Blogginlägg

"Vagabond Ways"

Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 26/3 2014.

VAGABOND WAYS
Vagabond Ways
(Vacaloca)

Den Stockholmsbaserade trion Vagabond Ways bildades 2012 men leds av tre män med oerhörd musikalisk rutin i ryggen. Soloartisten Basse Wickman, Christer Jonasson (FJK) och Totte Bergström (New Strangers och Moonshine) har kanske sin mest berömda tid bakom sig men vill gärna tillhöra nutid.
   Vagabond Ways presenterar sig som ett americana-band i tiden men spelar egentligen gammal hederlig countryrock om än inte alls gammalmodigt. Tre gamla profiler i soffan väcker förväntningar på överdådig stämsång a la Crosby, Stills & Nash men här står varje låtskrivare i centrum på sina egna låtar.
   De tre killarna i centrum har inte samarbetat på låtskrivarområdet men hantverksmässigt låter det helt okej fast de musikaliskt inte tar några djärva steg framåt i musikhistorien. När jag lyssnar på skivan, som jag ofta upplever som mycket njutbar, undrar jag ibland om tiden har stått still sedan det tidiga 70-talet.
   Men jag blir också ofta smått imponerad av det musikaliska när banjo och mandolin (Totte) får sällskap av en alldeles underbar lap steel och slidegitarr (Christer) som ekar Jackson Browne och David Lindley.
   Vagabond Ways debutskiva har inte så överraskande djupa amerikanska influenser och kanske är det svårt för tre medelålders svenska män att fånga den riktiga trovärdigheten med det här materialet. Utan att ha några som helst förutfattade meningar om trions lite dammiga ambitioner upptäcker jag många musikaliska ljuspunkter och några snyggt skrivna låtar som jag gärna återvänder till på skivan.
   De tre bästa låtarna på albumet ligger som ett fång vackra blommor på slutet av skivan och representerar de tre olika låtskrivarna och sångarna. Tottes "Walking down blueberry lane" är 12-strängad elegant country, Basse sjunger om "crazy rock'n'roll" i "Tell me tales" men låten andas klassisk låtskrivarkonst och Christers "And the eagle flies" är lite tyngre än skivans övriga material.
   Snygg avslutning på en ljudmässigt snygg produktion.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.