Blogginlägg

#26/70: "Rust never sleeps"

Postad: 2010-10-18 07:51
Kategori: 70-talets bästa

NEIL YOUNG & CRAZY HORSE: Rust never sleeps (Reprise, 1979)

Jag älskar inte Neil Young på ett eller annat sätt. Jag älskar ofta allt han gör och följer med i de flesta svängar och oanade musikaliska riktningar som denne kanadensare har bjudit på i drygt 40 år. Det har gått upp och det har, dessvärre, också gått ned men Neil Youngs konstnärskap är aldrig likgiltigt. Lyssna exempelvis på nya ”Le noise” som är hans bästa skiva på många, många år. Men lyssna också på drygt 30 år gamla ”Rust never sleeps”. Det är givetvis omöjligt att jämföra skivor ur helt olika tidsepoker men innehållet, det varierade soundet, de många klassiska låtarna och det helgjutna albumet låter minst lika fräscht, modernt och tidlöst idag som då, sommaren 1979.
   Halva skivan är akustisk (sidan 1) och den andra halvan (sidan 2) är elektrisk. Skivan rubriceras som ett studioalbum men är till största delen liveinspelad med i stort sett all publikrespons utsuddad. Det är naturligtvis bara den egensinnige Neil Young som kan dra igång ett sådant projekt. Där han premiärspelar helt nyskrivna men helt okända låtar för en överraskad publik. Tillvägagångssättet har blivit något av en återkommande tradition i Neils liv som turnerande artist.
   De huvudsakliga inspelningarna till den här ”studioskivan” gjordes 22 oktober 1978 på Cow Palace i San Francisco under ”Rust never sleeps”-turnén som genomfördes under hösten samma år. Nästan ett år innan skivan släpptes. 1979, när skivan släpptes i juli och några månader senare följdes av den riktiga liveskivan ”Live rust”, gjorde Neil Young ingen turné alls.
   Den klassiska skivtiteln hämtade Neil, på tips från Devo-medlemmen Mark Mothersbaugh som just då medverkade vid inspelningarna av Neils film ”Human highway” som hade premiär först 1982, från en slogan för firman Rust-Oleum som tillverkade rostskyddsfärg. Det var ingen upplysning som noterades på skivomslaget som förutom låttexterna på ett textblad inte innehöll några övriga detaljer om musiker, inspelningstillfällen eller sedvanliga, generella uppgifter.
   Det var först på ”Live rust” som musikerna i Crazy Horse, Neils vanligaste kompband, listades: Frank Sampedro (ännu så länge utan ”Poncho” -tillägget), gitarr, keyboards, Billy Talbot, bas, och Ralph Molina, trummor.
   Redan i slutet på 70-talet tänkte Neil Young, som alltid befunnit sig i utvecklingens framkant, stort och komplext. Han gjorde en helhet av ”Rust never sleeps”-projektet. Först turnén 1978, sedan albumet följt av liveskivan och naturligtvis kompletterat med konsertfilmen. Young var långt före alla andra artister och hela branschen i övrigt i sitt tänkande.
   Traditionellt uppskattar jag variation och en blandad mix på skivor, att exempelvis utbudet på en skiva bör pendla mellan ballader, rock, akustiskt och elektriskt, men att som Neil här dela upp skivan i en akustisk och en elektrisk halva är inte annat än genialiskt och albummässigt helt fungerande. Effekten blir så mycket större och sedan finns det ju låtdetaljer som förstärker den naturliga uppdelningen.

”Rust never sleeps”-albumet saknade alltså den mesta informationen men däremot är det ganska uppseendeväckande att Neil Young skrivit en låt tillsammans med Jeff Blackburn. Dels är det ytterst sällan som Neil samarbetar med någon vid låtskrivandet och sedan är det än mer märkligt att det är just på den akustiska ”My my, hey hey (out of the blue)” med de klassiskt historiska textraderna (”The kings is gone but not forgotten/This is the story of a Johnny Rotten”) han har fått hjälp.
   Jeff Blackburn är inget stort berömt namn i rockhistorien. Han spelade en gång i Moby Grape men Neil träffade honom i bandet The Ducks som under ett par veckor sommaren 1977 i små sammanhang turnerade med Neil Young.
   Blackburns insats kan historiskt jämföras med två andra hjälpinsatser på samma område. Kris Kristofferson skrev faktiskt sin klassiker ”Me and BobbyMcGee” med Fred Foster och ”Mull of Kintyre”, kanske Paul McCartneys största kommersiella triumf, har Paul skrivit tillsammans med Denny Laine.
   Det här albumet inleds och avslutas med nästan samma låt men i totalt helt olika arrangemang. Nämnda ”My my, hey hey (out of the blue)” är akustisk och har tydlig livekänsla (man hör lite skrik efter de klassiska textraderna) och råstyrka i gitarrspelet. ”Hey hey, my my (into the black) är något helt annat. Med en groteskt distad gitarr tar sig Neil Young genom låten som om han just då höll på att uppfinna hela grungegenren. Just i den låten nämns albumtiteln för första och enda gången och låten avslutas med tydliga publikovationer.
   Crazy Horse-medlemmarna får alltså ingen credit på skivomslaget men det får däremot tre andra personer på en låt. På ”Sail away”, en outtake från ”Comes a time”, får Neil hjälp av ” Nicolette Larson, Joe Osborne och Carl Himmel” på sång, bas respektive trummor. Till saken hör att musikernamnen på riktigt stavas Joe Osborn och Karl Himmel och var flitigt anlitade studiomusiker. Himmel kom att ingå i det senare Young-projektet The Shocking Pinks.
   På ”Rust never sleeps” saknas givetvis mellanlåtar, även om Neil i ”Welfare mothers” och ”Sedan delivery” nästan går till överdrift med sina brötiga låtar och distade fuzzgitarrer, men innehåller desto fler historiskt geniala ögonblick.
   Jag har redan nämnt ”My my, hey hey…”-duon och på samma högt exklusiva nivå befinner sig också ”Thrasher”, ”Pocahontas” och ”Powderfinger”. ”Thrasher” är ju en dröm för alla blivande singer/songwriters. Lyssna och njut av en fantastisk text, en oändlig melodi och ett inspirerande arrangemang i all sin enkelhet. Sången om indiankvinnan Pocahontas är ju också en av Neil Youngs mest kända sånger. 16 år innan hennes öde blev allmänt känt i den tecknade filmen.
   ”Powderfinger” är inte bara Neil Youngs bästa låt, varje gång jag hör den väcker den gamla känslor till liv. Ändå skulle jag betala mycket för att få återuppleva känslan och upplevelsen när jag första gången en sommardag 1979 hörde den här låten på Varbergagatan i Örebro. När den öppnar med textraden ”Look out, mama, there’s a white boat comin’ up the river” målar upp både passion och filminspirerade bilder till ett arrangemang och en melodi som har driv och oerhörd kraft. Och sedan några gitarrsolon som har gått till musikhistorien som ren bonus.
   Det vill till att inte älska den här skivan.

YouTube: Liveversioner av "Hey Hey, My My (into the black)" och "Powderfinger".





/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (392)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (213)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (31)
Minns (103)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Oktober 2010 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...

Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...

Johan S 9/03: Mitt upp i alllt detta kom väl också EP:n ”Pink Parker” med bl.a. ”Hold Back The...

Silja 9/03: Men den finns på YouTube! Här: https://www.youtube.com/results?search_query=%2...

Jan Lennell 5/03: Tack för en bra (som vanligt:)) artikel. Albumet "The lonesome jubilee" är ett 8...

Mvh Skogåsbon 3/03: Återupptäckte denna skiva för ett par år sedan när jag köpte ett beg exemplar fö...

Peter Lundmark 26/02: Den hade jag missat, hade även förmånen att 15/1-88 se Mellencamp på isstadion o...

Ulf 20/02: Rekommenderar varmt att spela på 33 rpm. Ger en ny spännande goth-touch....

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.