Blogginlägg från 2007-12-13

The Boss är bäst på allt han gör

Postad: 2007-12-13 07:23
Kategori: Live-recensioner

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 12/12 2007.

KONSERT
Bruce Springsteen & the E Street Band
Globen, Stockholm, 10 december 2007


Det finns några artister som tävlar i en egen division. Där de enbart behöver utmana sig själva, där allt de levererar jämförs med tidigare prestationer. De är sina egna konkurrenter. Bruce Springsteen är ett perfekt exempel i den kategorin.
   Det är nog därför Bruce uppträder i så många olika skepnader. För att göra det omöjligt, eller i alla fall svårt, att direkt jämföra. 2005 var han helt ensam på scen, 2006 var folkrockens år och nu är det comeback-dags med E Street Band.
   Tre helt olika karriärer i en och samma kropp. Bara det imponerande. Och försmaken i måndagskväll till nästa sommars masshysteri på Ullevi blev till slut ett bevis på att The Boss är bäst på allt han gör.
   Men det var verkligen ingen överraskning. Skivan ”Magic”, anledningen till den här lilla höstturnén runt världen, hade alla de klassiska inslagen och konserten bjöd på åtskilliga exempel på nytt material som nu naturligt smälte samman med många gamla klassiker.
   Där finns det naturligtvis ett problem för Bruce. Att balansera repertoaren mellan nytt och gammalt, mellan sönderspelade klassiker och tidlösa mästerverk och sedan i något fall presentera en gammal låt i nytt fräscht stuk.
   Jag är en uttalad förespråkare för uppdaterade repertoarer där jag tycker nya låtar nästan alltid har förkörsrätt framför de gamla. Ändå tyckte jag låtar som ”I’ll work for your love” och ”Devil’s arcade” inte var riktigt kvalificerade för detta exklusiva sammanhang. Dessutom kändes ”Last to die”, en av de fartigaste och bästa låtarna från senaste skivan, en aning ljummen.

Det gjorde att jag direkt efter konserten uppfattade hela huvudkonserten som ”bara” normalt engagerande vilket visade sig, när jag nu analyserar mina anteckningar, vara en något snedvinklad slutsats. Ty där fanns ännu fler höjdare än jag först kom ihåg.
   ”No surrender”, med sin effektfulla temposänkning, ”Candy’s room”, som aldrig framförts sämre än suveränt, ”The rising”, med sina stegrande kvalitéer, ”Long walk home”, kan bli en klassiker i framtiden, och den rent sanslösa finalen ”Badlands”.
   Om det innan extralåtarna fanns ett och annat tvivel till högt betyg så raderades allt ut i överraskningarnas extraset. Där numera sällsynta mästerverket ”Jungleland” kom och vände upp och ned på alla förutsättningar. Clarence Clemons kanske inte har sin ungdoms energi kvar men känslan i saxofonen var helt och hållet fantastisk.
   Sedan följde traditionellt de rockiga men aldrig förutsägbara versionerna av ”Born to run” och ”Dancing in the dark”, i fullt upplyst hall, innan den planerade ”American land”, i sitt irländskt svängiga arrangemang med fiol, två dragspel och tin whistle, skulle avsluta kvällen.
   Då kom kvällens största överraskning, Springsteens julhälsning till den svenska publiken: ”Santa Claus is coming to town” i en spontant lustig och underhållande upplaga som fick den förvånade publiken att återvända till sina platser.

Bruce Springsteens låtar:
Radio nowhere
No surrender
Lonesome day
Gypsy biker
Magic
Reason to believe
Candy's room
She's the one
Livin' in the future
The promised dand
I'll work for your love
The river
Working on the highway
Devil's arcade
The rising
Last to die
Long walk home
Badlands

Extralåtar:
Girls in their summer clothes
Jungleland
Born to run
Dancing in the dark
American land
Santa Claus is comin' to own

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (400)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (226)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (111)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< December 2007 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31            

Jan Wallin 12/11: MIn favoritgrupp Golden Earring, spelade på sitt mest kända album Moontan låten ...

Britt Beck 7/11: Din recension var ypperlig. Målerisk och saklig. Du fångade verkligen stämningen...

Perre 23/10: Hej Håkan, låten är ju en riktig klassiker vilket sammträffande. Läser just n...

Perre 11/10: Ja detta är första upplagan av The Hollywood wampires Som Alice döpte gänget ti...

Katja Aittaniemi 7/10: Det var tider det :) Jag stod bakom scenen och satt på huk under emellanåt då ja...

per 5/10: Hej! Jag försöker hitta en digital version av en inspelning från Clashs konsert...

Gertrud 26/08: Hejsan! Läser ditt inlägg idag, och vill berätta en liten historia som hände mig...

Per Lindmark 21/08: Upptäckte din blogg idag och svävar runt på moln. Vilken guldgruva. Riskerar at...

Tommy Näzell 17/08: Tack för att du lagt upp detta Håkan. Det återkallar sköna minnen, vi var några ...

Per Magnusson 12/08: Hej Håkan, det skall bli spännande att följa din topplista gällande det bästa fr...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.