Blogginlägg från 2010-10-29

Jag hatar cd-informationen - eller bristen på

Jag älskar musik men jag hatar cd-informationen. Eller bristen på den.
   Sitter och lyssnar på Neil Youngs ”Le noise”. En fantastisk skiva om ni frågar mig. Minimalistisk på det där spännande sätter som jag för det mesta älskar. Sitter samtidigt och bläddrar i cd-häftet till Bryan Ferrys nya album ”Olympia”. En mer eller mindre avklädd tjej på omslaget och det överraskar inte.
   I all information om skivan, hela bandet listas plus extra musiker/sångerskor på varje låt och hela staben av folk (jag räknar till 12 personer) som står bakom omslaget och en lång tacklista, hittar jag ingen uppgift om låtskrivare. Däremot en lista på förlag till varje låt. Förmodligen finns det inskrivet i lagen att rättigheterna som förlaget äger måste anges.
   Jaha, tänker jag uppgivet. Den nya tiden är här när låtskrivare är förpassade till anonymitet. Innan jag upptäcker att det är ju precis likadant på Neil Young-skivan. Där informationen är sämre än dålig. ”Produced by Daniel Lanois”. ”Recorded by Mark Howard”. ”Visual machinist Adam CK Vollick” är förutom textbladet den enda informationen på skivan. Eller är det så uppenbart att det är Neil Young som skrivit låtarna på en Neil Young-skiva? Men på Ferry-skivan är det minst en cover som jag tycker att det bör informeras om, ”No face, no name, no number”, den gamla Traffic-låten.
   Min lilla fredagsfunderin just nu.

/ Håkan

Hårdrock med finess

Svd 23/2 1976.

Jag var ingen stor hårdrocklyssnare och jag placerade aldrig Bad Company i den genren fast jag bevisligen skriver så här. Men jag hade följt Free några år tidigare och fallit för sångaren Paul Rodgers fantastiska röst och fortsättningen med Bad Company var naturlig fast de spelade rock av hårdare natur. Samma dag som konserten i Stockholm släpptes gruppens tredje album, "Run with the pack".

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 23/2 1976.

BAD COMPANY
Konserthuset, Stockholm 21 februari 1976

Den engelska hårdrockgruppen Bad Company är i sanningens namn inget dåligt sällskap. Som de spelade på Stockholms Konserthus på lördagskvällen kan jag i stillhet bara undra: lördag kan så vara men kan någon grupp få med publiken i den omfattning som Bad Co lyckades med? Jag tror det inte.
   De spelade musik som kändes ända ner i fotknölarna. Gav under de nästan två timmarna publiken rejäla snytingar, råsopar som gjorde att jag med ostadiga ben och knockoutmusiken ringande i öronen totalt utpumpad tog mig ut i friska luften efter konserten.
   Jag har aldrig förstått mig på Black Sabbath, Status Quo, Budgies med flera rent monotona så kallade musik. Hör jag sedan kommentarer om att det är precis vad folk vill ha tror jag det är att alltför mycket generalisera och nedvärdera poppublikens musikintelligens.
   Bad Co är hårdrock som fungerar, den drar fram hård och hänsynslös men med finess som är få förunnat i denna viktklass.
   Sedan vill jag dementera att Bad Co bara är Paul Rodgers. De var i lördagskväll ingen enmansshow trots att Paul med sina röstresurser fick de flesta att inse att han är den definitiva rocksångaren. Hans röst är ett instrument bland de andra. Därför är texterna om inte ointressanta så i alla fall av underordnad betydelse i detta sammanhang.
   Material lider de ingen brist på. Trots bara tre album bakom sig fanns det gott om låtar utan att ta till bottenskrapet, Som hos så många andra grupper var det de snabba och hårt medryckande låtarna som dominerade. Men några lugna långsamma melodier blev hälsosamma vilostunder för öronen. ”Seagull” med Paul Rodgers på 12-strängad gitarr var mycket fin. Mer av sånt, tack.
   Vid sidan av redan omvittnade Rodgers stod Boz Burrell lugnt spelande sin basgitarr och på andra sidan stod om möjligt ännu lugnare Mick Ralphs och plockade på sin gitarr. Trummisen Simon Kirke var det däremot fart på rakt igenom hela konserten. Något av det svettigaste jag har skådat på en rockscen.
   I den första (av två) extralåtar fick publiken att sjunga allsång i ”Can’t get enough” – och inte fick vi nog!

Paul Rodgers, gitarr och sång
Mick Ralphs, gitarr
Boz Burrell, bas
Simon Kirke, trummor

Trolig setlist:
1. Live for the Music
2. Good Lovin' Gone Bad
3. Deal with the Preacher
4. Ready for Love
5. Wild Fire Woman
6. Young Blood
7. Sweet Little Sister
8. Simple Man
9. Shooting Star
10. Seagull
11. Run with the Pack
12. Feel Like Making Love
13. Rock Steady
14. Honey Child
15. Can't Get Enough
16. Bad Company


Svd 23/2 1976.

/ Håkan

Claes Janson 20/03: Hej Håkan! Kul att läsa om Baltik. Jag ska snart ta farväl av min 4 år äld...

Silja 13/02: Lokalhistoria är kraftigt underskattat. Mera sånt!...

Silja 13/02: Kul!...

Silja 10/02: Det var värst! Imponerande berättelse om all musik som du har fått uppleva i ...

Johan S 9/02: Det var inte illa! Ett helt liv i musikens tjänst! Bra jobbat Håkan!...

Christer 8/02: En sån där konsert som jag ångrar att jag inte gick in på, speciellt efter j...

Rikard Bengtsson 22/01: Dubbelgura-bilden är ju från Domino 1978. Den sista bilden på Lowe kan vara f...

Björn 24/12: Små marginaler, men den här är i topp år 2000 med The United States Air Forc...

Björn 23/12: Merry Jul o Gott Nytt År, tack för ännu ett år med ypperlig journalistik och...

Claus Stenhøj 24/10: "Bucket T" endast i Sverige? Se her: https://www.discogs.com/release/3904137-Th...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.