Blogginlägg från november, 2014

Covers: Sara Isaksson & Rebecka Törnqvist

SARA ISAKSSON & REBECKA TÖRNQVIST: Fire in the hole (Moule, 2006)

Det här albumet innehåller uteslutande Steely Dan-låtar men är knappast en direkt hyllning av det amerikanska bandet. De rutinerade svenska sångerskorna Sara Isaksson och Rebecka Törnqvist, med många soloskivor bakom sig, har verkligen gjort sina egna tolkningar av bandets låtar och de har ambitiöst lämnat de mest uppenbara och kända låtarna utanför inspelningsstudion.
   Sedan har tjejerna valt att omarrangera låtarna till små avskalade sånger med i stort sett bara piano som komp. Det har resulterat i ett överraskande personligt album som främst inte riktar sig till Steely Dan-fansen utan mot lyssnarna som uppskattar personlig svensk musik utan kommersiella förtecken.
   Mina Steely Dan-sympatier är gamla från tidigt 70-tal och frånsett hits som "Rikki don't lose that number", "Kid Charlemagne" och "Hey nineteen" (som alltså inte finns med på Sara/Rebecka-skivan) tyckte jag gruppen utvecklades åt ett alldeles för jazzigt och avancerat håll under 70-talet.
   Paradoxalt nog är det väl just jazzinfluenserna och arrangemangen på "Fire in the hole"-albumet som gör skivan så personligt njutbar. Med bara ett avskalat pianot till komp är det tjejernas mycket fina röster som bär hela soundet till ibland rent magiska höjder. Och då främst i låtar som jag inte riktigt hade koll på sedan tidigare.
   Vid några få tillfällen, bland annat "Don't take me alive" och titellåten, blir kanske den där irrationella jazzkänslan lite väl påträngande. Då tänker jag på Joni Mitchell, Weather Report och "Hejira". Men i de allra flesta fall gör duon förvånansvärt starka intryck på en majoritet av skivans låtar.
   Lyssna bara på "Brooklyn (owes the charmer under me)" och "Pearl of the quarter" och ni kan få nya tidigare okända favoriter för all framtid.

1. Rose Darling (Walter Becker/Donald Fagen)
1975. Från albumet "Katy lied".
2. Barrytown (Walter Becker/Donald Fagen)
1974. Från albumet "Pretzel logic".
3. Gaucho (Walter Becker/Donald Fagen/Keith Jarrett)   
1980. Från albumet "Gaucho".
4. Green Earrings (Walter Becker/Donald Fagen)
1976. Från albumet "The royal scam".
5. Your Gold Teeth II (Walter Becker/Donald Fagen)
1975. Från albumet "Katy lied".
6. Brooklyn (Owes The Charmer Under Me) (Walter Becker/Donald Fagen)
1972. Från albumet "Can't buy a thrill".
7. Don't Take Me Alive (Walter Becker/Donald Fagen)
1976. Från albumet "The royal scam".
8. Josie (Walter Becker/Donald Fagen)
1977. Från albumet "Aja".
9. Do It Again (Walter Becker/Donald Fagen)
1972. Från albumet "Can't buy a thrill".
10. Fire In The Hole (Walter Becker/Donald Fagen)
1972. Från albumet "Can't buy a thrill".
11. Pearl Of The Quarter (Walter Becker/Donald Fagen)
1973. Från albumet "Countdown to Ecstasy".
12. Midnite Cruiser (Walter Becker/Donald Fagen)
1972. Från albumet "Can't buy a thrill".

/ Håkan

Young utan ålderskrämpor

I slutet på juni 1995 gav Neil Young ut "Mirrorball", inspelad under några dagar i januari och februari samma år och resultatet av det framgångsrika samarbetet med Pearl Jam. Några uppvärmningskonserter i Seattle och San Francisco genomfördes samtidigt som skivan släpptes. Hela Europaturnén inleddes just i Stockholm och pågick bara i augusti 1995 innan den avslutades i England. Och samarbetet med Pearl Jam var sedan ett minne blott.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 14/8 1995.

NEIL YOUNG & PEARL JAM
Sjöhistoriska Muséet, Stockholm 12 augusti 1995

Internationella turnépremiärer sker allt som oftast i Sverige. Med förväntan, osäkerhet och spänning. I allmänhet.
   Innan Neil Young för första gången stod på scen medstora delar av Pearl Jam var det också nyfikenhet, spekulationer, vilda gissningar, förhoppningar om rejäla överraskningar och raserade rykten.
   Ingen visste riktigt säkert vad som skulle hända.
   Skulle han mot sin vana trogen komma hit och "bara" upprepa succén från skivan "Mirrorball"?
Eller skulle han, helt i linje med sin rastlösa hållning till nuet, komma och kasta omkull förutsättningarna och göra något helt annat.
   Hade det denna förstklassiga sensommardag varit på moln på himlen så hade de inte varit formade av oro. Snarare till förhoppningsfulla frågetecken. Att innan konserten betrakta både en traditionell rocksättning och en tramporgel på scen gjorde ingen klokare.
   Neil Young 95, en man i sina bästa ¨år (fyller 50 om några månader), har en publik som blivit både yngre och äldre.
   Den yngsta delen av publiken var naturligtvis ditlockade av Pearl Jams närvaro. Men någon Eddie Vedder dök aldrig upp. Däremot gjorde den övriga delen av gruppen, utökade med klaviaturkillen och producenten Brendan O'Brien, ett enastående gott hantverk som kompband till den mäktige Neil Young.
   Det skulle också visa sig att Young den här kvällen tog den enklaste, rakaste och den mest aktuella vägen till succé.
   Låtarna från den senaste skivan, den formidabla "Mirrorball", dominerade klart lördagskvällens anrättning. I en konsert som var chockartat kort (en timme och fyrtio minuter) för att vara med en artist av Youngs dignitet.
   Sju av de nio rocklåtarna från skivan framfördes. Som ytterligare underströk hitpotensen i denna hårda, omtumlande rock. Men live fanns inte så mycket tillägga. Skivversionerna var ju närapå liveinspelade i studion.
   Innan halvlek, och den akustiska sekvensen, var det bara aktuella låtar förutom en brötig version av "Mr soul", kvällens äldsta låt, som smälte in naturligt i dagens råa Young-sound.
   Och ynglingarna i Pearl Jam gjorde sitt yttersta för att axla den tunga mantel som Crazy Horse lämnat efter sig. Men de tog för sig rejält och gitarristen Mike McCready drog både upphetsande solon och duellerade vilt med Young.
   Efter sex låtar skedde en scenförändring. Musikerna lämnade Young ensam på scenen då rockens svar på Antikrundan presenterades. Tre starka män bar in en maffig, gammal och mycket vacker tramporgel,
   Young tog på sig akustiska gitarren och med munspelet till hands gjorde han passionerade varianter på "The needle and the damage done" och "My my, hey hey". Sånger som är så seriöst poetiska och brutalt vackra att jag ryste i varje kroppsdel.
   När han sedan satte sig vid den frustande och flämtande orgel förvandlades den till synes råbarkade Young till ett fromt lamm när en mycket vacker "After the goldrush" seglade ut över de 15 000 personerna i publiken.
   Sedan var det snabbt tillbaka i den hårda rocken med både fräscht nytt och klassiskt gammalt i bagaget.
   "I'm the ocean", "Cortez the killer" och "Powderfinger", innan extralåtarna, var en avslutning som ingen annan nu levande rockartist kan trumfa. Utan att på något sätt känns upprepande tänjer den evigt vajande, studsande Neil Young på gitarrsträngarna åt nya håll.
   "Peace and love" och en lång, lång "Like a hurricane" satte naturlig punkt på konserten för en snopen och vid den tidpunkten inte riktigt mätt publik.
   Efter bara 14 låtar, hälften från senaste skivan, var det mycket i övrigt att önska. Från en artist som varit aktuell i 25 år och hela tiden hittar nya infallsvinklar och nya kompmusiker. Länge leve Neil Young!

Neil Young - vocals, guitar, piano, harmonica
Stone Gossard - guitar
Mike McCready - guitar
Jeff Ament - bass
Brendan O'Brien - organ and vocals
Jack Irons - drums

Big Green Country
Act Of Love
Downtown
Mr. Soul
Scenery
Throw Your Hatred Down
The Needle And The Damage Done
Hey Hey, My My (Into The Black)
After The Gold Rush
I'm The Ocean
Cortez The Killer
Powderfinger

Extralåtar
Peace And Love
Like A Hurricane


Expressen 13/8 1995.


Aftonbladet 13/8 1995.


Göteborgsposten 13/8 1995.

/ Håkan

Larm #8: juni 1978

Innehåll:
1. NICK LOWE (JIM FORD)
2. SEAN TYLA
3. ELVIS PRESLEY
4. "Från folkmusik till miljonindustri" del 8
5. "Ännu mera blues"
6. KINKS i mitt huvud, del 2
7. Lost in the blåst
8. Blågult Larm
9. Singlar
10. Skivrecensioner
11. Litta Kantri
12. Har ni PROBLEM

EFTER "KRISNUMRET" #7 VAR LARM TILLBAKA på allvar och i tid dessutom. 8:an var lite tunnare än vanligt, 44 sidor, men som de förklarar i ledaren är det de tjocka 60-sidors-numren som knäcker medarbetarna. Det har gjort att några av de utlovade artiklarna, bland annat intervjun med Will Birch, får vänta till nästa nummer. Den som väntar på något gott... Dessutom hade det nog blivit för mycket av det goda med både Nick Lowe och Sean Tyla, som är topparna i det här numret, tillsammans med Will Birch i samma Larm-nummer.
   I ledaren klagas det också på ekonomin i den ideella musikförening som driver Larm och vädjar till läsarna att genast förnya prenumerationerna och mycket riktigt har jag sparat postkvittot från inbetalningen, se höger.
   Lennart Persson överträffar sig själv i det här Larm-numret med två klassiska intervjuer/artiklar/diskografier om och med Nick Lowe och Sean Tyla. Djupgående, researchfyllda och inspirerande texter som i mitt fall gav mig en ny riktig favorit och artist i Tyla som därefter blev mitt skivsamlande intresse. Detaljerna, nya aktuella bilder av Stefan Wallgren och all information om hans tidigare skivproduktion fanns ju att finna i den här artikeln. Därför började jag direkt leta tillbaka till Ducks Deluxe-skivor, Tyla Gang och Tylas soloskivor.
   Nick Lowe-artikeln var naturligtvis lika intressant men inte lika överraskande och inte fylld med så mycket ny information. Men givetvis hyperintressant med information från källan direkt. Från Brinsley Schwarzs dagar via Tartan Horde till Stiff och Rockpile som han i intervjun påstår är ett avslutat kapitel. Splittringen skulle enligt Nick Lowe har inträffat efter den turbulenta USA-turnén som förband till Bad Company där Rockpile var större succé än huvudbandet. Nu vet vi att den "nyheten" inte stämde. Rockpile skulle ju komma att existera till februari 1981 med flera Sverigebesök på sitt samvete.
   Inne i den sju sidor långa Lowe-artikeln finns dessutom en spalt om Nicks favoritlåtskrivare Jim Ford. Mycket intressant info då, nu åtskilliga år senare har vi lärt oss historien om Ford genom många återutgivningar via svenskt initiativ.
   En annan hörnsten bland artiklarna i Larm #8 är den andra delen av Kinks-diskografin som Lennart P inledde i #7. Den täcker åren 1973 till 1978 och är lika initierat skriven av Staffan Solding.
   Solding tar i sin traditionella blueskrönika upp en mängd kvinnliga bluesartister som är okänd mark med många okända namn för mig. Eller vad sägs om bland annat Arlean Brown, Big Time Sarah och Zora Young medan Koko Taylors namn klingar bekant.

VINJETTEN LOST IN THE BLÅST, om skivorna som kommit bort i mängden, är tillbaka med flera intressanta namn. Ett uppslag tips, med bland annat Mentor Williams, Big Star (gruppens tredje outgivna album "3"), The Box Tops och The Good Rats, som följs av en sida läsartips där namn som Splinter, John Stewart och Michael Murphey förekommer.
   Christer Svensson lotsar oss igenom nyligen avlidne Elvis Presleys 50-talsmaterial och Christer Olsson beskriver pengarnas makt inom countrymusiken i sin åtta delar långa följetong "Från folkmusik till miljonindustri", som därmed avslutas här, och tangerar namn som bland annat Glen Campbell, Roy Acuff och Buck Owens. Mer country blir det under vinjetten Litta Kantri där Torkel Dromberg recenserar nya skivor med bland annat Joe Ely, Steve Young, Lee Clayton och Daisy Dillman Band.
   Sidan Blågult Larm, om nya svenska grupper, riktar ljuset mot Madhouse från Stockholm, Bruset från Göteborg och Skånes Kriminella Gitarrer där Stry och Sticky Bomb inledde sina karriärer. Mer svenskt är det på Larms sistasida där Måns Ivarsson har träffat Problem i skivstudion där de jobbar med debutalbumet.
   Lennart P:s fyra singelsidor har fått en bättre och mer lättläst redigering där han tipsar om sina 20 mest intressanta singlar. Bland annat tre med Elvis Costello, Ian Gomms solodebut "Come on", Johnny Thunders, Roogalator och Patti Smiths "Because the night". Plus korta omnämnanden av rekommenderade singlar med Radio Stars, Saints, Steve Gibbons och Ernie Graham.
   Persson har också recenserat de mest intressanta albumen, samlingsskivorna med Legend och Ducks Deluxe i första hand. Men också den märkliga gruppen Spitballs (Beserkley-grupper i en salig blandning), Amazing Rhythm Aces, Tom Petty & the Heartbreakers, Motors första och naturligtvis nya skivor med Sir Douglas Quintet och NRBQ. Bland övriga albumrecensioner märks Pirates, Television och Ry Cooder.

/ Håkan

42 minuter blev 60

Bilder: Anders Erkman
Foto: Anders Larsen
OLLE UNENGE med BAND
Clarion Hotel 22 november 2014
Konsertlängd: 20:04-21:04 (1 timme)
Min plats: Stod i baren ca 10 m från scenen.

Olle Unenges första album "Det kunde förvisso vara värre..." i eget namn, som släpptes i veckan, följdes av en konsert på Clarion Hotel i lördagskväll. Skivan har ibland kallats solodebut. Men Olle är knappast solo på skivan och det är väl ganska förmätet att efter 50 år i musikens tjänst tala om debut för en så rutinerad artist.
   Efter åren i Tullamore Brothers är Olle så starkt förknippad med irländsk folkmusik att steget över till egna sånger på svenska har varit långt i många lyssnares tankar. Inte desto mindre var det därför viktigt att bevisa hur det nya konceptet fungerar även på scen.
   Till sin hjälp har Olle på skiva haft tio musiker och sångare och samma lysande och färgstarka sällskap ackompanjerade honom på scen, se lista nedan, för att så noggrant som möjligt reproducera soundet från skivan. Till det storslagna eventet krävdes en stor och bred scen men arrangemangen på skivan var som sagt omväxlande och blev på scen lika varierad vilket fick till följd att musikerna oavbrutet bytte plats bredvid Olle under hela konserten.
   De nya låtarna framfördes i samma ordning på konserten som på skiva och det var ofta en sann njutning att få uppleva hur de olika arrangemangen fungerade så fint även på scen. Hur grekiska instrument blandades med elgitarrer, keyboards och trummor bredvid akustiska gitarrer, mandolin och fiol. Ett i praktiken komplicerat projekt som efter detaljerade förberedelser resulterade i ett bedövande gott betyg.
   Tillsammans med Olles sedvanligt underhållande mellansnack förvandlades den 42 minuter långa skivan till en konsert på ganska exakt en timme utan extralåtar och utan spontana snedsprång.

Olle Unenge, sång, akustisk gitarr
Simon Nyberg, akustisk gitarr, banjo, mandolin
Robin Mossberg, kontrabas, elbas
Mats Lindström, elgitarr
Kajsa Zetterlund, fiol, sång
Mathias Alf, trummor, cahon
Joacim Dubbelman, klaviatur
Bengt Olov Johansson (YaMas), bouzouki
Eveline Ruijter (YaMas), dragspel, baglamadaki
Nana Johansson (YaMas), sång
Anders Abrahamsson, sång

Låtarna på konserter:
1. Vid Denna Blåa Dörr
2. Skål För Min Fader
3. Det Här Gamla Tåget
4. Långsamt Väder
5. Kejsarens Nya Kläder
6. Flod på väg
7. Vykort Från De Små Cykladerna
8. Mellan Ebb Och Flod
9. Det Kunde Förvisso Vara Värre...
10. Traneberg

/ Håkan

"Det kunde förvisso vara värre..."

OLLE UNENGE
Det kunde förvisso vara värre...
(Unenge)

Olle Unenge med band har växt i omfång och målar nu med fler musikaliska färger. En gång i tiden, för drygt två år sedan, kallades den fasta konstellationen för Unenge & Co och var en liten anspråkslös kvartett med soloartisten Olle Unenges svenska låtar plus några översatta covers på repertoaren. En lågmäld och trygg musikalisk profil där texterna, med en vardaglig ton som jag då kallade "verbal briljans" i en recension, var både underhållande och stundtals engagerande.
   Nu på skiva har Olle samlat ett ännu större sällskap runt omkring sig som har gjort att även det musikaliska språket, som vi till vardags brukar kalla sound, har blivit en viktig del i förmedlandet av den personliga poesin. Tio musiker och sångare har hjälpt till att sammanfoga musik och text till en sammanhållande helhet.
   Olle har använt alla sina medhjälpare med strikt sparsamhet. Varje arrangemang på de tio låtarna har sin egen bild. Och resultatet på hela albumet blir därför så omväxlande och varierat. Grekiska instrument samsas naturligt med banjo, mandolin, fiol och trummor.
   När jag första gången hörde Olle uppträda med sitt svenska material, Live at Heart 2012, så lät det först lite onaturligt när den svenska accenten rullade ut från den Guinness-fuktiga munnen. Men jag vande mig snabbt. När jag först lyssnar på den här skivan blir jag överraskad och lite förbryllad på ett ungefär liknande sätt fast det nu handlar om det musikaliska.
   Trummor har inte alltid funnits med i Olles musikaliska värld men blir här en ny slagkraftig nyans. För att inte tala om Mats Lindströms elektriska gitarr som förmedlar påtaglig energi på några låtar.
   Albumet har undertiteln "10 Sånger - från Traneberg till Grekiska Öar" men på skivan berättar Olle sin historia i omvänd kronologisk ordning. Börjar således på en ö i Grekland med "Vid denna blåa dörr" och landar, efter flera avtagsvägar, självbiografiskt i 50- och 60-talets Traneberg, Stockholm. Men texterna hålls ihop ändå. Inte minst tack vare Bob Dylans ande som vilar här och där. Parafrasen "Jag var mycket äldre då, jag är yngre än då nu" i första låten är ju genial och influenserna har ju funnits där sedan Tranebergstiden.
   Olle har ju i årtionden varit den irländska folkmusikens store talesman och har behandlat det engelska språkets irländska accent med bravur och storslagen rutin som sångare i Tullamore Brothers. Jag kan ana en viss respekt för det välformulerade svenska språket även på skiva men tillsammans med de intressanta och spännande arrangemangen blir det här något helt annat och mycket mer personligt.
   Tack vare Joacim Dubbelmans produktion har de grundläggande singer/songwriter-låtarna fått ett studiomässigt lyft med lite vassa kanter och några överraskande grepp som på några ställen ger uttrycket "fritt spelrum" ett ansikte.
   Energin i "Skål för min fader", drivet i "Det här gamla tåget" och den nästan rockiga inramningen av titellåten, med lager av elgitarrer, imponerar allra mest. Den grekiska touchen på låtar som "Vi denna blåa dörr" och "Långsamt väder", där medlemmar från den grekiska orkestern YaMas medverkar, förstärker trovärdigheten i texterna.
   Även i de mindre spektakulära och långsamma låtarna hittar jag skönhet. Kajsa Zetterlunds sträva fiol i "Långsamt väder", mandolin möter hårdrocksgitarr i "Flod på väg" och den långsamma men ändå kraftfulla "Mellan ebb och flod" är alla färgstarka inslag på den här skivan.
   Olle Unenges "Det kunde förvisso vara värre..." är ett soloalbum med en förbluffande variation. musikalisk spänning och stort underhållningsvärde.

/ Håkan

Blott en axelryckning

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/4 1984.

STRINDBERGS
Rockmagasinet, Örebro 13 april 1984

Den sporadiska konsertverksamheten på Rockmagasinet i Örebro exploderade plötsligt i helgen med två konserter på två dagar. Svenska trion Strindbergs och engelsk/amerikansk/kanadensiska/australiska gruppen Barracudas försökte höja medvetenheten hos rockintresserade örebroare med blandat resultat.
   Strindbergs har på mindre än ett halvår gjort ett vanligt album och ett minialbum utan att direkt överraska eller imponera. Enkel rock som har större möjligheter att glänsa livemässigt och i närheten av en levande publik.
   Inledningsvis förstördes konserten katastrofalt av den miserabla högtalaranläggningen och i takt med att ljudet trots allt blev bättre sänktes mina och övriga publikens högt ställda förväntningar till blott en axelryckning.
   Fast Strindbergs mot slutet med några covers i bakfickan lät både tätt och proffsigt så blev helhetsintrycket en besvikelse.

/ Håkan

Jimmy Ruffin (1936-2014)

Ännu en Motown-profil har gått bort. Jimmy Ruffin hade en lång karriär som sångare men hade förhållandevis få hits. Han är först och främst känd för "What becomes of the brokenhearted" som å andra sidan tillhör Motowns mest legendariska singlar.
   "What becomes..." beskrivs ofta som Ruffins debutsingel 1966 men han gav faktiskt ut sin första skiva 1961, singeln "Don't feel sorry for me" på Miracle där han för övrigt var skivbolagskollega med kommande Motown-artister som Temptations och Freddie Gorman.
   Tre år senare blev Ruffin Motown-artist och blev samtidigt erbjuden plats i Temptations som till slut valde Jimmys bror David Ruffin istället. Jimmy inledde ändå en lång Motown-sejour som soloartist.
   Både Norman Whitfield och Smokey Robinson försökte skriva låtar till Jimmy som dock drog begränsad uppmärksamhet till sig. Och det var först med "What becomes of the brokenhearted", skriven av mindre kända låtskrivare, som Jimmy Ruffins namn fick en förnämlig plats i pop- och Motown-historien. Trots en lång karriär kunde Jimmy aldrig upprepa de framgångarna igen.
   Jimmy Ruffin dog i måndags 17 november 2014.

/ Håkan

Covers: Johnny Thunders & Patti Palladin

JOHNNY THUNDERS & PATTI PALLADIN: Copy cats (Jungle, 1988)

Efter framgångarna på 70-talet både som medlem i New York Dolls, egna bandet Heartbreakers och sedan solokarriären blev livet trassligare för den kultförklarade rockhjälten och gitarristen Johnny Thunders.
   På 80-talet blev studioinspelningarna sporadiska och skivutgivningen ojämn rent kvalitetsmässigt medan drogberoendet eskalerade i en tragisk takt. Livespelningarna slutade ofta i kaos och avbrott men "Copy cats" framstår ändå som hans relativt bästa stund på skiva under det decenniet. Vilket i och för sig inte säger så mycket.
   "Copy cats" är ett snyggt förpackat album med guldglänsande design och åtskilliga gästande rockprofiler. Det är inte så mycket på skivan som lever upp till Thunders eviga legendstatus. Han tar exempelvis inte i gitarren på ett enda spår utan sjunger sig bara på sitt bräckliga, tärda, svaga men kanske personliga sätt genom covermaterialet som har sina rötter i 50- och 60-talet.
   Det finns ingen som helst rockmentalitet på den här skivan. Snarare snäll pop med ibland stora arrangemang som förminskar Thunders röst ytterligare.
   Det är nästan lite sorgligt att höra två profiler ur punkgenerationen låta så bleka och svaga. Thunders, som sedan 70-talets slut hade sin karriär förlagd till Europa, strålade samman med sin framtida duettpartner Patti Palladin, också från USA, första gången 1978 inför "So alone"-inspelningarna. Men Palladin är om möjligt ännu mer ofokuserad vid mikrofonen på den här skivan. Så är hennes bakgrund i musikbranschen mycket brokig och luddig.
   Palladin hade 1974 en duo med Judy Nylon, designade delar av omslaget till The Damneds första album och figurerade också på Chris Speddings album "Hurt". Hon verkade befinna sig på rätt plats vid rätt tillfälle utan att den egna karriären någonsin tog fart.
   Palladin och Thunders träffades åter 1984 för att spela in en duettsingel med Elvis Presleys gamla "Crawfish" som finns med här. Ett samarbete som återupptogs 1987 inför den här coverskivan där kändisar som Chrissie Hynde, Heartbreakers-medlemmarna Jerry Nolan och Billy Rath, Jayne County och delar av Only Ones medverkar utan att märkbart höja det musikaliska värdet.
   Visst finns det spår av klassisk 60-talspop à la Shirelles och Ronettes på flera låtar, "Baby it's you" och "He cried", men Palladins sång är så lågt mixad att den försvinner bakom stråkar och kastanjetter. Då låter Thunders faktiskt mycket bättre i sin version av Dions "I was born to cry" som är skivans höjdpunkt.

Side one:
1. "Can't Seem to Make You Mine" (Sky Saxon)
1965. Singel med The Seeds.
2. "Baby It's You" (Mack David/Barney Williams/Burt Bacharach)
1961. Singel med The Shirelles.
3. "She Wants To Mambo" (Maxwell Davis/Gene Ford)
1954. Singel med The Chanters.
4. "Treat Her Right" (Roy Head)
1965. Singel med låtskrivaren.
5. "Uptown To Harlem" (Betty Mabry)
1967. Från albumet "The time has come" med The Chambers Brothers.
6. "Crawfish" (Fred Wise/Ben Weisman)
1958. Singel med Elvis Presley.

Side two:
1. "Alligator Wine" (Jerry Leiber/Mike Stoller)
1958. Singel med Screamin' Jay Hawkins.
2. "Two Time Loser" (Alden Bunn/Anna Sandford)
1963. Singel-b-sida med Tarheel Slim & Little Ann.
3. "Love Is Strange" (Ethel Cookie Smith/Mac Houston Baker)
1956. Singel med Mickey & Sylvia.
4. "I Was Born To Cry" (Dion DiMucci)
1962. Singel med Dion.
5. "He Cried" (Greg Richards/Ted Daryll)
1962. Singel ("She cried") med Jay and The Americans.
6. "Let Me Entertain You (Parts 1 and 2)" (Jules Styne/Stephen Sondheim)
1959. Från musikalen "Gypsy".

/ Håkan

Harrison gör Dylan

Unika låtar, unika inspelningar och unika tillfällen är som alltid lika intressanta. Inte minst idag när det gråmulet fuktiga depressiva vädret ligger som en våt handduk över oss. Man ska aldrig tro att man vet allt eller har koll på alla detaljer i den värld som vi lite populärt kallar musikbranschen. Fram till för några veckor sedan visste jag inte att George Harrison hade spelat in Bob Dylans sällsynta låt "Abandoned love" (lyssna ovanför). En inspelning som aldrig har givits ut i något officiellt sammanhang.
   Dylan spelade in "Abandoned love" redan 1975, i samband med inspelningarna av låtarna till albumet "Desire", men gav inte ut låten förrän på den karriärsammanfattande boxen "Biograph" hösten 1985.
   I november 1984 gick George Harrison in i studion tillsammans med producenten Dave Edmunds och spelade in två tämligen okända Dylan-låtar, "I don't want to do it" (lyssna nedan) och nämnda "Abandoned love". Den första låten hamnade 1985 på soundtracket "Porky's revenge" medan den senare glömdes bort för att dyka upp nu.
   Kopplingen Dave Edmunds/"Abandoned love" var nog också anledningen till att låten 1986 hamnade på det Edmunds-producerade albumet "Born yesterday".



/ Håkan

BOX #13 TOM PETTY and the HEARTBREAKERS

TOM PETTY and the HEARTBREAKERS: Playback (MCA, 1995)

FASTÄN TOM PETTYS KARRIÄRSAMMANFATTANDE cd-box nästan är 20 år gammal så är det en ynnest att få avnjuta historien ännu en gång. Både textmässigt, i cd-boxens häfte och musikaliskt, som täcker åren 1973 till 1994, är boxen så gott som perfekt. Jag inledde förarbetet till kategorin boxar på försommaren men när det blev högsommar fastnade jag ohjälpligt i den här spännande cd-boxen. Tryckande hetta var en anledning (+33 är inte att leka med...) men intresset att hela tiden upptäcka nya pärlor var en annan.
   De här sex fullspäckade cd-skivorna är tillräckligt omfattande för att förstärka och förklara bilden av Tom Pettys kreativitet och bandet Heartbreakers gränslösa skicklighet genom åren.
   Ändå bjuds det bara på korta sekvenser från Petty/Heartbreakers officiella album och går egentligen aldrig på djupet för att analysera varje skiva. Exempelvis trängs urvalet, "bara" 21 låtar, från bandets fyra första riktigt intressanta album 1976-1981, på den första cd:n. Men vi bjuds på tydliga tecken hur Petty och gruppen utvecklades från att vara hårt Roger McGuinn-influerade (lyssna bara på "American girl"), med Rickenbacker-gitarren i centrum, med ett ibland Stones-stökigt sound till stort viktigt amerikanskt personligt rockband.
   Albumen "Damn the torpedoes" (1979) och "Hard promises" (1981) är verkligen guldkornen i Petty/Heartbreakers hela karriär. Med hjälp av producenten Jimmy Iovine åstadkom gruppen ett polerat men starkt personligt sound samtidigt som låtskrivandet under den här perioden tog sig märkbart upp en nivå.
   "Refugee" och "Even the losers" är verkligen historiskt oförglömliga och när jag hör de sex låtarna från "Hard promises" förstår jag inte hur jag kunde missa albumet på min 80-tals-bästa-lista. "The waiting", "A woman in love" och Stevie Nicks-duetten "Insider" är genuina toppar och nu upptäcker jag dessutom den uppenbara Brian Wilson-hyllningen "You can still change your mind".
   Vi ska dock inte förtränga Denny Cordell-epoken på de första två albumen. Kanske inte så elegant sound men det här var en grupp i fantastisk utveckling som pendlade mellan traditionell rock, new wave och en helt egen stil. Ibland låter det till och med Steely Dan, "Breakdown", om gruppen och varför tänker jag på Per Gessle/Gyllene Tider när jag lyssnar på "I need to know"?
   Från 1981 till 1982, från första till andra cd:n i den här boxen, händer det en hel del med gruppens sound. På den inledande låten "You got lucky", med hittendenser, är förändringen tydlig när det populära 80-tals-instrumentet synthesizer gör sin första entré på en Petty/Heartbreakers-skiva.
   Boxens andra cd är överlag lite mer musikaliskt ojämn med både tämligen konventionella låtar, liveinspelningar, starkt material från det spännande albumet "Southern accents" och ett par överraskningar. Till det senare hör ett par låtar från det bortglömda albumet "Let me up (I've had enough)" (1987). Den österländska touchen på "It'll all work out" och countrystuket på "A self-made man" upptäcker jag på nytt nu. Sedan är naturligtvis Bob Dylan-samarbetet "Jammin' me" intressant men också väldigt sensationsfri.
   "Southern accents" är Petty/Heartbreakers 80-talspärla. Turbulenta inspelningar, många producenter (bland annat David A Stewart och Robbie Robertson) men också många starka låtar som exempelvis "Rebels", "Don't come around here no more" och titellåten.

MELLAN TOM PETTY, GITARRISTEN Mike Campbell och keyboardskillen Benmont Tench har det genom åren varit en tajt sammanhållning. Det är inte någon tillfällighet att delar av eller hela Heartbreakers också medverkar på Pettys soloskivor. Därför får Pettys första soloalbum "Full moon fever" uppmärksamhet på samlingen. Där den delar utrymme med gruppskivan "Into the great wide open". Logiskt då båda skivorna hade Jeff Lynne i producentstolen.
   "Playback" är inte bara en vanlig cd-box med ett huvudsakligen stort urval av officiella låtar från alla album. Nej, den är så mycket mer annorlunda och udda att albumspåren bara täcker de tre första av sex cd-skivor. Resten är nämligen en cd ganska unika singel-b-sidor plus ytterligare två skivor med tidigare ej utgivet material. Exklusivt och intressant så det förslår och naturligtvis en av anledningarna att jag under sommaren fastnade i just den här boxen.
   I många fall är det givetvis ganska förklarligt, amatörinspelningar, spontana livelåtar och många covers, varför materialet på boxens andra halva har fått lågprofilerad uppmärksamhet eller stoppats i arkivet. Men det är också gränslöst spännande att, ofta för första gången, få uppleva och höra Tom Petty och Heartbreakers-låtar av mer inofficiell art. Och olyssningsbart blir det aldrig.
   Liveversionerna av Van Morrisons "I'm tired Joey boy" och Eddie Cochrans "Somethin' else", båda singel-b-sidor, är ren och skär upplevelse. Tillsammans med tidiga inspelningar (1973-74) med Mudcrutch, gruppen Petty, Campbell och Tench hade tidigt, några låtar som Petty gav bort till Stevie Nicks och ytterligare outtakes genom åren.
   Till boxens musikaliska värde får vi lägga till en mycket genomarbetad och intressant bok med gruppens hela historia, skriven av Bill Flanagan, plus utförlig information och kommentarer kring varje låt på hela cd-boxen.

/ Håkan

Covers: Boz Scaggs

BOZ SCAGGS: Memphis (429 Records, 2013)

Den gamle Sverige-vännen Boz Scaggs blev under 70-talet en av USA:s populäraste artister i genren vit blåögd soul. Soulmusiken är fortfarande en stor del i hans musikaliska liv och det hörs med all önskvärd tydlighet på det här relativt färska coveralbumet. Hans röst har med åren inte förlorat så mycket sting och det finns fortfarande stor dignitet i hans stämma som jag i brist på annat skulle kunna jämföra med John Hiatts.
   Det är inte första gången Boz gör en coverskiva. Redan 1965, under sin svenska period, när han gav ut sitt första album debuterade han med enbart covers på repertoaren.
   "Memphis", mycket riktigt inspelad i den staden, är inte bara en hyllning till Al Greens hemstad eller den konventionella soulmusiken. Boz hittar soul i både Willy DeVille, Tony Joe White (där röstresurserna är jämförbara) och Steely Dan och sätter dessutom sin personliga prägel på alla albumets låtar.
   Med ålderns rätt koncentrerar sig Boz på de mindre temposnabba låtarna, låter ett anspråkslöst blås, med Jim Horn i spetsen, och det underbara samspelet mellan piano och orgel på många låtar dekorera de väl avvägda arrangemangen.
   Steve Jordans produktion, som hämtat mycket näring i Willie Mitchells distinkta sätt att producera Al Greens skivor, är så känslofull att röst och låtar hela tiden är i centrum. Mot slutet stoppar Boz in några bluesinfluerade låtar, "Dry spell" och "You got me cryin'" med gitarrer av Keb' Mo respektive Rick Vito, och han behärskar det området också.
   Till albumets höga kvalité hör även två Boz Scaggs-orginal, första och sista låt, som smälter in perfekt i det övriga materialet.

A1. Gone Baby Gone (Boz Scaggs)
Original.
A2. So Good To Be Here (Al Green/Michael Allen)
1974. Singel-b-sida med Al Green.
A3. Mixed Up, Shook Up Girl (Willy DeVille)
1977. Singel med Mink DeVille.
A4. Rainy Night In Georgia (Tony Joe White)
1969. Från albumet "...Continued" med låtskrivaren.
A5. Love On A Two Way Street (B. B. Keys/Sylvia Robinson)
1969. Singel med Lezli Valentine.
A6. Pearl Of The Quarter (Donald Fagen/Walter Becker)
1973. Från albumet "Countdown to ecstasy" med Steely Dan.
B1. Cadillac Walk (John David Martin)
1977. Från albumet "Cabretta" med Mink DeVille.
B2. Corrina, Corrina (Traditional)
1928. Singel med Bo Carter.
B3. Can I Change My Mind (Barry Despenza/Carl Wolfolk)
1968. Singel med Tyrone Davis.
B4. Dry Spell (Jack Walroth)
Original.
B5 You Got Me Cryin' (Ewart G. Abner Jr./Jimmy Reed)
1959. Från albumet "I'm Jimmy Reed" med Jimmy Reed.
B6. Sunny Gone (Boz Scaggs)
Original.

/ Håkan

Phil Cody meets Phil Cody

Gräv där du står brukar det populärt heta i seriösa sammanhang, eller som jag brukar säga när research-ambitionerna pockar på uppmärksamhet: Gräv när det dyker upp möjligheter. Och då kan det i vida svängar bära iväg åt alla omöjliga håll. Som den kommande lilla berättelsen som tar oss från en helt aktuell skiva med Richard Lindgren till Neil Sedaka 1973.

När jag för några veckor sedan fick Richard Lindgrens senaste skiva "Sundown on a lemon tree" i min hand, eller egentligen redan veckan innan när textvideon till titellåten släpptes, började jag analysera den sedvanligt finurligt formulerade Lindgren texten. Där förekommer många intressanta namn på personer som kräver identifiering. Som poeten Shelley, skådespelaren Sterling Hayden och låtskrivaren Phil Cody. Mina öron fastnade omedelbart för det senare minst kända namnet och fick direkt en förklaring av Lindgren själv: "Phil Cody släppte 90-talets bästa skiva 'Sons of intemperance offering'. Han spelade på samma ställe som jag i våras i Cantu, Italien, bara någon månad innan".
   Efter den informationen tyckte jag mig ändå ha ett visst minne av namnet Cody och kanske hans skiva, som kommersiellt inte drog till sig någon uppmärksamhet när den släpptes 1996. Mycket riktigt hittade jag den i min samling. Och hör en spännande amerikansk singer/songwriter med drag av både Bob Dylan och Neil Young. Med många positiva sidor som jag uppenbart missade när det begav sig, kan jag nu erkänna.

När namnet Phil Cody första gången dyker upp i Lindgrens text ser jag framför mig en etikett på en gammal ABBA-skiva, den engelska utgåvan av "Ring ring". På just den Epic-singeln, som släpptes i oktober 1973 och var första skivan där gruppen officiellt kallade sig för ABBA, är låtskrivarnamnen inte bara Benny Andersson, Stig Anderson och Björn Ulvaeus utan också Neil Sedaka och Phil Cody. De amerikanska namnen, där Cody inte alls har något samband med ovan nämnde Cody, hade uppenbart hjälpt till med den engelska texten till den svenska låt som otippat aldrig vann den inhemska Melodifestivalen på våren 1973.
   Sedaka hade varit en rutinerad sångare och låtskrivare sedan slutet av 50-talet. Låtarna, bland annat "Oh Carol", "Breaking up is hard to do" och "Sweet little sixteen", skrev han ofta med Howard Greenfield men runt 1970 började Sedaka samarbeta med den yngre Phil Cody. Vilket leder mig till det enda Neil Sedaka-albumet jag äger, "The tra-la days are over" (1973) där teamet Sedaka/Cody har skrivit sex låtar tillsammans.
   Vad som fick mig att köpa Sedaka-skivan var de lockande producentnamnen 10cc som i sin tur gav gamlingen Sedaka, 34 år, ett spännande och intressant sound.

/ Håkan

I sitt livs rampljus

Den här recensionen/intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 21/8 1981.

EVA DAHLGREN & WAJS GAJS
Prisma, Örebro 18 augusti 1981

Eva Dahlgren befinner sig i sitt livs rampljus. Efter albumet "För väntan", som kom i våras, har populariteten bara ökat och hon är just nu den mest sålda svenska skivartisten. Bara Kim Wilde, en annan rocktjej från England, säljer bättre för tillfället.
   Intresset är alltså på topp för Eva Dahlgren och hennes kompband. Det kom följaktligen mycket folk till Prisma i onsdags kväll. Fullsatt och många fick besviket vända i dörren.
   För Eva Dahlgren är det nu rockmusiken som gäller och albumet innehåller mer grundläggande rock än på tidigare skivor.
   - Rockmusiken har alltid funnits inom mig. Själv märker jag ingen skillnad. Har alltid skrivit rocklåtar. Förändringen ligger väl främst vid skivinspelningen. Live tillsammans med de här fantastiska musikerna (och Eva gör en gest mot bandet) kan inte gå snett, säger Eva till mig när jag träffar henne direkt efter konserten.
   Sommarens turné består mest av folkparker så Prisma-besöket var en av få konserter i mindre lokaler.
   - Det är svårt att ställa om från park till klubb men jag tycker det fungerade bra ikväll, säger Eva med en frågandeblick. Den beryktade folkparkspubliken har vi lyckligtvis missat. Jonas (Isacsson, gitarristen) fick en flaska på sig i Gamleby men annars har det varit fritt från incidenter.
   Eva Dahlgrens livematerial var huvudsakligen låtar från senaste skivan, det var rockigt och tempoladdat med Eva på elektrisk gitarr nästan hela tiden.
   - Ambitionen är att göra ballader i framtiden. et var meningen jag skulle göra "Jag vill ha dej" ikväll men jag hann inte stämma den akustiska gitarren. Balladerna har annars fått en stor respons i parkerna.
   - Under den mjuka och svävande låten "Häxorna" blir den mest berusade publik faktiskt tyst, säger Eva och Anders (Glenmark, gitarrist och klaviaturspelare) entusiastiskt i munnen på varandra. Får vi råd, det behövs mer syntar, kan vi också göra "Egoism" live.
   Anders Glenmark har samarbetat med Eva på samtliga hennes tre album och är ett fint stöd med sin rutin och musikalisk skicklighet.
   - Utan honom fortsätter jag inte. Vi har samma idéer, samma utgångspunkt och har väldigt lätt att jobba tillsammans. Han betyder mycket.
   Eva är ute på sitt livs andra turné och erfarenheterna "on the road" sträcker sig inte längre tillbaka än till den tidiga våren då samarbetet med Wajs Gajs, det svengelska namnet på kompgruppen, inleddes.
   - Vi turnerade ihop redan innan vi gjorde senaste albumet så vi märkte att det fungerade ihop. Skivinspelningarna gick därför väldigt snabbt och smärtfritt. Det var också då jag började spela ("spela", Evas röst får en anspråkslös ton) elektrisk gitarr. Men det kan ju Jonas mycket bättre.
   På scen gjorde Eva sju av de tio låtarna från senaste albumet, tre engelska låtar från andra skivan och en förändrad, snabbare och helt superb ver5sion av "Jenny Mattress". Tyvärr lyckades inte publiken få in Eva till ytterligare extralåtar där klassiker som "Kansas City" och Beatles-låtar som "I should have known better" brukar förekomma. Men det hade väl blivit ett alldeles för otroligt slut på en konsert som ändå till alla delar motsvarade förväntningarna.

/ Håkan

Larm #7: mars 1978

Innehåll:
1. JOHNNY KIDD & THE PIRATES
2. KINKS i mitt huvud, del 1
3. JEFF "Skunk" BAXTER
4. Hawaiignäll & countryslisk, del 2
5. "Från folkmusik till miljonindustri" del 7: TOM T HALL
6. THE MOTORS
7. ELVIS COSTELLO
8. TOM ROBINSON BAND
9. IAN DURY
10. BOOMTOWN RATS
11. THE JAM
12. "We only record the impossible": LINUS
13. "Ännu mera blues"
14. Mr JAMES BURTON
15. LENNART PERSSONs singlar
16. Blågult Larm
17. Rock i tryck
18. Litta Kantri
19. MARC BOLAN

INNAN JULEN 1977, SAMTIDIGT som det här numret skulle ha givits ut, upplevde Larm sin första kris. Organisationen bakom tidningen kraschade och Larm var ett tag, som de skriver i ledaren, "lika död som en gravad lax". Men efter att ha sett över arbetsfördelningen och byggt upp en ny organisation kunde de "ro båten i hamn" och presentera en starkt försenad sjunde utgåva av tidningen. Redaktionsrutan är så gott som intakt, Kjell Alinge har ersatts av Torkel Dromberg, och med nya krafter utlovas att tidningen i fortsättningen ska komma ut både oftare och mer regelbundet.
   Med nysatsningen introduceras nästa "milstolpe" i tidningens historia: Skivutgivning. Larm presenterar sina första releaser, två ep-skivor med Linus & his Band (med en artikel om inspelningen) och Problem.
   På grund av tidningens försening har albumrecensionerna utgått ur det här numret då skivorna från hösten 1977 var inaktuella framåt våren 1978. Men tidningen låter alla medlemmarna i redaktionen tipsa om bra aktuella skivor i listformat.
   Även den intressanta avdelningen "Lost in blåst" har utgått (förhoppningsvis tillfälligt) men i övrigt är 7:an ett genomgående starkt comeback-nummer av Larm som presenterar sin första utförliga och djupgående diskografi-artikel om en artist. Som i fortsättningen blev något av Larms kvalitetsstämpel och har inspirerat många skivintresserade genom åren, inte minst Håkans Pop.
   Under rubriken "Kinks i mitt huvud" får gruppens engelska skivutgivning fram till 1972 en rejäl genomgång över 14(!) sidor, skivomslag, skivnummer och omslag, av Lennart Persson som i en sidoartikel också uppmärksammar Ray Davies-låtar som andra artister har spelat in. Del 2, från 1973 och framåt, kommer i Larm #8 och är skriven av Staffan Solding.
   Mindre än ett år efter första omnämnandet i Larm (#5) pryder nu Elvis Costellos ansikte fronten på det här Larm-numret. På mittuppslaget, sid 30-31, intervjuar Måns Ivarsson Elvis i samband med en tv-inspelning och Lennart P har sett Costello och det övriga Stiff-gänget på Lyceum i London.

TIDNINGEN INLEDS ANNARS med en artikel om Johnny Kidd & the Pirates och en kort intervju med bandets basist Johnny Spence. Även Doobie Brothers-gitarristen Jeff "Skunk" Baxter intervjuas i det här numret och Mats Olsson har träffat Tom Robinson.
   Kortare artiklar om och intervjuer med The Motors, The Jam och Boomtown Rats finns också liksom en tre sidor lång rikt illustrerad intervju/artikel med Ian Dury av Lennart P som tillhör numrets höjdpunkter.
   Country får fortfarande uppmärksamhet i Larm. Under följetongen "Från folkmusik till miljonindustri" skriver Christer Olsson om artisten och låtskrivaren Tom T Hall. Och i den andra följetongen "Hawaiignäll & countryslisk", om steelgitarrister, berättar Hans Nordin om bland annat Rusty Young och Buddy Emmons. Sedan har nya countryskivor fått en egen vinjett, "Litta Kantri", där Torkel Dromberg bland annat recenserar nya skivor med Don Williams, Gary Stewart, Delbert McClinton och Barefoot Jerry. Kanske ska även Kalle Oldbys sida om gitarristen James Burton sorteras in under countryrubriken.
   Staffan Soldings har i sin "Ännu mera Blues"-krönika fastnat för den inte allmänt kände bluessångaren och gitarristen Tommy McClennan.
   I ett försök att trycka in några svenska namn bland alla angloamerikanska stjärnor ägnas en sida, "Blågult Larm", åt de tre nya skånska banden New Bondage, Hootchie Cootchie B och Steamcraft. Med namn och medlemmar som vi varken förr eller senare har hört talas om. Under Rock i tryck-rubriken återfinns namn och adresser till en mängd då aktuella svenska fanzines som exempelvis Noncha Allt, Go Punk - Scratch, Inferno och sPunk.
   Marc Bolan, som hösten 1977 hade omkommit i en bilolycka, får en minnesartikel av Bengt Lander på Larms strategiska sistasida.
   Med anledning av det försenade Larm-numret är Lennart Perssons fem singelsidor osedvanligt späckade med rasande intressanta singlar med lockande noteringar. Med ofta både två och tre singlar med varje artist. Inleds med dåtidens stora new wave-namn som Clash, Ultravox, Adverts, Damned och Sex Pistols (som nu hade splittrats). Men också många andra som Wreckless Eric ("Whole wide world"), Kursaal Flyers (som också hade splittrats), Nick Lowe, Ian Dury och några namn ur en allt tröttare pubrockgenre, Plummet Airlines, Bees Make Honey och Dr Feelgood.
   Avslutar singelsidorna med några svenska då aktuella singlar och det är när jag läser om Magnum Bonums "Skateboard" som jag börjar inse hur länge sedan Larm #7 gavs ut.

/ Håkan

Spelsugna och hungriga

Wilmer X gav sig ut på en sommarturné 1995 utan någon ny skiva att marknadsföra. Efter senaste albumet "Pontiac till himmelen" (1993) försökte sig bandet ännu en gång att framföra engelska låtar, den här gången nyskrivna av Nisse Hellberg men "Snakeshow" fick ett ljummet mottagande fast det musikaliskt och melodiskt var lika starkt material som vanligt. Nisse passade samtidigt på att göra en duettskiva med Peps Persson, "Röster från söder".
   Wilmer X testade nya låtar under sommarturnén, hämtade från albumet "Hallå världen" som släpptes samma höst. Med samma stabila sextett som vanligt.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 31/7 1995.

WILMER X
Stranddagarna, Karlskoga 28 juli 1995

Efter ett till synes oavbrutet turnerande under många, många år tog Wilmer X konsertledigt förra året. Och är nu tillbaka spelsugna, hungrigare och gladare utan någon ny skiva att pliktskyldigt marknadsföra.
   Sommarens liverepertoar har till stora delar radiolyssnare och tidningsläsare bestämt genom omröstning. En procedur som alltid ger slagsida åt de senaste årens hits - vilket fick Nisse Hellberg i fredagskväll att flera gånger under konserten fråga om det var någon som minns 1985 och 1980.
   Så Wilmer tog sig givetvis friheter att gå utanför den framröstade låtlistan. Genom att dels spela helt nya låtar, som kommer på skiva i höst, och dels gräva djupt i minnet och hitta en Peps-cover och en låt från gruppens första minialbum.
   Det engelska språket är glömt och "Snakeshow"-skivan är förträngd, fast det hade varit intressant att få höra framröstade "Hell-a-vision" i en tung scenversion.
   Men den stora publiken på gräsplanen vid Karlskoga Stranddagar bjöds istället på ännu färskare godis i form av tre nyskrivna Hellberg-klassiker.
   Som i två fall kanske inte har de mest iögonfallande titlarna, "Den fria världen" och "Ett fritt fal", men Det gör ont att se dej (med nån annan än mej)" är en Hellberg-typisk vinkling på ett gammalt tema med ett "Day tripper"-intro , av Nisse själv, som tog andan ur mig åtminstone.
   Sedan var det ett sedvanligt högt tempo genom Wilmers dryga konserttimme och över 18 låtar. Som avslutades med "Hon är ihop med en insekt", "Spela under hot" och extralåtarna "Har du sett min ängel?" och den helt nya, ovan nämnda, "Ett fritt fall".
   Då tömde Nisse och Co hela magasinet av rhythm & blues-rytmer, Chuck Berry-riff, underbara refränger och texter som faktiskt betyder något.
   Wilmer X är tillbaka med (den röd/gula) flaggan i topp.

Radio WX (instrumental)
Söt sak
Teknikens under
Vild
Sju av att se dej (med nån annan än mej)
Hallå världen!
Ah du, hur fan ser du ut?
Möt mej i din djungel
Upp och ned (Peps-låt)
Slå dank
Vem får se alla tårar?
Ett och ett är två
Bakom år 2000
Hon är ihop med en insekt
Spela under hot

Extralåtar
Har du sett min ängel?
Ett fritt fall

/ Håkan

"Live at Rockpalast"

TYLA GANG
Live at Rockpalast
(Repertoire)

Sean Tylas gäng har gjort uppmärksammad comeback sedan 2010, inte minst i Sverige, men det var under åren 1977-1978 som gruppen var som allra bäst och gav ut sina mest oförglömliga rocklåtar. Det är ju bara att läsa innehållet på den nyligen utgivna livekonserten "Live in Stockholm", inspelad förra våren, där det är ganska uppenbart att "Yachtless"-låtarna fortfarande är ryggraden i gruppens repertoar.
   På Rockpalast-konserten 15 mars 1978, bara några månader efter "Yachtless"-releasen, stod nog både Sean och bandet på sin absoluta topp och den här perfekta tv- och ljudinspelningen har fångat ögonblicket perfekt på 14 låtar och 57 minuter.
   I min tidigare recension av Tyla Gangs liveskiva, "Live in Stockholm", råkade jag beskriva dagens upplaga av gruppen som ungdomligt energisk, men om sanningen ska fram var det 1978 som de här bandmedlemmarna var runt 30 år och rent energiskt stod på topp. Framför sitt band stod Sean bredbent och skäggig i ljus basker och levererade ett underbart kompgitarrsound och lät gitarristen Bruce Irvine ta hand om finliret.
   "Yachtless" var som sagt aktuell på skiva men det är ändå bara fem låtar från det albumet på den kvällens repertoar med höjdpunkter som "The young lords" och "Hurricane". I det gitarrbaserade sammanhanget passar den gamla Ducks Deluxe-dängan "Fireball" in alldeles ypperligt och förstärker bandets övervägande snabba konserttempo utan att den tyska publiken visar överdriven respons.
   Sean lyckas inte riktigt kommunicera med den reserverade publiken, försöker med ett "Guten abend" och skriker till slut "Hur mår ni?" för att få någon som helst reaktion. Däremot piggnade till under extralåtarna. Ovationerna efter "Walkin' the dog" resulterar i ytterligare en låt, den lite udda singel-b-sidan "Pool hall punks".
   Det finns fler intressanta detaljer i liverepertoaren denna kväll. Exempelvis två då ännu ej utgivna smakprov från nästa Tyla Gang-album "Moonproof", inledande "Flashing in the subway" och "It's gonna rain". Allen Toussaint-covern "On your way down" likaså. Och en låt där liner notes-författaren Will Birch och skivbolaget Repertoire inte är riktigt överens. Will vill kalla den "Moonlight ambulance" men i skivans låtlista heter den "They're gonna take me away". I en textrad heter det "watch out for the ambulance" men låten har inga övriga likheter med "Moonlight ambulance", en låt från 1979 som fanns med vid inspelningarna av Tyla Gangs tredje album men låten fick inte officiell release förrän 2010 på "Rewired".
   Två av Sean Tylas kanske mest kända låtar, "Suicide jockey" och "Styrofoam", finns givetvis med på skivan men ännu en gång, senast var det på den nyligen utgivna liveskivan "Live in Stockholm", har Tyla fått credit för Darrell De Vores låt. Mycket märkligt.
   Hela konserten med Tyla Gang har en lysande ljudkvalité vilket förklaras av att just den här konserten spelades in för ett kommande planerat livealbum. Vilket aldrig blev verklighet precis som för ovan nämnda Tyla Gang-album nummer tre som inte heller fick se dagens ljus.

/ Håkan

"Live in Stockholm"

TYLA GANG
Live in Stockholm
(Angel Air)

I samband med utgivningen av Tyla Gangs konsert på Rockpalast 1978, recension av den skivan kommer här om några timmar, har intresset kring Sean Tylas 70-talsgrupp ökat. Gruppen existerar fortfarande, efter långt uppehåll visserligen sporadiskt, och liveverksamheten har varit tämligen flitig i just Sverige. En ny turnésväng planeras i januari nästa år.
   Nu finns en av deras Sverigekonserter från förra året dokumenterad på skiva och det är ett lämpligt tillfälle att få uppleva hur gruppen och dess medlemmar har åldrats med värdighet på scen. Och att de bästa låtarna från förr fortfarande 2013 är bra liverock.
   Dagens sättning av Tyla Gang är nästan identisk med den mest berömda upplagan från 1977 som exempelvis levererade "Yachtless" mot slutet av det året. Bredvid Sean Tyla finns fortfarande gitarristen Bruce Irvine och strax bakom sitter Michael Desmarais vid sina trummor. Personliga skäl har gjort att basisten Brian Turrington inte finns med i gruppen längre och har ersatts av rutinerade John McCoy. Konserten på Akkurat i Stockholm 17 mars förra året var en av de första spelningarna med McCoy som medlem.
   På skivan har bandet ytterligare en officiell medlem, svensken Max Lorentz, som vid mixningen lagt på slidegitarr, piano och hammondorgel på några av de befintliga livelåtarna. Jag råkade vara närvarande just den här kvällen på den trivsamma puben på Hornsgatan och kunde lite kort rapportera om ett tajt och trots förutsättningarna samspelt gäng.
   I samband med de raderna publicerade jag också den autentiska setlistan där låtordningen inte riktigt stämmer med skivan men det kan ju helt enkelt vara så att Tyla i vanlig ordning slängde om låtarna i sista stund. Jag gjorde för en gångs skull inga egna noteringar...
   Vad som däremot sanningsenligt exakt stämmer på skivan jämfört med konserten är bandets nästan ungdomliga driv och att Sean kanske sjunger bättre än någonsin. Sedan har bandet fått hjälp av Lorentz att fylla ut livesoundet med exempelvis piano på "New York sun" där han faktiskt spelar Deke Leonards roll på "Yachtless"-versionen. Och på "Suicide jockey" tar han ordentligt med plats med sin hammond.
   Annars bjuder konserten och nu skivan på rejält utrymme för gitarristen Irvine med sin slide i högsta hugg.
   Repertoaren på liveskivan är prioriterat de gamla och mest kända låtarna med ett undantag, "Moonlight ambulance" som har fått plats här. En låt från 1979 som fanns med vid inspelningarna av Tyla Gangs tredje album som efter beslut av skivbolagsledningen i USA aldrig gavs ut. Men den har ofta förekommit på scen efter återföreningen 2010.
   Sean Tyla har lite felaktigt fått credit för Darrell De Vores ökända "Styrofoam". Men musikaliskt håller liveinspelningarna mycket hög klass och har sammanfattat verkligheten på ett perfekt sätt.

/ Håkan

Sagolik balansgång mellan nytt och gammalt

Foto: Magnus Sundell
Den här recensionen publicerades i en kortare version ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/11 2014.

DEADMAN
Level, Örebro 3 november 2014
Konsertlängd: 19:50-21:31 (101 minuter)
Min plats: Stående 4 m framför bandet.

Deadman, bandet som Steven Collins varit ledare för i många år, har levererat några av mina bästa konsertögonblick i Örebro. Jag kan exempelvis inte glömma min livepremiär med bandet, en varm och solig sommarkväll för drygt tre år sedan, när jag efter en alldeles makalös konsert inte kunde låta bli att ge maximalt betyg i Nerikes Allehanda. Sådana höjdpunkter återkommer inte ofta i ens liv och jag hade också mina tvivel inför måndagskvällens konsert i Örebro.
   Collins har en rastlös ambition att ständigt vilja gå vidare, utveckla och leta nya spår och bandmedlemmar. För oss i publiken känns det en aning tålamodskrävande med alla förändringar när vi redan är så nöjda med det vi har.
   För bara några veckor sedan släpptes bandets senaste album, "The sound and the fury", som tog mig rejält på sängen med sin nya, elektriska och övervägande distade gitarrock och till stor del levde upp till sin titel, volym och ursinne. För vissa högljudda detaljer på skivan, främst i låten "Ozymandias", hissade jag varningsflagg inför en konsert som jag i mitt inre såg ut att gå förlorad i ett moln av oväsen.
   Sättningen på måndagskvällens liveband, två gitarrer, bas och trummor, gjorde inte oron och tvivlet mindre men när jag nu sammanfattar mina synpunkter kring konserten kan jag bara konstatera att jag var överdrivet pessimistisk.
   Med ett nytt band i ryggen gav Steven Collins prov på en alldeles sagolik balansgång mellan nytt och gammalt och mellan känslofullt välljudande rock och några få rockigare sekvenser. Långt från oväsen och långt från överdimensionerade gitarrsolon, mycket tack vare ett alldeles bedövande vackert liveljud, bjöd Collins och bandet på en omväxlande och genomgående varierad repertoar. Ljudet från gitarrerna hade ett smakfullt eko med en underbart lustfylld twangklang som var både klockren och effektiv.
   Det som jag på förhand uppfattade som en begränsad sättning i bandet blev något mycket positivt. Den till synes coole gitarristen Dennis Fallon briljerade utan att posera, trummisen Matt Johnson var inte minst imponerande som sångare bakom Collins medan basisten Morgan Thompson gav arrangemangen en solid grund.
   Efter en texmex-inspirerad konsertstart pendlade sedan tempot och energin i en alldeles fulländad mix. Bandet uppträdde ibland som ett gäng hungriga 17-åringar i de rockigare låtarna, det ekade Dire Straits om Dylan-covern "Things have changed", munspelet gav en av de nya låtarna en tydlig bluesprägel, "The rich man and the poor man" dedikerades till streamingtjänsterna på nätet, poeten Shelley reciterades i ett mellansnack och sedvanligt stoppade Collins in både "Up on cripple creek", "Redemption song", "Blowin' in the wind" och "Parting glass" i några originallåtar. Det var kort sagt i varje detalj väldigt underhållande 100 minuter med Deadman på scen.
   Repertoaren för kvällen var dessutom en ynnest att få uppleva. Riktigt gamla Deadman-låtar, "Down by the winedale" och "Lonely times", smälte samman så fint och naturligt med de helt nya låtarna. Och bron däremellan, det framgångsrika materialet från bandets tidigare upplaga, var inte mindre njutbar med låtar som "Gilead", "We all need love" och "Oh Delilah".

Låtarna:
Adios mi corazon
The ballad of the gold thief
Gilead
Down by the winedale
No sugar
Ain't no music (Redemption song)
How shall we then live?
The rich man and the poor man
Oh Delilah
I will tremble
Things have changed
We all need love
Don't do this to me (If I lay down in the river/Up on cripple creek)
Raise up
When the music's not forgotten (Blowin' in the wind/The Parting glass)

Extralåtar

Is this the world we want?
Lonely times

/ Håkan

"Sundown on a lemon tree"

RICHARD LINDGREN
Sundown on a lemon tree
(Rootsy)

Skåningen Richards senaste skiva, "Driftwood (the 309 sessions)", var inspirerad, skriven och inspelad i Örebro. Nya skivan är på ett liknande sätt resultatet av en resa i den andra riktningen, till Italien. I februari i år turnerade Richard i norra Italien och det har satt djupa spår i hans sedvanligt personliga texter på albumets sex originallåtar. Men det är coverlåtarna som till stor del har påverkat skivans musikaliskt tidlösa framtoning.
   Den här gången har Richard spelat in skivan med nya och gamla ansikten så gott som live i en replokal på gamla väster i Malmö under två dagar denna höst. Några låtar har jag redan hört minst en gång live och här klarnar konceptet för det som har blivit skivans genomgående sound.
   Här finns covers med gamla anor, den äldsta är från 1854(!), och arrangemangen låter många gånger lika ålderstigna och traditionella som originalen. Richards ambition har nog varit att göra en skiva av just klassiskt och tidsmässigt obegränsat snitt helt utan någon som helst koppling till dagens kommersiellt populära musik. Hurra för det!
   Richards sedvanliga vemod i texterna finns där i vanlig ordning, ståbasens tunga toner får den här lyssnaren att tänka på lågmäld jazz, pianistens flera långsamma insatser skickar iväg analysen åt samma håll och saxofonens anspråkslösa sound är som en utandning. Allt har sedan tillsammans givit hela skivan ett musikaliskt sammanhållande tema och en soundmässig helhet.
   Jag tror att coverlåtarna, från bland annat klassiska låtskrivare som Jimmie Rodgers och Stephen Foster, och deras historiska värde har markerat tonen där Richard någonstans har fångat känslan i sitt eget skrivande.
   Dean Martins gamla "Return to me" är en fräck flört med Italien och med den tämligen berömda "Danny boy" siktar väl Richard på hela världen. Just då är han som minst personlig på den här skivan. "My blue-eyed Jane" och "Hard times", coverlåtar med en viss Bob Dylan-relation, tangerar Richards musikaliska värld lite mer naturligt.
   Men det är givetvis på hans eget originalmaterial som Richard Lindgren är som mest intressant och inte överraskande mest personlig på den här skivan. I det långsamma tempot har han ännu en gång hittat sina melodier som sedan med små medel och anspråkslösa men naturliga arrangemang formas till tidlös musik.
   Titellåten och "A long time ago" är den här skivans Lindgren-klassiker men "If I ever walked away" är inte långt efter. Om det finns 99 sätt att skriva en kärlekstext så har Richard nu skrivit den hundrade.
   De folkmusikaliska influenserna är i allra högsta grad levande på "Hobo and Marina" och kan vara resultatet av återkommande möten med de "irländska" vännerna i Örebro. "Song for Claudia" är ännu en i raden av Richards självbiografiska texter utan att ha någon speciellt framträdande melodi.

/ Håkan

BOX #14 HOOLA BANDOOLA BAND

HOOLA BANDOOLA BAND: Ingenting förändras av sig själv (MNW, 1996)

DET SKULLE TA NÄSTAN 20 ÅR efter sista konserttillfället, i september 1976, innan det släpptes en karriärsammanfattande box med HOOLA BANDOOLA BANDS hela produktion. Cd-samlingar med hela oförändrade album är inte prioriterade i min lista över bästa cd-boxar men jag gör här ett litet undantag. Hoolas fyra orörda album är ryggraden i den här samlingen. Ytterligare en cd tillkommer med låtar på engelska(!), liveupptagningar och annat outgivet.
   Hoola Bandoola Band tillhör givetvis en självklar kulturinstitution i svensk musikhistoria. Bandets fyra album bör finnas i varje musikintresserads skivsamling trots den lite ojämna kvalitén mellan skivorna. Gruppens utveckling hade dessutom en kvalitetsmässigt nedåtgående spiral. Där faktiskt första skivan, den inte så allmänt kända "Garanterat individuell", är starkast men uppföljaren, det kommersiella genombrottet "Vem kan man lita på?", är också mycket slagkraftig.
   Men sedan tog politiken över i texterna och det kom att negativt påverka även det musikaliska och melodimässiga resultatet. Det som tidigare hade varit gruppens styrka hade nu förpassats till baksätet.
   Som jag har förklarat tidigare är det här ingen lista över musikaliskt oantastliga cd-samlingar. Dokumentation, unikt innehåll och en fin historiebeskrivning är minst lika viktig.
   När Hoola Bandoola Band gick in i studion i juni 1971, ursprungligen för att spela in ett engelskt och ett svenskt album, var det ett helt nytt svenskt musikaliskt landskap som höll på att skapas. Tio i Topp toppades av The Sweet, José Feliciano och Danyel Gerrard men svensk progg låg i startgroparna med namn som Contact, Gudibrallan, Träd Gräs & Stenar, Gunder Hägg och NJA-gruppen.
   Det var i november 1971, "Tom tom turnaround" och "Mamy blue" toppade hitlistorna, som den svenska proggmusiken skulle få sitt genuina genombrott med Hoolas första album. Engagerande texter och viktiga budskap hette ryktet men skivan inleds lite överraskande med en ganska innehållsfattig 24 sekunder lång la-la-la-allsångsrefräng på "Hemmet".
   Catchy la-la-la- eller na-na-na-refränger skulle bli något av hemligheten bakom Hoolas allt slagkraftigare låtmaterial. Lyssna exempelvis på "Filosofen från Cuenca", "Danslåt för yttrandefrihet", "Rocksamba" och även på "Fred (till Melanie)".
   Ändå var det givetvis Mikael Wiehes finurligt konstruerade och för den tiden väldigt ovanligt innehållsrika textrader på svenska som gjorde Hoolas skivor så personliga. Tillsammans med genuint melodiösa låtar och musikalitet som fram till då var okänt i proggkretsar.
   Mikael Wiehe var gruppens låtleverantör men delade gärna med sig av utrymmet vid sångmikrofonen. Pianisten Povel Randén sjunger titellåten på första albumet och på "Filosofen från Cuenca", med sydamerikanska flöjter som var så populära då, sjunger Mikael, Povel och Björn Afzelius olika verser.
   "Garanterat individuell" är min största Hoola-favorit än idag. De tre avslutande låtarna på skivan, "Vävare-Lasse", "Måndåren" och den majestätiskt episka "Fred (till Melanie") är ju både progg- och svensk musikhistoria. Med den sistnämnda nästan 13 minuter långa låten som oöverträffad milstolpe. Som dessutom fick oväntad revival ett drygt decennium senare i Thåströms och Imperiets skepnad.
   Bob Dylan var Wiehes stora ledstjärna men han lyssnade säkert också på den amerikanska sångerskan Melanie och jag anar att "Fred"-låten tillägnas hennes "Peace will come (according to plan)" från 1970.
   Sociologstuderande och med tre betyg i litteratur var Wiehe duktig på både svenska språket, poesi, historia och smarta rim. Vilket gjorde att när "Vem kan man lita på?"-skivan (november 1972) spreds långt utanför de konventionella vänsterkretsarna fick vi genom texterna på skivan lära oss allt om Herkules, kung Keops (egentligen Cheops) och hans pyramid, mayakulturen och den franska revolutionen (1789). Och förstklassig musik och melodier hjälpte till att göra texterna intressanta.

PÅ ANDRA HOOLA-ALBUMET BÖRJADE gitarristen Peter Clemmedson ta för sig lite mer, anmärkningsvärda gitarrsolon på titellåten och "Maya", och även i övrigt vågar bandet lite mer. Povels trombonsolo kryddar "1789+0", låten där Björn sjunger Wiehe-textraderna "Dom säger, vi sitter i samma båt/både styrman och matros/Men hur jag än försöker och bär mig åt/så är det alltid jag som ror." ungefär samtidigt som Leif Nylén i Blå Tåget skrev en liknande text till en låt som 1980 skulle bli en klassiker med Ebba Grön. Björn sjunger även titellåten men det är den mindre framträdande "Man måste veta vad man önskar sig" som är min största favorit på Hoolas andra album.
   Det var på "På väg" (november 1973) som närmast geniförklarade Mikael Wiehe/Hoola retirerade till en nästan allmängiltig nivå. Framförallt blev det här manliga sjumannabandet politiskt korrekta och tog ofta kvinnornas parti. Medlemmar (kvinnliga) från Södra Bergens Balalaikor förstärkte två låtar, titellåten och "Jakten på Dalai Lama", och sångerskan Karin Biribakken gjorde ett soloframträdande på "Karins sång".
   Det gav "På väg" ett splittrat intryck och platsen vid sångmikrofonen delades mellan Povel, Björn, Peter och Mikael där Wiehe egentligen bara sjöng på en låt, den ovan nämnda "Jakten på...". Trots ojämnheten finns på skivan ett par av mina största och vemodigaste Hoola-favoriter, "Ingenting förändras av sig själv" och "När man jämför".
   Sedan tog Hoola Bandoola Band ett sabbatsår, Björn Afzelius fick möjlighet att göra ett lyckat soloalbum ("Vem är det som är rädd?"), och gruppens comeback färgades lika mycket av teater som musik. Plötsligt sjöng de på skånska, fyra av de nio låtarna på "Fri information" (oktober 1975) var signerade Afzelius och nu var de politiska vinklingarna i texterna både hårdare och tveklöst fränare.
   Skivans nästan enda positiva inslag är de latin- och sydamerikanska klangerna på "Victor Jara" och "Juanita". Den senare skriven av Björn Afzelius med ett sound och välkänt (dansbands)tempo som han sedan kom att bygga en hel framgångsrik solokarriär på.
   Hoola-boxens exklusiva innehåll har samlats på en bonus-cd med nästan uteslutande outgivet material. Den cd:n har också fått en titel, "Country pleasures", och i min enfald trodde jag att det var hela den i juni 1971 inspelade engelska albumet men visade sig enbart vara ett urval på fyra låtar och en svit. Däremot är det engelska materialet av överraskande god kvalité.
   Tydligt Paul McCartney-inspirerade "Heather" är en av Wiehes bästa låtar, "Sun and summerlight" är också mycket fin och det svänger bra på den countrykryddade titellåten. På den tre låtar långa sviten "Svit för P" tar de sig lite vatten över huvudet och spelar musik som lutar mer åt engelsk progressiv rock än svensk.
   Livelåtarna på bonus-cd:n är ren utfyllnad och singel-b-sidan "Stoppa matchen" är gruppens rejäla lågvattenmärke. Då är texten, skriven av Sven Lindström, om gruppens historia och illustrationerna i Hoola-boxens häfte betydligt mer intressant.


MIN ORIGINAL-RECENSION AV Hoola Bandoola Bands box är hämtad från Nerikes Allehanda 11 juni 1996.

HOOLA BANDOOLA BAND
Ingenting förändras av sig själv
(MNW)

Hoolas fyra skivor från 1971-1975 har gått till svensk musikhistora. Boxen, med originalskivorna plus en extra-cd med udda material, ska försöka förklara gruppens särställning 20 år senare.
   Den unga generationen, som de själva säger sig sikta på, kan i dag omöjligt identifiera sig med den tidens sound. Kalla det vad du vill men inte tidlöst.
   Tidens tand har inte varit nådig mot Hoolas skivor. För ett ögonblick hjälper det inte att många av Mikael Wiehes låtar, melodier och texter, har klassiska förtecken.
   Arrangemangen och den tekniska produktionen är för den genren så tidstypiskt inskränkt. Då ska vi komma ihåg att Hoola stod i en totalt egen klass bland dåtidens vänstergrupper. Såväl text-, melodi- som soundmässigt.
   Utan Wiehes många geniala låtar hade genomlyssningen blivit en pina...
   Boxen är av rent nostalgiskt värde och det är nog bara vi som var med som finner nöje och intresse av bonus-cd:ns exklusiva engelska spår. Gruppens premiärspelning, från radioprogrammet Midnight Hour, är inte oäven med sin poppiga, countryfierade klang.
   Originalskivorna har alltså en mängd ypperliga låtar. De flesta återfinns på den tidiga produktionen, många på den underskattade debutskivan "Garanterat individuell".
   Genombrottet kom sedan mycket rättvist med "Vem kan man lita på?" men gruppens originalitet dalade snabbt.
   På "På väg" återfinns några av Wiehes patenterade klassiker men balalaikor, körer och uppenbara plakattexter skapade stora hål i helheten.
   Och slutpunkten "Fri information" är en ojämn katastrof.
   Jämförelsen är kanske orättvis men Gyllene Tider, en annan av sommarens uppmärksammade återföreningar, verkar ha mer att ge dagens generation än Hoola.

/ Håkan

Som i en källare i Hamburg 1962

THE MAHARAJAS
Plektrum/Octopussys Garden, Örebro 31 oktober 2014
Konsertlängd: 23:09-23:40 och 23:57-00:41 (31+44 min = 75 min)
Min plats: Stående 4-6 m från scenen.

Två dagar efter release av sitt femte album, "Yesterday always knew" som bandet på fredagskvällen översatte till "Det var bättre förr", stod kvartetten The Maharajas på scen i Örebro. En stad som bandet kan kalla hemstad då sångaren och sologitarristen Mathias Lilja befinner sig på hemmaplan.
   Det nya albumet fanns naturligtvis i fokus men konserten blev ingen överdriven promotion för den aktuella skivan. Men det bjöds ändå på mängder av deras underbara mix på melodisk pop och energisk rock. Högljudd och stundtals volymstark musik som noggranna personer i publiken uppfattade som lite dåligt ljud men jag tycker inte att själva ljudkvalitén är det viktigaste när attacken i denna ljuvliga poprockmix tenderar att slå undan fötterna även på den publik som inte lockades till dans av dessa förförande takter.
   Albumet är en hit men liveljudet var inledningsvis lite oväntat tamt jämfört med skivan men redan från "Are you ready to shop?" vände mina ljudupplevelser. När titellåten avslutades i ren punkstil behövde man inte stå en meter framför högtalarna för att uppfatta bandets lysande ambitioner att både underhålla och engagera.
   Efter en nästan 20 minuters paus återkom bandet med än mer energi och blandade gamla låtar, "Split personality" inklusive ett djävulskt gitarrsolo på slutet, med nya uppenbara klassiker som "Into the unknows" och "Nine-one-one".
   Men andraavdelningen toppades ändå av några alldeles fantastiska och överraskande covers. Exempelvis chockade de både mig och publiken med att starta andra set med en cover från skivbolagskollegorna Bo-Dogs, "Hej Mr Oil drop man" (Så här såg det ut och lät i fredagskväll), som de tolkade med full ackuratess.
   Sedan blev slutet av konserten, när oktober hade förvandlats till november, ännu en höjdpunkt när extralåtarna blev till en sammanfattning av bandets influenser av både pop och rock. Först en röjig "Fortunate son" och sedan "I saw her standing there" som när jag blundade med lite fantasi i mitt inre kunde uppleva Beatles i en källare i Hamburg 1962.

/ Håkan

EXTRA! EXTRA! BOX: MICKEY JUPP

MICKEY JUPP
Kiss me quick, squeeze me slowly
(Repertoire)

TILL DEN STORA FANSKARANS oförställda glädje har den engelske låtskrivaren och sångaren Mickey Jupp ("The Godfather of Southend Rock") och hans musik nu fått sin samlade tribut. 70 låtar på tre cd plus en dokumentär-dvd. Fast för de riktigt initierade beundrarna är de unika musikaliska nyheterna inte så många. Vilket naturligtvis inte hindrar Jupp-boxen från att innehålla mängder av fantastisk musik, beviset på ett oerhört fint låtskrivande, många gånger snillrikt formulerade texter och dessutom en biografi (skriven av Will Birch) som överträffar det mesta.
   Efter många förvirrande beslut om releasedatum hit och dit är Mickey Jupps stora karriärsammanfattning nu äntligen utgiven och är en fascinerande uppvisning. Musikaliskt är det oantastligt när det gäller innehållet. Det vet alla vi som har haft namnet Mickey Jupp i våra öron sedan det sena 70-talet. Musikaliskt blickar Jupp gärna tillbaka till slutet av 50-talet så vi kan med lite god vilja påstå att den här boxen sammanfattar hela rock'n'roll-historien.
   Boxen var så gott som färdigsammanställd redan i våras. Jag fick en förhandstitt på omslaget och kunde läsa Will Birchs utomordentliga liner notes som förklarar tidigare oklarheter och sedan förädlar verkligheten med sina ord. I samband med den nyheten for intresset för cd-boxar upp i taket och jag började inventera mina egna cd-boxar. Resultatet blev min följetong om bästa cd-boxar som publiceras på den här sidan varannan måndag.
   När jag nu med den luxuösa boxen i handen dissekerar innehållet, lusläser låtlistan mer ingående och kan greppa helheten blir jag i ärlighetens namn inte lika gränslöst upphetsad. Har man som jag genom åren samlat på sig åtskilliga återutgivningar av både Legend- och Mickey Jupp-album (på Repertoire) så blir "Kiss me quick..."-boxen en hel del upprepning. De unika detaljerna i boxen är ofta några ommixade eller editerade singellåtar som tidigare bara har varit tillgängliga på några vinylsinglar.
   Någonstans fanns väl tanken i våras att den här Mickey Jupp-boxen skulle kunna placera sig på min lista men den blev försenad, försenad och försenad innan den nu släpps.
   Will Birch, välkänd Kursaal Flyers/Records-trummis, journalist och författare, har skrivit en lång fantastiskt innehållsrik, spännande och intressant biografi om Mickey Jupps liv och musikaliska karriär. Tillsammans med ett stort antal memorabilia, gamla fotografier, Pete Frame-släktträd, pressreleaser, sammanfogar Birch historien på ett strikt, lättläst och kronologiskt sätt.
   Den musikaliska samlingen med låtar från 1969 till 1994 löper däremot inte i kronologisk ordning utan blir en blandad kompott med enstaka nedslag i en lång och intressant karriär. Men lite irriterande blir det ibland när låtar från 1979, 1972, 1978, 1970 och 1982 vid något tillfälle kommer efter varandra. Men å andra sidan blir boxen en musikaliskt spännande resa hit och dit i historien.
   70 låtar framstår som en omfattande samling kring en artists karriär men med en imponerande produktion över åtta album, inklusive tre album med gruppen Legend, och åtskilliga singlar fram till 1994 blir det blott kortfattade och tillfälliga nedslag i Mickey Jupps diskografi. Och då gäller det att ha tur med urvalet för att inte sakna de personliga favoriterna. Jag har i två fall blivit lyckligt "bönhörd" med två låtar som icke alls tillhör kategorin spektakulära pärlor utan är tämligen bortglömda parenteser men som för mig är nästan ouppnåeliga höjdpunkter.

"SCHOOL", FRÅN DEN MAGISKA förstasidan på "Juppanese", och "Daisy Mayes", från den blixtrande liveinspelningen på BBC 28 juni 1983, är mina egna russin i den här välsmakande kakan. Hade jag dessutom fått med "Foxfield junction", från Vertigo-samlingen "Heads together", hade jag gladeligen utropat boxen som Årets Julklapp.
   Bland de tidigare outgivna versionerna finns också en alternativvariant på "Brother doctor, sister nurse". Låten finns redan på den Gary Brooker-producerade andrasidan av "Juppanese" men det här är en annan inspelning med gitarristen Chris Spedding och gänget bakom och är enligt noteringarna här "oproducerad"...
   Två av Mickey Jupps allra mest kända låtar, "Switchboard Susan" och "Down at the doctors", finns givetvis med bland boxens 70 låtar. Här har de tacknämligt valt rockversionen av "Susan" från ovannämnda BBC-inspelningar före den sega Kevin Godley/Lol Creme-versionen från "Long distance romancer"-albumet. Jämförd med Dr Feelgoods rockvänliga arrangemang av "Doctors" har Jupp aldrig gjort någon spektakulär version av sin klassiker. De två varianterna här är som akustiska jam i studion som inte riktigt ger låten rockstatus.
   En gammal ITV-dokumentär från 1994, "Long distance romancer", är blott 25 minuter lång men sprängfylld med personliga intressanta detaljer. Vi får korta, tyvärr allt för korta, då aktuella och inspirerade livebilder där Jupp framför ett blixtrande band, med bland annat The Big Figure (Dr Feelgood) på trummor, levererar i låtar som "Switchboard Susan", "Don't talk to me" och "Brother doctor, sister nurse".
   Men framförallt får vi hans egna berättelser, några briljanta smakprov på låtar vid pianot bredvid inspelningsutrustningen eller på akustisk gitarr hemma, vackra naturbilder från omgivningen i Boot och ett ständigt tjatande om att han självkritisk är usel på både piano och gitarr. Men Wilko Johnson, som intervjuas, påstår motsatsen och är fylld av beundran för Mickey. "... is the best singer I've ever heard" tillägger han. Så sant.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.