Blogginlägg från 2021-08-18

ALL TIME BEST: #121-130

ALL TIME BEST #121: LED ZEPPELIN: ”Led Zeppelin II” (Atlantic, 1969)
ALL TIME BEST #122: BILLY BREMNER: ”Bash!” (Arista, 1984)
ALL TIME BEST #123: BOB DYLAN: ”Infidels” (Columbia, 1983)
ALL TIME BEST #124: THE WATERBOYS: ”Room to roam” (Ensign, 1990)
ALL TIME BEST #125: NEIL YOUNG: ”Living with war” (Reprise, 2006)
ALL TIME BEST #126: ARETHA FRANKLIN: ”Lady soul” (Atlantic, 1968)
ALL TIME BEST #127: BRUCE SPRINGSTEEN: ”The rising” (Columbia/Sony, 2002)
ALL TIME BEST #128: ELTON JOHN: "Tumbleweed connection" (DJM, 1970)
ALL TIME BEST #129: KENT: ”Hagnesta Hill” (RCA, 1999)
ALL TIME BEST #130: THE BYRDS: ”Mr tambourine man” (Columbia, 1965)

I DEN HÄR SAMLINGEN TIO FAVORITALBUM fick 60-talet en lite större del. Traditionell hårdrock har aldrig varit min kopp té och även hård rock har haft en tillbakadragen roll i mitt liv och det är ju först på senare år som jag verkligen har kommit att uppskatta innehållet på Led Zeppelins andra album.
   För mig har Waterboys klassiska album ”Fisherman's blues” hamnat i skuggan av bandets 1990-album där Mike Scott sjunger vackrare än någonsin. Mycket tack vare producenten Will Birch blev ”Bash!” Billy Bremners hittills största stund på ett album.
   Inte så sällan kombinerar Neil Young sitt ursinne, på ”Living with war” påverkat av ett pågående krig, med fantastisk volymstark rockmusik och på hans 2006-album finns åtskilliga musikaliska toppar.
   2002 hörde jag en positiv utveckling på Bruce Springsteens musikaliska uttryck, med bland annat en ny producent, och utsåg ”The rising” till det årets bästa album. Skivan har väl inte med tiden riktigt motsvarat den placeringen men är ändå Springsteens bästa album på 00-talet.
   Redan 1965 på Byrds debutalbum hörs det kvalitéer som under de närmaste åren skulle utvecklas till klassiskt personlig poprock. Så här tidigt dominerade Gene Clark över Jim (senare Roger) McGuinn som sångare och låtskrivare. Och tre Dylan-covers bidrog till ett förnämligt album.
   Apropå Bob Dylan var ”Infidels” både låt- och soundmässigt hans bästa 80-talsalbum, på ett för honom annars ojämnt decennium, mycket tack vare producenten Mark Knopfler.
   Jag var en slow starter när det gällde positiv uppskattning av Kent. Men runt 1999-2000 steg det där allmänna gillandet till något större och ”Hagnesta Hill” blev mitt första stora favoritalbum med gruppen. Elton John var däremot en stor favorit från start och ”Tumbleweed connection” ser jag fortfarande som hans allra bästa och mest personliga album.
   Aretha Franklin uppfattade jag på 60-talet som en utpräglad singelartist men jag har på senare år kommit att uppskatta hennes oerhörda sångkvalitéer även på album, inspelade både i studio och på konsert.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.