÄR JAG uppmärksammade att spridda konsertstarter på Folk at Heart gör planeringen lite påfrestande, känner jag mig nu lite mer redo att greppa lördagsprogrammet. Dels är det positivt att hålla i det snygga officiella programbladet och dels återfinns det några intressanta programpunkter även ikväll. Efter att ha känt på atmosfären på fredagskvällen, fått värdefulla tips från andra festivalbesökare och ryktesvägen blivit rekommenderad artister finns det många artister att tipsa om i det digra festivalprogrammet
Det ser på förhand ut som mycket ännu en gång kommer att utspela sig i Restaurangen på Scandic Väst där Les Gordons (kända från Melodifestivalen - ironi!) och One Little Mountain gör entré på årets Folk at Heart.
   Banden spelar före och efter återkommande DSH5 och det kan ännu en gång bli stor koncentration kring en och samma scen flera timmar i rad. Den sittningen kan för övrigt komma att förlängas med Åstaden Light, som jag misstänker är en lättare och kanske mindre elektrisk variant på Åstadens Poporkester.
   Den sviten av konserter kan dock mycket väl komma att brytas av EQV som uppträder tio minuter efter DSH5-starten i en annan lokal (Wadköping). Gruppen, som tidigare var kända under namnet Esse Quam Videri, är aktuella med ett nytt album, "Untold stories" släpps 24 januari. Jag råkar redan ha hört hela skivan och kan rekommendera både bandet och skivan. Spännande och klangrik folkpop och jag hoppas att bandet har med sig sina udda instrument på scen.
   I övrigt finns det under lördagskvällen återigen flera möjligheter att få uppleva den genreöverskridande teaterpjäsen Dance of the Forest som gjorde ett sent framträdande igår kväll. Nu finns det chans att både tidigt (kl 17:00) och sent (kl 22:50) uppleva den uppmärksammade föreställningen.
   En annan intressant programpunkt är rapparen/sångaren Fredrik "Osten Af" Engströms möte med Dimpker Brothers, ett samarbete som pågått några år och har blivit en spännande kombination. Dock krockar de klockrent (20:00) med Les Gordons enda uppträdande i stor lokal...
   Ibland kan gruppnamn vara både fascinerande intressanta och förbryllande. Melpa-Jockes Jam Club tillhör på pappret dessvärre den senare kategorin men från en sedvanligt säker källa har jag hört enbart positiva omdömen om deras folkmusikaliska sound. Och gårdagens mycket fina framträdande av Austin-tjejen Bianca de Leon lockar till nytt besök. Liksom Martin Håkans imponerande uppträdande på Restaurangen igår kväll. Han återvänder ikväll i mindre lokaler med också lite mindre arrangemang. Rekommenderas!
   Men som vanligt på Folk at Heart finns det många möjligheter och chanser att se och höra festivalartisterna/grupperna i tolv olika hotellrum under natten, från 23:00 till bortåt 3:00 på söndagsmorgonen.
   Imorgon kommer en omfattande sammanfattning av hela Folk at Heart på Håkans Pop.

/ Håkan

Rekommendationer är ett måste

Postad: 2018-01-06 14:54
Kategori: Folk at Heart




Martin Håkan Qvarfordt med band.


Ad Hoc-orkestern.

Alla bilder: Carina ÖsterlingKarl Brothers.

UTAN TIPS FUNGERAR INTE FOLK AT HEART. Jag får frågor - och frågor. Folk vill ha tips och rekommendationer om artister på Folk at Heart. Jag krockar hela tiden med människor som har sådana önskemål. Men jag vet ofta inte mer än de som frågar - ofta mindre. Därför sitter vi på restaurangen och undrar vad som ska hända efter maten och väljer mellan Deborah Henriksson och ingenting annat när en gammal arbetskamrat springer förbi och slänger ur sig att "Martin Håkan måste du se". Han nämner Happy Hippo Family i förbifarten och jag lägger i mitt sargade minne ihop att sångaren i Martin Qvarfordt känner jag igen och vi drar oss till den konserten vars scen befinner sig på samma restaurang vi sitter på fast lite längre bort.
   Bakom de tämligen anonyma förnamnen Martin och Håkan hittar vi på scen en liten fantastisk popkvintett. Visserligen är det här ett soloprojekt med Qvarfordt men gruppen bidrar med både cello och valthorn för att smycka ut låtarna till något personligt utöver det vanliga där både utsökta popmelodier och känsliga ballader tillhör repertoaren.
   Efter en liten konstpaus, en mycket viktig detalj på festivalarrangemanget, var vi djärva nog att lyssna på Karl Brothers, en duo av ganska avancerad avantgarde musik på repertoaren. Det är verkligen inte min kopp te när det gäller musik men i en mycket liten dos, nästan mikroskopisk liten, blev det ändå intressant. Unikt att få uppleva två människor på "scen" där en spelar sopransax och en spelar på ett antal snäckor(!) och de har uppenbart inte kommit överens om vilken melodi de ska spela. Det kallas väl friform och jazz ligger mig närmast att jämföra med. OK, en hyfsad upplevelse och ett skönt avbrott bland en massa andra musikupplevelser på Folk at Heart.
   Sedan kom det som alltid lysande ögonblicket när Ad Hoc-orkestern skulle spela. Andreas Svensson, dragspelaren i bandet och tillika festivalgeneral för hela Folk at Heart, hade inte koll var han skulle spela. Men missförståndet slutade lyckligt och det för kvällen förstärkta bandet, med kanadensaren Graham Lindsey, drog snart igång sina mustiga folkmusiklåtar där en majoritet av materialet faktiskt är skrivet av dom själva och inte taget från en gammalmodig och evig tradition hundra år tillbaka. Ett sug, en energi som är andlöst imponerande varje gång jag hör orkestern.
   Vi hoppade invigningstalet med landshövdingen Maria Larsson men jag sprang på henne vid flera tillfällen vid olika konsertscener senare på kvällen.
   Efter ytterligare en liten paus hamnade vi på Rivertown Blues konsert. Ett band, två tjejer, två killar, som inte spelar utpräglad blues utan mer soulinriktad och starkt känslostark pop med en kraftfull kvinnlig röst längst fram. En överraskning.
   Följdes på samma scen på ett lite mer vuxnare Dimpker Brothers som lämnat de sprittande poplåtarna bakom sig och nu spelade och sjöng mer känslosamt material. I alla full under de inledande minuterna som vi hann bevista innan jag drog till ett hotellrum där Austin-tjejen Bianca De Leon med sin akustiska gitarr presenterade otroliga intressanta historier i både mellansnack och låttexter. Rena anekdoter av hög kvalité och musikaliskt var det inte mindre intressant.
   DSH5 (jag behöver väl inte påminna om bokstavs- och sifferkombinationen numera står för David Södergrens Hot Five), hade krämat på volymen ordentligt för att bli fredagskvällens rockigaste inslag på Folk at Heart. Numera är det inte längre någon överraskning att Karin Wistrand gick upp och sjöng "Söders ros" med bandet men det är fortfarande lika underhållande. Ett antal nya låtar i scenrepertoaren kändes upplyftande för ett band som aldrig sviker på scen.
   Timmen var så dags sen och vi fick då en sista nyck för att se om det där Bongo Band (se höger) skulle få plats i hotellrum 132. De lyckades men vi kunde bara räkna till sju trummor och en dansös och ett helvetiskt bankande på bongotrummor. En sorts suggestiv energi i sjok som aldrig ville ta slut så vårt eget hotellrum blev räddningen där JVM-finalen precis hade inletts.

/ Håkan

"Välkommen till Örebro"

Postad: 2018-01-05 17:28
Kategori: Folk at Heart






Karin Wistrand är lite orolig för hur 15 bongospelare ska få plats i hennes hotellrum.

DET VAR EN LÅNG VÄG TILL ÅRETS FOLK AT HEART. Årets upplaga av musikfestivalen, som i sin helhet utspelar sig på ett hotell, har flyttat från det centralt belägna Scandic Grand till Scandic Örebro Väst. Det som tidigare var en 15 minuter lång promenad, från hemmet till hotellreceptionen, har nu förvandlats till en enorm resa med stadsbuss (9), 10 minuters promenad från busshållplats till hotellet och från rummet (341) har vi utsikt mot McDonalds och en ström av fordon passerar på genomfartsmotorvägen på vänster sida.
   Det är onekligen en tid i förändring och en stadstradition som flyttat från city. Då var det tämligen naturligt att i receptionen på hotellet mötas av festivalgeneralen Andreas Svensson som på sin klingande dialekt förkunnade "Välkommen till Örebro". Det var precis så det kändes efter den äventyrliga resan västerut för att landa i ett hotellrum. Turist i sin egen stad med andra ord.
   Ingenting utanför hotellet skvallrade om att en femårig festivaltradition som Folk at Heart höll på att ladda upp för levande musik oavbrutet i nästan två dygn. Men framför oss i hotellreceptionen stod David Södergren, ledare och sångare i DSH5, och checkade in vilket gav en förklaring att det nog så småningom skulle bli musikaliska aktiviteter i detta på ytan ganska tråkiga hus.
   Själv sitter jag och skriver det här på fredag eftermiddag och det är nästan tre timmar till festivalstart. Och jag har just blivit medveten om att jag missar den första planerade konserten (Irish Dew) då första lediga klockslag i restaurangen var 17:45.
   Efter rekognicering i hotellets lokaler, tre samlingslokaler på bottenvåning (som de av någon anledning kallar 1:a vån...) och tre lokaler på 2:a våningen, där bar och restaurang är beläget), börjar det klarna inför kvällens övningar.
   Från kl 23 är det spelningar i hotellrum som gäller och vi fick en förhandstipp i rum 132 (Medborgarskolan) där Karin Wistrand och Benke Wahlstedt är värdar. Just nu alldeles tomt men runt halv två i natt ska 15 bongospelare i Bongo Band trängas i det utrymmet. Förhoppningsvis tillsammans med lite publik.
   En våning upp i Loungen håller ljudteknikern Silja på och brottas med teknik, strejkande mikrofoner och annat för att allt ska fungera kl 18 när Irish Dew intar scenen.



/ Håkan

Mardröm att planera mitt festivalprogram

Postad: 2018-01-05 07:57
Kategori: Folk at Heart




Delar av lördagsprogrammet på Folk at Heart 2018.

DEN STORA AMBITIONEN ATT FÖRBEREDA sig minutiöst, analysera festivalprogrammet, än så länge hemsidesvarianten, noggrant och därefter planera kvällen och natten detaljerat är bara en önskedröm. Samma dröm har förföljt mig och försökt övertyga mig varje gång sedan Live at Heart startade 2010 och samma omöjliga ekvation har påverkat planeringen inför varje Folk at Heart sedan 2014. Och i det senare fallet tillkommer det praktiska problemet när konserterna på olika håll tidsmässigt lappar över varandra.
   Rent logistiskt är Folk at Heart naturligtvis en våt dröm när man kan få uppleva en hel musikfestival innanför samma ytterväggar men som sagt: Kvällens starttider för de olika konserterna i de olika lokalerna är väldigt spridda och kommer att skapa en viss spontan, rörlig och rörig inramning på första festivalkvällen.
   Såvida festivalbesökaren inte väljer att stanna i samma lokal på konsert efter konsert. Blir det scenariot för mig personligen ikväll lär jag fastna i Restaurangen efter landshövdingens invigningstal och sedan avnjuta tre konserter på raken med Rivertown Blues, Dimpker Brothers och DSH5 (bild höger).
   Men jag kommer nog tveka inför det strikta schemat med tanke på att jag då kommer att missa Buckliga Boots och festivalens kanske mest spännande programpunkt, African-Israeli Stage, där teater kommer att göra entré på det ofta gränsöverskridande Folk at Heart. Föreställningen heter Dance of the Forest och spelas av fyra skådespelare från Israel och Palestina. En 40 minuter lång pjäs, fylld av politisk satir, som kommer att framföras på hebreiska men dialogen projiceras på svenska.
   Den pjäsen framförs en timme innan midnatt ikväll. Det finns också några andra programpunkter tidigare på kvällen som kräver mitt intresse. Tänkte nog inleda hela festivalen med lite irländsk folkmusik, Irish Dew, och har också blivit tipsad om duon Karl Brothers men jag kommer framförallt inte missa min numera stadiga festivalpunkt, Ad Hoc-orkestern, strax innan invigningen.
   I övrigt kommer jag nog, enligt den tidigare beskrivningen, uppleva den första festivalkvällen lite wild and crazy och hoppa in och ut på konserter allt efter spontant tycke och smak.
   Jag har ägnat större delen av den här texten åt kvällsprogrammet men det finns som vanligt chans att se och höra festivalartisterna/grupperna i tolv olika hotellrum, med spektakulära namn som Room Of The Zonkey, Fans Of Otherwise och Old Folks Meet New Folks, under nattsejouren som inleds kl 23:00. Då har bara två av de sex större kvällsscenerna stängt verksamheten. Det blir alltså under några timmar än fler uppenbara krockar mellan konserter och artister som jag inledningsvis flaggade för...
   Planeringen inför lördagskvällens program lär jag återkomma till imorgon.
   Välkommen förresten till femte upplagan av Folk at Heart!

/ Håkan

Dags för femte upplagan av Folk at Heart

Postad: 2018-01-04 07:58
Kategori: Folk at Heart




Två dygn av folkmusik i alla dess former väntar.

NYTT ÅR OCH SOM VANLIGT NYA FRÄSCHA UPPLEVELSER i sikte. 2018 startar traditionsenligt i januari med Folk at Heart, musikfestivalen som arrangeras på ett hotell i Örebro under två dygn (5-6 januari). Festivalen firar fem år och Håkans Pop är som vanligt på plats, den här gången på Scandic Väst, och ska i möjligaste mån försöka rapportera om all slags musik och övriga upplevelser från både stora lokaler och små hotellrum.
   72 olika band och artister är anmälda till årets festival vilket betyder att jag omöjligt kommer att kunna leverera en heltäckande festivalrapportering men ändå finns en ambition att presentera både smått och gott i ett oplanerat flöde. Jag har ännu inte bekantat mig med årets festivalprogram men ska de närmaste dagarna försöka analysera och därefter möjligtvis kunna ge tips och råd på artister och grupper ur det stora utbudet.
   Folk at Heart, som startade 2014, arrangeras alltså för femte gången. Efter fyra mer eller mindre framgångsrika festivaler på Scandic Grand i det centrala Örebro har årets upplaga tvingats flytta till Scandic Väst i de västra delarna av Örebro. Ny miljö, nya lokaler och förhoppningsvis nya spännande musikupplevelser.
   Det finns i sammanhanget anledning att blicka tillbaka på tidigare Folk at Heart-festivaler. Ni hittar ett stort antal texter under kategorin "Folk at Heart" i spalten till höger men jag ska ändå försöka mig på en lite kortare sammanfattning av mina egna upplevelser.
   I min första text inför premiären Folk at Heart 2014 hade jag förhoppningar om både en bättre värld och en spännande festival med nya grepp. Med facit i hand, fyra år senare, kan vi konstatera att önskemålen bara till hälften gick i uppfyllelse. Medan terrorn under de senaste åren har satt klorna i västvärlden har Folk at Heart växt, populariteten har ökat och blivit en stadigt återkommande följetong och tradition.

Folk at Heart 2014
Första hotellfestivalen var givetvis på förhand ett vågat och djärvt experiment som slutade lyckligt. Festivalförebilden var amerikansk, Folk Alliance, men där över var det ett branschevent vars koncept arrangörerna Anders Damberg och Andreas Svensson tog till Sverige och på svensk mark förädlade till en stor och allmän publiksuccé. Redan på fredagskvällen strömmade folk till premiären och på lördagskvällen konstaterades fullsatt och lapp på luckan.
   Musikaliskt var succén inte mindre. Mer eller mindre etablerade artister, Skånes Richard Lindgren, Mathias Lilja (bild höger), Tullamore Brothers och Niclas Ekholm, trängdes med kommande stjärnor som Mathilda Wahlstedt, Meadows (då under namnet Meadows Ever Bleeding) och Mohlavyr. Men vart har grupperna Country Of Origin och Bafoons, som jag upplevde i trånga hotellrum och spådde en lysande framtid, tagit vägen?
   Bland andra föredömliga minnen från den första Folk at Heart-festivalen är den från hösten innan albumdebuterande gruppen Bagari-Hayes Project och den onekligen överraskande ukuleleorkestern från Fagersta, F*UK.

Folk at Heart 2015

Redan på festivalens andra år var Folk at Heart ett etablerat begrepp som lockade både artister och branschfolk. Representanter för det skånska skivbolaget Rootsy var exempelvis troget på plats under festivalens första år och jag fick 2015 nöjet att avnjuta flera av deras artister, Richard Lindgren var tillbaka och spännande artister som Shoutin' Red (bild vänster) och Basko Believes bjöd på unika framträdanden.
   Rootsy hade också öppna ögon och öron för andra festivalartister. 2014 fastnade de för både Mathias Lilja och Six String Yada och i båda fallen resulterade det i album. 2015 växte ett Rootsy-intresse fram för David Södergrens Hot Five, som premiärspelade på det årets festival, men något riktigt samarbete blev det aldrig. För min egen del såg jag kanske gruppen, som numera går under namnet DSH5 (och finns med i årets festivalprogram), och Lindgren lite för många gånger det året för att kunna upptäcka festivalens bredd och variation på allvar.

Folk at Heart 2016
Samtidigt som utbudet alltid är enormt på Folk at Heart dras jag ibland med i festivalens lättsamma feelgood-känsla där kända (och bra) namn lockar mer än okända. Jag försökte 2016 revanschera mitt torftiga festivalurval från året tidigare men kunde naturligtvis inte motstå Shoutin' Red, Olle Unenge, Mathilda Wahlstedt (bild höger) och Södergens band ännu en gång.
   Men fick också nya favoriter i Roanokeans, de tre välsjungande Örebrokillarna, och Dimpker Brothers glada popmusik. Ad Hoc-Orkestern hade jag missat i två år och fick nu äntligen uppleva alldeles fantastiskt svängande folkmusik på fioler, ståbas, dragspel och banjo med festivalgeneralen Andreas Svensson i spetsen. Då förstod jag att jag aldrig mer ville missa denna vällustiga musikupplevelse.


Ad Hoc-Orkestern presenterar sprudlande svängig folkmusik.

Folk at Heart 2017
Under festivalen förra året tog jag mig i kragen och lät huvudsakligen det okända styra valet av konserter och fick därmed många nya favoriter och spännande upplevelser. Amerikanen Billie Gant var nog festivalens mest rutinerade namn medan Det Är Kärlek, Count Vaseline, David Tallroth och Sébastien Dubé (i olika konstellationer) framförde musik som jag inte brukar lyssna på till vardags.
   Folkmusiken ska enligt festivalen vara dominerande men One Little Mountain, Roanokeans-medlemmen Mattias Bergstedts grupp, var nog det rockigaste och mest elektriska jag har upplevt under åren på Folk at Heart. Kanske i konkurrens med redan nämnda DSH5 fast där förekommer både mandolin och dragspel i arrangemangen. Den här gången fick jag uppleva Karin Wistrand göra ett överraskande inhopp på gruppens konsert.
   Det blev en minst sagt händelserik Folk at Heart-upplaga där festivaldebutanterna Majornas 3dje Rote invaderade hela mitt hjärta med sin genuina folkmusik och ofta originalskrivna repertoar. En kvartett som i mitt huvud symboliserar Folk at Hearts hela programidé i ett enda andetag: Folkmusik, originalitet och gott humör.

/ Håkan

Kan bli årets största comeback!

Postad: 2018-01-02 07:59
Kategori: Blogg



DEN STORA NYHETEN BLEV TILL EN LITEN NOTIS några veckor innan jul. Under 2018 är Wilmer X tillbaka och det kan bli årets största comeback. Meddelandet från gruppen via Nisse Hellberg: För sju år sedan gjorde Wilmer X sin 999:e konsert i ordningen. Och där kan man ju inte gärna lämna räkneverket! Så lördagen den 9 juni firar detta kultband sitt 40-årsjubileum genom att göra sin 1000:e konsert - på Sweden Rock Festival!
   Det känns visserligen som ett ultrakonstruerat faktum där den magiska siffran i sammanhanget nästan känns för bra för att vara sann men nyheten kvarstår. Efter Sweden Rock-äventyret ska gruppen göra en turné runt Sverige, datum ska presenteras inom kort.
   Det här är tydligen ett spännande projekt även för Nisse Hellberg. På Facebook, två dagar innan det officiella beskedet om Wilmer X:s återkomst, skrev han: "Sanningens minut är mycket nära nu" illustrerat med en suddig bild på fyra människor och i förgrunden ett forntidsdjur (figuren från omslaget till "Under hot").
   Den stilsäkert snygga kolorerade affischen (se ovan) visar upp fyra Wilmer X-medlemmar, munspelaren Jalle Lorensson, basisten Thomas Holst, Nisse Hellberg och trummisen Sticky Bomb. Men uppgifter vill göra gällande att även gitarristen Janne Lindén. Det gör gruppkonstellationen identisk med det band som gav ut sitt sista/senaste(?) album "13 våningar upp" 2005 som följdes upp med en turné.
   Efter framgångsrika år på 80- och 90-talet slutade bandet att spela ihop 2005. 2010 gjorde bandet comeback med en spelning på Citytunnelinvingningen i Malmö. Och året efter gjorde bandet en turné, den första på sex år. Men de senaste sju åren har de inte gjort något väsen av sig alls. Sångaren Nisse Hellberg har istället satsat på soloprojekt.

DEN OERHÖRT INSPIRERANDE NYHETEN FÅR MIG att titta tillbaka på mina egna upplevelser i ämnet. Främst är det livekonserterna på 80-talet, men också efterkonstruerade skriverier på Håkans Pop plus ett antal besökta Nisse Hellberg-konserter under de senaste tolv åren.
   Dessvärre existerar de gamla skivrecensionerna bara i det gamla tidningsklippsarkivet och kan inte länkas på sedvanligt sätt men det finns åtskilliga texter på Håkans Pop där man kan blicka tillbaka på ett Sverige när Wilmer X regerade både på scen och skiva.
   20 november 1984 upplevde jag Wilmer X på konsert första gången, på Rockmagasinet i Örebro. Tyvärr finns ingen recension tillgänglig. Vid bandets tre följande Örebro-besök, 1985, 1986 (13 mars och 19 november), var spelplatsen densamma.
   Sedan kom Wilmer X att dyka upp på olika platser i staden. På Valborgmässoafton 1987 spelade de på Contan, en kväll jag ägnade mer åt fest än koncentrerat recenserande. 1988 (Strömpis), 1989 (Café Oscar) och 1993 (Strömpis) var jag dock på plats med recensionsblocket.
   1995 gjorde jag en utflykt till Karlskoga och festivalen Stranddagarna för att uppleva en konsert med Wilmer X. Även de två följande spelningarna med bandet, 1998 och 2000, var så kallade festivalspelningar. Konserten under 2005-turnén genomfördes dock på Conventum Club 700 i Örebro.
   Från 2006 var det konserter med Nisse Hellberg som soloartist som lockade mest. 2006 var han tillsammans med Mats Ronander gästartist i Refreshments julshow "Rock'n'roll X-mas". Och på sommaren 2007 agerade Hellberg med band uppvärmare till Chuck Berry .
   Jag såg Hellberg med band i Skövde 2009, på Buddy Holly Bar i Örebro 2010, på Nalen i Stockholm 2011, utomhus i Stadsträdgården, Örebro 2015, som gästartist på Packmopedsturnén sommaren 2015 och på East West Sushi våren 2017.

SEDAN HAR VI ALLA TEXTER PÅ HÅKANS POP som handlar om skivor i en eller annan form med både Nisse och Wilmer X:
   Den snart 20 år gamla "Primitiv" recenserade jag i Nerikes Allehanda en vårdag 1998 och jag utsåg den sedan till det Årets bästa svenska album och en låt från skivan ("En liten bit mer av oss två") hamnade på min lista Årets låtar 1998.
   Även nästa Wilmer X-album, "Silver" (2000), hamnade på årsbästalistan. (Och långt senare hamnade "Silver" på mina lista över hela 00-talets bästa skivor. Tänka sig att även "Lyckliga hundar" hamnade på årsbästalistan 2003. Två år senare hamnade även bandets "13 våningar upp"-album (2005) på årsbästalistan.
   I min följetong om 80-talets bästa album fanns givetvis "Under hot" med och även den skivan hamnade bland 1986 års bästa skivor vilket även hände 1985 och 1988.
   Vilket även hände flera senare Wilmer X-skivor på 90-talet, 1991 ("Mambo feber") och 1993.
   Jag har även recenserat Nisse Hellbergs soloalbum "En modern man" (2009) och vi ska i sammanhanget imnte heller glömma hans lilla stickspår 2014 som medlem i den hårt rockande kvartetten Bo-Dogs vars album "Bad bad dog" tveklöst hamnade på en tredjeplats bland det årets svenska album.
   Samma år recenserade jag den mycket underhållande biografin "Historien om Nisse Hellberg & Wilmer X".
   Säsongen 2014/15 på Håkans Pop gjorde jag en inventering bland alla mina cd-boxar och när listan nådde förstaplatsen i maj 2015 var det Wilmer X:s box "Arkiv X" som var bäst. Passade i samband med den utnämningen att uppmärksamma bandets cover-ep-hyllning till Elvis Presley.
   I den just nu pågående följetongen på Håkans Pop, där jag uppmärksammar mina maxi-singel-favoriter, skrev jag för några månader sedan om "Teknikens under".

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (402)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (227)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (111)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Januari 2018 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31        

Lennart Ahlgren 5/12: Gjorde de fler turnéer? För jag vill minnas att jag såg de i Lund men då var äve...

Lars Kärrbäck 1/12: Är det inte dags att göra en diskografi om Anne-Lie och Extra. Många intressanta...

Ingrid 23/11: Var på denna konsert och i min minnesbild kommer Franz Bekerlee in och spelar so...

Jan Wallin 12/11: MIn favoritgrupp Golden Earring, spelade på sitt mest kända album Moontan låten ...

Britt Beck 7/11: Din recension var ypperlig. Målerisk och saklig. Du fångade verkligen stämningen...

Perre 23/10: Hej Håkan, låten är ju en riktig klassiker vilket sammträffande. Läser just n...

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

per 5/10: Hej! Jag försöker hitta en digital version av en inspelning från Clashs konsert...

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.