Blogginlägg från januari, 2008

Veckans lilla filmklipp (5)

Postad: 2008-01-31 14:44
Kategori: Filmklipp

Om mindre än två månader släpper Håkan Hellström sitt nya album. Otroligt efterlängtat, tycker både jag och min dotter Emily – fast på olika sätt, misstänker jag.
   Nya skivan, som har producerats av Jocke Åhlund, går under arbetsnamnet ”Exile on Vollmar Yxkullsgatan” och jag gissar att det är en liten hyllning till Rolling Stones och deras klassiska skiva ”Exile on Main Street” (1972).
   När jag senast såg Håkan, på Gröna Lund i höstas, så spelades det fantastisk musik i högtalarna innan han gick upp på scenen. En rad av bra låtar som avslutades just med Stones, ”All down the line”. Hämtad från just nämnda Stones-album. Se det som ett löfte, eller…
   Det här filmklippet är från Västerås, på Prisma, där jag också råkade vara 16 mars 2006. En tajt inomhuskonsert inför en vild och hängiven Håkan Hellström-publik. De här ryckiga bilderna fångar väl något av den himmelska känslan på plats.



/ Håkan

Cardigans efter 1998 är världsklass

Postad: 2008-01-31 07:57
Kategori: Skiv-recensioner

THE CARDIGANS: Best of (Stockholm Records)
En maffig samling, 22 låtar på en cd, med ett svenskt genom alla tider framgångsrikt band. Som jag inledningsvis hade ett lite trassligt, ojämnt och skeptiskt förhållande till. Lite för svala, jazzinfluerade arrangemang och lite för simpla, tunna popmelodier för min dåtida smak.
   Dåtid var alltså 1994 till 1996, med solklara hits som ”Rise & shine” och ”Lovefool” som naturligtvis uppfyller sin plats på den här samlingen, och det var först 1998 som jag tyckte att bandet började tillföra något konstruktivt till svensk popsocietet.
   Bandets låtar började uteslutande skrivas av Peter Svensson och Nina Persson. Med låtar som ”My favourite game” och ”Erase/Rewind” började jag skönja en strålande utvecklingsbar framtid.
   Vi har inte ens kommit halvvägs på den här samlingen, som löper föredömligt kronologisk, när vi når klenoderna i Cardigans guldkantade karriär. För det är ju så, enligt mina egna teorier, att Cardigans efter Nina Perssons lilla soloutflykt med A Camp är världsklass. Mogen, fantastiskt vuxen, låtstark och tidlös poprock som håller i alla väder.
   Det var också då som gruppen, också enligt mig, gick från att skriva popstarka hitsinglar till att bli en genuint stark albumgrupp. Albumen ”First band on the moon” och ”Gran Turismo” får snällt ursäkta men ”Long gone before daylight” och ”Super extra gravity” tillhör guldkornen i gruppens diskografi.
   Samlingens urval har också, med rätta, en lätt slagsida åt det senare materialet och sammantaget ger skivan en utmärkt och lysande bild av Cardigans på skiva.

Bonusmaterial: Kanske lite konstruerat och kortfattat, en 21 sekunder lång bagatell som heter ”Bonus track” och enligt den mycket snyggt dokumenterade omslagstexten, där bandet berättar sina tankar och minnen kring varje låt, fanns med på den franska utgåvan av ”Super Extra Gravity”.
   Då känns Tom Jones version av Talking Heads ”Burning down the house”, där Nina Persson och Cardigans gästar, som en både bättre och mer överraskande bonuslåt.

/ Håkan

Långt från glamour och limousiner

Postad: 2008-01-30 07:23
Kategori: Bok-recensioner

LITTERATUR
John Bobin
Bark staving ronkers
(BookSurge)


Ursäkta, men jag har svårt att ordagrant förstå titeln på denna bok. Men det kanske är ett hårt förankrat lokalt engelskt uttryck i Southend som John Bobin slänger sig med. Eller är det, som det framkommer i en kommentar på Amazon, en omskrivning av uttrycket ”Stark raving bonkers” som jag för övrigt inte heller förstår.
   Egentligen spelar det inte så stor roll för allt förklaras i undertiteln ”A Music Memoir”. Bobin kunde ha lagt till staden Southend i titeln så hade det varit klockrent.
   När du väl har tagit dig förbi den lilla förvirringen möts du av en sprudlande beskrivning av musikutvecklingen i ovannämnda stad. Bobin har skrivit en förhållandevis självbiografisk berättelse, som handlar om åren från 1960 till 1972, och allt som hände i Southend och den närmaste omgivningen. Men det är också en hel del historier och anekdoter om alla band som kommer till stan eller spelar tillsammans med Bobins egna band under tiden.
   För en Southend-fan som undertecknad, eller rättare sagt fanatiker av alla musikaliska namn från den lilla stan, är det omåttligt intressant innehåll i boken. Boken kan säkert uppfattas som rörig av icke initierade, det är ett myller av musikernamn som radas upp, och ibland skenar den kronlogiska ordningen i väg på de olika grenarna som Bobin beskriver. Men som sagt, har man det minsta intresse av stadens musikhistoria och kanske bara uppskattar ett namn så har boken ett stort värde.
   Boken är huvudsakligen självbiografisk och John Bobin, som är mest ”känd” som basist i Legend (Mickey Jupps 60-70-talsband), har många egna upplevelser att vittna om. Han spelade också i banden The Phantoms (se bokomslaget), The Klimax och The Fingers och levde därmed nära betydligt mer kända namn Paramounts och Orioles som senare utvecklades till Procol Harum, Kursaal Flyers och Dr Feelgood.
   Bobin är ingen författare i ordets rätta mening så ibland tenderar det digra materialet att flyta ut i privata noteringar om flickvänner och liknande. Och när han första gången drack Newcastle Brown Ale. Han har dessutom breddat materialet genom objektiva små minibiografier om alla band och artister, inte bara de rent Southend-baserade, som han under de nämnda åren kom i kontakt med.
   Bokens bästa sekvenser behandlar det självupplevda och då är det svårt att låta bli att ryckas med i allt som handlar om Mickey Jupp. Exempelvis det fram till nu för mig helt okända arbetsnamnet på Legends första album. Skivan, som till slut fick den ickeoriginella titeln ”Legend”, hade det stiliga arbetsnamnet ”The living legend of M G Jupp”.
   ”Bark staving ronkers”, där antalet bilder (svartvita) är begränsade, utspelar sig långt från glamour, limousiner och stora pengar. Det gör boken definitivt till den exklusivt enda i sitt slag.
   Tack till Lars Kärrbäck som skickade mig boken.

/ Håkan

Jim Ford lever – på skiva

Postad: 2008-01-29 07:33
Kategori: Skiv-recensioner

JIM FORD: Point of no return (Bear Family)
Förra årets, med rätta, omåttligt hyllade återutgivning av Fords enda album, “Harlan county”, med många extraspår följs nu av en innehållsmässigt lika spännande skiva med arkivmaterial.
   Om ”Harlan county” var en delvis välkommen återblick på ett legendariskt album så befinner sig den nya samlingen på mer outforskad mark med inspelningar som huvudsakligen är outgivna. Men långt mycket bättre än några skissartade demos som jag hade väntat mig när det ska skrapas på botten efter material.
   ”Points of no return”, en otäckt profetisk titel när den här utgivningen planerades i höstas innan Jim Ford plötsligt dog, håller i stort sett samma kvalité som förra samlingen ”The sounds of our time”. Fast det är ett hopplock från olika inspelningar, under olika förutsättningar och dessutom soundmässigt helt olika material.
   Här finns det poplåtar med textmässigt intressant innehåll, soul av närmast Motown-kvalité komplett med explosivt komprimerade stråkarrangemang, djupt countryinfluerade låtar samt flera exempel på den vuxet reflekterande sång- och skrivstilen som exempelvis Nick Lowe bygger hela sin sentida solokarriär på.
   Jag vet inte vad som imponerar mest, Sångaren, låtskrivaren eller artisten Jim Ford? Det finns unika delar i hela hans skapande. Låtskrivaren Fords dignitet är naturligtvis självskriven. Utan dessa många kanonlåtar, som mycket riktigt plockades upp av artister som Bobby Womack, Aretha Franklin och Ron Wood, hade nog förutsättningarna för en Jim Ford-karriär som artist inte funnits.
   Men å andra sidan så sjunger han ju genomgående både starkt, återhållet och personligt. Ett namn som återkommer i mina öron när jag lyssnar på de här låtarna är Gene Pitney. En av 60-talets mest emotionella sångröster.
   Jim Ford sjunger bättre än utpräglade låtskrivare brukar göra. Och då spelar det ingen roll om det kallas pop, soul eller country. Hämtade från regelrätta skivinspelningar som en gång hade långt framskridna planer att ges ut.
   Så ska vi inte heller glömma bort att det är gräddan av amerikanska studiomusiker, med namn som Dr John, James Burton, Jim Keltner, Spooner Oldham och Bobby Womack, som gör den musikaliska uppbackningen så otroligt intensivt effektiv. Fast det är inte exakt dokumenterat när och var alla medverkar på de här sexton låtarna.
   I övrigt presenteras skivan genom en som vanligt alldeles bedårande dokumentation tillsammans med det snygga skivomslaget till skivan. Unika bilder, diskografi, projektledaren L-P Andersons beskrivning hur han fick tag i materialet, intervjuer med Kim Fowley, PJ Proby och engelsmannen Dave Robinson och en kortare förklaring till låtarna på skivan.
   L-P:s båda Jim Ford-utgivningar borde stå modell för vad som krävs av viktig dokumentation när återutgivningar och outgivet material släpps.
   Däremot har L-P missat stavningen på Lee Oskar, sångaren och munspelaren i War, som finns med på omslaget tillsammans med PJ Proby och Jim Ford på fisketur. Det är dock en liten bagatell i detta mäktiga sammanhang.

/ Håkan

"Fire"

Postad: 2008-01-28 07:27
Kategori: Måndagslåten

En låt första gången utgiven på skiva 1978, av Robert Gordon (se bild), men skriven av Bruce Springsteen. En sugande ballad med en fantastisk inledning:
   I'm driving in my car, I turn on the radio
   I'm pulling you close, you just say no
   You say you don't like it, but girl I know you're a liar
   'Cause when we kiss, Fire


Den skrevs av Bruce under åren mellan ”Born to run” och ”Darkness on the edge of town”. Problem med sin första manager gjorde att Bruce var förhindrad att ge ut skivor och det tog nästan tre år (otroligt lång paus på den tiden) mellan skivorna. Men han fortsatte naturligtvis att skriva nya låtar.
    Han hade först tänkt sig att idolen Elvis Presley skulle göra den men det kom något emellan – Elvis dog. ”Fire” hade passat in bra i Presleys 70-talsrepertoar.
   Nästa artist på Bruces önskelista blev kompisen Robert Gordon, passande nog Elvis Presley-influerad sångare. ”Fire” blev ett spår på albumet ”Fresh fish special”, inspelad tillsammans med gitarrlegenden Link Wray, men gavs också ut på singel.
   Fast det var en helt annan grupp, tjejgruppen Pointer Sisters, som fick den stora amerikanska hitlåten med ”Fire”. Deras singel släpptes i slutet på 1978 och nådde i början på 1979 en meriterande andraplats på USA-listan.
   I den vevan spelade också Bruce in sin egen låt, en liveversion inspelad 16 december 1978 på Winterland i San Francisco. Som låt passade ”Fire” inte in på varken ”Darkness on th edge of town” eller ”The river” utan gavs först ut 1986 på liveboxen ”Live 1975-85” i just den inspelningen. Fast Bruces talade intro inför låten på den skivan är hämtat från en helt annan konsert, 7 juli 1978 på Roxy.
   Liveversionen av ”Fire” med Bruce kom också att släppas på singel i april 1987. Men långt innan kunde vi i Sverige höra Bruce köra låten live, på Johanneshovs Isstadion 7 maj 1981. Där som 17:e låt mellan ”Sherry darling” och ”You can look (but you better not touch)" låg den inklämd.
   Till det kuriosa kan nämnas att Niklas Strömstedt har skrivit en svensk text till “Fire”. Kallade den ”Feber” och lät duon Lili & Susie spela in den.

/ Håkan

#18: I can’t stand still

Postad: 2008-01-27 10:53
Kategori: 80-talets bästa

DON HENLEY: I can’t stand still (Asylum, 1982)
Om jag ska spetsa till det så har Don Henley aldrig varit bättre än här, på sin första soloplatta. I alla fall har han aldrig skrivit bättre låtar, förvisso ofta tillsammans med andra, och soundet är härligt jordnära, enkelt och underhållande simpelt på samma gång. Där låt och sång kommer i centrum på nästan varje spår.
   Henley var (och är) ju den bäste sångaren i Eagles och därför kändes hans första soloskiva så helgjuten när den framfördes på helt egna villkor. Visserligen fick han hjälp av väldigt många musiker, låtskrivare och sångare men slutresultatet andas mycket av Henleys genuina personlighet.
   Inte överraskande finns det några typiska Eagles-dekorerade ballader, ”Long way home” och ”Talking to the moon”, men det är pop- och rocklåtarna som dominerar. Då är det, inbillar jag mig, mycket gitarristen/producenten Danny Kortchmars förtjänst. Hans rockiga gitarr lyfter många låtar och det låter ofta lite ruffigare om västkustsoundet.
   Trummor är Henleys huvudinstrument men bland de många studiomusikerna på skivan finns det också, i den tidens anda, ett antal andra trummisar, Russ Kunkel, Ian Wallace, Jeff Porcaro och Mark T Williams. Liksom de övriga musikerna är det mänga välkända namn som figurerar i bakgrunden: Bob Glaub, Steve Lukather, Lee Sklar, John David Souther, Ben Tench, Garth Hudson, Warren Zevon och några Eagles-medlemmar.
   Don Henley fick en oväntad hit med den modernt dansanta ”Dirty laundry”, spåret jag kanske hade svårast med på hela skivan, som nådde tredjeplatsen på USA-listan.
   Då tyckte jag bättre om de enkla men effektiva poprocklåtarna som ”Nobody’s business”, ”Johnny can’t read” och titellåten. Låtar, arrangemang och jordnära sound som numera är bristvara i Henleys sporadiska solokarriär där uppblåst sound och effekter är viktigare än melodier och refränger.

/ Håkan

Veckans bild: december 1968

Postad: 2008-01-26 10:42
Kategori: Veckans bild


Det var i slutet på 60-talet som supergrupper blev ett vanligt förekommande fenomen. På bild här är en fantastisk konstellation som bara en en enda gång kom till skott. På Rolling Stones spektakulära liveinspelning ”Rock’n’roll circus”, tillsammans med bland annat The Who och Jethro Tull, ställde sig de här tre profilerna på scen tillsammans.
   Det var från vänster Eric Clapton, gitarr, John Lennon, gitarr och sång, och Keith Richards, bas(!). Trummis blev meriterade Mitch Mitchell, trumslagaren från Jimi Hendrix Experience.
   ”Yer blues”, den bluesiga låten från Beatles ”White album”, var konstellationens enda repertoar för kvällen.

/ Håkan

Neil Young hösten 2007

Postad: 2008-01-25 07:58
Kategori: Bootlegs


NEIL YOUNG
Opera House, Spokane 20 oktober 2007


Den här konsertinspelningen, gjord i Spokane, Washington, strax söder om gränsen till Kanada, har både fantastiska och bittra inslag. Fantastiska för att det är en väldigt omväxlande, överraskande och genomgående bra konsert. Bittra för att det har spelats in på en turné som i vår inte kommer närmare Sverige än Köpenhamn.
   I England gör Neil många konserter, som dessutom utökas hela tiden, men till Sverige kommer han inte överhuvudtaget. Surt. Och när jag lyssnar på den här konserten så blir känslan dubbelt syrlig.
   Just nu turnerar Neil Young med ett litet band. Han tenderar i sedvanlig ordning att byta förutsättningar för varje skiva, för varje turné och ibland också varje konsert. Här kompas han av ett minimalt band. På ett sätt en sensationell mix av flera typiska Neil Young-band. För där återfinns Rick Rosas (från exempelvis Bluenotes), bas, Ralph Molina (Crazy Horse) , trummor, och den allestädes närvarande Ben Keith, keyboards och slide.
   Litet band men det låter stundtals maximalt om det. Till exempel tungt som i ”The loner”, extremt utdraget som i ”No hidden path” men också luftigt elegant som i ”Spirit road”.
   Men det är naturligtvis Neil Young i centrum som lyser allra klarast. Konserten är uppdelad på en inledande akustisk avdelning och en avslutande elektrisk. Som vi vet är Neil mästare på båda och det känns ovanligt heltäckande när man till slut har hela konsertens upplevelse i minnet.
   Dessutom är urvalet av låtar både udda, gammalt och nytt. En sorts pendlande i det extrema. Där den fina ”Love is a rose”, en låt Neil först gav bort till Linda Ronstadt, följs av ”Heart of gold” som avslutar det akustiska setet.
   Där urgamla klassiker som ”The loner” och ”Everybody knows this is nowhere”, som båda inleder det elektriska setet, följs av låtar från senaste skivan, bryter av med några exklusivt udda låtar, ”Bad fog of loneliness” och ”Winterlong”, innan känslostarka ”Oh lonesome me” och den turbulenta och långa (20 minuter) ”No hidden path” blir final på konserten.
   Det är inte bara ”Bad fog…”, outgiven på skiva av Neil, av kvällens repertoar som är exklusiv. Den lugna ”Sad movies” och ”No one seems to know” är hämtade från det outgivna albumet ”Homegrown” och ”Love art blues” är en ”On the beach”-outtake.
Konsertens höjdpunkt: När Neil sätter sig vid tramporgeln och drar igång det ytterst vackra introt till ”Like a hurricane” men arrangemanget landar så småningom i den ännu vackrare ”A man needs a maid”.

Konsertlåtarna:
Set #1 acoustic
From Hank To Hendrix
Ambulance Blues
Sad Movies
A Man Needs A Maid
No One Seems To Know
Harvest
Journey Through The Past
Mellow My Mind
Love Art Blues
Love Is A Rose
Heart Of Gold

Set #2 electric
The Loner
Everybody Knows This Is Nowhere
Dirty Old Man
Spirit Road
Bad Fog Of Loneliness
Winterlong
Oh, Lonesome Me
The Believer
No Hidden Path

Extralåtar
Cinnamon Girl
Tonight's The Night

/ Håkan

Veckans lilla filmklipp (4)

Postad: 2008-01-24 08:00
Kategori: Filmklipp

Singer/songwriter är ett numera slitet uttryck och egentligen en väldigt urvattnad programförklaring på en artist som skriver sina egna låtar och ofta framför sitt material helt ensam på scen. På 60-talet var nog inte genren uppfunnen i ord men inte desto mindre fanns det åtskilliga artister/låtskrivare av den typen.
   Det var trångt i utrymmet mellan Bob Dylan och Joni Mitchell men en kille som, för mig, stod ut över alla andra var Tim Hardin.
   Tim Hardins framträdande på Woodstock-festivalen, 16 augusti 1969, är både djupt sorgligt och helt fantastiskt. Helt uppenbart är Hardin vid tillfället påverkad av någonting så det bräckliga och tragiska avtrycket blir nästan ännu djupare. ”If I were a carpenter”, en av Hardins mest kända låtar, är i grund och botten en enkel låt men Hardins tillstånd, ögonblicksbilderna och den magiska stämningen är helt oförglömlig.
   Tim Hardin dog av en överdos av heroin och morfin i december 1980. Helt i skuggan av mordet på John Lennon.



/ Håkan

Minnesbilden från 1988 och 1998 är rubbad

Postad: 2008-01-23 07:22
Kategori: Återutgivningar

SAMLING: Den flygande holländaren (Capitol/EMI)

För tredje gången ger eldsjälen Kjell Andersson och svenska EMI ut inspelningar med andra artisters versioner av Cornelis Vreeswijk-låtar. Var tionde år, först 1988 och sedan 1998, skakar Andersson liv i temat men den här gången handlar det enbart om en återutgivning av redan existerande inspelningar.
   Projekten ska ju vara en temperaturmätare på vad som finns att tillgå av artister med dignitet som ska kunna tolka Cornelis på ett personligt och annorlunda sätt. I ren jämförelse var 1988-versionen vida överlägsen uppföljaren från 1998. Men det kanske ligger i sakens natur att det inte går att toppa den energi och kreativitet som uppbådades på originalet.
   Artistskaran blev då lite mer urvattnad och tomrummet efter portalfigurer som Marie Fredriksson, Totta Näslund, Peter LeMarc, Wilmer X, Thåström och Ulf Lundell hade exempelvis Lisa Ekdahl, Wille Crafoord, Regina Lund och Rikard Wolff naturligtvis svårt att fylla.
   Sedan tror jag att den största skillnaden i slutresultatet berodde på människorna bakom. På den första versionen hade Anders Herrlins spännande 80-talsklanger en betydande del i framgången medan Johan Norbergs helhet 1998 lutade mer åt jazz och traditionell musik.
   Men när jag nu lyssnar rakt igenom så blir minnesbilden lite rubbad. Jag minns Marie Fredriksson fantastiska bidrag där hon sjunger starkt och personligt till sparsmakade men moderna arrangemang. Så är det långtifrån hela tiden på skivan i övrigt. Egentligen ett genomgående ganska normalt konventionellt sound där storheten i nämnda artister är det som gör hela skivan så underhållande stark.
   Och den negativa bilden av 1998-versionen gör att jag paradoxalt nu finner fler toppar än dalar. Tack vare Olle Ljungström, Louise Hoffsten, Mats Ronander, Lars Winnerbäck, Plura & Sara Isaksson och Staffan Hellstrand.
   Bonus: De fem angivna bonusspåren är just nu egentligen inte alls så unika. Tre av dom fanns med på cd-versionen från 1988, Ulf Lundells bidrag släpptes på ”Under vulkanen”-boxen och Toni Holgerssons ”Jag smakade på döden en dag”, en alldeles underbar tolkning, kom på hans egen skiva 1994
   Dokumentation: Alldeles suverän, inget annat att räkna med när Kjell Anderson på EMI är inblandad. Artisternas egna Cornelis-minnen berättas med både engagemang, passion och närvaro.

/ Håkan

#19: Love poison

Postad: 2008-01-22 07:53
Kategori: 80-talets bästa

LOLITA POP: Love poison
(Mistlur, 1989)

I slutet av 80-talet toppade Örebrogruppen Lolita Pop sin karriär med den här skivan. Framsteg efter framsteg hade präglat hela deras musikaliska decennium. Från lite otydliga svenska texter till starka melodier för att sedan gå över till engelska. Först översätta sina gamla låtar och sedan skriva direkt på engelska. ”Love poison” är gruppens första direktproducerade engelska skiva. Med ett minst sagt strålande positivt resultat.
   Skivan var så bra att jag inte kan undgå att citera mig själv från Nerikes Allehanda 21 mars 1989:
   ”Det har varit motsägelsefulla förhandsrapporter inför Lolitornas nya album. Singeln ”Hey winner” var smart och luftig pop där Bangles möter Pretenders på en hög nivå.
    Sedan har olika medlemmar pratat sig varma för rockbandet Lolita Pop så visst var det med förvirrad förväntan jag lyssnade på ”Love poison” första gången. Skivan är så mycket mer än två torra kategorier, rock och pop. Den innehåller allt och är som helhet Lolita Pops mest kompletta skiva till dags dato.
   Den är inte fulländad hitmässigt sett, där är låtarna på ”Att ha fritidsbåt” oslagbara, men här uppvisar tidigare så stelbenta Lolita Pop en sensationell bredd och variation.
   Bo Diddley-rytmer, rockabillyrökare och psykedeliskt klingande rock blandas med smittsamma poprefrängeroch rekordspröda ballader. Inklusive säckpipa på en låt. ”Love poison” är kort och gott en fantastisk skiva och ett klassiskt format album.
   Det börjar rockigt och rått med ”Tarzan on a big red scooter” (text av Thomas Johansson) och ”Realize” som båda skrivits av Benkt Svensson. Sedan kommer det redan konstaterade mästerverket ”Hey winner” och skivan fortasätter med tvära kast på en hög och och jämn kvalitetsnivå.
   Många favoriter men personligen föredrar jag allra mest låtarna som inte är så omedelbara utan först efter fem-sex lyssningar har hittat sin form och styrka. Med andra ord tycker jag ”Trapped again”, ”Just a goodbye”, ”Look for the white horses” och titellåten bäst understryker skivans klassiska kvalitéer.”
   Superlativer som gäller än i dag, märkte jag just.
   Det var Lolita Pops sista album med originalsättningen. Alla medlemmar utom sångerskan Karin Wistrand har skrivit originallåtar. Dessutom ingår deras på konserterna så uppskattade cover av Magazines ”A song from under the floorboards”.
   Gruppen skulle göra en skiva till, ”Blumenkraft” (1992), med ny trummis och gitarrist innan de splittrades och har bara återförenats vid några få sporadiska tillfällen, 1997 och 1999, sedan dess.
   Scootern på omslaget är en Lambretta chopper och ägdes då av Ola Pihlgren och han har berättat hur den hamnade på omslaget till en Lolita Pop-skiva:
   - Jag kände gänget i Lolita Pop och Karin Wistrand, deras sångerska, tyckte choppern var ball och ville ha den med.
   Omslagsbilden togs på ett asfaltverk i Lugnet utanför Stockholm. I ett svinkallt februari/mars och fotografen (Anders Nordström)slängde rökgranater för att få en massa rök i bakgrunden.

/ Håkan

”Levi Stubbs’ tears”

Postad: 2008-01-21 07:51
Kategori: Måndagslåten

I den lätt sorgliga sagan om “Levi Stubbs’ tears” gjorde engelsmannen Billy Bragg en av sina vackraste sånger. Den visade upp en dittills okänd förmåga hos Bragg att skriva låtar bortom protestsångernas förlovade land.
   Som någon skrev i något forum som jag sprang förbi: ”Levi Stubbs' Tears” is, without a doubt, one of the finest love songs ever written in the English language.”.
   Bragg har skrivit en text, utifrån en kvinnas perspektiv, som visar upp hans kärlek för Motown och referererar också till skivbolaget i texten och blåsarrangemanget i Braggs version är verkligen Motown-influerat.
   Om någon till äventyrs undrar vem Levi Stubbs är så kan jag berätta att han redan 1954 var med och bildade Four Aims. En grupp som två år senare bytte namn till det betydligt mer kända Four Tops som 1963 skrev kontrakt med nämnda Motown och där radade upp hits där Stubbs alltid sjöng ledstämman.
   Det var alltså en legendarisk röst som Bragg skrev denna oförglömliga låt om. En låt som första gången kom på skiva sommaren 1986. På en singel (Go! Discs GOD12) där en av de andra låtarna var en cover, ”Walk away Renee”. Säkert inspirerad av just Four Tops egen version av Left Bankes hitlåt från 1966.
   Bragg hade inte lämnat den politiska rockmusiken bakom sig, i och med denna kärleksballad, för när hans tredje album (”The difficult third album”, som det stod tryckt på omslaget) kom hösten 1986 så var den uppkallad efter den ryske poeten Vladimir Majakovskij, ”Talking with the taxman about poetry”.

I sången ”Levi Stubbs’ tears”, där den korta refrängen går ”When the world falls apart some things stay in place/Levi stubbs tears run down his face”, sjunger Bragg mycket ingående om detaljer kring låtskrivarna på Motown och nämner i ett enda andetag flera vid namn:
   Norman Whitfield and Barrett Strong
   Are here to make everything right thats wrong
   Holland and Holland and Lamont Dozier too
   Are here to make it all okay with you


Bragg har berättat hur han växte upp med Motown-musiken i sitt hem där skivspelare faktiskt saknades:
   ”When I was 11, my mum and dad got me a reel-to-reel tape machine, which allowed me to go to the houses of my school friends and tape their older brothers and sisters' records. Predominantly among them was Motown Chartbusters Vol. 3, which is the one with 'Tracks Of My Tears' on it, and 'Road Runner' [Junior Walker & The All-Stars] and 'I Heard It Through The Grapevine' [Marvin Gaye]. Then I taped Motown Chartbusters Vol. 4 and The Supremes' Greatest Hits and The Four Tops' Greatest Hits.
   Ytterligare en anekdot från Bragg:
   "We were in the studio and Wiggy (Braggs gitarrist) played this snaky riff and it just got to me - just got to me. And I was, like, 'Oh, jeeze, then, you know what we could do with this? We could do this and this and go there and do this.' So me and him sat around playing that snaky riff and moving it around and eventually the words came out." The song was "Must I Paint You A Picture." Bragg says: "'Picture' was when I realized the soul feeling I'd felt all those years and was finally able to get it out. I remember playing it to Paul Weller. He came 'round my house and I played it for him and when it ended he looked at me and said, 'That's a soul song,' as if I shouldn't be writing soul songs. Of course he didn't actually say, 'You know, you're a bloody folksinger; why are you writing soul songs? I'm supposed to be the soul singer.' But the first time I toured with him, with Style Council, I'd just written 'Levi Stubbs' Tears' and I played it at soundcheck. He came up to me and said, 'Levi Stubbs? Of The Four Tops?' And I'm, like, 'Yeah,' and he just looked at me; he didn't say anything, but he gave me that same look."

Billy Braggs låt blev också uppmärksammad på Motown:
   "About two or three years ago, I was contacted by Motown," Bragg reports. "They were putting together a Four Tops box set, and they asked me if they could print the lyrics to 'Levi Stubbs' Tears' for the package. When I later got a copy of the set, I saw that the song lyrics had an entire page to themselves, almost like a poem. I felt so honored because I figured Levi must have a copy of this. What he thinks about some English leftist singing in the roughest asshole's voice and playing this spiky guitar I don't know. But I'm very proud that I was able to articulate what I felt through my appreciation of the redemptive power of these songs by The Four Tops and others that I'd experienced personally on such a deep level. I was able to manifest all that in 'Levi Stubbs' Tears' and play it for people, and it's one of my most popular songs."

Four Tops-legendaren Levi Stubbs fick 1995 diagnosen cancer, i samband med det slutade han sjunga I gruppen, men lever fortfarande. Däremot har två av originalmedlemmarna, Lawrence Payton (1997) och Obie Benson (2005), avlidit.

/ Håkan

John Stewart död

Postad: 2008-01-20 20:56
Kategori: Blogg

Igår under Stockholmsvistelsen fanns Monkees på tapeten. Anledningen var nog gårdagskvällens dokumentär på tv och vi gick allmänt igång med favoritmedlemmar och så vidare. Min favorit var för övrigt Mike Nesmith.
   Kanske nämnde vi också "Daydream believer" bland favoritlåtarna. Jag vet inte. Igår dog han som skrivit just den låten, John Stewart, 60 år gammal.
   Han började redan i Kingston Trio på 50-talet men själv minns jag honom bäst för hans egna skivor i slutet på 70-talet måste det ha varit.

/ Håkan

Stockholm tur och retur

Postad: 2008-01-20 13:48
Kategori: Blogg

Det var ju det också. Var i Stockholm i går med en massa kompisar. Vi gick den traditionella skivrundan från Upplandsgatan till St Eriksgatan. Tommy och jag enades om att dagens bokstav var B. B som Badfinger.
   Medan han hittade "Say no more" (1981) på Vasa Skivbörs, där det spelades avspänd men väldigt svängig blues i högtalarna (sällan någon kommersiell approach på börsarna...), envisades jag med att jag hade en Badfinger-skiva som hette "Airwaves". Inga rätt till mig, för när jag kom hem så var det ju exakt samma skiva Tommy köpte som jag har i en vinylutgåva.
   Jag sa "Ass" (1975) och Anders yrade något om "Magic finger" och menade förmodligen "No dice"-skivan där tjejen på omslaget pekar finger eller "Magic Christian music" där en pekande hand är i blickfånget.
   Ett par mobiltelefonsamtal på bussen hem rätade ut några frågetecken innan jag kom på att "Straight up" nog är min Badfinger-favorit. Mest tack vare några George Harrison-producerade spår.
   Sedan kan man inte undgå att räkna upp gruppens många hits som "Come anf get it", "No matter what", "Without you" (fast den blivit mest kända via Harry Nilsson och Mariah Carey), "Apple of my eye och några till.
   Och sedan är det oundvikligt att inte nämna de tragiska omständigheterna i bandet som gjorde att de båda låtskrivarna Pete Ham och Tom Evans tog sina liv efter bandets hey days.

/ Håkan

Med många bollar i luften

Postad: 2008-01-20 13:26
Kategori: Blogg

Med risk för att ha för många bollar i luften utökar jag min ambition med ytterligare några spännande kategorier: Bootlegs, Glömda guldkorn och Tribute-skivor. Kanske inte så strikt regelbundet men det kommer efterhand. Medan våren närmar sig city, som Ulf Lundell en gång skaldade.
   Jag har en kompis, det har vi väl alla, som entusiastiskt brukar meddela att han hittat unika liveinspelningar och/eller udda outtakes från skivinspelningar på nätet och frågar om jag är intresserad. Är det då något som jag tycker är speciellt brukar jag okeja och snart ligger en bränd skiva på mitt arbetsbord fast jag sällan har möjlighet eller tid att sedan lyssna. Det är det vanliga scenariet men jag ska försöka bättra mig, lyssna och delge mina synpunkter.
   När jag bläddrar i min vägg av vinylhyllor så upptäcker jag nästan varje gång skivor som jag är övertygad om att ingen kommer ihåg fast de bevisligen är epokgörande (i alla fall för mig!) skivor som inte finns återutgivna på cd, i alla fall inte nyligen. Kategorin Glömda guldkorn ska bättra på uppmärksamheten kring dessa helt bortglömda skivor.
   Så har vi alla dessa ohjälpligt och hopplöst ojämna album med olika artister som tolkar ett givet tema, en artist eller en låtskrivare, och allt presenteras sedan på en och samma skiva. Så kallade tribute-skivor. Trots den ofta tålamodskrävande ojämnheten älskar jag tribute-skivor. Har genom åren samlat på mig åtskilliga skivor i genren och tänker uppmärksamma dom lite mer.

/ Håkan

Återutgivningar

Postad: 2008-01-19 10:43
Kategori: Blogg

När jag startade den här sidan i augusti förra året var mina ambitioner och planer att skriva mycket om återutgivningar. Men det har blivit så mycket mer att tiden inte riktigt räckt till. Under ännu en kategori, återutgivningar, kommer det dock att dyka upp recensioner av både gamla och nya återutgivningar. Kanske inte så regelbundet men de kommer poppa upp här då och då.
   Jag kan avslöja att den första recensionen i raden av återutgivningar, nyutgåvan av ”Den flygande holländaren” (nyinspelade versioner av Cornelis Vreeswijk-låtar) som samlat de båda (1988 och 1998) i en och samma volym över tre cd, snart publiceras här.
   Jag recenserade en gång i tiden aldrig den äldsta versionen och var lite besviken på den andra versionen vilket fick mig i oktober 1998 skriva en krönika om hur det egentligen stod till med svensk pop.
   Det var då, 1998, inte alls så katastrofalt som jag kanske uttryckte det men de mest spännande namnen hade inte fått plats på det årets DFH-version.
   Frågan är inte om en nyinspelad Vreeswijk-samling, med dagens svenska stjärnor, skulle fungera. Frågan är istället hur bra den skulle bli. Med artister som Håkan Hellström, Moneybrother, Lisa Miskovsky och Cardigans, och nu väljer jag helt spontant och glömmer säkert ännu fler givna namn, vore en sån samling guld värd, tror jag.
   Men den kanske inte skulle produceras av Kjell Anderssons händer. Utan någon med mer kontakt i i dagens svenska popvärld. Däremot kan ingen, absolut ingen, göra snyggare skivomslag än denne gedigne Andersson.

/ Håkan

Veckans bild: juli 1971

Postad: 2008-01-18 07:56
Kategori: Veckans bild


Ännu en bild, ännu ett skivomslag och ännu en folksamling. Anledningen till att jag har skivan i min samling beror på Mickey Jupp, pubrockgiganten som just har gått in i studion igen. Den här skivan härstammar från 1971, en samlingsskiva med olika artister, och är ett tidigt exempel på Mickey Jupps låtskrivande som medlem av Legend.
   Samlingen vill i första hand koncentrera på låtskrivare. På omslaget beskriver de innehållet så här:
   “Waiting in the darkness of many publishing offices are songwriters wanting their freedom - Songwriters' Workshop has opened the door. Fourteen such songwriters have come together, not only to play football, but also to create an album which we hope indicate the importance of the songwriter.
   Unlike sampler, it does not represent other albums. It is an entity, presenting new songs, new writers, and giving light to songs that would otherwise be lost.
   This is just the first round of Heads Together - a hope for the future.”

   Jupp bidrog med ”Foxfield Junction”, en låt som fram till 2007 inte fanns återutgiven på någon skiva. Då släpptes den som extraspår på återutgivningen av Legends första skiva. En fantastisk låt i all sin anspråkslösa form.
   Skivomslaget här ovanför har samlat samtliga artister som medverkar på skivan där Mickey Jupp figurerar stående som fjärde man från höger.
   Övriga personer på bilden/omslaget är hämtade från grupper som Jade Warrior, Nirvana (den engelska duon!), Magna Carta, Assagai, Daddy Longlegs och några soloartister som Pete Atkin, Jimmy Campbell och Martin Carthy.

/ Håkan

#20: The envoy

Postad: 2008-01-17 07:12
Kategori: 80-talets bästa

WARREN ZEVON: The envoy (Asylum, 1982)
Det är ju också så här att på den här listan, helt och hållet bestämd av mig själv, finns det skivor som långtifrån tillhör den artistens allra bästa. Men som ändå har en framskjuten placering bland 80-talets bästa. Som exempelvis Warren Zevons ”The envoy”.
   Det finns nog minst tre, kanske fyra (om du inkluderar den explosiva liveskivan ”Stand in the fire”), Zevon-skivor som jag totalt sett rankar högre än ”The envoy”. Ändå är det ett mycket starkt, omväxlande och underhållande album som kom ut i en mycket problematisk tid i Zevons liv.
   Som jag tidigare har berättat så utvecklade Zevon en elakartad alkoholism under de sista 70-talsåren. I samband med framgångarna som artist och låtskrivare så var det väldigt turbulenta år som ledde fram till 80-talet då han tog tag i problemen och faktiskt lyckades frigöra sig från alkohol- och drogbegär.
   Då kom ”The envoy” och det hindrade naturligtvis inte Zevon från att skriva om den här problematiska tiden. Exempelvis handlar låten ”Charlie’s medicine” om en droghandlare som Zevon kände tidigare.
   Men det var alltså en mer övertygande och fokuserad Zevon som producerade sitt sjätte album. Han var sedan en tid helt nykter och det hindrade inte honom från att skriva ett gäng alldeles fantastiska sånger med ännu mer fantastiska texter.
   I en låt, ”Jesus mentioned”, kommenterar han Elvis Presleys död med textrader som ”He went walking on the water with his pills” och i en annan, den hårt rockande ”The overdraft” (med Lindsey Buckingham i kören), lät han författaren Thomas McGuane skriva texten.
   Det var här Zevon inledde sitt samarbete med många författare som senare kom att bidra med texter till Zevons skivor. Exempelvis Carl Hiaasen, Paul Muldoon och Hunter S Thompson.
   Zevon var som alltid en dubbelnatur som låtskrivare och artist. Samtidigt som han kunde skriva de rockigaste låtarna med de våldsammaste texterna var han också en mästare på att förmedla kärlekstexter som inte kändes det minsta smetiga eller överlastat sockriga. ”Let nothing come between us” och ”Looking for the next best thing” (ett underbar arrangemang som toppas av de ljuvliga rösterna Graham Nash och John David Souther i kören) tillhör skivan bästa ögonblick.
   I sedvanlig ordning skrev Zevon ”Thanks always to Jackson” på omslaget men Jackson Browne var på inget sätt fysiskt inblandad i skivans produktion. En produktion som till viss del var påverkad av 80-talets lite tyngre maskinella sound som då var i medelpunkten. Exempelvis spelar Zevon själv tung synthesizer på fem av skivans nio låtar.
   ”The envoy” var ett mindre kommersiellt misslyckande 1982. Inga hits och ingen framskjutande placering på listorna, nådde endast en 98:e-plats i USA.
   Inte en enda hit alltså men den catchy och tunga ”Ain’t that pretty at all” borde ju, i rättvisans namn, ha åstadkommit en hel del uppmärksamhet. Om inte annat för den avslutande refrängraden, av självdestruktiv form, ”Cause I’d rather feel bad than not feel anything at all”.

/ Håkan

Veckans filmklipp (3)

Postad: 2008-01-16 07:52
Kategori: Filmklipp

Det finns alltid anledning att återvända till Rockpile. Många anser det vara världen bästa rockband och jag är inte människa att protestera. ”Trouble boys” är ett av få konsertbidrag från Billy Bremner, både som sångare och låtskrivare. 1979, när jag såg gruppen på Konserthuset i Stockholm, inleddes konserten just med ”Trouble boys”. Låtenspelades första gången in på Dave Edmunds ”Tracks on wax 4”.
   Bremner skrev låten under namnet Bill Murray vilket fick mig, helt felaktigt, att tro att hans namn var taget och en ”hyllning” till den legendariske fotbollsstjärnan med exakt samma namn. Men Bremner själv tog mig ur det missförståndet i den här intervjun.
   Thin Lizzy gjorde en cover på Bremners låt på en singel sommaren 1981 och Bremner själv återaktiverade låten när han flyttade till Sverige på 90-talet och började spela med Refreshments. På ett album (1997) som fick sin titel efter Bremners låt och dessutom producerades av honom.



/ Håkan

Mycket nostalgi med Ringo Starr

Postad: 2008-01-15 08:00
Kategori: Skiv-recensioner

RINGO STARR:
Liverpool 8 (Capitol/EMI)

Ringo Starrs begränsade röstresurser har aldrig kunnat beskrivas som något bättre än mediokra och det kräver extraordinärt material för att produktion, körarrangemang, melodi och en klatschig text ska kunna släta över den bristfälliga sången. På det viset är ”Liverpool 8”, som släpps idag, inget annat än förutsägbar.
   Titeln på skivan är i högsta grad nostalgisk. Och innehållet är på flera sätt tillbakablickande på en tid som varit. Liverpool 8 är området där Ringo växte upp och på titellåten sjunger han om både Madryn Street och Admiral Grove och mycket känsloladdat sjunger han i refrängen om ”Liverpool I left you, but I never let you down”. Det är visserligen Sunderland-födde Dave Stewart, som medverkar på flera låtar på skivan, som format den repliken men den ligger oerhört fint och bra i Ringos mun.
   Texten i övrigt är också självbiografisk och är givetvis hans nya albums mest säljande ögonblick. Det är säkert ingen tillfällighet att Liverpool är temat och namnet på Ringos nya skiva just i år. Samtidigt som staden firar positionen som Europas kulturhuvudstad.
   Det är inte bara titeln som är nostalgisk på Ringos skiva. Det dyker upp ekon, snabba minnesbilder och reflektioner från gamla tider på flera låtar. Och omslaget är en gammal bild från city i Liverpool.
   ”Think about you” påminner i arrangemanget om ”I’m the greatest”, “Back off boogaloo”-rytmerna genomsyrar mycket på “”Now that she’s gone”, på ”Gone are the days” återfinns både ”It don’t come easy”-citat och baklängesgitarrer och ”Harry’s song” tillägnas gamle vännen Harry Nilsson. Där påminner soundet mer om ”Sentimental journey” än dagens rock och pop.
   Med ”Liverpool 8” är Ringo tillbaka på EMI för första gången sedan 1974 och ”Goodnight Vienna”. En liten detalj jag har upptäckt på skivan hänvisar ännu längre tillbaka i tiden. Ringo har återaktiverat sitt gamla förlag Startling Music. Som fungerade från 1969 till 1971 där låtar som ”Octopus’s garden”, ”Photograph” och ”It don’t come easy” var förlagda.
   ”Liverpool 8” är varken bättre eller sämre än Ringos skivor under de senaste 15 åren. Där han envist samarbetat med producenten Mark Hudson och hans kollegor. Det ger alltid en lagom nostalgisk bild av Ringos historia och är naturligtvis mer givande än hans återkommande Ringos All Starr Band-turnéer som är hopplöst beräknande historier. Med alltmer urvattnade gästartister på programmet.
   Dave Stewarts inhopp som producent och musiker på titellåten tillhör skivans fräschare ögonblick. Dessutom spelar Stewart gitarr på ytterligare några låtar och jag är övertygad om att skivan totalt sett blivit bättre om Stewart varit ansvarig för hela skivans produktion.

/ Håkan

“Manic Monday”

Postad: 2008-01-14 07:10
Kategori: Måndagslåten

Följetongen fortsätter med ännu en måndagslåt, den här gången bokstavligen. Den amerikanska flickpopgruppen Bangles första hitlåt, “Manic Monday”. Singeln släpptes hösten 1985 och nådde en fantastisk andraplats både i USA och England. Vilket fick till följd att när gruppens andra album, ”Different light”, där ”Manic Monday” inleder hela skivan, släpptes i januari 1986 blev det Bangles riktiga genombrott som grupp.
   Bangles bildades 1981, kom från LA:s undergroundscen och hette först Colours, The Supersonic Bangs och The Bangs innan de fastnade för Bangles och redan då musikaliskt utvecklades åt det rena pophållet.
   De skrev egna låtar, främst Vicki Peterson och Susanna Hoffs, men covers var också en stor och viktig del i deras repertoar. På den aktuella andraskivan gjorde de vid sidan av ”Manic Monday” också Liam Sternbergs ”Walk like an egyptian”, Jules Shears ”If she knew what she wants” och Alex Chilton alldeles klassiska ”September gurls”.
   ”Manic Monday” har sin egen historia som coverlåt. Låtskrivarnamnet Christopher säger ingenting men är faktiskt en pseudonym för Prince. Han blev intresserad av Bangles 1984, obekräftade rykten säger att det var just Susanna Hoffs som var det stora intresset, och erbjöd gruppen att spela in ”Manic Monday”. Låten var ursprungligen avsedd för Apollonia 6 men blev Bangles största stund på skiva. Ironiskt nog var det Princes egen hit ”Kiss” som hindrade Bangles att nå förstaplatsen i USA.
   Det går att dra paralleller mellan låten och både Mamas & Papas (”Monday, Monday”) och Prince själv (”1999”) men det var Bangles mix av kvinnliga röster och klingande popgitarrer som gav låten dess klassiska popprofil.

/ Håkan

Mickey Jupp i studion!

Postad: 2008-01-13 09:47
Kategori: Blogg

Årets första storra nyhet på musikområdet är naturligtvis att Mickey Jupp har gått in i studion med sitt forna band, Legend, för att spela in en mängd, inte nya men tidigare opublicerade, låtar.
   Lars Kärrbäck, som förestår den alldeles utmärkta Mickey Jupp-sidan, meddelade i veckan att det är original-Legend med Mo Witham, John Bobin och Bob Clouter som ska fixa till en cd, med låtar som har funnits på gamla demoinspelningar. Chris East, också han en gammal Jupp-profil, är motor i projektet som under våren ska resultera i albumet ”You’re never too old”
   I mina kontakter med Lars kom det fram att jag har missat John Bobins biografi ”Bark staving ronkers”´som handlar om musiker och händelser i Southend. Tidiga grupper som Paramounts (som senare blev Procol Harum), Orioles, Phantoms och sedan Legend och Mickey Jupp. Lars skickade boken på pdf och efter bara några kapitel är jag fast. I tiden och i musiken. Återkommer med recension på denna plats.
   East har dragit igång en officiell Mickey Jupp-sajt som inte ser så mycket ut för världen men det är här den nya skivan kommer att finnas tillgänglig. Registrera er!

/ Håkan

En tio-i-topp-lista från året som gick

Postad: 2008-01-12 09:45
Kategori: Krönikor

Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/1 2008.

Under elva månader av året lever vi. Vi tar åt oss av upplevelser och intryck. Under den tolfte månaden, som egentligen heter januari och är årets första, gör vi allt för att minnas tillbaka, gradera upplevelserna och sätta in alla detaljer i ett större sammanhang.
   Just därför är det hög tid att sätta sig ned och sammanfatta förra årets, i min mening, bästa skivor. För att, om inte annat, på bästa sätt inleda ett nytt, spännande rockår.
   Det här är mina skivfavoriter, en tio i topp-lista, från året som gick:
   1. Nick Lowe: At my age
   Stadig och melodiöst lysande ger Nick Lowe ännu ett bevis på nyskrivna evergreens till ypperliga texter. Lågmält på en skiva med bara highlights.
   2. Eldkvarn: Svart blogg
   Bandet med fler liv än nio har gjort det igen. Med en skiva som bjuder på både överraskningar och spännande detaljer. Där ypperliga guldkorn, bland annat Carlas ”Ett litet finger” och ”Mörkret knackar på min dörr”, blandas med mer förutsägbara pärlor som ”Fulla för kärlekens skull” och ” Inget bra för mig själv”.
   3. Robert Plant/Alison Krauss: Raising sand
   När den klassiske wejlaren Plant mötte den stilfulla countryrösten Krauss blev det närmast magi. En majestätisk viskning till magnifik duettplatta med T-Bone Burnetts sparsmakade produktion.
   4. Justin Currie: What is love for
   Tidigare Del Amitri-sångaren Currie har gåvan att skriva starka ballader som få andra. Sådan känsla och sådana melodiösa kvalitéer på en skiva som orättvist försvann i förra årets skivflod.
   5. Moneybrother: Mount Pleasure
   Ännu en toppskiva från Moneybrother. Energin är så talande, den melodiösa skönheten stundtals så tydlig och helheten, i all sin omväxling, så tung.
   6. The Thrills: Teenager
   De charmiga irländarna i Thrills har gjort något alldeles makalöst. För tredje skivan i rad har de lyckats göra en nästan fulländad platta. Man kan skönja en lite tuffare stil men sångaren Conor Deasys vemodigt vackra stämma gör starkast intryck.
   7. Säkert!: Säkert!
   Annika Norlin på svenska fungerar märkligt bra. Några mycket pigga poplåtar står i skön kontrast med några avskalade ballader. Duettinsatserna från Markus Krunegård (Laakso) och Martin Hanberg (Vapnet) spetsar kvalitén ytterligare.
   8. Peter LeMarc: Kärlek i tystnadens tid
   Oerhört finkänslig, personlig och melodiskt underbar pop. Det är stundtals så lågmält vackert att tenorsaxofonen blott låter som en utandning och när producenten, den värdefulla Johan Lindström, på en låt spelar på sex olika instrument så är det enbart en viskning.
   9. Steve Earle: Washington Square serenade
   Efter höjdpunkterna i slutet på 90-talet har fokus försvunnit lite på Earle men här är han tillbaka med det han klarar allra bäst. Folkrock med moderna beats.
   10. Lucinda Williams: West
   Hennes röst är sprucken, krackelerad och naturlig. Hon sjunger om brustna förhoppningar så oerhört gripande. Hal Willners övervägande lågmälda produktion balanserar på gränsen till ingenting. Det resulterar i en skiva som personifierar den oslipade diamanten Lucinda.

/ Håkan

#21: Den vassa eggen

Postad: 2008-01-11 07:17
Kategori: 80-talets bästa

ULF LUNDELL: Den vassa eggen (Pandion/EMI, 1985)
Nu, om inte förr, så förstår ni att det är tuff konkurrens på toppen av min nedräknande 80-talslista. Den här Lundell-plattan, som många skulle kunna anse vara den som symboliserar 80-talets musik allra bästa, hamnar inte ens bland de tjugo bästa. Enligt mig, just nu, alltså.
   Men det finns också tvivel på mitt relativa tvivel från gång till gång när jag lyssnar på denna fantastiska skiva. Den har ju innehållet som betyder en klassiker, den har ju det konstnärligt explosiva uttrycket som gör den så kraftfull och den är omsvärmad av så mycket stormiga historier, stökiga myter och ren och skär olycka att den för alltid kommer att vara Ulf Lundells viktigaste skivutgivning.
   Alla dessa betydelsefulla detaljer betyder inte per automatik att jag tycker att skivan musikaliskt, sång- och soundmässigt kan mäta sig med Lundells allra bästa skivor.
   När jag läser min egen recension från oktober 1985 så blir jag en aning rörd av att jag var en aning kritiskt och långtifrån överexalterad över detta album som, minns jag, de allra flesta recensenter var i det här läget. ”Den vassa eggen” hamnade på en förstaplats för de allra flesta när årets bästa skivor skulle rankas 1985.
   Jag skrev bland annat: ”Nu är jämnheten inte lika tydlig”. ”Dubbel-LP-formaten är en provokation och utmaning och Lundell lyckas inte helt stå de femton ronderna ut. Några ballader säger musikaliskt inte så mycket och den gamla upparrangerade Tuff match känns överflödig”.
   Jag skrev till och med: ”Skivan innehåller ingen riktigt stor ballad som han har skämt bort oss med under hela sin karriär. Här behöver ingen söka efter eventuella nationalsånger, den inställsamma Lundell har åkt på semester. Hans röst är sprucken och smått andfådd som om han kom direkt från sista spelningen på sommarturnén”.
   Ja, lite överdrev jag nog i stundens allvar. ”Rialto” och ”Inte ett ont ord” är ju inte direkt några dussinballader…
   Själv skrev Ulf Lundell om inspelningarna och tiden runt ”Den vassa eggen” i en mycket underhållande och informativt intressant text i samlingsboxen ”Livslinjen” 1991:
   ”Den vassa eggen skulle egentligen ha fått titeln Hägg och syrén” eller till och med Mellan hägg och syrén och var tänkt som uppföljare till Kär och galen. Som vi alltså hade försökt undvika att göra genom att istället göra Seethearts och 12 sånger, en slags buffertzon för att mildra förväntningarna. Det var möjligen kärt och galet men nu var det dom mörkare sidorna av den saken som hade tagit överhanden.”
   Ulf skrev brev till sin medproducent Kjell Andersson om sina funderingar kring skivan: ”Hur kan man eller hur ska man kunna karva ur hjärtat samtidigt som man ska smajla sej igenom tillvaron som en billigt såld pajas? Jag tänker inte sjunga några smäktande kärringsagor om hägg och syrén. Jag känner mig mest jävligt frustrerad, äntligen, och i form att skriva, naket och starkt, äntligen. Jag är förbannad och arg igen och det är förbannat bra”.
   Han la också till att omslaget får gärna vara svart om annan färg saknas. Riktigt så dystert blev varken omslaget eller inspelningarna. Kjell Andersson tillverkade ett enkelt och genialt omslag med de skamfilade bokstäverna.
   Musikaliskt blev det lika storslaget som det traditionellt skulle vara i 80-talets mitt. Werner Modiggårds trummor lät större och mer ekodunkande än någonsin. Kanske var det därför han, som är känd för det kattmjuka och tajta svänget, fick heta Tim Werner på omslaget. Klaviaturerna, spelade av Hasse Olsson och Niklas Strömstedt, hade också större utrymme och hette konstiga namn som Yamaha DX7, Korg DW-6000 och Roland JX-3P. Ändå fanns det plats för Janne Barks U2-inspirerade gitarrljud också.
   Men det är sångerna som gör ”Den vassa eggen” så fylld av lyssningsmässiga triumfer än idag. De monumentala låtarna ”Aldrig så ensam”, ”En fri man i stan”, ”Vi kunde ha älskat” och titellåten, de lite mer udda arrangerade ”Äktenskap” och ”Främmande stad” och några av de finaste ballader Ulf Lundell någonsin skrivit. Vad jag nu än skrev i oktober 1985.

/ Håkan

Veckans lilla filmklipp (2)

Postad: 2008-01-10 07:43
Kategori: Filmklipp

Jag fortsätter min lilla vandring bland intressanta YouTube-klipp och mnar återigen i ett galet, stort svängigt rockgäng, Mad Dogs & Englishmen under ledning av Leon Russell och sångaren Joe Cocker. Året är 1970, Cocker må ha trötta ögon men ur munnen flyger det gospelpop av sällan skådat slag.
   Bandet, som leddes av pianisten Russell (i hög hatt och långt hår), var av jättestor dimension. Bara körsångare och sångerskor var som ett helt fotbollslag och vi kan urskilja både Rita ” Delta lady” Coolidge, färgade Claudia Lennear och Nicky Barclay (från Fanny).
   Så har vi bandet i övrigt som i vanlig ordning innehöll blås, Jim Horn, Bobby Keys och Jim Price, två trummisar och den engelske pianisten Chris Stainton, den ende kompis Cocker fick med sig när han drog till USA.
   ”Cry me a river” är ett av toppnumren på den här turnén, som faktiskt finns utgiven på dvd. En låt som gjordes första gången på 40-talet men garanterat inte i det här respektlöst ruskiga tempot. Lyssna, titta och njut.



/ Håkan

Veckans bild: maj 1975

Postad: 2008-01-09 07:14
Kategori: Veckans bild


KEITH MOON: Two sides of the moon
Kategorin Veckans bild(er) kan också vara skivomslag som pryds av uppmärksammade fotografier. Som i det här fallet där Keith Moon sin vana trogen gjorde allt för att skapa uppmärksamhet. Det här var väl ett av de snällare av hans upptåg.
   Keith tar bokstavligen ”ansvar” för sitt efternamn genom att ”moona” genom fönstret på en Rolls Royce. Fast uttrycket är äldre än drygt 30 år. Redan 1968 blev uttrycket ”att moona” populärt i studentkretsar.
   Hursomhelst var det här Keith Moons första (och sista) soloskiva. Den anses allmänt som rockvärldens sämsta skiva men har alltså ett underbart uppseendeväckande omslag.
   Det ursprungliga vinylomslaget hade ett fönster där man med inneromslagets hjälp kunde alternera mellan den vanliga bilden (med Keith och flickvännen Annette) och den bara stjärten.
   Bilen är en Rolls från 20-talet och det påstås att den en gång ägdes av Shahen av Persien. Som chaufför agerar Moons personlige assistent Peter ”Dougal” Butler.

/ Håkan

#22: Tattoo you

Postad: 2008-01-08 07:43
Kategori: 80-talets bästa

THE ROLLING STONES: Tattoo you (Rolling Stones, 1981)
Stones var inne i sin karriärs mest ojämna och musikaliskt oberäkneliga period. Under bara några år gick de från klassiska ”Some girls” (1978) via fullständigt usla ”Emotional rescue” (1980) och dagens underbara ”Tattoo you” till ytterst pinsamma ”Undercover” (1984). Höga majestätiska berg blandades med tveksamt svaga dalar. Jag tror inget annat band, än Stones, hade kunnat överleva en så ryckig och oförutsägbar skivutgivning.
   Hursomhelst blev ”Tattoo you” den succé vi hoppades på men hade all anledning att tvivla på. Dessutom är skivan ett hopplock av spår från vilt skilda inspelningsperioder. Inte alls så sammanhållen som den i verkligheten låter som. Även så här i efterhand.
   Visserligen innehåller skivan en mängd olika spår, från rockiga låtar till smeksamma ballader, men de lyckas på något underligt sätt skapa en ren och skär helhet.
   Vinylupplagan hade den klassiska indelningen, först en rockig sida och sedan en softare och mer balladdominerad sida. Även det greppet fungerade med Stones 1981.
   Några beskriver ”Tattoo you”, eller enbart ”Tattoo” som Keith Richards ville att den skulle heta (Mick Jagger ändrade titeln utan att prata med Keith…), som en skiva med många outtakes, så kallat överblivet material från tidigare skivor. Men det genomgående kvalitativt starka materialet säger något helt annat. Stones rockar igen och bjuder dessutom på några magiska ballader.
   På inspelningarna, hämtade från 1972 till 1981, återfinns exempelvis flera gitarrister, Mick Taylor, Wayne Perkins och givetvis Ron Wood. Wood som här fick sällsynt låtskrivarcredit på ”No use in crying”.
   Sällan har en Stones-skiva haft en bättre och mer logisk start än med ”Start me up”. En låt som inleder dagens levande Stones-repertoar men 1982, när jag såg bandet på Ullevi, låg den inbakad bland de hitdominerade finallåtarna. Själv kan jag inte tänka mig bättre startlåt när jag agerar dj där inte indie är tema. Märkligt att den från början var en reggaelåt och hette ”Never stop”.
   ”Slave” är den låt som mest påminner om olycksaliga ”Emotional rescue” men är egentligen inspelad under ”Black and blue”-perioden. Jagger på falsett och jazzsaxofonisten Sonny Rollins på långt utdraget solo.
   ”Little T&A”, Keiths stora nummer på skivan, ”Neighbours” och ”Waiting on a friend” är några andra historiskt sett mycket stora Stoneslåtar. Men även tämligen okända ”Hang fire” är rockmusik på hög nivå.

/ Håkan

“I don’t like Mondays”

Postad: 2008-01-07 07:30
Kategori: Måndagslåten

Nej, jag gillar inte heller måndagar. Och jag är förmodligen i gott sällskap för googlar jag på ”I don’t like Mondays” får jag typ 234 000 träffar. Långtifrån alla handlar om The Boomtown Rats hitlåt från 1979.
   En hitlåt med en djupt allvarligare bakgrund än vad pop och rock egentligen ska handla om. Bob Geldof, sångare och låtskrivare i den irländska gruppen Boomtown Rats, skrev låten och texten utifrån en dramatisk incident på en skola i San Diego, USA tidigare samma år
   29 januari 1979 gick 16-åriga Brenda Ann Spencer rakt över gatan från sitt hem till skolgården för Cleveland Elementary School. Tog fram sitt gevär, som hon hade fått av sin far i julklapp, och sköt omkring sig. Hon dödade rektorn och en väktare och skadade åtta barn och en polisofficer.
   När det var över blev flickan tillfrågad om varför hon gjorde så här. Hon ryckte då på axlarna och svarade:
- I don't like Mondays. This livens up the day. I had no reason for it, and it was just a lot of fun. It was just like shooting ducks in a pond. The children looked like a herd of cows standing around; it was really easy pickings.
   Sa alltså den unga flickan strax efter den tragiska händelsen.
   Uppenbart påverkad av den tragiska händelsen skrev Geldof sin låt snabbt för att mindre än en månad senare framföra sin låt live – på Fox Theatre i San Diego.
   Låten, som blev gruppens andra miljonsäljande singel, släpptes på skiva innan sommaren och toppade Englandslistan i juli 1979. Samma sak hände i ytterligare 32 länder. Men i USA, där skivan först dröjde och även drabbades av bojkott, nådde den bara en blygsam 73:e-plats.

”I don’t like Mondays” blev det stora dragplåstret på gruppens tredje album, ”The fine art of surfacing”, som släpptes 24 oktober 1979. En turné runt världen följde givetvis och 27 januari 1980 såg jag gruppen uppträda på Konserthuset i Stockholm.
   En energisk, adrenalinladdad konsert på gränsen mellan pop, rock och punk. Och så den lugnaste låten, ”I don’t like Mondays”. Själv satt jag ytterst på första eller andra raden på parkett med följden att högtalarljudet skruvade sig in i mitt huvud på ett ganska oskyddat sätt. Jag var klart i farozonen för tinnitus men eftersom den sjukdomen inte var uppfunnen 1980 så klarade jag mig…
   Men jag minns efterdyningarna av denna högljudda ljudupplevelse än i dag. På vägen mellan Konserthuset och Centralstationen i Stockholm stötte jag på fotografen Stefan Wallgren och det var uppenbart svårt att föra en mänsklig dialog eftersom jag just då var så gott som döv.
   Ännu värre blev det för Brenda Ann Spencer. Hon erkände två mord och fick fängelse med straffet 25 år till livstid och kan bli villkorligt frigiven 2009.
   Boomtown Rats fortsatte sin karriär men framgångarna efter ”I don’t like Mondays” var få. Fick en mindre med ”Banana republic” och Geldof inledde sin solokarriär med att spela huvudrollen Pink i filmen ”Pink Floyd - The wall”. Men han är mest känd som initiativtagare till Band Aid och Live Aid. Och 1986 splittrades Boomtown Rats.

/ Håkan

Lättläst om Björn Skifs irrfärder

Postad: 2008-01-06 09:08
Kategori: Bok-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/1 2008.

LITTERATUR
Mikael Forslund/Lars Åkerström
Björn Skifs – underhållande irrfärder
(Amapola)


Biografin om Björn Skifs, Dalarnas stolhet i svensk pop- och rockbransch, är egentligen ingen traditionell biografi. Ty de skrivna orden, berättelserna och anekdoterna, är i minoritet.
   Den långa, händelserika och mångskiftande historien om Björn Skifs liv illustreras istället rikt av fotografier och tidningsklipp. Det är inget dumt sätt att berätta en historia. De lite gulnade tidningsurklippen ger ju automatiskt en känsla av minnen och nostalgi.
   Däremot ger det inte riktigt utrymme till några fördjupade beskrivningar eller längre intervjuer, förutom de avslutande allmänna orden från Bengt Palmers, Anders Berglund och kapellmästaren Hans Gardemar. Som i sin tur avslöjar att det är fantaster och noggranna experter i ämnet, och inte författare och journalister, som har producerat den här boken. Layoutmässigt har de säkert influerats av de exemplariska Premium-böckerna men inte riktigt nått så långt i visuellt värde.
   Men det har lagts ned ett groteskt hårt jobb i insamlandet av material där huvudpersonen själv varit delaktig och entusiastisk.
   Den strikt kronologiska boken har därför blivit en charmig och detaljerad skapelse. Så överfylld av människor, händelser och detaljer att ett avslutande index, som nu helt saknas, hade varit till stor hjälp för att navigera läsaren över de 416 sidorna.
   I ren Premium-stil avslutas boken med den kompletta diskografin, ackompanjerad av gamla snygga skivomslag, och en fullständig redovisning av Björn Skifs alla tv-framträdanden.

/ Håkan

Veckans lilla filmklipp (1)

Postad: 2008-01-04 07:29
Kategori: Filmklipp

Jag kommer även att leta upp små guldkorn i den monumentala YouTube-världen. Precis som när det gäller veckans bild så kommer det inte att i första hand handla om tekniskt briljanta filmbilder utan vara små unika händelser i pop- och rockhistorien som hamnat på film.
   Den här veckan kopplar jag filmklippet till Veckans bild. UNICEF-framträdandet i december 1969 med Plastic Ono Supergroup.
   Filmen med ”Cold turkey” är kort, 27 sekunder, men fångar ändå energin i det här stora, exklusiva bandet. Vi ser i förgrunden Bobby Keys, saxofonisten, Yoko Ono i en grå säck bredvid John Lennon och vi kan skymta en långhårig George Harrison i keps spela gitarr.



Under det andra klippet på 54 sekunder, Yoko Onos kaotiska ”Don’t worry Kyoko”, kan vi ana vilket orepeterat framträdande det egentligen handlade om.



/ Håkan

Visuellt vacker Per Gessle-dvd

Postad: 2008-01-03 07:33
Kategori: Dvd-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/1 2008.

Per Gessle
En händig man på turné
(Elevator/Capitol/EMI)


Som ett brev på posten eller lika förutsägbart som att en framgångsrik sommarturné följs av en dvd framåt jul så är Per Gessles handskrivna, numera ganska uttjatade, versala bokstäver där igen. ”Sommarens största turné” utropar omslaget och det kanske är sant men Gessles soloturné 03 och, framförallt, Gyllene Tiders återföreningsturné 04 var ofantligt större händelser.
   Därmed inte sagt att årets turné var medelmåttigt medioker eller nåt sånt. Den var proffsigare och mer tekniskt avancerad än något annat som Gessle varit inblandad i. Den tekniken, på scen och på de stora videoskärmarna. har naturligtvis hjälpt till att göra dvd:n förstklassigt visuellt vacker. Med en helt underbart filmad konsert som resultat.
   Konserten i fråga, 12 augusti på Sjöhistoriska Museet, var näst intill identisk med Örebrokonserten dagen innan. Samma 25 låtar men en liten rockad mellan två låtar är det enda som skiljer.
   På turnéns sista konsert var det givetvis väloljat i bandet och vi får följa en naturlig resa genom hela konserten. Rikliga publikbilder höjer intensiteten och det är väl egentligen bara den sammanlagda repertoaren jag återigen kan kritisera lite. Ty de nya låtarna är överlag inte i klass med ”Mazarin”-låtarna.
   I övrigt innehåller dvd:n en videodagbok, primitivt kortfilmade snuttar från nästan alla ställen på turnén, och den snygga videon till ”En händig man”.

/ Håkan

Veckans bild: december 1969

Postad: 2008-01-02 13:29
Kategori: Veckans bild


Nytt år, nya idéer. ”Veckans bild” är ett tema jag ska försöka hålla vid liv under 2008. Inte tekniskt utomordentliga fotografier utan bilder som har en historia eller är någon viktig händelse, företrädesvis inom pop- och rockbranschen. Vi börjar i december 1969.

PLASTIC ONO SUPERGROUP: Lyceum, London, 15 december 1969.
John Lennon och Yoko Ono hade samlat ett spektakulärt gäng rockmusiker kring sig för att uppträda på en UNICEF-föreställning som gick under rubriken ”Peace for Christmas” på Lyceum-teatern i London.
   Bilden är märklig på flera sätt, inte bara för att det är en stor samling celebra rockmänniskor samlade. Den här bilden, som är en outtake på det foto som återfinns på omslaget till John & Yokos ”Some time in New York City”, innehåller exempelvis tre trummisar. En av dom (Alan White) lever, en är död (Keith Moon) och en blev galen och mördade sin mamma(Jim Gordon).
   På bilden ser vi i den övre raden från vänster Jim Price, trumpet, Bobby Keys, saxofon, Jim Gordon (skymd), trummor, Bonnie Bramlett och Delaney Bramlett.
Nästa rad är George Harrison, Alan White, trummor, Keith Moon, trummor, oidentifierad, Klaus Voorman, bas, oidentifierad och Billy Preston, orgel.
   Sittande från vänster Legs Larry Smith, percussion, John & Yoko och Eric Clapton.
   På konserten framförde John och Yoko "Cold turkey" och "Don't worry Kyoko". Liveinspelningar som kom på skiva först några år senare, på dubbelalbumet "Some time in New York City". Som alltså, ironiskt nog, också innehöll inspelningar från London.

/ Håkan

Det blir nog Liverpool

Postad: 2008-01-01 19:58
Kategori: Blogg

Liverpool är årets kulturhuvudstad och jag har tidigare berättat att jag inte har var där - någonsin.
   Men just idag har jag arbetat fram en överenskommelse med min fru att (bland annat) satsa på Liverpool som årets sommarsemestermål. Det ni, kan bli en höjdare!

/ Håkan

#23: Bash!

Postad: 2008-01-01 08:05
Kategori: 80-talets bästa

BILLY BREMNER: Bash! (Arista, 1984)
Billy Bremner kunde omöjligt bli bättre än nummer 3 i Rockpile. Hur bra han än spelade, sjöng och skrev låtar så kunde han bara inte slå Dave Edmunds och Nick Lowe på fingrarna. Just därför blev han, så småningom, min favorit i bandet. Vem älskar inte en underdog? Han fick trots allt sjunga några låtar på konserterna och skrev fem låtar till Dave Edmunds skivor.
   Det var först efter Rockpiles splittring, runt våren 1981, som han fick chansen att utforma sin egen karriär. Det började med några uppseendeväckande starka singlar och slutade med det här alldeles ljuvliga albumet våren 1984. På omslaget ligger den ene boxaren nedslagen och det säger också ”Bash!” med utropstecken om skivans musikaliska sound. En klockren knockout och jag kände mig, vid tidpunkten för utgivningen i maj 1984, själv golvad av den långa raden av poppärlor.
   Inte så muskulöst, inte så rockigt, inte så mycket skinnpaj (som Bremner bär på omslaget) utan mer gitarrhetsig pop som med Bremners underbart effektiva röst ovanpå blir till en delikat anrättning. Där producenten Will Birch, en gång trummis i Kursaal Flyers och The Records, har en stor del i soundet som jag uppfattar det. Och har skrivit nio av originalskivans elva spår tillsammans med Bremner.
   Det tog några år att få ihop hela albumet. Det började med ett Stiff-kontrakt, de två singlarna ”Loud music in cars” och ”Laughter turns to tears”, av vilka bara den förstnämnda låten ingår på albumet. Legala och finansiella problem stoppade fortsatt samarbete med Stiff och det kom en one-off-singel på Demon, ”Meek power”, innan det stora albumkontraktet med Arista ramlade på plats.
   Ett härligt popsound, starka melodier och geniala texter. ”Bash!” hade alla de klassiska detaljerna. Producenten Will Birch var säkert ansvarig för många av de snillrika texterna. Bland annat ”Tired and emotional (and probably drunk)”, ursrungligen b-sida till ”Laughter turns to tears”-singeln, vars text är en lång rad Coasters-hits och/eller Leiber/Stoller-klassiker sammanfogade till en mycket lustig historia.
   Men det finns flera andra egna kanonlåtar på skiva, ”Fire in my pocket”, ”Love is stranger than fiction”, ”When these shoes were new” och ”The boat that sunk a thousand ships”.
Det räcker inte med det. De två ickeoriginalen toppar nästan allt på skivan. Elvis Costello gav bort den ytterst kompetenta poplåten ”Shatterproof” till Bremner som genast, innan albumet släpptes, gav ut den på singel. Vad jag minns blev det ingen större hit men den var värd det dubbla. Hela låtkonstruktionen var så anpassad Bremners röstresurser att jag i mitt huvud hörde en solklar hit. Du kan höra Costellos egen version av låten bland bonuslåtarna på återutgivningen av ”Punsch the clock”.
   Difford/Tilbrook-låten skänkte sin sedvanligt välskrivna poplåt ”When love goes to sleep”, en outtake från Squeeze-skivan ”Sweets from a stranger”, som för övrigt blev andrasingel från ”Bash!”. En mjuk skönt svängig poppärla.
   Trots allt kvalitativt innehåll på skivan förändrade det varken Billy Bremners liv eller popvärlden. Vare sig han viskade, sjöng eller skrek så blev det ljuva soundet på ”Bash!” enbart en favorit hos fantasterna. Jag vill verkligen rekommendera cd-återutgivningen, min är utgiven av Gadfly från 2001, ty där återfinns alla de övriga spåren till singelskivorna jag hänvisar till i texten.
   Bremner försvann sedan till USA och kom tillbaka först i mitten på 90-talet när Refreshments lockade med gästinhopp. Ett samarbete som slutade med att han blev kvar i Sverige och 1998 gav ut sin andra soloplatta, ”A good week’s work”.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (396)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (216)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (104)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Januari 2008 >>
Ti On To Fr
  1 2 3 4 5 6
7 8 9 10 11 12 13
14 15 16 17 18 19 20
21 22 23 24 25 26 27
28 29 30 31      

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...

Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.