Blogginlägg från april, 2025

Compilation: Tommy

"Tommy" (Ode, 1972)

SOM SÅ VÄLDIGT MÅNGA SKIVOR I MIN compilation-serie har även den här nyarrangerade versionen av The Whos rockopera ”Tommy” en Beatles-koppling när Ringo Starr spelar rollen Uncle Ernie i Pete Townshends oerhört mäktiga skapelse av den fiktiva historien om Tommy Walker.
   Originalet till ”Tommy” gavs ut 1969 med de fyra medlemmarna i The Who i samtliga roller. Den amerikanske producenten Lou Reizner fick tre år senare idén att skapa en ny skivversion av rockoperan med ett stjärnspäckat gäng artister i de olika rollerna. Reizner var nog då mest känd för att ha producerat Rod Stewarts två första soloalbum, ”An old raincoat won't ever let you down” (1970) och ”Gasoline alley” (1970), som är ganska lågmälda och arrangemangsmässigt avskalade skivor.
   Några år senare skulle Reizner fullständigt slå i taket med sin symfoniska rockversion av ”Tommy” med Londons Symfoniorkester och Kammarkör i en viktig roll. Resultatet har blivit ett pompöst, praktfullt pekoral och kraftigt överproducerat album långt mer pretentiöst än det som Pete Townshend hade i sitt huvud 1968 när The Who började spela in studioskivan.
   Raden av gästande sångare och sångerskor är dock imponerande. Sandy Denny, Steve Winwood, Maggie Bell, Richie Havens, Merry Clayton och Rod Stewart var givetvis namn som lockade mig till skivaffären 1972 men att det ändå var Ringo Starr som sjöng två låtar som var det avgörande beslutet att köpa skivan.
   Jag lyssnar idag på skivans förstasida av fyra och uppfattar de uppblåsta arrangemangen, de symfoniska stråkarna och himmelska körerna som allt annat än rockmusik. London Symphony Orchestra tar udden av samtliga gästsångare vars röster ekar långt ner i produktionen och allt är i det närmaste olyssningsbart 2025 men fungerade, vad jag minns, hyfsat då 1972.
   Jag tar mig idag bara igenom en skivsida och hör annars så profilerade Sandy Dennys, Richie Havens och Maggie Bell plågsamt drunkna i Wil Malones stråkarrangemang och det är inga bra förutsättningar när jag sedan letar upp Ringo Starrs båda bidrag. Han är visserligen en profil men ingen stor sångare och i skuggan av Roger Daltrey, som spelar huvudrollen Tommy, framstår han som ett skämt.


SIDE ONE
Pete Townshend: Overture
Sandy Denny: It's A Boy
Graham Bell, Maggie Bell, Roger Daltrey, Steve Winwood: 1921
Pete Townshend: Amazing Journey
Sparks
Richie Havens: Eyesight To The Blind

SIDE TWO
Roger Daltrey, Steve Winwood: Christmas
Pete Townshend: Sally Simpson
Roger Daltrey: Welcome
Ringo Starr: Tommy's Holiday Camp
Roger Daltrey: We're Not Gonna Take It
Roger Daltrey: See Me, Feel Me

SIDE THREE
Steve Winwood: Here's A Doctor I've Found
Richard Harris, Roger Daltrey, Steve Winwood: Go To The Mirror Boy
Maggie Bell: Tommy Can You Hear Me?
Maggie Bell: Smash The Mirror
Roger Daltrey: I'm Free
Miracle Cure
Roger Daltrey: Sensation

SIDE FOUR
John Entwistle: Cousin Kevin
Merry Clayton: The Acid Queen
Underture
Maggie Bell, Steve Winwood: Do You Think It's All Right
Ringo Starr: Fiddle About
Rod Stewart: Pin Ball Wizard

/ Håkan

Spännande musikteater i Malmö

JAG HAR VARIT I MALMÖ OCH UPPLEVT MUSIKTEATER, musikal eller, som någon beskrev det, talteaterpjäs med musik. Det viktiga målet med resan söderut var föreställningen Flickan Från Landet I Norr i den mycket vackra halvrunda lokalen Hippodromen på Malmö Stadsteater. Där fick jag och mina vänner under drygt tre timmar i torsdagskväll uppleva en fantastisk blandning av teater och musik baserad på Bob Dylans sångtexter och låtar.
   Av en ren tillfällighet fick vi två kvällar senare se och höra den amerikanska upplagan Girl from the North Country av samma pjäs på tv se och göra en jämförelse.





FLICKAN FRÅN LANDET I NORR
av Conor McPherson
Hippodromen, Malmö Stadsteater 24 april 2025
Översättning manus: Jonas Brun
Översättning sångtexter: Mikael Wiehe
Regi: Martin Rosengardten
Föreställningen hade två akter: 19:00-20:24 och 20:50-22:06 (160 min)

TITELN TILL DEN HÄR PJÄSEN ÄR ALLTSÅ en identisk svensk översättning av Bob Dylans låt ”Girl from the north country” från 1963. Och hela den långa föreställningen baseras på Dylan-låtar som den irländske dramatikern Conor McPherson sedan fick i uppdrag av Dylanteamet att med stor frihet skriva en pjäs runtom.
   Jag har upplevt några få musikaler genom åren och jag är ingen belevad teaterbesökare och kan med fog beskriva mig som ganska onaturlig i en miljö där teater utspelar sig. Men i torsdagskväll fann jag ganska snart ett genuint nöje i en levande föreställning som spelade upp en historia som blandade talad teater med rena musikstycken men utan den ganska onaturliga förekomsten av sjungande repliker.
   För mig spelade de musikaliska inslagen, ett tjugotal Dylan-låtar på svenska, en minst lika viktig roll som historien i övrigt. Men helheten spelade givetvis den stora huvudrollen i pjäsen som utspelade sig i depressionens USA 1934 på ett nergånget och skuldsatt pensionat i Duluth, Minnesota. Inte så överraskande födelseort för Robert Zimmerman (Bob Dylan) sju år senare.
   Flickan Från Landet I Norr är ett dramatiskt verk av McPherson där Dylans sånger är en väsentlig beståndsdel. På scen spelas huvudrollen av pensionatägaren Nick av Reuben Sallmander som tillsammans med en skicklig ensemble spelar upp ett i alla stycken intressant persongalleri med arbetslösa, hemlösa, utfattiga och oskyldigt dömda.
   Av de här skådespelarna fanns det många som fick chansen att personifiera Mikael Wiehes svenska nytolkningar av Dylans karaktärer tillsammans med fyra musiker, under ledning av kapellmästaren och pianisten Oscar Johansson, skapades många musikaliskt fantastiska och ofta lågmält vemodiga versioner av låtarna.
   (Som en ren parentes kan jag berätta att denne Johansson har spelat i min vän Richard Lindgrens band och även med Tingsek. Och för att ytterligare förgylla den här parentesen satt jag i fredags på en uteservering i Malmö med Richard när hans nuvarande gitarrist Jocke Svensson kom förbi och berättade att han för närvarande under 84 föreställningar spelar i Roxette-musikalen Joyride i Malmö.)
   Mikael Wiehe är kanske Sveriges främste Dylan-tolkare och har specialskrivit 22 nya texter till den här föreställningen och med mycket van hand ”översatt” låtarna och givit dem några anmärkningsvärda titlar som ”Skitstormen går” (”Idiot wind”), ”En snygging som du” (”Sweetheart like you”) och ”Som en hemlös hund” (”Like a rolling stone”). Men det är inte låttexterna, visserligen anpassade historien, som höjer den musikaliska temperaturen på föreställningen.
   Det gör däremot arrangemangen och de medverkande musikernas insatser som blir märkbart visuellt involverade i framförandet när de kompar under sångsekvenserna och befinner sig på scenen i övrigt. På en scenkonstruktion som ska föreställa ett pensionat och är en träkonstruktion spektakulärt byggd i flera våningar med trappor, skrymslen och små rum. Det är vackert och visionärt på ett enkelt och vardagligt sätt,
   Jag upptäckte många höjdpunkter bland förestälnningens låtar: ”Vill ha dig”# (”I want you”), den lössläppta ”Du får hålla dig här” (”You ain't goin' nowhere”), den välbefolkade ”Hurricane”, ”Är din kärlek död?” (”Is your love in vain?”) och den mycket vackra ”Señor”.
   Men föreställningens största musikaliska utropstecken var för min del titellåten ”Flickan från landet i norr” som framfördes otroligt lågmält och angeläget. Från en känslig sekvens till vänster på scen hörde vi en akustisk finstämd gitarr och en naken röst från gitarristen Sara Danielson, som i övrigt inte sjöng något annat, från scenens högra sida.



GIRL FROM THE NORTH COUNTRY (2022)

EFTER DEN POSITIVA OCH STUNDTALS omtumlande upplevelsen av den svenska föreställningen av Flickan Från Landet I Norr var det med stort intresse, lite förväntan men också några skeptiska tankar vi fick den amerikanska versionen av samma pjäs på lördagskvällen.
   Programmet introducerades av några så kallade experter som liksom bestämde vad tv-publiken skulle tycka.
   Den amerikanska upplagan följde historien på samma sätt som den svenska föreställningen eller ska vi säga tvärtom. Visuellt blev det däremot en helt annan historia, som filmad tv-teater med kameror som följer aktuella roller och scenkonstruktionen var inte alls lika visuellt tydlig.
   Musikaliskt var det, inte alls överraskande, mer amerikanskt och mer soulfyllt jämfört med de mer dämpade och akustiska arrangemangen i Malmö. Där vi fick Mikael Wiehes texter som lyfte föreställningen i stort.
   På tv tyckte jag replikerna blev mer forcerade och musikerna kom mer i skymundan under första akten men efter paus blev det mer folk på scen då även musikerna fick plats.
   ”I want you” och ”Señor” var härliga musikaliska höjdpunkter men jämfört med Malmö-versionen hamnade titellåten ”Girl from the north country” i ett anonymt medley och fick aldrig sin rättvisa plats i strålkastarljuset. En klart negativ försämring.

/ Håkan

Krönika: Juli 1985

Samma dag som förra veckans krönika, om filmmusik, skrevs och ursprungligen publicerades skrev jag om både klassiska och eventuellt helt aktuella sommarhits.
   Men jag hittade inte så många nya klockrena hits på de nya skivorna så jag skriver några rader om några aktuella album med tre grupper, ett amerikanskt och två svenska, som spelar popmusik för ljumma sommarkvällar.


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/7 1985.

I ÅR FÅR MAN LETA EFTER RIKTIGA SOMMARHITS

HÄRLIGT UPPFRISKANDE POPMUSIK FIRAR HÖGTIDSSTUNDER så här mitt i sommaren. Det är ju nu som de klassiska sommarhitsen brukar krypa på oss helt avväpnade sommarslöa svenskar. Ofta handlar det om simpla dagsländor som ibland har hitlåtarna evighetsstämpel på sig.
   I år tycks det vara tunt med de mer iögonfallande sommarlåtarna och när inte ens Secret Service, som jag åtminstone har förtroende för att kunna skriva en perfekt sommarmelodi, lyckas få danslåten ”Let us dance just a little bit more” (Sonet) dansant uppsluppen ger jag upp och överger förtroendet till tre nyligen utkomna album med grupper som spelar 80-talsförankrad pop med 70-talets förpackade energi mitt i 80-talet.
   En amerikansk grupp med det märkliga namnet Guadalcanal Diary (Guadalcanal är i Stilla Havet ö nordost om Australien) slår en med häpnad på sitt första album ”Walking in the shadows of the big man” (Hybrid/SAM). Liksom många av sina bröder i den popvåg av amerikanska band som väller fram. Ofta på små oberoende skivbolag.
   Vågen kan ses som en motvikt till band typ Dream Syndicate och Green On Red vars främsta stamföräldrar heter Neil Young och Bruce Springsteen.
   I Sverige handlar inte heller allting om garageskrammel och fuzzgitarrer. Det finns många band som vårdar poptraditionen och nu också får chansen att sprida musiken på skiva, Lidköpingsbolaget Tracks On Wax (distr: MNW) är en av pionjärerna.
   På Watermelon Mens debutplatta ”Past, present and future” är det en klingande Rickenbacker-gitarr, spelad av Imre von Polger, som är den röda tråden genom gruppens musik.
   Ibland blir energin lidande och sänker nivån till vemodig Basse Wickman-standard. Även låtmässigt sviktar det ibland men gruppen äger definitivt receptet till tidlös pop på 80-talet.
   Wayward Souls ”Painted dreams” är både rockigare, intensivare och innehåller genomgående bättre låtar. Det handlar även här om samma romantiska förkärlek för popmusik med rötter i både Byrds och Fleshtones.
   Guadalcanal Diary, Watermelon Men och Wayward Souls spelar alla popmusik för ljumma sommarkvällar.

/ Håkan

Biljett: Stephen Stills Manassas 1972

STEPHEN STILLS MANASSASS Kungliga Tennishallen Stockholm 22 september 1972

På mitt livs enda konsertbesök i Tennishallen i Stockholm bjöd Stephen Stills och hans band Manassas på en konsert i två delar. Våren 1972 hade Stills Manassas-bandet släppt ett album, "Manassas", som innehöll både elektrisk rock och en stor portion country med dragning åt bluegrass. En fantastisk blandning som också genomsyrade konserten där min recension fick den något missvisande rubriken "Popen är vid god hälsa!".

/ Håkan

Compilation: Southend rock

"Southend rock" (Sonet, 1979)

NÄR JAG HITTAR DEN HÄR SKIVAN I HYLLAN skapar den först en intressant tillbakablick på musikhistorien i staden Southend-On-Sea vid Themsens utlopp i Nordsjön. Sedan väcker den också minnet av hela det musikaliska området runt Southend som utspelade sig i grevskapet Essex.
   Brian Poole och Tremeloes och Billy Bragg kom från Barking. Dave Clark Five, delar av Depeche Mode och Alison Moyet kom från Basildon. Ian Dury föddes i Billericay, Dr Feelgood, Wilko Johnson och folk runtom kom från Canvey. Och man kan fortsätta den där uppräkningen i all oändlighet.
   Man kan gå ännu längre tillbaka i tiden, början på 60-talet, och gräva i historien om grupper som Paramounts (utvecklade sig till Procol Harum) och The Orioles (med Mickey Jupp som blev Legend runt decennieskiftet 60/70). Där kan vi urskilja rötterna till 70-talets sympatiska genre pubrock som skapade kända Southend-namn som Kursaal Flyers, Eddie & the Hot Rods, redan nämnda Dr Feelgood och Jupps solokarriär.
   Där någonstans är vi tidsmässigt framme vid utgivningen av ”Southend rock” som INTE är någon greatest hits-samling över Southends berömda historia, nästan tvärtom fast Kursaals och Jupp medverkar.
   Det var framförallt favoriten Mickey Jupps bidrag som fick mig att engagerat skaffa skivan, förmodligen inte vid utgivning ty mitt skivexemplar hittade jag i en rea-back i Örebro åtskilliga år senare. Tittar man noga på bilden ovan finns prislappen Kr 19.95 kvar i det övre högra hörnet!
   Nåväl, det var definitivt Kursaals- och Jupp-spåren som lockade mig till skivan. Båda är exklusiva inspelningar och inte utgivna någon annanstans. Kursaal Flyers sprack redan i november 1977 och liveskivan ”Five live Kursaals” blev bandets sista och möjligen är deras liveversion av ”Route 66” här hämtad från de Marquee-inspelningarna. Hursomhelst en ganska medioker och förutsägbar coverversion.
   Då är Jupp-låtarna avsevärt mer intressanta, inspelade 1975 med hans dåvarande men också kortvariga åtta man och en kvinna-stora band. Här får vi första inspelningen av ”Juppanese”-låten ”Down in New Orleans” som då hette ”The ballad of guitar pickin. Slim”. Och även första versionen av hans Dr Feelgood-inspelade låt ”Down at the doctors” som här, tre år tidigare, hette ”Down to the doctors”. En underbar insyn i Jupps smått hemliga och på skiva tysta period i mitten på 70-talet.
   Med undantag för halvkända Southend-bandet Steve Hooker Band, som gör en ganska monoton ”I'm looking for you”, innehåller ”Southend Rock”-albumet en lång rad okända band utan personlig profil som ofta framför covers som ingen behöver höra.
   Den lokalt kände managern och producenten Peter Eden, han upptäckte bland annat Donovan en gång i tiden, har sammanställt hela skivan och har trots myckjet utfyllnad gjort ett intressant jobb med en skiva som ville marknadsföra Southend som ”Music City 1979”. Dessutom ingick skivan i ett välgörenhetsprojekt då intäkter från skivan donerades till brännskadeenheten på sjukhuset i Billericay.


SIDE ONE
Deano's Marvels – Tears Of A Clown
The Jukes – I Do What I Do
The Vicars – I'm Going Mad
Deano's Marvels – I'm Not Like Everybody Else
Idiot – Ging Gang Gooley
The Aliens – The Prisoner
Steve Hooker Band – I'm Looking For You

SIDE TWO
Mickey Jupp – The Ballad Of Guitar Pickin' Slim
Kursaal Flyers – Route 66
Hogshead – Monica
The Jukes – Nobody But You
Mickey Jupp – Down To The Doctors
Hogshead – Another Pair Of Boots

/ Håkan

Krönika: Juli 1985

Mitt i sommarstiltjen 1985 skrev jag om filmmusik. Så kallade soundtracks hade sedan några år tillbaka fått en helt annan roll. Genomgående instrumentala skivor hade ersatts av konventionella låtar med konventionella artister. I krönikan nämner jag filmer som "Footloose", "Streets of fire" och "Beverly Hills cop" som exempel.
   Men jag nämner också kvalitetsmässiga namn som Ry Cooder, Mark Knopfler och Ulf Dageby som utmärkta exempel på musikprofiler som gör personlig filmmusik.


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/7 1985.

FILMMUSIK - IDAG KAN DEN VARA LIKA VIKTIG SOM FILMEN

JAG MEDGER ATT TIDPUNKTEN ÄR LITE AVSIDES att diskutera filmmusik. När biosalongerna ligger öde, är sommarstängda eller byggs om. Men när konsert- och skiv-utbudet bromsat in ter det sig lämpligt att ta sig an det svårbegripliga och komplicerade ämnet soundtracks, filmmusik på skiva.
   Ordet soundtracks har fått en helt annan klang och mening under de senaste åren. Traditionellt var filmmusik uteslutande instrumental, följsam men också lika anonym som dess kompositörer. Sedan dess har film- och musikbranschen kommit allt närmare varandra och framförallt rockmusik har en viktig roll i många filmer.
   I filmer som ”Footloose”, ”Streets of fire” och ”Beverly Hills cop” har lanseringen av rockmusik en minst lika stor huvudroll som spelfilmen i övrigt. Alla tre nämnda filmerna innehåller stressade försök av en mängd olika artister att åstadkomma hits. Alltså en avskyvärd bild av det konventionella filmmusikskapandet.
   Ändå har rockmusiken de senaste åren varit revolutionerande för spelfilmen via artister som amerikanen Ry Cooder, engelsmannen Mark Knopfler och svensken Ulf Dageby.
   Gitarristen Ry Cooder medverkade på soundtracks 1968 men det var först 1980 som han själv skrev sin första filmmusik, ”The long riders”, och har sedan dess varit flitig filmmusikmakare.
   Senaste mästerverket ”Paris, Texas” (Warner Bros) är höjt till skyarna av såväl musik- som filmskribenter och alla är ense om att den sparsamma musiken, ofta några akustiska gitarrer, ackompanjerar den finstämda filmberättelsen helt perfekt.
   Dallrande, kvidande bottleneckgitarrer (Cooder och David Lindley) förstärker och understryker de många känsliga sekvenserna ytterligare. Musiken är så emotionellt stark att skivan står stadigt på egna ben medan filmen Cooders musik skulle halta betänkligt.
   Ännu ett Cooder-soundtrack, ”Alamo bay”, finns nu i handeln. Ännu så länge endast i direktimporterade exemplar och det finns säkert alla anledning att återkomma när skivan släpps på konventionellt sätt.
   ”Englands Cooder” heter Mark Knopfler, mer känd som ledare av Dire Straits. Han har skrivit musik till tre filmer, de båda Bill Forsyth-filmerna ”Local hero” och ”Comfort and joy” och nu senast ”Cal”. Den förstnämnda är ett stämningsfullt mästerverk, både som filmkonst och musikaliskt, som direkt gjorde Knopfler etablerad i filmmusikbranschen.
   ”Cal” handlar om Nordirland och en kille som befinner sig mitt i kriget mellan protestanter och katoliker. Knopflers musik (Vertigo) är här mer folkmusikförankrad än tidigare med bland annat flöjter, säckpipa och mandolin i kompet. I filmens allvarliga anda är musiken stundtals långtifrån vacker fast ledmotivet ”The long road” är fullt i klass med hans tidigare ”Going home”.

HÄR I SVERIGE HAR VI OCKSÅ en rockartist och filmmusikkompositör med talang fullt jämförbar med Cooder och Knopfler: Ulf Dageby, före detta Nationalteatern och numera soloartist.
   Medan Ry Cooder är noggrann näst intill pedant jobbar Dageby mer fritt parallellt med själva filmarbetet. Han skriver och spelar in en mängd musik och överlåter sedan åt regissören Stefan Jarl, som Dageby gjort fyra filmer tillsammans med, att klippa både filmen och musiken.
   Samarbetet Dageby-Jarl har nyligen resulterat i ett album, ”Filmmusik” (Nacksving), där det finns smakprov med alla sorters musik från filmerna. Från de vackra och suggestiva tonerna i ”Själen är större än världen” till mer hotfulla ljud ur ”Naturens hämnd”.
   Dageby har skrivit musik till ytterligare tre långfilmer, ”Målaren” (som gav honom en Guldbagge 1982, ”Interrail” och nu senast Stig Björkmans ”Bakom jalusin”.
   ”Interrail”-musiken finns på en singel (Drakfilm) från 1981 men ofta finns den konventionella filmmusiken endast tillgänglig på album. Från filmer som också lanserar musik släpps däremot även singlar. Här är några aktuella exempel.
   James Bond-kompositören John Barry har skrivit det nya ledmotivet ”A view to a kill” (EMI) tillsammans med Duran Duran och gruppen låter som en korsning av David Bowie och Bryan Ferry och soundet är ”Let's dance”. Förklaringen är Nile Rodgers forna partner Bernard Edwards ligger bakom produktionen.
   The Goonies är Steven Spielbergs nya skräckvarelser på filmduken och Cyndi Lauper, inte fullt lika skräckinjagande, sjunger ledmotivet ”The Goonies are good enough” (Portrait) utan att kunna överträffa sina tidigare succéer.
   Madonna i en överraskande nedtonad roll i ”Crazy like you” (Geffen) och filmen ”Vision quest” där övriga rockartister heter bland annat Foreigner, Journey och Don Henley.

/ Håkan

Biljett: Steve Earle 2000

STEVE EARLE & THE DUKES Cirkus, Stockholm 4 september 2000

Rockaren med det stora countryhjärtat, Steve Earle, bjöd på en elektrifierad rockshow, helt i linje med det aktuella albumet "Transcendental Blues", på vackra Cirkus i Stockholm. Där vi med ståplatsbiljett fick en lång och generös konsert, 34 låtar, med både elektriska och akustiska gitarrer.

/ Håkan

Compilation: Sons of the Dolls

"Sons of the Dolls" (Fan Club, 1982)

UNDER PRECIS FEM ÅR, MELLAN 1972 OCH 1977, satte New York-bandet New York Dolls stora avtryck i den amerikanska rockhistorien, framförallt tack vare ikoniska medlemmar som David Johansen, Sylvain Sylvain och Johnny Thunders. Profiler som gjorde sig kända långt efter bandets existens. Och minnet av Dolls har levt i många decennier och några av bandets gamla medlemmar är också grundstommen till det här minialbumet som släpptes 1982.
   Skivan är utgiven på det franska skivbolaget Fan Club, tog sitt namn efter en The Damned-låt, som startade 1981 och var en underetikett till det betydligt mer kända New Rose. Fan Clubs ambition var att ge ut obskyrt material av historiskt intresse. Innehållet på ”Sons of the Dolls” gavs i original ut på just på obskyra singlar (New York-etiketter som ORK, Whiplash och Sing Sing) mellan 1976 och 1979.
   Det finns uppenbara kopplingar till New York Dolls i de här fyra banden, Basisten Arthur Kane, som ibland kallar sig Killer Kane, återfinns i tre av grupperna, The Idols, Killer Kane Band och Corpse Grinders, och Sylvain Sylvain leder Criminals där även gamle Dolls-trummisen Tony Machine spelar. Den tidigare Dolls-trummisen Jerry Nolan spelar för övrigt med The Idols här.
   The Idols inleder skivan energiskt och storartat med intensiv elgitarrer och bra sång (både Barry Jones och Steve Dior, två killar som jag upplevde live i London 1983. ”Girl that I love” är riktigt bra och borde ha fått större rubriker 1979.
   Sylvain Sylvains bidrag med Criminals på skivan är två oväntat bleka låtar med låg energi. Poppiga ”The kids are back” vill inte svänga ordentligt och helt instrumentala ”The cops are coming” är en riktig besvikelse trots en spännande titel.
   Killer Kane Band hade jag också väntat mig mer av. Inledande ”Mr cool” är mer heavy metal power ballad än punk a la 1976 med tröttsamt långt gitarrsolo (Andy Jay) och skrikande sångare (Blackie Gooseman). De övriga två låtarna med bandet är inte bättre i sin hårdrocksinfluerade stil.
   På Corpse Grinders avslutande två låter är den slamriga energin tillbaka utan att låtar och sound är speciellt personliga. Men sångaren och gitarristen Rick Rivets, från bandet Brats, gör bra ifrån sig på båda låtarna.


FACE A
The Idols – Girl That I Love 3:51
The Idols – You 3:15
Criminals – The Kids Are Back 2:44
Criminals – Cops Are Coming 2:20

FACE B
Killer Kane Band – Mr. Cool 4:10
Killer Kane Band – Longhaired Woman 4:00
Killer Kane Band – Don't Need You 3:10
Corpse Grinders – Rites, 4 Whites 2:27
Corpse Grinders – Mental Moron 2:28

/ Håkan

Krönika: April 1985

Våren 1985 kom det ett antal demotejper till mig på Nerikes Allehanda vilket fick mig att skriva några rader om det viktiga konceptet att sprida sin musik. På 80-talet handlade det om kassettband, därav namnet demotejp, men jag minns att det på 90-talet utvecklades till cd-skivor.
   I samband med min text om demotejper passade jag också på att recensera några aktuella demo med lokala band, Crew Of Corps (bild ovan), Cairo Voices (första upplagan av Big Deal), Sway och Djuriska Beteenden.


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 23/4 1985.

DEMOTEJPEN - ALLRA FÖRSTA STEGET ATT SPRIDA SIN MUSIK

MER ELLER MINDRE AMATÖRMÄSSIG INSPELADE KASSETTBAND med musik, populärt kallade demotejper, är det allra första men också viktiga steget för en musikgrupp att sprida sin musik. Till skivbolagsrepresentanter. Till nöjesarrangörer. Till talangtävlingar. Till kompisar för kritiska råd. Kort sagt är det på demostadiet grupper och artister fortfarande utvecklas efter egna idéer och med egna mål.
   Från demotejp till färdig skiva är steget långt, mycket långt. En producent på ett stort skivbolag får i genomsnitt tusen kassettband på ett år och det är högst några promille som resulterar i skivkontrakt. Så bistert är klimatet för nya artister i Sverige.
   Demotejper är ingen färdig produkt utan ska i grova skisser kunna presentera artisten och i någon mån visa upp kapaciteten på låtskrivarområdet. Under de senaste veckorna har jag fått några demotejper från lokala band av mycket olika teknisk kvalité men ändå intressant innehållsmässigt.

CREW OF CORPS, fyra låtar inspelade på Rockmagasinet under påskhelgen.
   Crew Of Corps har länge varit Örebros ledande new wave-grupp och fick ju en härligt framträdande roll i tv-programmet om Rockmagasinet i början på året.
   Tjinas malande gitarr ger gruppen dess profil medan sångaren Eric Kearley sjunger mer från hjärtat än hjärnan. Man kan säkert ana utländska förebilder men i den här stan är de tämligen ensamma om sitt sound

CAIRO VOICES, fem låtar på svenska.
   Cairo Voices är den logiska fortsättningen på The Alice. Magnus Sjögren och Mats Fjellner har rekryterat nya musiker, bland annat den suveräne gitarristen Staffan Ernestam, och fortsatt utvecklingen mot en rockigare image.
   De sjunger fortfarande på svenska, på gott och ont, och deras kassett innehåller det mesta. Klatschiga rocklåtar, ”Det brinner en eld” (som dock har uppenbara likheter med Little Stevens ”Out of the darkness”) och ”Bli inte lessen”, den dansanta ”EAEO” och ballader.
   Skivbolag har visat sig vara intresserade och det är förklarligt. De är rutinerade, har gjort en proffsigt inspelad kassett och är tillräckligt hitinriktade för att de ska ge skivbolag dess ekonomiska vinst som man ibland uppfattar är deras enda intresse.

SWAY, tre låtar inspelade i Kuling Studio.
   Örebrogruppen Sway gjorde förra året en lysande kassett som till och med fick Schlager att bli lyriska. Nu har de bytt sångare men har kvar sitt fina gitarrsound. Däremot är jag inte lika säker på att låtmaterialet är lika slagkraftigt den här gången och de får säkert svårt att övertyga redan skeptiska skivbolagsmänniskor.

DJURISKA BETEENDEN, fyra låtar inspelade i Rolab Studio, Askersund.
   Gruppen med det uppseendeväckande namnet kommer från Laxå och består av fem killar som spelar uttalad syntmusik med influenser av både symfoniskrock och jazzrock som säkert gör dem ensamma i den udda genren. Mer entusiasm än proffsighet.

LÅT DEN HÄR demogenomgången inte bli en engångsföreteelse. Skicka in kassetter till Håkan Pettersson, Musiksidan, Nerikes Allehanda, Box 1603, 701 16 Örebro. Skriv några rader och jag lovar att återkomma i det intressanta ämnet.

/ Håkan

Biljett: Slottsfestivalen 1997

SLOTTSFESTIVALEN 30 juli-2 augusti 1997

Från 1995 till 1999 upplevde jag massor med konserter på området framför Slottet i Örebro. Med åren ett starkt växande startfält med artister, där bland annat Orup, comebackande Hoola Bandoola Band, Kent, Wilmer X och Ulf Lundell gjorde minnesvärda konsertframträdanden, visar sig 1997-upplagan var anmärkningsvärd ur en lokal vinkel.
   Lolita Pop gjorde en lyckad engångscomeback och ytterligare gamla medlemmar från bandet dök upp i flera andra sammanhang, bland annat Bibi Farber & Glow (med Richard Lloyd på gitarr), under festivaldagarna, se detaljer här.
   I övrigt recenserade jag 1997 konserter med Niklas Strömstedt, Thomas DiLeva och Staffan Hellstrand och såg även Weeping Willows slå igenom.

/ Håkan

Compilation: The Son of Stiff tour 1980

"The Son of Stiff tour 1980" (Stiff, 1980)

DET OFÖRGLÖMLIGT PIGGA SKIVBOLAGET Stiff hade många positiva, annorlunda och innovativa sidor att marknadsföra sina artister. Som exempel genomförde Stiff under flera år mer eller mindre uppmärksammade paketturnéer med flera artister och grupper runt England.
   Premiärturnén hösten 1977, ett år efter skivbolagets födelse, är nog också den musikaliskt starkaste konstellationen då Nick Lowe, Elvis Costello, Ian Dury, Wreckless Eric och Larry Wallis som också resulterade i ett hyfsat berömt livealbum, ”Live Stiffs live” (1979).
   1978 genomfördes en liknande paketturné, Be Stiff Tour, nu med en handfull soloartister: Wreckless Eric igen plus Mickey Jupp, Rachel Sweet, Lene Lovich och Jona Lewie med kompgrupper, Sweet kompades av The Records som märkligt nog hade Virgin-kontrakt.
   Stiff, som nu var ett etablerat skivbolag, hade på samma datum (13 oktober) givit ut album med varje artist i en stor marknadsföringkampanj. Varje skiva gavs ut i färgad vinyl, olika färger för varje artist...
   Resultatet av turnén på skiva blev den här gången inte något helt album utan begränsade sig till en maxisingel, “Be Stiff tour”, som bara gick att köpa på postorder från Stiff genom att skicka med en del av biljetten från någon av konserterna på turnén.
   The Son of Stiff Tour hösten 1980, den tredje skivbolagsturnén, var en ganska omfattande turné under hela oktober och tre spelningar i november. Hela turnén inleddes egentligen i september på Marquee i London där varje band spelade en kväll var på den legendariska klubben på Wardour Street mellan 24 och 28 september.
   De fem medverkande grupperna på turnén var på ett eller annat sätt aktuella med nya skivor. En ganska mångfacetterad blandning av grupper från både England och USA.
   Den Austin-baserade texmex-gitarristen, sångaren och låtskrivaren Joe "King" Carrasco (född Joseph Charles Teutsch) hade ett flertal olika band på 70-talet, The El Molino Band, Colectivo Chihuahua, Los Crowned Hands Of Tex Mex och Los Side FX, innan han 1980 bildade The Crowns med bland annat Kris Cummings på farfisaa-orgel och dragspel. Carrasco var känd för sina uppsluppna och smått vilda konserter och hade ett sound som påminde om klassiska texmex-namn Sam The Sham och Question Mark & the Mysterians.
   Hösten 1980 var de aktuella med både ett album, ”Mil Gracias A Todos Nuestros Amigos” där ”Betty's world” fanns med, och singeln ”Buena”/”Tuff enuff”.
   Trion Dirty Looks hade också amerikanska rötter från Staten Island i New York men spelade ganska engelskinspirerad poprock, live fanns ofta covers på Stones, Kinks och Beatles med i repertoaren. ”Drop that tan” hämtades från albumet ”Dirty Looks” (1980).
   Any Trouble var däremot ett typiskt engelskt band med låtskrivaren och Elvis Costello-influerade Clive Gregson i centrum. Bandet var en stor favorit vid den här tidpunkten och jag följde Gregson på både soloskivor och duetter med Christine Collister långt efter gruppens splittring. ”Turning up the heat” hämtades från gruppens då aktuella debutalbum ”Where are all the nice girls?”.
   The Equators var en svart reggaebaserad sextett, inklusive tre bröder, under 20 år från Handsworth i Birmingham som gjorde bra ifrån sig på turnén. The Rumour-pianisten Bob Andrews producerade bandets musik och ”Georgie” var b-sida på den då aktuella singeln.
   Engelska Tenpole Tudor är skivans mest udda inslag. Under namnet Edward Tudor-Pole hade gruppens huvudperson gjort sig känd i den halvt dokumentära och Julien Temple-regisserade filmen The Great Rock 'n' Roll Swindle (1980), ”Who killed Bambi” är ett av hans framträdanden. I skuggan av den filmen fick gruppen kontrakt med Stiff och långt framskridna planer på att albumet ”Eddie, Old Bob Dick And Gary”, där ”There are the boys” (fast under titeln ”There are boys”...) skulle släppas i samband med turnén. Fast här är det en demoversion som Stiff enligt etiketten har lånat av Polydor..-
   Trots gruppens uppmärksamhet på turnén sköts albumet upp i sista stund och släpptes först i april 1981. Men gruppens första Stiff-singel ”3 Bells In A Row” släpptes lagom till turnén.


Side 1
Joe "King" Carrasco And The Crowns – Betty's World 3:25
Any Trouble – Turning Up The Heat 2:58

Side 2
The Equators – Georgie 2:39
Tenpole Tudor – There Are The Boys 3:42
Dirty Looks – Drop That Tan 5:17

/ Håkan

Krönika: Oktober 1983

Just den här tisdagen i oktober 1983 uppmanade jag i Nerikes Allehanda de musiklyssnande läsarna att gå på konsert i Örebro. Min uppmuntrande text blev till en liten minirecension av Örebrobandet Round Midnights fredagskonsert på Prisma.
   Samma dag recenserade jag skivor med Mikael Wiehe & Co och John Hiatt, intervjuade Anne-Lie Rydé i samband med hennes debutsoloalbum och en liten intervju med gitarristen Janne Bark.


 
Den här krönikan publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 25/10 1983.

STÖD DEN LEVANDE ROCKEN I ÖREBRO!

ATT LIVEMUSIK SKA UPPLEVAS LIVE kan man aldrig påpeka för ofta. Fysisk rock och blues som har svårt att nå fram på skiva men live lever upp desto mer. Därför ignorerade jag fredagskvällens konsert med studiokonstruerade Ratata och sökte mig istället till Prisma och den lokala bluesrockgruppen Round Midnight.
   Lokalradion var där och en ovanlig Prismapublik mötte upp mangrant. Prismas discofierade stampublik bet sig säkert i läppen för en sekund för den här kvällen fick funk och discomusiken stå tillbaka för levande och tidlöst bluesrock.
   Round Midnights stora upplaga, inklusive fem blåsare, med sångaren Bosse Eriksson i spetsen drog igenom ett otal klassiker. Musik utan dubbelbottnade dimensioner eller dolda budskap. Musik som utan omvägar träffar rätt i hjärtat. Nye gitarristen Bosse Saf, före detta gruppen Alice, stod mest och skyggade bakom den massiva blåssektionen men lät mycket inspirerad fast han var otränad.
   Uppmuntringar för sin del i den samlingsplatta som Round Midnight medverkade på leder förmodligen fram till en egen skiva, singel eller album. Men det är live bandet har sin största publik och fungerar allra bäst. Därför kommer aldrig skivutgivning vara målet för Round Midnights verksamhet.
   Stöd den levande rockmusiken i Örebro!

/ Håkan

Biljett: Bruce Springsteen 1985

BRUCE SPRINGSTEEN & THE E STREET BAND Ullevi, Göteborg 8 juni 1985

När jag 2012 sammanfattade och rangordnade samtliga mina konsertbesök kom jag fram till att den här Ullevi-konserten med Bruce Springsteen var den allra största upplevelsen. Jag minns än idag när jag stod på markplanen och det bokstavligen gungade under fötterna, och gjorde Ullevi till ett stort dansgolv, när det svängde som mest om Bruce och hans fantastiska kompband.

/ Håkan

Mars 2025 på Håkans Pop

Foto: Carina ÖsterlingJesper Lindell och hans band gjorde en fantastiskt fin insats på hemmaplan på Makeriet i Örebro i mars 2025.

EFTER NÅGRA KONSERTMÄSSIGT HÄNDELSEFATTIGA månader blev mars en comeback i trängseln framför konsertscenerna, tre gånger om dessutom. Håkans Pop-månaden mars blev framförallt en koncentration kring sidans fasta kategorier, Compilation-skivor, konsertbiljetter och gamla krönikor. Med ytterligare några mer oplanerade inlägg.
   Konserterna på hemmaplan i Örebro var av olika prägel: Jesper Lindell & The Brunnswik Sounds, St Patrick's-konserten med Ollie Tullamore med vänner och Anna Ternheim.
   Månadens Compilation-skivor var "Mersey Beat 1962-64", "Nuggets: Original Artyfacts From The First Psychedelic Era 1965-1968”, "The Prince's trust 10th Anniversary Birthday Party", "The Prince´s trust concert 1987" och "The Secret policeman´s third ball".
   Den trevliga och smått nostalgiska serien med gamla konsertbiljetter tog oss den här månaden tillbaka till The Rolling Stones 1973, Ron Sexsmith 1999, Roxy Music 1979 och Nils Lofgren 1977.
   Tillbakablickandet på gamla krönikor från 80-talet är minst lika nostalgisk och hämtades den här gången från februari 1982, oktober 1982, september 1983 och oktober 1983.
   Jag sammanfattade ännu en gång TisdagsAkademiens möten från årets början.
   Sedan drabbades jag i slutet av februari av nyheten att David Johansen är död och skrev några ord om mina minnen av en stor artist med en ännu större röst. Det var definitivt mycket roligare att gå på bio och se dokumentären ”När tiden stannar” om Wilmer X.

BLAND MÅNADENS SKIVRELEASER hittar jag flera höjdpunkter men också några album som inte når ända fram: ALISON KRAUSS & UNION STATION (på egen hand kan Alison inte toppa samarbetet med Robert Plant), EVA DAHLGREN (på engelska tappar Eva den personliga profilen), ANDY BELL (monoton opersonlig engelsk rock) och BOB MOULD (skrammel utan mening).
   Gruppen med det intressanta namnet THE DEVIL MAKES THREE har gjort sitt första album på sju år, ”Spirits, och jag har lite problem att musikaliskt beskriva den musikaliska genren. Kanske country, kanske bluegrass, kanske singer/songwriter-pop men kanske allra mest den suddiga stämpeln americana och slutligen bestämmer jag mig för att helt enkelt kalla det folkmusik. Alltså svårplacerat och som helhet är låtmaterialet lite anonymt fast de övervägande akustiska arrangemangen är sympatiska.
   PATTERSON HOOD, till vardags sångare i Drive-By Truckers, har sedan 2004 gjort fyra soloalbum och nya ”Exploding trees & airplane screams” är huvudsakligen mer lågmäld och tempofattig än gruppen han har varit medlem i sedan 1994. Välgjord och lättlyssnad skiva, med en lätt hes röst, men också lite profillös i sin helhet.
   Förre Orange Juice-sångaren EDWYN COLLINS har producerat soloskivor sedan 1989 men jag har inte riktigt lyckats fånga honom i min radar tidigare. En händelserik solokarriär, drabbades av hjärnblödning för tjugo år sedan, som nu resulterar i ett bra och personligt popalbum, ”Nation Shall Speak Unto Nation”. Med lite skotsk återhållsamhet har han skrivit flera melodiska låtar som hans lite ovanliga röst gör till något mycket underhållande.
   Sångaren Jim James i det amerikanska bandet MY MORNING JACKET har haft svårt att fastna i mitt musikaliska nät och jag har ofta uppfattat bandets sound som onödigt krångligt. Nya albumet, med den lustiga titeln ”is”, är nästan tvärtom lite mediokert vanligt normal på gränsen till opersonligt. Lite arenarock över det, fantastiskt fina refränger, men är i all sin lättsamma prakt lättglömd i den annars intensiva skivfloden.
   Med geniet Johan Lindström som medproducent fick jag stora förväntningar på LISA NILSSONS nya album ”Överblivna vi”. Som producent vill jag placera Lindström i nivå med T Bone Burnett och det låter genomgående fantastiskt bra om inspelningarna och när Andreas Mattsson har levererat flera låtar, bland annat den Olle Adolphson-influerade titellåten, är det här ett mycket bra album, både musikaliskt och låtmässigt. Men Lisa vill vara en något mer seriös artist än modern popsångerska och tar ibland fram jazzrötterna och vill inkludera den publiken så skivans helhet blir lite för splittrad för mig.
   JASON ISBELLS sex år i Drive-By Truckers, tillsammans med bland annat ovannämnde Patterson Hood, gick mig förbi obemärkt på 00-talet men på det omväxlande 10-talet fick hans namn dignitet på många sätt. Först ett bra soloalbum (7:a på årsbästalistan 2013), ”Southeastern”, och har under många år blandat gripande ballader med rockiga låtar. Och har nu, på nya albumet ”Foxes in the snow”, åter landat i den avskalade atmosfären helt på egen hand som starkt påminner om när jag upplevde honom live 2014.
   Isbell är en duktig gitarrist vars kunnighet även märks i det akustiska rummet. Utan några andra instrument eller arrangemang till hjälp är ”Foxes in the snow” så musikaliskt naken som det går att vara. Och tack vare många bra låtar och omväxlande tempon blir det inte alls långtråkigt eller upprepande. Både låt- och textmässigt stor underhållning och blir som bäst i höjdpunkten ”Crimson and clay” som gör att albumets helhet för mig landar på hög nivå.

MÅNADENS BÄSTA ALBUM: UTAN ATT VARA ETT FAN AV SOULMUSIK trillar jag dit ibland och i tider när Jesper Lindells sound regerar är vägen bildligt talat inte så lång till Muscle Shoals i Alabama. Lindell gör väl egentligen mer rock än soul men jag tänker på honom och hans makalösa röst när jag lyssnar på den vita amerikanska killen MIKE FARRIS och hans nya album ”The sound of Muscle Shoals”. Albumtiteln skvallrar om vad det handlar om på men det är inte bara det klassiska Muscle Shoals-soundet som imponerar på skivan med den för mig fram till nu okände sångaren.
   För mig är hans bakgrund okänd men hans svarta röst, hans egna låtar, produktion och arrangemang är en gigantisk positiv överraskning.
   Det är det där typiska elpianot, markerade trummorna, gospelsoulvibrationerna, den vassa elgitarren (som påminner om när Duane Allman var bosatt i Muscle Shoals-studion 1967-71) och rader av starka låtar som gör hela albumet till ren och skär magisk lyssning. Det är ofattbart att konstatera att killen är vit ty styrkan i rösten ekar mer Otis Redding eller Wilson Pickett än Tom Petty för att göra en långväga men ändå aktuell jämförelse.
   Farris gör nämligen en cover på Tom Pettys låt ”Swingin'” som är en av många höjdpunkter på albumet. En fantastiskt bra Petty-låt som väl har hamnat i skymundan, på albumet ”Echo” (1999), i en annars stark låtkatalog men jag minns tydligt när Magnus Lindberg och hans band Stockholm Cowboys gjorde en fin version av låten som extramaterial på en konsert 2002.
   En läcker steelguitar gör tillfällig entré i Farris arrangemang och jag tänker för ett ögonblick på countryrock. Jag blir än mer övertygad åt det hållet på en annan låt, ”Bright lights”, som faktiskt påminner om tidiga Eagles. Lite mer tillbakahållen röst på de låtarna men i övrigt på albumet är det Farris starka röst, ibland förstärkt med en tjejkör, som firar tveklösa triumfer på skivan.

/ Håkan

Björn 3/03: Hej Håkan. Tack för de orden om D.J. Tumme upp, för liknelsen med Mick Jagge...

Kjell J 31/01: Texten är förstås skriven 1980, Men ursäkta gnället och/eller pekpinnen, Ro...

Jarmo Tapani Anttila 31/01: Lustigt, har precis läst färdigt boken Too Much Too Young, The 2 Tone records ...

Anne-Lie Dahl Parkegren 16/01: Hej! Jag, en tjejkompis och lilla syrran var på hans konsert. Tror vi satt på...

Peter Jönsson 1/01: Hej Håkan, Bra och nykter recension av Indoor Safari. (Tror emellertid att Nic...

Per Magnusson 29/12: Hej, ang svenska The Howlers inspelning av "Susie Q", som var b-sida på deras e...

Torsten Ståhlberg 29/12: Ang. SAM & DAVE/PERCY SLEDGE/ARTHUR CONLEY/TENDERS: Idrottshuset 25/10 1967. P...

Jan Boholm 13/12: Den här plattan gjorde mig glad, varm och trygg! Har gillat hans lågmälda pla...

Tomas Skagerström 18/11: Håkan Pop, snyggt skrivet. Håller med dig./Tomas ...

Anders Welander 19/10: The Howlers från Kristianstad spelade in Suzie Q före både Rolling Stones och...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.