Blogginlägg

"Yesterday always knew"

Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 29/10 2014.

THE MAHARAJAS
Yesterday always knew
(Low Impact)

Ryktet har gått sedan i våras att rockkvartetten The Maharajas jobbade med mer poprelaterat material. Med beviset i hand, cd-skivan snurrande i spelaren och musiken i öronen är svaret ja - och nej. Jo, visst har åtskilliga himmelska popharmonier etsat sig fast i gruppens musik 2014.
   Men det är med båda fötterna fortfarande kvar i den intensiva rockmusiken bland energiska och starkt komprimerade arrangemang och rena garagerockrötter som bandets så kallade popmusik lever sitt liv. Jag vill nog ta mig friheten att kalla Maharajas musik för uppgraderad powerpop ty alla snärtiga och catchy melodirytmer tränger sig förbi volym, sound och arrangemang på många låtar.
   Gruppen har en lång men ganska sporadisk karriär bakom sig. Föddes i slutet på 90-talet med garagerock som största och viktigaste influens men har genom åren flörtat friskt med popgenren. På sitt femte album, utgiven på det Örebrobaserade skivbolaget Low Impact, är soundförändringen mer påtaglig än någonsin. Med fötterna och rötterna i den aggressiva garagerocken har de med ålderns rätt utvecklat popharmonierna och på många låtar är det just pop i all sin sköna prakt. Häftiga refränger, tuffa melodier, ett påträngande popsound och ibland är det närmast kommersiellt gångbara låtar.
   Materialet på nya albumet pendlar mellan snällt 60-tals-inspirerade låtar, "Are you ready to shop?", "Water to wine", "Nine one one", "Hands of tyme" och "Family provider" (med klassisk fasförskjutning), och rivig garagerock och nästan högljudd punk, "Hunch" och "You're no use to me", men hela tiden med melodierna profilerade i attacken.
   Det är inte mycket på den här skivan som påminner om sångaren Mathias Liljas lågmälda och americanainfluerade solokarriär, allra minst i "You're no use to me" där distad sång och ett överdimensionerat gitarrsolo går fram som en ångvält. I det här bandet är hans låtar i klar minoritet. gitarristen Jens Lindberg och basisten Ulf Guttormsen står för större delen av materialet, men som sångare och sologitarrist står han ständigt i centrum.
   Maharajas sound, låtar och material har den här gången förutsättningar att nå utanför den lilla kretsen av enbart rockintresserade lyssnare.

/ Håkan

Kjell Jonasson 23/04: Lite galet i rubriken möjligen?...

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.