Tidigare blogginlägg

Kan bli årets största comeback!

Postad: 2018-01-02 07:59
Kategori: Blogg



DEN STORA NYHETEN BLEV TILL EN LITEN NOTIS några veckor innan jul. Under 2018 är Wilmer X tillbaka och det kan bli årets största comeback. Meddelandet från gruppen via Nisse Hellberg: För sju år sedan gjorde Wilmer X sin 999:e konsert i ordningen. Och där kan man ju inte gärna lämna räkneverket! Så lördagen den 9 juni firar detta kultband sitt 40-årsjubileum genom att göra sin 1000:e konsert - på Sweden Rock Festival!
   Det känns visserligen som ett ultrakonstruerat faktum där den magiska siffran i sammanhanget nästan känns för bra för att vara sann men nyheten kvarstår. Efter Sweden Rock-äventyret ska gruppen göra en turné runt Sverige, datum ska presenteras inom kort.
   Det här är tydligen ett spännande projekt även för Nisse Hellberg. På Facebook, två dagar innan det officiella beskedet om Wilmer X:s återkomst, skrev han: "Sanningens minut är mycket nära nu" illustrerat med en suddig bild på fyra människor och i förgrunden ett forntidsdjur (figuren från omslaget till "Under hot").
   Den stilsäkert snygga kolorerade affischen (se ovan) visar upp fyra Wilmer X-medlemmar, munspelaren Jalle Lorensson, basisten Thomas Holst, Nisse Hellberg och trummisen Sticky Bomb. Men uppgifter vill göra gällande att även gitarristen Janne Lindén. Det gör gruppkonstellationen identisk med det band som gav ut sitt sista/senaste(?) album "13 våningar upp" 2005 som följdes upp med en turné.
   Efter framgångsrika år på 80- och 90-talet slutade bandet att spela ihop 2005. 2010 gjorde bandet comeback med en spelning på Citytunnelinvingningen i Malmö. Och året efter gjorde bandet en turné, den första på sex år. Men de senaste sju åren har de inte gjort något väsen av sig alls. Sångaren Nisse Hellberg har istället satsat på soloprojekt.

DEN OERHÖRT INSPIRERANDE NYHETEN FÅR MIG att titta tillbaka på mina egna upplevelser i ämnet. Främst är det livekonserterna på 80-talet, men också efterkonstruerade skriverier på Håkans Pop plus ett antal besökta Nisse Hellberg-konserter under de senaste tolv åren.
   Dessvärre existerar de gamla skivrecensionerna bara i det gamla tidningsklippsarkivet och kan inte länkas på sedvanligt sätt men det finns åtskilliga texter på Håkans Pop där man kan blicka tillbaka på ett Sverige när Wilmer X regerade både på scen och skiva.
   20 november 1984 upplevde jag Wilmer X på konsert första gången, på Rockmagasinet i Örebro. Tyvärr finns ingen recension tillgänglig. Vid bandets tre följande Örebro-besök, 1985, 1986 (13 mars och 19 november), var spelplatsen densamma.
   Sedan kom Wilmer X att dyka upp på olika platser i staden. På Valborgmässoafton 1987 spelade de på Contan, en kväll jag ägnade mer åt fest än koncentrerat recenserande. 1988 (Strömpis), 1989 (Café Oscar) och 1993 (Strömpis) var jag dock på plats med recensionsblocket.
   1995 gjorde jag en utflykt till Karlskoga och festivalen Stranddagarna för att uppleva en konsert med Wilmer X. Även de två följande spelningarna med bandet, 1998 och 2000, var så kallade festivalspelningar. Konserten under 2005-turnén genomfördes dock på Conventum Club 700 i Örebro.
   Från 2006 var det konserter med Nisse Hellberg som soloartist som lockade mest. 2006 var han tillsammans med Mats Ronander gästartist i Refreshments julshow "Rock'n'roll X-mas". Och på sommaren 2007 agerade Hellberg med band uppvärmare till Chuck Berry .
   Jag såg Hellberg med band i Skövde 2009, på Buddy Holly Bar i Örebro 2010, på Nalen i Stockholm 2011, utomhus i Stadsträdgården, Örebro 2015, som gästartist på Packmopedsturnén sommaren 2015 och på East West Sushi våren 2017.

SEDAN HAR VI ALLA TEXTER PÅ HÅKANS POP som handlar om skivor i en eller annan form med både Nisse och Wilmer X:
   Den snart 20 år gamla "Primitiv" recenserade jag i Nerikes Allehanda en vårdag 1998 och jag utsåg den sedan till det Årets bästa svenska album och en låt från skivan ("En liten bit mer av oss två") hamnade på min lista Årets låtar 1998.
   Även nästa Wilmer X-album, "Silver" (2000), hamnade på årsbästalistan. (Och långt senare hamnade "Silver" på mina lista över hela 00-talets bästa skivor. Tänka sig att även "Lyckliga hundar" hamnade på årsbästalistan 2003. Två år senare hamnade även bandets "13 våningar upp"-album (2005) på årsbästalistan.
   I min följetong om 80-talets bästa album fanns givetvis "Under hot" med och även den skivan hamnade bland 1986 års bästa skivor vilket även hände 1985 och 1988.
   Vilket även hände flera senare Wilmer X-skivor på 90-talet, 1991 ("Mambo feber") och 1993.
   Jag har även recenserat Nisse Hellbergs soloalbum "En modern man" (2009) och vi ska i sammanhanget imnte heller glömma hans lilla stickspår 2014 som medlem i den hårt rockande kvartetten Bo-Dogs vars album "Bad bad dog" tveklöst hamnade på en tredjeplats bland det årets svenska album.
   Samma år recenserade jag den mycket underhållande biografin "Historien om Nisse Hellberg & Wilmer X".
   Säsongen 2014/15 på Håkans Pop gjorde jag en inventering bland alla mina cd-boxar och när listan nådde förstaplatsen i maj 2015 var det Wilmer X:s box "Arkiv X" som var bäst. Passade i samband med den utnämningen att uppmärksamma bandets cover-ep-hyllning till Elvis Presley.
   I den just nu pågående följetongen på Håkans Pop, där jag uppmärksammar mina maxi-singel-favoriter, skrev jag för några månader sedan om "Teknikens under".

/ Håkan

Håkans Pop önskar Gott Nytt År!

Postad: 2017-12-31 17:44
Kategori: Blogg



/ Håkan

Bästa album 2017

Postad: 2017-12-29 07:52
Kategori: Listor

MITT MINNE ÄR KORT, MED ÅREN HAR JAG fått känslan att jag numera minns både kortare och sämre. När jag börjar inventera årets skivor tror jag inledningsvis att jag förmodligen får det svårt, för att inte säga omöjligt, att hitta tio riktigt bra album för en Topp 10-lista. Efter en ganska kort stund, när jag friskat upp mitt smått sargade minne, blir jag däremot övertygad om att det kommer bli trångt med följaktligen en stor konkurrens på årsbästalistan 2017.
   Att sedan rangordna skivorna har också haft rent magsårsframkallande tendenser men till slut kunde jag bestämma mig. Men naturligtvis var det en mängd bra skivor som hamnade precis utanför de tio och därmed bör få ett hedersamt omnämnande. Albumen med Chris Hillman, Anna Ternheim, Little Steven och Lindsey Buckingham/Christine McVie var de sista skivorna att lämna plats på 10-listan.



1. JD McPHERSON: Undivided heart & soul
   Han har utvecklat sitt rockabillysound till något mycket mer med både blues, pop och ballader inom räckhåll, både röst och produktion är kompromisslös.

2. CITIZEN K: Second thoughts
   Med djup inspiration, ett fantastiskt gott hantverk och ett genialt låtskrivande har Klas Qvist (som är Citizen K) producerat en fantastiskt underhållande popskiva, ett dubbelalbum där 23 låtar håller en förvånansvärd hög och jämn kvalité.

3. ULF STURESON: Alfta förr och nu
   Stureson, sporadisk gäst i musikbranschen, har en personlig klang i både röst, låtar och arrangemang. Lite skev och unik pop.

4. JASON ISBELL & THE 400 UNIT: The Nashville sound
   Isbell är bäst på allt. Här blandar han högt och lågt, lågmält och elektriskt och ballader och tempoladdade låtar och låtskrivandet är av sedvanlig god kvalité.

5. ANNA STADLING: Efter stormen
   Årets Stadling-album har många seriösa undertoner. Andreas Mattsson, som producerat och skrivit låtarna, har fångat den allvarliga känslan och Annas röst kryper under huden på oss lyssnare.

6. DANIEL ROMANO; Modern pressure
   Från country till pop. Årets Romano-album är händelserik och skarpt begåvad popmusik som gärna går utanför ramarna.

7. GOSPELBEACH: Another summer of love
   GospelbeacH (skrivs exakt så!) gjorde sommarens bästa popmusik som håller än. Amerikansk västkustpop med underbart klingande gitarrer och skön stämsång.

8. RAY DAVIES: Americana
   72-årige Davies comeback andas stor dignitet och tvingas jag jämföra albumet med något ligger det nära Johnny Cashs återkomst på 90-talet.

9. LIAM GALLAGHER: As you were
   Oasis-sångaren är nu bokstavligen soloartist och blandar elektriska/akustiska arrangemang och hela albumet är väldigt underhållande. Liam sjunger faktiskt bättre än någonsin (lyssna bara på "When I'm in need").

10. JUSTIN CURRIE: This is my kingdom now
   Sedvanligt dämpade och genomgående melankoliske Del Amitri-frontmannen undviker ännu en gång det kommersiella och hitmässiga i låtar där han hänger upp sin röst på stundtals magiska textrader.

Skivorna precis utanför Topp 10:
Lindsey Buckingham/Christine McVie: Lindsey Buckingham/Christine McVie
Chris Hillman: Bidin' my time
Little Steven: Soulfire
Anna Ternheim: All the way to Rio
Cordovas: Cordovas (gavs egentligen ut 2012, men släpptes i Sverige i år)
Father John Misty: Pure comedy
Jeff Tweedy: Together at last
Robert Plant: Carry fire
The Sadies: Northern passages
The Dream Syndicate: How did I find myself here?

/ Håkan

Kan bli årets största comeback!

Postad: 2017-12-28 22:09
Kategori: Blogg



DEN STORA NYHETEN BLEV TILL EN LITEN NOTIS några veckor innan jul. Under 2018 är Wilmer X tillbaka och det kan bli årets största comeback. Meddelandet från gruppen via Nisse Hellberg: För sju år sedan gjorde Wilmer X sin 999:e konsert i ordningen. Och där kan man ju inte gärna lämna räkneverket! Så lördagen den 9 juni firar detta kultband sitt 40-årsjubileum genom att göra sin 1000:e konsert - på Sweden Rock Festival!
   Det känns visserligen som ett ultrakonstruerat faktum där den magiska siffran i sammanhanget nästan känns för bra för att vara sann men nyheten kvarstår. Efter Sweden Rock-äventyret ska gruppen göra en turné runt Sverige, datum ska presenteras inom kort.
   Det här är tydligen ett spännande projekt även för Nisse Hellberg. På Facebook, två dagar innan det officiella beskedet om Wilmer X:s återkomst, skrev han: "Sanningens minut är mycket nära nu" illustrerat med en suddig bild på fyra människor och i förgrunden ett forntidsdjur (figuren från omslaget till "Under hot").
   Den stilsäkert snygga kolorerade affischen (se ovan) visar upp fyra Wilmer X-medlemmar, munspelaren Jalle Lorensson, basisten Thomas Holst, Nisse Hellberg och trummisen Sticky Bomb. Men uppgifter vill göra gällande att även gitarristen Janne Lindén. Det gör gruppkonstellationen identisk med det band som gav ut sitt sista/senaste(?) album "13 våningar upp" 2005 som följdes upp med en turné.
   Efter framgångsrika år på 80- och 90-talet slutade bandet att spela ihop 2005. 2010 gjorde bandet comeback med en spelning på Citytunnelinvingningen i Malmö. Och året efter gjorde bandet en turné, den första på sex år. Men de senaste sju åren har de inte gjort något väsen av sig alls. Sångaren Nisse Hellberg har istället satsat på soloprojekt.

DEN OERHÖRT INSPIRERANDE NYHETEN FÅR MIG att titta tillbaka på mina egna upplevelser i ämnet. Främst är det livekonserterna på 80-talet, men också efterkonstruerade skriverier på Håkans Pop plus ett antal besökta Nisse Hellberg-konserter under de senaste tolv åren.
   Dessvärre existerar de gamla skivrecensionerna bara i det gamla tidningsklippsarkivet och kan inte länkas på sedvanligt sätt men det finns åtskilliga texter på Håkans Pop där man kan blicka tillbaka på ett Sverige när Wilmer X regerade både på scen och skiva.
   20 november 1984 upplevde jag Wilmer X på konsert första gången, på Rockmagasinet i Örebro. Tyvärr finns ingen recension tillgänglig. Vid bandets tre följande Örebro-besök, 1985, 1986 (13 mars och 19 november), var spelplatsen densamma.
   Sedan kom Wilmer X att dyka upp på olika platser i staden. På Valborgmässoafton 1987 spelade de på Contan, en kväll jag ägnade mer åt fest än koncentrerat recenserande. 1988 (Strömpis), 1989 (Café Oscar) och 1993 (Strömpis) var jag dock på plats med recensionsblocket.
   1995 gjorde jag en utflykt till Karlskoga och festivalen Stranddagarna för att uppleva en konsert med Wilmer X. Även de två följande spelningarna med bandet, 1998 och 2000, var så kallade festivalspelningar. Konserten under 2005-turnén genomfördes dock på Conventum Club 700 i Örebro.
   Från 2006 var det konserter med Nisse Hellberg som soloartist som lockade mest. 2006 var han tillsammans med Mats Ronander gästartist i Refreshments julshow "Rock'n'roll X-mas". Och på sommaren 2007 agerade Hellberg med band uppvärmare till Chuck Berry .
   Jag såg Hellberg med band i Skövde 2009, på Buddy Holly Bar i Örebro 2010, på Nalen i Stockholm 2011, utomhus i Stadsträdgården, Örebro 2015, som gästartist på Packmopedsturnén sommaren 2015 och på East West Sushi våren 2017.

SEDAN HAR VI ALLA TEXTER PÅ HÅKANS POP som handlar om skivor i en eller annan form med både Nisse och Wilmer X:
   Den snart 20 år gamla "Primitiv" recenserade jag i Nerikes Allehanda en vårdag 1998 och jag utsåg den sedan till det Årets bästa svenska album och en låt från skivan ("En liten bit mer av oss två") hamnade på min lista Årets låtar 1998.
   Även nästa Wilmer X-album, "Silver" (2000), hamnade på årsbästalistan. (Och långt senare hamnade "Silver" på mina lista över hela 00-talets bästa skivor. Tänka sig att även "Lyckliga hundar" hamnade på årsbästalistan 2003. Två år senare hamnade även bandets "13 våningar upp"-album (2005) på årsbästalistan.
   I min följetong om 80-talets bästa album fanns givetvis "Under hot" med och även den skivan hamnade bland 1986 års bästa skivor vilket även hände 1985 och 1988.
   Vilket även hände flera senare Wilmer X-skivor på 90-talet, 1991 ("Mambo feber") och 1993.
   Jag har även recenserat Nisse Hellbergs soloalbum "En modern man" (2009) och vi ska i sammanhanget imnte heller glömma hans lilla stickspår 2014 som medlem i den hårt rockande kvartetten Bo-Dogs vars album "Bad bad dog" tveklöst hamnade på en tredjeplats bland det årets svenska album.
   Samma år recenserade jag den mycket underhållande biografin "Historien om Nisse Hellberg & Wilmer X".
   Säsongen 2014/15 på Håkans Pop gjorde jag en inventering bland alla mina cd-boxar och när listan nådde förstaplatsen i maj 2015 var det Wilmer X:s box "Arkiv X" som var bäst. Passade i samband med den utnämningen att uppmärksamma bandets cover-ep-hyllning till Elvis Presley.
   I den just nu pågående följetongen på Håkans Pop, där jag uppmärksammar mina maxi-singel-favoriter, skrev jag för några månader sedan om "Teknikens under".

/ Håkan

Årets bästa konserter 2017

Postad: 2017-12-28 07:58
Kategori: Listor


John Holm/Ulf Dageby.

ATT BETYGSÄTTA KONSERTER VAR INTE SÅ SVÅRT under min tid som recensent på tidning. Men att som nu jämföra konserter sinsemellan och sedan i minnet rangordna varje upplevelse kan vara både besvärligt och förrädiskt. Att jag kanske klart minns konsertdetaljer behöver inte betyda något enbart positivt medan geniala små detaljer på en konsert lätt kan försvinna i mängden av minnen.
   Kort sagt tycker jag min lista på årets bästa konserter är fylld av haltande jämförelser mellan korta festivaluppträdanden, en kväll på mc-klubb, lysande stunder i ett konsertpaket och några konventionella konsertögonblick.

1. JOHN HOLM, 9/11 East West Sushi, Örebro
   Konsert full av koncentrerade ögonblick och musikaliska höjdpunkter där debutalbumet "Sordin", till min glädje, spelade en huvudroll i repertoaren.

2. ULF DAGEBY BAND, 24/3 East West Sushi, Örebro
   En alldeles förtjusande rockkonsert med en osedvanligt stark repertoar. Med låtar som vi ofta hade glömt hur bra och starka de är och mellansnacken hade ofta en helt omedveten göteborgsk skruvad poäng.

3. BAND OF HEATHENS, 15/5 Scandic Grand, Örebro
   Ett mycket bra band, bättre live än på skiva, som nu är tajtare och stundtals tyngre men som fortfarande har personlighet och kvalitéer som överträffar det mesta.

4. THEODORE, 30/8 Live at Heart, Örebro
   Jag var inte alls förberedd men blev helt golvad av musik, arrangemang och uppträdande där referenserna hette Pink Floyd och Radiohead.

5. LOUISE HOFFSTEN, 2/7 Packmopedsturnén
   När Louise inledde med den så fantastiskt fina "På andra sidan Vättern" låg det magi i luften. Trots sin bräckliga fysik var hon stark bakom sina solglasögon både i rena blueslåtar och skillingtryck.

6. SAM BROOKES, 2/9 Live at Heart, Örebro
   Engelsmannen är en färsk favorit där kombinationen fantastisk röst och avancerat gitarrspel gav en helt personlig framtoning i den överbefolkade singer/songwriter-genren.

7. CORDOVAS/WILL COURTNEY, 10/3 Scandic Grand, Örebro
   Kanske orättvist med två artister på samma konsert men Cordovas visade sin kärlek för musiken genom att ständigt överraska och ofta vika av från den konventionella vägen. Courtneys genuina låtskrivarkvalitéer resulterade i en mängd utmärkta poplåtar som följde ett traditionellt mönster men ändå kändes så fantastiskt personliga.

8. NISSE HELLBERG 16/3 East West Sushi, Örebro
   En uppenbart spelsugen och inspirerad Hellberg, med skicklige gitarristen Janne Lindén bredvid sig, skulle arrangemangsmässigt inte smeka den stora publiken medhårs för kvällen.

9. THE STROLLERS, 12/5 Frimis, Örebro
   Klassisk garagerock, med ett tillfälligt återförenat band, när en andlöst tajt och energisk kvartett tog plats på den stora scenen.

10. EILEN JEWELL, 30/6 Mastodont, Örebro
   Bandets sound var mäktigt och fyllde ut den stora lokalen bra medan Eilens repertoar av country, blues och americana fortfarande hade en omväxlande charm.

/ Håkan

För 40 år sedan: Årskrönika 1977

Postad: 2017-12-27 20:49
Kategori: Blogg

Just idag för 40 år sedan, 27 december 1977, skrev jag nedanstående årskrönika i Nerikes Allehanda. Det var tider när jag tyckte att jag hade helhetskontroll på hela musikbranschen. Det var många år sedan...
   Det blev en krönika där jag försöker sammanfatta musikhändelser, läsa av trenderna (min lite skeptiska hållning till punken) och mina egna upplevelser under året. Med risk att idag låta lite gammalmodig i språket har jag valt att publicera den helt ordagrant. Ord för ord som jag en gång skrev den komplett med mellanrubriker. Där förekommer ord som LP (som idag kallas album) och än så länge stavade man det svenska ordet singelskiva på engelska ("single").
   Jag nämner mina favoriter för året, bland annat Elvis Costellos "Watching the detectives", Wreckless Erics "Whole wide world" och Ronnie Spectors "Say goodbye to Hollywood", och jag fått anledning att nämna skivorna i många texter sedan jag startade Håkans Pop i augusti 2007 (se länkar nedan). Även Fleetwood Macs monumentala album "Rumours" får ett omnämnande plus ett antal konserter jag refererar till.





1977 VAR PUNKROCKENS ÅR
VAD BLIR NÄSTA MODEVÅG?


ÅREN GÅR. TIDERNAS FÖRÄNDRAS. En bra bit in på 70-talet och vi har fått en ny musikprofil. 1977 var punkrockmusikens år. Allt och alla ställdes skonsamt i det skimrande estradljuset. Inga var för dåliga att spela punk. Två plus två blir fortfarande fyra men vad som ska bli nästa stora modevåg är svårare att räkna ut. Vilka som ska bli nästa ABBA eller nästa Sex Pistols.
   Egentligen var punkens entré en naturlig följd på vart 70-talsrocken var på väg. Mike Oldfield, Yes och Genesis var med sina yviga och luftiga ljudklanger på väg ur det jordiska när det redan förra hösten dök upp anhängare av den okonstlade och i framtoningen aggressiva musiksorten, som i alla media fick den populära etiketten punk.
PUNKMUSIKEN INTE NYMODIG
Musiken var inte ny. utan tog vid där amerikanerna lämnade den tio år tidigare. Electric Prunes, Seeds och MC5 spelade på 60-talet musik som i daghens öron låter punkmusiken närbesläktad. Det är därför som det i USA ses med något skeptiska ögon (och öron) på den så kallade nya vågen som nu också svallar in över Amerika. De uppfattar4 den som inte särskilt nymodig.
   Musiken är inte ny. Däremot publiciteten och den otroligt omfattande rekryteringen av nya grupper. De flesta på egna små oberoende skivbolag med begränsad spridning. Det är därför alla kända punkgrupper återfinns på stora bolag. Clash på CBS, Sex Pistols på Virgin, Stranglers på United Artists och så vidare. Det som alltså är populärt ger en felaktig bild av hela punkoffensiven.
   Till exempel är Sex Pistols en typisk pr-produkt. Kanske inte medvetet men att utse gruppen till den ledande punkgruppen vore att ge upp, spela ner alla sina Beatlesskivor. Det finns en handfull både bättre och mer intressanta grupper i genren. Stranglers, Count Bishops, Radio Stars, Boomtown Rats och Eddie & the Hot Rods. De sistnämnda är ännu bättre än så.
SNABBA RYCK
Ytterligare exempel på en pr-påtryckning är en i England utgiven LP med Warsaw Pakt. Inspelad (direkt på plasten), pressad och distribuerad med omslag på mindre än 24 timmar! Så heter skivan också "Needle time" (nolltid). Skrewdrivers första LP, på Chiswick, är inspelad på 45 varv, en hel LP.
   Ett steg mot en kvalitetsförbättring på området bör Rich Kids, med bland annat förre Sex Pistols-basisten Glen Matlock. nya LP vara. Den produceras av gitarrfantomen Mick Ronson och ges ut på EMI som just sparkade Sex Pistols för ett år sedan!
   1977 gav oss punk men tog ifrån oss mellanölet och Elvis Presley. Punk överskuggar det mesta, även denna krönika, men sanning att säga har det hänt viktigare saker på det rockmusikaliska området under året som gick.
   Det har här i Örebro var fler, och i många fall bättre, rockkonserter än på många många år. Det började i det sommarvarma juni med Ian Hunter och John Cale, där faktiskt Cale tog priset.
MAGNUS UGGLA
Och det såg ut att blir en mäktig höst för punkrock och dess vänner. Både Stranglers, Clash och Damned var inbokade. Bara Clash kom. De andra fick instrumenten demolerade eller vågade inte åka hit.
   Rockmusikens okrönta humorister, Dr Hook , fångade ett fullsatt Idrottshus med sin underhållande show. AC/DC var inte lika roande. Hårt, högt och våldsamt pressade de fram sina ljudorgier en fredagkväll i september.
   Magnus Uggla fick sitt genombrott under hösten. Dels genom skrivan "Va ska man..." (CBS) och konserten i november kom i precis rätt tidpunkt då Uggla-hetsen var som hetast. Tät och kompetent rockmusik till Ugglas tveksamma framtoning. Att han nu tar mer och mer avstånd till sina egna texter gör det än mer tveksamt. Magnus Uggla retirerar.
   Och Pugh Rogefeldt visade för några veckor sedan att han lever. Där svek publiken som ibland verkar svårflirtad i den här stan.
   Men se upp, redan i januari och februari är viktiga konserter inbokade. Blood Sweat & Tears (flyttat till Konserthuset) 13 januari, Status Quo 29 januari och danska Gasolin 9 februari.
   Det var bara de stora städerna som fick besök av godbitarna Nils Lofgren, Graham Parker och Yes. Men bra var de.
ELVIS COSTELLO
Den lilla skaran av rockhjältar har utökats med Elvis Costello men både Marc Bolan och Elvis Presley har av olika anledningar gått runt hörnet. Costellos "My aim is true" (Stiff) har varit ett ljus i tillvaron hela hösten.
   John Lennon har blivit halvjapan och gjorde sitt enda framträdande för några månader sedan vid en presskonferens där han förklarade (på japanska!) att än dröjer det två, tre år innan han går in i en skivstudio.
   Och Bruce Springsteen är en fri man efter två års processande med sin före detta manager som omöjliggjort skivinspelningar. Det går rykten om att han sedan spelade in 30 nyskrivna låtar som han dock självkritiskt kasserade och bara behöll åtta stycken. En LP bör komma inom några månader.
FRAMGÅNG FÖR FLEETWOOD MAC
Årets artister alla kategorier är Fleetwood Mac. "Rumours"-LP:n har på ett knappt år sålt i över tio miljoner exemplar! Låg etta i USA i över ett halvår. Skön framgång för en bra och rutinerad grupp. Har på tio år förändrats från en bluesinfluerad grupp till en amerikanskt välljudande apparat. TV-programmet visade i någon mån prov på det.
   TV har förresten spottat upp sig betydlig sedan förra året. Under en månad i höstas trängdes underbara konsertprogram med Nils Lofgren, ELO, 10cc och Jackson Browne. Däremot ser jag negativt på de amerikanskt ihopjagade programmen med discjockeyn Wolfman Jack. Han själv är överspänt larvig och de överdrivna hafsiga playbackversionerna förstör alltid artistens egen personlighet.
   Elvis Costello är alltså årets nykomling. Hans riktiga namn är nu avslöjat som Patrick Declan McManus men vi kommer säkert att höra mer från honom i framtiden. Han och Nick Lowe har förresten nu lämnat Stiff tillsammans med sin manager Jake Riviera.
ULF LUNDELL
Svensk rockmusik framförs fortfarande bäst av Ulf Lundell. Såväl på skiva som på scen med kompgruppen Nature. Det är liveskivan "Natten hade varit mild och öm" (Harvest) tydligt bevis för.
   Singleskivan har i år fått en renässans i och med punkvågen. Musikformen gör sig bäst på singlar men det har under året kommit många andra bra singlar. "Say goodbye to Hollywood" med Ronnie Spector (Epic), "Whole wide world" med Wreckless Eric (Stiff), "Watching the detectives" med Elvis Costello (också Stiff) och "2-4-6-8 motorway" med Tom Robinson Band (EMI) är bara några.
   Ett singelskivrekord sattes nyligen av Wings i England där senaste skivan "Mull of Kintyre" på bara tre veckor såldes i över en miljon exemplar. Där ligger till och med ABBA i lä - än så länge.
ABBA
ABBA
ja, "The album" är deras bästa och kvalitén på filmen är säkert lika hög även om man knappast kan jämföra den efter samma mallar som vanliga spelfilmer. Men visst gör de bra rockmusik. "Hole in your soul" gör säkert Nick Lowe ännu mera avundsjuk.
   Vad väntar vi oss nu av 1978 i form av nyuppväxt och mogen pop- och rockmusik. En utveckling och en kvalitetsförbättring av punkrockbranschen måste till för att hålla intresset vid liv. Jag har svårt att se Sex Pistols vara lika stora vid nästa års bokslut.
   Injektionen var avgjort nyttig men ta tillfället i akt och upptäck det konstruktiva i det likriktade. Var aktsam, ge dig själv tid och lyssna kritiskt så kommer 1978 att bli nog så överraskande

/ Håkan

Jul: The Beatles 1969

Postad: 2017-12-24 10:25
Kategori: Jul



"The Beatles' Seventh Christmas Record: Happy Christmas 1969"

PÅ GRAND FINALE AV BEATLES TRADITION med julskivor spelar John Lennon och hans oskiljbara fru Yoko Ono, som hade gift sig på våren 1969, huvudrollen och låter Paul McCartney, George Harrison och Ringo Starr spela mer eller mindre biroller. På en skiva där alla bidrag är inspelade var och en för sig och sedan ännu en gång sammanställt till en skiva av radio-dj:n Kenny Everett.
   John och Yoko, som spelade in sitt bidrag hemma på Tittenhurst Park i Ascot, inleder skivan med att diskutera sina tankar om jul. Det blott drygt fyra sekunder långa inslaget (där han säger "Happy Christmas") från George, hans enda på hela skivan, spelades in i Apple-studion i centrala London. Ringo sjunger "Good evening to you gentlemen", inspelad i hans hem i Weybridge, till eget komp på akustisk gitarr följt av ett utdrag från "The end"-låten på "Abbey Road".
   Sedan kommer John och Yoko tillbaka och diskuterar den här gången muren runt sin tomt. Paul spelade in sitt inslag i sitt hem i St John's Wood och sjunger och spelar två versioner av sin "This is to wish you a Merry Christmas" med ett julmeddelande däremellan. Ännu en diskussion följer mellan John och Yoko, den här gången funderar de över det kommande decenniet medan John sjunger den gamla julsången "Good king Wenceclas". Alltså ironiskt nog samma sång som han sjöng på Beatles första julskiva 1963.
   John och Yoko framför två märkliga julsånger med John på akustisk gitarr. Ringo återvänder kort för att göra reklam för sin film "Magic christian" innan John och Yoko diskuterar - julklappar.
   Skivan, som är 7:42 lång, och hela traditionen med Beatles julskivor avslutas med en kyrkokör som sjunger den traditionella "Noël" (som betyder jul på franska) och en skrattande Ringo Starr.

Därmed vill Håkans Pop önska alla läsare en God Jul.



/ Håkan

Jul: The Beatles 1968

Postad: 2017-12-23 14:21
Kategori: Jul



"The Beatles' 1968 Christmas Record"

1968 VAR STÄMNINGEN MELLAN DE FYRA Beatles-medlemmarna minst sagt en aning ansträngd. I november hade de givit ut dubbelalbumet "White album", där inspelningar till flera låtar hade genomförts som separata soloinspelningar, och även på julhälsningen bidrog varje medlem med individuella inslag. John Lennon spelade in sitt bidrag i hemmet i Weybridge, Paul McCartney hemma i St John's Wood, George Harrison i Kalifornien (i samband med inspelningen av soundtracket till filmen "Wonderwall") och Ringo Starr hemma i Ascot, Berkshire.
   Inget sammanhållande eller gemensamt grupparbete det här året alltså. Deras respektive inspelningar gavs sedan till radiomannen Kenny Everett som fick i uppdrag att sammanfoga allt och därmed kunde han titulera sig producent på skivan. Den här gången hade Julian Lennon, Johns sexårige son, målat framsidan på omslaget.
   Flera inslag på skivan refererar till den aktuella "White album". Efter Ringos korta presentation kommer det lättidentifierade pianointrot till "Ob-la-di, ob-la-da" som följs av Pauls nya komposition "Happy Christmas, happy new year" där han kompar sig själv på akustisk gitarr och piano. En osedvanligt välskriven låt, som sedan återkommer en gång på skivan, för att publiceras bland de mer spontana julhälsningarna.
   Mer ekon från det nya albumet: En uppspeedad "Helter skelter" som avbryts av John som läser den första av sina två dikter på skivan, "Jock and Yono". Ja, 1968 var Yoko Ono involverad så fort John skulle spela in något.
   George, tillsammans med Mal Evans, önskar alla en god jul innan Ringo drar några galna Monty Python-liknande skämt medan "Yer blues" hörs i bakgrunden. En kort repris av Pauls låt och sedan återvänder John med ytterligare en dikt, "Once upon a pool table".
   Som avslutning på skivan följer det kanske mest absurda inslaget på samtliga julskivor med Beatles. George presenterar Tiny Tim, amerikansk sångare och ukulelespelare, som tackar George och önskar god jul och gott nytt år. Han hade under året fått ett stort genombrott när han med sin säregna falsett gav sig på kända låtar, ofta gamla evergreens. Med sin hårresande falsett nådde han en 17:e-plats på USA-listan med "Tiptoe Through the Tulips" i en produktion av den numera rutinerade Richard Perry som precis hade inlett sin professionella bana.
   På Beatles julskiva 1968 uppmuntrar George honom att sjunga en låt och han väljer då att "massakrera" Beatles tre år gamla "Nowhere man".



/ Håkan

Jul: The Beatles 1967

Postad: 2017-12-23 07:52
Kategori: Jul



"Christmas Time (is Here Again)"

1967 ÅRS JULSKIVA ÄR, INTE ALLS ÖVERRASKANDE, höjdpunkten bland Beatles julhälsningar till sina fans. Inte nog med att de fyra medlemmarna under 1966 och 1967 gått igenom sitt livs största kreativa utveckling. Julskivan var också den sista de spelade in tillsammans, från 1968 spelade medlemmarna in sina hälsningar individuellt, och den sista som George Martin producerade. Inspelningar som ännu en gång resulterade i flera riktiga och namngivna låtar.
   Skivans titellåt, "Christmas time is here again", ansågs så helhjärtat färdigproducerad att John Lennon, Paul McCartney, George Harrison och Ringo Starr, alla stod som upphovsmän, sökte laglig copyright för sången 1967.
   För första gången på en Beatles-julskiva spelar alla medlemmar dessutom instrument och får även hjälp av Martin som spelar orgel på inspelningen, han spelar "Auld lang syne". Det har givetvis resulterat i en mer seriös inspelning än tidigare och med färdigskrivna låtar i bagaget kan skivan faktiskt jämföras med en konventionell Beatles-skiva.
   Även omslaget, designat av John och Ringo, är ambitiöst och genomtänkt med viss influens av "Sgt Pepper"-omslaget som hade fått sådan uppmärksamhet sommaren innan. På baksidan av omslaget finns en målning av Johns då femårige son Julian.
   Det genomgående temat på julskivan är ett besök på BBC med mängder av sedvanliga skämt, påhittade auditions, applåder, konstiga meddelanden, parodier, intervjuer och frågesport. Men det är naturligtvis musiken, låtarna, som är skivans största tillgång.
   "Christmas time is here again" inleder skivan och förekommer vid flera tillfällen. Även "Get one of these for your trousers" (två gånger) och "Plenty of jam jars", som påstås spelas av The Ravellers, är också framträdande men korta låtar.
   Ett udda inslag på skivan är Ringos och skådespelaren Victor Spinettis steppdans(!) medan Mal Evans och George Martin tackar för ett underbart år innan John med skotsk accent känslofullt läser dikten "When Christmas time is over" till ackompanjemang av en vacker orgel och blåsande vindar som avslutning.
   1967 års julhälsning spelades återigen in i Abbey Road-studion 28 november, från 18:00 på kvällen till 02:45 på natten. Några dagar innan hade Beatles nya singel, med två a-sidor ("Hello goodbye" och "I am the walrus") släppts och den 8 december skulle den dubbla ep:n "Magical mystery tour" släppas.



/ Håkan

Jul: The Beatles 1966

Postad: 2017-12-22 14:21
Kategori: Jul



"The Beatles' Fourth Christmas Record – Pantomime: Everywhere It's Christmas"

NU BÖRJADE DET HÄR MED JULSKIVA LIKNA något kreativt för Beatles. 25 november 1966 lämnade killarna Abbey Road-studion och spelade in julhälsningen i studion på Dick James Musics kontor i källaren på New Oxford Street i det centrala London. Men fortfarande med George Martin som producent.
   Dick James var förläggare åt John Lennon och Paul McCartney och de var hemtama i miljön, ty där hade de spelat in flera demolåtar genom åren, och den här gången var inte julskivan en del av någon skivinspelning.
   Den 6:40 långa skivan innehåller faktiskt tre namngivna låtar och inleds med en intensiv "Everywhere it's Christmas", titellåt får man väl säga. Paul McCartney, som också har tecknat omslaget till skivan, sjunger och spelar piano och John Lennon, Ringo Starr och George Harrison både kommenterar och körar.
   Den låten tonar ut i "Orowanyna", som påstås framföras av en korsikansk kör (=Beatles), med mer piano innan några sketcher som presenteras av Ringo följer. Onekligen Monty Python-känsla i den kaotiska humorn. John och George spelar två skottar i schweiziska Alperna, en skål för Drottningen föreslås, lustiga repliker mellan Podgy the Bear (John) och Jasper (George) och sedan ett besök på Felpin Mansions hos greve Balder där Paul, tillsammans med övriga medlemmar, framför skivans tredje låt, en music hall-doftande "Please don't bring your banjo back".
   Skivan avslutas med ett meddelande från Mal Evans, roadmanager för Beatles som hade gjort sin sista konsert i augusti samma år, innan titellåten återkommer.
   Inga andra skivinspelningar den dagen alltså men Beatles var onekligen inne i en mycket kreativ period under de här dagarna. 24, 28 och 29 november spelade Beatles in "Strawberry Fields forever" till en singel som skulle släppas i februari 1967.




/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (388)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (53)
Konserter (211)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (45)
Maxi12" (18)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Januari 2018 >>
Ti On To Fr
1 2 3 4 5 6 7
8 9 10 11 12 13 14
15 16 17 18 19 20 21
22 23 24 25 26 27 28
29 30 31        

jeff christer 14/01: Finns en CD på tradera 40 Kr....

Albin 5/01: Hej Håkan. Kan jag använda en av dessa bilder i en liten artikel på en blogg om ...

Andreas Dahlbäck 22/12: Rolig anekdot: Det var min pappa Erik Kapten Dahlbäck som gav Mats smeknamnet Ma...

Conny Gåård 20/12: Du skriver att Clapton hade planer på att lägga av karriären 1971, Nu ska han sp...

Bosse Erikson 12/12: Kvällen i konserthuset var 1975, kvällen före såg jag Springsteens berömda speln...

Dan Fahrman 9/12: Tack Per Magnusson. Weather report har bara spelat en gång och det var i Konsert...

Peter 8/12: Du har kort nämnt Lundells live "Natten hade varit mild & öm". Tycker den spegla...

Perre 8/12: Ja det märkliga var att när stället skulle stänga så skulle SVT göra ett reporta...

Hans 1/12: Hur har du sorterat skivorna? Gissar på Beatles-relaterat i kronologisk ordning,...

Tomas 22/11: Han turnerade faktiskt med 2 olika band 1985.På våren med Olsen,Johansson,Patche...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.