Blogginlägg från 2022-06-25

TisdagsAkademien (7)

Postad: 2022-06-25 07:57
Kategori: TisdagsAkademien


TisdagsAkademien, Janne Rindar, Olle Unenge och jag, diskuterar varje vecka musikaliska ämnen utifrån något tv-program, dvd, dokumentärfilm eller YouTube-länk vi har sett.


VECKA EFTER VECKA PÅGÅR VIKTIGA MÖTEN i TisdagsAkademien där Janne, Olle och jag diskuterar ett brett spektra av musikaliska ämnen som vi gemensamt har bestämt, en blandning av artister och musikgenrer inom en rad olika områden.
   Rapporter från TisdagsAkademiens samtliga möten noteras, med viss eftersläpning, varje månad på Håkans Pop. Vid sex tidigare tillfällen har jag redovisat möten, december 2021, januari 2022, februari 2022, mars 2022, april 2022 och maj 2022.
   Redovisningen idag baseras på möten som inträffade hösten 2021 och framåt, inomhus och utomhus på Stadsträdgården, med intressanta ämnen som bland annat Lars Winnerbäck, den sporadiska gruppen Varmare Än Körv, Shane MacGowan, biofilmen om Tom Petty, The Clash och Elvis Presley.








THE WRECKING CREW (YouTube/Magnolia Pictures, 1:41 lång, 2008)
En stor samling studiomusiker, så tajta och så samspelta.
   Vi får se och höra ett nyinspelat möte med några av profilerna. En del avlidna sedan inspelningen. Berättar minnen. Skrattar och njuter åt sina bravader.
   Gitarristen Tommy Tedesco är ett centralnamn i historien. Ganska okänd för den breda massan men var med på massor av inspelningar. Hans son Denny Tedesco ligger bakom dokuemntären.
   Basisten Carole Kaye medverkar mycket. Låtskrivaren Jimmy Webb, trummisen Hal Blaine, Tedesco, teknikern Larry Levine, pianisten Don Randi, artisten/skivbolagschefen Herb Alpert, skivbolagsbossen/producenten Lou Adler medverkar.
   Någon beskrev att musikerna hade ”The magic touch”. ”Vi gjorde musik”, spelade inte vad som stod på notpappret. Lång- och vithårig Leon Russell minns tillbaka. ”Brian was a genius” säger Glen Campbell om Brian Wilson, gitarrist på många inspelningar. ”Pet Sounds” diskuteras.
   Musikerna var helt anonyma på den tiden. Inga namn på skivomslagen. Mer namn: Plas Johnson, sax, Bill Pitman, gitarr, Herb Alpert spelade instrumental musik med sina Tijuana Brass. Joe Osborn, bas, Roger McGuinn och Gary Lewis.
   ”Star making machine” på skivor med Monkees, Mamas & Papas och Beach Boys.
   Vilka musikerminnen.

Efter några veckors paus med möten, medan Olle var på Koster, blev det en dubbel Lars Winneräck. Både Svt Play-dokumentär och den helt nypublicerade intervjun i Tomas Andersson Wij-podden Hundåren.

LARS WINNERBÄCK: Ett slags liv (1:35, 2017)
Nyligen sänd dokumentär var alltså fyra år gammal innan vi satte tänderna i den.
   Fru Agnes Kittelson bakom kameran, i alla fall huvudsakligen. Därför många privata intervjutillfällen där inga frågor ställs men Winnerbäck berättar. Hans berättelser låter som ett Sommar-program i radion. Och ordet vemod kommer snabbt på tal.
   Dokumentären är också illustrerad med spelade filmer där Lars i två olika åldrar personifierar hans historia. ”Nyponbuskar...”. Livebilder och publiken skrålar ”Lasse Lasse!”
   En proffsig och snygg dokumentär med delvis tecknade bilder. Han berättar om pappans LP-skivor, Kiss blev en tidig favorit.
   Hans tid i skolan var problematisk. Skolkade och berättar om sin ”litenhet i skolan”.
”Bild” var roligare än tillochmed ”Musik”.
   Hade bandet Snoddas när han gick i 6:an. 1991 gjorde bandet en punksingel. Långhårig Lars i privata filmer. Dels med bandet och dels solo med akustisk gtr.
   Melissa Horn är med och berättar om sin erfarenhet som artist. ”Det var ingen dröm att stå på scen”.
   Lars bollar funderingar med Per Gessle om låtskriveri och hur man tacklar privatlivet. Han verkar ha växt ifrån sin ”stage fright”.
   Det är ingen intervjufilm. Lars pratar med kameran.
   Rolf Lassgård pratar om texter, reciterar och diskuterar.
   Stor, stor publik på konserter känns så avlägset mitt under pandemin.
   Depression 2013. En mänsklig och anspråkslös Lars förklarar ”jag har aldrig har något att säga”.
   Mina funderingar när jag hör och ser dokumentären: Är det tankar eller låttexter som reciteras?

Poddlyssning: HUNDÅREN #26
Lars (och Tomas Andersson Wij) berättar historien och det blir en del upprepningar. De kommer nära varandra och det slutar med att de kanske kommer skriva låtar tillsammans.


DE' E' VARMARE ÄN KÖRV I KEY WEST (YouTube, 41:30 lång, 1986)
Välgjord men onödigt kort dokumentär om hobbybandet Varmare Äb Körv och deras resa till Key West, Florida, våren 1986.
   Övervägande konsertbilder från ett närmast fullsatt Sloppy Joe's. Hasse Olsson på en äkta Hammond och långa stora sandstränder.
   Totta sjunger ”I can see clearly now”.
   Någon förklarar att Key West är ”little bit of everything” samtidigt som Mats Ronander spelar ett långt gitarr-solo. Han sjunger också ”Take me to the river” med Aske Jacoby Sanne Salomonsens gitarrist.
   Typiskt 80-tal när musikerna och sångarna stod på toppen av sina karriärer. Båtfärd ut på havet för att fiska
   Ola Magnell, Aske, Totta och Björn J.son Lindh, flöjt, sjunger och spelar Mikael Wiehes ”Hemingwayland” på engelska.
   Hasse Olsson, piano, när Tove Naess sjunger Jackson Brownes ”Sleep's dark and silent gate” i en privat inspelning som sedan mix ihop med scen och ett helt band.
   ”Easy come, easy go” och ”When the wind blows”, J J Cale-låt, med Totta i Jameson-Irish whiskey t-shirt.
   Sanne sjunger ”Honky tonk women” och ”Come together” och Totta sjunger ”I'm going down”.
   Bedövande vacker solnedgång avslutar programmet.


JOHNNY CASH: Tricky Dick & the Man in black (Netflix, 58 min lång, 2018)
Filmen tar oss tillbaka till 1970 när Johnny Cash besökte Richard Nixon på Vita Huset.
   Fin bild: Johnny Cash vid ratten på bussen. Kör förbi barndomshuset där Johnny som liten bodde. Och bomullssfälten där han jobbade.
   Joanne Cash, syster, Tommy Cash, bror, och John Carter Cash, sonen, berättar i filmen.
   Mycket gospelmusik. Sent 60-tal: Johnny Cash och hans pappa stöttade presidenten.
   Ännu en gång medborgarrättsprotester i en film (1968). Nixon vann valet 1968 och pratade om ”ärlig regering” mitt under Vietnamkriget.
   Januari 1968 var Johnny Cash på Folsom Prison. Johnny Cash Show på tv började sommaren 1969. Det var en svår balansgång för Johnny Cash.
   Han ville inte ta ställning... Stora protester mot Nixons Vietnam-krig.
   Johnny Cash blev inbjuden till Vita Huset.
   Nixon ville att han skulle sjunga ”Welfare Cadillac” och ”Okie from Muskogee”. Politisk risk för Cash. Men på plats spelade han inte låtarna och en allvarlig Cash sjöng i Vita Huset inför Nixon 17 april 1970 en ny låt, ”What is truth”, protestlåten.
   Vi får också se när Cash besökte Wounded Knee, indianreservatet i South Dakota.


THE GREAT HUNGER: The life & songs of Shane MacGowan (58:08 lång, 1997)
Regi: Mike Connolly

   Shanes mamma och pappa, Therese & Maurice MacGowan, var irländska immigranter.
   Shane föddes i Kent, England, men växte upp i Tipperary, i en religiös miljö, innan han flyttade tillbaka till England som 6-åring.
   Vi får se galopptävlingar och när Shane dricker whisky i ölglas.
   Bono om MacGowan: ”He was a specialist”. Systern Siobhan MacGowan berättar också.
   Någon förklarar att ”I hundra år kommer MacGowans låtar leva”.
   Programmet borde ha varit textat för han pratar genomgående med en sluddrande engelsk accent.
   Han sitter i sitt gamla hem och förklarar var sängen stod, Martini i glaset... ”First gig at 3”
   Christy Moore sjunger ”Aisling” (MacGowan) och Sinead O'Connor sjunger ”Song with no name” (MacGowan).
   Första managern Stan Brennan berättar om första tiden, nämner Nipple Erectors och hur folkmusikpunken föddes på 80-talet.
   Steve Earle och Nick Cave berättar om MacGowan. Cave sjunger och spelar piano i ”Rainy night in Soho”.
   James Clarence Mangan , en irländsk 1800-talspoet, har länge varit en hjälte för Shane MacGowan.
   Ronnie Drew (The Dubliners) sjunger ”The Dunes” (MacGowan).

BONUS: The late late show (2019)
I samband med MacGowan-dokumentären tittade vi på ett ”The late late show”-program från 2019. 62-årige MacGowan i rullstol sjunger, pratar och framför många låtar från scen uppbackad av ett stort härligt band.


DIXIE CHICKS: Shut up and sing (1:33 långt, 2006)
Kriget i Irak stod i fokus 2003. Saddam Hussein. President Bush förklarar USA:s krigsplaner och Natalie i Dixie Chicks säger i ett mellansnack på en konsert på Shepherd's Bush i London att ”vi skäms att Bush kommer från Texas”. Med ett avslutande flin var det nog menat som ett litet skämt men fick stora problematiska följder.
   2003 var Dixie Chicks stora Grammy-vinnare men efter den kommentaren tog en del av deras publik avstånd från Dixie Chicks. Först lät det som att de tre tjejerna inte var riktigt överens om hur de skulle tackla situationen. Med managern i spetsen som försökte släta över den heta kommentaren.
   ”Dixie Bitch” beskrevs som opatriotiska.
   Under ett kort klipp medverkar Rick Rubin och förklarar vad han tyckar om bandets låtar: ”Alldagligt” är hans kommentar.
   Det blev mycket business (USA) och väldigt lite musik i dokumentären. Bandet fick patriotiska countryartister emot sig. Bland annat Toby Keith som fick Dixies att trycka upp en t-shirt med ”F-U-T-K”.
   Dixie Chicks gjorde en låt som handlar om hela det här problemet: ”Not ready to make nice”.


26 oktober 2021 såg hela TisdagsAkademien Tom Petty-dokumentären ”Somewhere you feel free” på biograf Roxy i Örebro som fick mig att skriva en hel recension på Håkans Pop följt av diskussioner på Akademiens nästa möte.


THE CLASH: BBC4 Documentary (1:15:19 lång, 2014)
Regi: Julien Temple

   Intro: 1976. Alla firar nyår 76/77, ett gammalt tv-program. Alla heter Smith...
   Reggaemusiken pumpar. Samhället just då.
   Hos fotografen. Clash, tre man. Ingen trummis. Var städade om man jämför med Sex Pistols. Terry Chimes (Tory Crimes) hade lämnat gruppen, även extragitarristen Keith Levine.
   Bilderna från 70-talet ser gamla ut. Från ett land som just då saknade optimism. Nästan som pre-war. Där och då reste sig sig punkmusiken som en naturlig del av samhället. Protest!
   Filmen saknar tyvärr subtitles ty ibland är det svårt att identifiera den slarviga engelska accenten. Vi får dokumentära tv-bilder från 1976. Den flintskalliga programledaren ser ut och låter som en karaktär från Monty Python.
   Clash jämför sig med Who och Kinks. Och det snackas mycket om Sex Pistols, de var ju pionjärerna.
   Unika livebilder från The Roxy, 41–43 Neal Street, och det röks mycket i lokalen och vid ett kort tillfälle ser man Shane MacGowan i publiken längst fram vid scenen.
Mot USA. Vita bönor.
   Avslutning: London brinner och det högerextrema partiet National Front växer medan rasism i UK ökar.


WHITE RIOT – musik som krossar sasism (SvtPlay, 58 min lång, 2019
Ämnet för dagen blev en naturlig fortsättning från veckan innan, om rasismen som växte i England på 70-talet.
   En prisbelönt dokumentär om Rock Against Racism (RAR), en rörelse som enade punk, ska, reggae och new wave i en gemensam kamp mot de nynazistiska och högerextrema grupper som i 70-talets Storbritannien fick allt större inflytande. The Clash lyckades bryta spiralen av ökande rasistiskt våld.
   Red Saunders var grundare av RAR i East London. Landets ekonomi var usel. Det var dystert och tungt och National Front-ledaren Enoch Powells (National Front) popularitet växte och fick (överraskande) stöd från artister som David Bowie, Rod Stewart och Eric Clapton. Märkligt med tanke på att Clapton spelat blues med svarta förebilder. Och Sid Vicious gick omkring med hakkors...
   Reggaeprofilen Dennis Bovell. Fanzinet ”Temporary Hoarding”, som stödde RAR, fick stor spridning 1977.
   Poly Styrene (X Ray Specs), Tom Robinson, gay men politiskt till vänster, och Adam Ant, med nazistiska tecken, finns med i dokumentären.
   Victoria Park, 80 000 i publiken, är ett stort event i London. Livebilder från Clash-konserten dyker sedan upp i ”Rude boy”-filmen.


ELVIS PRESLEY: The Searcher, del 1 (Netflix, 1:48)
   En serie på två dokumentärer gjord av Thom Zimny.
   Ser namnet Jon Landau i förtexten.
   Historien inleds 1968, comebacken med tv-show. När Elvis är som ett nervvrak.
   Han föddes i ett ruckel i Tupelo. En tornado drog genom stan. Mycket gospel i Elvis liv, som var grunden till rock'n'roll. Svarta kyrkor.
   Många röster uttalar sig om Elvis i filmen. Tom Petty, Priscilla Presley, Ike Turner, Bruce Springsteen, Rufus Thomas, Robbie Robertson, Emmylou Harris....
   Country och blues kom in tidigt i Elvis liv. Sv/vita filmbilder. Familjen flyttade in till Memphis.
   B B King om Memphis: ”Memphis är som att flytta till Paris”. Bobby Blue Bland, Johnnny Ace och Howlin Wolf var förebilder.
   Elvis blev underkänd i musik i skolan.
   The Prisonaires spelade in på Sun Records och det blev en ingång för Elvis när han träffade Sam Phillips.
   Scotty Moore, Bill Black och ingen trummis kompade Elvis.
   Scotty: ”Vi spelade musik som vi inte visste vad det var”.
   Elvis blev allt populärare men han fick motstånd på traditionella Grand Ole Opry. ”Han såg ut som ett vilddjur”. Och köpte sin första Cadillac.
   Col Tom Parker, manager som manipulerade alla. Elvis turnerade med Hank Snow som huvudartist. Men fick till slut avsluta konserterna.
   Parker fick Elvis att göra filmer. Han ville vara filmstjärna. Första film ”The rainmaker”.
”King Creole” var favoritfilmen. Med Leiber/Stoller-låtar.
   Köpte Graceland 1957 och 1958 ryckte han in i armén i Tyskland. En mycket tråkig och problematisk tid för Elvis.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (485)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (76)
Konserter (237)
Krönikor (173)
Larm (20)
Listor (52)
Maxi12" (35)
Minns (152)
Örebro (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< Juni 2022 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30      

Claus Stenhøj 24/10: "Bucket T" endast i Sverige? Se her: https://www.discogs.com/release/3904137-Th...

Claus Stenhøj 24/10: Mycket fin genomgang. Men du er lite hård ved The Troggs, som visseligen var et...

Janne Lennell 11/10: Håller med dig; fantastisk konsert men saknade lite fler låtar från senaste, ...

Uffe Pop 10/10: Jag såg Wilmer X på ett utsålt Nalen.....vilken energi, vilket ös..toppen! N...

Per 6/10: Håll utkik efter Vampyrernas comeback 2022/2023! En fyralåtars demo från janu...

Janne Lennell 2/10: Beside Bowie: Mick Ronson story. Tack för tipset! Har jag helt missat, ska abs...

Björn Stein 14/09: Ett videotips till de tre. Beside Bowie: The Mick Ronson Story finns på denna l...

Johan S 12/09: En fantastiskt bra afton hade vi!...

Jarmo Tapani Anttila 8/09: Var får man tag på Mickey Jupps album?...

Håkan Gustavsson 22/08: Du såg inte Whitney Rose? mvh/Håkan...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.