Blogginlägg från 2014-03-21

Joe Lala (1947-2014)

När jag för bara några dagar sedan mindes tillbaka karriären för trummisen Scott Asheton för att jag en gång hade sett honom på scen så måste jag i rättvisans namn nu tänka tillbaka på Joe Lalas karriär i marginalen på den stora rockbranschen. Jag har dessutom upplevt den mycket duktige och faktiskt inflytelserike slagverksspecialisten Lala på två olika konserter.
   Lala började sin karriär i slutet på 60-talet som percussion-spelare i gruppen Blues Image där latinamerikanska rytmer var kännetecknet. Gruppens sound kunde till viss del jämföras med det samtida Santana. Och det här soundet var i mycket Lalas förtjänst med alla sina percussions, den samlade beteckningen på jordens alla slagverk. Inte minst på gruppens enda singelhit, "Ride captain ride".
   Redan efter den gruppens splittring 1970 inleddes Lalas makalösa karriär som studiomusiker. Listan på artister och grupper han hjälpte kan göras hur lång som helst. Allman Brothers, The Eagles, The Bee Gees, The Byrds, Eric Clapton, Neil Diamond, Kenny Rogers, John Mellencamp, Barbara Streisand och Crosby, Stills, Nash and Young är bara några exempel. På bland annat Gene Clarks "No other", Stephen Stills "Manassas" (1972) och Neil Youngs "Trans" (1983).
   Det var i samband med de två senare skivorna jag såg Joe Lala på scen. I Manassas hade Stills bland annat latinamerikanska rytmer och Lala var mannen som var störst ansvarig för dessa både på scen och skiva. Bredvid Dallas Taylor höll Joe Lala rytmerna i gång på konserten i Tennishallen i Stockholm i september 1973.
   I oktober 1982 var Lalas roll än mer betydelsefull när Neil Young drog ut på turné med sin starkt elektroniska show "Trans". Bredvid Crazy Horse-trummisen Ralph Molina stod Lala och slog på alla sin slagverk. Dessutom uppfattade jag det som att Lala vid olika tillfällen rasslade med mikrofonförstärkta handflator(!).
   Joe Lala dog i lungcancer 18 mars 2014.

/ Håkan

Vilken skön revansch

Bilder: Sven Persson/Nerikes Allehanda

Den "sköna revanschen" jag hänvisade till i rubriken på recensionen till Peter LeMarcs konsert syftade på den inställda konsert han och hans dåvarande band Trust drabbades av på Rockmagasinet i Örebro våren 1986. Det kom bara tre personer för att få uppleva LeMarc på scen.
   Ett år senare hade det vänt kommersiellt för Peter LeMarc. Han hade genom sin vän Tony Thorén, producent och basist i Eldkvarn, lyckats få kontrakt med MNW, spelat in ett helt album ("Peter LeMarc") och givit ut singeln "Håll om mej" som plötsligt blev en radiohit. I augusti 1987 släpptes albumet och under hösten genomfördes LeMarcs första riktiga turné där han kompades av i stort sett samma musiker som på skivan.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 23/10 1987.

PETER LeMARC
Café Oscar, Örebro 21 oktober 1987

Äntligen! Peter LeMarc lyckades till slut med det många hoppades på men väldigt få vågade tro. Med sitt senaste album har han nått ut längre än tidigare och som konsertartist är han nu, efter otaliga turnéer, etablerad.
   Etablerad i hela Sverige, med över 30 000 sålda ex av senaste skivan som tydligt bevis, och även i Örebro. Men konsertpubliken svek som alltid. Närmare 200 personer kom till Café Oscar, en ynklig och skamligt låg siffra med tanke på att skivan återfinns i tusen örebroares hem.
   Genombrottet för Peter LeMarc kom oväntat men motiverat. Hans gester har blivit lugnare, tempot har dragits ned och texterna är ömsintare och personligare. Samtidigt har han blivit säkrare och mer uttrycksfull vilket givit honom profil bland svenska rockartister.
   Senaste albumet går i den ödmjuka jargongen så kanske är det fel att kalla honom rockartist, tänker jag innan det svängde grymt om både hans band och hans låtar, exempelvis "Vänta dej mirakel".
   Tur, skicklighet och lyckliga omständigheter har givit LeMarc det kompletta kompbandet med en ryggrad (kapellmästaren Tony Thorén, bas, och Werner Modiggård, trummor) och musikalitet (Per Boysen, gitarr, och Torbjörn Hedberg, klaviatur) som perfekt passade hans ofta ömsinta musik.
   Medaljen har tyvärr också en baksida. Med all suverän skicklighet bakom sig förlorade LeMarc mycket av sin charm och hans låtar miste sin ödmjuka styrka i det rockskrammel som byggdes upp med jämna mellanrum under konserten.
   Då var det betydligt roligare och intressantare att höra "Håll om mej" med bara piano och gitarr i kompet eller "Hur hjärtat jämt gör som det vill" som han framförde helt ensam.
   Dock svängde det fint om melodiradiotjatiga "Vägen låter oss längta" och den obligatoriska finalen med ännu en version, nu med hela bandet, av "Håll om mej".
   Det var en skön revansch för lokalen Café Oscar. Karl Kanga var senast en omixad gröt medan nu Peter LeMarc, eller rättare sagt hans ljudmixare, kunde utnyttja lokalens naturliga akustik till något riktigt stort. Jag hörde varje ord Peter LeMarc sjöng och sade. I en konsert som aldrig blev någon riktig fest men ändå visade att Peter LeMarc har kommit för att stanna.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.