Blogginlägg från 2022-06-04

Tomas Ledins bästa 80-tal

Foto: Anders ErkmanDet var på scen under 80-talet som jag upplevde Tomas Ledin som allra bäst.

MITT I DET SOM I HELT ANDRA sammanhang brukar heta Silly Season drabbas Håkans Pop av tillfälliga tillbakablickar och förträngda minnen. Och då hamnar jag otippat i historiska detaljer om Tomas Ledin och Dan Hylander. Det såg jag inte komma för några dagar sedan men nu finns det anledning att uppdatera minnet om de här två svenska profilerna vars karriärer i mitt huvud var som störst under 80-talet.
   I tv:n firade Tomas Ledin 70-årig födelsedag i lördags, en inspelning från februari, men den karriärsammanfattande historien var inte orsak till att hans namn hamnar i mitt medvetande just nu. Nej, jag lyssnade på Tomas Andersson Wijs alltid intressanta podd Hundåren där Ledin mycket underhållande beskrev sina tillkortakommanden och noggrant noterade sina både positiva och negativa steg i artistbranschen under den mer än 50 år långa karriären.
   Under senare år, eller decennier, har jag mer eller mindre tappat kontakten med Ledins musikaliska bana, så här i efterhand misstänker jag att jag missade något i det nio år gamla ”Höga Kusten”-konceptet, och jag minns inga oerhörda höjdpunkter som har gjort outplånliga musikaliska avtryck. Ändå blir jag så fascinerad när jag hör Tomas beskriva sin historia som jag framförallt under de första 80-talsåren fick uppleva på plats under många konserter i Örebro. Det var nog på konsert under 80-talet jag uppskattade Tomas Ledins musik allra bäst.
   Första gången jag upplevde Tomas Ledin live var på ett fullsatt Prisma i december 1980 med ett starkt profilerat band bakom sig, Mats Ronander, Åke Sundqvist, Rutger Gunnarsson och Wlodek Gulgowski, och homogen rock i arrangemangen.
   Sedan såg jag Ledin, på Brunnsparkens scen, regelbundet 1981, 1982, 1983 och 1984 i allt större produktioner. Men, som Tomas förklarar i Hundåren-podden, gick det under de här åren utför både musikaliskt och ekonomiskt. Och comebackalbumet ”Down on the pleasure avenue” på engelska var ingen framgång i mina öron. I en kort recension i Nerikes Allehanda 22 mars 1988 skrev jag:
   ”Äger man skivbolaget och inspelningsstudion yhar man resurserna på sin sida. Ledin har valt att satsa allt på soundet och arrangemangen. Därför har han missat det personliga och det originella.”.
   Efter det lågvattenmärket laddade en revanschsugen Ledin om, började återigen skriva på svenska och nådde från 1990 sin karriärs högsta punkter med ”Tillfälligheternas spel” (1990), ”Du kan lita på mej” (1993) och ”T” (1996). Tre album som slog försäljningsrekord men i mina öron var samtliga 2+-skivor i recensionsgrad. Och mitt allmänna Ledin-intresse tynade därmed bort.
   Jag gjorde en liten Ledin-comeback 2003, konsert i Stadsparken, men blev ganska missnöjd i recensionen, en text som fick flera damer att skriva upprörda brev till mig efteråt. Vilket minsann inte var så vanligt under mina recenserande år på Nerikes Allehanda.
   Men jag gjorde ännu ett försök med levande Ledin-musik året efter på premiärkonserten i Conventum Kongress 10 april 2004 och fick höra en softare och mindre flåshurtig artist.
   Min senaste (sista?) upplevelse av Tomas Ledin på scen, en reklamfinansierad gratiskonsert på Stortorget i Örebro 2009, ska vi nog helst glömma. Det var inte bara det smaklösa sammanhanget som störde känslorna. Ljudet var under all kritik: ”Det var stundtals smärtsamt att konstatera hur Tomas Ledins sångröst fladdrade, texterna blev ofullständiga och hela stavelser föll bort. Rena katastrofen i ”En dag på stranden” men även i övrigt var det påtagligt undermåligt.” som jag beskrev det.

FOTNOT. Min text om Dan Hylander, alla minnen och hans planerade nya album kommer publiceras här om någon dag.

/ Håkan

Peter 2/07: Nja, Honeycombs hade ju en hit till: That´s the way som jag tror hamnade på Ti...

Mikael Johansson 27/06: Var där i konserthuset 1977, 16 år gammal. Visste inte riktigt vad som väntad...

Kjell J 16/06: Kolla gärna in denna ytterst förträffliga Youtube-kanal:@YesterdaysPapers (ti...

Valbobo 10/06: 1970 spelade faktiskt Cilla Black in en cover på Olles Det gåtfulla folket. Ko...

Andreas Lundell 19/05: Svensk pappa och irländsk mamma kan man väl klämma in....

bridgeman 16/05: Hej, kollade på youtube klipp från konserten i Örebro med Cocteau Twins. Låt...

Peter 9/05: Setlistet stämmer inte. Varken Quarter to Three, Twist and shout eller, Oh Carr...

Kjell Jonasson 8/05: Litet lyssnartips: https://sverigesradio.se/avsnitt/the-lemon-twigs-alskar-sven...

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.