Blogginlägg från 2014-11-05
Sagolik balansgång mellan nytt och gammalt
Foto: Magnus Sundell
Den här recensionen publicerades i en kortare version ursprungligen i Nerikes Allehanda 5/11 2014.
DEADMAN
Level, Örebro 3 november 2014
Konsertlängd: 19:50-21:31 (101 minuter)
Min plats: Stående 4 m framför bandet.
Deadman, bandet som Steven Collins varit ledare för i många år, har levererat några av mina bästa konsertögonblick i Örebro. Jag kan exempelvis inte glömma min livepremiär med bandet, en varm och solig sommarkväll för drygt tre år sedan, när jag efter en alldeles makalös konsert inte kunde låta bli att ge maximalt betyg i Nerikes Allehanda. Sådana höjdpunkter återkommer inte ofta i ens liv och jag hade också mina tvivel inför måndagskvällens konsert i Örebro.
Collins har en rastlös ambition att ständigt vilja gå vidare, utveckla och leta nya spår och bandmedlemmar. För oss i publiken känns det en aning tålamodskrävande med alla förändringar när vi redan är så nöjda med det vi har.
För bara några veckor sedan släpptes bandets senaste album, "The sound and the fury", som tog mig rejält på sängen med sin nya, elektriska och övervägande distade gitarrock och till stor del levde upp till sin titel, volym och ursinne. För vissa högljudda detaljer på skivan, främst i låten "Ozymandias", hissade jag varningsflagg inför en konsert som jag i mitt inre såg ut att gå förlorad i ett moln av oväsen.
Sättningen på måndagskvällens liveband, två gitarrer, bas och trummor, gjorde inte oron och tvivlet mindre men när jag nu sammanfattar mina synpunkter kring konserten kan jag bara konstatera att jag var överdrivet pessimistisk.
Med ett nytt band i ryggen gav Steven Collins prov på en alldeles sagolik balansgång mellan nytt och gammalt och mellan känslofullt välljudande rock och några få rockigare sekvenser. Långt från oväsen och långt från överdimensionerade gitarrsolon, mycket tack vare ett alldeles bedövande vackert liveljud, bjöd Collins och bandet på en omväxlande och genomgående varierad repertoar. Ljudet från gitarrerna hade ett smakfullt eko med en underbart lustfylld twangklang som var både klockren och effektiv.
Det som jag på förhand uppfattade som en begränsad sättning i bandet blev något mycket positivt. Den till synes coole gitarristen Dennis Fallon briljerade utan att posera, trummisen Matt Johnson var inte minst imponerande som sångare bakom Collins medan basisten Morgan Thompson gav arrangemangen en solid grund.
Efter en texmex-inspirerad konsertstart pendlade sedan tempot och energin i en alldeles fulländad mix. Bandet uppträdde ibland som ett gäng hungriga 17-åringar i de rockigare låtarna, det ekade Dire Straits om Dylan-covern "Things have changed", munspelet gav en av de nya låtarna en tydlig bluesprägel, "The rich man and the poor man" dedikerades till streamingtjänsterna på nätet, poeten Shelley reciterades i ett mellansnack och sedvanligt stoppade Collins in både "Up on cripple creek", "Redemption song", "Blowin' in the wind" och "Parting glass" i några originallåtar. Det var kort sagt i varje detalj väldigt underhållande 100 minuter med Deadman på scen.
Repertoaren för kvällen var dessutom en ynnest att få uppleva. Riktigt gamla Deadman-låtar, "Down by the winedale" och "Lonely times", smälte samman så fint och naturligt med de helt nya låtarna. Och bron däremellan, det framgångsrika materialet från bandets tidigare upplaga, var inte mindre njutbar med låtar som "Gilead", "We all need love" och "Oh Delilah".
LÃ¥tarna:
Adios mi corazon
The ballad of the gold thief
Gilead
Down by the winedale
No sugar
Ain't no music (Redemption song)
How shall we then live?
The rich man and the poor man
Oh Delilah
I will tremble
Things have changed
We all need love
Don't do this to me (If I lay down in the river/Up on cripple creek)
Raise up
When the music's not forgotten (Blowin' in the wind/The Parting glass)
Extralåtar
Is this the world we want?
Lonely times
/ HÃ¥kan
<< | November 2014 | >> | ||||
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö |
1 | 2 | |||||
3 | 4 | 5 | 6 | 7 | 8 | 9 |
10 | 11 | 12 | 13 | 14 | 15 | 16 |
17 | 18 | 19 | 20 | 21 | 22 | 23 |
24 | 25 | 26 | 27 | 28 | 29 | 30 |
Hanna B 18/09: Hej Håkan! Min uppfattning av kvällen på Frimis var snarare att folk var där...
Peter Forss 5/09: Jag minns låten som "Stop" från LP:n Supersession. Här en spotifylänk till ...
Per H 28/08: Omräknat till dagens penningvärde är det 213 kr, det får man inte många kon...
Per Erik Ahlqvist 28/08: Hej Håkan! Jag har undrat över en sak med just Fluru. De släpte sin debutsing...
Bengt Gustafsson 17/08: Hej Visst kan Bruce varit missnöjd med Rendezvous. Men den spelades live 57 gÃ...
Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...
Mikael Johansson 27/06: Var där i konserthuset 1977, 16 år gammal. Visste inte riktigt vad som väntad...
Kjell J 16/06: Kolla gärna in denna ytterst förträffliga Youtube-kanal:@YesterdaysPapers (ti...
Valbobo 10/06: 1970 spelade faktiskt Cilla Black in en cover på Olles Det gåtfulla folket. Ko...
Andreas Lundell 19/05: Svensk pappa och irländsk mamma kan man väl klämma in....
Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.
Kommentarer till blogginlägget:
Haha. Det blev lite tokigt när du kommenterade men jag förstår, Hep Stars och "Bald headed woman". Hep Stars var inte först med låten som de säkert hade hört med Kinks eller The Who som spelade in låten 1964. Båda gruppernas versioner är producerad av Shel Talmy som också har fått låtskrivarcredit, även på Hep Stars-singeln, fast låtens original är en så kallad traditionell blueslåt. Kanske var det på Kinks debutalbum Hep Stars hittade "Cadillac" också?
Men som sagt, Collins har onekligen lånat några textrader från "Bald headed woman".
Lycka till!
De började i full fart med tre snabba, rockiga låtar, för att sedan lugna ned sig lite. Extremt rolig kväll!!
Lycka till och meddela gärna hur det var.