Blogginlägg från februari, 2021

Krönika: Oktober 1989

Postad: 2021-02-26 07:52
Kategori: Krönikor

En liten hyllning till Café Oscar, en perfekt och fin konsertlokal i gamla Folkets Hus på Järnvägsgatan i Örebro. Tog hösten 1989 över flera av Rockmagasinets arrangemang men jag skulle hinna besöka den klassiska men rivningshotade lokalen på Nygatan ytterligare två gånger den här hösten, på konserter med Robyn Hitchcock och Saints.
 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/10 1989.
 
STANS BÄSTA LOKAL

STOD FÖRRA VECKAN I ÖREBROS BÄSTA rocklokal. Café Oscar på Folkets Hus, och njöt. Inte bara av en hyllad konsert med Lolita Pop utan också av lokalens perfekta atmosfär. Publiken hör bra, ser ännu bättre och får sammantaget en underbar upplevelse som helt motsvarar entrébiljetten.
   Kulturhuset, som lever under rivningshot på Nygatan, arrangerade och ska så göra vid ytterligare tre konserter i höst med Jakob Hellman, Dag Vag och Wilmer X.
   Det är egentligen konstigt och närmast skandal att Örebros ledande arrangör av rockkonserter snart står utan lokal. Vi har under många år svettats, trängts men trivts på Rockmagasinet, numera Kulturhuset, på Nygatan.
   Där har svenska och utländska artister uppträtt under bristande resurser men åndå givit sitt yttersta för en hängiven, trogen och kunnig publik.
   Den scenen kan inte bara dö, försvinna och läggas ned. Då dör också en stor del av Örebros levande musikliv och det vore en skam för rikets femte kommun.
   På Oscar, Folkets Hus, finns vad jag förstår möjligheter att inhysa Kulturhusets levande rockarrangemang. Där trivs artisterna, publiken och arrangörerna. Utnyttja stans bästa rocklokal.

/ Håkan

Covers: Kimberley Rew

Postad: 2021-02-24 07:56
Kategori: Cover-skivor

KIMBERLEY REW and LEE CAVE-BERRY: Tribute to the Troggs (KL Recording, 2015)

SOM TITELN PÅ DEN HÄR SKIVAN BERÄTTAR är det en coverskiva vars originallåtar är hämtade från en och samma grupp, engelska The Troggs. Gruppen var det absolut tuffaste man kunde lyssna på 1966. Först genombrottslåten ”Wild thing”, som inte finns med här, och sedan tredje singellåten ”I can't control myself”, som Kimberley Rew inte heller har valt ut, som verkligen skakade om den överlag snälla popbranschen på 60-talet. Den gruppen hade dessutom en sångare som kallade sig Reg Presley (född Reginald Ball) och det gav också eko i musikvärlden på den tiden.
   Engelsmannen Kimberley Rew har varit en extremt framgångsrik låtskrivare under flera decennier och borde väl egentligen inte ägna sig åt covers men hans (och hans hustrus) versioner av Troggs-låtar är inte alls oävna. Tvärtom ofta ganska energiskt levande och han försöker på flera låtar ta upp den där tuffa attityden som ibland var Troggs signum. Men Troggs hade ju också en snällare sida i låtar som ”Any way that you want me” och ”Love is all around” och när den senare låten ska tolkas här blir det inte överraskande på gränsen till sockersött även i Kimberley Rews mun.
   Man kan på förhand tro att den här man/hustru-duon skulle göra duetter av Troggs låtar men så är inte alls fallet. Fru Cave-Berry gnolar lite i bakgrunden och körar lite snällt på några låtar och lämnar över platsen i rampljuset till sin man som har erfarenhet av popbransch och låtskriveri decennier tillbaka.
   I mitten på 70-talet hade gitarristen och sångaren Rew en popgrupp tillsammans med trummisen Alex Cooper, som fortfarande finns i Rews musikaliska närhet, och kallade den Waves. Rew blev sedan medlem i Soft Boys där Robyn Hitchcock var ledare och Rews kreativa ådra hölls tillbaka under några år.
   Det var när Rew återförenades med Cooper i bandet Mama's Cookin', där Katrina Leskanich var sångertska, som hans låtskrivarenergi blommade upp på allvar och bandet bytte namn till Katrina & the Waves och resten är, som man brukar säga, historia. Första resultatet blev en stor hit, ”Walking on sunshine” skriven av Rew, och hans ”Going down to Liverpool” spelades in av Bangles. Rew blev med ens den stora låtleverantören i sitt band och var det fortfarande 1997 när Katrinas band representerade England i Eurovision med låten ”Love shine a light” som givetvis kom från Rews penna.
   Men Rew är även lyckad när han tolkar Troggs-låtar och i de tuffare låten nästan förvandlar låtarna till garagerock med melodiska förtecken eller häftig powerpop. Här finns utmärkta Troggs-låtar som jag inte hade koll på, till och med singel-b-sidor som imponerar, men den nästan pinsamt inställsamma ”Hi hi Hazel” drar ned helhetsintrycket något. Men albumet är ändå intressant och är i sina bästa stunder klart lyssningsbart och kan med glädje rekommenderas.


I Want You (Colin Frechter/Larry Page)
1966. Singel-b-sida (”With a girl like you”).
From Home (Reg Presley)
1966. Singel-b-sida (”Wild thing”).
Girl In Black (Colin Frechter/Larry Page)
1967. Singel-b-sida (”Night of the long grass”).
With A Girl Like You (Reg Presley)
1966. Singel.
Last Summer (Reg Presley)
1967. Från albumet ”Trogglodynamite”.
Little Girl (Reg Presley)
1968. Singel.
Hi Hi Hazel (Bill Martin/Phil Coulter)
1967. Singel.
Love Is All Around (Reg Presley)
1967. Singel.
Night Of The Long Grass (Reg Presley)
1967. Singel.
6654321 (Reg Presley)
1966. ”66-5-4-3-2-1”, singel-b-sida (”Any way that you want me”).
Gonna Make You (Colin Frechter/Larry Page)
1966. Singel-b-sida (”I can't control myself”).
Give It To Me (Reg Presley)
1967. Singel.
Maybe The Madman (Chris Britton)
1968. Singel-b-sida (”Little girl”).

/ Håkan

LIVEALBUM #13: Ulf Lundell

Postad: 2021-02-22 07:51
Kategori: Bästa livealbum

ULF LUNDELL: Unplugged solo. (Capitol/Rockhead, 2011)

EN HELT AKUSTISK ULF LUNDELL VAR 2008, på den extremt lyckade höstturnén, oerhört framgångsrik. Hela konserten och hela bandet var akustiskt baserat och, som inledning av konserten, fick vi en rejäl portion låtar när Ulf inledde ensam på scen. Den turnén är, enligt min mening, Ulf Lundells absoluta höjdpunkt som scenartist, där peakade han på sin 43 år långa konsertkarriär.
   Varje kväll på den drygt sju veckor långa höstturnén, 24 konserter, ändrade Ulf Lundell regelbundet repertoar och låtordning på sin konsert, inklusive de sju första låtarna när han ensam på en stol med en akustisk gitarr bjöd på sig själv som aldrig tidigare och som han aldrig har gjort senare. Det var en ynnest att aldrig veta hur den där första avdelningen på konserten skulle gestalta sig, varken melodiskt eller i mellansnacken som var extremt spontana och avslappnade.
   Jag följde varje konsert på turnén, dock inte bokstavligen, och noterade med nyfikenhet och spänning hur han lekte sig fram bland mängder av låtar och gjorde en ny setlista för varje kväll. Hela turnén hösten 2008 finns textmässigt dokumenterad på Håkans Pop under kategorin ”Ulf Lundell” till höger på sidan. Där kan man läsa om varje konsert, notera förändringar bland låtarna och nästan analysera hur Ulf har tänkt sig starten på varje spelning. Dessutom såg jag två konserter under turnén, Västerås och Örebro, vars recensioner också finns tillgängliga här.
   Sommaren 2011, två och ett halvt år efter inspelning, släpptes ”Unplugged” som samlade 14 av Ulf Lundells sololåtar från 2008-turnén. Det fanns naturligtvis ett rikt material att välja ur och det kanske går att maximera utfallet ytterligare för varje lyssnares önskemål men jag tycker blandningen av låtar är utsökt.
   När han exempelvis tar upp ganska tradiga låtar från mitten av 00-talet, från tämligen jämntjocka album som ”Ok baby ok”, ”Högtryck” och ”Lazarus”, och förvandlar dem till akustiska och engagerande pärlor. Varken ”Hungerdepartementet” eller ”Roadhouse Kirschheim” har förgyllt någon konsert jag upplevt med Lundell men här blir de en underbar start på ett extremt levande men också naket livealbum.
   Eller när han gör om tre fantastiska låtar från den idag ansträngt 80-tals-klingande ”Den vassa eggen”, som i original är svår att ljudmässigt riktigt ta till sig numera, till stor viskonst både textmässigt och melodiskt.
   Ett plus är dessutom att han, förutom ”När jag kysser havet”, på ”Unplugged” har utelämnat de största och ofta uttjatade hitsen och istället valt både riktigt unika låtar som ”Rebeller” och mindre uppmärksammat material från de akustiska plattorna ”En eld ikväll” och ”12 sånger”. Och ändå går det som lyssnare att ännu en gång ta låtar som ”Venus och Jupiter” och ”Danielas hus” till sitt hjärta för att de fungerar i absolut alla arrangemang. Den sistnämnda låten fick ju en ny och exemplarisk behandling nu senast på tv-spelningen i januari.
   Det fanns som sagt ett otal låtar att välja bland till den här skivan som är inspelad i tre olika städer, Stockholm, Sundsvall och på tre konserter i Göteborg, och det finns egentligen bara ett enda frågetecken på skivan. Varför ratades konsertöppningslåten ”Kom in kom in”, från albumet ”En eld ikväll”, som inledde samtliga 24 spelningar på turnén? Och möjligen hade den här skivan blivit ännu roligare och bättre om ”Spike”, Lundells kärleksfulla och osedvanligt komiska låt om sin gamla hund, hade fått plats. Jag fick höra den då ännu ej släppta låten i Västerås 28 september 2008 men det kanske var tekniskt omöjligt på en skiva som redan är 76 minuter lång? Inte vet jag.


1. Hungerdepartementet (Ulf Lundell)
2. Roadhouse Kirschheim (Ulf Lundell)
3. Rått och romantiskt (Ulf Lundell)
4. En fri man i stan (Ulf Lundell)
5. Världens mitt (Ulf Lundell)
6. Lit de Parade (Ulf Lundell)
7. Danielas hus (Ulf Lundell)
8. Rebeller (Ulf Lundell)
9. Den vassa eggen (Ulf Lundell)
10. Hon måste va en kristen kommunist (Ulf Lundell)
11. Naken nerför gatan (Ulf Lundell)
12. När jag kysser havet (Ulf Lundell)
13. Venus och Jupiter (Ulf Lundell)
14. Diamanter (Ulf Lundell)

/ Håkan

”Fri fågel”

Postad: 2021-02-21 16:08
Kategori: Skiv-recensioner



STIKO PER LARSSON
Fri fågel
(Pappershimlen/Dalapop)


IGÅR SLOG LEKSANDS STOLTA HOCKEYLAG Örebro i SHL och det är väl om något ett perfekt avstamp för den här recensionen av Stiko Per Larssons nya album, han är nämligen stor supporter av dalalaget vid sidan av sin numera långa artistkarriär. Han har exempelvis skrivit Leksands kampsång ”Bröder”.
   Jag har marginell koll på Stiko Pers skivkarriär, som sparkade igång 2008, men har upplevt honom några gånger live när han på helt egen hand lyckas engagera djupt med både sång, musik och inte minst mellansnack.
   Stiko Pers föreställningar live är så fysiskt underhållande, så spontana och med så mycket personlighet att den närvarokänslan är svår att åstadkomma på skiva. Det är nästan en helt annan värld för en artist som Stiko Per som på scen bjuder på sig själv med både naturlighet och engagemang i ryggraden.
   Med åren har han arrangerat upp sina alster, kanske med hjälp av uppträdandret i Melodifestivalen häromåret. till en mer lättillgänglig nivå som gärna lyfter fram melodi och texter där catchy refränger följer med som ett brev på posten. På nya albumet, hans sjunde om jag har räknat rätt, resulterar det i slagkraftig och professionell poprock med ett helt band i ryggen.
   Soundet står stabilt och stadigt i en trygg tradition där elgitarrer, bas, trummor, ibland keyboards och Stiko Pers egen akustiska gitarr tillsammans målar upp fint anpassade arrangemang till de ofta känslofyllda texterna. Från lite mer singer/songwriter-anpassade låtar till det rockigt tempoladdade materialet. Stiko Pers oantastliga personlighet kanske naggas lite i kanten i den senare kategorin men produktionen tar ändå avstånd från det rent allmängiltiga.
   Med ett ganska uppenbart men positivt undantag (som jag återkommer till) har ”Fri fågel” ett fång melodier av stabil kvalité och jag har efter åtskilliga lyssningar svårt att urskilja någon låt före någon annan. Ett jämnt startfält där ”Vi som finns & de som försvann” av naturliga skäl sticker ut med Peter LeMarc som duettsångare. Det blir liksom en kvalitetsgaranti att bara se LeMarcs namn tryckt på skivomslaget och förhoppningarna grusas definitivt inte när låten strömmar ut ur högtalarna.

/ Håkan

Krönika: Augusti 1995

Postad: 2021-02-19 07:58
Kategori: Krönikor

1995 tyckte jag att känslan för en riktig konsertbiljett gått förlorad i datoriserat utskrivna biljetter. Och jag kan gärna påstå att det har inte blivit bättre under de senaste 25 åren med de där digitalt levererade biljetterna som kommer med e-post. Jag har alltid gillat att illustrera mina recensioner med en konsertbiljett och fortsatte under en tid med dessa A4-blad men har under de senaste åren givit upp. Det var annat förr. Krönikan illustrerades med en autentisk Rolling Stones-biljett från 1973...
 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 9/8 1995.
 
SKÖNHETEN I EN PAPPERSLAPP

PÅ LÖRDAG SPELAR NEIL YOUNG i Stockholm. Det oroar mig inte ett ögonblick.
   Vad som däremot oroar mig, eller närmare bestämt gör mig ledsen och uppgiven, är utformningen av dagens konsertbiljetter.
   Och biljetten till Young-galan på Sjöhistoriska är inget positivt undantag. Utslätad design, datoriserad text på en helt opersonlig, känslokall papperslapp.
   En papperslapp som dessutom är värd nästan 300 kronor. Ty i samma takt som det unika utseendet på en konsertbiljett utplånats har värdet ökat drastiskt.
   Kort sagt har det blivit dyrare att gå på konsert. Det slår mig allra tydligast när jag förstrött bläddrar i min bekväma samling konsertbiljetter. Som genom åren sparats utan någon mening eller mål.
   Men som ändå i sin oansenlighet fyller nostalgiska minnen, lyckliga stunder och osynliga låtlistor.
   Det finns en viss skönhet i en gammal uttjänt konsertbiljett. Min samling är bara en bråkdel av alla konserter jag bevittnat genom åren.
   I Stockholm, Göteborg och London och andra ställen har jag sparat på mig en del biljetter.
   På hemmaplan i Örebro har det sällan handlat om tryckta, snyggt designade biljetter. Anonyma platsnummerlappar (på Konserthuset), gästlistor eller bara insläppt å tjänstens vägnar är inte till mycket stöd för nostalgiska minnen.
   Det är naturligtvis den datoriserade, centralstyrda utvecklingens fel. Att vi idag i vår hand tar i dessa stillösa konsertbiljetter. Som i en snabb, kort anblick lika väl kan vara en SJ-biljett eller teaterbiljett.
   Lättillgängligheten via ATG-ombuden är ett tungt argument för de stilistiskt utslätade papperslapparna.
   Den här negativa trenden är inget 90-talsfenomen och förändringen från tryckta biljetter till datautskrivna kvitton kom inte över en natt.
   Redan till Elvis Costellos konsert på Konserthuset i Stockholm 1984 upptäckte jag fenomenet första gången. Biljetten i min ägo är köpt genom Posten, gul och neutral, försedd med en myriad kontrollsiffror med artistens namn i samma oansenliga stil.
   Konserten var däremot, inte oväntat, lysande med en ensam, akustisk Costello. T Bone Burnett som uppvärmare och en generös rad av extralåtar. Minnet finns kvar men över biljetten lyser inget nostalgiskt sken.
   De megastora arenakonserterna har jag till stor del bojkottat med åren. Biljetten till Rolling Stones-konserten på Ullevi 1982 ser välanvänd, tilltufsad och viktig ut. Till det facila priset av en hundralapp.

DÅ ÄR VI TILLBAKA TILL INFLATIONSDEBATTEN som jag definitivt inte är rätt man att kommentera.
   Men visst låter det billigt att 1973 kunna uppleva Stones på Scandinavium för blott några tior (40:-) och några mindre kända namn kring femtiolappen under mitten av 70-talet.
   Nils Lofgren (30:- på Olympen, Lund 1976), Police (45:- på Music Palais, Stockholm 1979), ABBA (45:- på Isstadion, Stockholm 1979, både Southside Johnny/John Hiatt (60:- på Göta Lejon, Stockholm 1979) låter också som en dröm.
   Inflationen, om det är den som bestämmer entrépriset, har dock varit lugn under de senaste två åren. Ty priset för en Neil Young-biljett har bara ökat 20:- sedan 1993 när han var i landet förra gången. Då biljetten endast var marginellt stiligare än den nu aktuella.

/ Håkan

Tributes: Judy Collins

Postad: 2021-02-17 07:58
Kategori: Tribute-skivor

"Born to the Breed: A Tribute to Judy Collins" (Wildflower, 2008)

I MINA ALLMÄNNA ÖRON HAR JAG NÄSTAN aldrig imponerats av Judy Collins som låtskrivare. Hon blev ju i början av sin karriär, på 60-talet, så förnkippad med låtar som hon inte hade skrivit själv. Visserligen tillhör de låtarna helt klart musikhistorien, exempelvis ”Suzanne”, ”Both sides now” och musikalernas musikallåt ”Send in the clown” som alla gavs ut som Judy Collins-singlar. All kommersiell fokus i hennes tidiga karriär ägnades då åt covers. Judys röst var guld värd men hennes kreativa personlighet tynade bort något.
   Även på Judys 60-talsalbum var hennes egna låtar i klar minoritet, mer undantag än regel, men på den här tributskivan får vi, stackars okunniga, lära oss ett och annat om hennes egna låtskrivande. Från 1967 trängde hon sig trots allt in med sina egna låtar i den celebra skaran låtskrivare bland namn som Leonard Cohen, Joni Mitchell och Jacques Brel.
   I Judys låtar från 1967, hämtade från hennes album ”Wildflowers”, hör jag kvaliteer i låtmaterialet som jag inte har upptäckt med henne tidigare, ”Albatross” och ”Since you've asked”. Den senare låten finns med i två versioner dessutom.
   Det är ju precis så här en tributskiva ska fungera, den ska i sina bästa stunder presentera en artists låtskrivande för en dittills okunnig publik. Den ska öppna både ögon och öron via tolkningar från andra artister som i de flesta fall gör sitt yttersta med sina versioner. I det här speciella fallet har huvudpersonen Judy Collins själv övervakat hela produktionen av skivan som sedan är utgiven på hennes eget skivbolag och samtidigt passat på att plocka med några av ”sina egna” artister på skivan.
   Nu är jag som sagt inte så bekant med originalen, och kan inte göra de där exakta jämförelserna, men det låter många gånger fantastiskt både här och där.
   Artisturvalet är både överraskande och förväntat, både kända artister men också några för mig helt obekanta namn. Artister som Joan Baez, Shawn Colvin och Dolly Parton är kanske förutsägbart men även där överraskar resultatet stundtals. Dollys folkmusikbaserade och onekligen catchy version av ”Fisherman's song”, med både banjo, fiol och mandolin i arrangemanget, tillhör topparna på skivan.
   Att Pretenders-sångerskan Chrissie Hynde bidrar till hyllningen av Judy får väl beskrivas som lite udda i sammanhanget. Hon gör en återhållsam och avskalad version av ”My father”, en annan 60-talslåt, med bara gitarr och piano till komp.
   Sedan är det en ynnest att det inte bara är kvinnor i artistskaran som tolkar Judy Collins ty killarnas bidrag ger hela projektet en fin variation och ett viktigt omväxlande sound.
   För mig obekante Kenny White gör en fin version av ”Song for Martin” som trots det orkestrerade arrangemanget är personlig där cello och trumpet gör helheten så fin. Även Rufus Wainwright med sin ljusa röst, i ett inte så överraskande stråkarrangemang, står också ut på skivan. Men killen som imponerar mest är gitarristen Jim Lauderdale, mer känd som kompmusiker än artist, som gör den mycket fina ”Easy times” som doftar ren och skär kvalité.
   Sedan måste det vara riktigt hedrande för Judy att Jim Webb och Leonard Cohen medverkar på skivan, två genuina låtskrivare vars låtar Judy har tolkat många gånger under sin karriär. ”Fallow way” är ju en helt underbar låt som ekar Jimmy Webb-klass och intrycket förstärks när den framförs med bara Webbs komp på piano. Att höra Cohen, som gav Judy många låtar på 60-talet, hest och personligt recitera Judys ”Sinceyou've asked” måste nog också beskrivas som unikt.
   Ännu en artist vars namn jag inte kände till tidigare, Amy Speace, får det stora ansvaret att framföra titellåten och gör den i en fräsch countryfierad version producerad av James Mastro från The Bongos. Och den amerikanska singer/songwriter-sångerskan Dar Williams framför ”Holly Ann” så fint.
   En av skivans två överrskande namn som artister, Iran/amerikanske sångaren Ali Eskandarian (mördad 2013!), gör en fin version av den politiskt färgade ”Song for Sarajevo” skivans mest aktuella låt från 1994. Ett annat obekant namn på skivan, James Mudriczki, gör nog skivans mest udda framförande, ”Che”. En över sju minuter lång chockerande elektronisk och hårt rytmisk tolkning av Judy Collins låt från 1973 om Che Guevara står verkligen ut på en annars väldigt fin hyllningsskiva.


"Secret Gardens": Shawn Colvin (4:33)
"Easy Times": Jim Lauderdale (3:41)
"Fisherman's Song": Dolly Parton (3:29)
"Albatross": Rufus Wainwright (5:14)
"Fortune of Soldiers": The Webb Sisters (4:21)
"Song for Martin": Kenny White (3:57)
"Since You've Asked": Joan Baez (2:28)
"My Father": Chrissie Hynde (3:36)
"Born to the Breed": Amy Speace (4:34)
"Trust Your Heart": Bernadette Peters (3:12)
"Fallow Way": Jimmy Webb (5:13)
"Weaver Song (Holly's Song)": Dar Williams (3:47)
"Song for Sarajevo": Ali Eskandarian (5:00)
"Che": James Mudriczki (7:24)
"Since You've Asked" Leonard Cohen (1:27)

/ Håkan

LIVEALBUM #14: Del Amitri

Postad: 2021-02-15 07:59
Kategori: Bästa livealbum

DEL AMITRI: Into the mirror: Del Amitri live in concert (Heard Through The Wall, 2014)

NÄR DET GÄLLER LIVESKIVOR ÄR SKOTSKA gruppen Del Amitri i samma obekväma situation som John Mellencamp var när han var som bäst i slutet på 80-talet och inte gav ut någon skiva som bevis på hans dåvarande kvalitéer som liveartist. För min del hade det nog för Del Amitri passat som handsken med en liveskiva 1993, efter gruppens absoluta höjdpunkt med albumet ”Change everything”, eller 1997, efter konserten jag precis hade upplevt med Glasgow-bandet.
   Förutom BBC-inspelningen på Glastonbury-festivalen 1990 blev det aldrig någon officiell liveskiva under gruppens livstid 1980-2002 förrän gruppen tillfälligt återförenades för en turné 2014. Efter sex album splittrades alltså gruppen 2002 och Justin Currie, bandets starke man som sångare och låtskrivare, satsade sedan på en solokarriär som resulterade i tre soloalbum av vilka ”What is love for” (2007) är det klart mest lysande. Men bara fem månader efter Curries tredje inte helt lyckade soloalbum, ”Lower reaches”, gav sig ett återförenat Del Amitri ut på en överraskande turné tolv år efter den förra.
   Under några veckor i januari-februari ställde sig den senaste upplagan av Del Amitri, med Currie i spetsen, på scen igen. Premiär i Cork på Irland 21 januari och turnéavslutning i London på Apollo 7 februari och däremellan spelningar i bland annat Dublin, hemstaden Glasgow (24 januari), Liverpool, Leeds och Manchester.
   Det finns på liveskivan ingen dokumentation var inspelningarna har ägt rum men jag är ganska övertygad om att det är en och samma konsert från första låt till sista, en underbar resa från startskottet ”Always the last to know”, i rena Stones-soundet, via akustiskt dämpade låtar till en ösig final plus extralåtar av lite olika prägel. Jag vill nog gissa eller förutsätta att konserten utspelade sig på The SSE Hydro i hemstaden Glasgow inför en stor, jublande och stundtals hänryckt publikmassa. När jag hör de enorma publikreaktionerna kommer jag ännu en gång på mig själv att sakna den där genuina konsertkänslan i en fullpackad konsertlokal och en underbar stämning som jag kanske aldrig mer kommer att få uppleva, i alla fall inte i den storleken.
   Det var alltså ett återförenat Del Amitri som ställde sig på scen. Med Currie och hans ständige parhäst, gitarristen Iain Harvie, framför Kris Dollimore, bas, Andy Alston, keyboards, och Ashley Soan, trummor. Och alla fem killarna är identiska med det band som inom bara två månader planerar att ge ut det nyinspelade Del Amitri-albumet ”Fatal mistakes”. Ibland sluts cirkeln märkligt och naturligt på Håkans Pop.
   Den långa autentiska konserten på skivan är inte nostalgi och det är heller inte resultat av någon påtvingad reunion. Under livedubbelalbumets en timme och och 41 minuter är det onekligen en mycket inspirerad grupp som visar upp sina allra bästa sidor från scen. Med en intensivt rockig inledning, en lång sekvens låtar med akustiskt baserade arrangemang och en lång jublande slutlåt (”Move away Jimmy Blue”) där de får hjälp av Dallas-duon The O's, två countrykillar som var förband på den här turnén.
   Samtliga Del Amitri-album finns representerade i den 23 låtar långa scenrepertoaren med en majoritet från ”Twisted” (1995). De flesta låtarna är väldigt förväntade, en majoritet singel-a-sidor, och jag kan väl inte direkt påstå att låturvalet någon gång förvånade direkt. Skulle möjligen vara singel-b-sidorna ”Sleep instead of teardrops”, ”In the frame” och ”In the meantime”. Men ur den exklusiva Del Amitri-kategorin finns det en stor mängd väldigt starka låtar att välja.
   Jag blir nog mest positivt överraskad av ”Drunk in a band”, som jag helt missat från albumet ”Can you do me good?”, och dess raka budskap både text- och melodimässigt som jag mer trodde hörde hemma på albumdebuten 1985. Och negativt överraskad av soulparafrasen ”Just before you leave” från samma album.


Disc 1

1. Always The Last To Know (Justin Currie) 4:30
2. Kiss This Thing Goodbye (Justin Currie/Iain Harvie/Mick Slaven) 4:07
3. The Ones That You Love Lead You Nowhere (Justin Currie) 3:36
4. Just Like A Man (Justin Currie/Iain Harvie) 5:13
5. What I Think She Sees (Justin Currie) 2:51
6. Not Where Its At (Justin Currie) 4:07
7. Sleep Instead Of Teardrops (Justin Currie) 4:42
8. Be My Downfall (Justin Currie) 4:52
9. Food For Songs (Justin Currie) 3:15
10. Tell Her This (Justin Currie) 3:16
11. In The Frame (Justin Currie) 3:46
12. Nothing Every Happens (Justin Currie) 4:17
13. Roll To Me (Justin Currie) 2:17

Disc 2

1. Driving With The Brakes On (Justin Currie) 5:20
2. Hammering Heart ( (Iain Harvie/Paul Tyagi/Justin Currie/Bryan Tolland) 3:27
3. Spit In The Rain (Justin Currie) 4:10
4. Stone Cold Sober (Justin Currie) 4:48
5. Being Somebody Else (Justin Currie/Iain Harvie) 5:45
6. Drunk In A Band (Justin Currie) 3:20
7. In The Meantime (Justin Currie) 6:09
8. Here And Now (Justin Currie/Iain Harvie) 5:34
9. Just Before You Leave (Justin Currie/Iain Harvie) 5:07
10. Move Away Jimmy Blue (Justin Currie/Iain Harvie) 7:13

/ Håkan

Krönika: Juli 1989

Postad: 2021-02-12 07:51
Kategori: Krönikor

Sommaren 1989 gick det en våg av comebackande artister och återförenade grupper över världen och jag ägnade utrymmet i krönikan att notera många namn som nu var på väg tillbaka. Nostalgi har varit en levande affärsmodell i musikbranschen i många år. Uppgiften om att Roger McGuinn skulle vara ny medlem i Traveling Wilburys visade sig inte vara sann...
 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 25/7 1989.
 
EN COMEBACKVÅG

DET GÅR EN NOSTALGISK VÅG ÖVER VÄRLDEN. Den är svår att missa då bortglömda band återuppstår och gamla artister turnerar och gör skivor igen. Reunion och revival, återförening och pånyttfödelse, är nyckelord i den våg som slår emot oss med bred kraft.
   På tv visade de mastodontfilmen om rockfestivalen Woodstock från 1969. I USA turnerar resterna av The Who och lockar massor av folk till arenorna och i Sverige är Gyllene Tiders sju år gamla ”Sommartider” åter en hit. Det är nostalgi på så många nivåer.
   Själv noterade jag den ”trenden” redan förra året då flera så kallade comebackartister hamnade på årsbästalistan. Steve Forbert, Mickey Jupp, Gerry Rafferty och Patti Smith kom tillbaka efter mer eller mindre långa avbrott i karriären.
   Nu är det främst gamla grupper som ska återförenas. Inte alltid så fulltaligt som Doobie Brothers för ofta saknas det en eller flera originalmedlemmar för att kalla det riktig återförening.
   The Who turnerar numera som trio utan officiell trumslagare. Utan Chris Squire, som äger namnet till gruppen Yes, fick de andra fyra kalla sig Anderson-Bruford-Wakeman-Howe. Detsamma gäller Byrds där fyra var överens om turné och album när den femte, Michael Clarke, hävdade sin rätt till namnet. Och skotska rockarna Average White Band får klara sig utan gitarrklippan Hamish Stuart som nu ingår i Paul McCartnetys nya band.
   McCartney ämnar förresten turnera i höst efter många år på sofflocket och i USA har Ringo Starr samlat musiker av dignitet omkring sig för en turné. Där återfinns Dr John, Billy Preston, Joe Walsh och folk från både The Band och E Street Band.
   I norska utmärkta rocktidningen Beat läser jag att det inte är Ringo som ska ersätta Roy Orbison i Traveling Wilburys utan Roger McGuinn från Byrds. Inget dåligt kap.
   Andra band som rapporteras ombildade, temporärt eller permanent återstår att se, är Jefferson Airplane, Poco, Ten Years After, Allman Brothers Band, Little Feat, Snowstorm och Dag Vag. Till vad nytta, undrar vi än så länge.
   Men glöm för all del inte bort att Magnus Lindberg inom kort kommer med ett nyinspelat album, hans första sedan 1982.

/ Håkan

Tributes: Jeff Lynne

Postad: 2021-02-10 07:50
Kategori: Tribute-skivor

"Lynne Me Your Ears – A Tribute to the Music of Jeff Lynne" (Not Lame, 2001)

EN NÄSTAN UTESLUTANDE AMERIKANSK samling artister tolkar, kopierar och framför Jeff Lynne-låtar. Det är en minoritet artister på den här långa samlingen, 32 låtar/artister med en speltid på över två timmar, som jag känner till på förhand. Kanske har de grävt lite för djupt när de hittat artister/grupper till den här samlingsplattan. Låtmässigt är Jeff Lynne tveklöst värd uppskattning och uppmärksamhet för sina låtar men jag, som följt hans karriär från The Move till idag, upptäcker att det finns låttitlar här som jag inte är bekant med. Ok, minnet har ju under decennier blivit lite urholkat men ibland blir jag inte ens påmind när jag hör låten.
   Men förhållandevis har Jeff ändå en stark låtskatt bakom sig. Levererad under en lång tid, den äldsta låten här är från oktober 1968 (”Morning sunshine” från gruppen The Idle Races första album). Plus ett par för mig okända The Move-låtar, ”No time” och ”The minister”, som hamnade i skuggan av Roy Woods låtar på ”Message from the country” (1971). Sedan finns det också låtar från Electric Light Orchestra, Traveling Wilburys och Lynnes soloalbum.
   Givetvis är det en majoritet låtar hämtade från Electric Light Orchestras stora repertoar, så omfattande för mig att det även där är omöjligt att spontant ha koll på alla deras låtar. ”Above the clouds”, ”One summer dream” och ”Bluebirds is dead” kunde jag spontant på pappret omöjligt placera i deras feta diskografi.
   Lika svårt är det alltså att identifiera artisterna på dubbelalbumet. Nästan enbart manliga amerikanska artister och grupper som i vissa fall har en klädsam musikalisk koppling till powerpopgenren. Och det är ju tämligen naturligt när det handlar om Jeff Lynne-låtar som i ELO ofta stod med båda fötterna i den klassiska popgenerationen och dessutom i många fall hade Beatles-influerade harmonier. På den här skivan händer det ofta att jag tänker på Beatles och hör det tidiga Beatles-soundet.
   På skivan finns också några få väldigt lockande namn som är säkra popmelodiska minnen från förr: Producenten/låtskrivaren Mitch Easter med mycket på sitt cv, Jason Falkner var profilen i Jellyfish, Peter Holsapple från The dB's och Richard Barone vars insatser i The Bongos jag aldrig glömmer. Sedan blir jag nyfiken på vad Carl Wayne, sångaren i The Move som Jeff Lynne faktiskt ersatte i gruppen, gör här. Han är dessutom nästan ensam engelsman på skivan. Det mäktiga producentnamnet Tony Visconti, som här uppträder som artist, väcker ju också enormt intresse. Och vad ska Todd Rundgren, som det största kända namnet på skivan, hitta på här. Vad den kände gitarristen Earl Slick kan tillföra i det här sammanhanget är innan jag lyssnar dolt i dunkel.
   På förhand är det mer frågetecken än utropstecken för den här Jeff Lynne-hyllningen men på något sätt kände jag mig trygg i vetskapen om Lynnes enorma kvalitéer som låtskrivare så låtmaterialet borde inte svikta.
   Däremot upptäcker jag redan från start att de förväntade personliga tolkningarna av Lynnes material uteblir och Mitch Easters version av "10538 Overture" är en not för not kopia, med cello och röster, av ELO:s arrangemang. Och resten av skivan vandrar ofta i samma respektfulla spår där inte många artister/grupper vill tillägga, utveckla eller förändra något på det genomgående starka popmaterialet.

UTAN ATT HA KOLL PÅ THE MOVE-originalet gör Peter Holsapple dock en annorlunda lite psykedeliskt svepande version av ”No time”. Carl Wayne, som efter The Move blev kabaréartist, gör om den ganska mediokra ”Steppin' out” till en ointressant musikalliknande låt. För mig okända gruppen The Shazam (har de tagit sitt gruppnamn efter ett The Move-album?) överraskar med en fräsch powerpopvariant på ”Twilight” och en annan tidigare obekant engelsk grupp, Sparkle Jets UK, överraskar på den mindre kända ”Above the clouds”.
   Tony Viscontis reciterar på sitt bidrag ”Mr blue sky” och kompas av trion Venus Hum med sångerskan Annette Strean i spetsen. Bland övriga kvinnliga insatser på skivan märks Leigh Nash i den kristna Texas-gruppen Sixpence None the Richer och Fleming McWilliams i duon Fleming & John utan att göra något större väsen av sig. I Prairie Sons And Daughters (den kände trummisen Prairie Prince med familj) finns det också kvinnoinslag i den grymt överdrivna och över sju minuter långa "One Summer Dream".
   Walter Clevinger, en gång initiativtagare till tributskivan ”Lowe profile”, gör en snärtig och fullt godkänd rock'n'roll-version av "Rock And Roll Is King" medan Todd Rundgrens bidrag ”Bluebird is dead” är ganska medioker och händelsefattig. Och Earl Slicks och Richard Barones insatser är också ganska lätt glömda.
   Beatles-influenserna är alltså många på skivan och det blir nästan övertydligt på den hårda rockartisten Roger Klugs "Turn to Stone" som avslutas med den berömda långa sluttonen, E-dur-ackordet, från ”A day in the life”.


Disc 1
"10538 Overture" – Bobby Sutliff & Mitch Easter (4:35)
"Ma Ma Ma Belle" – Earl Slick (4:05)
"Telephone Line" – Jeffrey Foskett (4:49)
"Do Ya" – Jason Falkner (3:58)
"Sweet Is the Night" – Ben Lee (3:28)
"Rockaria!" – Pat Buchanan (3:49)
"Every Little Thing" – Michael Carpenter (3:52)
"No Time" – Peter Holsapple (3:59)
"Showdown" – Richard Barone (4:26)
"Handle with Care" – Jamie Hoover (3:25)
"Strange Magic" – Mark Helm (3:54)
"Evil Woman" – Ross Rice (4:51)
"Steppin' Out" – Carl Wayne (4:27)
"Don't Bring Me Down" – Swag (3:13)
"One Summer Dream" – Prairie Sons And Daughters (7:16)
"Can't Get It Out of My Head" – Doug Powell (4:57)

Disc 2
"Twilight" – The Shazam (3:11)
"Mr. Blue Sky" – Tony Visconti (5:02)
"You Took My Breath Away" – The Heavy Blinkers (3:07)
"Message from the Country" – The Balls Of France (4:28)
"The Minister" – Ferenzik (4:43)
"Xanadu" – Neilson Hubbard And Venus Hum (3:31)
"When Time Stood Still" – Bill Lloyd (3:27)
"Above the Clouds" – Sparkle Jets UK (4:00)
"Rock And Roll Is King" – Walter Clevenger & The Dairy Kings (3:14)
"Morning Sunshine" – Jeremy (2:19)
"Boy Blue" – Rick Altizer (3:45)
"Livin' Thing" – PFR (3:57)
"On the Run" – Sixpence None the Richer (2:37)
"Bluebird Is Dead" – Todd Rundgren (5:06)
"Turn to Stone" – Roger Klug (5:11)
"Eldorado" – Fleming and John (6:41)

/ Håkan

LIVEALBUM #15: Dan Hylander

Postad: 2021-02-08 07:57
Kategori: Bästa livealbum

DAN HYLANDER och RAJ MONTANA BAND: Bella Notte (Amalthea, 1982)

MUSIKKOLLEKTIVET RAJ MONTANA BAND AVSLUTADE sin gemensamma karriär med ett livealbum 1985, praktverket ”Tele-gram” var en dubbel som spelades in på en av gruppens sista konserter i december 1984. Då stod bandet inklusive frontpersonerna Dan Hylander, Py Bäckman och med sina gränslösa resurser på den kommersiella toppen av svensk musikbransch. När liveskivan ”Bella notte” spelades in våren 1982 var det ett band som via positiv publikrespons och ännu mer personlig musik var på viljestark väg uppåt.
   Från 1977, när singeln ”Dalit Panther” spelades in och släpptes som första skiva på skivbolaget Amalthea, och de närmaste åren framöver formerade detta numera legendariska band där sound, låtar och produktion utvecklades till absolut fulländning i mitten på 80-talet.
   Men det tog flera år med många olika konstellationer för Raj Montana Band att nå framgångarna och samtidigt vara språngbräda för Hylanders och Bäckmans solokarriärer. Bandet var från början Dan Hylanders skapelse men namnet var ursprungligen engelskt, Ray Montana & his Moonlight Boys. Ursprungligen innehöll bandet musiker som förutom den redan etablerade gitarristen Peter O Ekberg hade spelat i Hoola Bandoola Band och med Björn Afzelius och Thomas Wiehe.
   Första singeln och de två första albumen, ”Raj Montana Band” (1978) och ”Döende oskuld” (1979), väckte begränsad uppmärksamhet men också nyfikenhet och bandet, fick lovande omdömen av en allt större publik och bland recensenter. Fram till 1979 var bandet Malmö-baserat och i ständig utveckling och förändring med musiker i olika konstellationer.
   Andra albumet spelades in i Eslöv men pålägg och mixning gjordes i Stockholm där Hylander fick för framtiden viktiga kontakter och möter Py Bäckman som körar på ”Döende oskuld”. Dan och Py blir ett par när Skånegrabben flyttar till Stockholm vintern 1979/80. Det ska på många sätt förändra och förbättra förutsättningarna för både Dan, Py och bandet.
   Från den vinterna byter Raj Montana Band helt skepnad och blir ett Stockholmsbaserat band, som tituleras Dan Hylander och Raj Montana Band, med musiker som ska bli Sveriges mest tongivande under hela 80-talet: Först trummisen Pelle Alsing och gitarristen David Carlson och sedan Clarence Öfwerman, keyboards, Ola Johansson, bas, och slutligen Hasse Olsson, hammondorgel.
   Det kommersiella genombrottet blir studioalbumet ”September” (1981) som innehåller radiohits som ”Farväl till Katalonien” och ”Solregn”. Och nu börjar Dan och bandet tillsammans med Py Bäckman turnera hårt och intensivt och våren 1982 gör de en stor turné med nästan uteslutande nytt och oinspelat material. Turnéavslutningen sker på Södra Teatern i Malmö med tre konserter på fyra kvällar, 8-11 april, som samma höst resulterar i livealbumet ”Bella notte”. Samtidigt producerar Py Bäckmans skivbolag Sonet också en liveskiva, syskonalbumet ”Belle de Jour”, med enbart Py-låtar från samma konsertmaterial.
   ”Bella Notte” innehåller alltså till stor del nytt låtmaterial förutom två covers, på Wilson Pickett- och The Music Explosion-låtar, på svenska och två äldre Raj Montana-låtar.
   Fyra nya genuina Dan Hylander-låtar plus två svenska versioner av ”In the midnight hour” (”En förlorad natt”) och ”Little bit o' soul” (”Bara älskande sårar”) men det är den fantastiska liveversionen av ”Höst (till Eva, så länge jag kan gå)” som drar åt sig min stora uppmärksamhet. Hela albumet är ett gediget gott hantverk av ett otroligt tajt och välspelat band och en artist som är på väg att växa ut till en stor scenartist med mäktiga låtskrivarkvalitéer. Från vars repertoar den då drygt två år gamla ”Höst...”, en stor livefavorit (ofta bland extralåtarna) åren framöver, som här växer ut till en gigantisk låt med hjälp av Mats Ronander på både sång och blixtrande munspelssolo. Här står tiden still i drygt åtta minuter.
   På Södra Teatern saknades Pelle Alsing på trummor och ersattes tillfälligt av Peter Milefors som är mest känd för alla år bakom Björn Skifs. Alsing var vid tillfället upptagen av inspelningar med Ulf Lundell, till albumet ”Kär och galen”, men på något underligt sätt lyckades organisten Hasse Olsson frigöra sig från samma inspelningar. Och till turnén sommaren 1982 finns båda med bakom Lundell, Olsson dessutom som kapellmästare. Raj Montanas klaviaturspelare Clarence Öfwerman anslöt till det bandet på hösten 1982.


SIDA 1

1. Bella notte (Dan Hylander) 3:09
2. I minnen (Dan Hylander) 5:09
3. En förlorad natt (Steve Cropper/Wilson Pickett/Dan Hylander) 3:34
4. Höst (till Eva, så länge jag kan gå) (Dan Hylander) 8:02

SIDA 2

1. Turkos (Dan Hylander) 4:20
2. Isvit 6:38 a) Isvita rum 3:39 (Dan Hylander) b) Coda 2:59 (Dan Hylander/Roland Gottlow)
3. Bara älskande sårar (Dan Hylander) 3:19
4. Vargtimmen (Dan Hylander) 7:04

/ Håkan

Stefan Cush (1960-2021)

Postad: 2021-02-07 15:54
Kategori: Minns

I MITTEN PÅ 80-TALET VAR JAG EN hängiven beundrare av den engelska gruppen med det fantasieggande namnet The Men They Couldn't Hang. Och det började som en explosion i London 1985, tre konserter samma vecka i januari på olika platser i den engelska huvudstaden, och bandet blev sedan en riktig favorit under sex år. Eller så länge bandet existerade och det gavs ut vinylskivor ty 1991 sprack bandet tillfälligt. Nu har bandet skakats av än mer tragiska nyheter när en av bandets framträdande personer, STEFAN CUSH, avled i fredags.
   Blott efternamnet blev Cushs tilltalsnamn och ingen kallade honom för det svenskklingande förnamnet Stefan, som har irländska/walesiska rötter. Det var Cush tillsammans med bandets andra profil, Swill (Philip Odgers), som var The Men They Couldn't Hangs frontlinje som sångare längst fram. De delade på den positionen, Swill framförde de lite poppigare och lättsammare låtarna och Cush det fartigare och tuffare materialet. En perfekt kombination som gjorde bandet till en omväxlande och underhållande livesuccé.
   Mitt intensiva intresse för gruppen startade alltså i en rasande fart under en London-vecka. Bandets skivproduktion var magert tidigt 1985, en singel ("Green fields of France", en cover) men bandets utstrålning på scen lovade så mycket mer även på skiva. Under 1985 till 1990 följde jag TMTCH nära i spåren och jag siktade in mig på bandets singlar och koncentrerade mig då på 12"-varianterna med extralåtar. Givetvis hade jag under de här åren också full koll på bandets album, inte minst för att bandet kategoriskt bytte skivbolag för varje nytt album.
   TMTCH hade ingen frontperson a la Shane MacGowan (Pogues) utan Swill och Cush delade på den uppgiften. Först var bandets repertoar fylld med covers men originalmaterialet växte med tiden. Ofta var det den ickesjungande gitarristen Paul Simmonds som skrev de intressanta texterna som hämtade inspiration i både historia och nutid medan bandet kollektivt arbetade fram melodierna.
   Och Cush fick ansvaret att tackla de lite rivigare låtarna på scen till publikens stora glädje. Något jag minns med glädje från de tre konserterna 1985, på Dublin Castle, Broadway och Dingwalls, men också sommaren 1988 på Mean Fiddler.
   Stefan Cush avled i fredags 4 februari 2020 av en hjärtattack.

/ Håkan

Krönika: November 1995

Postad: 2021-02-05 07:55
Kategori: Krönikor

The Beatles var mitt favoritobjekt när jag skulle skriva en krönika i Nerikes Allehanda och jag skrev också åtskilliga artiklar och recensioner i ämnet. Hösten 1995 skulle Beatles-intresset öka i intensitet över hela världen. Samma dag som den här krönikan publicerades släpptes första delen i trilogin ”Anthology”.
   Krönikan (illustrerad med mitt gamla medlemskort i Beatles fan club) var kanske mitt ultimata erkännande, men också en detaljerad beskrivning, varför jag hade fyra Liverpool-killar som största favoriter när det gällde musik.

 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/11 1995.
 
MITT LIV SOM BEATLES-FANATIKER

FÖR DRYGT 32 ÅR SEDAN FÖRÄNDRADES VÄRLDEN. För mig. När söndagskvällen 3 november 1963 hade passerat skulle ingenting vara sig likt. Ett liv med rättstavning, landbandy på gatan och Tio i Topp i allmänhet, hade plötsligt fått en ny mening, en ny inriktning och nya idoler.
   The Beatles, fyra Liverpool-grabbar runt 20, lämnade på bara några låtar i tv-programmet Drop In outplånliga spår i en hel generation.
   Min grå mellanstadievardag fylldes med passion och det var med betydligt lättsammare steg jag tog mig till skolan på måndagsmorgonen.
   Under den veckan Beatles besökte och turnerade i Sverige hösten 1963 växte deras popularitet enormt.
   ”She loves you” var den viktigaste inträdesbiljetten till alla svenskars hjärtan, inklusive mitt. Deras slagkraftiga ”Yeah, yeah”-refräng blev ingenting mindre än en milstolpe i pophistorien.
   På den här tiden gick utvecklingen i sakta mak. Det tog ett år från skivdebut till första utlandsturné och det tog nästan två månader från det omvälvande Drop In-programmet tills jag hade min första Beatles-skiva i handen.
   ”She loves you” förpackad i ett orange bildomslag blev en uppskattad julklapp. Så flitigt spelad julen 1963 att när jag nu hör baksidan, den högst ordinära ”I'll get you”, känner smaken av apelsinchoklad i munnen. Innehållet i ett annat av julpaketen.
   I min singel/hit-orienterade 11-åriga hjärna var det bara hits, singlar och Tio i Topp som gällde vid den här tidpunkten.
   Radioprogrammet Pop 63 med Klas Burling blev nästan en daglig angelägenhet. Där jag på några timmar i veckan fick heltäckande information om nyheterna från den angloamerikanska popvärlden. Större var inte branschen på den tiden.
   Efter ”She loves you” blev popskivor en klar bristvara i mitt hem. Min Philips rullbandspelare fungerade som tillräcklig kompensation.
   Därför kom jag inte att äga en ny skiva förrän ”Sgt Pepper” i juni 1967. Sparpengar från mitt första sommarjobb investerades i en monoversion av det som långt senare av många skulle beskrivas som pophistoriens viktigaste skiva.
   Riktig skivsamlare blev jag först hösten 1968. Samtidigt som ”Hey Jude” släpptes...
   Då kunde jag snabbt köpa ifatt skivor jag missat.
   Hösten 1968 introducerades samtidigt Beatles skivbolag Apple och jag fann det som min uppgift att inte bara samla på Beatles-skivor utan även allt som gavs ut på Apple.
   Beatles har i alla år varit det intressantaste namnet av alla skivsamlarmarknader över världen. Ingenting tyder på att förutsättningarna förändras denna höst...
   Lagom till kulmen av mitt Beatles-intresse 1969 blev killarna oense. Att ”Abbey Road” släpptes samma dag som min födelsedag hösten 1969 var en tröst så god som någon. Och jag minns att jag samma dag köpte skivan i Luxors skivaffär på Storgatan i Örebro.
   Redan innan den ofrånkomliga brytningen våren 1970 gjorde de fyra medlemmarna skivor på egen hand. Jag tog aldrig ställning för någon utan utökade skivsamlandet gånger fyra.

/ Håkan

Covers: Ann Wilson

Postad: 2021-02-03 07:52
Kategori: Cover-skivor

ANN WILSON: Hope & glory (Zoë/Rounder, 2007)

DEN AMERIKANSKA SEATTLE-BASERADE GRUPPEN Heart har i alla år musikaliskt representerat den synnerligen ointressanta genren melodisk hårdrock, AOR (Adult Oriented Rock) på amerikanska. Men gruppens musik har varit kommersiellt framgångsrik under lång tid med systrarna Ann och Nancy Wilson, sångerska respektive gitarrist, i spetsen. Gruppen har utan uppehåll, men otaliga medlemsförändringar, existerat från 1970 till idag utan att på något vis närma sig min musiksmak.
   Därför är förutsättningarna på minus, trots en ganska varierad och delvis spännande låtlista, innan jag ska lyssna på Ann Wilsons första soloalbum med enbart covers. På många låtar har Ann bjudit in framträdande gästsångare, ett kommersiellt knep som också väcker en viss skepsis hos mig.
   Att Ben Mink har producerat ”Hope & glory” ger dock små förhoppningar. Mink är ju mest känd som k d langs producent och låtskrivarpartner men har en diger lista på artister, om än inga tunga namn, han har producerat. Dessutom är han en månginstrumentalist och spelar ett otal olika instrument på Anns album. Så när jag trycker på ”start” är det inledande tvivlet hos mig tillfälligt dämpat och redan på öppningslåten, Pink Floyd-låten som jag aldrig har upptäckt på ”The wall”, låter det både intressant och förtoendeingivande inför resten av albumet.
   Ganska omedelbart förstår jag att soundet, produktionen och arrangemangen på ”Hope & glory” inte har något gemensamt med Hearts slentrianmässiga melodiradiohårdrock. Musiken är här på en helt annan nivå där instrumenten ofta är akustiska och tillsammans med Ben Mink har de ambitiösa arrangemangen gjort om originalversionerna av coverlåtarna på ett personligt sätt.
   Ben Mink har förmodligen varit helt ovärderlig när Ann Wilson gick in i studion för att göra sitt första studioalbum. Arrangemangen omfamnas ibland av massiva stråkarrangemang men det är alltså Mink som på olika fioler gör sin egen stråkkvartett. Som på Elton Johns ”Where to now St Peter” där Paul Buckmasters originalarrangemang uppdateras snyggt när Elton dessutom gästar utan att ta över fokus från Ann.
   Men Mink imponerar på albumets samtliga spår på olika sätt. Mest genom att spela fem-sex olika instrument, allt från gitarrer och keyboards till lap steel och udda stränginstrument som cuatro, mandocello och charango. Han har givit ”Hope & glory” en personlig klang som jag i min vildaste fantasi aldrig trodde Ann Wilson var mäktig.
   Till min positiva åsikt kan läggas att låtmaterialet, urvalet av coverlåtar, har den där varierade kvalitén att växla mellan lugna akustiskt baserade låtar (bluesgrasskryddade version av ”Bad moon rising”) och för all del några intensivt tyngre (”Immigrant song”) sekvenser. Och även där bjuder Ben Mink på sin skicklighet. Han spelar naturligtvis förstafiolen på Creedence-låten och i slutet på Led Zeppelin-låten exploderar han i ett brötigt stenhårt gitarrsolo.
   Bland topparna på skivan vill jag utnämna Neil Youngs ”War of man”, den ovannämnda glada versionen av Creedences klassiker och den för mig mindre kända Lucinda Williams-låten ”Jackson” i en ödmjuk tolkning med k d lang.
   Apropå det så tar gästartisterna inte fokus från Ann Wilson vid sina inhopp. Lang, Wynonna Judd, Alison Krauss och Heart-systern Nancy körar mest bredvid Ann. Men på ”A hard rain's a-gonna fall” blir det kanske lite väl trångt vid mikrofonen när både Rufus Wainwright och Shawn Colvin gör några fruktlösa försök att ge Dylans ny energi.
   Den egna originallåten "Little Problems, Little Lies" gör inte bort sig i sammanhanget.


1. "Goodbye Blue Sky" (featuring Nancy Wilson) (Roger Waters) 3:12
1979. Från albumet "The wall" med Pink Floyd.
2. "Where to Now St. Peter?" (with Elton John) (Elton John/Bernie Taupin) 4:38
1970. Från albumet "Tumbleweed connection" med Elton John.
3. "Jackson" (with k.d. lang) (Lucinda Williams) 3:36
1998. Från albumet "Car wheels on a gravel road" med låtskrivaren.
4. "We Gotta Get Out of This Place" (with Wynonna Judd) (Barry Mann/ Cynthia Weil) 3:45
1965. Singel med The Animals.
5. "Immigrant Song" (Jimmy Page/Robert Plant) 3:43
1970. Från albumet "Led Zeppelin III" med Led Zeppelin.
6. "Darkness, Darkness" (featuring Nancy Wilson) (Jesse Colin Young) 4:37
1969. Singel med The Youngbloods.
7. "Bad Moon Rising" (with Gretchen Wilson) (John Fogerty) 3:15
1969. Singel med Creedence Clearwater Revival.
8. "War of Man" (with Alison Krauss) (Neil Young) 4:38
1992. Från albumet "Harvest moon" med låtskrivaren.
9. "Get Together" (with Nancy Wilson, Deana Carter & Wynonna Judd) (Chet Powers) 4:03
1964. Från albumet "Back in town" (som "Let's get together") med The Kingston Trio.
10. "Isolation" (John Lennon) 3:02
1970. Från albumet "John Lennon/Plastic Ono Band" med låtskrivaren.
11. "A Hard Rain's A-Gonna Fall" (with Rufus Wainwright & Shawn Colvin) (Bob Dylan) 6:14
1963. Från albumet "The freewheelin' Bob Dylan" med låtskrivaren.
12. "Little Problems, Little Lies" (Ben Mink/Ann Wilson) 3:31
Original.

/ Håkan

Januari 2021 på Håkans Pop

Postad: 2021-02-02 07:58
Kategori: Blogg

JANUARIMÅNADEN HAR OFTA PER AUTOMATIK varit en musikaliskt mindre händelserik tid och 2021 började ungefär som förväntat. Få riktigt intressanta nya skivreleaser, på konsertområdet var det lika dött som det nästan har varit i ett år nu, på nyhetsområdet kunde jag bara notera att några gamla popmänniskor har lämnat jordelivet och namnet Ulf Lundell fick en renässans på allvar. Under en månad där jag också sparkade igång de återkommande kategorierna på Håkans Pop.
   Min lista på de största favoriterna bland livealbumen närmar sig nummer ett, som når sin final någon gång i maj, och under de senaste veckorna har jag avslöjat plats 19, 18 och 17 med Delaney & Bonnie, The Band respektive Thin Lizzy.
   En annan följetong på Håkans Pop är alla coverskivor som jag hela tiden upptäcker. I januari skrev jag om två coverskivor där artisterna Steve Earle och Emma Swift ägnade hela album åt covers på en enda artist, sonen Justin Townes Earle respektive Bob Dylan. Onsdagarna på Håkans Pop kan ibland innehålla en tributskiva och jag hittade ett album där artisterna hyllar John Denver.
   Sedan hittade jag några gamla tidningskrönikor som jag skrev 1988, 1989 och 1995.
   Men jag fick också möjlighet att under januari 2021 skriva några minnesanteckningar om tre avlidna personligheter i musikhistorien, låtskrivaren Geoff Stephens, demonproducenten Phil Spector (se höger) och Animals-gitarristen Hilton Valentine.
   Dessutom tillverkade jag några texter om Ulf Lundell med anledning av dokumentärerna på Svt som sändes under julhelgen och skrev en typ av recension av hans specialinspelade konsert från Cirkus i Stockholm. Under årets första dagar försökte jag positivt peppa mig själv genom att citera Lundells drygt 40 år gamla text till ”Bättre tider” och passade också på att inventera och samla ihop mina gamla texter om Ulf som återfinns på Håkans Pop.
   Jag brukar avsluta varje månads återblick på Håkans Pop med några rader om nysläppta skivor men efter en ovanligt händelsefattig januari kan jag bara tipsa om två nya album. För det första skrev jag redan på en av årets första dagar en recension av Steve Earles skiva ”J.T.” som är en hyllning till hans i höstas avlidne son Justin Townes. Så har jag efter en månad bestämt mig för vad jag tycker om Jakob Hellmans mycket uppmärksammade comebackalbum ”Äntligen borta”.
   Sedan Jakob släppte sitt osannolikt framgångsrika debutalbum ”...och stora havet” har det i många år varit tyst, tyst och tyst och när han någon enstaka gång gjort ett försök till comeback har det slutat med ett magnifikt platt fall. Det är sällan som jag minns någon av mina gamla recensioner så tydligt som när Jakob 1999 gav sig ut på Kalas-turné med Thåström och Weeping Willows. Ett fiasko av sällan skådat slag. ”Fladdrigt, otajt och orepat” och ”Förbryllad, bortkommen, desillusionerad och vilsen 33-åring” hette några av mina omdömen av Hellmans konsert då...
   Efter det återbesöket i ett 22 år gammalt minne behöver jag inte tänka att ”Det var bättre förr” och jag kan möta nya skivan med en ganska balanserad åsikt. Trots några uppenbara svackor är ”Äntligen borta” i sin helhet ett helt godkänt album där den där magiska och personliga Jakob Hellman-känslan återfinns på flera låtar.
   Ganska enkel popmusik ackompanjeras av Jakobs sedvanligt skruvade texter och helt oväntade ordföljder som i ungefär hälften av låtarna på albumet är alldeles underbara höjdpunkter. Inledningen med titellåten och ”När jag går in nånstans och känner mig utanför” lovar så gott att jag senare inte kan acceptera det huvudlösa beslutet att göra en version av psalmen ”I denna ljuva sommartid”. Och den helt urspårade ”När det skymmer” med omotiverade bossanovatakter känns också helt malplacerad.
   ”Jag bor i himmelen”, ”Jag kan inte säga hejdå till dig” och ”Nu är natten här” håller dock en viss personlig kvalitetsnivå och för några sekunder drömmer jag om ett helt Hellman-album på det sättet.

/ Håkan

LIVEALBUM #16: Neil Young

Postad: 2021-02-01 07:56
Kategori: Bästa livealbum

NEIL YOUNG & CRAZY HORSE: Live rust (Reprise, 1979)

HÖSTEN 1978 ÄR BARA ETT AV MÅNGA ÖGONBLICK i Neil Youngs obeskrivliga karriär som berättar hur instinktivt och fullständigt spontant kanadensaren med extrem kort framförhållning förändrar sitt sound, överraskar sina fans och helt ändrar riktning på sin karriär. Dels visade han, på den här liveskivan, upp sin fascination för både ren akustisk musik ensam på scen och vrålande rockig musik i en elektrisk urladdning. Och just den här hösten blev det också uppenbart hur illa han strategiskt planerade sin skivutgivning gentemot turnéverksamheten.
   Hösten 1978 släppte Neil det akustiskt baserade albumet ”Comes a time” samtidigt som han gav sig ut på turné med ett elektriskt Crazy Horse på sitt rockigaste humör. Kortsiktigt blev det dålig marknadsföring av nya skivan, som mest bara tre låtar från det albumet fanns med i setlistan på konserterna, men resulterade ett år senare i en klassisk trilogi med ”Rust never sleeps”-albumet, en konsertvideo med samma namn och dubbellivealbumet ”Live rust” på bara några månader hösten 1979.
   Under 1978-hösten pendlade det alltså kraftigt i det musikaliska uttrycket, och den lite stela skivbranschen hängde inte riktigt med i Neil Youngs humörsvängningar, men vi fick ju vårt omättliga Neil Young-intresse tillfredsställt med råge lite senare. USA-turnén (en spelning i Kanada), 24 konserter på drygt en månad mellan 16 september och 24 oktober, gick under namnet ”Rust never sleeps tour” långt innan albumet med samma namn dök upp.
   Till skillnad från videokonserten, som spelades in på ett och samma ställe (Cow Palace, Kalifornien), så spelades 21 av turnéns 24 konserter in för en planerad liveskiva så det fanns nog med material för att kunna välja ut det bästa. Material från fem konserter finns på ”Live rust”, förutom Cow Palace är det Boston Garden, Boston, Massachusetts; Civic Center, St. Paul, Minnesota; Chicago Stadium, Chicago, Illinois; och McNichols Arena, Denver, Colorado.
   Ljudet på vinyldubbelalbumet är briljant jämfört med den gamla VHS-kassetten. Vi får det där klassiska Neil Young-stuket med fem inledande akustiska låtar på både 12-strängad gitarr och piano följt av elektriska rocklåtar, med Crazy Horse i högform, och avslutningsvis vibrerande och hårt distad elektrisk rock. Helt i stil med Neil Youngs hela karriär.
   När jag har lyssnat på liveskivorna på min Bästa Live-album-lista en dryg halv säsong och skrivit av mig faktabaserade åsikter om albumen så har jag självklart också fantasiserat om att ha varit på plats på just de konserterna.
   Skivan kanske inte innehåller så mycket exklusivt material och på skiva uppfattade jag den 1979 som egentligen bara en liveuppföljare till Neils fantastiskt fina ”Rust never sleeps”. Men det måste ha varit överväldigande att ha varit på plats och hört nyskrivna men tidigare outgivna låtar första gången. Det ska man tänka på när låtar som "Hey Hey, My My (Into the Black)" och ”Powderfinger” framförs och den oförberedda publiken nästan hämtar andan och samtidigt förstår att den får uppleva något historiskt.
   Låtlistan på skivan är inte identisk med videovarianten, borta är ”Ride my llama” och ”Welfare mothers”, och båda utgivningarna har ratat nya låtar som ”Thrasher”, ”Sail away” och den aldrig utgivna låten ”Bright sunny day”. Det är synd, ändå är ”Live rust” ett lysande dokument från en autentisk konsert med Neil Young & Crazy Horse hösten 1978.
   ”Live rust” är producerad av de vanligtvis i Young-kretsar kända killarna David Briggs och Tim Mulligan tillsammans med Neil Young fast här kallar han sig för sitt alter ego Bernard Shakey, en pseudonym som bara brukar förekomma i filmsammanhang.


1

1. "Sugar Mountain" (Neil Young) 4:53
2. "I Am a Child" (Neil Young) 2:53
3. "Comes a Time" (Neil Young) 3:05
4. "After the Gold Rush" (Neil Young) 3:38
5. "My My, Hey Hey (Out of the Blue)" (Neil Young/Jeff Blackburn) – 3:49

2

1. "When You Dance I Can Really Love" (Neil Young) 3:39
2. "The Loner" (Neil Young) 4:51
3. "The Needle and the Damage Done" (Neil Young) 2:12
4. "Lotta Love" (Neil Young) 2:51
5. "Sedan Delivery" (Neil Young) 4:46

3

1. "Powderfinger" (Neil Young) 5:29
2. "Cortez the Killer" (Neil Young) 7:25
3. "Cinnamon Girl" (Neil Young) 3:08

4

1. "Like a Hurricane" (Neil Young) 7:10
2. "Hey Hey, My My (Into the Black)" (Neil Young) 4:59
3. "Tonight's the Night" (Neil Young) 6:59

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (451)
Feber (5)
Filmklipp (131)
Jul (76)
Konserter (234)
Krönikor (167)
Larm (20)
Listor (50)
Maxi12" (35)
Minns (141)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Februari 2021 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28

Johan S 19/04: Håller verkligen den här som en av dom bästa. Köpte en nypressning av den ...

Jack McGuinness 16/04: Det kan ju vara värt att nämna att åren med Yngwe var tuffa för Mats. När h...

Håkan Gustavsson 13/04: Hej! Tack för tipset - precis som du skriver en kanonplatta! Personligen har ...

Mårten 12/04: Gröna Lund 29 april -65 Furuviksparken 30 april -65 Liseberg 2-3 maj -65 ...

Johan S 29/03: Säkert också en mina mest spelade, fantastisk!...

Leif Gäverth 26/03: Hej Jag har läst att Animals besökte Sverige redan 1966, men har inte kunnat ...

Kjell J 12/03: Jag läste denna krönika, och blev inspirerad därav mitt tidigare inlägg, htt...

Kjell J 11/03: "Definitivt ett sommarfenomen som går hem när värmen och solen tränger sig p...

Håkan Gustavsson 8/03: Hej! Tack för recensionen! Jag har också läst boken och håller med dig i d...

Håkan Gustavsson 22/02: Hej! När kommer recensionen på Kjell Anderssons bok?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.