De tio senaste blogginläggen

April 2025 på Håkans Pop

Musikteatern Flickan Från Landet I Norr blev en fantastisk upplevelse på scen i Malmö under april 2025.

DET BLEV FÖR MIN DEL EN MÅNAD (APRIL) utan några konsertupplevelser men musikteatern Flickan Från Landet I Norr i Malmö blev ett fantastiskt substitut. I övrigt fylldes Håkans Pops månad med sedvanliga inlägg i kategorierna Compilation-skivor, gamla Konsertbiljetter och återpublicerade krönikor från 80-talet.
   Månadens Compilation-skivor blev ”The Son of Stiff tour 1980”, ”Sons of the Dolls”, ”Southend rock” och ”Tommy”.
   Bland de uppvisade gamla konsertbiljetterna fanns Bruce Springsteen 1985, Slottsfestivalen 1997, Steve Earle 2000, Stephen Stills Manassas 1972 och The Pogues 1986.
   Och mina gamla krönikor var hämtade från oktober 1983, april 1985, juli 1985 och ytterligare en juli 1985.

ÄVEN UNDER APRIL 2025 HAR JAG LYSSNAT på många nya album där några inte var tillräckligt starka för att hamna bland nedanstående recensioner: Bryan Ferry/Amelia Barratt, Mumford & Sons, Lisa Miskovsky, Galactic/Irma Thomas och Vicki Peterson/John Cowsill.
   Inledningslåten ”The rose of Laura Nyro”, med flera låttitlar av låtskrivaren Laura Nyro omnämnda i texten, på ELTON JOHNS nya duoplatta ”Who believes in angels?” med den amerikanska sångerskan BRANDI CARLILE är en fantastisk start på ett album som i övrigt flyter förbi ganska obemärkt. Har inte alls samma dignitet Eltons T Bone Burnett-producerade Leon Russell-samarbete för 15 år sedan men det finns några höjdpunkter och Bernie Taupins texter är alltid lika underhållande.
   Det var länge sedan THE WATERBOYS lämnade de genuina folkmusikrötterna bakom sig och nu befinner sig Mike Scott i den traditonella om än stundtals väldigt personliga rockfåran med många mer eller mindre jobbiga stickspår. På ”Life, death and Dennis Hopper” blandas allt, jazzigt storband, stråkar, Bo Diddley-rytmer, Beach Boys-körer, smäktande 60-talsschlager, recitation, till och med lösryckta filmrepliker och mycket annat, och det blir som helhet ganska ojämnt och tålamodskrävande.
   Tillsammans med bland annat Joan Baez och Bob Dylan tillhör amerikanen ERIC ANDERSEN den första Greenwich Village-generationen av singer/songwriters på tidigt 60-tal men har under alla senare decennier aldrig fått något riktigt genombrott. Nu har den 82-årige Andersen gjort ett nästan fantastiskt dubbelalbum, ”Dance of love and death”, med hela 17 nyskrivna låtar. Ett ruskigt underhållande och omväxlande album med låtar i skiftande tempon i både långsamt nakna och fullt orkestrerade arrangemang. En ren och skär överraskning.
   Jag har sent omsider upptäckt WILLIE NELSON på allvar och hans två senaste album har imponerat stort. Han har ju till stor del levt på covers och andra låtskrivares låtmaterial, som han sedan har tolkat på ett personligt sätt, och ägnar hela nya albumet åt Rodney Crowells låtar. En fantastisk låtkatalog som Willie med sin vana trogen gör det bästa av. ”What kind of love”, Crowells låtskrivarsamarbete med Roy Orbison, är bara en av många höjdpunkter på albumet.
   I skuggan av kompisen David Ritschard börjar H.SELF (Henric Hammarbjörk) få en egen stor publik. Han skriver låtar och spelar in i snabb takt, förra albumet släpptes i höstas. Med avskalad country och några utlämnande texter med stor personlig prägel sjunger och visslar han sig genom låtarna men vid några tillfällen befinner han sig också i den svenska traditionella singer/songwriter-genren och jag vill ibland jämföra honom med Toni Holgersson. Men allra mest tänker jag på Pugh i ”Huller om buller”.
   BUTLER, BLAKE & GRANT är ett till synes tillfälligt projekt med tre engelsmän med rötter i grupperna Suede, Teenage Fanclub respektive Love And Money har samlat sin kunskap i ett låtmässigt överraskande starkt album, ”Butler, Blake & Grant”. Med ett övervägande akustiskt sound har de var och en skrivit tio underbart underhållande låtar, inklusive en instrumentallåt tillsammans, men jag uppfattar skivan ändå som lite slumpartad med en stark spontan prägel.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: JAG GLÖMMER ALDRIG ÖGONBLICKET när SOFIA KARLSSON satte sig vid pianot på Packmopedsturnéns premiärkonsert i Västra Ämterviks kyrka 2014, spelade och sjöng en underbar version av Ulf Lundells låt ”Nådens år”. Jag var helt oförberedd, hade missat hennes Dan Andersson-tolkningar, men röst och framförande imponerade stort.
   Jag har uppfattat Sofia som en väldigt seriös artist men kunde med egna öron och ögon konstatera live sommaren 2023 hur hon kunde kombinera genuin skicklighet på många olika instrument med en stor dos avslappnad personlighet.
   Inför Sofias nya album ”En sång till Selma” fick jag inledningsvis samma ”problem” med uppfattningen att hon har gjort en finkulturell skiva baserad på Selma Lagerlöfs texter men lyssnandet tog mig snabbt ur den missuppfattningen.
   Tillsammans med producenten Anders Nygårds, som spelat fiol live med både Lars Winnerbäck och Ulf Lundell, och Lagerlöf-kännaren Johan Salberg har Sofia stuvat om Selmas brev, dikter och prosa till sångbara texter och skrivit ny musik, ibland i samarbete med Sofie Livebrant.
   Om det på pappret och här låter tungt, tålamodskrävande och alltför stelt så blir ”En sång till Selma” i verkligheten en förtjusande stark upplevelse. Både melodier och arrangemang lyfter fram texterna och Sofias sköna klara stämma förstärker den personliga touchen på materialet. Det finns kritiker som tycker att hennes röst är alltför klockren och därmed har tappat den mänskliga kontakten men nästan allt på skivan talar emot den negativa åsikten.
   Jag är helt obevandrad i Selma Lagerlöfs prosa och författarskap så det blir en överraskande upplevelse att höra texter framföras till genuint genomarbetad musik. Textmässigt pendlar det mellan ljus, lycka och mörker och allt däremellan. Sångbara texter som sedan möter oerhört vackra melodier och ibland mustiga fiolarrangemang, Som den starka upplevelsen i inledningslåten ”Svårt här att leva” vars titel fortsätter i texten med ”...å det som är lätt,de är å dö”.
   Vid upprepade tillfällen blir det djupa vemodet i många låtar så oerhört underhållande där det finns många låtar som tillhör albumets höjdpunkter. Från den inledande ”Svårt här att leva” via ”Det går väl an”, ”Mörkret” och ”Min älskade (brevet)” till avslutningen med ”Min bleka vän”.
   Och allra bäst och mest imponerande blir samarbetet med några andra röster. Som ”På tu man hand” tillsammans med The Tallest Man On Earths dallrande stämma och det händelserika mötet mellan tre olika röster, Sofia, Sara Parkman och Moonica Mac.
   De folkmusikanpassade instrumenten förstärker både poesin och melodierna och ger albumets helhet en tydlig skärpa. Spontana intron på några låtar ger dessutom känslan av att befinna sig i samma rum som Sofia och musiker.

/ Håkan

Krönika: Oktober 1985

I oktober 1985 varnade jag för den amerikanska vågen av utslätad rockmusik och nämner Starship, Gregg Rolie, Maurice White och Diana Ross som exempel.
   Jag skriver om några nya pinsamma skivor i den tveksamma genren och passar på att nämna ytterligare några artister man inte behöver lyssna på. Men på slutet nämner jag ändå några amerikanska artister och grupper som trots allt representerar bra amerikansk rockmusik.


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 22/10 1985.

BRA ROCKMUSIK - MER ÄN UNDERHÅLLNING

SAMTIDIGT SOM DEN DIREKT ODRÄGLIGA VÅG av så kallad kontinentpop sveper över landet denna höst har jag också teorier om att rockmusikens undergång håller på att födas i det statiska USA. I det stora landet med sina snäva musikaliska ramar har den grundläggande rockmusiken förvandlats till underhållningsmusik av konsumtionsvärde. Situationen är absurd och det finns all anledning att varna för denna utslätade form av rockmusik. Bra Rockmusik måste vara mer än underhållande.
    Utslätningen har pågått i flera år men känns nu ytterst akut med ett antal mer eller mindre typiska amerikanska nyutgivna rockplattor i handen. Med bland annat Starship, Gregg Rolie, Maurice White och Diana Ross.
   Historien har visat att de amerikanska rockgrupperna helt utplånat sitt eget sound och nu tillverkar skivor efter samma gemensamma recept. Gärna ett tungt hårdrocksliknande sound, starka ballader och en högskrikande manlig sångare. Listan är lång på grupper som som sålt sin egen själ men nått ofattbara framgångar på försäljningslistan.
   Chicago är bara ett tragiskt exempel. En gång blåsrockare av rang men numera anonyma hittillverkare som alla andra. Just hits är viktiga i dagens USA, kan sälja ett helt album med det mest ordinära innehållet.
   Jefferson (Paul Kantner) har lämnat Starship där sångaren Mickey Thomas har tagit över rodret och lämnat Grace Slick, en gång en av rockmusikens starkaste kvinnliga personligheter, helt i skuggan. ”Knee seep in the hoopla” (Grunt) visart upp alla de negativa sidorna av dagens rock-USA.
   Bara en låt har de skrivit själva men det är inledande ”We built this city” som klarar mer än en genomlyssning på detta likgiltiga album.
   Journey var en supergrupp som bildades för närmare tio år sedan och spelade en härlig form av egenartad hårdrock. De tappade snart sin unika framtoning för fyra år sedan när Gregg Rolie lämnade gruppen för att dyka upp som soloartist med ett album (CBS) som är en enda lång gäspning.
   Victory är en ny amerikansk hårdrocksgrupp som borde var helt anonym om de inte hade haft gitarristen Charlie Huhn (före detta Ted Nugent) och ett grymt kvinnoförnedrande omslag på sitt album (Epic) som inte ens är värt en gäspning.
   Bryan Adams är många musikers hjälte. Han gör det snyggt, skickligt och imponerande men knappast upphetsande.
   1976 ingick Adams i kanadensiska gruppen Sweeney Todd där även Nick Gilder var med. Samma Gilder gör nu comeback efter fem år (har någon saknat honom?) med ett album (RCA) som man glömmer lika fort man nämner det.
   Inom den amerikansks soulmusiken förekommer samma likriktade ström där alla helst ska hjälpa varandra. Peter Wolf har producerat Starships album, delvis producerat Rolies album och har skrivit några låtar på Maurice Whites nya soloalbum (CBS).
   (Fantasilöst nog har varken Gregg Rolie, Victory, Nick Gilder och Maurice Whites album några titlar ens...)

WHITE GÖR TÄMLIGEN INTETSÄGANDE soulfunk och det är rätt typiskt att skivans enda cover ”Stand by me” är släppt på singel.
   Diana Ross är en gudabenådad sångerska som inte behöver hjälp av varken Michael Jackson eller Bee Gees. När alla tre supersjärnorna slår sina klocka(?) huvuden ihop på albumet ”Eaten alive” (Capitol) blir det bara för mycket.
   Även Jennifer Holiday får hjälp av guldpojken Michael Jackson som skrivit och producerat inledningslåten på albumet ”Say you love me” (Geffen) som helt klart tar udden av Jennifers oerhörda sångresurser.
   Nu är inte all amerikansk rockmusik nedgången, enfaldig och urbota slätstruken som ovan nämnda skivor kanske ger sken av.
   I USA finns också geniala artister som Ry Cooder och Tom Waits som knappast kan kallas likformiga. I USA på västkusten har vi en underbar scen med artister som Green On Red, Long Ryders och Rain Parade (som för övrigt kommer till Rockmagasinet i Örebro om några veckor) och på östkusten Springsteen och hans New Jersey-kompisar som gör helt outstanding levande rock. Så visst finns det hopp om USA.
   Hoppet i detta fall heter John Cougar Mellencamp som inte har tagit den breda avenyn till succé fast han en gång i tiden fick skivkontrakt på Rod Stewarts eget skivbolag och uppenbart skulle formas till en ny Stewart.
   Cougar står stark och stadig i den amerikanskas myllan. Det märks på nya albumet ”Scarecrow” (Riva/Mercury) som är muskulös, spänstig, ungdomlig och förhållandevis fri från amerikanska schabloner av den 34-årige Mellencamp.
   Han beskriver platserna, människorna och situationerna med samma självklara elegans som Springsteen utan andra jämförelser i övrigt.

/ Håkan

Biljett: The Pogues 1986

THE POGUES National Club, Kilburn High Road, London 4 december 1986

Under en fantastisk vecka i London i december 1986 fick vi uppleva många fantastiska konserter med Len Bright Combo, The Saints och Ducks Deluxe. Och sedan en konsert med The Pogues med blandade känslor. Inför drygt två tusen vilda och stundtals våldsamma personer i publiken sjöng, drack och sluddrade Shane MacGowan fram sina fantastiska sånger. Dock saknades "A pair of brown eyes" och "A rainy night in Soho" och konserten grep inte riktigt tag i mig.

/ Håkan

Compilation: Tommy

"Tommy" (Ode, 1972)

SOM SÅ VÄLDIGT MÅNGA SKIVOR I MIN compilation-serie har även den här nyarrangerade versionen av The Whos rockopera ”Tommy” en Beatles-koppling när Ringo Starr spelar rollen Uncle Ernie i Pete Townshends oerhört mäktiga skapelse av den fiktiva historien om Tommy Walker.
   Originalet till ”Tommy” gavs ut 1969 med de fyra medlemmarna i The Who i samtliga roller. Den amerikanske producenten Lou Reizner fick tre år senare idén att skapa en ny skivversion av rockoperan med ett stjärnspäckat gäng artister i de olika rollerna. Reizner var nog då mest känd för att ha producerat Rod Stewarts två första soloalbum, ”An old raincoat won't ever let you down” (1970) och ”Gasoline alley” (1970), som är ganska lågmälda och arrangemangsmässigt avskalade skivor.
   Några år senare skulle Reizner fullständigt slå i taket med sin symfoniska rockversion av ”Tommy” med Londons Symfoniorkester och Kammarkör i en viktig roll. Resultatet har blivit ett pompöst, praktfullt pekoral och kraftigt överproducerat album långt mer pretentiöst än det som Pete Townshend hade i sitt huvud 1968 när The Who började spela in studioskivan.
   Raden av gästande sångare och sångerskor är dock imponerande. Sandy Denny, Steve Winwood, Maggie Bell, Richie Havens, Merry Clayton och Rod Stewart var givetvis namn som lockade mig till skivaffären 1972 men att det ändå var Ringo Starr som sjöng två låtar som var det avgörande beslutet att köpa skivan.
   Jag lyssnar idag på skivans förstasida av fyra och uppfattar de uppblåsta arrangemangen, de symfoniska stråkarna och himmelska körerna som allt annat än rockmusik. London Symphony Orchestra tar udden av samtliga gästsångare vars röster ekar långt ner i produktionen och allt är i det närmaste olyssningsbart 2025 men fungerade, vad jag minns, hyfsat då 1972.
   Jag tar mig idag bara igenom en skivsida och hör annars så profilerade Sandy Dennys, Richie Havens och Maggie Bell plågsamt drunkna i Wil Malones stråkarrangemang och det är inga bra förutsättningar när jag sedan letar upp Ringo Starrs båda bidrag. Han är visserligen en profil men ingen stor sångare och i skuggan av Roger Daltrey, som spelar huvudrollen Tommy, framstår han som ett skämt.


SIDE ONE
Pete Townshend: Overture
Sandy Denny: It's A Boy
Graham Bell, Maggie Bell, Roger Daltrey, Steve Winwood: 1921
Pete Townshend: Amazing Journey
Sparks
Richie Havens: Eyesight To The Blind

SIDE TWO
Roger Daltrey, Steve Winwood: Christmas
Pete Townshend: Sally Simpson
Roger Daltrey: Welcome
Ringo Starr: Tommy's Holiday Camp
Roger Daltrey: We're Not Gonna Take It
Roger Daltrey: See Me, Feel Me

SIDE THREE
Steve Winwood: Here's A Doctor I've Found
Richard Harris, Roger Daltrey, Steve Winwood: Go To The Mirror Boy
Maggie Bell: Tommy Can You Hear Me?
Maggie Bell: Smash The Mirror
Roger Daltrey: I'm Free
Miracle Cure
Roger Daltrey: Sensation

SIDE FOUR
John Entwistle: Cousin Kevin
Merry Clayton: The Acid Queen
Underture
Maggie Bell, Steve Winwood: Do You Think It's All Right
Ringo Starr: Fiddle About
Rod Stewart: Pin Ball Wizard

/ Håkan

Spännande musikteater i Malmö

JAG HAR VARIT I MALMÖ OCH UPPLEVT MUSIKTEATER, musikal eller, som någon beskrev det, talteaterpjäs med musik. Det viktiga målet med resan söderut var föreställningen Flickan Från Landet I Norr i den mycket vackra halvrunda lokalen Hippodromen på Malmö Stadsteater. Där fick jag och mina vänner under drygt tre timmar i torsdagskväll uppleva en fantastisk blandning av teater och musik baserad på Bob Dylans sångtexter och låtar.
   Av en ren tillfällighet fick vi två kvällar senare se och höra den amerikanska upplagan Girl from the North Country av samma pjäs på tv se och göra en jämförelse.





FLICKAN FRÅN LANDET I NORR
av Conor McPherson
Hippodromen, Malmö Stadsteater 24 april 2025
Översättning manus: Jonas Brun
Översättning sångtexter: Mikael Wiehe
Regi: Martin Rosengardten
Föreställningen hade två akter: 19:00-20:24 och 20:50-22:06 (160 min)

TITELN TILL DEN HÄR PJÄSEN ÄR ALLTSÅ en identisk svensk översättning av Bob Dylans låt ”Girl from the north country” från 1963. Och hela den långa föreställningen baseras på Dylan-låtar som den irländske dramatikern Conor McPherson sedan fick i uppdrag av Dylanteamet att med stor frihet skriva en pjäs runtom.
   Jag har upplevt några få musikaler genom åren och jag är ingen belevad teaterbesökare och kan med fog beskriva mig som ganska onaturlig i en miljö där teater utspelar sig. Men i torsdagskväll fann jag ganska snart ett genuint nöje i en levande föreställning som spelade upp en historia som blandade talad teater med rena musikstycken men utan den ganska onaturliga förekomsten av sjungande repliker.
   För mig spelade de musikaliska inslagen, ett tjugotal Dylan-låtar på svenska, en minst lika viktig roll som historien i övrigt. Men helheten spelade givetvis den stora huvudrollen i pjäsen som utspelade sig i depressionens USA 1934 på ett nergånget och skuldsatt pensionat i Duluth, Minnesota. Inte så överraskande födelseort för Robert Zimmerman (Bob Dylan) sju år senare.
   Flickan Från Landet I Norr är ett dramatiskt verk av McPherson där Dylans sånger är en väsentlig beståndsdel. På scen spelas huvudrollen av pensionatägaren Nick av Reuben Sallmander som tillsammans med en skicklig ensemble spelar upp ett i alla stycken intressant persongalleri med arbetslösa, hemlösa, utfattiga och oskyldigt dömda.
   Av de här skådespelarna fanns det många som fick chansen att personifiera Mikael Wiehes svenska nytolkningar av Dylans karaktärer tillsammans med fyra musiker, under ledning av kapellmästaren och pianisten Oscar Johansson, skapades många musikaliskt fantastiska och ofta lågmält vemodiga versioner av låtarna.
   (Som en ren parentes kan jag berätta att denne Johansson har spelat i min vän Richard Lindgrens band och även med Tingsek. Och för att ytterligare förgylla den här parentesen satt jag i fredags på en uteservering i Malmö med Richard när hans nuvarande gitarrist Jocke Svensson kom förbi och berättade att han för närvarande under 84 föreställningar spelar i Roxette-musikalen Joyride i Malmö.)
   Mikael Wiehe är kanske Sveriges främste Dylan-tolkare och har specialskrivit 22 nya texter till den här föreställningen och med mycket van hand ”översatt” låtarna och givit dem några anmärkningsvärda titlar som ”Skitstormen går” (”Idiot wind”), ”En snygging som du” (”Sweetheart like you”) och ”Som en hemlös hund” (”Like a rolling stone”). Men det är inte låttexterna, visserligen anpassade historien, som höjer den musikaliska temperaturen på föreställningen.
   Det gör däremot arrangemangen och de medverkande musikernas insatser som blir märkbart visuellt involverade i framförandet när de kompar under sångsekvenserna och befinner sig på scenen i övrigt. På en scenkonstruktion som ska föreställa ett pensionat och är en träkonstruktion spektakulärt byggd i flera våningar med trappor, skrymslen och små rum. Det är vackert och visionärt på ett enkelt och vardagligt sätt,
   Jag upptäckte många höjdpunkter bland förestälnningens låtar: ”Vill ha dig”# (”I want you”), den lössläppta ”Du får hålla dig här” (”You ain't goin' nowhere”), den välbefolkade ”Hurricane”, ”Är din kärlek död?” (”Is your love in vain?”) och den mycket vackra ”Señor”.
   Men föreställningens största musikaliska utropstecken var för min del titellåten ”Flickan från landet i norr” som framfördes otroligt lågmält och angeläget. Från en känslig sekvens till vänster på scen hörde vi en akustisk finstämd gitarr och en naken röst från gitarristen Sara Danielson, som i övrigt inte sjöng något annat, från scenens högra sida.



GIRL FROM THE NORTH COUNTRY (2022)

EFTER DEN POSITIVA OCH STUNDTALS omtumlande upplevelsen av den svenska föreställningen av Flickan Från Landet I Norr var det med stort intresse, lite förväntan men också några skeptiska tankar vi fick den amerikanska versionen av samma pjäs på lördagskvällen.
   Programmet introducerades av några så kallade experter som liksom bestämde vad tv-publiken skulle tycka.
   Den amerikanska upplagan följde historien på samma sätt som den svenska föreställningen eller ska vi säga tvärtom. Visuellt blev det däremot en helt annan historia, som filmad tv-teater med kameror som följer aktuella roller och scenkonstruktionen var inte alls lika visuellt tydlig.
   Musikaliskt var det, inte alls överraskande, mer amerikanskt och mer soulfyllt jämfört med de mer dämpade och akustiska arrangemangen i Malmö. Där vi fick Mikael Wiehes texter som lyfte föreställningen i stort.
   På tv tyckte jag replikerna blev mer forcerade och musikerna kom mer i skymundan under första akten men efter paus blev det mer folk på scen då även musikerna fick plats.
   ”I want you” och ”Señor” var härliga musikaliska höjdpunkter men jämfört med Malmö-versionen hamnade titellåten ”Girl from the north country” i ett anonymt medley och fick aldrig sin rättvisa plats i strålkastarljuset. En klart negativ försämring.

/ Håkan

Krönika: Juli 1985

Samma dag som förra veckans krönika, om filmmusik, skrevs och ursprungligen publicerades skrev jag om både klassiska och eventuellt helt aktuella sommarhits.
   Men jag hittade inte så många nya klockrena hits på de nya skivorna så jag skriver några rader om några aktuella album med tre grupper, ett amerikanskt och två svenska, som spelar popmusik för ljumma sommarkvällar.


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/7 1985.

I ÅR FÅR MAN LETA EFTER RIKTIGA SOMMARHITS

HÄRLIGT UPPFRISKANDE POPMUSIK FIRAR HÖGTIDSSTUNDER så här mitt i sommaren. Det är ju nu som de klassiska sommarhitsen brukar krypa på oss helt avväpnade sommarslöa svenskar. Ofta handlar det om simpla dagsländor som ibland har hitlåtarna evighetsstämpel på sig.
   I år tycks det vara tunt med de mer iögonfallande sommarlåtarna och när inte ens Secret Service, som jag åtminstone har förtroende för att kunna skriva en perfekt sommarmelodi, lyckas få danslåten ”Let us dance just a little bit more” (Sonet) dansant uppsluppen ger jag upp och överger förtroendet till tre nyligen utkomna album med grupper som spelar 80-talsförankrad pop med 70-talets förpackade energi mitt i 80-talet.
   En amerikansk grupp med det märkliga namnet Guadalcanal Diary (Guadalcanal är i Stilla Havet ö nordost om Australien) slår en med häpnad på sitt första album ”Walking in the shadows of the big man” (Hybrid/SAM). Liksom många av sina bröder i den popvåg av amerikanska band som väller fram. Ofta på små oberoende skivbolag.
   Vågen kan ses som en motvikt till band typ Dream Syndicate och Green On Red vars främsta stamföräldrar heter Neil Young och Bruce Springsteen.
   I Sverige handlar inte heller allting om garageskrammel och fuzzgitarrer. Det finns många band som vårdar poptraditionen och nu också får chansen att sprida musiken på skiva, Lidköpingsbolaget Tracks On Wax (distr: MNW) är en av pionjärerna.
   På Watermelon Mens debutplatta ”Past, present and future” är det en klingande Rickenbacker-gitarr, spelad av Imre von Polger, som är den röda tråden genom gruppens musik.
   Ibland blir energin lidande och sänker nivån till vemodig Basse Wickman-standard. Även låtmässigt sviktar det ibland men gruppen äger definitivt receptet till tidlös pop på 80-talet.
   Wayward Souls ”Painted dreams” är både rockigare, intensivare och innehåller genomgående bättre låtar. Det handlar även här om samma romantiska förkärlek för popmusik med rötter i både Byrds och Fleshtones.
   Guadalcanal Diary, Watermelon Men och Wayward Souls spelar alla popmusik för ljumma sommarkvällar.

/ Håkan

Biljett: Stephen Stills Manassas 1972

STEPHEN STILLS MANASSASS Kungliga Tennishallen Stockholm 22 september 1972

På mitt livs enda konsertbesök i Tennishallen i Stockholm bjöd Stephen Stills och hans band Manassas på en konsert i två delar. Våren 1972 hade Stills Manassas-bandet släppt ett album, "Manassas", som innehöll både elektrisk rock och en stor portion country med dragning åt bluegrass. En fantastisk blandning som också genomsyrade konserten där min recension fick den något missvisande rubriken "Popen är vid god hälsa!".

/ Håkan

Compilation: Southend rock

"Southend rock" (Sonet, 1979)

NÄR JAG HITTAR DEN HÄR SKIVAN I HYLLAN skapar den först en intressant tillbakablick på musikhistorien i staden Southend-On-Sea vid Themsens utlopp i Nordsjön. Sedan väcker den också minnet av hela det musikaliska området runt Southend som utspelade sig i grevskapet Essex.
   Brian Poole och Tremeloes och Billy Bragg kom från Barking. Dave Clark Five, delar av Depeche Mode och Alison Moyet kom från Basildon. Ian Dury föddes i Billericay, Dr Feelgood, Wilko Johnson och folk runtom kom från Canvey. Och man kan fortsätta den där uppräkningen i all oändlighet.
   Man kan gå ännu längre tillbaka i tiden, början på 60-talet, och gräva i historien om grupper som Paramounts (utvecklade sig till Procol Harum) och The Orioles (med Mickey Jupp som blev Legend runt decennieskiftet 60/70). Där kan vi urskilja rötterna till 70-talets sympatiska genre pubrock som skapade kända Southend-namn som Kursaal Flyers, Eddie & the Hot Rods, redan nämnda Dr Feelgood och Jupps solokarriär.
   Där någonstans är vi tidsmässigt framme vid utgivningen av ”Southend rock” som INTE är någon greatest hits-samling över Southends berömda historia, nästan tvärtom fast Kursaals och Jupp medverkar.
   Det var framförallt favoriten Mickey Jupps bidrag som fick mig att engagerat skaffa skivan, förmodligen inte vid utgivning ty mitt skivexemplar hittade jag i en rea-back i Örebro åtskilliga år senare. Tittar man noga på bilden ovan finns prislappen Kr 19.95 kvar i det övre högra hörnet!
   Nåväl, det var definitivt Kursaals- och Jupp-spåren som lockade mig till skivan. Båda är exklusiva inspelningar och inte utgivna någon annanstans. Kursaal Flyers sprack redan i november 1977 och liveskivan ”Five live Kursaals” blev bandets sista och möjligen är deras liveversion av ”Route 66” här hämtad från de Marquee-inspelningarna. Hursomhelst en ganska medioker och förutsägbar coverversion.
   Då är Jupp-låtarna avsevärt mer intressanta, inspelade 1975 med hans dåvarande men också kortvariga åtta man och en kvinna-stora band. Här får vi första inspelningen av ”Juppanese”-låten ”Down in New Orleans” som då hette ”The ballad of guitar pickin. Slim”. Och även första versionen av hans Dr Feelgood-inspelade låt ”Down at the doctors” som här, tre år tidigare, hette ”Down to the doctors”. En underbar insyn i Jupps smått hemliga och på skiva tysta period i mitten på 70-talet.
   Med undantag för halvkända Southend-bandet Steve Hooker Band, som gör en ganska monoton ”I'm looking for you”, innehåller ”Southend Rock”-albumet en lång rad okända band utan personlig profil som ofta framför covers som ingen behöver höra.
   Den lokalt kände managern och producenten Peter Eden, han upptäckte bland annat Donovan en gång i tiden, har sammanställt hela skivan och har trots myckjet utfyllnad gjort ett intressant jobb med en skiva som ville marknadsföra Southend som ”Music City 1979”. Dessutom ingick skivan i ett välgörenhetsprojekt då intäkter från skivan donerades till brännskadeenheten på sjukhuset i Billericay.


SIDE ONE
Deano's Marvels – Tears Of A Clown
The Jukes – I Do What I Do
The Vicars – I'm Going Mad
Deano's Marvels – I'm Not Like Everybody Else
Idiot – Ging Gang Gooley
The Aliens – The Prisoner
Steve Hooker Band – I'm Looking For You

SIDE TWO
Mickey Jupp – The Ballad Of Guitar Pickin' Slim
Kursaal Flyers – Route 66
Hogshead – Monica
The Jukes – Nobody But You
Mickey Jupp – Down To The Doctors
Hogshead – Another Pair Of Boots

/ Håkan

Krönika: Juli 1985

Mitt i sommarstiltjen 1985 skrev jag om filmmusik. Så kallade soundtracks hade sedan några år tillbaka fått en helt annan roll. Genomgående instrumentala skivor hade ersatts av konventionella låtar med konventionella artister. I krönikan nämner jag filmer som "Footloose", "Streets of fire" och "Beverly Hills cop" som exempel.
   Men jag nämner också kvalitetsmässiga namn som Ry Cooder, Mark Knopfler och Ulf Dageby som utmärkta exempel på musikprofiler som gör personlig filmmusik.


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/7 1985.

FILMMUSIK - IDAG KAN DEN VARA LIKA VIKTIG SOM FILMEN

JAG MEDGER ATT TIDPUNKTEN ÄR LITE AVSIDES att diskutera filmmusik. När biosalongerna ligger öde, är sommarstängda eller byggs om. Men när konsert- och skiv-utbudet bromsat in ter det sig lämpligt att ta sig an det svårbegripliga och komplicerade ämnet soundtracks, filmmusik på skiva.
   Ordet soundtracks har fått en helt annan klang och mening under de senaste åren. Traditionellt var filmmusik uteslutande instrumental, följsam men också lika anonym som dess kompositörer. Sedan dess har film- och musikbranschen kommit allt närmare varandra och framförallt rockmusik har en viktig roll i många filmer.
   I filmer som ”Footloose”, ”Streets of fire” och ”Beverly Hills cop” har lanseringen av rockmusik en minst lika stor huvudroll som spelfilmen i övrigt. Alla tre nämnda filmerna innehåller stressade försök av en mängd olika artister att åstadkomma hits. Alltså en avskyvärd bild av det konventionella filmmusikskapandet.
   Ändå har rockmusiken de senaste åren varit revolutionerande för spelfilmen via artister som amerikanen Ry Cooder, engelsmannen Mark Knopfler och svensken Ulf Dageby.
   Gitarristen Ry Cooder medverkade på soundtracks 1968 men det var först 1980 som han själv skrev sin första filmmusik, ”The long riders”, och har sedan dess varit flitig filmmusikmakare.
   Senaste mästerverket ”Paris, Texas” (Warner Bros) är höjt till skyarna av såväl musik- som filmskribenter och alla är ense om att den sparsamma musiken, ofta några akustiska gitarrer, ackompanjerar den finstämda filmberättelsen helt perfekt.
   Dallrande, kvidande bottleneckgitarrer (Cooder och David Lindley) förstärker och understryker de många känsliga sekvenserna ytterligare. Musiken är så emotionellt stark att skivan står stadigt på egna ben medan filmen Cooders musik skulle halta betänkligt.
   Ännu ett Cooder-soundtrack, ”Alamo bay”, finns nu i handeln. Ännu så länge endast i direktimporterade exemplar och det finns säkert alla anledning att återkomma när skivan släpps på konventionellt sätt.
   ”Englands Cooder” heter Mark Knopfler, mer känd som ledare av Dire Straits. Han har skrivit musik till tre filmer, de båda Bill Forsyth-filmerna ”Local hero” och ”Comfort and joy” och nu senast ”Cal”. Den förstnämnda är ett stämningsfullt mästerverk, både som filmkonst och musikaliskt, som direkt gjorde Knopfler etablerad i filmmusikbranschen.
   ”Cal” handlar om Nordirland och en kille som befinner sig mitt i kriget mellan protestanter och katoliker. Knopflers musik (Vertigo) är här mer folkmusikförankrad än tidigare med bland annat flöjter, säckpipa och mandolin i kompet. I filmens allvarliga anda är musiken stundtals långtifrån vacker fast ledmotivet ”The long road” är fullt i klass med hans tidigare ”Going home”.

HÄR I SVERIGE HAR VI OCKSÅ en rockartist och filmmusikkompositör med talang fullt jämförbar med Cooder och Knopfler: Ulf Dageby, före detta Nationalteatern och numera soloartist.
   Medan Ry Cooder är noggrann näst intill pedant jobbar Dageby mer fritt parallellt med själva filmarbetet. Han skriver och spelar in en mängd musik och överlåter sedan åt regissören Stefan Jarl, som Dageby gjort fyra filmer tillsammans med, att klippa både filmen och musiken.
   Samarbetet Dageby-Jarl har nyligen resulterat i ett album, ”Filmmusik” (Nacksving), där det finns smakprov med alla sorters musik från filmerna. Från de vackra och suggestiva tonerna i ”Själen är större än världen” till mer hotfulla ljud ur ”Naturens hämnd”.
   Dageby har skrivit musik till ytterligare tre långfilmer, ”Målaren” (som gav honom en Guldbagge 1982, ”Interrail” och nu senast Stig Björkmans ”Bakom jalusin”.
   ”Interrail”-musiken finns på en singel (Drakfilm) från 1981 men ofta finns den konventionella filmmusiken endast tillgänglig på album. Från filmer som också lanserar musik släpps däremot även singlar. Här är några aktuella exempel.
   James Bond-kompositören John Barry har skrivit det nya ledmotivet ”A view to a kill” (EMI) tillsammans med Duran Duran och gruppen låter som en korsning av David Bowie och Bryan Ferry och soundet är ”Let's dance”. Förklaringen är Nile Rodgers forna partner Bernard Edwards ligger bakom produktionen.
   The Goonies är Steven Spielbergs nya skräckvarelser på filmduken och Cyndi Lauper, inte fullt lika skräckinjagande, sjunger ledmotivet ”The Goonies are good enough” (Portrait) utan att kunna överträffa sina tidigare succéer.
   Madonna i en överraskande nedtonad roll i ”Crazy like you” (Geffen) och filmen ”Vision quest” där övriga rockartister heter bland annat Foreigner, Journey och Don Henley.

/ Håkan

Biljett: Steve Earle 2000

STEVE EARLE & THE DUKES Cirkus, Stockholm 4 september 2000

Rockaren med det stora countryhjärtat, Steve Earle, bjöd på en elektrifierad rockshow, helt i linje med det aktuella albumet "Transcendental Blues", på vackra Cirkus i Stockholm. Där vi med ståplatsbiljett fick en lång och generös konsert, 34 låtar, med både elektriska och akustiska gitarrer.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.