Blogginlägg från 2013-12-02

Inte för mycket, inte för lite

Postad: 2013-12-02 10:20
Kategori: Live-recensioner


Bilder: Anders Erkman

Bilder: Magnus Sundell

Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare version i Nerikes Allehanda 2/12 2013.

BOB WOODRUFF
MATHIAS LILJA
East West Sushi, Örebro 30 november 2013
Konsertlängd: 22:00-22:30 (30 min, Mathias) och 22:50-00:22 (92 min, Bob)
Min plats: 5-7 m till höger om scenen.


Unikt och exklusivt. Två superlativer, som ibland används lite vårdslöst till höger och vänster, blev på lördagskvällen en fullt motiverad beskrivning av en konsert med amerikanen Bob Woodruff. Trots efterfrågan i hela landet befinner sig Bob i Örebro under en dryg vecka för skivinspelning och nämnda exklusiva konsert. En engångshändelse som skapat avundsjuka i övriga landet och den känslan kan nu också inkludera alla musikintresserade i Örebro med omnejd som av någon anledning missade en rasande fin uppvisning i lördagskväll.
   Efter några konserter förra hösten, både officiella och privata, och samarbetet med Örebromusiker, som resulterade i det uppmärksammade albumet "The year we tried to kill the pain", har Bob nu blivit varm i kläderna och börjar bokstavligen trivas i strålkastarljuset. Och i lördagskväll var han så inspirerad att han utan tvekan ville framföra nyskrivna låtar som ingen, förutom bandet, har hört tidigare. Det tyder på ett visst självförtroende som växt ihop med tryggheten han funnit i sällskap med dessa kvalitetsmedvetna musiker som målade upp alldeles fantastiska arrangemang runt Bobs ofta genuint välskrivna kompositioner.
   Bandet som Bob samarbetar med på både skiva och scen, som han för övrigt beskrev som "gentlemen" och "local boys", inledde för övrigt kvällen med Mathias Lilja vid mikrofonen på sex låtar. Stor och personlig americana, som kommer på skiva i januari, under en halvtimme som var starten på en underbar musikkväll.
   Bob är ju i första hand en kvalificerad låtskrivare som i förlängningen resulterat i en utsökt skivartist. Med hjälp av en lysande repertoar och ett personligt färgat kompband blev konserten en fin upplevelse runt midnatt. En perfekt avvägd blandning där det inte spelades för mycket, inte för lite.
   Bob och bandet hade tagit det numera inte så överraskande beslutet att spela hela det framgångsrika och uppmärksammade albumet "The year we tried to kill the pain" från början till slut. Och i den imaginära pausen mellan sidan A och sidan B släppte Bob fram två nyskrivna låtar.
   Konsertens första sex låtar inleddes med ett klassiskt popsound, mixen av lapsteel och elgitarr trollade fram det fina 12-strängade soundet, och ett högt tempo som sedan sjönk i intensitet och blev till en balladdominerad repertoar. "För många ballader" skrev jag i mitt anteckningsblock innan de två nya låtarna följde som också befann sig i den lugna och långsamma kategorin. Men från "Bayou girl", den Louisiana-inspirerade låten, varierade tempot mellan poppiga mästerverk och känsliga ballader.
   Clas Olofssons många olika gitarrer spelade som vanligt den arrangemangsmässiga huvudrollen men fick också god hjälp av Mathias Liljas elgitarr. Båda spetsade till soundet med sina korta men viktiga solon. Men Fredrik Landh, den här gången på trummor, och Henke Wind, bas, och deras ofta lågmälda roll i det lika ofta kattmjuka kompet ska inte underskattas.
   Som recensent vill man ju förvånas och bjudas på oväntade nyheter och sent i lördagskväll fick jag mycket av den varan då Bob flitigt plockade fram några nya och ännu så länge opublicerade låtar ur sin låtskatt som hela tiden förnyas. För det är ju på låtskrivarområdet han äger sin kanske största kreativitet. Som väldigt ofta resulterar i välskrivna små pärlor som jag också vill beskriva som unika och exklusiva.

Låtarna:
I Didn't Know
I'm the Train
The Year We Tried to Kill the Pain
Feel the Way I Feel
There's Something There
Stop in the Name of Love
A Loving Eye
Don't Look Back
Bayou Girl
I'm Losing You
So Many Teardrops
Stand in The Way
Paint the Town Blue
If I Was Your Man

Extralåtar
Whose Life am I Dreaming
Saving the Best of My Love
Closed for Business

/ Håkan

90:#21 Revolution

Postad: 2013-12-02 07:58
Kategori: 90-talets bästa

KAJSA GRYTT: Revolution (Hi Fidelity/EMI, 1994)

Efter den musikaliskt minst sagt imponerande uppvisningen med Kajsa & Malena-duon, med albumet "Historier från en väg" som underbar höjdpunkt, blev Kajsa soloartist. Först en kort turné med Johan Johansson, ex-KSMB, under namnet De Missanpassade men skivkontraktet med EMI löpte vidare. Första soloskivan, den Lasse Englund/Backa Hans Eriksson-producerade "Kajsa Grytt" (1990), var inte helt lyckad. En tålamodskrävande blandning av svårtillgängliga sånger och naiva poplåtar.
   Men det skulle på nästa skiva, "Revolution", bli bättre. Mycket bättre. Och tuffare. Där "Kajsa Grytt"-skivan var ljudeffekter och svårmod skulle nya skivan bygga på elektriska gitarrer och basgångar. Kajsa beskriver det så detaljerat i sin bok "Boken om mig själv":
   "Det ska vara tydliga och svängiga basgångar som ska ligga långt fram i ljudbilden. Jag vill ha enkel men rå gitarr,, basgångar och torra, svängiga trummor. Torrt, mörkt och kargt, men svängigt."
   Kajsa beskriver också producenten Magnus Persson som ett underbarn på trummor och har en given plats i bandet bakom henne på skivan. Hon skriver också om basisten Jerker Odelholm som perfekt musiker att utföra basgångarna hon har haft i huvudet. Kajsa träffade Jerker första gången våren 1989 när de spelade på Världsungdomsfestivalen i Nordkorea. Jerker som medlem i Athletic Arabs och Kajsa som ena halvan av Kajsa & Malena-duon.
   Örebrobandet Athletic Arabs hade under några år blivit allt hetare i branschen som ett bra live- och partyband där rytmerna var viktigare än melodierna. Efter ett lokalt inspelat album 1988, "Lions for breakfast", gjorde de debut på Mistlur med den Dagge Lundquist-producerade "Shock resistant" våren 1991 utan att lägga Sverige för sina fötter.
   Jerker flyttade till Stockholm och blev snart eftertraktad basist i musikerkretsar. I boken beskriver Kajsa Jerker som en het basist 1994, han hade bland annat spelat på Olle Ljungströms "Världens räddaste man", men hon valde honom för att de känner varandra och att han är bra.
   Förutom Kajsa på elgitarr behövdes ytterligare en gitarrist så Fredrik Blank blev det naturliga valet på högljudd gitarrist. Blank hade varit gitarrist i Lolita Pop under bandets sista år men han var framförallt känd för sin "Neil Young"-gitarr på Staffan Hellstrands skivor.
   Kajsa poserar på omslaget till "Revolution" med en elgitarr i händerna och bakom sig hade hon alltså fått en genuin rocktrio. Året innan hade Kajsa skrivit många texter till Karin Wistrands solodebut "Solen..." (där Blank också medverkar) och de starkt personliga texterna om känslor och förhållanden tillhör skivans alla positiva fördelar.
   Soundet på skivan uppfattar jag som live i studion och mycket realistisk rockmusik som överlevt inspelningsprocessen och når ut med all energi i högtalarna. På en skiva som genomgående håller högt tempo i låtar som "Jag faller ner", "En fråga" (förutom de första 1:40), "I ditt regn", "Bakom allt", "Solen i dig" (duett med Staffan Hellstrand och skivans uppenbara hitlåt) och den nästan Run DMC-influerade titellåten.
   Men det finns också några lugnare partier på skivan, "Visa hur man älskar", "Din hemlighet" och "Mörkret & sanningen", där tillochmed Fläskkvartetten eller en ensam cello (Svante Henrysson) gör sig hörd.
   "Revolution" är Kajsa Grytt 1994 som om Tant Strul aldrig har splittrats. Bara lärt sig spela lite bättre. En lössläppt respektlös produktion som inte sparar på naturliga gitarrljud och bjuder på en närvarokänsla utöver det vanliga. Flera av skivans låtar fick jag höra under en konsert med Kajsa Grytt nästan ett år innan skivan kom. Då uppträdde hon solo med bara en elgitarr till komp.
   Efter skivans sista låt, den högljudda titellåten, blir det efter lite rundgång tyst i en dryg halvminut innan det plötsligt blixtrar till och en överstyrd, knappt repeterad version av Beatles-låten med samma titel drar igång. I drygt tre minuter pågår den oannonserade och uppenbart omixade överraskningen. Det är punk i ordets rätta mening.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (415)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (54)
Konserter (222)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (47)
Maxi12" (35)
Minns (112)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< December 2013 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31          

Björn 14/08: Tack Håkan! En kulturgärning för alla, inte bara för vi som älskar Magnus väldig...

Valbobo 13/08: Ett lite märkligt sammanträffande är att de tre låtar du nämner som djupt person...

Johan S 8/08: Aah, detta är verkligen en gammal favorit. Pubrockpärla! Tycker också Gomm sl...

Jan Lennell 28/07: Petitess, men ändå för ordningens skull; 20 juni ska vara 20 JULi :). Tack för e...

Mats 26/07: Detta är en av 70-talets absolut viktigaste plattor för mig. Såg Tyla Gang på Ho...

TuffeTom 8/07: Beklagar Johan S. Jag missade ditt inlägg. Blev ju en kopia av det du redan s...

TuffeTom 8/07: Håller med om att debuten som soloartist var mycket bra. Men möjligen har du m...

Hans Schönning 4/07: Borde förstått det. Dina texter är alltid underhållande. Vi är ganska svältfödda...

Hans Schönning 3/07: Första Young-albumet kom 1969 och sålunda 50 år sedan. Inte 40 som du felatigt s...

Johan S 1/07: Hmm, måste nog protestera lite mot slutstycket. Henley har ju inte gjort så mång...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.