2010-09-08
Salig blandning
Postad: 07:50
Kategori: 70-talskonserter
Sedan hösten 1978 hade amerikanen Rick Reed läst vid Karolinska Skolan i Örebro och arrangerade den här konserten i den egna skolans aula. Kompad av en mängd musiker från Örebro.
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 16/2 1979.
KONSERT
Rick Reed
Karolinska Skolan, Örebro 15 februari 1979
En början är alltid svår. Amerikanen Rick Reed har spelat musik i sex-sju år varav fyra år rock och pop men ändå var det en förväntansfull premiär han hade igår kväll med en mäktig tvåtimmarskonsert i Karros aula.
Pennsylvania-grabben har slagit sig ihop med några Örebromusiker för att presentera en salig blandning av populära låtar från 60- och 70-talet. Allehanda kunde av tidsskäl bara närvara vid den första halvan av konserten och det var en oförarglig men mycket populär popshow han och hans kompgrupp bjöd på.
Rick är en underhållare som hade lätt att kommunicera med publiken. Låt vara att många var hans vänner men omskrivningen av ”Jesus Christ superstar” på ett humoristiskt sätt gav aningar om en stor entertainer.
I brist på eget material tog han fram många populära slagnummer och lyckades dessvärre pricka in arrangemang och tonfallet med nästan obeskrivlig noggrannhet. Visserligen hämmar det tills vidare hans egen profil och utveckling men presentationen var särklassig.
Hans röst hade en fin klang som den akustiskt tvivelaktiga lokalen tog udden av ibland. Däremot hade jag inte svårt att uppfatta hur skickligt han anpassade sig till materialet.
Med skärpa och skicklighet lotsade han oss igenom både Commodores (”Three times a lady”, naturligtvis), Al Stewart, Stevie Wonder, John Miles och Beatles/Paul McCartney-låtar pricksäkert men utan sensationer.
Som klassiskt skolad var hans pianospel elegant och vackert. Men han fick fint stöd stöd av en duktig kompgrupp med främsta solister i gitarristen Urban Nilsson och pianisten Göran Bejstam. Dessutom körade tre tjejer och välregisserade strålkastare fann ofta sitt mål.
En början, en positiv och givande sådan. Som bör premieras när Rick Reed blir varm i kläderna.
/ Håkan
2010-09-06
#32/70: "Dire Straits"
Postad: 07:58
Kategori: 70-talets bästa
DIRE STRAITS: Dire Straits (Vertigo, 1978)
Minnet kan ofta förvanskas och vi kan i alla tider få för oss att Dire Straits slog igenom ”över en natt” med hitsingeln ”Sultans of swing”. Från ingenting till världsberömda, från helt okända till listtoppare, på mycket kort tid. Så var naturligtvis inte fallet när jag tittar närmare på Dire Straits första stapplande steg som grupp. Hårt arbete, turnerande och mycket jobb under flera år ledde till slut fram till singelsläppet i maj 1978 och sedan månaden därefter debutalbumet som idag spelar huvudroll på den här sidan.Trots att singeln släpptes först var det albumet som listnoterades först. Dock först på anspråklösa placeringar men via uppmärksamhet i Europa skulle både ”Sultans of swing” och albumet erhålla ny aktualitet och därmed börja klättra på listorna igen i hemlandet. Sedan skulle ju USA-succén våren 1979, med både album och singel, göra Dire Straits till ett av de hetaste banden 1979. Men nu har vi gått händelserna i förväg något.
Redan sommaren 1977 tog Dire Straits form när Mark Knopfler samlade sin bror kompgitarristen David, basisten John Illsley och trummisen Pick Withers i ett och samma band. På den första konserten tillsammans gick de under namnet Café Racers (Marks tidigare band) men en kompis till Pick gav sedan kvartetten namnet Dire Straits till andra konserten när de spelade förband till Squeeze.
Mark, född i Glasgow, var för övrigt en gammal pubrockmusiker och innan Café Racers var han under en kort tid medlem i Brewers Droop. En grupp som mellan 1971 och 1973 förde en ganska anonym tillvaro men fick ändå göra skivinspelningar. Albumet som spelades in 1973, ”The Booze Brothers”, hade delvis Dave Edmunds som producent men skivan kom aldrig ut då utan släpptes först 1989 när både Knopfler och Edmunds var mer kända.
Nåväl, sommaren 1977 var Dire Straits fortfarande en grupp på demostadiet. I juli 1977 spelade de in en demoversion av ”Sultans of swing” och gick sedan upp till Charlie Gillett vars radioshow Honky Tonk var en underbar plattform för nya band och artister. Söndagen den 31 juli spelade Gillett låten och så gott som alla talangscouter på skivbolagen i England spetsade öronen och stod sedan i kö för att skriva kontrakt med bandet.
Med endast demoinspelningen bakom sig fick Dire Straits den stora äran att agera förband på Talking Heads Englandsturné. I februari 1978 gick bandet in i studion med producenten Muff Winwood, bror till Stevie och under 70-talet en välrenommerad producent på skivor med Patto, Mott The Hoople, Sutherland Brothers & Quiver, Kevin Ayers och Sparks.
I Basing Street Studios spelades nio Mark Knopfler låtar in, inklusive en ny mer studioanpassad ”Sultans of swing”. När Dire Straits officiella debutsingel släpps i maj är det märkligt nog den ursprungliga demoversionen och inte den nyinspelade som Winwood producerade. Det kanske förklarar den först lite ljumma uppmärksamheten och den mindre kommersiella framgången för gruppen. Det skulle ju smälla till längre fram när singeln återutgavs i den nyinspelade varianten och när singeln våren 1979 började klättra i USA.
Vad jag minns hade jag nog inte hört Dire Straits-singeln ”Sultans of swing” när albumet släpptes på hösten 1978 i Sverige. Med stor förvåning, en nästan chockskadad upplevelse mötte mig när jag spelade albumet första gången. Inledningen på min recension säger väl allt:
”Aaaaah, vilken nykomling och överraskning. Oundvikligt men också ibland omotiverat är jag skeptisk inför nya engelska grupper. Det finns så många exempel på grupper som tagit sig fram på annat än musikaliska kvalitéer att jag ibland tappat förtroendet för engelsk rockmusik av modell 78.
Men här, mina damer och herrar, har vi Dire Straits, ett gäng mogna engelsmän som upptäckt världen utanför det egna garaget. Deras musik har många förbindelser med USA och speciellt sydstaterna där lugnet och melankolin smittar av sig på musiken”.
Jag var vid ögonblicket lite uppgiven på alla punkgrupper som spelade hellre än bra och egentligen uppmärksammades mer ju trasigare och mer amatörmässigt de lät. Då kom Dire Straits som en frisk fläkt och lät som en blandning av J J Cale, Eric Clapton och Bob Dylan. Det var hösten 1978 sannerligen överraskande.
Albumet hade ingen titel utan hette bara ”Dire Straits”. Omslaget var nästan
lika intetsägande och anonymt, en suddig målning av Chuck Loyola men den fina Dire Straits-logotypen på omslagets baksida med den röda Fender-gitarren är desto tydligare och snygg.För att ytterligare bygga på skivans icke-kommersiella profil inleddes skivan mycket hemligt och händelsefattigt. Det tog 23 sekunder innan Mark Knopflers gitarr klingade till och det var först efter 56 sekunder som låten ”Down to the waterline” startade på riktigt. Men då svängde det å andra sidan häftigt med ett härligt tajt rocksound med några korta gitarrsolon som sedan kom att forma en hel karriär i minst ett 30-tal år framöver. Flera solon men inga onödiga utsvävningar och inte en gitarrton för mycket. Den lugna eftertänksamma tonen genomsyrade även nästa låt, ”Water of love”, som dekorerades snyggt med en akustisk slide.
”Setting me up” andades rockabilly. Det var inte så konstigt att Albert Lee spelade in låten 1979 ty gitarrsoundet påminner mycket om Lees sätt att spela gitarr. På ”Six blade knife” var gruppen åter tillbaka till den luftiga och tillbakalutade lunken. ”Southbound again” avslutade sidan ett med ett lite snabbare tempo innan vi vände på skivan och fick närmast en musikalisk chock med den otroligt effektiva låten ”Sultans of swing”, en klassiker i ordets rätta mening.
Den lätt reggaeparfymerade ”In the gallery” sträcker ut sig i över sex minuter och hade kanske mått bra att kortas några minuter men så dags var jag ändå däckad vid premiärlyssningen. Den huvudsakligen akustiska ”Wild west end”, med piano som ingen vill stå för på omslaget, är en lugn promenad i Londons innerstad. Även avslutande ”Lions” var en lugn och bekväm låt i halvtempo som idag låter alltför anonym för att ingå på en av 70-talets starkaste album och underbar debutskiva.
”For Charlie Gillett” står det på skivomslaget. Dire Straits hade mycket att tacka just Gillett, radioman och musikjournalist. Men Gillett själv, som dog i våras, kunde nog aldrig ana att gruppen skulle bli en av 80-tals stora guldkalvar i skivbranschen.
Efter den här sagolika debuten blev Dire Straits aldrig lika jordnära, lika enkla, lika genuina eller lika anspråkslösa igen. Skivan därpå var väl snarast en kopia av debuten men Jimmy Iovine-producerade ”Making movies” gillade jag starkt men skivorna därefter, ”Love over gold”, ”Brothers in arms” och ”On every street”, var makalösa försäljningssuccéer men jag saknade ständigt debutens okomplicerade framtoning.
YouTube: "Sultans of swing" och sedan en fransk 23 minuter lång konsertinspelning från oktober 1978 med både "Eastbound train", "Water of love", intervju, "Lions"och "Sultans of swing"
/ Håkan
2010-09-05
”James Wesley Days”
Postad: 09:28
Kategori: Skiv-recensioner
Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/9 2010.
Chip TaylorJames Wesley Days
(Rootsy.nu/Train Wreck)
Den här välmatade samlingen, två cd, 37 låtar och en speltid på närmare 2½ timme, sammanfattar de elva senaste åren i Chip Taylors nästan obeskrivliga karriär. Undertiteln är ”The best of 1999-2010” och det känns först som bara en parentes i en lång karriär men när jag lyssnar, analyserar och kommer till slutsats är det ganska uppenbart att Chips senaste produktiva år som artist, låtskrivare och sångare är så fylld av godbitar att perspektivet nog inte ska vara så mycket längre.
Dessutom är ju den här samlingen inte bara en återutgivning med redan inspelat material utan här finns också ett några outgivna spår. ”James Wesley Days” är därför både en ypperlig samling, för oss som inte följt Chip Taylor på så nära håll, och en skiva med några exklusiva guldkorn, exempelvis en duett med Jill Johnson, där fantasterna får sitt.
För att kunna sätta den här samlingen och Chips senare karriär i ett sammanhang är det omöjligt att inte titta tillbaka ännu längre. För Chip Taylor var ju en aktad låtskrivare långt innan han själv blev känd som artist. Vem kan glömma hits, popklassiker och evergreens som ”Wild thing” (Troggs), ”I can’t let go” (Hollies) och ”Angel of the morning” (Merrilee Rush) som alla kom från Chip Taylors vassa låtskrivarpenna.
Vi får en viss inblick i Chips tidigare liv genom att han här gör nya versioner av några av sina gamla låtar, ibland i livetappning vilket osökt får mig att tipsa om att han faktiskt kommer till Örebro för konsert i slutet av månaden. Det är ju den musikaliska uppbackningen, ofta sparsmakat och i långsamma arrangemang, som lyfter Chips låtar. När musiker som gitarristen John Platania (som följer med till Örebro) och trummisen Dave Mattacks ger låtarna en läcker dekor.
Chip har under det senaste decenniet utvecklat sitt låtskrivande och närmat sig själv som en stor historieberättare som inte bara är påtagligt mellan låtarna på en konsert utan nu också går att uppleva i hans låttexter. En av de helt nya låtarna på den här skivan, ”Somewhere in some town (there is a town)”, är ju en både melodisk och textmässig pärla.
Chip har under de senaste åren ofta uppträtt och gjort skivor tillsammans med yngre damer, i första hand Carrie Rodriguez. Just de låtarna har en härlig substans när grov, manlig, berättande röst möter sirlig kvinnostämma. Här finns också några manliga duettartister, Guy Clark och John Prine, men när kvinnliga stjärnor som Lucinda Williams och P P Arnold sätter sin prägel på låtarna når den här samlingen sin högsta kvalitetsnivå.
/ Håkan
2010-09-04
Helt underbar Dr Feelgood-dokumentär
Postad: 09:26
Kategori: Dvd-recensioner
DR FEELGOOD
Oil City Confidential
(Cadiz)
Sent omsider har jag sett en underbar dokumentär om och med Dr Feelgood, ”Oil City Confidential”. Regisserad, ihopplockad och till vissa delar dramatiserad av Julien Temple, den numera legendariske regissören som står bakom berömda dokumentärer som ”The filth and the fury”( Sex Pistols) och ”The future is unwritten” (Joe Strummer). Nu handlar det om Dr Feelgood och det är ett imponerande och genomgående mycket intressant lapptäcke som Temple har fogat samman.
Det är ett strongt arbete att berätta Feelgoods historia så här många år efteråt. Den viktigaste delen av den odödliga gruppens historia utspelade sig mellan 1971 och 1982 och den totala dokumentationen har säkert i inledningsskedet varit både kortfattat och bristfälligt. Men Temple har dammsugit allt arkivmaterial och med hjälp av unika stillbilder, nyhetsarkiv, tidningsklipp och inte minst nyproducerade intervjuer skapat en helhet som trots klipp-och-klistra-känslan är så tilldragande att mitt eget Feelgood-intresse ökade flera hundra procent under tiden jag tittade.
För att dramatisera historien ytterligare har Temple tagit hjälp av en gammal svartvit film från 1947, ”Brighton rock”, som ökat på tempot i berättandet och gjort filmen mer intensiv. Nu räcker det egentligen med Feelgoods hårda r&b-influerade rockmusik för att hålla intresset vid liv under hela filmens 1 timme och 47 minuter.
Gruppens en gång store gitarrprofil Wilko Johnson ledsagar oss genom historien med sin tandlösa accent till engelska. Vi får veta att han hade påverkats av både Hank B Marvin, Keith Richards och Mick Green när han bestämde sig för att spela gitarr. Gamla intervjuer med sångaren Lee Brilleaux (han tog sitt eleganta efternamn från ett tvättmedelspaket!) och nya med ursprungsmedlemmarna Sparko och The Big Figure vidgar den informativa bilden ytterligare.
Sedan är det många i gruppens närhet, Brilleauxs mamma Joan Collinson, managern Chris Fenwick, Alison Moyet, Will Birch (som spelade trummor i bandet 1972) och Jake Riviera, som också har mycket att tillägga i ämnet.
Jag har länge längtat till Southend och Canvey Island utanför London. En miljö som sett så många artister och grupper, Mickey Jupp, Gary Brooker, Kursaal Flyers, Eddie & the Hot Rods och Procol Harum för att nu bara nämna en bråkdel, växa upp och bli framgångsrika. Efter att ha sett de här osentimentala bilderna från en ganska sliten engelsk förort nära de gigantiska oljecisternerna och en badort som bara existerade på vykort är jag nog inte lika intresserad.
En av de mest oförglömliga ögonblicken i filmen är när en ung Wilko Johnson, då han fortfarande hette John Wilkinson, i extremt långt hår ställer politiker mot väggen i en tv-debatt om oljebranschens expansion i området.
Men det är naturligtvis musiken som gör hela filmen. Intensiteten i r&b-kryddade rock. Dr Feelgood var punk innan punken och borde i alla tider anses vara det mest perfekta pubrockbandet av alla. De var heta tidigt på 70-talet och hamnade på omslaget till NME innan de ens hade skivkontrakt.
Gruppen fick ett tillfälligt uppsving med den Dave Edmunds-producerade ”See you later alligator” i mitten på 80-talet, inget som dock uppmärksammas i filmen, men finalen på filmen är också den bokstavliga finalen på bandet: När gentlemannen Lee Brilleaux i december 1992 får beskedet om sin dödliga sjukdom och slutligen avlider i april 1994. Låten ”Roadrunner” spelades på hans begravning och då kan man väl tycka att Dr Feelgood också dog fast gruppen i praktiken existerar än idag.
/ Håkan
2010-09-03
Trouble Boys är även ett band
Postad: 14:29
Kategori: Blogg
I samband med avslöjandet att nummer 33 på min lista över 70-talets bästa album var Dave Edmunds ”Tracks on wax 4” berättade jag bland annat om låten ”Trouble boys”, Billy Bremner-låten skriven under namnet Billy Murray. Nu kommer bandet med samma namn, Trouble Boys alltså, som dessutom har kopplingar till Bremner och andra pubrockfavoriter.
Frontperson i bandet blir pubrockprofilen Sean Tyla, som just nu turnerar med originalsättningen av sitt gamla Tyla Gang, Billy Bremner, gitarr, Micke Finell, saxofonisten från Refreshments och Ingemar Dunker, rutinerad trummis i kretsen kring just Refreshments.
Det här bandet spelar också in en skiva och i samband med Sverigebesöket i höst spelar Tyla Gang in en ny platta på Micke Finells skivbolag.
/ Håkan
Covers: Eilen Jewell
Postad: 07:46
Kategori: Cover-skivor
EILEN JEWELL: Butcher Holler (Signature Sound)
Säsongen första coverskiva är tämligen färsk, kom i somras och är ännu en skiva där en artist gör genomgående covers på en och samma artist. Som en blandning av Tributeskiva och Coverskiva. Loretta Lynn har länge varit den största influensen för amerikanskan Eilen Jewell.Jag har bevakat Eilen Jewell och hennes rockiga band vid flera tillfällen, på två konserter i Örebro och hennes förkärlek för Örebro är allmänt känd, och brukar beskriva henne som en mix av just Lynn och Lucinda Williams. Det har förekommit Lynn-låtar i liverepertoaren och Eilen har en röst som påminner om Williams milda heshet. Nu har Eilen gått hela vägen och gjort en hel skiva med enbart Loretta Lynn-låtar.
Med underrubriken ”A tribute to Loretta Lynn”, omslaget är för övrigt en travesti på Lynns ”Greatest hits”-skiva, har hon och hennes trogna band spelat in ett dussin mer eller mindre vanliga Lynn-låtar. Speltiden är blygsam, strax över 30 minuter, men musikaliskt är det så enkelt, charmigt och naturligt att det framkallar en originell känsla fast det handlar om tolkningar av en annan artists material.
Loretta Lynne är och var, materialet här är hämtat från 1960 till 1971, givetvis en countryikon men skivan inleds överraskande 50-talsrockigt med ”Fist city” i en avskalad karaktär. Även bandet bakom, identiskt med turnébandet, följer med så naturligt och gitarristen Jerry Miller får här chansen att också visa hur duktig han är på steelguitar på några låtar. Men annars är de tunga countryinfluenserna inte så tydliga.
Eilen har inte grävt speciellt djupt i Lynn-materialet, många singellåtar och versionerna är tämligen konventionella och inga musikaliska underverk. Men det är naturligheten som gör skivan. Låtarna är korta och kärnfulla och inspelade så gott som live i studion tycks det. Men Eilens röst är här, precis som på hennes vanliga skivor, glimrande klockren.
Låtarna:
1. Fist City (Loretta Lynn)
1968. Singel och från albumet ”Fist city”.
2. A Man I Hardly Know (Loretta Lynn)
1966. Från albumet ”You ain’t woman enough”.
3. I’m A Honky Tonk Girl (Loretta Lynn)
1960. Singel.
4. Whispering Sea (Loretta Lynn)
1960. Singel.
5. You Wanna Give Me A Lift (Loretta Lynn/Peggy Sue Wells)
1970. Från albumet ”Loretta Lynn Writes ’Em and Sings ’Em”.
6. Don’t Come Home A-Drinkin’ (With Lovin On Your Mind) (Loretta Lynn/Peggy Sue Wells)
1966. Singel och från albumet ”Don’t Come Home A-Drinkin’ (With Lovin On Your Mind)”.
7. Who Says God Is Dead! (Loretta Lynn)
1968. Från albumet ”Who says God is dead!”.
8. Another Man Loved Me Last Night (Lorene Allen/Peggy Sue Wells)
1970. Från albumet ”Coal miner’s daughter”.
9. You Ain’t Woman Enough (To Take My Man) (Loretta Lynn)
1966. Singel och från albumet ”You ain’t woman enough”.
10. Deep As Your Pocket (Loretta Lynn)
1970. Från albumet ”Loretta Lynn Writes ’Em and Sings ’Em”.
11. This Haunted House (Loretta Lynn)
1964. Från albumet ”Before I’m over you”.
12. You’re Lookin’ At Country (Loretta Lynn)
1971. Singel och från albumet ”You’re lookin’ at country”.
YouTube: Liveversion av "Fist city".
/ Håkan
2010-09-02
Spotify gör entré på min sida
Postad: 07:48
Kategori: 70-talets bästa
Nu går det även att lyssna på de flesta skivor jag skriver om. I första hand kommer min "70-talets bästa skivor" att länkas till Spotify. Du klickar snabbt, enkelt och smidigt på titeln och hamnar direkt på rätt Spotify-skiva medan du läser min text. Text och musik på samma gång, liksom.
Den här nymodigheten har jag naturligtvis inte tänkt på själv utan idén och tipset kom från en läsare, Ruben Hansson, som dessutom skickade över alla länkar som jag sedan lagt in på respektive skiva.
Målet och ambitionen är väl att i möjligaste mån länka all musik jag skriver om på den här sidan men vi börjar så smått med min 70-talslista.
Att Ruben råkar bo på samma gata som jag i Örebro är verkligen en ren och skär tillfällighet. Jag känner honom inte personligen men tackar honom lika mycket för det.
/ Håkan
2010-09-01
Soundtracks: "Alfie"
Postad: 07:58
Kategori: Soundtracks
ALFIE (Virgin, 2004)
Originalfilmen av ”Alfie” kom 1966. En film där Michael Caine spelade huvudrollen och Jane Asher hade en mindre roll. Då var det tenorsaxofonisten och jazzartisten Sonny Rollins som skrev filmmusiken men det var Burt Bacharachs titellåt som fick uppmärksamhet. I England blev det en hit med Cilla Black men i USA var det Dionne Warwick som sjöng in låten men la den på en singel-b-sida. 2004-upplagan av filmen, där Jude Law spelade Caines motsvarighet, är en ny modern version och den här gången är det teamet Mick Jagger och Eurythmics-stjärnan David A Stewart som huvudsakligen ansvarar för filmmusiken. De hade senast samarbetat på Jaggers ”Primitive cool”-skiva från 1987 som Stewart producerade.
Förutom titellåten, som framförs av det då nya underbarnet och den just upptäckta 17-åringen Joss Stone och en mindre sampling av originalet på en annan låt, där Stone och en rappande Nadirah ”Nadz” Seid delar på mikrofonen, är det genomgående nyskrivna låtar och en fräsch produktion av paret Jagger/Stewart.
Givetvis sjunger Mick Jagger flera låtar och han gör det otroligt inspirerande och bra. Den inledande låten ”Old habits die young” är en tveklös hit med mycket fina gitarrer spelade av Stewart. Balladpop av hög kvalité.
Som filmmusik upprepas det fina temat från första låten på flera andra låtar vilket gör att det kan vara svårt att skilja på ”Old habits…”, ”Blind leading the blind” (båda låtarna förekommer dessutom i två versioner) och den instrumentala soulballaden ”Counting the days”.
Det finns även utrymme för en soulig julduett mellan Jagger och Stone i ”Lonely without you (this Christmas)”, en instrumental Bo Diddley-pastisch i ”Oh Nikki” med fint Jagger-munspel och en härlig soullåt, ”Darkness of your love”, med den härliga soulrösten Gary ”Mudbone” Cooper.
Sedan avslutas skivan med Joss Stones moderna version av titellåten. En uppdaterad pärla i soulstuk och ett fint avskalat arrangemang med bara piano och hammond i kompet.
Innehåll:
Mick Jagger and David A. Stewart: "Old Habits Die Hard"
Mick Jagger and David A. Stewart: "Blind Leading the Blind (Live Acoustic Version)"
"New York Hustle"
Mick Jagger and David A. Stewart: "Let's Make It Up"
Joss Stone and Nadirah "Nadz" Seid: "Wicked Time"
Joss Stone and Mick Jagger: "Lonely without you (this christmas)"
Gary "Mudbone" Cooper and David A. Stewart: "Darkness of Your Love"
"Jack the Lad"
"Oh Nikki"
Mick Jagger and David A. Stewart: "Blind Leading the Blind"
"Standing in the Rain"
"Counting the Days"
"Old Habits reprise"
Joss Stone: "Alfie"
YouTube: Intressant! En liveversion av "Old habits die hard" med Dave Stewart och band från Tower of London Music Festival 2007.
/ Håkan
Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 40 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, cd, dvd och böcker.
