Blogginlägg från 2013-12-08

Svensk musikhistoria på scen

Bilder: Carina Österling

KENNY HÅKANSSON
BILL ÖHRSTRÖM
Närke Kulturbryggeri, Örebro 7 december 2013
Konsertlängd: 20:34-21:28 och 22:05-23:16 (125 min)
Min plats: 8 m direkt till höger från scenen.

På biljetten, som ni ser ovanför, kan man få känslan att Kenny Håkansson var huvudartist och Bill Öhrström en gästartist men så var inte alls fallet i lördagskväll. Både bokstavligen och musikaliskt delade Kenny och Bill broderligt på scenutrymmet i den nya lokal som Närkes Kulturbryggeri förvärvade för två veckor sedan. Konserten, som presenterades för ett slutet sällskap, blev också premiär för en lokal där det i framtiden väntas arrangeras alla möjliga arrangemang.
   Det var gränslös rutin och svensk genuin musikhistoria som intog scenen framåt halv nio-taget. Bill har sedan sent 50-tal, då som dixielandmusiker, varit verksam i Stockholm i en mängd olika sammanhang. Kenny är nästan lika rutinerad då han från mitten av 60-talet spelade i popband och delvis har haft en parallell karriär med just Bill. Det var med andra ord en synnerligen naturlig duo som bjöd på en generös konsert med mycket musik, massor med låtar, roliga och intressanta mellansnack som också inkluderade ren musikhistoria.
   Pratglade Bill berättade hur han hade känt Kenny sedan mitten av 60-talet, låg bakom skivkontraktet med hans T-Boones, hur han på sin första turné kom till Örebro med Slim's Blues Gang, producerade Kennys nästa grupp Baby Grandmothers, hur han också producerade Arne Quicks "Rosen" och Lill-Babs, var organisatör i bildandet av Hansson & Karlsson, skrev låtlista åt Jimi Hendrix och även var chef på klubben Filips och jazzklubben Gylllene Cirkeln.
   Bill hann också sjunga flera låtar, de flesta på svenska, bland annat "Väg utan slut", "Om vindarna vänder" (med oändliga rim på vänder på både engelska och svenska...), "Vid din dörr", "Min kärlek lever" och "För kärleks skull" medan han spelade congas och ibland fiskade upp ett munspel ur bröstfickan. Och var sedan tacksam för att bli inropad till en personlig extralåt, "Bill going strong (that's my name)".
   Kenny var kvällen igenom en virtous på akustisk gitarr men visade sig vara en överraskande, åtminstone för mig, duktig och personlig sångare. I låtar som dels var tonsättningar av exempelvis Hjalmar Gullberg och August Strindberg ("Vargarnas tjut på Skansen") eller helt egna låtar som "Om döden", "Sjuk i hjärtat" och "Mitt hjärta är krossat". Kenny gjorde också en tämligen okänd Lisa Ekdahl-låt, "Röda skor", som bara Svante Thuresson har spelat in tidigare.
   Kenny förklarade också, med viss humor, att gitarren ibland låter ostämd men i själva verket har en orientalisk ton...

/ Håkan

Konst med musik och texter

Bilder: Carina Österling
OLLE UNENGE
ANDERS WALLÉN
Nora Konsthall/Bibliotek 7 december 2013
Konsertlängd: 13:30-14:12 (42 minuter)
Min plats: ca 5 m från "scenen".

Det hängde konstverk på väggarna, Olle Unenges teckningar och Anders Walléns konstnärliga fotografier, när konstutställningen TonArt hade vernissage på lördagen. Under några minuter tidig eftermiddag bjöd konstnärerna på sitt alldeles personliga sätt även på sång, gitarrmusik och god underhållning. Inför en intresserad skara åhörare.
   Olle och Anders har aldrig spelat tillsammans men flera gånger uppträtt på samma scen. Anders inledde och klagade lite för mycket på sin förkylda röst innan han sjöng med en perfekt stämma tre av sina låtar. Starka poetiska texter med många känslomässiga höjdpunkter.
   Olle, som väl får betecknas som en mer permanent artist (både som soloartist och sångare i Tullamore Brothers), bjöd sin vana trogen på en rad melodiska sånger och ett underbart gitarrspel. Där texterna inte så sällan, i harmoni med sina teckningar, handlade om den grekiska övärlden. Bland annat som resultat från den senaste inspirerande resan i september då han och hans hustru Agneta bland annat besökte Donoussa och Hydra.
   Olle hann med sex sånger, tre nya och några äldre, där de färska nyheterna i repertoaren redan hade fått sin offentliga premiär under en Richard Lindgren-konsert i Örebro för en månad sedan. "Vid denna blåa dörr", "Det här gamla tåget" och "Fest i byn" tenderar att naturligt smälta ihop med äldre höjdpunkter som "Långsamt väder".
   Både avslappnat, anspråkslöst och intressant berättade Olle och Anders om bakgrunderna och historierna kring sina låtar och allt blev mer som ett familjärt samkväm än en regelrätt konsert. En musikalisk föreställning som, på mer än ett sätt, ramades in av artisternas konstverk på väggarna i Nora Konsthall.

/ Håkan

Som det gamla ångloket

Alla bilder: Anders Erkman
Den här recensionen publicerades ursprungligen i en kortare variant i Nerikes Allehanda 8/12 2013.

ELDKVARN
Kulturhuset, Örebro 6 december 2013
Konsertlängd: 19:45-21:25 (100 min)
Min plats: Stående ca 20 m svagt snett till vänster

Eldkvarn turnerar vidare, år efter år. I över 40 år har det här turnésällskapet rest runt på en typ av Never Ending Tour som numera gör långa pauser mellan varven. Pluras alla sidoprojekt, Pluras kök, konst och att skriva kokböcker, har nästan tagit över fokus från bandet som får anpassa sin verksamhet efter hans övriga sysslor. Det har gjort att nästa Eldkvan-platta dröjer och att en konsert över två år efter senaste skivan, "De berömdas aveny", ger vissa friheter vid låtval och även presentation. Kunde ha gjort.
   Förutsättningarna där inget förutom självklara, folkliga och oundvikliga hits krävs ägde ändå inte den där inspirerade, spontana och ta tillfället i akt-känslan. Det blev, som jag för egen del lite besviket konstaterade, en föreställning på kvalificerad rutin där inget egentligen imponerade, överraskade men heller inte uppenbart svek. Under 100 minuter gick allt som på räls och konsertupplevelsen spårade inte ur en enda gång.
   Det var nästan så att jag stod och saknade ett och annat oplanerat tekniskt avbrott, som faktiskt just har inträffat under Eldkvarns två senaste konsertbesök i Örebro, för att locka fram bandets spontana kvalitéer som jag vet finns. Eller något helt oväntat stickspår i repertoaren för att bryta vardagslunkens kranka blekhet.
   Extrasångaren Adrian Modiggård på slagverk, han är trumslagarens son, får väl snart räknas in bland Eldkvarns officiella medlemmar. Nu fick han återigen ta plats i strålkastarnas sken och sjunga två äldre låtar, från "Genom ljuva livet", och gjorde det med ungdomlig energi. Även saxofonisten Marcus Olsson börjar också tillhöra bandet men efter två års turnerande är inte ens det någon nyhet i Eldkvarn-världen.
   Ok, en nyarrangerad version av Mauro Scoccos "Jag saknar oss" var för mig ny i scenrepertoaren fast den ganska tydligt lät som på Scocco-tributskivan. Det var egentligen bara under "Sista skvallret i stan" som Plura tittade sig omkring lite snopet medan soloinsatserna från Pluras gitarristbroder Carla och pianisten Claes von Heijne tog honom lite spontant på sängen. I övrigt kunde jag inte upptäcka en enda överraskning i varken arrangemang, utförande eller låtval under hela konserten.
   Sedvanligt stor respons och allsång till numera ganska uttjatade "Kärlekens tunga" och "Fulla för kärlekens skull", kanske har jag sett för många Eldkvarn-konserter i mitt liv, men även i övrigt uppfattade jag att repertoaren var vad folk ville ha. Med andra ord ganska ospännande.
   Däremot pendlade mellansnacken mellan rena upprepningar och spontana små magiska ögonblick som när Plura exempelvis började recitera broder Carlas minst sagt personliga texter. Stor humor.
   I fredagskväll var Eldkvarn som det gamla ångloket där allt traditionellt förväntas fungera men där inget oväntat, på varken gott eller ont, ska behöva hända. Där resan från låt 1 till låt 18 var så odramatisk som möjligt och att vi sedan anlände till slutstationen, den sista ganska förväntade extralåten "Ikväll", inte så förvånade men med ett gott humör i bagaget och utan större klagomål.

Eldkvarns låtar:
Nånting måste gå sönder
Jag vill inte förlora igen
Tag min hand
De berömdas aveny
En liten kyss av dig
Jag har gjort det igen (Adrian)
Fulla för kärlekens skull
Jag saknar oss
Vår lilla stad
Största skvallret i stan
Å' hej å' hå
Kärlekens tunga
Mina stjärnor har slocknat
Kungarna av Broadway
Pojkar, pojkar, pojkar

Extralåtar
Nerför floden
Ett fall av kärlek (Adrian)
Ikväll

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.