Blogginlägg

90:#19 Hagnesta Hill

KENT: Hagnesta Hill (RCA, 1999)

Mitt förhållande till Kent, en av Sveriges största rockgrupper, var lite trögstartat om man säger så. I mitten på 90-talet var jag på Nerikes Allehandas nöjesredaktion omgiven av unga Kent-fantaster och det skulle i alla sammanhang poängteras hur stora och sanslöst banbrytande kvintettens skivor var. Själv höll jag en odramatiskt låg profil. Jag höll med men var ändå svalt neutral. Det lät bra men magin i Kents musik ville inte riktigt fästa i min skalle. Skiva för skiva, första-andra-tredje-fjärde albumet, lyssnade jag på och noterade hur de utvecklades och tog ett steg framåt hela tiden.
   Nej, det var först veckorna innan jul 2000 efter ett högst pliktskyldigt lyssnande av Kents album som jag fick den då aktuella samlingen, "B-sidor 95-00", i mina öron och blev nästan febrig av tillfredsställelse. Samlingen var både ojämn och slarvig men jag hittade flera favoriter och framförallt förändrades min helhetssyn på Kent och deras musik. Skivorna på 90-talet höll en stegrande kvalitetsnivå och därför är det kanske inte så överraskande att deras sista 90-talsskiva, "Hagnesta Hill", nu finns med bland mina totala 90-talsfavoriter.
   Kent kom ju in på scenen som en representant för en ny ung generation och det var naturligtvis ovant för mina gamla öron som format sitt ideal efter gruppnamn som Wilmer X, Raj Montana Band, Imperiet och Eldkvarn. Kent kom som en frisk fläkt och det var inte helt lätt att svälja Joakim Bergs dubbelbottnade texter, svåranalyserade rim och melodier som byggde mer på känslor än rent melodiska kvalitéer. Det var uppenbart en ny tid.
   Jag läser en recension av "Hagnesta Hill" som tycker att "Aldrig tidigare har Kent haft så här raka melodier" och där kanske vi har en del av förklaringen till att gammalmodiga jag fallit för just det albumet. En annan än viktigare detalj för mitt gillande är att ljudbilden på albumet breddats, stråk- och blåsarrangemang får sällskap av några gästmusiker, och Kents fjärde album framstår som spännande.
   Trumpeten på "Stoppa mig Juni (Lilla ego)" och "Visslaren" får ju Kents sound att ta ett kliv in i en intressant framtid. Bill Öhrströms munspelssolo på "Kevlarsjäl", en av skivans bästa låtar, ger hela arrangemanget ett magiskt sug. Och mustiga stråkarrangemang av Joakim Milder på några låtar lyfter upp Kent till en historisk ny division.
   Låtmaterialet till "Hagnesta Hill", titeln är ett villaområde i Eskilstuna där Kents första replokal låg, skrevs under turnén som följde upp bandets senaste skiva "Isola". Enligt uppgift resulterade det i hela 38 låtar som till albumet skalades ner till 13. Ytterligare några låtar från inspelningen hamnade som b-sidor på singlarna "Musik non stop", "En himmelsk drog" och "Kevlarsjäl". Förutom musiken till "Kungen är död", där Jocke Berg fick hjälp med musiken av basisten Martin Sköld, var allting skrivet av sångaren Berg.
   De tre singelvalen representerar albumets varierade innehåll tämligen perfekt. Från en discoflört via tung industrirock till en magisk ballad. Men singellåtarna var inte ensamma starka spår. Inledningen är otroligt mäktig med "Kungen är död", "Revolt III", "Musik non stop" och "Kevlarsjäl" men låtar, ofta ballader, som den pianodrivna och mycket vackra "Ett tidsfördriv att dö för", den långa och krispiga "Cowboys", den tunga "Beskyddaren", den lugna "Visslaren" och den nästan singelpotentiella "Berg&dalvana", som växer till en stor rocklåt, är med och formar storheten på "Hagnesta Hill".
   På sina första två album producerades Kent av Nille Perned, som hade jobbat med Wannadies, Whipped Cream och Brainpool, men på gruppens tredje album kom producenten Zed (med efternamnet Nagrano) in och han fick fortsatt förtroende på "Hagnesta Hill". Teknikern Zed var med och mixade Kents debut 1995 under namnet Zmago Smon.
   "Hagnesta Hill" spelades in i Puk studios i Danmark och Ljudhavet studio, City Recording Studio och Atlantis Studio i Stockholm.

YouTube: "Kevlarsjäl".


/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.