Tidigare blogginlägg

Vilken imponerande styrkedemonstration!

Postad: 2017-09-06 07:55
Kategori: Live-recensioner



EFTER DIRE STRAITS UPPMÄRKSAMMADE OCH FRAMGÅNGSRIKA debut 1978 var hajpen kring bandet stor året efter. Det som skulle bli bandets första Sverigebesök i maj 1979, i samband med release av bandets andra album "Communiqué", sköts på framtiden då Mark Knopfler och trummisen Pick Withers blev engagerade för att medverka på Bob Dylans album "Slow train coming".
   Sverigebesöket ställdes alltså in genom ett svensk skivbolags försorg hamnade jag tillsammans med ett gäng skribenter från bland annat Expressen, Veckorevyn, GT och Sydsvenska Dagbladet på en resa till Pink Pop-festivalen i Holland. Jag har beskrivit den resan i den här artikeln. Där fick jag uppleva Dire Straits på nära håll, intervjuade bland annat Mark Knopfler och skrev också en lång text om det jag upplevde på scen.
   När Dire Straits till slut kom till Sverige, i november 1979, satsade skivbolaget återigen stort på marknadsföringen kring bandets första spelning i det här landet, i Lund, och jag var på plats där också. Fick efter konserten, som jag recenserar nedan, skjuts till Malmö, färjan till Köpenhamn och ett rum på klassiska hotellet Plaza där det blev stort intervjumöte dagen efter.
   I recensionen nämner jag tre nya låtar i bandets repertoar och påstår att "Solid rock" är en kommande planerad singel men så blev det aldrig. Låten släpptes på Dire Straits tredje album "Making movies" (1980). "Twisting by the pool" skulle dröja ännu längre innan den kom på skiva, ep:n "ExtendeddancEPlay" (1982) och någon konventionell studioinspelning av "What's the matter, baby", David Knopflers enda låtbidrag till Dire Straits-repertoaren, skulle aldrig se dagens ljus. Däremot finns den utgiven på liveskivan "Live at the BBC" (1995).


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 24/11 1979.

DIRE STRAITS
Olympen, Lund 17 november 1979


Dire Straits är på scen en imponerande styrkedemonstration. Inte bara för att gruppen, och då främst gitarristen Mark Knopfler, lyckas reproducera sitt vinnande sound från skivorna utan också lägger ner så pass mycket energi i och kring sina kända låtar att konserten blev en enorm framgång.
   Från den magiska inledningen då Mark Knopfler knyter högernäven innan han introducerar "Down to the waterline" på sin röda Fendergitarr till slutet på "Southbound again" i första extraomgången. Trummisen Pick Withers lyfte en meter innan han klämde in sista slaget.
   Då stod 2500 åskådare upp på sina stolar i Olympens idrottshall i Lund och gav gruppen sin fullkomliga hyllning. Bandet återvände ytterligare en gång till scenen för att göra "Setting me up" och nya "Twisting by the pool" i rockigt arrangemang för att sedan försvinna till de inspelade tonerna av deras nya och kommande hitlåt "Solid rock".
   Det var inledningen och avslutningen på den första konserten i en av årets mest uppmärksammade och efterlängtade Sverigeturnéer.
   Däremellan presenterade Dire Straits en behändig rockmusik som har kvar sina musikaliska värden. Mycket tack vare en särklassig ljudanläggning. Ljudet var den här kvällen något av det bästa jag någonsin hört.
   Material till konserten hämtades huvudsakligen från bandets två mycket framgångsrika skivor och det var med tillfredsställelse jag iakttog hur låtarna hade intensifierats utan att arrangeras om eller tappa sin originalitet.
   Det märks i låtar som "Once upon a time in the west", "Angel of mercy", "Portobello Road" och den givna topplåten "Sultans of swing" som naturligtvis fick hela publiken på fötter. I "Singlehanded sailor" och "Follow me home" var stämningen nattklubbsrökig när Mark stod i det blåkalla strålkastarljuset och delade med sig av sin värme och känsla.
   Men Dire Straits är inte den egotripp som många vill göra den till. Mark sjöng och stod oftast i centrum med sin karaktäristiska sologitarr men den trippen vore omöjlig utan brorsan Davis på kompgitarr som gav soundet dess möjligheter.
   Bandets kompsektion var bland det tätaste jag har upplevt. Pick Withers, en fantasirik trummis, och John Illsleys inte märkvärdiga men betydelsefulla bas.
   Konserten innehöll tre nya låtar som alla är rockigare än något bandet har gjort tidigare. Det är åt det hållet bandet tittar när de letar förnyelse och nytt sound inför den viktiga tredjeskivan.
   "What's the matter baby", som David har varit med och gjort, och "Solid rock", den nya planerade men ej släppta singeln, är två klassiker medan "Twisting by the pool" är anonym hårdrock eller åtminstone parodi på detsamma. Här fick Mark Knopflers gitarr en distinkt ton. Som inte är så originell men mycket effektiv. Därför borde "Solid rock" bli den hit den förtjänar.
   För Dire Straits är bäst bland det mest populära just nu.

1. Down to the Waterline
2. Six Blade Knife
3. Once Upon a Time in the West
4. Lady Writer
5. Single Handed Sailor
6. News
7. Lions
8. Sultans of Swing
9. Wild West End
10. Portobello Belle
11. In the Gallery
12. News
13. What's the Matter, Baby?
14. Follow Me Home
15. Angel of Mercy
16. Solid Rock
17. Where Do You Think You're Going

Extralåtar:
18. Water of Love
19. Southbound Again

Extra extralåtar:
20. Setting Me Up
21. Twisting by the Pool

/ Håkan

"Freak show"

Postad: 2017-09-05 09:45
Kategori: Skiv-recensioner



ANDERS F RÖNNBLOM
Freak show
(F-records)


71-årige Anders F har musikaliskt ett underbart oförutsägbart sätt att se framåt med öppna och nyfikna ögon (och öron) och inte ägna nostalgi eller ett dammigt återblickande en enda tanke. Efter 34 album och drygt tusen kompositioner (varje nyskriven låt är numrerad) vägrar Anders F se tillbaka och vill leva, skriva, producera och framträda efter den egna devisen "Historien ligger framför oss".
   Valspråket är inte bara en sång, ett slagkraftigt uttryck eller titeln på höstens vinyl-12:a, Den marknadsföringsinriktade artisten förverkligar devisen i praktiken på varje ny sång, på varje nytt album och varje ny konsert. Det är ju märkvärdigt hur en artist som redan 1959 spelade i grupp (Genua Skiffle Group) fortfarande vill utvecklas och har ambition att ta nya steg tillsammans med sin grupp.
   Jag har upplevt det på några vitala konserter under senare år, jag fick det slängt i ansiktet (eller snarare i öronen) på höstskivan "Historien ligger framför oss" och känslan överfaller mig ännu en gång medan jag lyssnar på nya albumet som inte bara layoutmässigt är en naturlig fortsättning och har uppenbara kopplingar till liveskivan.
   Vinyl-12:an, som huvudsakligen (fyra av fem låtar) var inspelad live i Atlantis legendariska studio, presenterade ett sound och ett låtskrivande utan gränser vare sig i arrangemang eller låtlängder. Inspirerad och taggad av framgångarna med det projektet gick Anders F och bandet in i sin egen studio (Studio Matchbox) i vintras och fortsatte den spännande musikaliska utvecklingen som på några spår hade påbörjats ett år tidigare.
   Textmässigt har Anders F en flödande poesi med reciterande lägesrapporter som bildar stommen till "Freak show"-historien. Det har inte överraskande resulterat i ett elegant bokliknande konvolut som inkluderar både låttexter och utdrag från konstutställningen "Faces Freaks Fantasy". Informativt, snyggt och lyxigt där cd-skivan kompletteras av en dvd med filmade låtar från den ovannämnda livespelningen i Atlantis Studio.
   "Freak show" är en välmatad skiva, 13 mer eller mindre långa låtar med en dryg timmas speltid. Ingenting på skivan sväljer man omedelbart, det är ibland tålamodskrävande och ger lyssnandet extra glöd. Jag är glad att jag har levt med den här skivan några veckor innan jag nu ska formulera mitt omdöme. Jag kan ibland möta ett visst motstånd bland floder av upplästa texter, som inleder några låtar här, och det kan ofta bli en lång väntan innan den melodiska styrkan framträder.
   Sångduon Madeleine Wideland och Jenny Roos lyfter många arrangemang med sina soulstämmor och Peter R Ericsons gitarr ger soundet en välbehövlig knuff i ryggen med både suggestiva och atmosfäriska Daniel Lanois-inspirerade riff. Över de ofta groovebaserade rytmerna berättar Anders F en nutidshistoria som är både skrämmande, autentisk och poetisk.
   Hela albumet känns osedvanligt sammansatt, som ett temaalbum utan direkta pauser mellan låtarna och ska nog helst avnjutas i sin helhet. Frångår jag det kravet vill jag helst återvända till den vackert atmosfäriska "Natten håller oss med ljus" och drygt sju minuter långa "Storspelaren" vars sista två instrumentala minuter är ljuvlig magi.

/ Håkan

Peter Puders (1959-2017)

Postad: 2017-09-04 21:37
Kategori: Minns

"PETER PUDERS, gitarristen i gruppen Commando, hade obegränsade möjligheter att få sitt instrument att låta hur som helst. Från gråtande och blödande toner via ömsinta glidningar till ett njutbart oväsen. Han var gruppens musikaliska stadga och var fredagskvällens okrönta konung på Rockmagasinets scen." är mina egna ord från en recension av Commandos konsert på Rockmagasinet i Örebro 1986.
   Commando eller Commando M Pigg, som de kanske var mest kända som, var Puders stora språngbräda i musikbranschen. Han hade innan 1982, när han gick med i gruppen, spelat i de skånska grupperna TT Reuter (med Henrik Venant) och Garbochock (med Stry) men fick en helt annan och större publik i ett Stockholms-band som turnerade så gott som oavbrutet på 80-talet och jag lyckades uppleva bandet live vid ett flertal tillfällen.
   Sångerskan Eva Sonesson var gruppens stora frontperson men musikaliskt var det omöjligt att missa gitarristen med det spretiga håret och det minst sagt stygga gitarrsoundet. 1986 hade Commando M Pigg precis kortat ned sitt namn till Commando och det skulle inte dröja innan gruppen skulle överge det svenska språket för engelska och en internationell karriär som aldrig tog riktig fart men höll gruppen vid liv fram 1990.
   Puders gitarr hade sedan länge ett gott rykte i musikbranschen och han medverkade på flera anmärkningsvärda skivor, bland annat Ulf Lundells "Det goda livet" (1987) och Kajsa & Malenas "Den andra världen" (1988). Spelade sedan på Imperiets sista album "Tiggarens tal" (1988) och blev sedan gitarrist på Thåströms första soloskivor och hamnade på 90-talet helt logiskt i gruppen Peace Love and Pitbulls, Thåströms industrimetallprojekt.
   Under kommande decennier var Peter Puders (född Höglund) ett förhållandevis anonymt namn i musikbranschen men fanns med när Commando M Pigg gjorde det oväntat fräscha comebackalbumet "När dom dumma har fest" 2015 och då lät Peters gitarrsound fortfarande unikt.

/ Håkan

Walter Becker (1950-2017)

Postad: 2017-09-04 17:50
Kategori: Minns

Jag har inte varit någon stor beundrare av varken WALTER BECKER eller Steely Dan genom åren men på tidigt 70-tal var jag och mina vänner smått besatta av gruppens debutalbum "Can't buy a thrill" (1972). Men det var nog först året efter, när singeln "Reeling in the years" släpptes, som vi lärde oss gruppnamnetpå allvar och blev medvetna om första albumet. Albumspåret "Dirty work" var också en favorit. Utan att ha någon speciellt initierad kunskap om bandet var det fantastiskt underhållande poprock som Steely Dan då presterade, långt från några jazzinspirerade influenser som senare skulle bli gruppens signum.
   Intresset för gruppens efterföljande album, exempelvis "Countdown to ecstasy" (1973) och "Pretzel logic" (1974), fortsatte några år framåt men framförallt var det framgångsrika singlar som "Show biz kids" och "Rikki don't lose that number" som fastnade i mina öron. Så dags hade vi lärt oss att det var Donald Fagen och just Walter Becker som var gruppens ledare och låtskrivare.
   Fram till 1976, med lyckade singlar som "Kid Charlemagne" och "Haitian divorce", var det ett visst fokus på Steely Dan men albumen började soundmässigt utvecklas åt det jazzrockiga hållet. Gruppens skicklige gitarrist, Jeff "Skunk" Baxter, hade lämnat gruppen några år tidigare medan Steely Dan alltmer formades som en duo tillsammans med studiomusiker. 1977 släpptes albumet "Aja" och då övergav jag mitt intresse för Steely Dan.
   Jag äger visserligen ytterligare ett album med gruppen, "Gaucho" (1980), men anledningen är nog mest för att Mark Knopfler gästar på skivan. Dock är singeln "Hey nineteen", erkänner jag, ganska perfekt singelmaterial.
   På 80-talet avbröt Fagen och Becker sitt samarbete. Fagen gjorde ett ganska uppmärksammat album 1982, "The nightfly", men det var lite för mycket melodiradiomusik för min smak. Och Becker ägnade sig åt producerande av artister vars musik inte heller attraherade mig.
   Plötsligt gjorde Becker en soloplatta, "11 tracks of whack" (1994), som jag faktiskt äger men då var intresset för honom över och förbi.
   Walter Becker dog av okända orsaker i söndags 3 september 2014.

/ Håkan

Den omöjliga sammanfattningen

Postad: 2017-09-04 10:09
Kategori: Live at Heart



Foto: Anders ErkmanTheodore.

EFTER EN VÄLBEHÖVLIG SABBATSDAG ÄR DET KANSKE dags att sammanfatta åttonde upplagan av Live at Heart men det låter sig naturligtvis inte göras i en handvändning, det är svårt för att inte säga omöjligt att göra det. Med en så otroligt musikaliskt bred festival med så många artister, konserter och spelställen, 393 spelningar på 27 scener var det rekordstora budet när programmet gick till tryckning, att det krävdes en hel del förkunskap eller öppna sinnen för att fånga in det mest intressanta. Jag ska inte påstå att jag lyckades bättre än någon annan. Fastnade kanske lite för många gånger i singer/songwriter-träsket för att nu i efterhand vara helt nöjd.
   När jag bläddrade genom festivalprogrammet första gången hade jag svårt att hitta någon röd tråd eller någon bekant och trygg höjdpunkt att hänga upp kvällens planer på. Det skulle å andra sidan öppna upp möjligheten till nya spännande upptäckter bland allehanda obekanta namn. Men också en hel del tidsödande praktiska problem med djupare research och aktivt lyssnande för att få en klar bild på vilka konserter som skulle passa mig. Nu behövde ju inte alla vara så noggranna som jag utan kanske bara luta sig mot genrer, ursprungsland, sikta in sig på ett spelställe eller något annat.
   För att hitta guldkornen krävdes en hel del arbete. Det gällde att utforska, lyssna, läsa presentationer (fast många artister hade varit slarviga på ett presentera sig själva i ord på Live at Hearts hemsida) och snabbt bilda sig en uppfattning om sound, framtoning och om det eventuellt fanns starkt material i bagaget.
   Problemet med genrer ska ju vara en första hjälp när det gäller att välja "rätt" artist. Men det finns stora problem när det är individuella val av artisten själv som bestämmer vilken genrer artisten tillhör. Sedan är det, som festivalens artistansvarige Lars-Göran Rosén så flitigt har förklarat för mig ett antal gånger, att genrer uppfattas olika i olika länder.
   Engelska singer/songwriters titulerar sig gärna genren folk, apropå min lilla "protest" i veckan om vilken genre engelsmannen Sam Brookes (bild vänster) tillhörde, medan artister på den nordamerikanska kontinenten fortfarande kallar sig singer/songwriters. Ungefär lika förvirrande som att det engelsmännen kallar prog har vi i Sverige det urgamla uttrycket symfonirock medan progg är något helt annat här. Sedan finns det gränsöverskridande artister som Kansas City-killen Calvin Arsenia, vars musik egentligen är omöjlig att karaktärisera, som kallar sin musik pop...
   Just genrebeteckningen ska väl i grund och botten bara vara en fingervisning och var för mig inte det största problemet när jag under festivalen ville bilda mig en uppfattning om artist och musik. Av enkla skäl gav det enda musikklippet på Live at Hearts hemsida knappast en tillfredsställande och heltäckande förklaring på artistens/gruppens musik.
   I årets Live at Heart-program, vars tryckta variant blev ganska tummat till slut, fanns det fler artister från ett stort och vitt område på musikkartan så ordet överraskning blev mitt mest använda påstående vid upprepade tillfällen. Ville man uppleva något udda och överraskande var årets Live at Heart en perfekt tummelplats. Ta bara Calvin Arsenia (bild höger), han som kallar sin musik pop, som ett exempel när han barfota med en stor harpa i händerna och nyckelharpa i bandet tog oss med på just en spännande musikresa.
   Festivalens filmutbud och konferensverksamhet har jag av tidsskäl inte kunnat bevaka men de gånger jag har passerat Stortorget, på väg till och från olika spelställen, har det varit välbesatt på sittplatserna framför storbildsskärmen.
   Årets Live at Heart var så sprängfylld med nya bekantskaper av ofta hög kvalité men jag ber om ursäkt för mina ofta tomma svar under pågående brinnande festival när någon frågade vad jag hade sett som var bra. Helt fokuserad på nästa programpunk blev jag ofta spontant bara tyst och trött när jag egentligen ville rada upp namn och detaljerat förklara och nästan rangordna mina upplevelser. Därför kan jag nu, när jag har vilat upp mig ett dygn och fått lite distans, lista mina fem favoriter på Live at Heart 2017. Och jag ska tillägga att jag tyvärr missade några brett uppskattade band som det norrländska southern rock-bandet Jetbone, som jag dock har sett vid tidigare tillfälle, amerikanska soulbandet Klezoch det estländska bandet Trad.Attack!

1. Theodore
Jag ska inte påstå att jag var förberedd, hade ju helt missuppfattat genre och musik, men blev helt golvad av musik, arrangemang och uppträdande. Musik som normalt inte tillhör min frukost där referenserna heter Pink Floyd och Radiohead.

2. Sam Brookes
Engelsmannen är en färsk favorit där kombinationen fantastisk röst och avancerat gitarrspel gav en helt personlig framtoning i den överbefolkade singer/songwriter-genren.

3. Ivory Tusk
Jag visste det inte då, i onsdags, efter argentinarens konsert men intrycken från hela hans framträdande på Stora Örebros perfekta scen, musikaliskt (en ljuvligt klingande akustisk gitarr) och låtmässigt, har växt till sig under dagarna och kvällarna sedan dess.

4. Dronningen
Fartfylld vild rockmusik med punkrocktendenser kanske inte heller tillhör vardagen för mig numera men det var ordentligt uppfriskande att få uppleva det här engelska adrenalinstinna bandet på scen.

5. Göran Samuelsson
Den 56-årtige värmlänningen var måhända en främmande fågel i den festival där de ungdomliga akterna dominerade. Men när han i festivalens kanske minsta lokal, Verandan på Scandic Grand, fick total publikkontakt och med egna snillrika formuleringar och starka melodier kunde underhålla var det en ynnest att få närvara.

Bubblare: Crooked Trees, Celeigh Cardinal, The Vanjas och DSH5.

/ Håkan

MAXI12" #34: DREAM ACADEMY

Postad: 2017-09-04 07:52
Kategori: Maxi12"



DREAM ACADEMY
Life in a northern town (Extended version)
Test tape no. 3
Life in a northern town (7" mix)
Poised on the edge of forever

(Warner Bros, 1985)

EN TYPISK ENGELSK SINGEL MED ETT VÄLDIGT OTYPISKT 80-talssound. Med bara "Life in a northern town" som riktmärke hade jag i tio fall av tio gissat att den engelska trion Dream Academy hade sitt ursprung i den norra delen av England, alternativt Skottland. Men gruppen bildades i hemstaden London 1983. Kopplingen till Dave Gilmour (Pink Floyd), som varit med och producerat den här singeln, gör ekvationen ännu märkligare och svårförklarad. Men allt, som det brukar heta, har en förklaring.
   "Life in a northern town" (det sägs vara Newcastle de tänkt på) må vara debutsingel för Dream Academy men de tre gruppmedlemmarna hade haft en hyfsat lång startsträcka i musikbranschen innan genombrottet kom med denna hit, 15:e-plats i England och 7:a när den till slut släpptes framåt jul 1985 i USA.
   Nick Laird-Clowes, som sångare och låtskrivare något av ledargestalt i gruppen, gav ut skivor redan i mitten på 70-talet. Gruppen hette Alfalpha (totalt omöjligt att uttala gruppnamnet...), gjorde ett par singlar och ett album, men befann sig långt från någon uppmärksamhet och Laird-Clowes ansvarade redan då för låtmaterialet. Och blev i samma veva kompis med skivbolagskollegan Marc Bolan och fick det delikata erbjudandet att sjunga på två spår, "Crimson moon" och "The soul of my suit", på T Rex-albumet "Dandy in the underworld", släppt på våren 1977 innan Bolan i september tragiskt förolyckades i en bilkrasch.
   Laird-Clowes kontakter då inkluderade även Pink Floyd och speciellt David Gilmour och under det tillfälliga namnet Holly and the Ivy's gjorde de två tillsammans en julsingel 1981. Ungefär samtidigt startade Laird-Clowes en ny grupp, The Act, där David föreslog sin bror Mark som gitarrist. En singel och ett album, producerade av Joe Boyd/John Wood (Nick Drake-koppling) blev resultatet men fortfarande utan större uppmärksamhet.
   I sista upplagan av The Act fanns kommande Dream Academy-medlemmen Gilbert Gabriel, keyboards, med och tillsammans med Laird-Clowes började de utforska klassisk musik med Erik Satie och Ravel som favoriter. De började skriva låtar tillsammans, material som senare skulle bli Dream Academys repertoar, men först uppträdde paret som duon Politics Of Paradise med material inspirerat av klassisk musik.
   På jakt efter en unikt udda musiker fastnade de för Kate St John, från tjejgruppen The Ravishing Beauties, som spelade både oboe, dragspel, saxofon och piano. Och det oboeliknande instrumentet cor anglais som hon spelar på "Life in a northern town" som så här tidigt hade arbetsnamnet “The Morning Lasted All Day”, en titel som 2014 blev namnet på ett samlingsalbum med gruppen Dream Academy.
   "Life in a northern town" har ju främst en vacker akustisk ljudbild där rösterna har en lantlig prägel mycket olik det traditionella 80-talssoundet. Körröster, en cello och några slagverk fullbordar produktionen som just David Gilmour, Laird-Clowes och rutinerade teknikern George Nicholson är ansvarig för. Men melodi och arrangemang toppas också av delikata poetiska textrader som förstärker låtens klassiska form. Frank Sinatra nämns i första versen och John F Kennedy och Beatles förekommer i den andra.
   Skivan är tillägnad Nick Drake, legendomspunnen engelsk singer/songwriter-artist, och Steve Reich, amerikansk kompositör av modern minimalistisk konstmusik. Namnen känns musikaliskt väldigt logiska när jag idag lyssnar på "Life in a northern town".
   Singeln, som släpptes i mars 1985, blev gruppens första och enda hitlåt, Dream Academy blev därmed en one hit wonder ty uppföljningssinglarna samma höst i samband med albumreleasen nådde blygsamma placeringar. Singeln släpptes i England på skivbolaget blanco y negro men på Warner Bros i övriga världen vilket förklarar min tyskpressade maxisingel där det på skivetiketten (se ovan) lite slarvigt har fallit bort The framför gruppnamnet.
   Introspåret på maxisingeln är den förlängda mixen av huvudlåten, framförallt är det slutet på låten som har förlängts en dryg minut. Andraspåret med titeln "Test tape no. 3", b-sida på den konventionella singelutgåvan, är bättre än den fantasifattiga titeln kan ge sken av.
   Den här maxisingeln är som en gammaldags ep med två låtar på varje sida av vinylen. På sidan två får vi den ordinarie singelversionen plus "Poised on the edge of forever", ytterligare en mycket bra "utfyllnad". Samma låt som återfinns på gruppens första album, då med den förkortade titeln "The edge of forever", men här i en annan självproducerad mjukare version.

/ Håkan

Live at Heart på dagarna

Postad: 2017-09-03 16:26
Kategori: Live at Heart


Dimpker Brothers.


Cadillac Junkies.


UNDER ÅRETS LIVE AT HEART HADE JAG vansinnigt svårt att hinna med musikutbudet på utomhusscenerna på Stallbacken eller Konserthuset. Det var först på lördagen som jag fick möjlighet att uppmärksamma några konserter i främst Stallbackens trivsamma miljö.
   Under någon timme såg jag ett ganska dämpat Dimpker Brothers (på lördagskvällen meddelades sjukdom i bandet) och kanadensiska Cadillac Junkies som i Örebros dagsljus var lite mer mänskliga och vardagligt jordnära jämfört med kvällsshowen.

/ Håkan

Bör hyllas på Live at Heart: Ljudmixarna

Postad: 2017-09-03 15:50
Kategori: Live at Heart





ÄR DET NÅGON SOM SKA HYLLAS PÅ DET JUST avslutade Live at Heart är det väl ljudmixarna. De är i mina ögon (och framförallt öron) värda både uppmärksamhet och beröm. De har på kvällen jobbat oavbrutet mellan kl 6 och midnatt under extremt pressade förhållanden. Stressen mellan konserterna, när artisterna på scen på några minuter ska skifta plats, måste ha varit blodtryckshöjande. Att sedan stå eller sitta och hoppas att tekniken ska fungera kan ju inte ha varit en lugn tillvaro.
   För varje artist eller grupp som skulle upp på scen var det naturligtvis olika förutsättningar och med olika krav på sitt ljud. Jag tänkte på det när jag i onsdags satt på Stora Örebro, för övrigt en förbaskat bra nyrestaurerad konsertlokal, tidigt på kvällen och hörde ett klockrent ljud komma ur Ivory Tusks akustiska gitarr för att senare framåt natten avlösas av det hårda och vilda rocksoundet från Dronningen där ljudet fortfarande var av mycket hög kvalité.
   Anders Scherp, ledare för grupprojektet Af Scherp, uppmanade publiken i lördagskväll att ge ljudmixaren en applåd och det borde fler artister tänka på.
   Det kanske allra största ljudunderverket på årets Live at Heart var när den grekiska gruppen Theodore svepte iväg i långa ljudmässigt fantastiska arrangemang med keyboards och gitarrer i huvudrollen. Allt inbakat i en psykedeliskt inspirerad film som projicerades över bandet. Theodore och hans band hade egna ljud- och ljustekniker vilket säkert förenklade installation före och efter konsert.

/ Håkan

Enastående stjärnglans och otacksam atmosfär

Postad: 2017-09-03 14:29
Kategori: Live at Heart



De här recensionerna publicerades ursprungligen på na.se 3/8 2017.


Bilder: Anders ErkmanSam Brookes.

SAM BROOKES
East West, Live at heart, Örebro 2 augusti 2017


DET BLEV TILL SIST EN VISS STJÄRNGLANS när åttonde upplagan av Live at heart avslutades i natt. På scen några timmar innan var det ett internationellt besök som drog åt sig uppmärksamheten. Londonkillen Sam Brookes var kanske inte det kommersiellt mest självlysande namnet när festivalen på lördagskvällen nådde sin höjdpunkt men det bör understrykas att han är mycket känd i den musikstreamade världen.
   Hans låt "James" har streamats mer än åtta miljoner gånger bara på Spotify. Det är naturligtvis en droppe i havet jämfört med de största succéerna på nätet men som engelsk representant i singer/songwriter-genren är det en anmärkningsvärd succésiffra. Sam spelade på en festival i England i fredags och flögs in till Sverige enbart för konserten i Örebro så visst var det ett unikt ögonblick när han ställde sig på East Wests anspråkslösa scen med sin fantastiska röst och minst lika imponerande gitarrspel.
   Han fyllde sina 40 minuter på scen, där rösten svingade sig upp och ner i tonläget och gitarrspelet var mer avancerat än det brukar vara i hans genre, med en oväntat stor del nytt material som kommer att spelas in för ett tredje album. För en nybliven Sam Brookes-fantast som undertecknad var just den nyheten inte så revolutionerande ty hela hans repertoar tillhör ju avdelningen färska favoriter. Låtar som under konserten vid flera tillfällen avslöjade en hypnotisk kraft som blev både unik och enastående.
   Naturligtvis var det originalmaterialet som skakade fram de största reaktionerna hos den initierade publiken men även konsertens enda cover, Chris Isaaks "Wicked game", fick ett förvånansvärt stort bifall.
   Förra årets Sam Brookes-bokning på Live at heart blev en snackis utöver det vanliga. När han nu kom tillbaka hade även den breda publiken ryckts med i hajpen när Sam Brookes levde upp till sitt rykte där en kort festivalspelning knappast kunde uppfattas som tillräcklig för att tillfredsställa de största fansen.

Foto: Anders ErkmanMohlavyr.

MOHLAVYR
Boulebar, Live at heart, Örebro 2 augusti 2017


NÅGRA TIMMAR SENARE NÄRA FESTIVALENS SLUTPUNKT uppträdde Örebros svar på Regina Spektor, Mohlavyr, och fick en tuff och otacksam utmaning i atmosfären på Boulebar där publiktrycket var minimalt. Det var ingen avundsvärd situation när Ulrika Mohlin försökte överrösta boulespelarnas högljudda reaktioner. Hennes tveklösa personlighet blev därmed lite naggad i kanten när hon och hennes slagverkare, Emelie Sjöström, gjorde sitt yttersta för att blanda lekfulla fraser med allvar och melodiöst klatschiga låtar med innerligt känsloladdat material.
   Även Mohlavyr bjöd på nyskrivet material från nästa ännu ej inspelade album som kommer att få titeln "Överkokt kärlek" och handla om relationer, ett ämne som Ulrika behandlade både seriöst och skojade bort i sina låtar. Ulrika spelade gitarr och dragspel med samma övertygande känsla men den här gången saknade jag både pianospelet och cellospelaren Klara Leanderson Andréas, viktiga detaljer när Mohlavyrs låtar försöker närma sig det emotionellt laddade och vara en viktig del i hela Mohlavyrs sound.

Foto: Carina ÖsterlingSofia Karlsson och Magnus Sundell samtalade om livet och musiken.

I ÖVRIGT VAR LÖRDAGSKVÄLLEN PÅ LIVE AT HEART för mig en blandning av nydanande underhållning och sedvanlig mer eller mindre konventionell rock. Inledde kvällen med att uppmärksamma det nya konceptet Diasert (dialog+konsert) där studieförbundet Bildas programproducent Magnus Sundell under tre kvällar har mött tre artister i samtal om livet och musikskapande.
   Ett mycket uppskattat koncept, fullsatt varje kväll, med ett avslappnat samtal där artisten fick prata till punkt. Tidig lördagkväll inför ett totalt fullpackat Rosengrens skafferi fick vi en nära inblick i Sofia Karlssons liv som musiker och artist. Måtte arrangemanget få en fortsättning.
   Jag lyckades till slut pricka in en konsert med One Little Mountain, Mattias Bergstedts catchy poprockprojekt, som musikaliskt kanske inte är så unikt och personligt i jämförelse med hans andra engagemang i Winchester Widowmakers och Roanokeans. Men det var ett tajt band som stod på scen och stundtals avslöjade en melodiös ådra bland all elektrisk energi.
   På jakt efter luft och mindre trängsel efter Sam Brookes-konserten hamnade jag lite plötsligt och oplanerat ännu en gång på Rosengrens skafferi. Där blev jag smått imponerad av Af Scherp som är låtskrivaren och musikern Anders Scherps minimalistiska projekt där han spelar både elgitarr och trummor. Med en röst som påminde om Ron Sexsmith framfördes ett antal egna låtar, plus en minst sagt omarrangerad Kiss-cover, tillsammans med gitarristen Leslie Liljegren.

/ Håkan

Festivalavslutning med recensionsuppdrag

Postad: 2017-09-02 11:53
Kategori: Live at Heart





ÅRETS LIVE AT HEART AVSLUTAS MED FLAGGAN i topp, med några omtalade artister, men jakten på nya, spännande namn fortsätter. Jag kommer ikväll ägna en stor del av min koncentration kring två namn som ska spela huvudrollen i min artikel som jag ska skriva i Nerikes Allehanda. Där ska jag främst recensera engelsmannen Sam Brookes (bild ovan) och vårt eget lokala framtidshopp Mohlavyr (bild vänster) men även sammanfatta festivalen med några ord. Artikeln kommer under söndagen på nätet och i papperstidningen på måndag.
   Det finns naturligtvis massor med andra artister, i det numera vältummade festivalprogrammet, som behöver sin uppmärksamhet på kvällen och natten när Live at Heart ska avslutas för det här året. Fortfarande kommer jag ha stor användning för min lista på namn som jag i början på veckan värkte fram samtidigt som jag lyssnade och analyserade årets festival.
   Jag tänkte göra mitt första och enda besök på det de kallar Diasert (dialog+konsert) på Rosengrens Skafferi. I studieförbundet Bildas regi samtalar Magnus Sundell med en artist om låtskrivande, texter och musikskapande överhuvudtaget. Ikväll avslutas det spännande projektet med Sofia Karlsson. Ett samtal som "avbryts" med sång och musik.
   Diaserten inleder min lördagskväll på Live at Heart och det gör att jag dessvärre missar Felicia Nielsen (före detta Shoutin' Red) och jag har inte heller möjlighet när hon uppträder för andra gången ikväll ty det sammanfaller med Sam Brookes-konserten.
   Däremot ska jag försöka att inte missa One Little Mountain, Mattias Bergstedts lilla kombo, fast jag på samma tid skulle vilja vara där nya artisterna Alex Shield och Charta K uppträder. Kanske inte så mycket för den moderna popmusik de framför. Jag vill nog upptäcka vad Per Gessle har upptäckt i de här unga artisterna. Han står nämligen bakom skivbolaget Space Station 12 som ger ut artisternas skivor, än så länge bara på singel.
   Sedan kommer min stora förväntning på Londonkillen Sam Brookes som fanns med redan på förra årets festival och gav ett så tveklöst grandiost intryck hos festivalens artistansvarige Lars-Göran Rosén som omöjligt kunde undvika att boka Brookes även i år. Jag har lyssnat in mig rejält och vill nog påstå att man som lyssnare bör förbereda sig mycket noga inför hans återkomst till festivalen. Han kategoriserar sig själv som folkmusikartist men klassisk singer/songwriter tycker jag passar bäst.
   Har försökt få in popduon Isle of You i mina planering sedan igår men har misslyckats men det kan förhoppningsvis stämma framåt kvällen, en timme innan Mohlavyr tar scenen i besittning för andra gången på årets festival.
   Efter Mohlavyrs förväntansfullt spännande konsert är det nog för min del dags att runda av årets festival fast det precis efter midnatt finns ett antal nya namn på min lista, The Brahms, Neweva och och Paper Tigers, men jag lovar inget.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (377)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (204)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Minns (100)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< September 2017 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30  

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Janne 14/08: Fantastisk platta. Jag har läst att Hiatt skrev "Have a little faith in me" i st...

Lennart 7/08: Hej! Var också på nämnda konsert och mitt minne från den är/var att J Geils B...

Peter Alzen 21/07: Finns nån chans att få veta vilka de 38 för radion var? ...

Mikael Löwengren 8/07: Den släpptes faktiskt på kassett. Dock inte på LP. ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.