Blogginlägg

Spännande musikteater i Malmö

JAG HAR VARIT I MALMÖ OCH UPPLEVT MUSIKTEATER, musikal eller, som någon beskrev det, talteaterpjäs med musik. Det viktiga målet med resan söderut var föreställningen Flickan Från Landet I Norr i den mycket vackra halvrunda lokalen Hippodromen på Malmö Stadsteater. Där fick jag och mina vänner under drygt tre timmar i torsdagskväll uppleva en fantastisk blandning av teater och musik baserad på Bob Dylans sångtexter och låtar.
   Av en ren tillfällighet fick vi två kvällar senare se och höra den amerikanska upplagan Girl from the North Country av samma pjäs på tv se och göra en jämförelse.





FLICKAN FRÅN LANDET I NORR
av Conor McPherson
Hippodromen, Malmö Stadsteater 24 april 2025
Översättning manus: Jonas Brun
Översättning sångtexter: Mikael Wiehe
Regi: Martin Rosengardten
Föreställningen hade två akter: 19:00-20:24 och 20:50-22:06 (160 min)

TITELN TILL DEN HÄR PJÄSEN ÄR ALLTSÅ en identisk svensk översättning av Bob Dylans låt ”Girl from the north country” från 1963. Och hela den långa föreställningen baseras på Dylan-låtar som den irländske dramatikern Conor McPherson sedan fick i uppdrag av Dylanteamet att med stor frihet skriva en pjäs runtom.
   Jag har upplevt några få musikaler genom åren och jag är ingen belevad teaterbesökare och kan med fog beskriva mig som ganska onaturlig i en miljö där teater utspelar sig. Men i torsdagskväll fann jag ganska snart ett genuint nöje i en levande föreställning som spelade upp en historia som blandade talad teater med rena musikstycken men utan den ganska onaturliga förekomsten av sjungande repliker.
   För mig spelade de musikaliska inslagen, ett tjugotal Dylan-låtar på svenska, en minst lika viktig roll som historien i övrigt. Men helheten spelade givetvis den stora huvudrollen i pjäsen som utspelade sig i depressionens USA 1934 på ett nergånget och skuldsatt pensionat i Duluth, Minnesota. Inte så överraskande födelseort för Robert Zimmerman (Bob Dylan) sju år senare.
   Flickan Från Landet I Norr är ett dramatiskt verk av McPherson där Dylans sånger är en väsentlig beståndsdel. På scen spelas huvudrollen av pensionatägaren Nick av Reuben Sallmander som tillsammans med en skicklig ensemble spelar upp ett i alla stycken intressant persongalleri med arbetslösa, hemlösa, utfattiga och oskyldigt dömda.
   Av de här skådespelarna fanns det många som fick chansen att personifiera Mikael Wiehes svenska nytolkningar av Dylans karaktärer tillsammans med fyra musiker, under ledning av kapellmästaren och pianisten Oscar Johansson, skapades många musikaliskt fantastiska och ofta lågmält vemodiga versioner av låtarna.
   (Som en ren parentes kan jag berätta att denne Johansson har spelat i min vän Richard Lindgrens band och även med Tingsek. Och för att ytterligare förgylla den här parentesen satt jag i fredags på en uteservering i Malmö med Richard när hans nuvarande gitarrist Jocke Svensson kom förbi och berättade att han för närvarande under 84 föreställningar spelar i Roxette-musikalen Joyride i Malmö.)
   Mikael Wiehe är kanske Sveriges främste Dylan-tolkare och har specialskrivit 22 nya texter till den här föreställningen och med mycket van hand ”översatt” låtarna och givit dem några anmärkningsvärda titlar som ”Skitstormen går” (”Idiot wind”), ”En snygging som du” (”Sweetheart like you”) och ”Som en hemlös hund” (”Like a rolling stone”). Men det är inte låttexterna, visserligen anpassade historien, som höjer den musikaliska temperaturen på föreställningen.
   Det gör däremot arrangemangen och de medverkande musikernas insatser som blir märkbart visuellt involverade i framförandet när de kompar under sångsekvenserna och befinner sig på scenen i övrigt. På en scenkonstruktion som ska föreställa ett pensionat och är en träkonstruktion spektakulärt byggd i flera våningar med trappor, skrymslen och små rum. Det är vackert och visionärt på ett enkelt och vardagligt sätt,
   Jag upptäckte många höjdpunkter bland förestälnningens låtar: ”Vill ha dig”# (”I want you”), den lössläppta ”Du får hålla dig här” (”You ain't goin' nowhere”), den välbefolkade ”Hurricane”, ”Är din kärlek död?” (”Is your love in vain?”) och den mycket vackra ”Señor”.
   Men föreställningens största musikaliska utropstecken var för min del titellåten ”Flickan från landet i norr” som framfördes otroligt lågmält och angeläget. Från en känslig sekvens till vänster på scen hörde vi en akustisk finstämd gitarr och en naken röst från gitarristen Sara Danielson, som i övrigt inte sjöng något annat, från scenens högra sida.



GIRL FROM THE NORTH COUNTRY (2022)

EFTER DEN POSITIVA OCH STUNDTALS omtumlande upplevelsen av den svenska föreställningen av Flickan Från Landet I Norr var det med stort intresse, lite förväntan men också några skeptiska tankar vi fick den amerikanska versionen av samma pjäs på lördagskvällen.
   Programmet introducerades av några så kallade experter som liksom bestämde vad tv-publiken skulle tycka.
   Den amerikanska upplagan följde historien på samma sätt som den svenska föreställningen eller ska vi säga tvärtom. Visuellt blev det däremot en helt annan historia, som filmad tv-teater med kameror som följer aktuella roller och scenkonstruktionen var inte alls lika visuellt tydlig.
   Musikaliskt var det, inte alls överraskande, mer amerikanskt och mer soulfyllt jämfört med de mer dämpade och akustiska arrangemangen i Malmö. Där vi fick Mikael Wiehes texter som lyfte föreställningen i stort.
   På tv tyckte jag replikerna blev mer forcerade och musikerna kom mer i skymundan under första akten men efter paus blev det mer folk på scen då även musikerna fick plats.
   ”I want you” och ”Señor” var härliga musikaliska höjdpunkter men jämfört med Malmö-versionen hamnade titellåten ”Girl from the north country” i ett anonymt medley och fick aldrig sin rättvisa plats i strålkastarljuset. En klart negativ försämring.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.