Blogginlägg

Osannolik rock med The Saints

Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 13/11 1989.

THE SAINTS
Kulturhuset/Rockmagasinet 11 november 1989

Australiska Saints turné i Sverige denna höst har gått tämligen spårlöst förbi hos massmedia. Men ryktet om gruppens förträfflighet hade ändå nått Örebro för Kulturhuset var mer än halvfullt vilket är en smärre succé en lördag kväll.
   En stor publik som dessutom var kunnig i ämnet och bjöds på en generös konsert på en timme och en trekvart med många höjdpunkter från Saints skivproduktion.
   Chris Bailey, som ÄR Saints är en helt osannolik rockfigur. Han stod där fet, svettig och långhårig och rökte mest hela tiden men ändå var det omöjligt att inte älska denne 32-åring.
   Han hade en röst som trängde igenom det mesta utom lördagskvällens första låt som var ett söndermixat oväsen. Därefter blev det bättre, som det ofta blir på konserter, och stundtals nådde konserten lysande kvalitéer.
   Saints ger ut skivor sporadiskt men det har genom åren sedan 1977 blivit en och annan klassiker. Den från början punkinfluerade gruppen har under 80-talet utvecklats till en fullmogen rockgrupp med melodiös rock som största ingrediens.
   Men i denna vansinnigt effektiva rockmusik, med samma drivkraft som en Springsteen i högform, finns en bottenlös personlighet som gärna refererar till sina irländska rötter eller avslöjar sin innersta själ.
   Redan 1984, när Saints var i Örebro förra gången, utnämnde jag Chris Bailey till kompgitarrens mästare. Nu spelade han mest akustisk gitarr men det blev ändå en gedigen grund för de övriga i bandet att stå på.
   Senaste albumet "Prodigal son" innehåller flera starka sånger som också framfördes i lördags. Men det var ännu svårare att värja sig mot de bästa låtarna från förra albumet, "All fools day", som är Saints definitiva klassiker.
   Hör man, som i lördags, Chris Bailey i högform och Saints göra "Just like fire would" och "Temple of the lord" förstår jag inte varför folk krigar i världen.

/ Håkan

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.