Blogginlägg från december, 2007

“Ding dong”

Postad: 2007-12-31 16:00
Kategori: Jul

   Ring out the old
   Ring in the new
   Ring out the false
   Ring in the true


Ja, kan det sägas tydligare, enklare och mer berättigat just idag? Knappast. Det här är George Harrisons bidrag till listan med klassiska nyårslåtar. En tämligen lågprofilerad låt med simpla rim och en melodi som inte är speciellt komplicerad. Ändå accepteras den som en fullödig Harrison-komposition och blev exempelvis hans fjärde singel när den gavs ut lagom till julen 1974.
   Men George började skriva låten redan året innan. Men den har inget gemensamt med Lasse Berghagens schlagerfestivalbidrag ”Ding-dong” från det året. Om nu någon, till äventyrs, trodde det.
   Inspirerad av två av 1973 års mest uppmärksammade jullåtar i England, Wizzards ”I wish it could be Christmas every day” och Slades ”Merry X-mas everybody”. I november hade han slutfört demon med akustiska gitarrer, trummor, bas och piano och han tänkte sig en slutlig mix som skulle påminna om Phil Spectors berömda Wall of Sound-arrangemang.
   Men George kom att producera inspelningen själv. Med två gitarrister, Alvin Lee och Mick Jones, förutom han själv. Där de dubbla trummisarna (Ringo Starr och Jim Keltner) och saxofonen (Tom Scott)lät mycket Wizzard och den distade fuzzgitarren påminde om Slade.
   Låten spelades in mellan september och oktober 1974. Texten var inspirerad av graveringar i väggen på Georges Henley-on-Thames-hus, Friars Park, som byggdes av Sir Frankie Crisp. Där stod det ”Ring in the new, ring out the old” och det var många år senare som George förstod att texten passade till en låt.
   ”Ding dong” kom att bli första singel från det kommande albumet ”Dark horse”. Singeln släpptes 6 december medan albumet kom först 20 december 1974. Och då hade låten plötsligt fått den längre titeln ”Ding dong, ding dong”.
   George Harrison kritiserades mycket för den här låten, främst textmässigt. För dess enkla budskap, ännu simplare rim och beskrevs överlag som en bagatell i hans diskografi. Ändå innehöll texten några tänkvärda textrader om idag, imorgon och igår:
   Yesterday, today was tomorrow
   And tomorrow, today will be yesterday


George Harrison förhoppning var att "Ding dong" skulle bli en stark konkurrent till John Lennons "Happy X-mas (war is over)" som stor nyårslåt. Med facit i hand vet vi att så inte blev fallet. Ändå tycker jag "Ding dong" i sin anspråkslösa form är en trevlig bagatell, ingen klassiker förvisso men för bra för att helt glömmas bort.

/ Håkan

Året som gått, tack för allt och alla

Postad: 2007-12-30 12:06
Kategori: Blogg

Det har varit ett fantastiskt år, som vanligt. Kanske inte det bästa musikaliska året i mannaminne men ändå stundtals tillräckligt starkt för att 2007 ska kunna personifieras via, exempelvis, så underbart heliga skivor som Nick Lowes ”At my age”, Peter LeMarcs ”Kärlek i tystnadens tid” och Robert Plant/Alison Krauss ”Raising sand”. Det räcker långt.
   Sedan är 2007 mitt första totala år på nätet. En gränslös upplevelse, bara det. Först med Kollegiet.nu och sedan på en alldeles egen adress i cybervärlden. En sida som innehållsmässigt växt enormt, utrymmet bara ökar och uppdateras ständigt med äldre recensioner, krönikor och andra detaljer. En sida där besökssiffrorna sedan starten i slutet av augusti pekat uppåt. Tack, för det. Lite fler läsarkommentarer och jag skulle bli riktigt nöjd.

Men 2007 var också människor och möten. Utan möten – inga intressanta diskussioner. Utan människor – ingen att bolla funderingar med. Därför vill jag, utan någon inbördes rangordning, ödmjukt och anspråkslöst tacka all de människor som gjort 2007 till ett fantastiskt år:
   Anders: Som gav mig den här plattformen och därmed inspirationen att forska i mitt förflutna och ge mitt arkiv en viss ordning och reda.
   Joakim: Min inspirerande unge vän som lyssnar och berättar. Ger mig alltid nya möjligheter som aldrig dykt upp annars.
   Johan: Våra regelbundna, nästan dagliga, musikdiskussioner skänker mening åt vardagen.
   Jan-Ola: Mitt minne när det gäller detaljer från förr.
   Tåte: Som spindeln i nätet när det är (ibland alltför) många bollar i luften.
   Magnus: Chefredaktören med ett alldeles för entusiastiskt musikintresse för att inte skriva mer om det.
   Tommy: Våra promenader längs skivbörsstråket i Stockholms Vasastad där inget ämne, artist eller bokstav(!) är för litet att diskutera.
   Anders (2), Joakim (igen), Micke och Johan: Vårt enda Music Quiz-framträdande tillsammans slutade i total succé. Tack!
   Olle, Mats och Jan-Aage: Musikscen Örebro-killarna som ger de små konserterna ett ansikte.
   Joakim (igen), Marlene, Micke (2) och Daniel: Klubb Smart-direktörerna som gör klubblivet bland ungdomar så inspirerande.
   Anders (3) : Low Impact-presidenten med sitt genuina musikintresse och goda cognac, tack.
   Thomas: Min allra bästa vän som jag träffar så sällan men, tack vare honom, pratar med på telefon så ofta.
   Mats: Styrde mig till Bruce Springsteen-konserten på allra bästa sätt.
   Göran: Som jag alldeles för ofta brukar kalla Stark, som jag inte heller träffar så ofta som önskvärt.
   Mats (2) : Gitarristen, en gång Raj Montana-medlem, med fantastiska historier på rad att berätta.
   Johan (2) : Redaktören som på distans har förmåga att pusha mitt skrivande.
   Staffan: Ännu en gitarrist som i år skapat en egen nisch, både som musiker och konstnär. Ödmjuk även i framgångens stund.
   Karin: Denna sångstjärna som bara sjunger på sin fritid. Men fortfarande har en alldeles enastående röst.
   Mårthen: Gammal kollega som dök upp som dj-kollega och gjorde en fredagkväll i december till en fantastisk upplevelse.
   Gabriel: Din Bruce-hysteri är både underhållande och inspirerande.
   Lars-Åke: Som äntligen fick sin bok ”Roadrunner - vandringar i 60-talets London” publicerad. Till fullt rättvisa och hyllande recensioner.

Sist men (sannerligen) inte minst ett tack till: min fru Carina, som står ut med att dela bostad med mitt intresse, och Emily, dotter, sidekick och fotograf vars musikintresse börjar växa över mitt huvud.
   Så alla trevliga människor jag i hastigheten glömt bort. Ni vet säkert vilka ni är…

/ Håkan

#24: Infidels

Postad: 2007-12-26 10:55
Kategori: 80-talets bästa

BOB DYLAN: Infidels (Columbia, 1983)
Slutet på 70-talet och inledningen på 80-talet var Bob Dylans djupt religiösa period i sin långa karriär. Och ”Infidels”, som kom ut 27 oktober 1983, blev den första icke-religiösa Dylan-plattan efter tre skivor på raken som behandlat det kristna budskapet. Därför var det väl tämligen logiskt att han kallade skivan för ”Infidels” som i rak översättning betyder hednisk eller icke-kristen.
   Det blev en skön comeback för alla Dylan-fantaster och en väldigt stark skiva för alla andra, dit jag räknar mig själv. Dylan återknöt kontakten med Mark Knopfler, som spelade så karaktäristisk gitarr på ”Slow train coming” (1979), som nu också fick agera skivproducent i team med Dylan själv. Dylan tänkte först producera skivan själv men den alltmer ökande tekniska utvecklingen vid skivinspelningar, ”Infidels” är den första Dylan-skivan som spelats in digitalt, krävde hjälp från någon rutinerad.
   En lysande musikalisk laguppställning bådade för ett underbart sound och låtarna, åtta långa Dylan-kompositioner, var bättre än på mycket länge.
   Hemligheten till de fantastiska rytmerna och flytet i både sound och arrangemang är Sly Dunbars och Robbie Shakespeares bidrag på trummor och bas. Ett sound som är långtifrån identiskt med 80-talets typiska ekodränkta och smällande rytmer. Som därmed gjort att ”Infidels” överlevt decennierna bättre än många andra 80-talsskivor.
   Tillsammans med Knopfler på gitarr fanns också Mick Taylor, förre Rolling Stones-gitarristen, som gjorde arrangemangen lite bluesigare, lite tuffare än det där smeksamma Knopfler-soundet som skulle krydda var och varannan rockskiva på 80-talet. Taylor spelar dessutom en rent glödande slide på flera låtar. Tydligen föll Dylan för Taylors gitarr för när han kom till Sverige sommaren 1984 fanns han med i Dylans kompgrupp.
   Under rubriken ”Förlorade sonen åter” recenserade jag skivan 8 november 1983 med ord som ”det var länge sedan Dylan gjorde något så starkt, intensivt, jordnära och bra”. Eller ”Infidels kan i många stycken jämföras med topparna på 60-talet eller 70-talets höjdpunkter”. Och ”Dylan har återigen mycket att säga, låtarna sväller och blir långa, samtliga innehåller mellan sex och nio verser. Och det finns anledning att tro att de i originalskick varit ännu längre”.
   På ”Neigborhood bully” skippar både Knopfler och Taylor skyddsnätet och det blir rockigare än på någon annan Dylan-platta. Fast mina största favoriter på skivan återfinns bland det balladorienterade materialet: ”License to kill”, ”I and I” och ”Don’t fall apart on me tonight”.
   Men det är också svårt att förbise rena klassiker som ”Jokerman” och ”Sweetheart like you”, som så underbart är låt ett och två på hela skivan. Den senare med texttillägget i refrängen som lyder ”What’s a sweetheart like you doin’ in a dump like this?”.
   Jag slutade min recension 1983 med: “Bob Dylan har åter hjärtat på rätta stället”.

/ Håkan

Shane MacGowan 50

Postad: 2007-12-25 22:22
Kategori: Blogg

Jag läser på BBC att ”Fairy tale of New York” är den mest spelade jullåten på engelska radio under de fem senaste åren. Låten, en duett mellan Shane MacGowan i Pogues och Kirsty MacColl, får varje år ett förnyat förtroende som en alldeles fantastisk jullåt.
   Då vill jag, så här i elfte timmen, också gratulera Shane som just i dag, juldagen 2007, fyller 50 år. Det tycker jag också är en helt fantastisk bedrift av en irländsk engelsman som inte levt det helt nyttiga livet. Och som jag i december 1986 inte gav många år till att leva.
   Efter en konsert på National Club i Kilburn i London skrev jag ordagrant: ”Det är en sorglig syn att se Shane MacGowan, Pogues ansikte utåt och enda identitet, så fullständigt leva sig in i rollen som alkoholist och naiv idiot. Vinflaskan är hans napp, han röker oavbrutet, dricker öl och sjunger. Hittar knappt ut från scenen och medmusikerna ler åt hans ledsamma beteende”.
   Idag är jag glad att jag hade fel i mina prognoser. Grattis, Shane!

/ Håkan

Fantastiskt bra tomterock helt i Chuck Berrys anda

Postad: 2007-12-25 13:51
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 23/12 2007.

KONSERT
”Rock’n’roll X-mas”
The Refreshments
Albert Lee
Linda Gail Lewis
Konserthuset, Örebro
21 december 2007


81-årige Chuck Berry gjorde väl inget gudomligt intryck i somras i Brunnsparken men under Refreshments julkonserter, som nu för tredje året i rad har blivit en återkommande tradition i Örebro, uppträdde den gamle rock’n’roll-legenden bildligt talat som gudfadern själv.
   Utan att det förekom speciellt många raka coverversioner av Chuck Berry-låtar så fanns det åtskilliga musikaliska referenser till hans riffiga rock, som bildat skola åt den rockmusik som Refreshments har i ryggraden, under stora delar av konserten. Och veckorna innan jul har deras repertoar anledning att klä sig i tomteluva och bli påverkad av julhysterin.
   Och av sentimentalt traditionella skäl, tror jag, grävdes det också djupt i den säsongsbundna avdelningen av jullåtar. ”White Christmas”, ”Silent night”, ”Frosty the snowman” och även Mozart (!), som alla framfördes i fredagskväll, borde väl ha fått stanna i den malpåse de hör hemma i. Då nådde den annars lysande konserten sin lägsta nivå.
   Efter Refreshments senaste föreställning i Konserthuset i våras, som var ett minst sagt ofokuserat framträdande, var det härligt att konstatera att revanschlusten låg i luften.
   De inledande 50 minuterna var det mest koncentrerade set jag har hört med Refreshments på många år. Visserligen var repertoaren svårt julinfluerad men det svängde tajt, om rocklåtarna, och gungade fint, om Johan Blohms lugnare countryfierade låtar, under hela deras set.
   Sedan kom den legendariske men ändå anspråkslöst engelske gitarristen Albert Lee och höjde stämningen ytterligare. Som förvånansvärt stark sångare och bevisat fingerfärdig gitarrist tog han låtar som ”I’m ready”, ”Luxury liner” och ”Sweet little Lisa” till nya fantastiska nivåer. Den sistnämnda låten har säkert inte svängt bättre sedan Dave Edmunds och Rockpile framförde låten 1980 på samma scen.
   Lee avlöstes av Linda Gail Lewis som kom och inledde starkt med Eva Eastwoods ”Me and the boys in the band” men sedan sjönk kvalitén till en medioker Jerry Lee Lewis-tribut-konsert. Utan att nämna hans namn, ”my brother” var tilltalet, följde tämligen mediokra versioner av mer eller mindre kända Jerry Lee-låtar.
   Under ”Whole lotta shakin going on” gungade det verkligen i bänkraderna och det blev inte mindre intensivt i Nisse Hellbergs finallåt ”Boogie on Christmas night” (Chuck Berry i ett nötskal) och extralåtarna som traditionellt avslutades med ”Run Rudolph run”.
   En fin och framförallt väldigt passande avslutning på en julkonsert i Chuck Berrys anda.

Låtarna:
Santa’s gonna rock
Frosty the snowman
Merry X-mas everybody
She’s in love with Santa
Winter wonderland
Santa looked a lot like daddy
Santa bring my baby back to me
I’m the real Santa
Hey there darlin’
Good boy
Forever shining star
My Christmas baby
Silent night
I’m ready (Albert)
Blue Christmas (Albert)
Santa Claus is back in town (Albert)
Sweet little Lisa (Albert)
Luxury liner (Albert)
Me and the boys in the band (Linda Gail)
Rockin’ with Santa (Linda Gail)
Crazy arms (Linda Gail)
Rudolph the red-nosed reindeer (Linda Gail)
Old fashioned Christmas (Linda Gail)
Whole lotta shakin’ going on (Linda Gail)
Boogie on Christmas night (alla)

Extralåtar:
White Christmas (alla)
Run Rudolph run (alla)

/ Håkan

"Run Rudolph run"

Postad: 2007-12-24 09:40
Kategori: Jul

Vi har i alla tider sjungit ”Rudolf med röda mulen” idag på julafton men Chuck Berrys mest kända låt om Rudolf heter ”Run Rudolph run”. Inspelad av Mr Berry redan i november 1958 och släppt på en singel (Chess 1714). På samma singel fanns en annan jullåt, ”Merry Christmas baby”, som många andra artister (bland annat Bruce Springsteen) gjort på scen och skiva.
   Inspelade i Chicago och bakom Chuck finns Johnnie Johnson, piano, Willie Dixon, bas, och Fred Below, trummor. Båda låtarna har ren och klar Chuck Berry-anknytning, och inte så sällan står det också Chuck Berry som låtskrivare, men är egentligen covers.
   Låten, skriven av Johnny Marks och Marvin Brodie, kan ibland skylta med C Berry-M Brodie som låtskrivare men det anses vara ett sätt att blidka den svarta publiken.
   Under åren 1976-77 gjorde Keith Richards åtskilliga soloinspelningar men det var endast ”Run Rudolph run” och “The harder they come”, hans egen version av Jimmy Cliff-låten, som slutligen släpptes på skiva, en singel på den egna etiketten Rolling Stones Records RSR102 som släpptes lagom till jul 1978.
   Keith sjunger ”Rudolph”-låten alldeles perfekt fast arrangemanget håller den slarviga prägel som nästan allt Keith gjort på skiva. Men han sjunger ju så friskt och rockigt som han nästan aldrig gör numera när det på Rolling Stones konserter är övervägande ballader på hans konto. Den här sällsynta singeln har just i år återlanserats via Itunes.
   ”Run Rudolph run” blev populär under de stora pubrockåren i mitten på 70-talet när den bland annat fanns med på Ducks Deluxes repertoar. Exempelvis på deras allra sista konsert tillsammans, 1 juli 1975, på 100 Club i London. I höstas gjorde gruppen tillfällig comeback på exakt samma ställe. Om de spelade ”Run Rudolph run” då vet jag faktiskt inte.
   Redan 19 december 1972 gjorde Dave Edmunds låten live i samband med en konsert i Swansea på The Patti Pavilion. Låten ingår på den numera svåråtkomliga dubbel-10”-skivan ”Christmas at the Patti” (United Artists, 1972) där även Ducks Deluxe, The Flying Aces, The Jets, Help Yourself och Man medverkar.
   Därifrån till svenska The Refreshments är steget musikaliskt inte så långt och mycket riktigt har även Gävlegruppen haft ”Run Rudolph run” på sin liverepertoar då och då. Inte minst på deras traditionella "Rock'n'roll X-mas"-turnéer innan jul. Och mycket riktigt, i fredags när gruppen avslutade årets upplaga av turnén så avslutade "Run Rudolph run" hela den långa raden av julinfluerade låtar. Dessutom återfinns låten på deras på julskiva ”Rock’n’roll X-mas” (2003).

/ Håkan

Serierock låter intressant

Postad: 2007-12-21 16:57
Kategori: Blogg

Nog är december en på alla sätt intensiv månad med inte minst många konserter på programmet. Tänker på det när jag just nu, fredag kl 16:57, på Aftonbladets nyhetssida ordagrant läser om "Serierock vid Rotebro".
   Eller är det kanske Kalle Anka, Långben och de andra som håller på att värma upp inför Julafton?
   Själv förbereder jag mig inför kvällens sista konsertbesök innan jul, Rock'n'roll X-mas med Refreshments i huvudrollen. Men mest av allt är det Albert Lee, denne gudabenådade gitarrist, som lockar med ett spännande gästinhopp.

/ Håkan

#25: Riding with the king

Postad: 2007-12-20 07:32
Kategori: 80-talets bästa

JOHN HIATT: Riding with the king (Geffen, 1983)
Efter den moderna Tony Visconti-rocken på “All of a sudden” var John Hiatt här tillbaka bland både rockiga, souliga, countryinfluerade och 60-talspoppiga låtar. På en skiva som hade en märkligt uppdelad karaktär men sammantaget var helgjuten och fantastiskt bra.
   Han blandade snabbt rockiga typiska Hiatt-låtar med känslofyllda souldränkta melodier, countrybaserat med 60-talspoppigt. Han hade delat upp inspelningarna på ett egendomligt sätt men slutresultatet smälte samman förvånansvärt väl.
   Förstasidan är amerikansk, producerad av Scott Matthews (som spelar alla instrument förutom gitarr) och Ron Nagle, och inspelad i San Francisco men låter ändå typiskt engelsk på flera låtar. Exempelvis doftar ”She loves the jerk” väldigt mycket Elvis Costello.
   Andrasidan, producerad av Nick Lowe i London, är lika motsägelsefull där Hiatt sjunger med en soulfylld nästan svart stämma.
   Och på båda skivsidorna breder de många fantastiska låtarna, alla skrivna av Hiatt, ut sig. ”Death by misadventure”, ”Girl on a string” och ”Say it with flowers” är några av förstasidans bästa låtar.
   Sedan blir kvalitén ännu bättre på andrasidan. Med ett förstklassigt komp från Lowes band, med Martin Belmont och Paul Carrack i spetsen, låter det underbart med låtar som ”You may already be a winner”, ”Love like blood” och ”The love that harms”.
   Och dessutom kronan på verket, titellåten. Samma låt som Eric Clapton och BB King återupptäckte 2000 på sin duettskiva som dessutom fick samma titel som John Hiatts pärla från 1983. En hyllning så god som någon.

/ Håkan

”Under vulkanen 1972-2007”

Postad: 2007-12-19 14:15
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 19/12 2007.

Ulf Lundell
Under vulkanen 1972-2007
(Rockhead/Capitol/EMI)


"Under vulkanen" är samlingsnamnet på en box med 14 cd och två dvd.
Varje cd innehåller runt 75 minuter musik så det är ett enormt omfattande material att sätta tänderna i. En perfekt julklapp till den store fanatiske Lundell-älskaren.
   Som helhet betraktad är boxen ingenting vi egentligen behöver. Vi har fullt upp med Lundells storartade skivproduktion under 32 år som förklarar både storhet och svaghet hos en artist vars musikaliska kraft är större än något annat i det här landet.
   De här otaliga spåren blir blott pusselbitar i en ganska oöverträffad artistkarriär. Men jag saknar Ulfs egna kommentarer till varje låt på ungefär samma sätt som han gjorde på förra samlingen, "Livslinjen".
   Många demoinspelningar visar ändå prov på Ulf Lundells musikaliska kvalitéer som jag underskattade hos honom på 70-talet. Ändå framstår det rika demourvalet som ganska upprepande, inspelningarna med band är ofta alternativtagningar av utgivna låtar och de få topparna är sporadiska och sällsynta. Med ett undantag.
Projektet med tio låtar på engelska från 1981, där han kallar sig för Bobby Gloome, är snudd på väldigt bra. Nu är det ju bara akustiska demo-inspelningar men visst låter det både trovärdigt och konkurrenskraftigt med Ulf på engelska.
   Sedan går boxen mot slutet in i en typ av tomgång där låtarna blir längre och längre, mer och mer recitation och mindre och mindre melodiskt finurliga. Där det pendlar mellan planlösa visor och gränslöst upprepande och förutsägbar boogierock.
   Till boxen hör också två dvd. Club Zebra-spelningen från 2002 är ingen absolut toppnotering bland Lundells legendariska konserter. Däremot finns det enskilda höjdpunkter bland extramaterialet. Där gamla livelåtar från 1985 och 1996 trängs med videoinspelningar, replokalsfilmningar och hotellrum i Lund.

/ Håkan

En exemplarisk historielektion

Postad: 2007-12-19 07:45
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 18/12 2007.

KONSERT
”Love is all you need”
Clabbe
Liverpool
The Repeatles
Konserthuset, Örebro
16 december 2007


Det kanske inte är alla som håller med mig. Men jag är av den åsikten att pop och rock inte är någon tävlingsgren. Där den vinner som kan spela bäst eller längst. Eller, som i söndagskvällens fall, kan spela sina covers så likt originalen som möjligt.
   Hade den enkla sanningen varit lag i Konserthuset, inför några hundra nostalgisuktande och lättroade i publiken, hade samtliga artister på scen erhållit guldmedalj. För det var, vad jag kunde höra, inte många toner som halkade snett under de musikaliskt väldigt underhållande timmarna.
   Sedan kräver mitt hjärta också spänning, förändring och gärna någon liten överraskning. Och då räcker det inte bara att vara exemplariskt perfekt i varje detalj. Det kändes lite för mycket som Sikta mot stjärnorna där röstlikhet graderas högst av allt.
   Därför sitter jag efter konserten med en enormt lång låtlista (hoppas det finns plats att publicera den!) som är imponerande i varje detalj. Däremot är analyser och kommentarer om föreställningen nästan överflödiga. Vi fick en pedagogisk historielektion i både ord (initierat av Clabbe) och ton, av de båda grupperna The Repeatles och Liverpool.

Några av Clabbes årtal hamnade fel i hastigheten men annars var berättelsen fylld av både egna och andras detaljer. Som snyggt illustrerades på den stora skärmen bakom banden. Dessutom försökte han göra historien lokalt anpassad och han lyckades för det mesta men att placera Grottan i Örebro var mindre bra.
   Jag älskar Beatles. Då som nu. Därför borde jag på en konsert, som fyrades av under parollen ”Love is all you need”, vara upp över öronen entusiastisk för innehållet i den drygt två timmar långa konserten men det var på få ställen det riktigt tände till. En tung moderniserad version av ”Happy X-mas” var ett av undantagen.
   Liverpool kunde sina Beatles-låtar allra bäst. Lika naturligt från hela Beatles-karriären och i den 26-årige Sebastian Roos (otäckt lik en ung Paul McCartney) bredvid den rutinerade Olle Nilsson så har gruppen fått en intressant frontperson.
   The Repeatles var lika skickliga men repertoaren rörde sig mer fritt över 60-talsgrupperna. Ibland med Clabbe som viktig medlem när han fick presentera sin del i den svenska pophistorien. Långt från den sure och bittre jurymedlemmen han framställdes som på tv 4.

Söndagskvällens låtar: When you walk in the room/Just one look/Substitute/Itchycoo park/Mr tambourine man/Let’s dance/All day and all of the night/You really got me/Paint it black/I saw her standing there/I feel fine/Here comes the sun/Can’t buy me love/Yesterday/Help!/Please please me/From me to you/I want to hold your hand/She loves you/Love me do/You’ve got to hide your love away/Norwegian wood/I don’t want to spoil the party/I’ve just seen a face/We can work it out/No reply/I'll be back/In my life/Michelle/Girl/Two of us/I should have known better//Yellow submarine/Cadillac/Alex is the man/I’m a believer/California dreaming/Sgt Pepper’s lonely hearts club band/With a little help from my friends/Lucy in the sky with diamonds/Imagine/All you need is love/Happy X-mas/Twist & shout/Hey Jude/Rock’n roll music.

/ Håkan

En sevärd och musikaliskt viktig antologi

Postad: 2007-12-18 07:31
Kategori: Dvd-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 16/12 2007.

THE WHO: Amazing journey (Universal)
The Who, en av de fem viktigaste engelska popgrupperna på 60-talet, får berätta sin historia över två långa dvd-skivor med en sammanlagd spellängd på runt fyra timmar. Det är inte bara kvantitet. Det är kvalitet också.
   Den musikaliska historien om gruppen är mäktig men i dess framgångsrika spår följde både kaos, turbulens och ond bråd död. Efter dagens mått mätt borde vi ha kallat det
punk.
   Det gör berättelsen enkel och intressant att återge i både bilder och ord. Och det finns många gamla filmer som dokumenterar gruppen. Bland annat den tidiga svartvita från Railway Hotel 1964 när de fortfarande hette The High Numbers.
   Förutom medlemmarna är det managers, skivproducenter, vänner, familjemedlemmar och nuvarande rockstjärnor, bland annat Noel Gallagher, som berättar sina minnen, anekdoter och idoldyrkan av den legendariska gruppen. Som hade sin storhetstid på 60-talet med sin snärtiga pop och utfördes av tre musiker som alla var solister och en sångare av världsklass.
   Deras enkla effektiva pop utvecklades till större koncept och rockopera. Där någonstans, några år in på 70-talet, tappade gruppen och dess låtskrivare Pete Townshend fokus som gjorde att gruppen musikaliskt tynade bort och till slut lades ned.
   Dvd-produktion är stilmässigt perfekt. Från nålen som sjunker ned på vinylen till kapitlen som presenteras som låttitlar på en dubbel-lp. 60-talet är i centrum men givetvis är Keith Moons förutsägbara död och John Entwistles onödiga död viktiga detaljer.
   Förutom den långa biografin finns bland annat här också minifilmer om varje medlem, en D A Pennebaker-dokumentär och High Numbers-filmen. En sevärd och musikaliskt viktig antologi.

/ Håkan

Under några år på 70-talet var han störst

Postad: 2007-12-17 12:18
Kategori: Blogg

Vaknade upp idag för att mötas av ”den stora nyheten” att Dan Fogelberg har avlidit. Han är ett namn från det förgångna. Ändå är det största nyheten på Billboards musiknyhetssajt och för mig, som har 70-talets countryrock nära hjärtat, känns nyheten en aning tung. Speciellt som jag för bara en månad sedan skrev en övergripande krönika om just countryrock här på sidan som följd av Eagles smått sensationella comeback på skiva.
   Under Eagles framfart låg Dan Fogelbergs musik precis i bakvattnet. Han skivdebuterade redan 1972, för övrigt samma år som Eagles, med ”Home free” och redan där fick Fogelberg visa upp sina kvalitéer som musiker på många olika instrument.
   Men det var på de två följande skivorna, ”Souvenirs” (1974) och ”Captured angel” (1975), han växte ut till en förstklassig låtskrivare, en ännu bättre sångare och en allt personligare artist.
   På ”Souvenirs”, producerad av Joe Walsh, skymtade Eagles i bakgrunden men det var låtarna ”Part of the plan”, ”Illinois” och ”As the raven flies” som visade upp countryrockens finaste ansikte.
   ”Captured angel” följde upp de goda förutsättningarna och där spelade Fogelberg som vanligt de flesta instrument själv med några få gäster som David Lindley, Russ Kunkel och John David Souther. Här kunde jag dessutom dra paralleller med Neil Young och skivan var, tillsammans med Nils Lofgrens första soloplatta, min största favorit det året.
   Sedan tynade det stora Fogelberg-intresset bort, väldigt snabbt faktiskt. ”Nether lands” (1977), med miljötexter och stråkarrangemang, följdes av Fogelbergs samarbete med jazzflöjtisten Tim Weisberg, ambitiösa men också pretentiösa ”Twin sons of different mothers” (1978) och där förlorade jag kontakt med denne specielle amerikanare.

Det har varit trögt med sidan under morgonen och förmiddagen. Jag fick en typ av förklaring av Anders Jakobson (min ende vän när det gäller teknik): ”Det var ett DNS-fel som innebär att "internet" inte fattade vart url:en hakanpettersson.se hörde hemma (samma sak med databasservern mysql08.cliche.se). Men nu förstår den igen.”
   Är det någon av er därute som försöker förstå problemet så kanske ni fick en förklaring nu.


/ Håkan

Santa Claus is coming to town

Postad: 2007-12-17 08:00
Kategori: Jul

För exakt en vecka sedan höll Bruce Springsteen på att avsluta sin lite ojämna spelning med en nästan magisk final. Tillsammans med sitt sedvanligt spelstarka E Street Band hade precis ”American land” tonat ut. Den mäktigaste av alla irländska jigs hade till slut tonat ut. I dånet av två dragspel, en fiol och en tin whistle stod Bruce och bandet och tog emot hyllningarna.
   Då händer det nästa overkliga. Bruce klappar Roy Bittan på axeln och det betyder att han ilar mot pianot och konserten får ytterligare ett definitivt slut, den här gången den traditionella jullåten ”Santa Claus is coming to town”.
   ”Santa Claus is coming to town” skrevs av J Fred Coots och Haven Gillespie och framfördes första gången på en radioshow i november 1934. Originalversionen av låten spelades första gången in 26 september 1935 av Tommy Dorsey & his Orchestra. Låten blev en traditionell standardlåt och många, väldigt många har sjungit in sin version av den gamla låten.
   Bruce Springsteens arrangemang, som första gången kom på en singel-B-sida till ”My home town” 1985 (fast den hade spelats in live redan 12 december 1975 på CW Post College, Greenvale NY), är väldigt influerat av Phil Spectors storslagna produktion som fick sin premiär på den klassiska julskivan ”A Christmas gift for you” från november 1963.
   På den skivan hade Spector samlat alla sina artister som var och en gör några gamla standardjullåtar i ett stuk som skulle bli Phil Spectors signum. Stort orkestrerade arrangemang som gjorde de gamla och tämligen tråkiga låtarna till uppenbara pophits. Där fanns The Crystals (som fick förmånen att tolka dagens låt ”Santa Claus is coming to town”), The Ronettes, Darlene Love (som gjorde skivans enda nyskrivna låt, ”Christmas (baby please come home)”, och Bob B Soxx & the Blue Jeans.
   "A Christmas gift for you" fick på sin tid aldrig den uppmärksamhet den var värd. Phil Spectors förklaring var att samma dag skivan släpptes, 23 november 1963, mördades presidenten John F Kennedy.

/ Håkan

Årets bästa skivor 2007

Postad: 2007-12-15 15:54
Kategori: Listor

Så var det dags att återigen gradera årets bästa skivor. Som vanligt ingen lätt uppgift när det gäller exakta placeringar och de bästa skivornas förhållande till varandra. Men efter moget övervägande så har jag till slut enats med mig själv om följande årsbästalistor. Två Topp 10 uppdelade på svenska och på utländska skivor.

SVENSKA LISTAN 2007:
1. Eldkvarn
: Svart blogg
2. Moneybrother: Mount Pleasure
3. Säkert! : Säkert!
4. Peter LeMarc: Kärlek i tystnadens tid
5. Abalone Dots: From a safe distance
6. Fläskkkvartetten: Voices of Eden
7. Henrik Skanfors: The last gash
8. Eva Dahlgren: Petroleum och tång
9. Louise Hoffsten: Så speciell
10. Celestial: Dream on

UTLÄNDSKA LISTAN 2007:
1. Nick Lowe
: At my age
2. Robert Plant/Alison Krauss: Raising sand
3. Justin Currie: What is love for
4. The Thrills: Teenager
5. Steve Earle: Washington Square serenade
6. Lucinda Williams: West
7. Bruce Springsteen: Magic
8. Ryan Adams: Easy tiger
9. John Mellencamp: Freedom’s road
10. Brett Dennen: So much more

/ Håkan

Att missa Neil Young känns bittert

Postad: 2007-12-14 16:55
Kategori: Blogg

Neil Young har planerat en liten Europasväng i vår. Fem kvällar i London i mars men inte en enda i Sverige. Det känns bittert hos undertecknad som har sett kanadensaren vid sex tidigare tillfällen i detta land. Trevlig helg - ändå!

/ Håkan

The Boss är bäst på allt han gör

Postad: 2007-12-13 07:23
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 12/12 2007.

KONSERT
Bruce Springsteen & the E Street Band
Globen, Stockholm, 10 december 2007


Det finns några artister som tävlar i en egen division. Där de enbart behöver utmana sig själva, där allt de levererar jämförs med tidigare prestationer. De är sina egna konkurrenter. Bruce Springsteen är ett perfekt exempel i den kategorin.
   Det är nog därför Bruce uppträder i så många olika skepnader. För att göra det omöjligt, eller i alla fall svårt, att direkt jämföra. 2005 var han helt ensam på scen, 2006 var folkrockens år och nu är det comeback-dags med E Street Band.
   Tre helt olika karriärer i en och samma kropp. Bara det imponerande. Och försmaken i måndagskväll till nästa sommars masshysteri på Ullevi blev till slut ett bevis på att The Boss är bäst på allt han gör.
   Men det var verkligen ingen överraskning. Skivan ”Magic”, anledningen till den här lilla höstturnén runt världen, hade alla de klassiska inslagen och konserten bjöd på åtskilliga exempel på nytt material som nu naturligt smälte samman med många gamla klassiker.
   Där finns det naturligtvis ett problem för Bruce. Att balansera repertoaren mellan nytt och gammalt, mellan sönderspelade klassiker och tidlösa mästerverk och sedan i något fall presentera en gammal låt i nytt fräscht stuk.
   Jag är en uttalad förespråkare för uppdaterade repertoarer där jag tycker nya låtar nästan alltid har förkörsrätt framför de gamla. Ändå tyckte jag låtar som ”I’ll work for your love” och ”Devil’s arcade” inte var riktigt kvalificerade för detta exklusiva sammanhang. Dessutom kändes ”Last to die”, en av de fartigaste och bästa låtarna från senaste skivan, en aning ljummen.

Det gjorde att jag direkt efter konserten uppfattade hela huvudkonserten som ”bara” normalt engagerande vilket visade sig, när jag nu analyserar mina anteckningar, vara en något snedvinklad slutsats. Ty där fanns ännu fler höjdare än jag först kom ihåg.
   ”No surrender”, med sin effektfulla temposänkning, ”Candy’s room”, som aldrig framförts sämre än suveränt, ”The rising”, med sina stegrande kvalitéer, ”Long walk home”, kan bli en klassiker i framtiden, och den rent sanslösa finalen ”Badlands”.
   Om det innan extralåtarna fanns ett och annat tvivel till högt betyg så raderades allt ut i överraskningarnas extraset. Där numera sällsynta mästerverket ”Jungleland” kom och vände upp och ned på alla förutsättningar. Clarence Clemons kanske inte har sin ungdoms energi kvar men känslan i saxofonen var helt och hållet fantastisk.
   Sedan följde traditionellt de rockiga men aldrig förutsägbara versionerna av ”Born to run” och ”Dancing in the dark”, i fullt upplyst hall, innan den planerade ”American land”, i sitt irländskt svängiga arrangemang med fiol, två dragspel och tin whistle, skulle avsluta kvällen.
   Då kom kvällens största överraskning, Springsteens julhälsning till den svenska publiken: ”Santa Claus is coming to town” i en spontant lustig och underhållande upplaga som fick den förvånade publiken att återvända till sina platser.

Bruce Springsteens låtar:
Radio nowhere
No surrender
Lonesome day
Gypsy biker
Magic
Reason to believe
Candy's room
She's the one
Livin' in the future
The promised dand
I'll work for your love
The river
Working on the highway
Devil's arcade
The rising
Last to die
Long walk home
Badlands

Extralåtar:
Girls in their summer clothes
Jungleland
Born to run
Dancing in the dark
American land
Santa Claus is comin' to own

/ Håkan

”Svart gig”

Postad: 2007-12-12 14:49
Kategori: Skiv-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 12/12 2007.

Eldkvarn
Svart gig
(Capitol/EMI)


På pappret kan det här knappast bli så mycket sämre än ett näst intill maximalt betyg. Inspelad i höstas på kulmen av ett fantastiskt Eldkvarn-år på fyra konserter på Victoria Teatern i Malmö. Med tyngdpunkten hämtad från den senaste skivan med några äldre publikfavoriter som russinen i kakan.
   Det här är både en live-cd och en live-dvd. Fantastisk valuta för pengarna. Det spelas oerhört proffsigt, aldrig rutinmässigt och tråkigt, och det är fantastiskt snyggt inspelat. Däremot är ljuset på gruppen lite bristfälligt men det förstärker nästan den mänskliga bilden av ett band på absolut toppnivå.
   Ett band som hela tiden utvecklas. Nya arrangemang av gamla låtar höjer koncentrationen och en ständigt uppdaterad låtlista håller bandet och publiken vid liv.
   Det är snudd på tjänstefel att utelämna Carlas "Ett litet finger" från de här liveinspelningarna. Som bara delvis återgäldas av Carlas helt nya låt "Jag följer den väg". Sedan har jag svårt att se skönheten i Pluras långa flätor.

/ Håkan

#26: Himmelska dagar

Postad: 2007-12-12 07:36
Kategori: 80-talets bästa

ELDKVARN: Himmelska dagar (Hi Fidelity/EMI, 1987)
Det här var Eldkvarns bästa stund på skiva under 80-talet, det minst sagt turbulenta decenniet i gruppens långa historia. Efter allt kaos under 1984, som höll på att död på gruppen, så hade de klättrat tillbaka till fast mark och en alltmer framgångsrik karriär.
   ”Himmelska dagar” var ursprungligen en dubbel-vinyl-platta och var 1987 års första bästa skiva. Den släpptes 29 januari.
   13 januari samma år sitter Plura Jonsson och skriver den mycket underhållande pressreleasen som bifogas skivorna när de skickas ut till recensenter:
   ”Snön föll och snön faller. Varför är klockan alltid tre på natten när man skriver pressreleaser. Allt är lugnt och still här i mitt kök som ljudlöst svävar genom tiden likt en Apollokapsel. Här vid fönstret dricker jag en flaska Jacobs Creek, full av längtan, äventyr och drömmar. I natt går jag åter i de glömda stegen. Från fönster till fönster. Tennsoldaterna står fortfarande i månljus på bordet. Elefanterna går förbi nere på gatan och bioaffischerna sitter kvar utanför Rialto. Vid järnvägsbron väntar Alice ännu på dig. Och under gatlyktan hänger dom otrogna. Zigenar-Jacko och dom vassa tungorna. Du minns tågen som gick och du ser tågen som går och för alltid skall du sitta på ett av dem.”
   Plura beskriver lite känslan som strålar ut på omslagsbilden på baksidan. En gammal bild från Norrköping när cirkusen kommer till stan. Där elefanterna vallas genom stadsmiljön och det kan vara 50-tal och bröderna Jonsson var smågrabbar.

”Himmelska dagar” var en mäktig samling låtar, 15 stycken, och det var åtskilliga så kallade Eldkvarn-klassiker som skulle leva länge, mycket länge i den här gruppens liverepertoar. På den idag släppta liveskivan ”Svart blogg” återfinns både ”Ta min hand” och ”Alice” från den här skivan.
   I augusti 1986 skrev Plura de här sångerna, förutom två låtar som skrevs av broder Carla, på en Hasselö i Gryts skärgård utanför Västervik. 20 oktober inleddes inspelningarna i EMI:s studio i Skärmarbrink och det stod snart klart att materialet inte skulle rymmas på en enkelskiva. Plura berättar senare:
   ”Det började som vilken inspelning som helst men växte snart till det största projekt vi dittills varit inblandade i, med många gästmusiker, många och långa låtar, forskande i cirkusarkiv med mera. Det är en skiva som var mycket rolig att göra och jag tackar alla som var inblandade i den. Vårt tacktal när vi året därpå fick en Grammis för plattan var väl inte i Nobelprisklass.”
   Förutom ovan nämnda låtar innehöll skivan mästerliga Plura-låtar som ”Söders kors”, ”Älskaren från det öde landet”, ”Bröllop i Bolivia”, ”Tennsoldater” och ”Vill inte förlora igen”. Och vi ska verkligen inte glömma bort Carlas två bidrag, ”Kungsholmskopplet” och ”Blond bomb”.
   27 januari, alltså två dagar innan skivan släpptes skrev jag i Nerikes Allehanda bland annat: ”De fyra skivsidorna håller en både jämn och hög klass. Med en variation, utan moment av spekulativ utfyllnad eller tristess som aldrig accepterar känslan av att Plura Jonsson och hans kamrater gapar över för mycket. Han har mycket att säga, bandet har en anorm spelglädje och de fantasieggande gästartisterna ger varje låt dess speciella utsmyckning”.
   Det var sant, så sant. Då som nu.

/ Håkan

Bruce Springsteen setlist

Postad: 2007-12-11 11:58
Kategori: Setlists


Bruce Springsteen & the E Street Band, 10/12 2007, Globen, Stockholm.
En typisk Springsteen-setlist, som aldrig är statisk, där inte så mycket stämmer. Han spelade "Candy's room" istället för planerade "Prove it all night". Tack för det!
   Han utökade spontant med "I'll work for your love" efter "The promised land" men det var ett av kvällens svagaste nummer. Slängde om ordningen på "Working on the highway" och "The river" och slopade helt sonika "Tunnel of love".
   Uppmuntrad av fansen närmast scenen, som visade sin uppskattning av Clarence Clemons, kastade Bruce in "Jungleland" som andra extralåt och lät den planerade "Santa Claus is coming to town" dyka upp som mycket sällsynt och helt överraskande extra extralåt.

/ Håkan

Bruce Springsteen på Globen igår

Postad: 2007-12-11 09:56
Kategori: Blogg

Bruce Springsteen och bandet gjorde ingen klockren konsert igår kväll. Men det var en fantastisk final. En av de bästa jag någonsin har upplevt med det här bandet på de tiotal konserter jag har sett genom åren. När jag lite snabbt kollar igenom mina konserter med Bruce så tror jag mig aldrig ha fått ”Jungleland” från scen tidigare.
   När jag direkt efter konserten fick frågan om vad jag tyckte (jag hatar verkligen såna ”påhopp”) så var jag lite väl påverkad av de små dipparna i huvudavdelningen och gav då intrycket att vara långtifrån helnöjd.
   När jag sedan kom hem och tittade igenom mina noteringar så var det ju på väldigt få ställen jag var mindre nöjd. Recension följer.
   Min gode vän Anders meddelade igår kväll att han och Maharajas-Mathias Lilja tagit Little Steven i hand på en E Street Lounge-inbjudan som gått ut till Sveriges alla garagerockare. Strax före konserten stod han där och trängdes med Hellacopters, Hives, TSOOL, Nomads, Sahara Hotnights och Maggots-folk när Little Steven kom och hälsade på alla som ville.

/ Håkan

Omsorgsfullt och charmigt om lokala rockkungar

Postad: 2007-12-11 07:48
Kategori: Bok-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 10/12 2007.

BÖRJE LUNDBERG
Stora rock ’n’ roll boken
(Premium Publishing)

Den här boken har undertiteln ”Sveriges rockkungar 1955-1963” och det förklarar innehållet allra bäst. För det är ingen stor global rock ’n’ roll-bok Börje Lundberg har skrivit. Ingen allmän rock ’n’ roll-historisk berättelse. Det är en i högsta grad lokal svensk redogörelse som författaren tråcklat ihop med hjälp av många aktuella intervjuer, en mängd sällsynta fotografier, tidningsklipp i massor och utförlig diskografi med etiketter och skivomslag.
   Det är en charmerande och underhållande läsning. Och för en som är född på 50-talet, som undertecknad, är boken oerhört lärorik där många namn är helt nya i min värld och när jag i min enfald tror att Jerry Williams är en av huvudpersonerna i den här tidiga historien är jag nästan helt fel ute.
   Lundbergs historiebeskrivning inleds långt före Jerry Williams härjningar på topplistor och scener.
   På 50-talet spreds inte musiken lika fort runt jorden som idag. Där lokala hjältar kan bli globala fenomen över samma natt. Nej, då skulle det dröja år innan Bill Haleys och Elvis Presleys musik skulle landa i Sverige. Så det fanns alltså utrymme för våra svenska rockkungar, som med ett enda undantag (Rock-Olga) var män, att sjunga covers på de amerikanska låtarna och nå gränslös uppmärksamhet och idolhysteri genom att bara plagiera förebilderna från USA. Men för den svenska publiken var allt vid tidpunkten naturligtvis nytt och fräscht.
   Redan i förordet påpekar Lundberg dessutom att det i Sverige i många fall gjordes primitiva och hafsiga inspelningar. Som musikaliskt inte höll så hög musikalisk kvalité.
   Det skrevs ytterst få egna rocklåtar i Sverige vid den här tiden. Owe Thörnkvist var en av få låtskrivare som hakade på rock ’n’ roll-trenden. Och enligt många, bland annat Leif ”Burken” Björklund, var Owe först i Sverige att sjunga rock. Men Jerry Williams är av annan åsikt och menar att det är ett påhitt i efterhand.

Det här är boken om Boogie-Bengt, Rock-Ragge, Rock-Boris, Rock-Finn, Lille John, Rock-Birger, Little Gert, Rock-Rolf, Rock-Stockis, Little Gerhard, Rock-Nisse, Rock-Olga, Rock-Benny, Rock-Love och en mängd andra för mig okända pseudonymer.
   Lundberg har intervjuat de flesta så här i efterhand och det är ett digert och omsorgsfullt jobb han har gjort. Som han sedan skrivit på sin enkla fullt begripliga journalistsvenska. Varje kapitel är som en genomarbetad fullständig tidningsartikel.
   Det förekommer åtskilliga tidningsklipp som förklarar tidskänslan. Hade varje klipp dessutom varit exakt daterat hade informationen varit ännu tydligare.
   Ett namn som jag aldrig tidigare kommit i kontakt med, Chris Lennert från Göteborg, påstås vara en av de första pionjärerna av svenska rockkungar men det är Little Gerhard som framstår som genrens allra största artist.
   Bilderna där han poserar tillsammans med Elvis Presley och Paul Anka är väl bevis men också en lång diskografi berättar hans storhet på den tiden.
   Boken inleds med en bild över Sverige där Lundberg prickat in alla kända och mindre kända rocknamn i olika städer men har helt missat Örebroområdet. Enligt Bo Eriksson/Sven-Olof Malmstens Rockbok (2001) fanns det både Rock-Anders, Bobby Rixon, Lee Benette, Tony Jenkins, Rocking Bert och Thorstein Bergman i Totte & the Teddybears.
   Uppgifter som hade gjort Lundbergs intressanta bok ännu mer läsvärd.

/ Håkan

Nick Lowes fina återutgivning

Postad: 2007-12-10 10:48
Kategori: Blogg

Återutgivningen (planerad till 18 februari 2008) av Nick Lowes första album, ”Jesus of cool”, ser ut att bli en riktig höjdare. Det är inte bara en efterlängtad utgivning av en klassisk skiva, där får du också hela tio bonusspår som samlar ihop de tidiga Stiff-singlarna, bidragen till samlingsskivor och låtarna från ”Bowi”-ep:n.
   ”Bowi”, ja. Den titeln var ett svar av lustige Nick på David Bowies album ”Low” från 1977.
   På ”Jesus of cool”, som förresten hette ”Pure pop for now people” i USA, finns en Jim Ford-låt med, “36 inches high”, och det kan ju ses som en hyllning till den genuine låtskrivaren och sångaren som nyligen avled. Nu när Lowe inte får chansen att uppträda med Jim på deras planerade konsert på Dingwalls i London i maj nästa år.

/ Håkan

"A Salty dog"

Postad: 2007-12-10 07:55
Kategori: Måndagslåten

Jag har under alla mina år som intresserad popfreak varit noga med detaljer. Jag kommer ihåg att jag skrev till Sveriges Radio på 60-talet och frågade vilka bandnamn som skrevs med ett The framför. Där någonstans 1966-1967 blev det plötsligt väldigt rörigt med gruppnamnen. Det var med ens inte lika givet hur namnen skulle skrivas. Och det gjorde mig otrygg och osäker. Cream var ett sånt namn, Procol Harum ett annat.
   Den senare gruppen är genom alla tider för de allra flesta förknippad med bara en enda låt, ”A whiter shade of pale”, men har så många fler klassiker på sitt samvete. Med Keith Reids sedvanligt personliga och väldigt udda texter som en viktig beståndsdel.
   Dagens låt ”A salty dog” var gruppens fjärde singel. En absolut värdig uppföljare till monsterlåtarna ”A whiter shade of pale”, ”Homburg” och den något mänskligare ”Quite rightly so”. Låten släpptes på singel (Regal Zonophone RZ 3019) i maj 1969 och blev några månader senare titellåt på Procol Harums tredje album. En skiva med ett genomgående tema i sina texter om legender och sjöhistorier.

”A whiter shade of pale” inleddes med de oförglömliga krumelurerna:
We skipped the light fandango
turned cartwheels 'cross the floor
I was feeling kinda seasick
but the crowd called out for more


Inledningen till mystiska “Homburg” var inte mindre gåtfull:
Your multilingual business friend
has packed her bags and fled
Leaving only ash-filled ashtrays
and the lipsticked unmade bed


Så kom “A salty dog” och skapade stämningar långt bort från den engelska försäljningslistan 1969. Efter fiskmåsskriken i inledningen, pianot och sedan det magiska stråkarrangemanget följer:
All hands on deck, we've run afloat! I heard the captain cry
Explore the ship, replace the cook: let no one leave alive!


Kom inte och påstå att Keith Reid är en simpel poplåtskrivare. Texten var inspirerad från en graffittitext på en bar i Boston: ” 'Good God skipper, we done run aground”. Det kanske var därför han var så tystlåten när jag en gång i tiden träffade honom på en pub i London.
   Singel- och albumomslaget är identiskt lika, en omarbetning av designen till ett cigarrettpaket. Målat av Dickinson, Keith Reids flickvän vid tillfället.
   Låten anses allmänt som Procol Harums allra starkaste. Producerades av organisten Matthew Fisher, stråkarrangemanget skrevs av sångaren Gary Brooker som sjunger låten helt underbart och ljuvligt soulfyllt. Så hade han också en bakgrund i engelsk rhythm & blues.
   Den kanske allra bästa versionen av ”A salty dog” spelade Procol Harum in live 18 november 1971 tillsammans med Edmonton Symphony Orchestra. En konsert som sedan resulterade i albumet ”Procol Harum Live” (1972).

/ Håkan

John Lennon 1940-1980

Postad: 2007-12-08 21:58
Kategori: Blogg

Det gick alldeles charmant att spela på Backstage Bar i går kväll. En mysig liten pubspelning som kändes precis anpassat Mårthens och min spellista av rock och pop.
   Naturligtvis kul med alla önskemål även om vi inte kunde fullfölja så många. Jag menar Guns 'n' Roses och reggae fanns inte i min väska. Därför var det så kul när jag kunde fiska upp Blurs "Song 2" på en gammal bränd skiva.
   Redan idag har folk börjat påminna om John Lennons dödsdag. Ett problematiskt datum eftersom han dog på kvällen 8 december i New York men att det då, samtidigt, var morgonen den 9 december i Europa och Sverige. Jag skrev en krönika för exakt ett år sedan om alla detaljerna kring detta ohyggligt tragiska mord 1980.

/ Håkan

Lars Winnerbäck överträffade alla förväntningar - än en gång

Postad: 2007-12-08 09:48
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 7/12 2007.

KONSERT
Lars Winnerbäck
Conventum, Örebro, 5 december 2007


Igen. Här står jag som luttrad och rutinerad recensent och försöker in i det sista stålsätta mig och inte ryckas med i de himmelska känslorna som far genom Conventums lokal strax efter tio på onsdagskvällen. Men jag kan helt enkelt inte låta bli att ännu en gång gradera en Lars Winnerbäck-konsert med annat än maximalt betyg.
   Vägen dit var, precis som filmen i pausen mellan förbandet Abalone Dots och Winnerbäck, lång och krokig men alltid intressant och spännande. På ett Conventum som för kvällen, med 2000 fantaster i publiken, var förvandlad till en stor, mörk och mäktig rockklubb.
   Efter Lars Winnerbäcks styrkedemonstration till konsert förra sommaren i Brunnsparken avslutade jag recensionen med att utnämna uppvisningen till det bästa jag har sett på den platsen. Sedan har jag nog reviderat den uppfattningen och kan mycket väl tänka mig att uppgradera konserten till den bästa utomhuskonserten med en svensk artist.
   Så det var inte med små obetydliga förväntningar jag gick till Conventum på onsdagskvällen. Ändå låg det spänning i luften ty kompet var huvudsakligen nytt och repertoaren var nämnvärt uppdaterad. Men publiken, den sedvanligt härligt hängivna, var av samma kaliber som vanligt.
   Tänk att ett extraspår på en samlingsskiva, den irländskt kryddade ”Stockholmskyss”, skulle få ett sånt enormt genomslag på ett framtida Winnerbäck-album. För ”Daugava” har på skiva en musikalisk doft som påtagligt andas Pogues-liknande rötter. Enligt min mening lite för beskedligt på skiva men på scen blommade det ut och blev både energiskt och fysiskt engagerande. Utan att elektriciteten kopplades på vid särskilt många tillfällen.
   Det är djärvt på gränsen till vågat av Winnerbäck att städa bort så pass starkt framgångsrika och folkligt breda nummer som ”Åt samma håll” och ”Jag vill gå hem med dig”.

Men det är också mycket logiskt och långsiktigt genomtänkt av Winnerbäck att ständigt ändra sin repertoar så han inte fastnar i Lundell-fällan att samla på sig så många måste-låtar att varje konsert blir en transportsträcka av hits som inte tar utvecklingen framåt.
   Därför var det givetvis mycket tillfredsställande att jag till slut räknade till hela nio nya låtar från senaste skivan. Det tyder på en ambition att varken stå still eller blicka bakåt utan röra sig framåt. Om inte snabbt och revolutionerande så i alla fall tryggt och stabilt. En stor eloge för det.
   Däremot var den musikaliska skruden genomgående ny. Varken muskulöst rockigt eller inbjudande poppigt tog han oss med på något som pendlade mellan strävt och kärvt vemod och hjärtligt folkrockiga örfilar. Med udda instrument som fioler, dragspel, banjo, mandoliner, munspel och många akustiska gitarrer i huvudrollen.
   Den kärva tonen hade också påverkat ljussättningen som var sparsam på gränsen till bristfällig. Stundtals stod folket på scen som dystra skuggfigurer framför det karga motljuset och jag funderade ett tag på om den ofta tystlåtne Winnerbäck nu också hade blivit ljusskygg.
   Det tog fyra låtar innan han sa några ord till publiken och det skulle ta ytterligare tid innan han sa något av värde. Men där bland extralåtarna sprack han upp alldeles utomordentligt. Först till en enbart pianokompad ”Elden” och sedan en lång spontant kryddad monolog innan den alltid otroligt känslofulla ”Kom änglar”. När sedan konserten egentligen, enligt alla förhandsrapporter, var slut kunde han inte lämna scenen utan att först framföra den mycket uppskattade ”Solen i ögonen”.

Lars Winnerbäck - sång, gitarrer
Ola Gustafsson - gitarrer, mandolin mm,
Anders Nygårds - fiol, viola, mandolin mm
Johan Persson - piano, tramporgel, dragspel mm
Jerker Odelholm - bas, kontrabas
Anders Hernestam - trummor
Anna Stadling - sång, gitarr
Malin-My Nilsson - fiol, viola, piano mm


Lars Winnerbäcks låtar:
Farväl Jupiter
Jag har väntat på ett regn
Sen du var här
Stockholms kyss
Kom hem nu
Om du lämnade mig nu
En tätort på en slätt
Min älskling har ett hjärta av snö
Gå på vatten
Hjärter Dams sista sång
Du gamla fria nord
Elegi
Nånting större
Om det blåser genom hallen
Jag är hos dig igen
Tidvis
Du hade tid
Hugger i sten
Kom ihåg mig

Extralåtar:
Innan mörkret faller
För dig
Ingen soldat
Elden
Kom änglar
Solen i ögonen


                                                                                       Foto: Emily Österling
I det spartanska ljuset stod Lars Winnerbäck och glänste med sitt vemod.

/ Håkan

#27: Born in the U.S.A.

Postad: 2007-12-07 07:50
Kategori: 80-talets bästa

BRUCE SPRINGSTEEN: Born in the U.S.A. (Columbia, 1984)
Hade någon frågat mig direkt efter finalen på konserten i Göteborg på Ullevi i juni 1985 vilken skiva jag tyckte var bäst på 80-talet så hade det givna svaret varit: ”Born in the U.S.A.”. Då – och för alltid. Ty konserten var en av livets största upplevelser och den aktuella skivan var givetvis i blickpunkten under hela uppträdandet.
   Så här drygt 20 år senare är svaret inte lika givet och känslorna vill placera denna omåttligt populära Springsteen-skiva lite längre ned än den kanske förväntade Topp 10-placeringen. Kanske är jag påverkad av masshysterin kring Sverige-besöket och den nästan överdimensionerade uppmärksamheten kring Springsteen och USA. Och det lite hurtiga, synthesizer-baserade soundet är nog inte lika tidlöst som jag en gång trodde.
   Däremot är innehållet låtmässigt oklanderligt starkt vilket bevisas av att det från det här albumet hämtades hela sju hitsinglar. Ett rekord Springsteen delar med både Michael och Janet Jackson.
   ”Dancing in the dark” var den perfekta hitsingeln som spädde på intresset inför albumreleasen. En uppdaterad Bruce gjorde nästan plötsligt dansant musik i ett ovanligt poppigt sound. Men underbart catchy, modernt och tydligt radiovänligt sound. Vilket fick mig just då att lite surt kommentera skivan där passionen och hettan saknas.
   ”Born in the U.S.A.” var visserligen ingen ”Darkness on the edge of town” då Roy Bittans syntar färgade av sig på soundet medan Clarence Clemons saxofon var nästintill utraderad. Och Steve Van Zandt, som varit med och producerat skivan men bara spelar akustisk gitarr och mandolin, var tydligt på väg ut ur E Street Band redan här.
   Men som sagt, låtmässigt är skivan en stor triumf. Inte bara singlarna ”Dancing in the dark”, ”Cover me” (i ommixad version en stor hit på diskoteken), titellåten, ”I’m on fire”, ”Glory days”, ”I’m going down” och ”My hometown”. Utan också starka låtar som ”No surrender” och ”Bobby Jean”.

/ Håkan

Det är sant med kärleken till Örebro

Postad: 2007-12-06 11:32
Kategori: Blogg

Förutom sjuke Ola, läs tidigare meddelande, var bandet på ett strålande humör efter Lars Winnerbäcks Örebrospelning. Så pass sugna på att spela så att delar av bandet senare igår kväll gick till Mitt Andra Hem på Stortorget.
   Tillsammans med "lilla Hovet", Anna Stadling och Johan Persson, satte sig Winnerbäck på en stol och spelade några låtar, bland annat "Nån annan", för en förvånad publik.

/ Håkan

Lars Winnerbäck + Örebro = sant

Postad: 2007-12-06 08:16
Kategori: Blogg

Ännu en gång har det bevisats att Lars Winnerbäck känner förkärlek till Örebro. Det kan inte bara var det faktum att han en gång i tiden hade en flickvän i Fjugesta...
   Gårdagens konsert på Conventum, inför 2000 personer (ren rockklubbskänsla!), var något alldeles extra. Precis som förra sommaren i Brunnsparken la Winnerbäck till en extra extralåt, helt utanför ordinarie program. Förra sommaren var det "Hugger i sten", igår blev det "Solen i ögonen". Inför jublande, fanatiska fans.
   Jag hör idag av basisten Jerker Odelholms pappa Hans att gitarristen Ola Gustavsson var sjuk och gick ut och spydde flera gånger under föreställningen. Det gör ju gårdagens bragd ännu större!

/ Håkan

Dj och Florence Valentin

Postad: 2007-12-05 08:24
Kategori: Blogg

Igår kväll var det körigt. Jag var en del (nåja!) i arrangemanget för nylanseringen av Nerikes Allehandas nöjessatsning meny.nu på Backstage i Örebro. Det som en gång var en bilaga i papperstidningen är nu främst en sajt men också ett uppslag i veckan i tidningen.
   Mitt praktiska uppdrag under kvällen var att spela skivor. Från start kl 20 till 21.30. Från en nästan tom lokal till full stimmande och mingelätande festdeltagare.
   Därför fick jag anpassa musiken därefter och det var faktiskt ett stort nöje att spela allt från det absolut mest lågmälda till fullt Bad Cash Quartet-ös. Fast till största delen spelade jag ett urval låtar från årets favoriter-skivorna. Från Robert Plant/Alison Krauss till Maharajas. Från Nick Lowe till Moneybrother.
   Scenaktiviteterna toppades strax före 23 av ett nedbantat men inte energisnålare Florence Valentin. Sångaren Love Antell och den otroligt effektive trummisen August Berg bjöd på ett exklusivt unplugged-framträdande. Med alla de obligatoriska låtarna, exempelvis ”Upp på sociala ner på systemet” och ”Pokerkväll på Vårby Gård”, och minst sagt svängigt uppträdande.
   Det gick så hett till att deras konsert avslutades med covers från två så vitt skilda karaktärer som Perssons Pack och Jokkmokks-Jokke. Som kanske redan sagts: Man förstod precis efter bandets avslutning att man varit med om något unikt.

/ Håkan

Florence Valentin setlist

Postad: 2007-12-04 23:59
Kategori: Setlists


Florence Valentin 5/12 2007, Meny/Backstage.
Sedan la de till extralåtarna "Små små saker" (Perssons Pack) och "Gulli-Gullan" (Jokkmokks Jokke).
   Jag tackar Fredrik Polback för fotografiet.

/ Håkan

Affischtavlan

Postad: 2007-12-04 12:23
Kategori: Blogg


Hoppsan. Då förvandlades den här seriösa sidan, tillfälligt ska gud veta, till en affischpelare. Med illa dold stolthet vill jag meddela att jag, och den förträfflige Mårthen Gunnarsson, spelar skivor på Backstage Bar på Klostergatan 5 i Örebro.
   Vi spelar allt det bästa av både gammalt och nytt, okänt och berömt. Välkomna, vet ja.

/ Håkan

Blogghelvetet har anlänt

Postad: 2007-12-04 09:45
Kategori: Blogg

Korta ogenomtänkta kommentarer. Snabba betraktelser. Uppmärksamma världens icke-nyheter. Plötsliga infall. Snabbt in – fort ut! Stora nyheter, små nyheter men framförallt snabba nyheter.
   Det där bloggtänkandet har vi fram till nu sluppit på den här sidan. Bland alla mer eller mindre genomarbetade artiklar kommer jag nu, under kategorin ”Blogg”, också att blogga regelbundet på denna plats.
   Jag har under ett halvår varit medlem av Nöjesbloggen på Nerikes Allehanda och där slängt ur mig tankar, anekdoter, tips, minnen och dagsaktuella händelser. Nu stängs den för andra aktiviteter och då tyckte jag det skulle vara lämpligt att fortsätta här. Vi gör ett försök. Välkomna!
   Det positiva blir att du vid nästan varje tillfälle du öppnar sidan hittar något nytt att läsa. Det negativa är väl att det seriösa analyserandet av pop- och rockhistorien blandas upp med så kallade lättsamma, underhållande och ytliga nyheter. Surt och salt, natt och dag, glad och ledsen. Som livet i övrigt.
   Som vanligt kan du lämna egna kommentarer och släppa fram dina egna åsikter.

/ Håkan

#28: …och stora havet

Postad: 2007-12-04 07:11
Kategori: 80-talets bästa

JAKOB HELLMAN: …och stora havet (EMI, 1989)
Det går nästan inte att leva upp till ryktet, myten och härligheten. Jakob Hellmans öde sitter inte perfekt i den svenska pophistorien. Jag har tidigare berättat om mina minnen och erfarenheter från hans korta karriär i rampljuset 1989 och 1990.
   Efter de framgångarna, främst singlarna ”Vara vänner” och ”Hon har ett sätt” men också hela debutalbumet ”…och stora havet”, så kom Jakob ohjälpligt in i en kreativ torka där förhoppningar och förväntningar blev fallgropar i både hans karriär och hans liv.
   Därför borde han ha fastnat i kategorin ”one hit wonder” men hans sporadiska uppdykningar, ännu färre sällsynta konserter och högst tillfälliga gästinhopp har ändå gjort att namnet aldrig glömts bort eller förpassats till minnenas allé.
   Och den främsta stötestenen i hans liv var nog när Sveriges samlade kritikerkår i mitten på 90-talet röstade fram just det här albumet till Sveriges genom tiderna bästa album. Det är svårt att leva upp till den titeln.
   ”…och stora havet” släpptes 13 februari 1989 och har sålt i 160 000 ex. Jakobs debutskiva är onekligen en förvånansvärt bra skiva men Danne Sundquists produktion lider något av 80-talssjukdomen med ekodränkta trummor och syntar i var och varannan låt.
   Skivan håller än idag. Inhandlade den remastrade och förlängda varianten för bara några år sedan, till ett oförskämt lågt pris dessutom, och fann skivan överraskande fräsch och stark.
   Utökad med singelspår, bidrag till hyllningsskivor och den i sanningens namn alldeles sagolika duetten ”Tusen dagar härifrån” från en Perssons Pack-skiva, har vässat den redan starka debutskivan ytterligare.
   Främst är det materialet, Jakobs egna låtar, som gör albumet så tidlöst starkt. ”Tårarna” med sina överdimensionerat alldeles för många textrader i versen innan refrängen blommar ut. I ”Du är allt jag vill ha” stockar sig Jakobs kärleksövertygelse medan Werner Modiggårds trummor driver låten framåt och Eddie Sjöberg spelar ett snyggt gitarrsolo.
   Sedan kommer ”Vara vänner” med kontrabas, klarinett, tuba och trombon och placerar Jakob i svensk tidlös vispop. Skivan fortsätter på samma kvalitativt höga nivå och låtar som vemodigt poppiga ”Vackert väder”, det avslutande boogie-woogie-pianot i ”Vintern dör”, Rockpile-rockiga "Visa mej" och de redan nämnda singellåtarna gör albumet lika imponerande att lyssna på idag, som igår eller 1989.

/ Håkan

"Help !"

Postad: 2007-12-03 08:36
Kategori: Måndagslåten

Som ni ser på originaletiketten till höger så stavas det precis så: Help och ett mellanslag och sedan ett utropstecken. Exakt så. På singeln alltså, skivan som släpptes 23 juli 1965. Det var en fredag vilket betydde att jag redan på söndagen innan, i det här fallet 18 juli, fick höra den här fantastiska Beatles-låten första gången. Klas Burling på radioprogrammet Pop 65 Special hade för vana att spela Beatles nya singlar några dagar innan de gavs ut.
   Just den spelningen den där söndagen minns jag tydligt. Det var ju faktiskt en mycket imponerande bra singel som Beatles släppte mitt i sommaren. Ett underbart intro där John Lennons nasala röst skriker ut sitt ”hjälp!”. En så effektiv start på en låt att jag idag har låten som ringsignal på min mobil.
   Låten kom också att bli titellåt på Beatles nya film som skulle ha premiär 29 juli. Och några dagar senare, 6 augusti, släpptes Beatles femte album som även det hade titeln ”Help!”.
   Men varken film eller album hade från början något namn så när filminspelningarna inleddes 24 februari 1965 hade den arbetsnamnet Beatles Two och under några veckor kallades den ”Eight arms to hold you”, ett påhitt av Ringo Starr. Innan John Lennon skrev ”Help!” och den spelades in på en enda dag, 13 april 1965. I vanlig ordning signerades låten Lennon-McCartney.
   Låten skrevs av Lennon i hans hem i Weybridge, hade från början ett ordinärt balladtempo, lite åt Bob Dylan-hållet, som dock drevs upp under inspelningen.
   Lennons beskrev låten senare som bokstavligen ett rop på hjälp. Han mådde vid tillfället inte bra efter tufft turnerande och ett äktenskap som knakade. Han har också rankat låtens betydelse:
   - The only true songs I ever wrote were ”Help!” and “Strawberry Fields forever”. They were the ones I wrote from experience, not projecting myself into a situation and writing a nice story about it, which I always found phoney, sade han 1970.

/ Håkan

Jag borde ha besökt min framtid för 28 år sedan

Postad: 2007-12-01 07:54
Kategori: Krönikor

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 30/11 2007.

Tv-reklamen påstår att du kan se in i framtiden. Ändå är det alltid enklare att titta tillbaka och minnas än att förutsäga sin framtid. Har tänkt på det under hösten när jag har läst några biografier om tre svenska artister, Ulf Lundell, Per Gessle och Björn Skifs. Alla med långa intressanta karriärer bakom sig. Som jag dessutom har speciella och personliga minnen kring.
   Två av artisterna, Gessle och Skifs, har dessutom haft ofattbara utländska framgångar som kommersiellt utnyttjades på radikalt olika sätt. Det går naturligtvis inte att jämföra 1974, när Skifs låg etta i USA, med 1989, när Roxette slog igenom i USA. Det var intressant att följa utvecklingen på nära håll.
   6 april 1974 (för övrigt exakt samma datum som ABBA vann Eurovisionsschlagern i Brighton) nådde Björns ”Hooked on a feeling” förstaplatsen. Det var ett mirakel eller som att gå på månen. Just då genomförde Björn och hans kompband Blåblus en lågprofilerad turné genom Sverige och befann sig inte på plats i Staterna.
   Bara 11 dagar efter förstaplatsnoteringen satt jag och intervjuade Björn, just då USA:s (kanske världens) hetaste artist, en trappa ned på Prisma (numera Klaras) där de skulle uppträda.
   En jordnära dalmas, med minst två fötter på jorden, förklarade lite försynt att det trots allt var viktigare att ”göra rätt för sig” i Sverige innan USA väntade.
   - Jag har inte hjärta att svika de svenska folkparkerna i sommar, sa han till mig då.
   Han blev följaktligen vad man generellt kallar en one-hit-wonder men karriären i Sverige bara växte och växte, på alla plan.
   Apropå ABBA så var de mer förberedda på internationell lansering när de brejkade och detsamma gällde nog också Per Gessle fast själva genombrottet med ”The look” kom plötsligt.

Bara några år innan, i oktober 1985, satt Per i en fåtölj på NA och förklarade för mig att det var nog vid sidan av scenen, som låtskrivare, skivbolagschef eller producent, han hade sin framtid. En enda stor felprognos! För sedan följde ”experimentet” Roxette, senare en Gyllene Tider-revival och nu en solokarriär på svenska som ingen av oss kunde förutspå då.
   Under Ulf Lundells hetaste dagar, för mig åren 1979, 1980 och 1982, förklarades det hela tiden att han stod på toppen av sin karriär. Hans manager Blixten stod sa till mig personligen, efter en konsert i Lugnets idrottshus i Falun hösten 1982, att nu blir det lagom att sikta in sig på klubbgigen igen. Det gick helt enkelt inte att tro på att framgång skulle föda framgång decennier framöver.
   När jag i oktober 1979 frågade Ulf Lundell om han hade några utlandsdrömmar svarade han skrattande: ”Stå och mima i tysk tv?”. Men la snabbt till ”Det går säkert att skriva bra engelska texter, så varför inte?”
   Med facit i hand eller kunskapen att besöka sig själv i framtiden hade jag då kunnat pressa honom på detaljer om den engelskspråkiga skivan ”A real home for the boys” han skulle spela in två år senare. Och ge ut i november 2007, som en del av samlingen ”Under vulkanen”, fast den inte ens nämndes i Måns Ivarssons nyutkomna biografi.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (397)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (226)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (105)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< December 2007 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31            

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Per Lindmark 21/08: Upptäckte din blogg idag och svävar runt på moln. Vilken guldgruva. Riskerar at...

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Tuffe Tom 24/07: Hej Håkan! Håller med om att Damn...kan vara höjdpunkten ihop med Hard Promis...

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.