Blogginlägg från juli, 2022

ÖREBRO LIVE #79: Billy Bragg 1984

Postad: 2022-07-29 07:56
Kategori: Ingen

ENGLANDS MEST POLITISKE SINGER/SONGWRITER Billy Bragg var 1984 en stark nykomling bland alla nya artister. Med bara ett minialbum och ett vanligt album bakom sig kom Billy Bragg till Örebro och gjorde en personlig konsert på Rockmagasinet i december 1984.
   På skivorna, ”Life's a riot with spy vs spy” (1983) och ”Brewing up with Billy Bragg” (1984), som släpptes månaden innan Bragg kom till Örebro, spelar han så gott som alla instrument och på scen var det samma recept med enbart gitarr och sång.
   Förband var det lokala Crew Of Corps, som fick chansen att uppträda tillsammans med Bragg under extralåtarna. Då fick alltså Tjina, gitarr, Birger Signal, trummor, Eric Kearley, sång, och Roger Polander, bas, kompa den up-and-coming engelsmannen på några covers.

Foto: Anders Olsson (tack!)

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 11/12 1984.

SYMPATISK OCH MÄNSKLIG

BILLY BRAGG
Rockmagasinet, Örebro 8 december 1984


DET VAR MED TÄMLIGEN FÖRVÄNTANSFULLA STEG jag gick till Rockmagasinet i lördagskväll. Jag hade inte upplevt Billy Bragg live tidigare men beskrivningar och den sympatiska framtoningen visade sig stämma överens med min fantasi. Han stod ensam på scenen med sina elektriska gitarrer och roade publiken, som visserligen var skamligt fåtalig, både musikaliskt och mänskligt.
   För andra gången på en vecka såg jag en levande one man show och kände hur publikmässigt suveränt anpassad denna form av underhållning, kommunikation och passion var. Bragg skojade, pratade allvar, sjöng och spelade gitarr så det stod härliga till.
   Om man i övrigt bortser från jämförelser med Elvis Costello så är Bragg mer traditionell rock’n’roll. Han slog mestadels intensivt på sin gitarr och lade också tyngd bakom orden när han bland annat angrep sin egen konservativa regering, pressen och Thatcher personligen. Reservationslöst stödde han också de strejkande kolgruvearbetarna.
   Bragg blandade alltså friskt mellan allvar och humor utan att förlora publikkontakten. Han gjorde vansinnigt träffsäkra parodier på Alarm. Echo & the Bunnymen, Nick Cave, Billy Idol, Dire Straits och några fler. På en fullpackad pub i England med en pint bitter i ena handen och den andra armbågen på en av öl fullständligt nedsölad bardisk hade det varit total succé. Nu blev det ”bara” ett lyckat och personligt engelskt rockbesök.
   Men när Bragg slutligen kallade upp förbandet Crew Of Corps och ”tillsammans” (ingen kunde egentligen varken början, slutet eller texten) gjorde ett sanslöst medley på ”Louie Louie”, ”Wild thing” och ”Hang on Sloopy” fick kvällens sin fantastiska final.
   De lokala rockhjältarna Crew Of Corps gjorde ett förnämligt första intryck med sin tunga gitarrdominerade new wave-rock. Men grabbar, det är dags att komma ut ur skuggan nu!

Trolig setlist:
1. Fear Is A Man's Best Friend - 03:01
2. The Busy Girl Buys Beauty - 02:04
3. From A Vauxhall Velox - 02:50
4. Strange Things Happen - 02:46
5. Man In The Iron Mask - 02:33
6. Richard - 03:33
7. Like Soldiers Do - 03:44
8. World Turned Upside Down - 02:33
9. A Lover Sings - 04:40
10. It Says Here - 04:08
11. Island Of No Return - 06:37
12. Milkman Of Human Kindness - 03:24
13. Which Side Are You On - 02:24
14. A New England - 03:37
15. Between The Wars - 02:39
16. To Have And To Have Not - 04:10
17. Lovers Town Revisited - 02:40
18, Train Train - 08:00
19, Garageland - 02:56

Extralåtar
20. Louie Louie/Wild thing/Hang on Sloopy

/ Håkan

TisdagsAkademien (8)

Postad: 2022-07-27 07:53
Kategori: TisdagsAkademien


TisdagsAkademien, Janne Rindar, Olle Unenge och jag, diskuterar varje vecka musikaliska ämnen utifrån något tv-program, dvd, dokumentärfilm eller YouTube-länk vi har sett.


I DEN EFTERSLÄPANDE RAPPORTERINGEN från TisdagsAkademiens veckomöten, där Janne, Olle och jag diskuterar ett brett spektra av musikaliska ämnen, har vi nu nått fram till förra årets avslutande sammanträden. Plus några möten som inledde 2022. Vi tar oss långsamt men säkert fram till nuet som vi kommer att nå i höst.
   Rapporter från TisdagsAkademiens samtliga möten noteras varje månad på Håkans Pop. Vid sju tidigare tillfällen har jag redovisat möten, december 2021, januari 2022, februari 2022, mars 2022, april 2022, maj 2022 och juni 2022.
   I dagens mötesrapport mixas ämnen och artister inom en mängd skilda områden: Från P J Harvey via bland annat Mikis Theodorakis, Elvis Presley, Evert Taube och Tom Waits (första Akademimötet 2022) till Neil Young och Rockpile.







PJ HARVEY: A dog called money (SvtPlay, 57:08, 2019)
Regi: Seamus Murphy, fotojournalist.
   Vi får följa med artisten PJ Harvey (Polly Jean Harvey) på en musikalisk och inspirerande resa när hon besöker Afghanistan, Kosovo och Washington DC i skapandet av sitt grammynominerade album ”The Hope Six Demolition Project” (2019). En ögonöppnande resa för såväl publiken som för Harvey själv, som när hon kommer hem bjuder in till öppna studiosessioner och ett alldeles unikt albumskapande.
   Vi besöker länder där ”biobiljetten betalas med patroner”. Det är skivinspelning i Somerset House, London. Som också fungerar som konstinstallation. Publiken kunde se inspelningen genom en glasruta som inte gick att se ut från.
   Vi ser ett jättemunspel. Udda och annorlunda. Som ett experiment. Många nämner PJ som en förebild för många andra sångerskor.
   Vi får en annan bild av Washington DC. ”Mygel överallt”. Ibland vackert. Parad genom WDC. Någon gick efter och plockade upp hästskit...
   Gospelkonsert. Jesus är svart. Låtar skrivs under inspelning. Religiösa ritualer. Tre giarrister spelar samtidigt. Energi och punk.


MIKIS THEODORAKIS, kompositör (60 min, 2010)
Tysk musikdokumentär. ”För mig börjar musiken med en melodi”. I september 2021 avled Mikis (1925-2021). Ett långt liv och många melodier i musikens och folkets tjänst. I dokumentären följer vi hans liv från barndom till berömmelse, från fängelse till friheten.
   Symfonimusik, inte så mycket bouzouki. ”Jag vill skriva fugor”. Fuga = musikstycke som återkommer i olika stämmor. Utgår från melodin med Grekland och Stjärnorna som influenser.
   Mikis är 85 år gammal 2010. Vi får se Tripolis, 1943. Mycket svårmod.
   Beethovens 9:a, 1941. Tyskland ockuperar Grekland. Fina melodier. Nya klanger. Piano, violin och cello.
   Transportarbetare i Pireus. Motståndsrörelsen. Inbördeskrig 1947 och Mikis blev förvisad till en fängelseö. Befrielsen i augusti 1949. ”Jag var fri”.
   Zorbas dans för piano. På Kreta, ”kretensisk” musik.
   1954 till 1960 bor Mikis i Paris. Vi hör balettmusik som lät som slutet på ”A day in the life”...
   Mikis satte musik till andras texter, Edgar Allen Poe, Pablo Neruda bland annat.
   21 april 1967. Juntans militärkupp och Mikis gick under jorden och levde i exil i Paris från 13 april 1970.
   Juntans och Diktaturens fall 1974..
   På 80-talet var Mikis musik intensiv. Opera, balett, oratorium, kromatik, rapsodi...
   ”Längre kunde jag inte gå” sammanfattar han sitt liv.


ELVIS PRESLEY: The Searcher Del 2 (Netflix, 1:37, 2021)
A film by Thom Zimny.
   Del 1 av filmen hade vi sett tre veckor innan och även den andra delen av dokumentären om Elvis Presleys liv inleds med 1968-comebacken. Vi får en resumé om Elvis liv fram till 1958.
   Två år i Tyskland 1958-60. När han kom hem till USA var ingenting sig likt. Det var ny musik i luften, inte rock'n'roll längre, och Elvis fick vara med på tv med Frank Sinatra.
   Elvis var ”ung och vuxen” som det hette. Och sjöng i många fall nu helt andra låtar ”Are you lonesome tonight?”, ”Wooden heart” och ”It's now or never” eller ”O Sole Mio” som den hette i original.
   ”Elvis is back” (1960) hette albumet där sånggruppen The Jordanaires sjöng på nästan varje låt. I dokumentären översattes ”soul” med ”inlevelse” och någon pratade om ”äkta”.
   Nu började det bli Big Business runt Elvis. Överste Tom Parker styrde med järnhand. Filmkarriären fortsatte under 60-talet och Elvis började sjunga gospel och religiöst. En hyllning till rötterna, sades det. ”His hand in mine” hette ett album och bandet hade utökats med saxofonisten Boots Randolph.
   Filmer och soundtrackskivor var Elvis karriär på 60-talet. Och när skådespelare tog uppmärksamheten från Elvis var översten missnöjd. Han kontrollerade allt och Elvis fick aldrig bestämma något själv. Han blev en filmstjärna och levde som i en bubbla i Hollywood.
   1966 var Elvis en osäker sökare (The Searcher) och sjöng gospel igen som liknade kitsch, skräp.
   Åter besök i 1968 års demonstrationer, tv-konserten och comebacken. Elvis var extremt nervös och ville ställa in men när han kom upp på scen blev det enkelt och spontant med gitarr i handen. Mötte samtidigt skivproducenten Chips Moman och Elvis började figurera på topplistorna igen.
   Från 1969 blev det Las Vegas och stor succé med oändligt långa engagemang som började ta hårt på Elvis. På 70-talet blev han allt långhårigare och fetare i ansiktet. Sömnpiller för att sova och droger för att bli piggare och orka mer.
   Elvis uppträdde aldrig i Europa så översten, som inte kunde lämna USA, gjorde ett framträdande 1973 på Hawaii som satellitsändes över hela världen: ”Aloha from Hawaii” är en konsert med Elvis Presley som sändes live via satellit den 14 januari 1973.
   ”Burning love” (1972) blev Elvis sista stora hit.
   Frun Priscailla: ”Elvis ville ha allt”. 1973; Skilsmässa. Spelade in ”Separate ways”.
   1975 gjorde Elvis 180 konserter!
   Tom Petty: ”Han gav upp”.
   Elvis spelade in ”Hurt” hemma på Graceland i Jungle room.


EVERT! EVERT! EVERT! (Svt, 2021)
TisdagsAkademien avslutade 2021 genom att se tv-serien om Evert Taubes liv och makalösa musikgärning som skildrades i en dokumentärserie (1-3) av Jane Magnusson.
   Nationalskalden Evert Taube (1890-1976) var en mångsysslare i ordets rätta bemärkelse. Det är Inte så många idag, i alla fall inte bland unga, som vet vem som är avsändaren.
   Trubadur, kompositör, författare, konstnär och rumlare. Han var sjöman och make också.
   Evert Taube formade den svenska självbilden.
   Tv-serien innehöll en mängd nya versioner av Taubes kända låtar, bland annat ”Byssan lull” ”personligt” sjungen av Andreas Kleerup tillsammans med Stefan Sundström.
   Evert bodde med 13 syskon på Vinga i 13 år. På Vinga hade Evert ett eget universum. Vilken uppväxt han hade!
   Flera artister tolkar hans låtar. Frida Hyvönen sjöng ”Sov på min arm”. Bra inspelat live utomhus.
   Evert var också äventyrare och kvinnokarl. ”Jag kan allt” var hans signum. Fantasin flödade.


TOM WAITS: Tales from a cracked jukebox (BBC, 58:20, 2017)
   ”Experimentell popmusik”, förklarar någon i inledningen. Tom Waits: ”Jag föddes väldigt ung”, 1949.
   På tidiga sv/v-bilder halsar han whisky, Wild Turkey.
   ”Gillade inte att läsa i skolan, så jag slutade”. Fascinerades mer av nightlife i LA.
   Lucinda Williams, Terry Gilliam och Ed Harcourt uttalar sig om Tom Waits.
   Tom var influerad av Jack Kerouac. Titellåten till andra albumet ”The heart of Saturday night” är en hyllning till Kerouac, en bra låt.
   Tom gillade ljudet av en saxofon och blev jazzfrälst. Han gillade Sinatra och Cole Porter mer än samtida musik.
   ”Kentucky Avenue” (1978), självbiografisk låt vid pianot, jämför med Bruce Springsteen.
   Producenten Bones Howe uttalar sig flitigt.
   Det berättas om ”sleazy part of LA”, vilket sunkigt boende han hade.
   Enormt hes framför han ”Tom Traubert's blues” vid pianot.
   Sju album på 70-talet utgivna på Asylum. Fick med en låt på en Eagles-skiva.
   ”Tom Waits skrämmer folk med sin röst”.
   Francis Ford Coppola regisserade ”One from the heart” där Waits gjorde en liten roll och skrev filmmusiken.
   Vi får se Tom spela in med en stor orkester i studion där blivande hustrun Kathleen Brennan jobbade och dyker upp för första gången. De skrev låtar ihop för första gången på ”Frank's wild years” (1987)
   ”Hon räddade hans liv”
   ”Raindogs” var första New York-plattan. ”Downtown train” bland annat. Första på Island.
   Skådespelarkarriären växte, Jim Jarmusch regisserade.
   Ingen pratade om ”Jersey girl” 1980...
   Många underliga udda konserter. Fascinerad av jazzmusik och nattklubbar.
   Tom Waits är en en ”complete outsider”.


MARIANNE FAITHFULL: Dreaming my dreams (YouTube, 1:01, 1999)
Marianne Faithfulls liv var väl sammantaget en mardröm?
   ”Doctor please” från aktuella skivan ”Vagabond ways”. Sjunger att hon fick barn som 14-åring men hon var 16. Pappa: John Dunbar, som uttalar sig i filmen.
   Mariannes pappa var MI6-spion!
   Som ung var hon katolik – men inte nu.
   Som 16-åring var hon på Cambridge University och där träffade hon Dunbar. Och Rolling Stones-managern Andrew Oldham som frågade om hon kunde sjunga.
   ”As tears go by” släpptes 26 juni 1964, då var Marianne 17 år. Keith Richards säger att singeln blev 1:a i England, men nådde bara plats 9 som bäst!
   Blev gravid 1966, träffade Mick Jagger och droger kom in i hennes liv.
   Började som skådespelare 1967. Heroin förekom. Spelade i ”Hamlet” 1969. Överdos men övelevde. Förhållandet med Jagger sprack. Hon blev hemlös, ”Unfit mother” som det heter. 23 år och hål i armen.
   Vi fpår några korta tillbakablickar på hennes karriär när den inte var så känd. ”Rich kids” (1971), ”Dreaming my dreams” (1976).
   1979 kom den stora comebacken, ”Broken English”, med hjälp från bland annat Barry Reynolds och Ben Brierly, punkaren och Vibrators, basisten. Juni 1978 gifte hon sig med Brierly, skilde sig i mitten på 80-talet.
   1981 förekom det fortfarande droger. 1985 hjärtstopp efter heroinöverdos. Men hon kom under behandling.
   ”Strange weather” 1987, producerad av Hal Willner. Många covers, Tom Waits bland annat. ”Som om jag skrivit låtarna själv”.
   Marianne röker myckert i dokumentären, även på scen
   Hon fick covid 19 för några år sedan.

När vi skulle diskutera Jefferson Airplane 25 januari 2022 var Janne sjuk. Olle och jag träffas på nytt ställe: Hamnmagasinets restaurang.

FLY JEFFERSON AIRPLANE (YouTube, 2004, 1:20)
Personer som förekommer i dokumentären: Marty Balin, Paul Kantner, manager Bill Thompson, Jorma Kaukonen, Jack Casady, och en vithårig Grace Slick.
   ”Bag of LSD” party 1966.
   Vi får höra låten ”It's no secret”, från tidigt 1966, med första upplagan av Jefferson Airplane med första sångerskan Signe Anderson.
   Så kom Grace, kompis med Janis Joplin. ”Commanding strength” var en beskrivning av henne. ”Intense chemistry” en annan. Sjöng tidigare i Great Society.
   ”Somebody to love”, ”White rabbit” (fantastiskt basintro). Vilka hits. Live var det längre låtar med längre improviserade solon.
   Tre frontpersoner, alla sjöng. Grace, Paul och Marty. Intressant grupp. Jorma Kaukonen, född i USA 1940.
   Monterey 1967, popfestival som först hade jazz som tema.
   Jefferson Airplane spelade på både Woodstock och Altamont.
   Vi får se gruppen spela på Smothers Brothers Show 1967. Grace med svartmålat ansikte. .
   Hela låtar i dokumentären. ”Martha”, för mig okänd, i en video.
   1968. Rooftop-spelning 1968 på hotell i NYC. Polisen kom och avbröt. Arresterade.
   ”House of Pooneil Corner” 1968. Improviserat spejsigt sound, långa solon. För mycket LSD kanske...
   Joey Covington ny trummis 1970
   Rock and roll Hall Of Fame 1996.
   DA Pennebaker var med på ett hörn.


NEIL YOUNG & CRAZY HORSE: A band, A Brotherhood, A Barn (Shakey Pictures, 2022, 1:14:25)
Director: DHLove Lift (Daryl Hannah) Premiär på YouTube 20 januari 2022.
   Jämför ladan med med ladan i Bruce Springsteens ”Western stars” men Neil Young är lite mer råbarkad och naturlig i en dokumentär som är filmad under skivinspelning/repetition. En fin och snyggt gjord film med naturbilder. Solen skiner genom springorna på ladan och bländar ibland.
   Munspelsställ och dragspel ljuder i filmens intro och bandet spelar en låt
   76-årige Neil är till synes evigt ung klädd i en gammal turné-t-shirt. Pigg när han leder inspelningarna. Men Billy Talbot och Ralph Molina ser lite gamla och gubbiga ut. Nils Lofgren börjar också bli äldre.
   Stort mixerbord i en långtradare som står utanför ladan, skivan mixas.
   Nils på piano, Neil på elgitarr ”Good old days” sjunger de.
   Neil Young vid pianot ber om en öl och börjar sjunga ”No fucking cold beer”
   ”Change ain't never gonna”, lätt bluesig låt.
   En indianfigur i hörnet på ladan. Två stora hundar utanför.
   Nils spelar vacker slide. Neil på flygel. ”Canerican”, elgitarrock. Neil på piano, ”Shape of you”
   Teknikern intervjuas men inget namn. Neil var ute och pinkade.
   Nils anländer först till ladan och sätter sig vid pianot och spelar en instrumental mycket vacker låt. ”Beautiful” säger Neil när han kommer in.
   Åska och regn. Följs av en rocklåt, ”Children of the fire” (??). ”Human race” följer.
   Jag får uppfattningen att körandet är pålagt i efterhand.
   En kort animerad film. Happy Birthday Ralph Molina, tårta och sång.
”Tumblin' through the years”. ”Welcome back” 8:28 lång, Nils och Neil spelar så vackert tillsammans.
”Don't forget love”med fint körande.


ROCKPILE: Born fighters (YouTube, 50:30, 1979)
Producer: Chris Pye. Director: Peter Carr.
   Ännu en dokumentär om en skivinspelning medan Nick Lowes ”Labour of lust” och Dave Edmunds ”Repeat when necessary” spelas in. Mycket sevärd och intressant.
   Rockpile finns i min ryggrad, i mitt DNA och i mina gener. Nick och Dave pratar om Eddie Cochran och tiden på 50-talet: ”No rules, no nothing”.
   Det röks flitigt i studion (Eden Studios i London) och i mixerrummet och dricks både öl och vitt vin.
   Både Lowe och Edmunds sitter med akustiska gitarrer och spelar upp några låtar inför skivinspelningen. ”Tre-ackords-rock'n'roll”.
   Förmodligen filmad hösten 1978.
   Nick: ”Vi vet hur man gör, eller hur?”
   Förklarar för trummisen Terry Williams hur han ska spela: ”bang, bang, bang....”
   Billy Bremner får också en förklaring hur han ska spela på ”Born fighter” till Lowes album.
   Nick förklarar inspelningsordning: ”Musiken först och sedan sången”. ”Viktigt med trummorna, högt och rätt!”. Rockpile var tajt och underhållande rockmusik.
   Nick i cowboyhatt håller i inspelningen. Förklarar Phil Spectors sätt att producera, hur han la på lager efter lager men Dave protesterar och förklarar att alla musiker var i studion samtidigt.
   Nick: ”Det ska inte vara för kontrollerat”. ”Ska du eller jag sjunga ”Born fighter?”. Ordentligt driv i drivna Terrys trummor.
   Countryinspirerade ”Endless grey ribbon”, Nicks låt, sjunger Dave men är inte nöjd med tagningen: ”lite för låg för mig”. Dave blir sur på Nick som säger ”Jag vet hur man skriver en låt men inte att sjunga den”. Han river sig i håret och sjunger själv låten till sitt album.
   ”Sweet little Lisa”, den amerikanska coverlåten. Dave spelar sologitarr men det blir inte bra förrän gästande Albert Lee dyker upp. Hans solo knäcker Dave och de andra fullständigt. Dave förklarar ”Albert är en hjälte för mig, redan när han spelade med Chris Farlowe på 60-talet”.
   I studion skymtar både Graham Parker, Phil Lynott, Jake Riviera, Huey Lewis och kopiösa mängder av vinflaskor.
   Nick: ”Text och ord spelar ingen roll det är beatet som är viktigt och med rockers som Billy och Terry blir det så bra”
   Dav var vid tillfället 35 år, Nick var 29.


LOS LOBOS: Documentary 1984, tre delar på ca 10 minuter var (YouTube).
Director: Sylvia Morales.
   Rock'n'roll. Vänsterhänt Cesar Rosas (med bockskägg), gitarr/sång, David Hidalgo, dragspel/sång/steelguitar, Steve Berlin, saxofon.
   Cajun? Eller Zydeco?
   På liten klubb med dansande publik. ”Why do you do it on me” (??). 1988 gjorde dom ett helt album på spanska. Fiol, olika stränginstrument.
   Akadamiledamorten Janne, med erfarenhet av det spanska språket uttalar HiDAlgo och vi andra HidalGO
   Lite galet och vilt på scen och i publik. Hidalgo sjunger på spanska. Solglasögon.
   Skivinspelning. T Bone Burnett jämför Lobos med Byrds. Folkrockgrupp.
   Någon beskrev Los Lobos musik som ”rootsmusic”

Sedan såg och lyssnade vi på en intervju med hela Los Lobos på en scen med publik.
Full Interview 2015 (YouTube, 25:52) Live on Sound Opinions
   Hidalgo förklarade att Lobos spelar soul och r&b och en massa annat. En mix av mexikansk musik och LA-punk. 1980 spelade de med Public Image Ltd. 120 konserter/år.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #80: Magnus Uggla 1977

Postad: 2022-07-25 07:58
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

DET HÄR VAR EN KONSERT MED STOR uppmärksamhet. Magnus Uggla hade precis fått sitt genombrott med albumet "Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt", släppt månaden innan den här konserten, så han stod verkligen i centrum i nöjes-Sverige med sin kaxiga framtoning.
   Hösten 1977 var punkens genombrott i Sverige, bara en månad innan Uggla spelade på Konserthuset i Örebro, kom The Clash till Stora Hotellet i Örebro. Och Uggla influerades av Clash när han skrev låtarna till sitt album.
   På skivan kompades Uggla av studiomusikerna Rolf Alex, trummor, Mike Watson, bas, och Peter Lundblad, gitarr, men på turnén kompades han av sitt eget kompband, Strix (”Uggla” på latin), förstärkta av producenten Anders ”Henkan” Henriksson. Övriga musiker var Staffan Birkenfalk, sång/keyboards, Björn "Nysse" Nyström, gitarr, Dante Holmberg, gitarr, Lars Hermin, bas, och Benna Sörman, trummor.
   Strix blev också uppmärksammade i samband med Magnus Uggla-framgångarna och fick möjlighet att göra egna skivor. Men först bytte de namn till Strix Q innan de skivdebuterade 1978.
   Dagen innan Magnus Uggla kom till Örebro hade jag varit i Göteborg och sett fantastiska Yes på Scandinavium i Göteborg och var nog fortfarande lite omtumlad efter den upplevelsen.


Foto: Stig Nyström

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 15/11 1977.

PUBLIKEN TÄNDE PÅ UGGLA-HETS

MAGNUS UGGLA
Konserthuset, Örebro 13 november 1977


FRÅN EN STORSLAGEN OCH MÄKTIG ROCKSCEN i Göteborg med Yes i lördags (se särskild artikel) flyttades underhållningen i storleksklass på söndagskvällen nedåt till Konserthuset i Örebro där Magnus Uggla med gäng drog in och igång.
   Succén var given. En lämpligare tidpunkt för turné kan knappt väljas. Magnus Uggla säljer mest skivor i hela Sverige just nu och är över huvudtaget i det så kallade ropet.
   Hans provokativa hetsningar gick förstås hem hos den ungdomliga publiken. Det överdrivet tydliga skitsnacket likaså. Hans omedelbara texter lär sig ungdomar utantill, sjunger och skriker med i det tacksamt uppdragna tempot.
   Här har dock Sverige fått en ny idol. Idolen som är en förebild, någon att se upp till (Magnus är dock rätt kortväxt) och ta till sitt hjärta. Hans provocerande framtoning är spännande. Tuff och dumdryg lyste den teatrala skolningen igenom.
   Men de dubbelbottnade texterna river ändå tag i mig. Får mig att lyssna fast det mest är nonsens. Mycket tack vare de med stor omsorg utsmyckade melodierna. Ugglas idéer formas och dresseras på skiva av Anders Henriksson, som nu också höll ihop kompbandet Strix på scen. Normal grupp som förstås har svårt att matcha Ugglas skivmusiker. Men det lät överraskande tätt och proffsigt.
   Uggla på scen hade en enorm genomslagskraft medan han spelade upp hela sitt register. Han är ett teaterbarn som på ett effektivt sätt förmedlade en rad attityder till den ungdomliga publikens stora glädje. De spelade med i Ugglas spel och han trivdes.
   De kittlande melodierna kröp bänkrad för bänkrad genom lokalen som fylldes med en uppenbar Uggla-hets. Och hans makt styrdes genom en sjaskig uppsyn och en i övrigt påtaglig struntinställning.
   Men publiken älskade honom när han spelade biljard med folks känslor. Hans teckenspråk var förstorat och fritt från djupsinniga analyser. En flykt till Ugglas värld där han skisserade sina urtyper med skärpa.
   Stämningen trissades upp och finalen blev stor och mäktig. En tumultartad avslutning där jag trodde taket skulle lyfta sig. Efter en snål dryg timme försvann Magnus Uggla i mörkret och landets nu populäraste artist hade gjort sitt.

/ Håkan

Nisse Hellberg fick jobbet gjort!

Postad: 2022-07-24 10:48
Kategori: Live-recensioner

Foto: Olle Unenge

Foto: Jan-Ola Sjöberg

NISSE HELLBERG
Strömpis, Örebro 23 juli 2022
Konsertlängd: 20:58-22:04 (66 min)
Min plats: Stående ca 8 m från scenen.


DIREKT EFTER LÖRDAGSKVÄLLENS KONSERT, strax efter tio, var det ganska uppenbart att jag hade upplevt en av mina allra bästa Nisse Hellberg-konserter. Tydligt inspirerade musiker, som till och med tjuvstartade konserten två minuter för tidigt, bjöd på nästan explosiv rockmusik och liveljudet var från start och en dryg timme framåt högt men klockrent perfekt.
   Atmosfären och miljön, med en publik placerad i bekväma soffor utspridda på ett stort område, var däremot inte perfekt och rimmade illa med den rock'n'roll-baserade musiken som slungades ut ur högtalarna. Nisse och grabbarna på scen, gitarristen Janne Lindén, ståbasisten Ubbe Heed och trummis Marcus Källström, saknade därmed naturlig närkontakt med sin publik. Men under konsertens gång byggdes det ändå upp en gemensam inspiration. I publikens öron kan konserten nog beskrivas som en rejäl succé.
   Nisse har ju en massiv musikalisk grund att stå på, uppfödd på Stones och Chuck Berry som han är, och det är med märkvärdiga kvalitéer som han skriver och framför sin musik med sina intressanta texter. Kanske mer välformulerad på skiva än i det stökiga liveformatet men hans musik får alltid ett lyft i nuet och när man, som i lördagskväll, kände golvplankorna gunga under fötterna på det som numera heter Villa Strömpis.
   Sedan Wilmer X tillfälligt la ned verksamheten 2005 har Nisses soloproduktion växt i både omfattning och kvalité. Med 15 snabba låtar på en dryg timme lyckades han klämma in material från sju av sina soloalbum och det var inte så uppenbart att han direkt prioriterade den senare repertoaren.
   Från den senaste releasen, den helt aktuella ep:n ”Hemmainspelningar 2022”, fick vi bara Larz-Kristerz-coverlåten ”Små, små ord av guld” men den doftade å andra sidan mer ren och skär rockmusik än dansband.
   I konsertens snabba tempo hann Nisse ändå med några sedvanligt intressanta mellansnack som när han exempelvis avfärdade Lars Winnerbäck och The Ark med ”it ain't rock'n'roll”...
   Tillsammans med sin flyhänta gitarrist Janne Lindén, som också finns med i Wilmer X när de i oktober kommer till Örebro och Frimis, bjöd Nisse på några hisnande soloutflykter. Och ännu en gång blev det tydligt att han som gitarrist har hämtat sina ambitioner i den tidiga rockhistorien.
   Lindén fick för övrigt ett eget solonummer i den instrumentala ”Misirlou”, hämtat från ”Pulp fiction”-soundtracket, där han lät som flera gitarrister samtidigt.
   I höstas såg jag Hellberg och gänget på ett regnigt Mosebacketerrassen där han missade den naturliga finalextralåten ”Kul att ses tack och adjö” då han hade överskridit gränsen för konserttiden.
   Igår, när det också fanns ett sista klockslag (22:00), tog han det säkra före det osäkra och fyrade av låten som sista låt i huvudavdelningen. Och lät, när det visade sig att han kunde dra över med några minuter, ”Nån måste få jobbet gjort” (med ett läckert twistintro) till publikens glädje bli den definitiva finallåten. Som en perfekt avslutning på en underbart stark konsert: Nisse fick jobbet gjort den här kvällen!


Tufft jobb
En doft av läder
Packar som ett proffs
Fanny i full sving
Nu smet katten in till grannen igen
Små, små ord av guld
Håller min dörr på glänt
Små små steg
Leva Ett Vildare Liv
Blues ABC
Misirlou
M/S Colinda
Vilken tur att vädret finns
Kul att ses tack och adjö

Extralåt
Nån måste få jobbet gjort

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #81: Weeping Willows 2014

Postad: 2022-07-22 07:53
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

NÄR JAG UPPLEVDE WEEPING WILLOWS COMEBACK-KONSERT 2014 var det tionde gången jag upplevde det fantastiska bandet live. Magnus Carlson & Co kom ju fram på 90-talet som en ganska udda fågel fast deras musik och arrangemang bottnade i djup musikhistoria. Och kanske är det så att bandets debutskiva, ”Broken promise land” (1997), är deras allra bästa.
   Från den inledande ganska retro-influerade stilen har Weeping Willows tagit sig framåt och blivit ”nutidsorienterade” med ganska moderna klanger men också melodiöst stark.
   På tio år, mellan 1997 och 2007, producerade Weeping Willows fem album för att sedan ta en paus på sju år och i samband med turnén 2014 släppa sjätte albumet ”The time has come”.


Bilder: Carina Österling

Den här recensionen publicerades i en kortare version ursprungligen i Nerikes Allehanda 1/4 2014.

WEEPING WILLOWS BÄSTA TID ÄR NU

WEEPING WILLOWS
Hjalmar Bergman teatern, Örebro
30 mars 2014
Konsertlängd: 18:00-19:24 (84 min)
Min plats: rad 10 plats 311


EFTER SJU ÅRS PAUS ÄR DET NUMERA slimmade Weeping Willows tillbaka, bättre än kanske någonsin. Nya skivan heter "The time has come" och tiden är verkligen mogen för en comeback. På skiva har det alltid ekat mycket nostalgi om det här bandet, som musikaliskt har sina rötter i Roy Orbison och vemodig gråtmild pop, men på scen i söndagskväll var det nu som gällde. Visserligen inleddes konserten med Frank Sinatras introlåt "Willow weep for me" ur högtalarna men det lät sedan otroligt imponerande, tajt och fräscht om den återförenade kvartetten plus gästbasist.
   Den forna sextetten har alltså krympt i omfång lagom till återföreningen med de fyra originalmedlemmarna i centralt viktiga roller. På sidorna var det gitarristerna Niko Röhlcke och Ola Nyström där Röhlcke var den flexible som spelade både akustisk och elektrisk gitarr plus keyboards och steelguitar. I mitten satt motorn i bandet, trummisen Anders Hernestam, och var både kattmjuk och kraftfull när så behövdes och längst fram vid mikrofonen regerade sångaren Magnus Carlson. Tillfällige basisten Anders Kappelin, från Club Killers, blev en oväntat mäktig ryggrad i Weeping Willows 2014-sound.
   Under konserten blev det märkvärdigt uppenbart hur tidlöst gruppens sound och arrangemang är. Scenrepertoaren hade hämtats från gruppens alla fem album, med lite koncentration på den senaste skivan, och allt utformades så fint och naturligt efter samma gemensamma musikaliska mall.
   På vissa spelningar under turnén utökas bandet med en symfoniorkester men det var inget vi saknade i Örebro. Med fem professionella män i bästa form krävdes det inga stora svulstiga arrangemang för att få fram de storslaget vemodiga känslorna, de sanslöst vackra melodierna och det där typiska Weeping Willows-soundet. Och längst fram i motljuset stod en liten man med en stor och välartikulerad röst och sjöng hjärtslitande textrader utan att det blev det minsta patetiskt.
   Sveriges balladtätaste band lyckades också med den svåra konsten att skapa variation och omväxling i en konsert som på några låtar gick från steelgitarrballaden "Blue and alone" till den Morrissey-doftande elektriska rocklåten "Stairs". Och däremellan ännu en vemodig explosion med "While I'm still strong".
   I svarta skjortor och svarta kavajer är nog Weeping Willows också Sveriges elegantaste band. En smakfull stil som också smittade av sig på de flesta arrangemangen. Där några låtar i det nya artilleriet, "(We're in) Different places" och "It takes a strong heart to love" (båda tillhörde kvällens extralåtar), tenderar att bli nya klassiker i Weeping Willows-repertoaren.
   Sedan avslutade bandet med en av sina mest kända ballader, "So it's over", och efter det var konserten naturligtvis över redan efter 84 minuter. Och till tonerna av John Lennons "Love" lämnade vi teatern fullkomligt nöjda.

Låtarna:
The world is far away
Sunny days
Grains of sand
The burden
My peaceful heart
Let the river flow
Blue and alone
While I'm still strong
Stairs
Lovers never say goodbye
Under suspicion
Too late for us
Eternal flames
Broken promise land

Extralåtar:
It takes a strong heart to love
(We're in) different places
So it's over

/ Håkan

Packmopedsturnén har kommit till punkt

Postad: 2022-07-21 15:02
Kategori: Blogg


I den här filmen får vi uppleva ett återbesök i Packmopedsturnéns historia. Under rubriken ”Moppeturné för Totta” skildras turnén 2005 i en nästan en timme lång dokumentärfilm. Totta, en av Packmopedsturnéns stora profiler genom åren, är inte med personligen (han avled en månad innan...) men hans minne svävar högt i den personliga atmosfären runt initiativtagaren Göran Samuelsson och medverkande artister.

ALLTING HAR ETT SLUT, ÄVEN DEN 30-åriga traditionen med Packmopedsturnén som sedan 1992 varit både här och där i den värmländska naturen och nu med bestämdhet sedan igår genomför sin sista runda med de slitna motorernas hjälp.
   Det är kanske inte den totalt starkaste uppsättningen artister som på finalturnén, med underrubriken ”30 år i 30”, sätter sig på mopederna: Stefan Sundström, Irma Schultz och Pärra Eriksson.
   Men med de tio senaste konserterna (2010-2019) i färskt minne vågar jag ändå påstå att årets upplaga av Packmopedsturnén kommer att bli en hejdundrande succé, både musikaliskt, unikt personligt och händelserikt.
   Hela Packmopedsturnéns långa historia är ju svensk betydelsefull musikhistoria. Som började 1992 med Göran Samuelsson helt ensam, fortsatte i ett allt större men ändå akustiskt baserat arrangemang för att under de senaste åren ha fått en närmast professionell prägel. Alltid med ödmjuke Göran Samuelsson som härförare, fast han ständigt vill tona ned sin roll, för en mängd olika artister från en mängd olika håll. Som han med varsam hand styr åt samma musikaliska riktning.
   Den eleganta och mycket underhållande boken ”Packmopedsturnén – ingen rak och enkel resa” (2019) hjälper till att hålla minnet levande om dettaunika arrangemang.
   Jag och min fru Carina (fotografen nedan) ”hoppade på tåget” 2010 men har sedan dess upplevt elva upplagor av Packmopedsturnén och vill nu göra en kortare resumé av den underbara upplevelsen av god musik i en god, positiv atmosfär. Bakom rubrikerna till sammanfattningarna nedan döljer sig länkar till de ursprungliga recensionerna.
   Premiären för vår del var 2010 i Hennickehammar när Plura fortfarande var turnéns stora och tunga namn. Men sedan dess har vi rest runt i Värmland i turnéns spår men allt som oftast hamnat i det gemytliga Västra Ämtervik som också råkar vara Göran Samuelssons hemort vid kanten på Fryken. Avslutningskonserten arrangeras i år, precis som under de två senaste turnéerna, på Göran Samuelssons egna ägor 31 juli på Gamla Landsvägen 21 i V:a Ämtervik, strax bredvid kyrkan.


Hennickehammars Herrgård 28 juli 2010
Vid Hennikehammars herrgård strax utanför Filipstad fick vi första gången kontakt med den redan då legendariska Packmopedsturnén. Jag och Carina bodde på herrgården och kunde till middagen avnjuta första delen av konserten.
   Vi blev direkt ganska hänförda av konceptet där alla artister befinner sig på scen samtidigt och avlöser varandra vid mikrofonen när de inte på något sätt kompar artisten som för tillfället är i centrum. Göran Samuelsson låter av tradition gärna sina gästartister ta rodret och 2010 var det inte överraskande Pluras pondus som vägde tyngst. Men Ola Magnell, Sara Löfgren och den ständigt energiske Dregen ökade stundtals på tempot på scen med både gitarr och sång. Dregen var ju under några Packmopedsår något av parhäst till både Göran och Plura.

Rottneros Park, Sunne 6 augusti 2011
2011 fick Dregen för övrigt sällskap av sin dåvarande fru, Pernilla Andersson, på det årets Packmopedsturné. Vi bodde på hotell i Sunne och tog en lång promenad till det natursköna Rottneros Park som var det årets finalkonsert som traditionsenligt avslutades med fyrverkeri.
   Som vanligt var det Plura och Göran i centrum med Per Persson, från legendariska Perssons Pack, som ytterligare gästartist.
   Plura, som presenterades av Dregen som "Presidenten av Peking", regerade vid mikrofonen när han framförde både covers och egna klassiker som "Kärlekens tunga" och "Fulla för kärlekens skull". Pernilla, som gjorde sin andra Packmopedssväng (2009 var hon också med), gjorde en mycket fin version av Olle Ljungströms "Jag och min far" som duett med Dregen. Per Persson kändes lite mer obekväm i sammanhanget men hans "Tusen dagar härifrån" tillhörde en av kvällens toppar.

Borgvik Hyttruinen 30 juli 2012
I den andlöst vackra miljön i Borgvik med scenen på den gamla hyttruinen belägen bredvid forsen gjorde Packmopedsturnén, som 2012 firade 20-årsjubileum, ett lyckat stopp. Vi bodde i rum i anslutning till Borgviks hotell.
   Ingen på scen kunde axla avhoppande Pluras mantel, varken bokstavligt eller symboliskt, men det var ändå en imponerande artistskara som bjöd på en både underhållande och musikaliskt helgjuten konsert.
   Det var ändå tunga namn som Mats Ronander och Moneybrother som gjorde att jag inte saknade Plura, och Dregen, speciellt mycket. Och underbart sjungande Anna Stadling, med gitarrkompande maken Pekka Hammarstedt bredvid sig, och lättviktige Patrik Isaksson fyllde ut programmet på allra bästa sätt.

Sillegården, Västra Ämtervik 3 augusti 2013
Redan under 2012 års turné meddelade Göran Samuelsson att han skulle ta en paus från det permanenta Packmopedsturnerandet. Men det blev bara ett års uppehåll 2013 innan turnén nystartade igen 2014.
   Men Göran var inte sysslolös den här sommaren ty han och Jack Vreeswijk gjorde en turné runt Värmland, tillsammans med det rutinerade kompbandet, som i mångt om mycket påminde om en vanlig Packmopedsturné.
   Här fick Göran lite större utrymme för sina sånger och berättelser och Jack var också en hängiven historieberättare vars anekdoter i flera fall handlade om pappa Cornelis.
   2013 var alltså vårt första besök i Görans Västra Ämtervik och vi bodde på det enkla men mycket trivsamma och gästvändliga vandrarhemmet V:a Ämterviks Camping & Vandrarhem. Den mycket gedigna och smakfulla frukosten är ett lika vackert minne som konserten.

Kyrkan, Västra Ämtervik 25 juli 2014
Efter ett års paus gjorde Göran Samuelsson och Packmopedsturnén comeback och premiären bjöd på ett lite annorlunda men fortfarande musikaliskt fantastiskt sätt. Med nedtonade arrangemang, något dämpade uttryck och ingen större sprakande elektricitet genomfördes turnépremiären i Västra Ämterviks kyrka. Efter en omåttligt het sommardag var det en ynnest att komma in i kyrkans inledningsvis svala atmosfär men värmen steg i takt med underhållningens kvalitéer.
   Göran hade återigen samlat en läcker artistfyrklöver kring sig som anpassade sig till varandra och tillsammans bjöd på en hisnande blandning musikaliskt godis. Där fanns folkmusikens Sofia Karlsson, rockmusikens Kajsa Grytt, mångsidiga Tina Ahlin och återvändande vistrubaduren Jack Vreeswijk.
   Under vårt återbesök i Västra Ämtervik hyrde vi rum på Sillegårdens boende, men åt fortfarande frukost på ovannämnda vandrarhem.

Pub Cornelis, Grythyttan 5 augusti 2014
Just det här året 2014 gjorde vi två stopp på Packmopedsturnén som den här gången för en kväll lämnade Värmlands län och tog sina mopeder till Grythyttan i Örebro län. Carina och jag tog länstrafikbussen till Grythyttan, tur och retur samma kväll, och där utanför Cornelis pub passade det alldeles utmärkt (med Vreeswijk-sonen i paketet) att dra igång en något modifierad repertoar jämfört med premiären.
   Nu utomhus blev konserten mer rockigt lik en traditionell Packmopedskonsert som ökade på tempot i hela föreställningen och ett sällsynt engagemang på alla händer. Kajsa Grytt hade lagt till ännu en rocklåt, "Allt faller", och Tina Ahlins melodiskt vemodiga "Får jag gömma några drömmar hos dig" tillhörde en av topparna. Liksom Sofia Karlssons återigen underbara tolkning av Ulf Lundells "Nådens år".

Sillegården, Västra Ämtervik 1 augusti 2015
För tredje året i rad återvände vi till vårt kära V Ämtervik för ännu en avslutningskonsert på det årets turné. Ännu en gång var det ett brokigt artistgäng med olika bakgrund, Nisse Hellberg, Ebbot Lundberg, Caroline af Ugglas och Sarah Riedel, som på scen lyckades bli en förvånansvärt homogen enhet.
   2015 lyckades Göran för första gången samla ett komplett kompband med en naturlig koppling till varandra att de som kvartett hör ihop, bandet som spelade på Tottas sista inspelningar i livet. Kompbandet har alltid gjort sitt jobb bra på alla Packmopedsturnéer jag bevistat, när de snyggt har balanserat mellan elegans och fullt ös. Men på något sätt fulländades det göteborgska kompet när basisten Nikke Ström och trummisen Johan Håkansson gjorde entré i turnéhistorien 2015. I bandet fanns sedan 2004 den lysande gitarristen Bengan Blomgren och pianisten Bengt Bygren redan i kompbandet.
   Återigen bodde vi på V:a Ämterviks Camping och Vandrarhem.

Sillegården, Västra Ämtervik 6 augusti 2016
Ännu en avslutningskonsert, ännu ett besök på Sillegården i Västra Ämtervik och ännu en gång boende på "vårt" vandrarhem. En sedvanligt blandad kompott artister bjöd på många musikaliska höjdpunkter och ett brett musikaliskt spektrum. Där tillfälligt återvändande Dregen och den ungdomliga fläkten Love Antell stod för tempot och energin. Elin Ruth sjöng sina egna låtar alldeles underbart vackert medan Roger Pontare som artist var mer grovhuggen och gjorde bland annat en Owe Thörnqvist-cover.
   Göran har vid varje Packmopedturné betonat den fantastiska sammanhållningen mellan alla artister som inte naturligt har så mycket gemensamt men 2016 ville han gå ett steg längre.
   - Musikaliskt har det i alla år fungerat smärtfritt men aldrig så härligt på det personliga planet som i år, ville han poängtera.
   Den kärleken fick Göran tillbaka på scen när Love beskrev initiativtagarens "sociala patos" som gör turnén till ett minne för livet för alla artister. Men Göran ville i vanlig ordning tona ned sin egen betydelse.
   - Det kändes lite jobbigt att höra alla hyllningar på scen. Han kunde väl ha skickat ett mejl istället, tyckte Göran på sitt sedvanligt lågmälda och anspråkslösa sätt.

Hennickehammars Värdshus 2 juli 2017
Förra året var ursprungsplanen ett återbesök i Borgvik men när utomhuskonserten förvandlades till en spelning inomhus missade vi biljett och fick utlösa reservplanen och åka till Hennickehammars Herrgård över kvällen. Vädermässigt en underbar men kanske lite väl kylig och blåsig konsertkväll och på scen var utbudet också ovanligt ojämnt.
   Louise Hoffsten var kvällens mest lysande stjärna där rösten, trots hennes bräckliga fysik, var gudomligt stark i både ballader, blueslåtar och skillingtryck. Även Peter Carlsson gjorde ett underbart intryck med sina långa mellansnack och musikaliska överraskningar.
   Schlagersångerskan Shirley Clamp fick respons i publiken men fick jobba hårt för att framkalla någon form av allsång. Nordman hade det enklare i publikkontakten men hans hesa och rent sargade röst omöjliggjorde en ren musikalisk upplevelse.

Gamla Landsvägen 21, Västra Ämtervik 7 juli 2018
2018 var det premiär för den nya spelplatsen hemma hos turnégeneralen Göran Samuelsson. I sommarens tecken blev det en härlig kväll i sommarens tecken. En något slimmad upplaga av Packmopedsturnén i både turnélängd och gästartister, Anna Stadling och Stefan Sundström.
   Men å andra sidan blev det mer utrymme och mer tid till att presentera artisternas repertoar. En lång föreställning och fler minnesvärda ögonblick när inte så många artister skulle trängas på scen.
   Och det fantastiska kompbandet med gitarristen Bengan Blomgren och basisten Nikke Ström i spetsen visade sig vara på sitt busigaste och mest framträdande humör.
   Anna Stadling, som gjorde sin tredje Packmopedsturné, sjöng vackrare, starkare och mer emotionellt än någonsin denna kväll.
   Den robuste och respektlöse Stefan Sundström, barfota och med ett vildvuxet hårsvall, brölade och grymtade i mikrofonen men gav personlighet och solidarisk vänlighet ett stort och tydligt ansikte.

Gamla Landsvägen 21, V:a Ämtervik, 13 juli 2019
Turnéfinalen utspelade sig ännu en gång i Göran Samuelssons trädgård och det blev en rekordlång (157 min) föreställning med gästartisterna Jenny Silver, Anders Lundin, och Christina Kjellsson. Kvällens konsert hade även ett ”förband” när Ola Stinnerbom gick upp på scenen och jojkade till ett hårt taktfast technokomp som fick oss att spärra upp både öron och ögon.
   En överraskning utöver det vanliga innan de mer konventionella artisterna gjorde entré. På pappret kanske inte den uppenbart stjärnglittrande samlingen namn men på scen bjöd de rikligt på sig själva och hjälpte varandra till många musikaliska höjder.
   Det sedvanligt eminenta kompbandet Bengan Blomgren, Nikke Ström, Dan Magnusson och Bengt Bygren förstärktes det här året av fiolspelaren Magnus Stinnerbom.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #82: Mohlavyr 2015

Postad: 2022-07-18 07:58
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

ULRIKA MOHLIN, ALIAS MOHLAVYR, KOMMER från Örebro och har både musikaliska och konstnärliga ambitioner. Uppmärksammad för sina eftertänksamma texter och personliga låtar. Med allvar och lekfullhet rör sig Mohlavyrs musik från singer/songwriter till avantpop, eller kalla det musikaliska noveller. 
   "Jag har skrivit dagbok sedan jag var åtta år. När jag senare började skriva låtar har musiken varit mina förlängda känslor och mitt sätt att dela med mig av det innersta. Det är en strävan att våga vara så personlig och privat som möjligt. Om jag genom mina berättelser och musik kan få någon att känna sig mindre ensam då betyder det allt för mig."
   Mohlavyr har varit artist i över 15 år och tilldelades Jeremiasstipendium 2021 för sitt personliga låtskrivande och textfokus. Hon har släppt tre studioalbum och ett livealbum, gjort flertal konstutställningar, en musikteaterföreställning samt olika spokenword-, musik- och dansperformances. 2015 tilldelades Mohlavyr Millencolin Music Prize för sin kreativitet, drivkraft och framgång med album Krympta drömmar.
   Mohlavyr skivdebuterade 2015 med albumet ”Fish in trees”, fortsatte 2015 med "Krympta drömmar" som alltså var det aktuella albumet när jag upplevde konserten.


Foto: Miguel Colinet

EN INNERLIG KONSERTUPPLEVELSE

MOHLAVYR
East West Sushi, Örebro 25 september 2015
Konsertlängd: 22:00-23:29 (89 min)
Min plats: Stående i baren ca 5 meter från scenen.


JAG MISSADE VISSERLIGEN MR ROBOT på tv i fredagskväll men fick i gengäld en livs levande och mycket personlig poptjej som en mäktig kompensation. I en konsert som först och främst presenterade Mohlavyrs helt nya album "Krympta drömmar" men också några både nya och gamla låtar.
   Ulrika Mohlin ledde sitt lilla men väldigt okonventionella band på dragspel, piano och akustisk gitarr. Tillsammans med en cello (Klara Leanderson Andréas), en vibrafon (Emelie Sjöström) och vid några sporadiska tillfällen en elgitarr (Gabriel Rådström) såg det smakfullt, mycket intressant och hoppingivande ut på scen redan innan tjejerna äntrade East Wests lilla scen.
   Ulrikas sånger har ju i grunden sprudlande karaktärer och pendlar mellan lekfulla och känsliga lägen och live, med många personliga och förklarande mellansnack (som bland annat tog udden av min slarviga slutsats att "Nico" handlade om en sångerska), blev det många gånger än mer personligt och levande. Med en närhet som flera gånger under konsertens nästan 90 minuter gränsade till intim och emotionell.
   Ännu en gång blev jag påmind om att Ulrikas popsånger har drag av musikteater där orden staplas på varandra och blir ett vattenfall av poesi. Och musiken och arrangemangen, som av naturliga och praktiska skäl blev lite förenklade på scen, kom att bli än mer viktiga detaljer i ambitionen att föra fram budskap eller helt enkelt bara underhålla.
   Ryggraden i repertoaren var som sagt den nya skivan medan Ulrika skiftade mellan instrumenten och gjorde variationen till något positivt och händelserikt. Och i den där flexibla helheten framstod Ulrika ofta som en svensk motsvarighet till Kate Bush med betoning på just svensk.
   Tjejernas samspel på scen var bedövande skickligt och samstämmigt och det blev en skön kontrast i allt det vackra när Gabriel Rådströms elgitarr spräckte upp den eleganta ytan med ett på samma gång vackert och skramligt sound.
   Från titellåten på senaste albumet till kvällens andra version av "Ensam och jag", som spontant framfördes av Ulrika som final och extralåt just ensam på scen, var konserten i fredagskväll en övervägande innerlig upplevelse. Jag saknade egentligen bara en låt, den nya skivans bästa låt "Promenaden", men fick en ny favorit i den lite äldre låten "My walk" som framkallade både allsång i publiken och en positiv rysning i min ryggrad.

Krympta drömmar
Ensam och jag
Ogräs
Ingen typisk militär
Ibland
Nico
No idea
Cajas sång/On the edge
My walk
Huset
Älgen och myran
Kära kropp
I like humans

Extralåt:
Ensam och jag (solo)

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #83: Magnus Lindberg 2004

Postad: 2022-07-15 07:59
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

MAGNUS LINDBERGS NAMN KOMMER FIGURERA ett antal gånger på min 100-lista med största konsertupplevelser i Örebro som tema. Det var inte så många gånger som Magnus uppträdde i Örebro tillsammans med band men 24 april 2004 var han väldigt aktuell med albumet ”På bergets topp”, fyra år efter hans senaste skiva, ”Tur och retur”.
   På den aktuella skivan kompades Magnus av samma unga musiker som sedan följde med honom på turné: Fredrik Björk, gitarr/steelguitar, Niclas Timnborg, keyboards, Samuel Laxberg, bas, och Tomas Broman, trummor.
   Albumet släpptes dagen innan Örebrokonserten och i samband med release intervjuade jag Magnus på telefon. Samtidigt fick jag i uppdrag att skriva om så kallad gubbrock i allmänhet, räknade bland annat upp Springsteen, Lundell, Young med flera, och Magnus Lindberg i synnerhet.
   På lördageftermiddagen innan konsert i Örebro spelade Magnus några låtar i skivbutiken Najz Prajz på Drottninggatan.



Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 26/4 2004.

SVÄNGDE BÅDE HÅRT, TUFFT OCH VOLYMSTARKT

MAGNUS LINDBERG
Sombrero, Örebro 24 april 2004


EN BOTTENLÖS PASSION, EN STOR DOS ödmjukhet och en, i rockbranschen så sällsynt, ren och skär naturlighet. Det var huvudingredienserna, kanske inte i just den exakta ordningen, på premiären för Magnus Lindbergs stora comeback till konsertscenerna.
   Det var en sammanbiten och spelsugen Magnus och ett hungrigt band som äntrade Sombreros scen i lördagskväll. Och bjöd på en nära nog makalös konsert med en artist som i både kvalité och kvantitet saknar motsvarighet både i Sverige och den stora världen.
   Med stor hjälp av en hängiven och mycket kunnig publik, som gjorde Magnus nästan mållös av tacksamhet, så stegrade sig konserten känslomässigt till rent ypperliga höjder dit få konsertupplevelser mycket sällan når.
   När två effektiva timmar på scen var slut efter en cover på Tom Pettys ”Swingin’”, som för övrigt distanserade originalet med hästlängder, så var kraven för en fantastisk konsert vid det laget med marginal fullt uppnådda.
   Den anspråkslöst ödmjuka nivån satte Magnus direkt när han kom upp på scenen och sa:
   - Vi ska bara spela, bry er inte om oss.
   Sedan exploderade både han och bandet ut i fantastiska versioner av ”I en hand”, med det fantastiska trumintrot, och ”Sanningen”. I något som lite klichéartat skulle kunna kallas pardonlös rock svängde det både hårt, tufft och volymstarkt.
   Så långt hade de små känslorna i Magnus personliga poesi lite svårt att göra sig gällande och när tredje låtens ”Blind leder en blind” inleddes maffigt och funkigt fick jag en tveksam känsla i magtrakten. Men den var tack och lov mycket tillfällig.
   För med alla dessa nävar i luften, den klockrena allsången i snart sagt varje låt (inklusive flera av den nya skivans starka låtar), den oerhörda glädjen i Magnus Lindbergs ansikte och ett band som sakta men säkert jobbade sig upp var det inte svårt att älska det som utspelade sig på scen. Och bandet blev både effektivt emotionella, som i avslutningen på ”På bergets topp”, och rockigt kompromisslösa, som i nästan punkigt adrenalinstinna "Röda läppar".
   Det finns säkert detaljer att putsa på i sound och arrangemang och enskilda låtar som kan bytas ut men när huvudpersonen själv är en oslipad diamant så är nog jakten på den optimala konserten med Magnus Lindberg tämligen omotiverad. I alla fall direkt efter en så här pass magisk upplevelse.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #84: John Holm 2017

Postad: 2022-07-11 07:55
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

INGEN SVENSK ARTIST HAR HAFT EN SÅ sporadisk och oregelbunden karriär som John Holm. På skiva fick han sitt genombrott med debutalbumet ”Sordin” (1972), en fantastisk platta som inte går att uppskatta nog och fortfarande idag låter så aktuell och helt tidlös. Den följdes snabbt upp av albumen ”Lagt kort ligger” (1974) och ”Veckans affärer” (1976) där han försökte upprepa genialiteten men i mina öron lyckades han bara till hälften, där blandas genuina pärlor med ren utfyllnad.
   Myten om John Holm att han aldrig turnerade på 70-talet stämmer inte när jag gräver mig ned i hans historia. Efter ”Veckan affärer” gavs han sig ut på en väl tilltagen turné som resulterade i spelningar under december 1974, januari, februari, mars och april 1975 men det var ofta på mindre ställen i mindre städer. Förutom när han och hans band spelade förband till Deep Purple på Scandinavium i Göteborg i mars 1975. Kanske var det den hemska upplevelsen som gjorde att han var skeptisk till att turnera.
   Efter tredje albumet, ”Veckans affärer”, lämnade Holm offentkligheten och vi trodde nog då att han skulle försvinna för gott som artist. Märkligt nog planerades det för turné redan 1979 tillsammans med ett band som var en blandning av Nature-musiker och Holms parhästar Thommie Fransson och Arne Arvidsson. Dock sjabblade bokaren och lyckades bara sätta två spelningar och tystnaden kring Holm blev sedan total i många år.
   När det var som mest tyst, tolv år efter senaste skivan (1988), släpptes comebackskivan ”Verklighetens afton” som jag nog spontant överskattade när den kom fast den innehåller tidstypiska 80-talselement som slamriga trummor, otäcka ekoeffekter och lager av syntar.
   Skivan fick stor uppmärksamhet men Holm hoppade av allt och drog till USA där han fram till 1999 jobbade med att koppla in stereoanläggningar hos vanliga människor.
   I samband med återkomsten till Sverige släpper Holm ett coveralbum med den motsägelsefulla titeln ”Vägen till Californien”, ännu ett ojämnt projekt från artisten som ändå bör kallas ikon. En tålamodskrävande blandning av Ry Cooxder-, Gunnar Wiklund- och diverse countrylåtar på svenska.
   Och sedan 1999 har vi inte hört några nyproducerade skivor från John Holm. Men efter flera helt tysta år gjorde han 2015 mycket oväntat och nästan sensationellt comeback som scenartist. Från 2016 har John Holm genomfört upprepade turnéer och konserten 2017 på East West Sushi i Örebro är värd att uppmärksammas som ett ljuvligt och starkt minne.

Foto: Olle Unenge


TIDEN STOD FÖR ETT ÖGONBLICK STILL

JOHN HOLM
East West Sushi, Örebro 9 november 2017
Konsertlängd: 20:38-22:00
Min plats: Stående nära baren ca 9 m från scenen.


PÅ ETT FULLPACKAT EAST WEST FICK PUBLIKEN på torsdagskvällen uppleva vad de allra flesta helt enkelt hade förväntat sig: Den legendariske John Holm bjöd på många av sina allra bästa låtar under en konsert som var full av koncentrerade ögonblick och musikaliska höjdpunkter. Holm klagade själv på sin lite kraxiga stämma, "jag tror min röst har fått whiplash" som han uttryckte det, men det var inget som på något sätt påverkade det genomgående uttrycksfulla materialet eller konserten i övrigt.
   Det är klart att den 69-årige Holms låtar och framförande inte direkt byggde på kraftfulla röstresurser men det har ju på något sätt följt honom sedan den dag han debuterade på 70-talet. Där den nervdallrande stämman i en i övrigt bräcklig framtoning gick hand i hand med hans DNA.
   Konsertkvällen inleddes anspråkslöst och lågmält med sonen Alex Holm ensam på scen i två engelskspråkiga sånger, bland annat Hank Williams "Lost highway", till komp på akustisk gitarr och munspel. Moget och vuxet framförande som redan i detta lilla format skvallrade om något stort i vardande.
   Innan John Holm med musiker äntrade scenen och direkt fick myten om hans noggrannhet vad gäller ljud en bekräftelse när han, efter en inledande longör, förklarade att det är mycket med det tekniska. Likaså kom mellansnacken mer att handla om kommunikation med ljudmixaren Filip, som fick höja och sänka volymen på hans gitarr, och mindre med några smarta och välplanerade anekdoter. Och det nämner jag med respekt och utan kritisk underton ty vi i publiken fick därigenom en konsert med hög ljudkvalité och som sagt en mycket koncentrerad artist.
   Gruppen musiker bakom och bredvid Holm utökades nyligen med cajón-spelaren Yaimi Karell Llay från Kuba som uppenbart inte ville synas (se bilder ovan) på East Wests scen men lät det peruanska slagverkinstrumentet tala tydligt på några låtar. Tillsammans med sonens munspel och gitarristen Jesper Wihlborg påverkade hennes närvaro arrangemangen stundtals, "Långt bort härifrån" och "Ingen ingen", åt det något mer rockiga hållet. Men ännu oftare framkallade Holm med musiker ett ödmjukt sväng som ackompanjerade den helt igenom underbart välvalda repertoaren perfekt.
   Kvällen igenom dekorerade Wihlborg snyggt och snillrikt på sin elektriska gitarr. Han gjorde allt som stod i hans makt för att reproducera originalkänslan på de gamla "Sordin"-låtarna utan att direkt kopiera soundet som Kenny Håkansson och Rolf Wikström en gång i tiden uppfann på den skivan.
   Till min stora glädje var det just låtarna från det exklusiva debutalbumet "Sordin" som spelade huvudrollen i torsdagskvällens konsert. Sju av den skivans nio låtar blev en fantastisk ryggrad där det var svårt att utse den definitiva höjdpunkten. Men under det magiska framförandet av "Sommaräng", när rösten blödde och Holms akustiska gitarr gnistrade oerhört vackert, fick jag den numera sällsynta konsertkänslan att tiden för ett ögonblick stod still.
   Men det fanns givetvis ytterligare höjdpunkter utanför det geniala "Sordin"-materialet. Exempelvis "Hon Säger - Le Mot Mej" och "Maria många mil och år från här" som den här kvällen också tangerade nivån som kvällens bästa ögonblick.
   Det kan ha varit årets bästa konsert, som en vän till mig uttryckte sig efter konserten. Så sant.


Min skuld till dig
Om den blå himlen
Hård värld
Den öde stranden
Långt bort härifrån
Hon Säger - Le Mot Mej
Får man leva för det
Ingen ingen
Din bäste vän
Maria många mil och år från här
Vid ett fönsterbord mot parken

Extra:
Ett enskilt rum på Sabbatsberg
Sommaräng

Extra extra:
Mona Mona

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #85: The Pogues 1985

Postad: 2022-07-08 07:50
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

ENGELSK/IRLÄNDSKA THE POGUES, på lilla Rockmagasinet i Örebro i maj 1985, var en konsert som jag bevistade men inte skrev en regelrätt recension om. Därför ingen resa tillbaka till en autentisk recension idag men jag minns fredagskvällen ganska bra ändå.
   I mitten på 80-talet fick engelsk folkmusik ett pånyttfött intresse bland den yngre publiken i England. The Pogues, som från början hette Pogue Mahone ("kiss my ass" på gaeliska...) var det ledande namnet i den genren men The Men They Couldn't Hang och Boothill Foot-Tappers var två andra som i uppmärksamhet kom strax efter. Och alla hade skivdebuterat 1984.
   Pogues och The Men They... var nära släkt till varandra. När jag var i London i januari 1985 blev en spelning med The Men They Couldn't Hang på Dublin Castle i Camden intressant och visade sig ha en unik Pogues-koppling. Bandets första singel ”The Green fields of France” hade släppts på Elvis Costellos skivetikett IMP och Costello stod i detta ögonblick på tröskeln till att producera Pogues nästa skiva.
   Det var Pogues som öppnade dörren till den raffinerade mixen av rock, punk och folkmusik. De blev störst, knappast vackrast men omåttligt intressanta mitt i ett 80-tal som höll på att sprängas av all syntmusik, pompösa arrangemang och sjukligt ekodränkta trummor.
   Shane MacGowan & Co hade gjort några lågprofilerade singlar under 1984, men det var faktiskt The Men They Couldn’t Hang som jag såg live först. Det inträffade alltså i London för drygt 37 år sedan. I något som närmast måste beskrivas som en överdos såg jag det spännande bandet tre gånger på en vecka.
   På klassiskt engelskt vis stod bandet i puben Dublin Castle innan de tog sig in i den bakre konsertlokalen och upp på scen och levererade en omåttligt uppfriskande svängig rock/folkmusik med mängder av allsångsbenägen musik. De gjorde mycket eget material men det var singellåten ”The Green fields of France” (då Philip Chevron, som producerat den singeln, kom upp och sjöng), ”Rawhide” och ”Whiskey in the jar” jag minns allra bäst idag.
   Mitt snabba samtal med Chevron strax efter konserten inleddes i ett moln av missförstånd då jag hade förväxlat honom med en annan Philip (Odgers, även kallad Swill) i bandet. Chevron hade även gjort en egen singel på Costellos bolag och berättade för mig att han snart skulle återuppta samarbetet med Costello.
   Chevrons framtida Pogues-samarbete var förmodligen redan bestämt när jag pratade med honom för strax efter gick han in i studion med bandet och spelade in den fantastiska singeln ”A pair of brown eyes” och sedan albumet ”Rum, sodomy & the lash”. Och lagom till bandets turné, som följde upp singeln, skulle han tillfälligt ersätta Pogues-medlemmen Jem Finer på banjo som han tidigare aldrig spelat...
   Våren 1985 var Pogues ute på sin första utlandsturné som inleddes i Tyskland, som efter en lång båtresa (där Chevron blev sjuk) fortsatte till Finland innan bandet lite bleka om nosen nådde Sverige. Först Stockholm och Göteborg innan de kom till Örebro och genomförde en konsert utan skandaler.
   Elvis Costello, som hade ett intresse i bandet i allmänhet som producent men också i synnerhet eftersom hans dåvarande flickvän Cait O'Riordan spelade bas i Pogues, följde med på turnén för att bistå ljudmixaren. Han sprang runt i sin stråhatt på det spartanskt trånga Rockmagasinet medan bandet pliktskyldigt drog igenom en rad av sina låtar. Hämtade från både tidigare skivor och exklusiva smakprov från det nya albumet som inte skulle släppas förrän i augusti samma år.
   Jem Finer, som var hemma hos din gravida fru i England, ersattes alltså av Philip Chevron som sedan blev kvar i bandet när Finer återkom. Då som gitarrist ty Shane MacGowan ville koncentrera sig på att sjunga utan att spela gitarr.
    Övriga bandet var Spider Stacy, sång/tin whistle, Andrew Ranken, trummor/percussion/munspel/sång, och James Fearnley, dragspel/mandolin/piano/gitarr.




THE POGUES
Rockmagasinet, Örebro 10 maj 1985


Repeal Of The Licensing Laws
Boys From The County Hell
Whiskey You're The Devil
Transmetropolitan
A Pair Of Brown Eyes
Dark Streets Of London
Streams Of Whiskey
Sally MacLennane
Navigator
Dingle Regatta
Poor Paddy
Waxie's Dargle
Muirshin Durkin

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #86: Bob Woodruff 2012

Postad: 2022-07-04 07:52
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

KONSERTEN MED AMERIKANEN BOB WOODRUFF, i november 2012, var egentligen bara en del av konsertkvällen på East West Sushi som just den här kvällen hade premiär för sin konsertverksamhet som sedan under fem år kom att tillhöra Örebros mest frekventerade konsertscen. Själv kom jag från ett annat konsertarrangemang och recensentuppdrag med Nikola så jag var kanske lite splittrad men uppfattade ändå storheten i Woodruffs framträdande.
   Bob Woodruff hade en ganska uppmärksammad karriär på 90-talet i gränstrakterna mellan country, r&b och rock. Det resulterade i två studioskivor, "Dreams & Saturday nights" (1994) och "Desire road" (1997), men slutade också i mängder av personliga problem. Och ett inspelat men outgivet album, "The lost Kerosene tapes, 1999", som kom ut tretton år senare.
   I samband med den skivans utgivning, som var ett svenskt (Jerker Emanuelson) initiativ, fick Woodruff möjlighet att åka på turné i Sverige tillsammans med Austin-bandet Shurman. På de konserterna hamnade han i skuggan av det samspelta bandet, som jag konstaterade här, men Sverigebesöket gav värdefulla kontakter. Han stannade helt enkelt kvar i Örebro, bodde hemma hos arrangören Anders Damberg som sammanförde honom med tre lokala musiker som just då höll på att spela in en annan skiva. (Mathias Liljas med spänning emotsedda soloalbum ”Mathias Lilja” som släpptes våren 2014).
   Woodruff fick ta över mycket av den bokade studiotiden och fick samtidigt ett genuint kompband med Mathias Lilja, gitarr och sång, Clas Olofsson, diverse stränginstrument, och Fredrik Landh, trummor, bas och sång, på köpet.
   I samband med albuminspelningarna uppträdde Woodruff med det här bandet på East West Sushi i Örebro.. Att det fungerade bra på scen kunde vi konstatera då men på albumet ”The year we tried to kill the pain”, som släpptes hösten 2013 blev det än mer perfekt. Klassisk amerikansk popmusik med klingande 12-strängade gitarrer, effektiva slidegitarrer och en ljuvlig steelgitarr (allt spelat av Clas Olofsson) som huvudingrediens.
   Bob Woodruff sjunger som Tom Petty, med en hes och vass stämma, och när materialet ibland lutar åt countryrock är det omöjligt att inte tänka på Roger McGuinn. Woodruff hittade alltså sitt eget Heartbreakers i Örebro och den musikaliska nivån var mycket hög.



Bilder: Anders Erkman

Recensionen publicerades ursprungligen på Håkans Pop 26/11 2012.

BOB WOODRUFF
East West, Örebro 24 november 2012


EFTER KONSERTEN MED NIKOLA (på ett helt annat ställe) var det inte slut på konsertkvällen i lördags. Arrangören Anders Damberg har sniffat upp en ny spännande livescen i Örebro och nu var det premiär för en rad levande lördagar på East West. Idén med konserter på sushiresturangen uppstod i samband med Live at Heart-festivalen i september när det första gången arrangerades konserter där. Positivt gensvar från både publik och restaurangägare får nu alltså en intressant fortsättning.
   Premiärartist blev amerikanen Bob Woodruff som efter turnén med Shurman (läs recension av Örebrokonserten här) trivdes så bra med Sverige och Örebro att han blev kvar och nu är inneboende hos just Damberg. Som i sin tur har sammanfört Woodruff med Örebros mästare på americana, Mathias Lilja, och hans band i en inspelningsstudio som kan resultera i något riktigt spännande.
   Nu är det här ingen konventionell recension av lördagens konsert men det fungerade mycket bra med både lokal, publik och framförallt artisterna på scen. Lilja inledde scenaktiviteterna med ett set som fick en överraskande avslutning genom gästartisten Nikola som där fick återförenas med sin gamle vapendragare Henrik Wind, som för övrigt hade gjort sitt överraskande gästbesök på Nikolas konsert några timmar innan.
   Wind spelade bas i Liljas band och det kan tyckas vara lite slöseri med talang men det här bandet har kunnande på alla platser. Clas Olofssons steelguitar smekte fram de allra ljuvligaste tonerna och Fredrik Landh, i normala fall basist, satt bakom trummorna och höll taktfast och kattmjukt i de ofta lågmält tajta rytmerna.
   Lilja inledde alltså med övervägande originalmaterial, som just nu håller på att spelas in i skivstudion, och någon Townes Van Zandt-låt. Jag hade som sagt ingen järnkoll på varken tid eller repertoar den här kvällen. Men trivdes ypperligt bland pratsamma kamrater, trevliga vänner och åtskilliga musiker i publiken.
   Sedan kom Nikola in på scen och framförde "Min hemstad" och Bob Dylan-låten "The man in me" från "New Morning". Här fick han den musikaliska uppbackningen som han och i viss mån även vi saknade på hans egen konsert några timmar innan.
   Efter en paus kom Bob Woodruff upp på scen och kompades först bara av Olofssons smekande steel och hans låtar fick en så mycket mer passande omgivning jämfört med Shurman-samarbetet för några veckor sedan. Det blev ett mjukare sound och sångmässigt en mer framträdande utstrålning. Medan vi publiken inofficiellt tävlade om att jämföra hans röst med Tom Petty, Neil Diamond, John Hiatt eller, naturligtvis, Bob Dylan.

/ Håkan

Juni 2022 på Håkans Pop

Postad: 2022-07-02 11:15
Kategori: Blogg

Foto: Carina ÖsterlingEn konsert med Anders F Rönnblom och hans band 2014 finns med på min personliga lista över Örebros genom tiderna bästa konserter.

HÅKANS POP TAR ALDRIG TIME OUT men går under sommarmånaderna, halva maj, juni, juli och halva augusti, ner i intensitet som resulterar i färre och mer utspridda artiklar. Sommarens huvudlinje är min serie på de 100 bästa konserterna jag har upplevt i Örebro under de senaste fem decennierna. Juni bjöd också på några helt aktuella konsertrecensioner.
   Redan i maj inledde jag nästa säsongs stora följetong: Örebro Live 100, där jag har rangordnat de 100 bästa konserterna. Under juni avslöjade jag placerlingarna #88 till #95 med artisterna Di Leva, Anders F Rönnblom, Olle Unenge & Richard Lindgren, Martin Håkan, Heads Hands & Feet, Magnus Lindberg, Imperiet och Varmare Än Körv.
   I början på månaden fick jag en släng av nostalgisjukan och kunde i backspegeln skåda Raj Montana Bands saga och minnen av Tomas Ledins konserter i Örebro.
   Månadens konsertupplevelser blev för min del en rad gratisevenemang med The Winchester Widowmakers, Meadows, det amerikanska paret Dylan Earl och Willie Carlisle (bild till höger) och när en vän bjöd på biljetten till Albin Lee Meldau. Gratis är ibland ganska gott.
   Den traditionella återblicken på TisdagsAkademiens möten fick i juni sin sjunde sammanfattning.

INTENSITETEN MED NYA SKIV-RELEASER bromsade in lite under juni men det var inte så svårt att utse månadens bästa album, se längst ned i texten.
   Det är inte så ofta jag skriver hela skivrecensioner på Håkans Pop men när Elvis Costello fick lust att berätta om sitt allra första band RUSTY och bjuda på sex låtar från det bandets repertoar kunde jag inte motstå frestelsen att recensera skivan ”The resurrection of rust”. Inget stort mästerverk men ändå en anmärkningsvärt bra Costello-platta.
   Förra årets DAMIEN JURADO-platta hamnade tveklöst på min årsbästalista. Hans nya ”Reggae film star” är däremot ojämn och splittrad med många korta låtar, runt två minuter och under där han inte hinner utveckla sina positiva sidor, där hans singer/songwriter-status devalveras.
   Den amerikansks sångerskan MARY GAUTHIER har gjort flera starka album, ”Drag queens in limousines” (2001) är en, men hennes namn har en förmåga att ständigt försvinna ur mitt medvetande. På nya ”Dark enough to see the stars” sjunger hon sedvanligt härligt med sin hesa stämma som är mer smakfull än exempelvis Lucina Williams. Hon beskrivs som countryartist, albumet är inspelat i Nashville, men är mycket personligare och mindre traditionell än många andra.
   35-åriga amerikanska sångerskan ANGEL OLSEN är för mig ett okänt namn men har gjort skivor sedan 2010. Precis som Gauthier gränsar hennes singer/songwriter-pop till country tack vare den ofta närvarande steelgitarren i arrangemangen. I brist på en bättre beskrivning av soundet vill jag jämföra Angels sound med ett lite poppigare First Aid Kit.
   DRIVE-BY TRUCKERS har haft svårt att upprepa den höga kvalitén som gjorde att ”Brighter than creation’s dark” hamnade på min årsbästalista 2008. Är numera ett ganska medelmåttigt amerikansk rockband och nya albumet med den pretentiösa titeln ”Welcome 2 Club XIII” får mig inte på andra tankar. Ofta lite för tung anonym rock för mina öron.
   Även WINHILL/LOSEHILL, som hämtat sitt namn från två kullar som omger den lilla byn Hope Village i England, är ett nytt gruppnamn för mig fast de har gjort två album tidigare. På sitt nya tredje album ”The grief” överraskar dock det sex medlemmar starka bandet från Umeå med sin personliga form av pop, arrangerad på ett omsorgsfullt och annorlunda sätt. Sångaren Jonas Svennem har en röst som står ut och jag vill närmast jämföra honom med Jon Anderson från gamla Yes, lätt ansträngd men också tilldragande. Tillsammans med arrangemang där stråkar, dragspel, blås och fiol blir det mycket angenäm popmusik. Med en kvalité som på 12 låtar står distansen ut.
MÅNADENS BÄSTA ALBUM: Malmöbandet TRUE LIES satte avtryck med sitt förra album, det drygt tre år gamla ”Hoarse”, där skivans toppar var fyllda av både energi och attack och melodiösa rocklåtar. Nu återvänder bandet, med sångaren Per Olin i spetsen, med ett album, ”New world blues”, som faktiskt håller den exklusiva kvalitén rakt igenom.
   Bandet har sedan förra gången utökat med sångerskan Cicci Landén och en organist som perfekt har utökat arrangemangen på trummor, bas och två gitarrer att man får söka jämförelser i sound på andra sidan Atlanten. I det här bandet finns en oerhörd energi, Olin kanske inte är i nivå med David Johansen men inte långt efter och melodierna, ofta skrivna av gitarristen Anders Ragnarsson, är allt som oftast verkligen slagkraftiga.
   Ragnarsson och Lasse Paulström, som också har skrivit några låtar, dekorerar arrangemangen med ypperligt snygga gitarrsolon som är naturligt effektiva i det övriga soundet. ”New world blues” kanske inte innehåller den definitiva höjdpunkten, som ”The strain” var på förra skivan, men jämnheten och underhållningsvärdet imponerar stort.

/ Håkan

ÖREBRO LIVE #87: Eldkvarn 2007

Postad: 2022-07-01 07:57
Kategori: ÖREBRO LIVE 100

NÄR JAG SKA FÖRSÖKA SAMMANFATTA mina bästa konsertupplevelser med Eldkvarn blir det kring konserterna på den senare delen av 00-talet som jag ofelbart hamnar hos. Efter det både musikaliskt och kommersiellt framgångsrika albumet "Atlantis" (2007) lyfte Eldkvarn som både ett liveband och skivartister.
   Det uppföljande albumet, ”Svart blogg” (2007), ännu en fin Jari Haapalainen-produktion, cementerade bandets bästa form och Plura hade kvar sitt vassa låtskrivande och på den kommande turnén presenterades ett stort antal nya låtar.
   Eldkvarns turné på hösten 2007 resulterade i ett livealbum, ”Svart gig”, vilket förklarar att Eldkvarn under de här åren hade sina höjdpunkter som liveband.
   Ordinarie medlemmar i Eldkvarn den här kvällen var Plura Jonsson, sång/gitarr, Werner Modiggård, trummor/kör, Claes Von Heijne, keyboards, Tony Thorén, bas/kör, och Carla Jonsson, gitarr/sång.




Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 6/5 2007.

SÅ HÄPNADSVÄCKANDE FLEXIBLA NÄR DET GÄLLER REPERTOAREN

ELDKVARN
Backstage/Musikscen Örebro 4/5 2007


När ett band, som Eldkvarn i fredagskväll, ”bara” motsvarar alla högt ställda förväntningar så uppfattar jag det spontant som inte så spännande. Konserten underströk bara påståendet att Eldkvarn just nu är både hetare och bättre än någonsin.
   Känslorna var relativt lugna under konserten. Jag var förvisso upprymd i tanken men inte lika magiskt fångad som vid senaste konserten på samma scen för drygt fyra månader sedan.
   Långtifrån tvivlande och långtifrån missnöjd men det spontana lyckoruset ville inte infinna sig och jag stod stadigt på golvet.
   När känslorna inte hoppar jämfota av lycka hela tiden får man analysera de små, små detaljerna och då, om inte förr, framstår Eldkvarns konsert på många sätt som en alldeles enastående upplevelse.
   Det är verkligen imponerande att se ett band av Eldkvarns kaliber och långa historia vara så häpnadsväckande flexibla när det gäller repertoaren. Kvar från repertoaren för fyra månader sedan var endast en tredjedel av låtarna och då är det ett rent nöje för en recensent, som sett närmare 20 konserter med bandet, att konstatera hur genialt uppdaterad fredagskvällens låtrepertoar var.
   Trendbrottet att slopa ”Kärlekens tunga”, för första gången sedan den kom 1988, är bara positivt och att sedan koncentrera sig på samtliga nio låtar från senaste uppmärksammade albumet ”Svart blogg” är ju ett rejält uppfriskande tecken.
   När de sedan plockade fram så gamla säregna klenoder som ”En clowns historia”, ”Skyldig” (vilken energi!) och stämningsfulla ”Fritt land” är det, så här i efterhand, omöjligt att förstå hur jag kan undvika de magiska referenserna när jag ska beskriva konserten.
   Eller de något färskare, men i sammanhanget lika ovanliga, och lågmälda ”Förgiftat blod” och ”Huvudet högt” perfekt inprickade bland alla spännande nya låtar.
   Det var alltså den nya skivans låtar som fullt rättvist stod i centrum för kvällen och live har de redan växt ut och på helt egen styrka redan funnit sin plats i Eldkvarns liverepertoar.
   De smygande, lätt bluesiga låtarna fick krypa igång konserten på ett sensuellt sätt på den skuggiga scenen. Sedan följde de mer knockout-doftande smällarna efterhand. Där ”Fulla för kärlekens skull” redan är stor publikfavorit, ”En ledig man” är en rytmisk explosion på dansgolvet och ”Ett litet finger” är en stor och energisk Carla-klassiker.
   Medan ”Mörkret knackar på min dörr” (oerhört driv!) och ”Inget bra för mig själv” är ännu bättre. På en konsert där det egentligen bara var ”Alice” som framfördes pliktskyldigt och lite förutsägbart småtråkigt.

Låtarna:
Svart blogg
Blues för Bodil Malmsten
Jag är bättre än dig
En clowns historia
Fulla för kärlekens skull
En ledig man
Ett litet finger
Förgiftat blod
Mörkret knackar på min dörr
Tag min hand
3:ans spårvagn genom ljuva livet
Jag jagar ditt hjärta
Huvudet högt
Fritt land
Stockholm 05:00
Min systers karneval
Inget bra för mig själv
Jag är det hjärta
Skyldig
Alice
Man över bord
Ett hus på stranden
Pojkar, pojkar, pojkar

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (485)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (76)
Konserter (237)
Krönikor (173)
Larm (20)
Listor (52)
Maxi12" (35)
Minns (152)
Örebro (95)
Pubrock (13)
Stiff (49)

<< Juli 2022 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30 31

Claus Stenhøj 24/10: "Bucket T" endast i Sverige? Se her: https://www.discogs.com/release/3904137-Th...

Claus Stenhøj 24/10: Mycket fin genomgang. Men du er lite hård ved The Troggs, som visseligen var et...

Janne Lennell 11/10: Håller med dig; fantastisk konsert men saknade lite fler låtar från senaste, ...

Uffe Pop 10/10: Jag såg Wilmer X på ett utsålt Nalen.....vilken energi, vilket ös..toppen! N...

Per 6/10: Håll utkik efter Vampyrernas comeback 2022/2023! En fyralåtars demo från janu...

Janne Lennell 2/10: Beside Bowie: Mick Ronson story. Tack för tipset! Har jag helt missat, ska abs...

Björn Stein 14/09: Ett videotips till de tre. Beside Bowie: The Mick Ronson Story finns på denna l...

Johan S 12/09: En fantastiskt bra afton hade vi!...

Jarmo Tapani Anttila 8/09: Var får man tag på Mickey Jupps album?...

Håkan Gustavsson 22/08: Du såg inte Whitney Rose? mvh/Håkan...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.