Tidigare blogginlägg

BOX #1 WILMER X

Postad: 2018-06-07 07:55
Kategori: Ingen

Under Håkans Pop-säsongen 2014/15 rangordnade jag mina bästa cd-boxar. Wilmer X-boxen "Arkiv X" var överlägset 1:a på min lista.



WILMER X: Arkiv X (Hi Fidelity/EMI, 2001)

VI KAN VÄL VERKLIGEN KONSTATERA att säsongen 2014/15 på Håkans Pop slutar i ett magnifikt fyrverkeri i Wilmer X:s färger. För en vecka sedan avslutade jag genomgången av Lennart Perssons rocktidning Feber med Nisse Hellberg på frontbilden och en detaljerad historiebeskrivning eller en osedvanligt genomarbetad diskografi av just Wilmer X som huvudartikel. Cirkeln är därmed liksom sluten med både Wilmer X och Lennart Persson som gemensam nämnare. Med illa dold stolthet tycker jag att jag har lyckats förnämligt i min ambition att knyta ihop säcken i säsongens sista inlägg.
   Därför är det ganska naturligt att läsa Lennarts text, skiva för skiva med otaliga intervjuer, parallellt med att lyssna på denna makalöst intressanta cd-box. I boxen får du dessutom en gruppbiografi, av Sven Lindström, som också är en historisk sammanfattning byggd på många intervjuer.
   I min ursprungliga recension 2001 i Nerikes Allehanda (se nedan) gav jag Wilmers cd-box maximalt betyg (5) och faktum är att den här samlingen drygt tretton år senare inte bara håller stilen utan fortfarande både lyssningsmässigt och visuellt är ett alldeles fantastiskt exempel på en perfekt och oöverträffad cd-box. Hur ofta överträffar verkligheten i nutid minnet av musik? Just nu gör den det.
   Boxen sammanfattar tjugo år av Wilmer X:s skivkarriär, från 1980 till 2000, och ger om något en alldeles utmärkt bild av en grupps utveckling från ett ganska burkigt och inte så personligt r&b-sound till ett musikaliskt fulländat och fullständigt magnifikt band. Från de första Pål Spektrum-producerade Larm-inspelningarna i Klippan till de proffsiga Michael Ilbert/Pål Svenre-producerade Köpenhamnsinspelningarna är det visserligen tjugo år emellan men soundmässigt åtskilliga generationer.
   Den sammanfattningen beskriver historien från det inledningsvis torftiga men ekoförstärkta soundet till alla låtar, texter, produktion och personlighet som år 2000 fyllde mixerbordets samtliga kanaler i inspelningsstudion. Ett band som i första skedet säkert hade drömmande ambitioner att låta som ett Dr Feelgood men som efter några år hade utvecklats till slipade musiker bakom den geniala låtskrivaren/sångaren Nisse Hellberg, både musikaliskt och kreativt.
   Första året som skivartister 1980 var stapplande och osäkert där viljan till stor del överskuggade kunnandet. Men redan efter ett år, fortfarande kvar i DIY-tankar hos skivproducenten Pål Spektrum i Klippan, kunde man skönja stora steg framåt. Lyssna bara på den tidige Wilmer-medlemmen Clas Rosenbergs fina slidegitarr på "Är det blues du vill ha" från första albumet.
   4-cd-boxen är enormt omfattande, 86 låtar, men gräver ändå inte tillräckligt djupt för att upptäcka bandets pseudonyminspelningar som Apostlarna till samlingsalbumet "En flugskit i Kosmos". Däremot får vi bevis på ett band som vid den här tidpunkten utvecklas snabbt och blir bättre för varje ny skiva.
   Första rejäla genombrottet kom 1982 när de för första gången jobbade med en professionell producent, Tomas Gabrielsson, och gav ut sin första MNW-skiva, "Fula fula ord", med ett märkbart lyft i soundet. Inte bara blåsarrangemangen, Claes Carlsson och Lennart Helperin, får mig att tänka på Eldkvarn vid ungefär samma tidpunkt. Lyssna bara på "Be mej aldrig mer" och "Sikta på mitt hjärta".

ÅRET EFTER, 1983 PÅ ALBUMET "DJUNGELLIV" började Wilmer X låta ännu mer professionella. Körer, galopperande gitarrer, orgeln, vassare sång av Nisse Hellberg och framförallt ett starkare material. Fortfarande hämtade gruppen tydliga influenser i r&b men jag anar fantasi och personlighet i varje ton. Singellåtarna "Blod eller guld" och "Vem är den flickan", en av Wilmer-historiens få Thomas Holst-låtar, är ju fram till dess oöverträffade hits.
   Plötsligt kom ett år, 1984, utan Wilmer X-album och lite paradoxalt började gruppen turnera allt flitigare och just det året såg jag bandet första gången live. Det kan ha varit singeln "Kör dej död", det årets enda skivutgivning för gruppen som nästan är lika vild på skiva som live, som på allvar öppnade gruppens dörr till de framgångsrika konsertscenerna. Denna rockabillyhets till singel var gruppens första skiva de satte sitt namn under som producent, tillsammans med Gabrielsson.
   Så här långt var min Wilmer X-fascination inte total och det var först nästkommande album, "Under hot", som blev gruppens genombrottsplatta i min värld. Samtidigt producerade gruppen fantastiska singlar, redan nämnda "Kör dej död", "Hong Kong pop" och "I din klinik", som gör att mina konsertminnen med gruppen växer när jag tänker på de låtarnas osvikliga energi, mullrande attack och vilt munspelande.
   Gruppens ambition på "Under hot" var att göra en egen "Exile on Main Street", och man kan lägga ribban lägre..., men albumet är ju tveklöst en Wilmer X-klassiker. Det visar om inte annat de fem bidragen, bland annat "Förlorad kontroll", från skivan här.
   I Nisse Hellbergs enorma låtskatt är det omöjligt att ha koll på allt och jag måste erkänna att "Gå hela vägen", från mellanskivan "Tungt vatten", är en glömd pärla i min lyssnande värld. En låt som står sig bra i jämförelse med de ovannämnda livebaserade energilåtarna.
   Genom ett flitigt turnerande hade Wilmer X från 1984 utvecklats till att bli en respekterad och uppskattad livegrupp men 1988 skulle ett stort steg i gruppens historia tas på skivsidan. Då gick de från det tämligen oberoende skivbolaget MNW till det minst sagt multinationella bolaget EMI. Det skulle inte bara innebära större resurser på marknadsföringsområdet.
   Det skulle också betyda att gruppen nu började samarbeta med rutinerade och framgångsrika skivproducenten Dan Sundquist och det skulle i sin tur ge gruppen ett delvis nytt och fräscht sound. Där låten "Teknikens under" blev den naturliga bryggan mellan de traditionella r&b-tongångarna och ett påtagligt poppigt och modernt sound. Som tydligt vitaliserade det nu tioåriga bandet och fick en delvis ny publik att öppna ögonen (och öronen) för det skånska bandet.
   När man har tagit sig förbi det på sätt och vis revolutionerande blipp/bloppandet på titellåten, och upptäckt den akustiska slidegitarren som en läcker detalj, är materialet på albumet ändå av ganska traditionell art. Så här i efterhand är det ganska otroligt att det bara hade gått åtta år mellan skivdebuten och "Teknikens under". Jag saknar visserligen "Leka med livet" i boxen men här finns andra uppenbara höjdpunkter från albumet.

NÄSTA SKIVA, "KLUBB BONGO" (1989), var ingen favorit när den kom men det specifika urvalet här kan nästan få mig att förändra min åsikt. "Hon är ihop med en insekt" och "Hon är som en vulkan", med sitt "Up around the bend"-intro, är ytterligare ett par femstjärniga livelåtar på Nisse Hellbergs positiva konto. Och med tanke på pophitmässiga "Bakom år 2000" och den countryfierade "Lille John" var "Klubb bongo" trots allt ännu ett starkt Wilmer X-album.
   Då har jag inte ens nämnt låten "Kung för en dag", Nisses hyllning till "kungen av Memphis" som han uttrycker det, som sedan blev ledtema på en dubbel-ep tillsammans med sex Elvis Presley-covers på sitt originalspråk och finns därmed inte representerade här ty boxen innehåller med väldigt få undantag bara det svenska materialet.
   Därför saknas "Motorbike drivin'", gruppens första inspelade låt på engelska, från samlingsskivan "A real cool time" (1985), hela albumen "Downward bound" och "Not glamorous" och förutom en låt hela "Snakeshow". Sedan har boxens urval också ignorerat Wilmer X-bidragen till uppmärksammade EMI-samlingsskivor som "Den flygande holländaren", "Taube" och Eldkvarns liveprojekt "Cirkus Broadway". Men den mycket starka originallåten "Revolverungar" från "Vilda fåglar - sånger om barn"-projektet (1994) tillhör däremot topparna här. Där doftar det återigen lite Eldkvarn och Plura om Wilmer X och Nisse Hellberg.
   Sedan märker jag med stor tillfredsställelse att männen bakom urvalet på boxen, Kjell Andersson och Nisse Hellberg, faktiskt prioriterat samma album som jag tycker är Wilmer X:s höjdpunkt, "Mambo feber". Sex låtar från den skivan platsar här med värdighet fast det måste ju ha varit en förståelig och tuff konkurrens bland alla gruppens bra låtar från en genomgående stark diskografi.
   Uppföljaren "Pontiac till himmelen" är nästan lika stark men har hamnat i skymundan av "Mambo..."-skivan. Synd på ett sånt popmästerverk som "Teddys rum". Jag har en teori att det är just här som EMI-kollegorna Nisse och Per Gessle möts och så småningom formulerar soundtracket till Mats Olssons bok om det påhittade bandet The Lonely Boys. En skiva (1996) som inte heller är representerad på "Arkiv X".
   Här lämnar boxen parallellhistorien med Lennart Perssons Feber-sammanställning. Jag upptäcker den tunga, tajta, tidlösa, r&b-svängiga men oerhört starka singel-b-sidan "Lokomotiv 69" (1993). Den lika exklusiva och bluesiga "The way you love", som jag först tror är en cover, från den för mig obekanta samlingsplattan "All that blues from Sweden" är Nisses recept på att låna utan att stjäla. Ändå stöpt i en alldeles för förutsägbar mall för min smak.
   Låtbidraget "Every time I hear your name" får mig att fundera på att ge "Snakeshow" en ny chans. Tung fascinerande pop i en elegant Dan Sundquist-produktion..

"HALLÅ VÄRLDEN!" (1995) ÄR, MED UNDANTAG för den klassiska Olle Ljungström-duetten "Jag är bara lycklig när jag dricker", för mig en liten mikroskopisk dipp i Wilmers fantastiska historia. Men efter greatest hits-samlingen "Radio Wilmer X - hits", här representerad av den bagatellartade bluesiga titellåten, kom bandet efter tre års albumtorka igen med ny energi, "Primitiv" (1998). Nästan som en renodlad comeback var albumet just knäckande bra, hård och respektlös och jag kunde konstatera ännu en av numera oräkneliga formtoppar i gruppens historia. Det var just här som jag la mig till med en Wilmer X-relaterad inloggning både privat och på jobbet.
   På "Primitiv" kör Wilmer X över allt och alla. Pardonlöst sväng och bandet är tajtare än någonsin. Nästa album, "Silver", var nästan lika bra men bandets oavbrutna formtopp fick väl mitt intresse att svalna något fast den T Rex-inspirerade titellåten och "Simma till Amerika" tillhör bandets definitiva toppar alla kategorier.
   Efter 63 låtar på tre cd sitter man tämligen nöjd och överkörd och fullständigt tillfredsställd. Då dyker fjärde cd:n upp med outtakes och någon demo och slår undan fötterna på även rutinerade lyssnare som undertecknad. Överblivet och udda material brukar i nio fall av tio brukar vara just andrasorteringen av en grupps eller artists låtar men det här överträffar alla kategorier.
   En smart sortering av låtarna, bakvänt från 1999 till 1980, gör att inledningen på cd 4, med "Silver"-outtakes, är minst lika stark som avslutningen bland de officiella låtarna. 23 fantastiska låtar som inte har fått plats på albumen genom åren. Det måste med andra ord ha varit omöjligt att välja låtar inför varje nytt Wilmer X-album.
   Cd4 är huvudsakligen inte bara en musikalisk höjdpunkt i boxen. Vi får också en utförlig kommentar av Nisse till varje låt som beskriver bakgrunden och därmed förstärker känslan av materialet. En skiva med en speltid på långt över en timme.
   Stones-influerade (ca "Some girls") "Ge mej ditt nummer" är en underbar start på skivan, demon "Cadillac vän" är en hit med bluesrock mixad med T Rex och ännu mer hitmässiga "Söt när du ljuger" hamnade ju också hos Christer Sandelin. "Paint it black"-introt är läckert på "Ensam utan Marie", "Demonen" tuggar sig fast i latinkryddad monotoni men första versionen av "M/S Colinda" är både mer rytmisk, tajtare och bättre än Nisses sololåt några år senare.
   "Släpp inte taget" kunde ha blivit en av topplåtarna på det redan starka albumet "Pontiac till himmelen". "Tell it to the man in black" är en magnifik Johnny Cash-hyllning till en man som 2001 fortfarande var vid liv. Country av bästa märke som kanske inte passade in bland poprocklåtarna på "Snakeshow".
   "Eld mot eld" var ju bra redan som bonusskiva i Feber #2 och nu uppfattar jag också Monkees-riffen i gitarrerna. Ibland, och de stunderna är inte många, är det dock roligare än riktigt bra och originellt bland alla outtakes. Specialsingeln med Jimmy Reed-inspirerade "Go go Wilmer" och dansbandsparodin "Tio långa år" är ett exempel. Även coverkopplingen "Jeannie Jeannie Jeannie" och "Mona" faller väl under skoj-kategorin men versionerna från "Under hot"-inspelningarna brinner verkligen.
   Visserligen blir Wilmer X lite mer mänskliga på de äldre outtakes-låtarna men en fullständigt sjövild "Blind", Bo Diddley-pastischen "Ont uppsåt", Clas Rosenberg-balladen "En dag utan tårar" från 1982 är exklusiva höjdpunkter från Wilmers tidiga karriär. Och "Min gamla grammofon" är guld värd för en gammal vinylvän,
   Den alldeles underbart geniala titeln till Wilmer X-boxen är som bekant hämtad från den amerikanska tv-serien med samma svenska namn. En mycket populär science fiction-serie, "The X Files", som sändes under nio säsonger mellan 1993 och 2002 och var alltså fortfarande aktuell när Wilmer X-boxen släpptes i november 2001.


HÄR ÄR MIN URSPRUNGLIGA RECENSION av Wilmer X:s cd-box som publicerades i Nerikes Allehanda 24/11 2001.

WILMER X
Arkiv X
(Hi Fidelity/EMI)


Jag har aldrig tidigare tilldelat Wilmer X maximalt betyg. Det var nära en gång för drygt tre år sedan. På det inte alltid så gemytliga Slottsfestivalen fångades jag av en euforisk känsla inför bandet och låtarna. Men när drömmen om en duett mellan Olle Ljungström (som uppträtt tidigare på kvällen) och Nisse Hellberg inte besannades så behärskade jag mig i sista stund.
   Inför en karriärsammanfattande 4cd-box, med det passande namnet "Arkiv X", kan jag varken behärska mig eller fantisera fram argument för att sammantaget ge de 86 fantastiska låtarna mindre än absolut toppbetyg.
   Wilmer X har en märkvärdigt jämn skivkarriär på drygt 20 år bakom sig. Inga märkbara formsvackor eller turbulenta medlemsskiftningar. Kort sagt är bandet extremt homogena vilket, om inte förr, bevisas genom den här samlingen.
   Som är så bra, så stark och så jämn i kvalitén att jag inte vill byta ut en enda låt. Däremot saknar jag naturligtvis låtar som "Leka med livet", "Fast under jorden" och "Saker jag inte bryr mig om". Men det är som sagt inte så mycket att bry sig om. Hur många låtar jag saknar på enkel-cd-versionen, som kommer samtidigt, vågar jag inte ens tänka på.
   "Arkiv X" är inte så mycket en samling på udda, exklusiva spår (exempelvis Jalles födelsedagsskiva, okända B-sidor eller Elvis Presley-covers) utan är en strikt, kvalitetsmässigt guldstämplad produkt.
   De har inte alltid varit fantastiska. Under de första årens stapplande inspelningsförsök kopierade de mer än de skapade. Men det har alltid funnits en linje och en uttalad passion, för rockens rötter (från Jimmy Reed och Bo Diddley via Kinks och Stones till T Rex) i Wilmer. Som de sedan formgivit på sitt sätt, utvecklat och nu fulländat till något fullständigt historiskt.
   Samlingen innehåller inga kompromisser, inga funderingar på att för många rocklåtar på rad kan störa helhetsintrycket. Efter tre cd och en makalöst berättad skivhistoria kommer en skiva med outtakes och anekdoter. Som är lika bra som vilken Wilmer X-skiva som helst. Fast ännu ytterligare lite mer variationsrik.

/ Håkan

BOX #2 PHIL SPECTOR

Postad: 2018-06-05 07:53
Kategori: Ingen

Under Håkans Pop-säsongen 2014/15 rangordnade jag mina bästa cd-boxar. Phil Spector-boxen "Back to mono" var 2:a på min lista.



PHIL SPECTOR: Back to mono (1958-1969) (Phil Spector Records/ABKCO, 1991)

ALDRIG NÅGONSIN, VARKEN FÖRR ELLER SENARE, har gränsen mellan geni och galning varit så hårfin som i Phil Spectors fall. Länge hade vi våra misstankar, från spektakulära skivinspelningar på 60-talet via skottlossning i studion till misshandel och hot i den privata sfären, och efter de dödande skotten mot Lana Clarkson i Spectors hem 3 februari 2003 råder det inte längre någon tvekan. Den så kallade demonproducenten har lekt med skjutvapen en gång för mycket och passerat gränsen till galenskap med stor marginal.
   Ändå kan jag aldrig förringa eller glömma Phil Spectors musikaliska historia och hans genialt spektakulära sound med massor av otroliga hits som följd. Och i "Back to mono"-boxen återfinns alla de oförglömliga ögonblicken som nu tillhör den ädlaste formen av pophistoria.
   Ännu en gång, förra tillfället hette "Hitsville" och var en sammanfattning över Motowns musikaliska historia, kan jag stolt presentera en cd-box med en rad olika artister som i samtliga fall har namnet Phil Spector gemensamt. Med musik som gav det hitmässiga 60-talet en skarp och väldigt personlig profil.
   Lite slarvigt påstår jag här ovanför att boxen bjuder på alla Phil Spectors stora ögonblick i pophistorien men även på en så omfattande samling som den här, 60 låtar på tre cd plus hela det klassiska julalbumet från 1963, finns det givetvis begränsningar i urvalet och bara det allra bästa och mest intressanta får plats.
   Av alla kända och betydelsefulla skivproducenter, kategorin är full av namn som George Martin, Mickie Most, Shel Talmy, Rick Rubin, Glyn Johns, Tony Visconti och Nick Lowe för att bara nämna några, vill jag nog sätta den otrolige visionären Phil Spector främst. Under sin riktiga storhetstid, vars årtal finns med i rubriken på boxen, skapade han som ingen annan ett eget underbart sound, gränslöst dramatiska arrangemang och hade som låtskrivare även en magisk penna.
   Phil Spector var som människa på sätt och vis större än musikhistorien och det var inget som han själv drog sig för att berätta. Hans övertygelse om sin egen storhet gjorde att han omgav sig med livvakter, hade ett starkt och farligt vapenintresse och en allmänt snedvriden världsuppfattning.
   Hur sorgligt, allvarligt och katastrofalt det än har slutat i Phil Spectors privata liv, just nu avtjänar den 75 årige Spector 19 års fängelse för mord, så är hans insatser i popmusikens tjänst på 60-talet obestridliga.
   I 59 av boxens 60 spår är det skivproducenten Phil Spector som spelar huvudrollen men på det inledande spåret, "To know him is to love him" med The Teddy Bears, är han artist i en trio som framför hans låt till minnet av sin pappa. En i högsta grad medioker låt som på inget sätt avslöjar Spectors fortsatta karriär som demonproducent.
   Inte heller på de följande låtarna, med Curtis Lee, Paris Sisters, Ray Peterson och Gene Pitney, hörs några genialt personliga grepp. Ändå nådde Curtis Lees "Under the moon of love" framgångar på vårt Tio i Topp. Det är först hösten 1961 när Spector har hittat sin första flickgrupp, The Crystals, och skapat sitt eget skivbolag (Philles) som popformatet har slipats till och inom några år ska bli världens mest berömda popsound.

SPECTOR VAR TIDIGT UTE OCH VAR REDAN ETABLERAD SKIVPRODUCENT och skivbolagsägare som 21-åring. Det var innan The Beatles 1962 gav ut sin första professionella singel, "Love me do". 1963, som får betraktas som Beatles genombrottsår, släppte Spector de legendariskt klassiska singlarna "Da doo ron ron" med Crystals och "Be my baby" med The Ronettes. Och den fantastiska men inte fullt lika kommersiellt framgångsrika "A fine, fine boy" med Darlene Love.
   Singelformatet med låtar kring tre minuter långa var Spectors idealformat men 1963 gav han ut ett album som med tiden skulle betraktas som oförglömligt, julskivan "A Christmas gift for you" där alla artisterna ger de traditionella jullåtarna Spector-laddade arrangemang. Fast just 1963 hade skivan svårt att nå ut i ett USA som var lamslaget av sorg efter John F Kennedy-mordet samma dag som albumet släpptes.
   Hela julskivan ingår i cd-boxen och har blivit ett återkommande inslag i jultraditionerna i mitt hem. Innan cd-box-varianten släpptes 1991 spelade jag återutgivningen från 1972 som gavs ut av Apple Records. Dessutom missar jag sällan Darlene Loves uppträdande på Letterman Show där hon live framför julskivans enda nyskrivna låt, den fantastiska "Christmas (baby please come home)", tillsammans med Paul Shaffers kraftigt förstärkta husband och stor kör. Här ser och hör ni den senaste och kanske sista upplagan från i vintras.
   Darlene Love, ja. Vackert namn (född Darlene Wright) och en förförande kraftfull stämma för en sångerska vars karriär blev lite undanskuffad i Spectors stall av artister. Hon sjöng på flera Crystals- och Bob B Soxx-låtar utan att få någon credit, gav aldrig ut något eget album under Spector-epoken och hennes singlar under eget namn hamnade ofta i skuggan fast de ibland, ovannämnda "A fine, fine boy" är ett gyllene exempel, var av suverän kvalité.
   Jullåten skrev Spector tillsammans med låtskrivarparet Jeff Barry/Ellie Greenwich och under storhetstiden samarbetade han väldigt ofta med ett team, exempelvis Barry Mann/Cynthia Weil, Gerry Goffin/Carole King, Vinnie Poncia/Peter Andreoli och mot slutet Toni Wine/Irwin Levine, och är man som undertecknad nästan besatt av namn innanför parenteser är det en ren fascination att läsa låtskrivarnamn i den här boxen.

SAMMANSTÄLLNINGEN AV LÅTARNA I DEN HÄR BOXEN är strikt kronologisk efter inspelningsdatum, inte utgivning, vilket ibland har gjort att Crystals- och Ronettes-låtarna trängs på varandra. Annars har sorteringen på de tre cd-skivorna blivit väldigt lyckad när skivorna inleds med "To know him is to love him", "Be my baby" respektive "You've lost that lovin' feelin'".
   Sistnämnda låt, ännu en klassiker, är Spectors första samarbete med den manliga duon The Righteous Brothers, blåögd soul av bästa kvalité. Efter de stora flickpopframgångarna började han snegla utanför sitt koncept och fann först killarna Bill Medley och Bobby Hatfield och sedan det äkta paret Ike & Tina Turner. Artister med flera år långa karriärer bakom sig men med få eller inga kommersiella framgångar. Med Spector som guide fick Righteous Brothers många hits men samarbetet med Ike & Tina slutade oförklarligt i totalt kommersiellt fiasko.
   "River deep mountain high" är en av tidernas största popmästerverk men floppade fullständigt i USA (88), likaså i Sverige där den hamnade på Tio i Topps 15:e plats men i England lyckades den klättra till 3:e plats. Men den framgången räckte inte för att trösta Phil Spector som bränd, knäckt, besviken och förbannad tappade lusten på popmusik. Ett drygt år senare, 1967, la han ner skivbolaget och drog sig tillbaka.
   Men två år senare var han plötsligt tillbaka där han i ett samarbete med skivbolaget A&M gav ut skivor med The Ronettes och The Checkmates, Ltd. Där singlarna "You came, you saw, you conquered" respektive "Love is all I have to give" och "Black pearl" får representera slutet på Phil Spectors 60-tals-era.
   "Back to mono"-boxen innehåller några tidigare outgivna spår som med sin kvalité ytterligare understryker att Phil Spectors flow under de här 60-talsåren var av ganska exklusiv prägel. "This could be the night" och "Paradise" (båda skrivna tillsammans med en ung Harry Nilsson), med The Modern Folk Quartet respektive The Ronettes, och den sena Ronettes-låten "I wish I never saw the sunshine" är fina exempel på det.
   60 låtar Phil Spector-relaterat material berättar ändå inte hela hans musikaliska historia. Som exempelvis låtar från hans egen karriär som artist (under namnet Phil Harvey), tidiga produktioner med obskyra namn som Greg Connors, Kell Osborne och Billy Storm, några tidiga Johnny Nash-singlar, originalversionen av "Twist and shout" med The Top Notes och Bonnie Jo Masons "Ringo, I love you"-singel. Läge för en Spector-box med obskyrt material?

/ Håkan

BOX #3 THE BYRDS

Postad: 2018-06-03 07:50
Kategori: Ingen

Under Håkans Pop-säsongen 2014/15 rangordnade jag mina bästa cd-boxar. The Byrds-boxen "The Byrds" var 3:a på min lista.



THE BYRDS: The Byrds (Columbia Legacy, 1990)

DET VAR ÅREN KRING DECENNIUMSKIFTET 80/90-TALET som cd-skivan fick fotfäste i mitt musiklyssnande liv. Och med den också alla förföriska cd-samlingar och boxar som gav alldeles utmärkta tillfällen att snegla tillbaka på musikhistorien med ett glasklart ljud som sällskap. Premiär-cd-boxen blev givetvis The Beatles samlade verk i en trälåda med jalusilock men utan att jag har minnet helt klart för mig är jag nästan säker på att den här THE BYRDS-boxen var en av skivsamlingens tidigaste cd-box.
   Amerikanska The Byrds var en av många tidiga 60-talsfavoriter. Jag hade hyfsad koll på deras singlar fast de kommersiella framgångarna var tämligen begränsade, bara tre Tio i Topp-placeringar och av gruppens alla singlar var det bara tre som nådde Topp 20 i USA.
   Jag var ingen stor albumkonsument på 60-talet och när vi gick in i 70-talet hade The Byrds kreativa ådra sinat och gruppens album lockade som helhet inte mig. Däremot köpte jag långt senare deras smått klassiska "Sweetheart of the rodeo", på lågprisetiketten Embassy, men blev då tämligen besviken.
   Av boxens 90-låtar och fyra timmars musik fanns det följaktligen mycket att upptäcka för första gången och en hel del att återupptäcka i en minst sagt brokig karriär mellan 1965 och 1971.
   Den största anledningen till min lista över cd-boxar är inte i första hand att sprida kunskap om bra musik eller en god historia. Orsaken är faktiskt så mycket mer egoistisk än så. Den får mig och nästan tvingar mig att gräva djupare i skivsamlingen och verkligen gå till botten i researchjobbet kring varje box. Och vid nästan varje tillfälle lär jag mig uppseendeväckande mycket om artister och deras musik. Minnet har ju med åren blivit lite solkigare och varje nygammalt info känns som en oerhörd upptäckt. Som när jag i den här Byrds-boxen upptäcker en för mig helt okänd Jackson Browne-låt bland alla kända hits och mindre berömda albumlåtar. Men mer om den lite senare.
   Som vanligt när det handlar om karriärsammanfattande cd-samlingar blir man imponerad av att det på 60-talet var en så hög och snabb produktivitet. Singlarna kom tätt efter varandra, med i snitt bara tre månaders paus mellan. Exempelvis släppte The Byrds sex(!) singlar under 1967.
   The Byrds slog igenom "över en natt" 1965 med sin version av Bob Dylans "Mr tambourine man". Genombrottet var mäktigt och plötsligt men gruppens kärntrupp, Jim McGuinn (han ändrade sitt förnamn till Roger 1967), David Crosby och Gene Clark, hade i många år kämpat i olika grupper, Chad Mitchell Trio, Les Baxter's Balladeers respektive New Christy Minstrels, innan de strålade samman i augusti 1964 och bildade Beefeaters och sedan Jet Set. Två månader senare bytte gruppen, som nu innehöll fem killar (plus Chris Hillman och Michael Clarke) namn till The Byrds felstavat efter känd modell från Liverpool.

GRUPPEN VAR KLART PÅVERKAT AV DEN brittiska popinvasionen i allmänhet men var också svårt Beatles-influerad i synnerhet. Därför hade gruppens första skivinspelning i januari 1965 ett tämligen tydligt engelskt sound med den karaktäristiska Rickenbacker-klangen i gitarrerna på "Mr tambourine man". Magiskt är ett underskattat ord i sammanhanget men ett år tidigare hade faktiskt engelska The Searchers en stor hit med samma recept, "Needles and pins".
   Nu var inte Byrds enbart några simpla kopior utan blev i samma stund som "Mr tambourine man" släpptes förgrundsgestalter i den nya musikgenren folkpop. En grupp som gav Bob Dylans sånger en ny och poppigare klang med ofta exklusiva och tidigare opublicerade originallåtar. Exempelvis skulle Dylan själv släppa sin originalversion av "Mr tambourine man" (på "Bringing it all back home"-albumet) först två månader efter Byrds inspelning. Just "samarbetet" mellan Byrds och Dylan skulle gå som en röd tråd genom gruppens skivkarriär.
   Dylan-låtarna dök regelbundet upp i Byrds skivrepertoar under många år men gruppen var långtifrån fast i folkpopsoundet. Upprepade medlemsförändringar gjorde att gruppens sound ständigt utvecklades och fick ny skepnad för nästan varje album. Från folkpop via mer experimentella sound till så gott som traditionell country och till slut konventionell rock.
   Att följa den här utvecklingen musikaliskt över fyra cd med The Byrds är oerhört intressant och lärorikt. Men det märks att den här cd-boxen är utgiven i cd-skivans barndom ty kronologin, tidsföljden, är lite si och så. Varken inspelningsdatum eller utgivning följs strikt och varje cd har fått en märklig titel, exempelvis "Crusing altitude" och "Full throttle", och ingenting säger i vilken ordning de ska spelas.
   Samlingslåtarna i boxen går långt djupare i Byrds-karriär än jag någonsin hade uppfattning om och blir därför en lång, lång upptäcktsfärd med singlarna som milstolpar däremellan. Jag upptäcker på allvar Gene Clarks tidiga kvalitéer som låtskrivare fast hans material, utmärkta "I'll feel a whole lot better" och "She doin't care about time", ofta har hamnat på singlarnas skuggsida.

JAG FÅR OCKSÅ FÖRKLARING TILL David Crosbys utveckling i gruppen där hans klockrena stämma gav profil åt gruppens inledande röststarka material. För att sedan påverka Byrds-soundet med sina svävande och alltmer atmosfäriska låtar. Här finns flera exempel, singel-b-sidor som "Everybody's been burned" och "Renaissance fair", och hans sinnesstämning har klart påverkat gruppkompositioner som "Draft morning" och "Dolphin's smile". Han låg också bakom "Eight miles high" och låtarna "Why?" och "Psychodrama city", som jag hör för första gången, är nästan obegripligt flummiga.
   Vi ska i sammanhanget inte heller förtränga Crosbys "Triad", en outgiven version här, som aldrig släpptes med Byrds då men senare hamnade i Crosby, Stills, Nash & Youngs scenrepertoar.
   I oktober 1967 fick David Crosby sparken från gruppen som i samband med den förändringen började snegla åt mer kommersiella håll, spelade in Goffin-Kings "Goin' back" som hamnade i skuggan av Dusty Springfields version och blev ingen hit, och gruppen hamnade med hjälp av Gram Parsons som ny medlem i det traditionella countryfacket.
   I boxen återfinns åtskilliga intressanta exempel från Parsons-perioden, både outtakes och upphittade inspelningar med Parsons på sång. Bland annat en okänd Tim Hardin-låt, "Reputation", från 1964. Hämtad från samma demoinspelningar med Hardin där Donovan hittade en låt som fanns med i den box som jag skrev om i februari, "Troubadour: The definitive collection 1964-1976".
   Byrds-boxen har för övrigt ytterligare något gemensamt med Donovan-boxen. Derek Taylor, en gång presschef hos Beatles och sedan Byrds, har på sedvanligt personligt sätt skrivit några egna reflektioner i båda boxarnas texthäfte. Men det är Rolling Stone-journalisten David Fricke, som beskrivit Byrds hela historia. Som tillsammans med diskografi, släktträd, Chris Hillman-intervju (av Sid Griffin) och Tom Pettys slutord skapat ett underhållande läsvärt häfte.
   Förutom allt officiellt material i den här boxen finns det också en hel del outgivet, från spännande till mindre spännande. Till den senare kategorin hör en svensk radioinspelning från 1967 "Roll over Beethoven" medan en outtake av Jackson Brownes låt "Mae Jean goes to Hollywood" från "Easy Rider"-inspelningarna 1969 är en överraskning även för mig. Jackson spelar också piano på en outgiven inspelning av "Just like a woman" från 1971.
   Det här övervägande retrospektiva innehållet har utökats med sex inspelningar från 1990 med den återförenade trion Roger McGuinn, Chris Hillman och David Crosby. Två livelåtar från Roy Orbisons hyllningskonsert och fyra nya studiolåtar från augusti 1990 när trion gick in i en studio tillsammans med några extramusiker, bland annat Al Kooper på keyboards. Nyinspelningen av "He was a friend of mine" överträffar överlägset deras egen 25 år gamla inspelning och hela återföreningen fungerar storartat. I bland annat Dylans sällsynta "Paths of victory", en outtake från 1963, som han själv inte gav ut på skiva förrän året efter den här boxen. Cirkeln är därmed på sätt och vis sluten.

/ Håkan

Maj 2018 på Håkans Pop

Postad: 2018-06-02 07:54
Kategori: Blogg

Bilder: Carina ÖsterlingMichael Thomas Howard och Caroline Cotter.

SÄSONGEN 2017/18 PÅ HÅKANS POP, med alla dess fasta kategorier, är sedan i mitten av maj till ända. Då avslutade jag med nummer ett på min favorit-maxisingel-lista och det blev Mickey Jupps live-ep från 1981. Dessförinnan hade jag i maj även avslöjat nummer två på min lista, The Motors med "Forget about you".
   Jag hann under första halvan av maj också skriva om två gamla vinylalbum från skivhyllan: George Harrisons "Gone troppo" (1982) och Fleetwood Macs "Fleetwood Mac" (1975). Samt de absolut sista två återpublicerade konsertrecensionerna, båda från 1988: Mikael Wiehe och Ulf Lundell .
   Just nu och under hela sommaren pågår ytterligare återpubliceringar av listor på Håkans Pop. Då kan man återigen kolla min fem bästa favoriter i kategorierna 60-talets bästa, bästa cd-boxar, 70-talets bästa, hundra bästa favoritsinglar, 80-talets bästa, bästa Stiff-singlarna, 90-talets bästa och bästa konserter. Varannan dag fram till första veckan i augusti pågår den sommarreprisen.
   För mig blev det endast två konsertbesök under maj, det amerikanska paret Michael Thomas Howard och Caroline Cotter i Anders Dambergs vardagsrum och utomhuskonserten med The Bland i samband med deras release av bandets nya album (se nedan).

PÅ SKIVMARKNADEN SLÄPPTES DET UNDER MAJ bland annat två riktigt starka svenska album med Magnus Lindberg och Docenterna som jag tror, om jag får titta i kristallkulan, kommer att hamna på min årsbästalista om drygt ett halvår. Båda två.
   Länge har vi längtat efter ett nytt album med Magnus Lindberg och när det nu kom, "Magnus Lindbergs skörd", motsvarar skivan alla förhoppningar och alla alltför stora förväntningar. Det blir lätt så när hjärtat är med och bestämmer.
   Jag lyssnar först på skivan utan att veta några detaljer och får sedan klart för mig varför skivan är så omänskligt genomarbetad med ett kompband av klass och att Magnus låtar har fått den där magiska och personliga touchen. Jag upptäcker nämligen att det är den legendariske Kjell Andersson som sitter i förarsätet som producent, här tillsammans med nästan lika berömde Dag Lundquist. Och musikerna på skivan har i exakt samma konstellation tidigare jobbat med Lindberg, på Basse Wickman-samarbetet "Vita lögner + Svarta ballader, volym 1" (2010). Och Basse figurerar också i kören här.
   Kombination Magnus Lindberg/Kjell Andersson är naturligtvis klassisk, ett samarbete som under alla år alltid har slutat positivt. Det var förresten på en Lindberg-platta, "Som natt och dag" (1978), som omslagsdesignern Andersson blev skivproducent första gången. Samma år steg han in i Ulf Lundells värld i samma position. Producerade sedan allt från "Nådens år" till "Pojkarna längst fram"-singeln (1991). Och Andersson stod också bakom Magnus fantastiska "Röda läppar"-album.
   Anderssons närvaro har inte bara skänkt nödvändig trygghet och en påtaglig kreativitet i Magnus ofta svårfokuserade värld. På "Magnus Lindbergs skörd" visar Magnus med all önskvärd tydlighet att han har blivit lite rakare i ryggen och sjunger med lite mer pondus. Med samma tyngd är det också uppenbart att höra med vilket självförtroende Magnus tacklar både rocklåtar och ballader på skivan. Befriar sig helt från sitt ibland lite bräckliga självförtroende.
   Här finns en mängd typiska singer/songwriter-låtar, som jag i flera fall under flera år har hört live med Magnus ensam, läckert upparrangerade där musiker verkligen bidrar och inte bara lite rutinmässigt sitter med i studion. Ursäkta min okunnighet men jag känner inte till basisten Björn Lundquists och trummisen Kjell Gustavssons bakgrund men de gör ett oerhört tungt jobb i botten på arrangemangen. Sedan har vi de ärrade Ulf Lundell-musikerna Jens Frithiof, gitarrer, och Marcus Olsson, keyboards, som är med och förvandlar Magnus sånger till genomgående stolt rockmusik. För att nu bara ta ett exempel är "Längesen, längesen" storslagen och vildsint rock helt i Lundell-klass.
   Här finns Magnus eviga kärlekssånger till sin älskade Larissa men det är med en märkvärdig poetisk elegans han lyckas variera sina kärlekstexter. Sedan har vi Magnus sedvanliga textmässiga funderingar som även de är paketerade på ett både personligt och förbluffande verbalt sätt. Det vilar en läcker atmosfär över produktionen och alla inblandade gör ett fantastiskt jobb för att förmedla Magnus känslor på ett både varierat och stundtals fantastiskt sätt.
   Versionen av Mauro Scoccos "Jag saknar oss" är ingen utfyllnad utan en perfekt tolkning av en bra låt och det hjälper naturligtvis till att låtskrivaren själv finns där i bakgrunden på sång och piano. Där Magnus helt enligt traditionen sjunger om en "Magnus Lindberg-t-shirt".
   Jag behöver egentligen inte tillägga att skivomslaget, även denna gång Kjell Andersson-designat, är så vackert i både form och typografi.
   Docenternas comebackalbum har den förbluffande titeln "Kritstrecksränder och missiler" och den väcker liv i både Docent Död-fascinationen och, tro mig, minnet av Olle Ljungström. Joppe Pihlgren är ingen kraftfull sångare med proffsig stämma utan han befinner sig på Ljungströms förrädiskt balanserande nivå. Ur sin mun lyckas han också få fram ett lekfullt språk som befinner sig mellan genialt och naivt. "Här kommer hon som inte förstör sin kropp med sport..." är ju en inledande textrad att hylla. Allt medan bandet tuggar på som om tiden har stått still mellan Docent Döds klassiska mini-lp och nu.
   Här har vi ett gäng catchy elgitarrer i tajta drivna melodier. "Allt ska bli bra", "Då vet du hur det känns", "Spelar roll" och "När dom går lågt" är en härlig fyrklöver som jag faktiskt kan jämställa med "Bakom mina solglasögon". Svensk gitarrpop när den är som bäst.
   Efter många om och men har The Bland släppt sitt andra album, "Each bend I pass", och utvecklingen från "Strangers on the side of the street" (2014) är tydlig. Inte bara positivt. Efter den strålande debuten, där modern pop mixades med americana, har bandet med ett stort skivbolag i ryggen fått ambitioner att skriva storslagna, proffsiga men kanske inte lika personliga låtar. Det låter givetvis alldeles perfekt om den här skivan. Kalla mig bakåtsträvare men jag vill gärna ha tillbaka det där lekfulla och sprittande energiska bandet.

/ Håkan

BOX #4 ELDKVARN

Postad: 2018-06-01 07:58
Kategori: Ingen

Under Håkans Pop-säsongen 2014/15 rangordnade jag mina bästa cd-boxar. Eldkvarn-boxen "Den goda skörden" 4:a på min lista.



ELDKVARN: Den goda skörden 1971-2011 - De första 40 åren (Capitol/EMI, 2011)

KAN JAG SOM MUSIKÄLSKARE FÅ FÖR MYCKET och överdosera min älskvärda hobby? Jag ställer mig själv frågan när jag har Eldkvarns mastodontverk i min hand, läser de långa och många intressanta artiklarna i boxen och sedan först och främst lyssnar på stora delar av bandets karriärhistoria. "Den goda skörden" är så omfattande att jag nästan får kramp när jag ger mig hän och får ägna flera veckor åt att lyssna, fundera på mitt eget förhållande till bandet, analysera, läsa och till slut sammanfatta allt i de här raderna.
   Eldkvarn-boxen, som egentligen är en grandios 154-sidig biografibok i lp-format, täcker bandets historia från 1971 till nya låtar och överblivet material från det då (7 december 2011) nyligen släppta albumet "De berömdas aveny". På 10 cd, 178 låtar, lyssnar jag på officiellt material från varje Eldkvarn-album plus rariteter med outtakes på outgivna låtar och ett stort antal tidigare opublicerade liveinspelningar. Till den redan rekordstora samlingen kan vi dessutom lägga till ett exklusivt USB-minne ("Eldstickan") där det återfinns ytterligare 24 hela konserter(!), en stor mängd demos och repetitioner. Någon noggrann person har räknat ut att boxen sammanlagt innehåller 490 låtar! Tala om överdos...
   Den här samlingen släpptes alltså bara två veckor innan jul 2011. En "julklapp" till mig själv som jag aldrig riktigt hann öppna den julen utan först nu har jag på allvar gått på djupet i det nästan ogenomträngliga materialet.
   På sätt och vis känns det som Eldkvarn alltid har funnits och underrubriken till samlingen är mycket riktigt "De första 40 åren". Officiellt inleds historien 1971, då de tre Eldkvarn-killarna Plura, Carla Jonsson och Tony Thorén började sin artistbana i gruppen Piska Mig Hårt, men här finns faktiskt ett autentiskt avtryck från april 1970. På en ungdomsgård i Norrköping uppträder bröderna Jonsson under gruppnamnet The Lamps och spelar Pluras låt "After I was with you". Men på den amatörinspelningen är det ganska omöjligt att urskilja varken text eller eventuellt budskap.
   Få band har som Eldkvarn haft så många toppar och så många dalar under sin karriär. Sammantaget blir det så här i efterhand en fantastiskt intressant historia med många soundförändringar, medlemsbyten och upp/ner i kommersiella siffror.
   Vägen till Eldkvarns första höjdpunkter i slutet på 70-talet är lång men händelserik. Under Piska Mig Hårt-epoken 1971-1976 och även under Eldkvarns första år påverkades bandet av det just då rådande svenska proggklimatet i både sound och Pluras texter. "Sportfiskaren" ekar Nationalteatern men i drivet på "Pa-Pa-Paris" (1974) och ska-rytmerna på "Sömnlösa dagar" kan man både i låtskrivande och sound ana en storhet i vardande.
   Så sent som 1978 på albumet "Pantad och såld" fanns progginfluenserna kvar i Eldkvarns repertoar. "Holberg hotel", en låt som Eldkvarn uppgraderade 1988 på "Cirkus Broadway"-föreställningarna, sjöngs av Wenche Arnesen 1978 och det är inte så uppseendeväckande att låten senare har hamnat på proggsamlingsskivan "För full hals Proggen 1967-79". Men på härligt rockiga "Staden och slut", sista spåret på "Pantad och såld", faller allt på plats och bäddar för rockgruppen Eldkvarns första album "Pojkar, pojkar, pojkar" året efter.
   Nu hade gruppen en ny trummis, Werner Modiggård som officiellt hette Raga de Gosch, och utvecklingen till fullbordat rockband var klart. Under några år på tre starka album, utdrag från "Pojkar, pojkar, pojkar", "Musik för miljonärer" och "Genom ljuva livet" gör CD2 till samlingens mest homogena höjdpunkt, tillhörde Eldkvarn den exklusiva skaran av Sveriges bästa rockgrupper. Både på skiva och live.

SEDAN VAR DET DAGS FÖR BANDETS FÖRSTA vågdal med ljudexperiment i den nya moderna genren bland hippa skivbolagskollegor som Lustans Lakejer, Ratata, Mockba Music och Zzzang Tumb. Bandet tillhörde inte mina favoriter under åren 1982-84 men några enstaka pärlor fick de trots allt ur sig under de här problematiska åren.
   "En clowns historia" var och är en av bandets finaste låtar. Liveversionen av "Hjärtats lust" och demon "Höstens guld" är värda en större uppmärksamhet och "I natt" har ju växt till en livefavorit på senare år. CD3 är en klar parentes i den här samlingen.
   Det långa EMI-samarbetet fick sin start 1984 på den London-inspelade "Ny klubb" som kanske är Eldkvarns värsta bottennotering. Rhodes Chroma- och Prophet 5-syntar och wah-wah-gitarrer var inte det goda receptet och bandet gick verkligen på tunn is. En gnälligt ekande Plura framför skimrande tekniska detaljer var långt från Eldkvarn-idealet. Den engelska diskoversionen av titellåten "Ny klubb" slapp vi höra då och nu är den bara beviset för att bandet inte visste vad de gjorde.
   Från ett nästan splittrat läge efter London kom det nydesignade bandet tillbaka oväntat starkt redan året därpå. Bytte Londonmiljön till det innersta Värmland i Koppom och på "Utanför lagen"-albumet är de där de hör hemma i det trygga gemytliga Eldkvarn-soundet. Och till råga på allt får jag höra en för mig ny Carla-outtake i "Den bästa tiden" som har klara hittendenser fast arrangemanget är sjukt synt- och klaviaturbaserat.
   Efter den kvalitetscomebacken var det dags för Eldkvarn att kliva in i nästa synnerligen framgångsrika epok under åren 1987-89 när de producerade klassiker som "Himmelska dagar", "Kungarna från Broadway", livespektaklet "Cirkus Broadway" och "Karusellkvällar". Slutet på CD4 och hela CD5 bjuder på grymt starka men väldigt kända låtar. Förutsägbar och en inte så spännande sekvens på samlingen fast bandet under de här åren utökade ljudbilden med fiol, banjo, steelguitar och tjejkör. Cd:ns sista låt är ändå en tidigare outgiven raritet, "Den bästa tiden av ditt liv" tillägnad skivbolagets vd Rolf Nygren på hans 50-årsdag. En avskalad och harmonisk låt med bara bröderna Jonsson.
   I höstas, i samband med Mickey Jupps grandiosa box "Kiss me quick, squeeze me slowly", blev det diskussioner om innehållet på samlingsalbum eller karriärsammanfattande cd-boxar ska följa historien år för år (vara kronologiska) eller inte. "Den goda skörden" berättar inte heller historien från 1971 till 2011 kronologiskt i varje detalj men senare låtar faller i de flesta fall in tämligen naturligt i historien. Som exempelvis Carlas nyskrivna, självbiografiska men dock anonyma "Fem tjänstemän (balladen om Eldkvarn)" och nyinspelade "Jag går på promenaden", Ulf Lundells 70-talscover, som inleder hela samlingen.
   90-talets inledning blev nästa dipp för Eldkvarn. "Legender ur den svarta hatten" var i mina öron ett extremt mellanalbum och de åtta exemplen från skivan här får mig inte att ändra åsikt. Lite otajmat kom samma år Eldkvarns första karriärsammanfattande cd-box "Den långa färden" där texten i titellåten ("bärga den goda skörden") gav titel till den nu aktuella samlingen. En låt som gästas av Mauro Scocco och Eva Dahlgren och stundtals reciteras men inte är så episkt underbar som kanske speltiden 6:33 kan ge sken av.
   Så kom nästa legendariska lappkast i Eldkvarns historia när de gick från medioker säkerhet på "Legender..." till samplat oväsen på skivan "Pluralism" och skramligt ursinne på scen. Jag minns skivan som än mer högljudd och provokativ och Plura och Eldkvarn befann sig just då långt från det folkliga tv-ljuset. Men paradoxalt nog var det från "Pluralism" som signaturen "Vår lilla stad" hämtades till Pluras kök 18 år senare...

LÅNGSAMT BÖRJADE ELDKVARN I MITTEN PÅ 90-TALET att ta sig tillbaka till det trygga, hemvävda och personliga. Några låtar från den här tiden, "In från regnet", "Månen och solen" och "Nånting måste gå sönder" tillhör mina absoluta Eldkvarn-favoriter. Werner Modiggård och Claes von Heijne var snart tillbaka i bandet och den här nygamla upplagan kan i år fira rekordlånga 18 år tillsammans.
   Sedan är vi framme hos mitt personliga hat/kärleksförhållande till albumet "Limbo". Recensionen av skivan är min bjudning till motvallskänslorna men när jag skrev den fem dagar innan skivan släpptes 1999 hade jag ingen aning om att det just då var jag mot världen. Sällan har jag varit så vilse på ett stickspår utan kamrater. Men 10 minuter långa "27" känns som 27 minuter monotoni som jag än idag har riktigt svårt att ta till mig. Men tre av mina favoritlåtar finns trots allt med här.
   Redan med nästa skiva, "Död stjärna", var Eldkvarn tillbaka på min årsbästalista. Carlas "Runt solen" är en fantastisk låt och en fin liveversion av titellåten visar att det var här nånstans 2002 som bandet började fullända sina konserter.
   Mellan alla konventionella album gjorde bandet här en liten inofficiell avstickare. "IFK", Carlas hyllningslåt till IFK Norrköping, är en udda och för mig okänd låt som framförs av Eldkvarn utan Plura. En bra fotbollslåt, rockig och med ett friskt driv.
   Om en vecka, 20 april, är det tio år sedan "Atlantis" släpptes och med det Jari Haapalainen-producerade albumet nådde den 34 år gamla gruppen en ny och tidigare ouppnådd nivå, såväl musikaliskt, kommersiellt och kreddmässigt. Plötsligt var Eldkvarn ett namn även bland hippa recensenter och Haapalainens ljudbild, en sorts slarvig exakthet, var en klockren revolution samtidigt som låtarna hade blivit än starkare.
   Utan att gå in närmare på alla gränslösa succéer därefter, de två sista cd-skivorna på den här samlingen ägnas åt gruppens senaste sexårsperiod, så kan vi blicka tillbaka på en tämligen fantastisk period. Produktiv på gränsen till överambitiös men också mycket kvalité. Framgångarna födde också ett kreativt flöde hos framförallt Plura som började blogga, skrev biografin "Resa genom ensamheten", liveskiva, kyrkokonserter, tv-program och rader av kokböcker. Plus alla nya Eldkvarn-låtar.
   Förutom utdrag från de senaste framgångsrika skivorna är livematerial och outtakes begränsat från den här tiden och jag hittar få intressanta detaljer. En liveversion av "Kråkor och konjak", låten jag saknade bland "Karusellkvällar"-låtarna, gör mig dock tillfredsställd.
   I omfång är Eldkvarn-boxen oöverträffad bland alla cd-boxarna på min lista. Kanske med undantag för Ulf Lundells "Under vulkanen" som var än mer omfattande med både cd-skivor och dvd. Men med USB-minnets material också, uppskattat av Tony Thorén till ett omfång motsvarande 30 cd(!), är nog "Den goda skörden" ett rekord i sig.
   Min energi har inte riktigt orka plöja igenom det oändliga konsertmaterialet på USB-minnet. Jag har letat upp de riktigt exklusiva ögonblicken, några helt outgivna spår, och har ännu en gång fastnat för en Carla Jonsson-låt, "Snäckornas skal", som är en outtake från "Limbo"-skivan.
   "Den goda skörden" är som sagt också en biografi i ord där Eldkvarn-killarna, Mauro Scocco, Peter LeMarc och några mediaprofiler berättar sina ofta underhållande och personliga historier om bandet.

/ Håkan

BOX #5 HITSVILLE

Postad: 2018-05-28 07:55
Kategori: Ingen

Under Håkans Pop-säsongen 2014/15 rangordnade jag mina bästa cd-boxar. "Hitsville"-boxen med de bästa och mest kända låtarna från det amerikanska skivbolaget Motowns utgivning var 5:a på min lista.



HITSVILLE USA: The Motown singles collection 1959-1971 (Motown, 1992)

NÄR BERRY GORDY I JANUARI 1959 (första skivan blev Marv Johnsons "Come to me", utvecklas till ett imperium, kunde han och ingen annan aldrig i sin vildaste fantasi förstå hur framgångsrik han, hans artister och låtskrivare skulle bli.
   Den här samlingen sträcker sig fram till 1971 och där någonstans började bolaget och artisterna minska i attraktionskraft och även till viss del ändra musikalisk riktning. Men Motown, och alla dessa underetiketter (Tamla, Soul, Gordy, V.I.P. och senare Rare Earth och Mowest) hade fram till dess, framförallt under 60-talet, varit en obeskrivlig succésaga med så långa rader av hits att det inte gick att jämföra med något annat.
   Det tog 15 cd-boxar upp på min lista, från plats 20 till plats 5, innan jag fastnade för en så kallad samlingsbox med olika artister. Singelhits, naturligtvis, med artister som oss emellan inte har gjort ett enda album vi minns med undantag för Stevie Wonder och Marvin Gaye på 70-talet. "Hitsville USA" är i första hand så sanslöst hitkoncentrerad att jag nästan blir andfådd bara av att läsa innehållsförteckningen.
   Innan jag skaffade samlingen 1992, en av de första cd-boxarna jag faktiskt ägde, hade jag naturligtvis hört det mesta redan. Jag följde oavbrutet de svenska radiosändningarna av musikprogram på 60-talet, Pop 64, Pop 65 med mera och redovisningarna av USA-listan (onsdagar) och Englandslistan (torsdagar) varje vecka, och blev givetvis matad med Motownlåtar där den ena var mer framgångsrik än den andra.
   Av åldersskäl, även jag har en gång i tiden varit för ung, så missade jag tidiga Motown-original som "Money", "Please Mr Postman", "Can I get a witness", "Do you love me" och "You've really got a hold on me". Men via covers med artister som Beatles, Rolling Stones och Brian Poole & the Tremeloes finns även de låtarna i mitt tidiga minne.
   Efter noggrant researcharbete borde mitt första minne av Motown-låtar ha inträffat någon gång hösten 1964 och då var det förmodligen en av Supremes första hits som hamnade på Tio i topp, "Where did our love go" eller "Baby love" av vilka den förstnämnda av mycket oförklarliga skäl inte finns med i den här boxen.
   Trots boxens makalösa 104 låtar på fyra cd är det, den här gången av väldigt förklarliga skäl, omöjligt att ta med allting med alla artisters hits. Det blir ofrånkomligt ett urval från alla de långa raderna av hits som obligatoriska namn som Four Tops, Temptations, Supremes och Stevie Wonder regelbundet gav ut. Hade listan på låtar från den kvartetten varit fullständig hade det kapat av en viss bredd i boxen och inte heller lämnat plats för några överraskningar.
   Av just de fyra nämnda artisterna saknar jag, förutom "Where did our love go", även låtar som "Stop! in the name of love", "My world is empty without you", "You keep me hangin' on", "Reflections", "7-rooms of gloom", "I was made to love her" och "I'm wondering". Men till förmån för mindre kända artister som The Contours, Carolyn Crawford, The Elgins, Chris Clark, Rita Wright och för mig ännu mindre kända men väldigt bra hits som "Two lovers" "Love's gone bad" (fantastiskt bra Chris Clark-singel) och "I can't give back the love I feel for you".
   Motown var en otrolig hitfabrik där låtar skrevs, skivor spelades in och producerades inom samma väggar. Därför var låtskrivarna och producenterna, ofta samma personer och ofta tillsammans i många olika konstellationer, i mina öron minst lika viktiga som artisterna närmast mikrofonen. Den överlägset mest kända låtskrivartrion var Holland-Dozier-Holland, med förnamnen Brian, Lamont och Eddie som, nästan bokstavligen, på löpande band levererade hit efter hit till många Motown-artister.

TRIONS LÅTAR OCH PRODUKTIONER var så sanslöst framgångsrika att de 1968 nådde en gräns när de tyckte att lönen för allt deras jobb var alldeles för låg i förhållande till bolagets enorma inkomster. En schism som gjorde att de under uppmärksammade former lämnade Motown och byggde upp ett eget skivimperium. I boxen finns ett av trions allra första exempel på låtskrivande och producerande, Martha & the Vandellas singel "Come and get these memories" från januari 1963. Givetvis spännande och intressant men ändå en stor parentes bland trions övriga legendariska hits som "(Love is like a) Heatwave", nästan alla Four Tops-hitsen, "This old heart of mine", många Supremes-hits och efter Motown-tiden "Give me just a little more time" och "Band of gold" (låtar som trion av kontraktsskäl skrev under pseudonymen "Edyth Wayne").
   En av Holland-bröderna, Eddie, inledde karriären på Motown som artist, "Jamie" (1961) finns med på boxen, och detsamma gäller låtskrivartalangen Barrett Strong som 1959 gav ut "Money". Strong skulle långt senare bli framgångsrik textförfattare, ofta tillsammans med Norman Whitfield som från 1964 producerade och skrev främst Temptations skivor. Det var också teamet Whitfield-Strong som mot slutet av 60-talet utvecklades till lite mer samhållskritiska låtskrivare. Inom en månad 1970 gav Motown ut deras "Ball of confusion" (Temptations) och "War" (Edwin Starr) som Whitfield hade producerat.
   Motowns sista hitfixerade grupp var The Jackson 5 som från 1969 och några år in på 70-talet radade upp förstaplaceringar med låtar som "I want you back" och "ABC". Men under det decenniet förändrades Motowns hela inriktning medan namn som Supremes och Temptations tynade bort, Four Tops och Gladys Knight & the Pips lämnade Motown eller som Martha & the Vandellas helt enkelt lade av.
   Ännu så länge stabila namn som Marvin Gaye och Stevie Wonder började koncentrera sig mer på socialt medvetna och helgjutna album , "What's going on" respektive "Where I'm coming from". Med ett innehåll som, förutom Marvin Gayes titellåt, inte alls tangerar hitlåtarna i boxen. Ett annat tecken på att Motown under senare delen av 60-talet och 70-talet förändrats, och inte längre producerade samma mängd starka originallåtar, var att fler och fler covers dök upp i bolagets utgivning. Som exempelvis "We can work it out" med Stevie Wonder, Four Tops-singlarna "If I were a carpenter", "It's all in the game" och "MacArthur Park" och det udda samarbetet Four Tops/Supremes gav 1970 ut "River deep mountain high" på singel.
   Jag upptäckte alltså Motown 1964 men det var någonstans hösten 1966 och våren 1967 som jag riktigt fångades av Motown-rytmerna, det magiska svänget och det oerhört välformulerade hitkonceptet. Med Four Tops-hits som "Reach out I'll be there", "Standing in the shadows of love", "Bernadette" och många andra hits.
   Den där fascinerande familjekänslan på Motown inkluderade även studiomusikerna som socialt hade stor plats i huset och gav varje produktion sin alldeles egna profil. I boken som följer med cd-boxen finns ett intressant kapitel om de stora mängder musiker som (nästan alltid anonymt) förekom på Motown-skivorna. Bland de mest kända namnen var basisten James Jamerson och trummisen Benny Benjamin.
   Ovan nämnda Four Tops-hits tillhör för alltid mina personliga favoriter tillsammans med några sena Temptations-låtar, David Ruffins "My whole world ended", Jimmy Ruffins "What becomes of the broken hearted", duetten "Ain't no mountain high enough" med Marvin Gaye/Tammi Terrell och det suveräna drivet i kompet på Kim Weston "Take me in your arms (rock me a little while)".

/ Håkan

De nya låtarna fick lite mer energi

Postad: 2018-05-27 17:06
Kategori: Konserter



THE BLAND
Boulebar, Örebro 26 maj 2018
Konsertlängd: 19:16-20:16 (60 min)
Min plats: Stående till vänster ca 10 m från scenen.


I FREDAGS SLÄPPTE THE BLAND, med bandmedlemmar vi gärna vill kalla örebroare men bara till viss del är det, sitt nya andra album "Each bend I pass" och firade det med en gratis releasespelning utomhus på Boulebar på lördagen. Inför en stor och nyfiken publik bjöd bandet givetvis på en stor portion låtar från det aktuella albumet.
   Jag har lyssnat för lite på nya skivan för att komma med någon helhetsbedömning men jag uppfattar redan bandets utveckling mot det mer professionella som tydlig. Kanske har de på vägen tappat lite av det lekfulla i arrangemangen och den sprittande prägeln i tempot men det nya materialet är välskrivet och är sedan snyggt genomfört.
   På scen lät det mycket bra och ljudmässigt hade de lyckats få till ett sound som lät mer live än skiva som gav de nya låtarna lite mer energi. Med sångaren Axel Öberg i spetsen framför en välljudande Anton Torstensson på både el- och akustisk gitarr och den ovanligt aktive basisten Johan Sund. Men även keyboardkillen Linus Kalling hade stor del i arrangemangen.
   Efter nästan en timmes konsert med huvudsakligen nytt albummaterial, plus en helt ny låt, var det en ganska förlösande känsla när bandet som extralåt svängde till det ordentligt i "Changes" från förra albumet.
   På konsertplatsen, öppningen mellan de båda Boulebar-lokalerna, var det för övrigt alldeles perfekt att placera en scen för konserter. Speciellt som vädret andades sommar och utomhusaktiviteter för dagen var kraftigt prioriterade.

/ Håkan

60: #1 THE BEATLES (1962-1969)

Postad: 2018-05-26 07:55
Kategori: Ingen

Under Håkans Pop-säsongen 2015/16 rangordnade jag mina favoritartister på 60-talet. Ett decennium när det var singelskivorna som regerade, Tio i Topp som styrde och hitsen var lätta att älska. Det engelska popbandet The Beatles var överlägset 1:a på min lista.


Från vänster: Paul McCartney, sång och bas, George Harrison, sång och gitarr, Ringo Starr, trummor och sång, och John Lennon, sång och gitarr.

THE BEATLES TOPP 3 (4):

1. Help! (1965)
2. Penny Lane/Strawberry Fields forever (1967)
3. All you need is love (1967)


JAG BEHÖVER INTE SÄGA SÅ MYCKET MER. Jag har under mina många år som musikintresserad inte följt någon annan artist/grupp mer än The Beatles. Och det finns eller fanns, varken subjektivt eller objektivt, naturligtvis inget annat band eller någon annan soloartist som slår The Beatles singelutgivning. På placeringarna närmast under nummer ett på min 60-talslista har det varit små marginella skillnader mellan Kinks, Small Faces, Tim Hardin och de andra men Beatles förstaplats var suveränt överlägsen.
   Som George Martin, den nyligen avlidne mästerproducenten, vid något tillfälle så elegant förklarade när han beskrev de fyra medlemmarna i The Beatles: John Lennon var själen, George Harrison var sinnesstämningen, Paul McCartney var hjärtat och Ringo Starr var trumslagaren. Och vem kan bättre än George Martin förklara storheten, komplexiteten och det helt gränslöst underbara samarbetet som skapade världens bästa popgrupp. Med så många positiva och musikaliska sidor att det inte går att beskriva The Beatles på bara ett enda sätt.
   5 oktober 1962, dagen då Beatles första Parlophone-singel "Love me do" släpptes, är det magiska datumet för alla Beatles-fans. Men det finns naturligtvis många fler viktiga datum ännu tidigare i historien om Liverpool-kvartetten som skulle ta 60-talets popvärld med storm både kommersiellt och musikaliskt.
   Som exempelvis 6 juli 1957 när John Lennon första gången träffade Paul McCartney. Eller 21 februari 1961 när The Beatles spelade på Cavern i Liverpool första gången, 27 mars 1961 när gruppen gjorde sin första spelning i Hamburg, 22 juni 1961 när gruppen för första gången klev in i en inspelningsstudio i Tyskland för att kompa Tony Sheridan, 1 januari 1962 i en refuserad provinspelning för Decca och 6 juni 1962 på första EMI-inspelningen.
   The Beatles slog inte igenom över en natt direkt. Det var hårt slit, oändliga turnéer och långa konserter i Hamburg som svetsade samman gruppen som till slut fick producenten George Martin att tro på gruppens framtid.
   Av naturliga skäl, Beatles var egentligen kompgrupp, har jag lämnat Hamburg-inspelningarna utanför gruppens professionella karriär som alltså inleddes med "Love me do". Den kan knappast kallas magnifikt genombrott varken musikaliskt eller kommersiellt. En ganska naivt simpel melodi i ett tunt arrangemang, där John Lennons munspel var en imitation av Delbert McClintons solo på Bruce Channels "Hey baby", som nådde en 17:e-plats som bäst i England. Ett bevis på att Beatles ännu var ett okänt fenomen var att låtskrivarna på skivetiketten stavades Lennon-McArtney(!).
   Var det något som var Beatles styrka under de här magiska åren på 60-talet var det den stigande utvecklingskurvan och den ständiga förnyelsen som skapade nya historiska avtryck gång på gång. Redan på nästa singel, "Please please me", var det originella hitkonceptet ett faktum och redan vid inspelningstillfället utlovade en nöjd George Martin att låten snart skulle toppa listorna. Men nådde "bara" andraplatsen i England. Men snart skulle gruppens fyra år långa obrutna rad av elva nummer ett-singlar inledas och bli ett oslagbart rekord för tid och evighet.

TREDJSINGELN "FROM ME TO YOU" var en given succé. Återigen med Lennons munspel som under de tidiga åren blev något av varumärke för Beatles-soundet tillsammans med en avancerad körsång inklusive falsett och en klockren refräng. Ett recept som kom att fulländas på nästa singel, "She loves you", fast nu utan munspel men med en "yeah-yeah"-refräng, som öppnade öronen inte bara på mig under gruppens Sverigebesök hösten 1963. Tillsammans med ett huvudskakande "ooh" blev låten den definitiva höjdpunkten på gruppens liverepertoar år framöver.
   Framgångarna för Beatles visste inga gränser och med nästa singel, "I want to hold your hand", hakade även ett tidigare så avvaktande USA på succévågen. Beatles amerikanska skivutgivning, som var uppdelad på många olika skivbolag, hade halkat efter i starten men i april 1964 (se höger) var den up-to-date och gruppen ockuperade de fem översta placeringarna på den amerikanska försäljningslistan. Med den färska nyligen inspelade "Can't buy me love" i topp. Ännu ett Lennon-McCartney-mästerverk, som kom att bli en del i soundtracket till Beatles första långfilm "A hard day's night". Som låtskrivare började de båda Beatles-profilerna dock att glida isär och den här låten, med bara en sångare, var huvudsakligen McCartneys verk.
   Titeln till nästa historiska Beatles-singel, "A hard day's night", kom ur Ringo Starrs mun när han beskrev det hårda arbetet under filmandet till gruppens långfilm som ännu inte hade något namn. Nu blev det Lennon som blev huvudansvarig för den slagkraftiga låt som också blev titellåt till den komiska film som hade premiär sommaren 1964.
   Nästa singel, "I feel fine", blev starten på lite mer experimenterande sound när låten inleds med en tydlig rundgångsgitarr i en låt som egentligen var ganska konventionell och traditionell i Beatles värld. Men också gränslöst kommersiellt framgångsrik med en sex veckor lång sejour på förstaplatsen i England.
   Våren 1965 började Beatles sikta in sig på nästa film, "Help!", och "Ticket to ride" var första låt som spelades in till nästa soundtrack men blev också nästa singel. En låt som kanske inte har den helt uppenbara kommersiella profilen men soundmässig var den med sina feta lager av elektriska gitarrer lite rockigare och lite tyngre än tidigare Beatles-singlar. Även nästa singel var en filmlåt och blev efter en titelkompromiss också titellåt, "Help!". John Lennons låt var också hans personliga rop på hjälp medan turnétrötthet, droger och äktenskapsproblem höll på att slita sönder honom. Det var inga förklaringar som kom upp till ytan när jag första gången hörde låten på svensk radio ("Pop 65 Special") 18 juli 1965 några dagar innan den officiellt släpptes. En lyssning som skakade om och vibrationerna känns fortfarande idag när jag hör detta mästerverk till låt.
   Lennon-McCartneys kreativa låtskrivande började hösten 1965 ta sig så stora proportioner att valet av singellåt blev alltmer bekymmersamt och resulterade i två officiella a-sidor när den svåra konsten att prioritera blev övermäktigt. Således fick Lennons "Day tripper" tampas med McCartneys "We can work it out" om uppmärksamhet och det var den senare som vann den kommersiella kampen med radiospelningar men själv kan jag inte välja den ena före den andra.
   1966 och Beatles når en ännu högre musikalisk nivå samtidigt som gruppens livehistoria på sommaren når vägs ände och turnerandet når sin slutstation. Det finns naturligtvis ett samband mellan de alltmer komplicerade skivinspelningarna och en livescen som inte kan leva upp till alla ljudmässiga infall.
   "Paperback writer" var ännu ett fint McCartney-verk. En fantastisk poplåt kryddad med studioeffekter som dekorerar både text och sound. Så var det dags för ännu en dubbel-a-sida-singel med två låtar av väldigt olika prägel. Dels McCartneys "Eleanor Rigby", som jag vill påstå är singelns framsida, och "Yellow submarine", även den skriven av McCartney, som är en naiv och barnslig ramsa som inte blev mer seriös när de lät Ringo sjunga den. Stråkarrangemanget på den förstnämnda låten tillhör de definitivt bästa ögonblicken i Beatles hela diskografi.
   Hösten 1966 var det en osäker grupp med stor prestationsångest som samlades för att inleda inspelningarna för nästa album, "Sgt Pepper". Popvärlden i övrigt hade närmat sig Beatles nivå, Bob Dylans "Blonde on blonde" och Beach Boys "Pet sounds" hade släppts tidigare under 1966, och nu skulle Liverpoolkvartetten kontra.

DE FÖRSTA FÖRMODADE ALBUMINSPELNINGARNA blev istället nästa Beatles-singel. En klassisk John/Paul-uppdelad skiva där poppigt uppspelta "Penny Lane" står i bjärt kontrast med den vemodigt vackra och nostalgiskt insvepta "Strawberry Fields forever". En fantastisk singel av oerhört stark musikalisk prägel, med Liverpool-relaterade texter, där jag omöjligt kan prioritera den ena låten före den andra.
   Paradoxalt nog missade den här dubbelt så starka singeln förstaplatsen i England ty Engelbert Humperdincks "Release me" höll England i ett järngrepp just då. Men Beatles skulle snart vara bandet på allas läppar. Hårt och skoningslöst slog de till med världens mest kända album, "Sgt Pepper", 1 juni 1967 och mindre än en månad senare gick de in i studion igen och inför hela världens tv-publik spelade de in "All you need is love" och mindre än två veckor senare fanns den i skivbutiken. En massiv succé och musikaliskt en makalöst mäktig låt där arrangemang (med "Marseljäsen"-introt) och texttema var så pricksäkert när Summer Of Love stod i zenit.
   Den tämligen simpla McCartney-låten "Hello, goodbye" blev a-sida på nästa Beatles-singel men i rättvisans namn borde singelns båda sidor ha listnoterats. Lennons "I am the walrus" är ju en minst sagt lika legendarisk Beatles-låt i både text och arrangemang.
   Våren 1968 blev McCartney tilldelad ännu en Beatles-a-sida på singel, "Lady Madonna". Det gick en nostalgisk rock'n'roll-våg över världen den här våren och naturligtvis fick den här Little Richard/Fats Domino-inspirerade pianostänkaren en ledande roll i den vågen. En komprimerad musikalisk knockout!
   För att bevisa variation, omväxling och utveckling blev nästa Beatles-singel en ballad av historisk storlek, "Hey Jude". Både längd- (6:57) och arrangemangsmässigt en betydelsefull McCartney-låt som med ökande intensitet växte till en popklassiker och musikalisk milstolpe alla kategorier. Med den singeln introducerades också Beatles nya skivetikett, Apple, och succén var ganska given.
   Efter den klassikern vill jag påstå att Beatles tappade den där extraordinära styrkan under resten av 60-talet. "Get back" har väl med åren blivit en uppenbar liveklassiker men är som låt en ganska konventionell rocklåt. "The ballad of John & Yoko" har väl textmässigt sin poäng men är musikaliskt enkel inspelad med bara John och Paul i studion. George Harrisons "Something" är väl kanske Beatles näst största evergreen, efter "Yesterday", men var ju ingen överraskande singel eftersom den redan fanns tillgänglig på skiva en månad tillbaka på "Abbey Road".
   Där tar Beatles 60-tal slut och bara några månader senare är Beatles-eran också slut. Efter några turbulenta år på slutet av decenniet var också det unika samarbetet över.

/ Håkan

60: #2 THE KINKS (1964-1969)

Postad: 2018-05-24 07:52
Kategori: Ingen

Under Håkans Pop-säsongen 2015/16 rangordnade jag mina favoritartister på 60-talet. Ett decennium när det var singelskivorna som regerade, Tio i Topp som styrde och hitsen var lätta att älska. Det engelska popbandet The Kinks var 2:a på min lista.


Från vänster: Pete Quaife, bas och gitarr, Dave Davies, gitarr och sång, Ray Davies, sång och kompgitarr, och Mick Avory, trummor.

THE KINKS TOPP 3:

1. Till the end of the day (1965)
2. Waterloo sunset (1967)
3. See my friend (1965)


INNAN KINKS BLEV THE KINKS VAR 3/4-DELAR AV DET KOMMANDE BANDET, Ray Davies, Dave Davies och Pete Quaife, med i olika grupper under många olika namn. The Ray Davies Quartet, The Boll-Weevils (eller The Bo Weevils som ibland kompade sångaren Robert Wace, som senare skulle bli Kinks manager), The Ramrods och slutligen The Ravens som spelade in den demo som just Wace levererade till förlaget Mills Music på 20, Denmark Street i London hösten 1963. Den hamnade i händerna på den amerikanske producenten Shel Talmy som gillade den och fick skivbolaget Pye att skriva kontrakt med gruppen.
   Under de här åren hade bröderna Davies och Quaife spelat med många olika trummisar men genom en annons hittade de Mick Avory som kom från jazz- och bluesmusiken där han bland annat tillfälligt hade spelat i en tidig upplaga av Rolling Stones. Avory blev medlem i Ravens i januari 1964, samtidigt som gruppen bytte namn till The Kinks och spelade in första singeln. Som så många andra band vid den här tiden, The Who, Small Faces och just Stones, blev Kinks inledningsvis en del av den växande r&b-scenen i London och repertoaren var givetvis till stor del covers.
   Singeldebuten blev därför inte överraskande en version av Little Richards "Long tall Sally" från 1956. Tidigt 1964 var Talmy ännu så länge ett oskrivet blad som frilansande producent på Decca, men det skulle ändra sig ett år senare när The Who med buller och bång slog igenom med "I can't explain". Kinks debut saknar all energi och kraft som snart skulle bli gruppens särdrag. Upprepande "yeah yeah" i texten avslöjar Liverpool-influenserna men jämfört med Paul McCartney och Beatles explosion till version av samma låt, som dock spelades in efter Kinks, förstår vi att gruppens debutsingel floppade totalt kommersiellt.
   Redan på nästa singel fick Ray Davies förtroende att skriva a-sidan, "You still want me", men den snälla nästan menlösa framtoningen gjorde att recensenterna jämförde med Beatles medan jag tänker på namn som Gerry & the Pacemakers, Swinging Blue Jeans eller kanske en singel-b-sida med Mascots. Följaktligen en ännu större kommersiell flopp (127 ex sålda!) och nu var gruppens skivkontrakt i fara.
   I detta riskabla läge skriver Ray Davies en klassiker, broder Dave spelar sitt livs distade gitarriff, Talmy låter uppenbart mixerreglagen slå i botten på rött och musikhistorien fick en ny milstolpe, "You really got me"! Hård och primitiv rock slog världen med häpnad musikaliskt och kommersiellt toppade den Englandslistan två veckor i september 1964.
   Efter det magnifika genombrottet gjorde Ray Davies, Kinks och Talmy en alltför vanlig variant genom att upprepa hitreceptet på gränsen till att kopiera sig själva på uppföljaren "All day and all of the night". Ännu ett mäktigt gitarriff plus taggtrådssolo från Dave och refrängen, som nästan är än mer slagkraftig, gör faktiskt låten till min största Kinks-favorit.

MEN KINKS SKULLE INTE BLI GRUPPEN SOM BARA upprepar sig eller förutsägbart fortsätter gå i samma fotspår och än idag är det förtvivlat svårt att bara välja tre topplåtar ur en repertoar sanslöst fina Ray Davies-låtar från 60-talet som till minst 80 procent är av högsta exklusiva kvalité. Och efter gruppens två milstolpar till rocksinglar är det givetvis mycket imponerande att byta spår och ge ut en halvballad, "Tired of waiting for you".
   Bottennoteringarna är få i Kinks singeldiskografi och efter tre kanonsinglar var det mycket överraskande att Ray Davies släppte ifrån sig en så ordinär och opersonlig låt som "Ev'rybody's gonna be happy", en lättglömd dussinlåt som knappt platsar på ett Kinks-album.
   På nästa singel, "Set me free", var Davies och Kinks tillbaka på sedvanlig hög kvalitetsnivå. Öppnar med ännu ett patenterat gitarriff i en låt som håller lägre tempo och ekar därmed lika förträffligt som "Tired of waiting...". Via österländska influenser skulle snart psykedelisk pop vara på modet och det visar sig att Kinks med "See my friend" sommaren 1965 tidsmässigt slår både Beatles ("Norwegian wood") och Rolling Stones ("Paint it, black") på fingrarna. För övrigt en alldeles lysande poplåt.
   Fram till nu, november 1965, hade sex av Kinks åtta engelska singlar varit exklusivt singelmaterial utanför albumutgivningen. Men "Till the end of the day", ännu en fantastiskt stark Kinks-singel, gavs samtidigt ut som centralt viktigt spår på albumet "The Kink kontroversy". En låt som har sitt musikaliska släktskap, distade gitarrer och catchy melodi, med "You really got me" och "All day and all of the night" och tangerar låtmässigt de höjdpunkterna.
   Hösten 1965 börjar Ray Davies profilera sitt låtskrivande och främst textmässigt kommentera det engelska klassamhället. Det började med "A well respected man", Europasingel och Tio i Topp-etta, och fortsatte med modeprotest-låten "Dedicated follower of fashion" som är Kinks första singel som passerar den magiska treminutersgränsen. Intressant halvakustiskt arrangemang och textmässigt anmärkningsvärd 60-talspop, som en vandring i de centrala delarna av London, men allsångskaraktären är mer music hall än pop. Men Kinks skulle snart nå historiska höjder på sina singlar.
   Sommaren 1966 kanske inte går att jämföra med den klassiska Summer Of Love 1967 men Kinks "Sunny afternoon" är verkligen en av 60-talets allra mest legendariska singlar. En loj lagom tempoladdad sommardänga med en Ray Davies-kommenterande text långt utanför det trendiga popspråket. "Dead end street" är väl i jämförelse bara hälften så känd men är lika genuint engelsk att det nästan doftar fish and chips om den dixieland-doftade trombonen i arrangemanget.

RADEN AV KLASSISKA KINKS-SINGLAR ÄR INTE SLUT ty i maj 1967, samma månad som "A whiter shade of pale", "Paper sun", "Carrie Anne" och "The wind cries Mary" släpps, kommer den oerhört vackra pärlan "Waterloo sunset". Sparsamt arrangerad och Ray Davies text och röst är ett under av magisk kombination. Vi minns Shel Talmys tid med The Who som kortlivad men effektiv och med en turbulent avslutning i domstolen. Talmy/Kinks-samarbetet höll längre, nästan fyra år, och var totalt sett mer fruktbar men det tog slut i och med "Waterloo sunset". Och det är givetvis ett besynnerligt mysterium att det är en amerikan som har producerat Kinks allra mest typiska engelska singlar.
   Ray Davies tog nu över producentrollen, och låtarna skrev han under sitt kompletta namn Raymond Douglas Davies, och på icke-albumlåten "Autumn almanac" var Kinks kvar på nästan samma himmelska nivå med blåsarrangemang och kör som extra krydda. Här doftar det engelsk trädgård om hösten.
   På nästa singel, "Wonderboy", började Kinks och Ray Davies tappa lite av sitt geniala kunnande och kommersiellt svajade det något. Men på "Day's" (precis så stavas låttiteln på Kinks singeletikett) eller "Days" (som den officiellt heter), inspelad samtidigt som albumet "The Kinks Are the Village Green Preservation Society", är bandets sista fullblodsklassiker. Ett sent mästerverk i Kinks diskografi som tveklöst är i nivå med de blott tre favoriter jag har listat här ovan.
   Mot slutet av 60-talet ägnade Kinks alltmer tid och energi åt sina album men första 1969-singeln "Plastic man" är en icke-albumlåt som varken kommersiellt eller musikaliskt har gjort några avtryck i Kinks-historien fast den är lekfull med bland annat låtsastrombon.
   Under resten av 1969 låg gruppens hela fokus på konceptalbumet "Arthur (Or the Decline and Fall of the British Empire)" som trots det genomgående och sammanhållande temat (om den uppdiktade karaktären, golvläggaren och arbetargrabben Arthur Morgan) ynglade av sig tre singelspår, "Drivin'", "Shangrila" (båda släpptes innan albumet och var knappast singelpotentiella val) och "Victoria", med en popularitetskurva som var i stigande. Den sistnämnda singeln gav faktiskt gruppen en blygsam listplacering i England som sedan bäddade för en kommersiellt framgångsrik comeback 1970 med låtarna "Lola" och "Apeman".

/ Håkan

60: #3 SMALL FACES (1965-1969)

Postad: 2018-05-22 07:50
Kategori: Ingen

Under Håkans Pop-säsongen 2015/16 rangordnade jag mina favoritartister på 60-talet. Ett decennium när det var singelskivorna som regerade, Tio i Topp som styrde och hitsen var lätta att älska. Det engelska popbandet Small Faces var 3:a på min lista.


Från vänster: Steve Marriott, sång, gitarr och munspel, Ronnie Lane, bas och sång, Ian McLagan, keyboards och sång, och Kenny Jones, trummor och sång.

SMALL FACES TOPP 3:

1. Tin soldier (1967)
2. Itchycoo Park (1967)
3. All or nothing (1966)


DET SKA BÖRJAS I TID... MEDLEMMARNA I SMALL FACES var alla tonåringar när en av 60-talets bästa singelgrupper startade i juli 1965. Men det här var framåtsträvande ungdomar från de östra delarna av London som hade tagit sina första stapplande steg i artistbranschen ännu tidigare. Exempelvis bildade sångaren och gitarristen Steve Marriott sin första grupp som 12-åring(!) 1959 och de övriga killarna i originalgruppen, basisten Ronnie Lane, trummisen Kenny Jones och organisten Jimmy Winston, hade alla spelat i olika grupper innan Small Faces var ett faktum.
   Marriott hade dessutom givit ut en singel, "Give her my regards", i eget namn i mars 1963. Sedan hade han gruppen The Moments, där Winston för övrigt spelade bas, som upptäcktes av Pete Meaden (se The Who) och spelade in en cover på Kinks hitlåt "You really got me". Lane, då som gitarrist, och Jones spelade tillsammans först i The Outcasts och sedan i The Pioneers innan Small Faces uppstod.
   Den ökände managern Don Arden trodde stenhårt på ungdomarna, och jagade snabbt fram ett skivkontrakt. Omgående, 5-6 juli 1965, spelade Small Faces in sin första singel. Arden lät den rutinerade låtskrivaren Ian Samwell skriva (tillsammans med Brian Potter) och producera "Whatcha gonna do about it" i Decca-studion i West Hampstead. En låt som lånat sin titel från en Doris Troy-singel och påminde starkt om Solomon Burkes "Everybody needs somebody to love". Det hindrade dock inte Small Faces-debuten att bli en hit, ett stökigt och r&b-kryddat utbrott under två minuter.
   Inför gruppens andra singel fick medlemmarna förtroendet att skriva a-sidan tillsammans, "I've got mine", som dock floppade totalt. Förutom Marriott, som både i ålder och sångröst faktiskt var Steve Winwoods jämlike, var det en mycket snällare och balanserad produktion. Redan innan singeln släpptes hade Winston, som spelar framträdande orgel på singeln, fått sparken för att han hade lite för högtflygande planer i gruppen. Han ersattes av Ian McLagan som även han hade spelat i flera grupper innan, The Muleskinners och Boz People.
   Efter det kommersiella fiaskot vände sig manager Arden till två professionella låtskrivare, amerikanen Mort Shuman (bland annat "Save the last dance for me") och den engelske sångaren, låtskrivaren och Beatles-vännen Kenny Lynch (han finns med på omslaget till Paul McCartneys "Band on the run") som på en kafferast slängde ihop "Sha-la-la-la-lee". Mycket riktigt en enkel låt med en simpel refräng men Marriotts hesa röst regerar och återkomsten till hitlistorna (3:a i England) var föga överraskande.
   Under manager Ardens överinseende som producent fick det framtida succélåtskrivarteamet Marriott/Lane, som från nu skulle skriva samtliga gruppens singlar, nytt förtroende med "Hey girl". Ännu en enkel hitlåt och jämförelsen med soundet hos The Who börjar bli alltmer relevant. Powerpoprock i ordets rätta mening.

LÅTSKRIVANDET, PRODUKTIONEN OCH SOUNDET på Small Faces singlar började under 1966 bli en alltmer helgjuten enhet och hitsen avlöste varandra. Listettan "All or nothing", gruppens dittills största hit, och "My mind's eye" (i en demoversion!) är ju underbara klassiker i en osedvanligt jämn diskografihistoria.
   Manager Ardens maffiametoder (han kallades "The Al Capone of Pop") gjorde honom ökänd och fruktad i artistbranschen och hans makt över Small Faces var fullkomlig under bandets första år. Arden styrde och ställde och gav medlemmarna en minimal ersättning som gjorde att de tröttnade och 1967 sökte sig vidare till den nästan lika skrupelfrie Andrew Loog Oldham, mest känd som Rolling Stones manager och producent, och hans skivbolag Immediate. Vilket givetvis skapade bittra relationer mellan grupp/manager/skivbolag och stökade också om i skivutgivningen.
   Nytt kontrakt men bandet hade fortfarande skyldigheter att leverera till det gamla skivbolaget. På singeln "I can't make it", som Small Faces struntade i att marknadsföra, har Marriott och Lane (under namnet Plonk Lane) uppgraderats till producenter, och är väl helt okej men den lilla parentesen "Patterns" är verkligen försumbar och uppenbart hämtad från arkivet med refuserade låtar. Utgiven av Arden enbart för att störa nystarten på Small Faces på en ännu mer framgångsrik del 2.
   Med det nya Immediate-kontraktet följde obegränsat med studiotid och från första singeln "Here come the nice" kan du höra att gruppen har utvecklats från ett råstarkt liveband till ett experimentellt och delvis psykedeliskt spännande popband. Avslutningsackordet svajar betänkligt och vi befinner oss tydligt i juni 1967 en dag efter "Sgt Pepper"-release.
   24 juli 1967, när "Itchycoo Park" spelas in, skapas en milstolpe i Small Faces karriär och hela pophistorien. Akustiska gitarrer, orgel, Steve Marriotts röst och den drömlika effekten med fasförskjutning får sin världspremiär. En underbart vacker popsång mitt i Summer Of Love 1967.
   Kreativiteten för låtskrivarna och producenterna Marriott/Lane visste inga gränser vid den här tidpunkten och "Tin soldier" är en ännu starkare singel. Uppbyggnaden är smått magisk, energin är gränslös, elpianot/orgeln mot de effektiva trummorna är ren extas och P P Arnolds gospelinfekterade stämma tar låten till nya himmelska höjder.
   Popvärlden älskade Small Faces som dock inte ville lämna fotfästet i sin engelska tradition. "Lazy Sunday" är som en barnramsa på cockneyaccent mixad med music hall-tradition och placerad i en psykedelisk popdröm.
   På "The universal" tar Small Faces, eller främst Marriott, ytterligare ett steg mot sina engelska rötter. Hade precis släppt albumet "Ogden's Nut gone flake", en sannerligen hyllad klassiker, och nu kom en enkel, jordnära och huvudsakligen akustisk sång uppenbart inspelad på landet medhundskall och andra ljudillustrationer. Tillbaka till rötterna liksom och att Marriott mindre än ett år senare skulle bilda det hårdrockande Humble Pie, tillsammans med Peter Frampton, tycks helt otänkbart.
   Small Faces sprack alltså våren 1969 och när det utmärkta singelvalet från "Ogden's Nut gone flake", "Afterglow of your love", släpptes var bandet redan ett avslutat kapitel.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (395)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (215)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (35)
Minns (104)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Juni 2018 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30  

Mikael 18/06: Jag är helt enig med dig. Detta är Springsteens masterpiece! Helt oöverträffad i...

Lise-Lotte Andersson 12/06: Hej, Var på Bristol i Södertälje och såg Steve Gibbons kommer inte ihåg vilket ...

Bubbert 17/05: Det stämmer väl inte riktigt att Neil Young skrev den mycket personliga sången ”...

Mikael 7/05: Jag tycker nog du underskattar albumet "George Harrison", som jag tycker är ett ...

Jesper Larsson 27/04: Bra recension. Den konserten skulle man ha varit på! Briljant band som jag aldri...

Mikael Löwengren 26/04: "Det vi aldrig skulle få" var ursprungligen tänkt till bonus-CD:n på den norska ...

Marcus Wensby 18/04: Denna platta (som jag själv kallar "Den blå stolen") är ju helt fantastisk! Gil...

Stefan 12/04: Hej! Bilden ovan är med största sannolikhet från någon konsert på Glädjehuset...

Johan S 7/04: Bra skrivet! Intressant om tidigt med Stewart/Wood. En del jag inte visste. Ja...

Mikael 13/03: Mycket bra låt. Tack för tipset! Jag tycker för övrigt att Mellencamps produktio...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.