Blogginlägg från 2014-03-26

"Vagabond Ways"

Postad: 2014-03-26 11:45
Kategori: Skiv-recensioner



Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 26/3 2014.

VAGABOND WAYS
Vagabond Ways
(Vacaloca)


Den Stockholmsbaserade trion Vagabond Ways bildades 2012 men leds av tre män med oerhörd musikalisk rutin i ryggen. Soloartisten Basse Wickman, Christer Jonasson (FJK) och Totte Bergström (New Strangers och Moonshine) har kanske sin mest berömda tid bakom sig men vill gärna tillhöra nutid.
   Vagabond Ways presenterar sig som ett americana-band i tiden men spelar egentligen gammal hederlig countryrock om än inte alls gammalmodigt. Tre gamla profiler i soffan väcker förväntningar på överdådig stämsång a la Crosby, Stills & Nash men här står varje låtskrivare i centrum på sina egna låtar.
   De tre killarna i centrum har inte samarbetat på låtskrivarområdet men hantverksmässigt låter det helt okej fast de musikaliskt inte tar några djärva steg framåt i musikhistorien. När jag lyssnar på skivan, som jag ofta upplever som mycket njutbar, undrar jag ibland om tiden har stått still sedan det tidiga 70-talet.
   Men jag blir också ofta smått imponerad av det musikaliska när banjo och mandolin (Totte) får sällskap av en alldeles underbar lap steel och slidegitarr (Christer) som ekar Jackson Browne och David Lindley.
   Vagabond Ways debutskiva har inte så överraskande djupa amerikanska influenser och kanske är det svårt för tre medelålders svenska män att fånga den riktiga trovärdigheten med det här materialet. Utan att ha några som helst förutfattade meningar om trions lite dammiga ambitioner upptäcker jag många musikaliska ljuspunkter och några snyggt skrivna låtar som jag gärna återvänder till på skivan.
   De tre bästa låtarna på albumet ligger som ett fång vackra blommor på slutet av skivan och representerar de tre olika låtskrivarna och sångarna. Tottes "Walking down blueberry lane" är 12-strängad elegant country, Basse sjunger om "crazy rock'n'roll" i "Tell me tales" men låten andas klassisk låtskrivarkonst och Christers "And the eagle flies" är lite tyngre än skivans övriga material.
   Snygg avslutning på en ljudmässigt snygg produktion.

/ Håkan

Den zuveräne Zevon

Postad: 2014-03-26 07:54
Kategori: Live-recensioner

Efter fem års ofrivillig uppehåll från rockbranschen, utan skivkontrakt och med ett eskalerande alkoholproblem som dock botades, gjorde Warren Zevon en helt fantastisk comeback på skiva med albumet "Sentimental hygiene" som släpptes sommaren 1987. 80-talets näst bästa album i min värld.
   Turnén som följde efter detta extraordinära album inleddes 19 september i Boston och pågick hela hösten fram till 30 november i Los Angeles. Då spelade Kenny Gradney, bas, och Richie Hayward, trummor, (båda Little Feat-medlemmar) i bandet. Från 2 februari fortsatte turnén i Europa med bland annat fyra konserter i Sverige (Stockholm, Uppsala, Göteborg och Lund).
   Bandet som följde Zevon till Europa var mindre namnkunnigt men både Condos och Wallace hade spelat på Jackson Brownes "Lives in the balance" och Wallace turnerade dessutom med Browne 1986, bland annat i Stockholm.

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 23/2 1988.

WARREN ZEVON
Melody, Stockholm 18 februari 1988


Det var nästan med övermänskliga förväntningar jag for till Stockholm, Melody och konserten med Warren Zevon i torsdags. Zevon gjorde inte det omöjliga men presterade i övrigt det mesta och bästa tänkbara. Det var en suverän konsert.
   Zevon fick sitt förhållandevis breda genombrott med förra årets album, "Sentimental hygiene", och publiken log igenkännande när han spela de fem bästa låtarna från den skivan.
   Men lika lite som Zevon är jag av trenderna ("han ser ut som en hippie", lät kommentarerna bland folk) är han minst lika ointresserad att sälja ut sig själv.
   Så helt sonika och mycket förvånansvärt lät han låtarna från sitt andra album, "Excitable boy", dominera liverepertoaren den här kvällen. En skiva som när den kom i USA jämfördes med Bruce Springsteens "Born to run", Neil Youngs "Zuma" och Jackson Brownes "The pretender".
   Innehållsmässigt var denna konsert således häpnadsväckande. Sju låtar av 18 hämtades från ett tio år gammalt balbum!
   Ljudet liksom bandet bakom Zevon var sagolikt denna magiska torsdagskväll. Redan från start med "Lawyers, guns and money" var ljudet exakt och höll sig på samma kvalitativa nivå fram till och med att den slutliga extralåten "Jeannie needs a shooter" tonat ut.
   Fast medlemmarna i kompbandet aldrig någonsin figurerat på någon Zevon-skiva var de en fröjd både för ögon och öron. Tätt och sammanbitet ide rockiga låtarna och kattmjukt vackert i de lugnare låtarna.
   Zevons låtar täcker ett brett spektrum. Jag var förberedd genom livealbumet "Stand in the fire" men blev ändå förbluffad på vilket underbart sätt låtar som "Poor poor pitiful me", "Ain't that pretty at all" och "Werewolves of London (hitlåten i publikens smak) svängde på scen.
   När han satte sig bakom pianot i låtar som "Johnny strikes up the band" och den underbara "Desperados under the eaves" understryktes Warren Zevons anspråkslösa framtoning och fick sin fulländning i "Veracruz", "Reconsider me" och "The factory". Den senare framfördes ensam på scen på akustisk gitarr i en samtidigt både vildsint och ödmjuk version.
   Efter hundra minuter levande Warren Zevon-musik är jag givetvis inte fullständigt mätt men nöjd och tillfredsställd som stora delar av publiken på Melody mycket riktigt var i torsdagskväll strax före midnatt.

Warren Zevon - guitar, keyboards and vocals
Greg Beck - guitar
Karen Childs - keyboards
Jennifer Condos - bass
Ian Wallace - drums

Lawyers, Guns and Money
Detox Mansion
Boom Boom Mancini
Johnny Strikes up the Band
Roland the Headless Thompson Gunner
Excitable Boy
Sentimental Hygiene
Accidentally Like a Martyr
Werewolves of London
The Factory
Veracruz
Carmelita
Play It All Night Long
Reconsider Me
Ain't That Pretty At All

Extralåtar
Desperados Under the Eaves
Poor Poor Pitiful Me
Jeannie Needs a Shooter

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (425)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (223)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (118)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Mars 2014 >>
Ti On To Fr
          1 2
3 4 5 6 7 8 9
10 11 12 13 14 15 16
17 18 19 20 21 22 23
24 25 26 27 28 29 30
31            

Björn 13/12: Instämmer i det mesta, men mest i "händelsefattigt". Bruce är på min topp fem li...

Tomas 15/10: Du har skrivit fel ording i bildtexten. John och Stu ska byta plats...

Jan Arne Martin Lennell 12/10: Så himla bra...om än inte i nivå med Del Amitri som grupp. Har tyvärr inte fått ...

Johan S 11/10: Helt enkelt en fantastisk platta!...

Gunnar Åslund 7/10: Cream spelade på Idrottshuset i Örebro den 18/11-1967....

Erik E 24/09: Enligt wikipedia är Titam Florebeck en pseudonym för Stephan Forkelid: https://s...

Bengt 20/09: Hej Skall vara One Chord Wonders med the Adverts! Tackar för en i övrigt fan...

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.