Tidigare blogginlägg

"Inte bara vingar för pengarna"

Postad: 2017-11-01 10:18
Kategori: Bok-recensioner



MIKAEL RICKFORS/CAROLINE GRIMWALKER
Inte bara vingar för pengarna
(Southside Stories)


I MIN INOFFICIELLA REGELBOK SKA EN MUSIKBIOGRAFI vara kronologisk, innehålla ett stort antal anekdoter (gärna tidigare okända noteringar), en detaljerad diskografi, späckad med fakta och helst vara skriven på ett personligt sätt. Mikael Rickfors bok om sitt liv och sin långa karriär tillhör i sin helhet dessvärre inte den intressanta kategorin av böcker.
   Mikael Rickfors, som har skrivit biografin tillsammans med författaren Caroline Grimwalker, håller en genomgående ödmjuk ton i sina berättelser. Varken exklusivt personligt eller överraskande faktamässigt bränner det inte till och blir engagerande i så många kapitel som jag på förhand hade väntat mig. Objektivt har ju artisten Rickfors haft en lång och innehållsmässigt händelserik karriär, från unga år till en nu kanske mindre intensiv period som mogen artist, som det i omfång finns mycket att gräva ur.
   Men i "Inte bara vingar för pengarna" saknar jag mycket och det Rickfors nämner blir ofta suddiga odaterade minnen och obekräftade kommentarer. Ibland avslutas hans beskrivningar med "i ärlighetens namn har jag glömt" eller något annat som avslöjar ett tämligen tomt minne. "Under den här tiden" är också ett svepande ytligt uttryck som förekommer. Ambitionen att bjuda på fördjupande research eller klarläggande av fakta och därefter skriva en detaljerad och intressant biografi har inte funnits hos författarparet.
   Som när Rickfors någon gång på 80-talet, exakta årtalet okänt, fick chansen att spela in i Los Angeles. Han berättar om en "legendarisk producent", musikerna är "gräddan av gräddan" och körsångaren "ska snart bli känd som Mister Mister" utan att nämna ett enda specifikt namn på de inblandade. Det höjer inte trovärdigheten i en bok som förväntas berätta sanningen om ett långt artistliv. Att de inspelningarna aldrig gavs ut, enligt boken faktiskt Rickfors eget beslut, ökar ju inte direkt på sanningshalten. I samma ryktesflora får vi väl också placera Rickfors uppgift att Rod Stewart var intresserad av att spela in "Son of Cathy's clown".
   För att göra boken överskådlig har årtal noterats med fet stil i början på stycken men de är sporadiskt placerade och många årtal är utelämnade och det gynnar inte heller den rena historiebeskrivningen. Jag är ganska övertygad om att Rickfors, med hjälp av lite research, kunde ha fyllt upp hålen mellan nämnda årtal.
   Någon gång efter 1973 drev Rickfors krog, Dylan Poetry, i Gamla Stan tillsammans med en kompanjon men, som han berättar, hängde han också på Alexandras under samma tid. Lite bekvämt kopplar han i boken ihop Café Opera med samma tidsperiod men den legendariska restaurangen öppnade ju inte förrän 1980.

BOKEN AVSLUTAS MED EN DISKOGRAFI SOM ÄR mer än lovligt tunn, innehållsfattig och ofullständig. Skivor nämns bara med sin titel och årtal och inga andra detaljer, "Rickfors Live" från 1981 är inte ens nämnd, och solosinglarna från 1970 och 1971 är helt utelämnade. Rickfors nämner i förbigående sin inspelning av "Candida" på svenska men vill kanske i övrigt förtränga den inte så framgångsrika Svensktoppeninriktade karriären med singlar som "Finns du kvar i stan ännu", "Res hem" och Bernt Stafs "Familjelycka" som förutom den sistnämnda är utländska låtar på svenska. Det lustiga är att Rickfors just under den här svenska perioden kallar sig för Michael, och inte Mikael, men det får vi naturligtvis ingen förklaring till i boken.
   Med illa dold stolthet finns det i boken en uppräkning av Rickfors-skrivna låtar som andra artister har spelat in, bland annat Santanas "Daughter of the night", Percy Sledges "Blue night" och Basse Wickmans "Son of Cathy's clown", men missat så mycket andra Rickfors-relaterade ögonblick i historien. Som just alla samarbeten med nämnda Basse.
   Basse Wickman, som inte nämns en enda gång i boken, och Mikael Rickfors började samarbeta redan 1974. Först i trion Wickman, Rickfors & Finberg, som turnerade och även finns med på Basses album "Till loves come around", och sedan producerade Rickfors tre hela album med Basse mellan 1977 och 1982. Basses singel med Rickfors-låten "Son of Cathy's clown" (1980) är en svensk klassiker. Ingenting av detta nämns i biografin. I det sammanhanget hade det väl också passat bra att nämna det omvända förhållandet, när Basse skrev en låt ("December") som Rickfors spelade in till julalbumet "Tip tap" 1987.
   Inte heller Roger Rönnings namn förekommer någonstans i biografin fast Rickfors producerade två album med honom i slutet på 70-talet.
   Det är, som jag skriver, mycket intressant information jag saknar i boken. En rejäl hyllning av sitt fasta kompband under åren 1980-1983 hade väl varit på sin plats. Ryktet som florerade i slutet på 60-talet att Rickfors var på gång att ersätta Tommy Blom i Tages hade ju också varit värt en kommentar.

BIOGRAFINS BRIST PÅ DETALJER GÖR ATT trovärdigheten krackelerar något när inga namn nämns, inga datum levereras och detaljer som "de allra bästa studiomusikerna" ekar tomt.
   Sedan har vi den spektakulära detaljen när Mikael Rickfors som 22-årig svensk utses till sångare i 60-talsikonerna The Hollies. Jo, den då ofattbara händelsen inleder boken men åren i bandet får i stort en ganska underordnad betydelse i biografin där den på bara 15 sidor (av 220) blir som en parentes.
   Ganska tydligt visar hans beskrivning att tvivel, otillräcklighet och dessutom drabbad av hemlängtan att han inte var riktigt mogen för de stora scenerna och de långa turnéerna. Att plötsligt hamna i ett klassiskt internationellt popband i fallande popularitet var inte som att komma till dukat bord fast det då nog uppfattades som en rejäl drömsituation för en ung svensk sångare. Till Rickfors försvar ska nämnas att Hollies just under Rickfors korta sejour i bandet en riktig dipp i sin legendariska historia. Materialet som presenterades höll varken sedvanlig kvalité eller kommersiell potential under Rickfors tid i bandet.
   Det blev än mer uppenbart när Rickfors lämnat bandet, Allan Clarke kom tillbaka och plötsligt var bandet åter på försäljningslistornas högsta placeringar 1974 med comeback-hitlåten "The air that I breathe". En händelse som historiskt sett förminskade Rickfors period i bandet.
   Även karriärens kommersiellt näst största kapitel i Rickfors liv, Grymlings, tycker jag han springer förbi lite väl lättvindigt. Jo, han berättar väl alla fakta i ämnet, räknar upp supergruppens medlemmar och nämner Ulf Lundell och Peps som påtänkta namn i gruppen. Men han förklarar inte med ett ord processen hur och varför just han själv, Pugh, Göran Lagerberg och Magnus Lindberg blir den gruppen. Den historien vore så mycket mer värd än gruppens musikaliska insats och eventuellt historiska värde.
   Nåja, istället för att sikta in biografin på enbart musikaliska detaljer får Mikael Rickfors däremot utrymme att berätta om barndom, uppväxt, konstskola, krogägarperioden, seglats till Medelhavet, jobb som badvakt, alla giftermål, några efterfester, barnens uppväxt och upprepade Afrikabesök.
   Den ödmjuka tonen bryts i slutet på boken när Rickfors plötsligt blir väldigt tydlig och bokstavligen namnger personer som han tycker personifierar det mänskliga uttrycket skitstövlar där namn som Billy Butt och Janne Gröning kommer på tal. Förvisso rakt-på-sak-anklagelser men jag förstår inte riktigt vad de anklagas för, bara att de i Mikael Rickfors ögon är skitstövlar.

/ Håkan

Nära det stora genombrottet

Postad: 2017-11-01 07:50
Kategori: 80-talskonserter

1984 STARTADE DEN FÖRSTA UPPLAGAN AV hårdrocksbandet Life Line från Örebro. Men det var under 1985 som bandets namn och musik fick större spridning. Skivdebuterade på våren med singeln "Love on the line" på den lokala Aktiv Musik-etiketten och på sommaren vann bandet Folkparkernas Talangtävling och gick till riksfinal där de slutade tvåa men fick mest beröm av alla deltagarna. Där upptäcktes de av skivbolaget EMI som till slut resultaterade i en singel som Lasse Lindbom producerade.
   Direkt efter sommarens talangfinalsframgångar utökades kvintetten till en sextett med sångerskan och keyboardspelaren Ulrica Carnell. Övriga medlemmar i bandet var Olle Zimmerman, sång och gitarr, Mats Lindström, gitarr, Lena Johansson, keyboards och sång, Janne Hedström, bas, och Perry Carlsson, trummor.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 8/10 1985.

LIFE LINE
Club 700, Örebro 4 oktober 1985


Hårdrock är roligt och underhållande också. Det visade Life Line vid gruppens premiärkonsert i stora sammanhang i fredagskväll inför en liten men sedvanligt entusiastisk publik. Life Line är en positiv nykomling bland hårdrockarna. Bandet skriver sitt eget material till 80 procent och det är inte bara de utmärkta singellåtarna som märks denna kväll. Bandet är mycket förberedd de stora kommande uppgifterna.
   Club 700-lokalens märkliga akustik gav inte gruppen full rättvisa men de sex medlemmarna var oerhört tajta och det fungerade perfekt hela konserten igenom. Fast rökeffekterna var så många att de till sist inte var någon effekt.
   Sångaren och inte minst gitarristen Olle Zimmerman var gruppens starke man och i klaviaturtjejerna Lena Johansson och Ulrika Carnell har gruppen stora utvecklingsmöjligheter.
   Konserten var i kortaste laget men med ytterligare några starka covers, "Jump" gjorde de kraftfullare än någonsin Van Halen, är de mycket nära Det Stora Genombrottet. Resten bestämmer ödet.

/ Håkan

MAXI12" #26: NICK LOWE

Postad: 2017-10-30 07:54
Kategori: Maxi12"



NICK LOWE
Half a boy and half a man
Awesome
Cruel to be kind

(F-Beat, 1984)

EFTER DET MYCKET LYCKADE DAVE EDMUNDS- samarbetet i Rockpile, främst som livegrupp, i slutet på 70-talet fram till 1981 inledde Nick Lowe sin solokarriär på allvar med en permanent högkvalificerad kompgrupp bakom sig. Med musiker som Martin Belmont, gitarr, Bobby Irwin, trummor, Paul Carrack, keyboards, och James Eller, bas. Gruppen gick först under namnet His Noise To Go, från 1982 främst live (och livelåtarna på singeln "My heart hurts"), men 1984 ändrades gruppnamnet till Cowboy Outfit både live och på skiva.
   En heartbreaking otrohetshistoria gjorde att Eller hoppade av gruppen och Lowe själv återvände till basgitarren inför inspelningen av albumet "Nick Lowe & his Cowboy Outfit" i fyra olika studios i London. "Half a boy and half a man" är första låten på albumet och även första singeln från skivan. Båda släpptes parallellt i maj 1984.
   Låtarna på den här maxisingeln är inte så exklusivt udda eller raritetsstämplade men den fysiska utgåvan är däremot väldigt annorlunda. Ty maxisingelns samtliga tre låtar ligger på skivans a-sida medan baksidan är ograverad och blank förutom inskriptionen "NICK LOWE" där O är precis vid centrumhålet. Dessutom är det graverat en penna som skriver något...
   Förmodligen var det ett påhitt av den alltid infallsrike managern Jake Riviera som också såg till att klisterlappen "Half a recorded at half the price" hamnade på omslagets framsida. Den här maxisingeln såldes alltså för halva priset.
   På singeln nämns inte Cowboy Outfit i namn, "Half a boy and half a man" är strikt utgiven i Nick Lowes namn. En texmex-kryddad poplåt som med ett dragspel, kanske spelat av Geraint Watkins, kunde ha blivit en ren cajunexplosion. Nu blir det Paul Carracks pipiga orgel som spelar den musikaliska huvudrollen i arrangemanget.
   "Awesome", som också är hämtad från albumet "Nick Lowe & his Cowboy Outfit", är huvudsakligen instrumental där Nick Lowes gitarr har den där kända twangklangen a la Duane Eddy. Låten är väl en parentes i Lowes stora produktion men är resultatet av ett roligt låtskrivarsamarbete mellan Lowe och Jake Riviera, managern han hade under många år. Tillsammans med Elvis Costello följde han troget Riviera från Stiff via Radar till F-Beat.
   Helt i linje med Rivieras sinne för uppmärksamhet kallar han sig Profile som låtskrivare och därmed skapas det perfekta låtskrivarteamet Lowe/Profile. Paret är ansvarig för ytterligare några låtar i Nick Lowes diskografi: Tidigt i karriären skrev de "I love my label" tillsammans, som hamnade på "Bunch of Stiffs", och har också skrivit "Cry it out" på "Pinker and prouder than previous" (Demon, 1987).
   Tredje låten på maxisingeln är en repris på en repris, "Cruel to be kind", och är en av Nick Lowes mest kända låtar som har en lång historia. Låten, som han har skrivit tillsammans med Ian Gomm, spelades första gången in hösten 1974 med killarnas dåvarande band Brinsley Schwarz. Men bandet sprack strax därpå och albumet "It's all over now", som låten var ämnad för, hamnade i byrålådan. Släpptes, på Gomms initiativ, först 1988 men drogs snabbt in på Nick Lowes begäran då han inte tyckte att skivan höll rillräcklig kvalité. Hela historien om skivan och dess innehåll går att läsa här.
   Brinsley Schwarzs originalinspelning av "Cruel to be kind" släpptes dock som singel-b-sida (a-sida: "Little Hitler") redan 1978 med Nick Lowe själv. Sedan gjorde Nick och det övriga Rockpile-gänget en nyinspelning av låten till albumet "Labour of lust" och den inspelningen har hamnat på många singlar sedan dess. A-sida i augusti 1979, dagens maxisingel (1984), b-sida till "What's shakin' on the hill" i april 1990 och b-sida till "All men are liars" i augusti 1990.
   Blir du plötsligt intresserad av Nick Lowes fullständiga diskografi finns den här.

/ Håkan

Konserten blev som en resa

Postad: 2017-10-29 15:49
Kategori: Konserter



TULLAMORE BROTHERS
East West Sushi, Örebro 27 oktober 2017
Konsertlängd: 22:01-23:30 (89 min)
Min placering: Sittande ca 5 m från scen


I fredagskväll var det dags för lite irländsk folkmusik på sushirestaurangen inför en intresserad och koncentrerad publik. Och visst satt det ett avlägset eko av irländskt sound i väggarna sedan kanadensaren Johnny McCuaigh med sin säckpipa drog fram som en stormvind på avslutningskvällen på förra årets Live at Heart på samma plats. Ett minne som nu Tullamore-bröderna, med Kajsa Zetterlund på sedvanligt skickligt spelad fiol, bokstavligen väckte till liv under sina så gott som 90 minuter på scen.
   Det är alltid med ett gott humör i bagaget som det här genuint skickliga och snart 30 år gamla folkmusikbandet går upp på scen. Fredagskvällens konsert var inget undantag när bandet med en uppdaterad repertoar framförde flera nya gamla låtar. I sin iver att bjuda på nyheter hade de också på förhand strukit gamla favoriter vilket fick publiken i ett fall ("The shores of Botany Bay"") att protestera och högljutt kräva låten på konserten. En låt som därför av naturliga skäl saknas på bifogad setlist (se nedan) där instrumentala reels, jigs och "riktiga" låtar blandades.
   Spontana inslag är mer regel än undantag på Tullamore Brothers konserter, inte minst utvecklas ofta mellansnacken till underbart oplanerade men också underhållande skämt. Det är främst ur munnen på Thomas Gustavsson, när han inte spelar en handfull olika flöjter och två små dragspel (eller "skithus" som det brukar heta i det här sammanhanget), som det ofta kom både grodor och oväntat skruvade roligheter som höjde stämningen i både lokalen och på scen. Och den positiva andan påverkade givetvis till ännu mer publikfriande musik.
   Repertoaren var som en resa. Som tog oss till både Donegal, Belfast och även Liverpool och när repertoaren mot slutet hamnade i "Whiskey in the jar" var både konserten och låtvalet en succé.


/ Håkan

I min skivhylla: The Beach Boys

Postad: 2017-10-27 07:51
Kategori: I min skivhylla



THE BEACH BOYS: Holland (Brother/Reprise MS 2118)
(inklusive ep:n "Mount Vernon and Fairway")

Release:
8 januari 1973
Placering i skivhyllan: Hylla 1: Mellan Beach Boys-albumen "Surf's up" (1971) och "15 big ones" (1976).

IBLAND GÅR MAN PÅ NITAR I "det här jobbet". Jag gjorde det uppenbart redan 1973 och nu gjorde jag det igen när jag ännu en gång försöker ge Beach Boys album "Holland" en upprättelse men det slutar återigen med en ganska negativt laddad bedömning. Jag hade ju följt Beach Boys sedan 60-talet, med alla dessa magiska singlar i minnet, men även på albumområdet var jag från 1970 ett hyfsat stort fan. Både "Sunflower" (1970) och "Surf's up" (1971) var ju hyfsade skivor men kanske inte fullt mätbara med exempelvis "Pet sounds" (1967).
   Jag hoppade av någon anledning över "Carl & the Passions - So tough" (1972), kanske skeptisk på titeln och misstänkte att Brian Wilsons delaktighet var begränsad, men när "Holland" släpptes 1973 var jag av många enkla skäl med på tåget igen.
   Dels stod skivan i ett amerikanskt originalomslag i skivaffären (tryckt i kraftig papp), jodå Brian fanns med i bilden, och bonus-ep:n som följde med albumet gjorde inköpsbeslutet än mer enkelt att ta. Dessutom var det intressant att äntligen lägga vantarna på ett Brother Records-original.
   Skivbolaget startades 1966 av Beach Boys affärsmanager Nick Grillo, ägdes av bandets samtliga medlemmar och skulle ge bandet mer kontroll över sina inspelningar. Första singeln på den etiketten blev USA-utgåvan av "Heroes and villains" (1967) men i Europa blev skivbolaget inte officiellt förrän 1973 i samband med "Holland"-releasen och singlarna från det albumet.
   1972, när skivan spelades in. måste "Holland"-albumet ha varit ett av pophistoriens dyraste skivinspelningar. All inspelningsutrustning byggdes och designades speciellt för det här projektet av skivbolaget i Los Angeles. Flögs sedan till Holland (som förklarar albumtiteln) där inspelningen genomfördes i staden Baambrugge i en provisorisk studio. All utrustning, från mikrofoner till mixerbord, listas noggrant på skivomslaget.
   Det blev en synnerligen turbulent avslutning på Beach Boys 60-tal. Brian Wilsons djupt drogrelaterade problem påverkade naturligtvis hela gruppens existens, broder Dennis hade planer på att samarbeta med Charles Manson och över allt vilade en långlivad konflikt med skivbolaget.
   När det blev 70-tal hade Wilson till viss del hämtat sig från de akuta problemen men var nu en enstöring med psykologiska svårigheter. Han hade fortfarande ett visst drogberoende och att turnera med gruppen, som han hoppade av redan 1965, var tidigt 70-tal fortfarande en omöjlighet och skulle inte bli verklighet förrän 1976. Men under långa sessions i inspelningsstudion var Brian Wilson fortfarande kreativ som ibland mynnade ut i ingenting men han bidrog också, med både låtar och närvaro, till varje Beach Boys-album under 70-talet men var inte längre ensam låtskrivare.

PÅ "HOLLAND" ÄR DET GANSKA UPPENBART att materialet i sin helhet inte håller önskad kvalitetsnivå. På en av skivans få kvalitetsspår, inledningslåten "Sail on sailor" som också blir singelvalet, behövde Wilson fyra medhjälpare för att slutföra låten, bland annat Van Dyke Parks ("Heroes and villains" och "Surf's up").
   Ibland känns den där demokratiska gruppkänslan på "Holland" både splittrande och för helhetskvalitén hämmande. Exempelvis var det nämligen basisten Blondie Chaplin, som tillsammans med trummisen Ricky Fataar utökade gruppen 1972, som fick det inte avundsvärda ansvaret att sjunga ovannämnda singellåt. Vid sångmikrofonen på albumet figurerar sex av gruppens sju medlemmar, paradoxalt nog saknas Brian Wilson, vid olika tillfällen och som låtskrivare medverkar hela gruppen. I mina öron är det en svaghet och inte en styrka och har naturligtvis påverkat skivans helhet till det sämre.
   Sedan är även materialet i sin helhet ojämnt och det blir inte bättre när gruppen, som i demokratisk ordning producerat skivan tillsammans, väljer att klumpa ihop tre låtar till ett temamedley, "California saga". Ett luddigt sammansatt medley där varje del i sin tur innehåller flera korta sekvenser med både talade och sjungande inslag. Splittrat är bara förnamnet.
   När bristen på uppenbar låtkreativitet lyser igenom på "Holland" blir det ett album som dessvärre ofta kryper fram på tomgång och som lyssnare väntar jag på islossningen som aldrig inträffar. I linje med det ganska mediokra innehållet har albumet fått ett grumligt och anonymt skivomslag där fotografiet på båten i Amsterdams hamn är uppochnedvänt.
   När jag sedan spelar bonus-7":an, på 33-varv(!), blir jag inte klokare. "Mount Vernon and faiway (A fairy tale)" är en huvudsakligen reciterad (av gruppens manager Jack Rieley) barnsaga uppdelad i sex korta kapitel. Korta fragment av musikaliska inslag, skrivna av Brian Wilson, förekommer men det väcker mer frustration än det underhåller.

/ Håkan

Covers: Neil Young

Postad: 2017-10-25 07:51
Kategori: Cover-skivor

NEIL YOUNG: A letter home (Reprise, 2014)

NEIL YOUNG HAR UNDER HELA SIN LÅNGA karriär alltid förvånat och överraskat sina lyssnare. Och 2014 slog han något av personligt rekord i lappkast. Just då gjorde han kampanj för ett nytt digitalt ljudsystem för nedladdad musik, Pono, som han själv hade utvecklat.
   Då gick Neil Young plötsligt in i Jack Whites extremt gammalmodiga studio, egentligen ett antikt inspelningsbås från 1947, och spelade in en coverskiva där inga pålägg eller mixningar kan göras. Young har beskrivit "studion" som en telefonkiosk och det resulterar i en monoskiva där ljudet fladdrar och knastrar och är så långt från modern teknologi det går att komma.
   När den här skivan ursprungligen släpptes 2014 uppfattade jag den som ett extremt smalt projekt utanför kontraktet på Reprise och att den i egentlig mening inte var en del av Neil Youngs vanliga skivutgivning. Enbart menad som en vinylutgivning på Whites eget lilla skivbolag Third Man. Men skivan fanns snart tillgänglig på både cd och streamingtjänster men låter ändå enkelt avskalad.
   Young har tagit sina favoriter från förr och nu, utan att vara speciellt unik, med låtar han själv har växt upp med. Albumet börjar väldigt annorlunda där han i ett drygt två minuter långt tal riktat till sin mor som avled 1990 berättar hur det är nu i världen, exempelvis hur tv-meteorologen får skäll när vädret är dåligt, och avslutar med att uppmana mamma att prata med pappa som avled 2005.
   Urvalet på skivan pendlar som sagt mellan ganska allmänt kända låtar som "Early morning rain", "Reason to believe" och Springsteens "My hometown". Det enkla inspelningsförfarandet ger versionerna kött och blod i sin naturliga framtoning ofta med bara akustisk gitarr till komp. Men det förekommer också piano och munspel utan att det blir det minsta överarrangerat. Jack White gör också små gästinhopp, bland annat på Everly Brothers gamla "I wonder if I care as much".
   Mest överraskande version på skivan är Bob Dylans “Girl From The North Country” som jag naturligtvis har hört tidigare, duetten med Johnny Cash 1969 är klassisk, men i detta avskalade sammanhang gör Neil Young en version som känns unik utan att varken förnya eller förändra.
   Låten efter, Bert Janschs gamla "Needle of death", är skivans absoluta höjdpunkt och jag kan inte låta bli att spela den gång på gång. Skriven till minnet av en vän som dog i en överdos. Låten lär enligt myten ha inspirerat Young när han skrev "The needle and the damage done" av samma orsak många år senare. Jansch tillhör för övrigt en av artisterna som influerat Young allra mest.

00: A letter home intro
01. “Changes” (Phil Ochs)
1966. Från albumet "Phil Ochs in concert" med låtskrivaren.
02. “Girl From The North Country” (Bob Dylan)
1963. Från albumet "!The freewheelin' Bob Dylan" med låtskrivaren.
03. “Needle of Death” (Bert Jansch)
1965. Från albumet "Bert Jansch" med låtskrivaren.
04. “Early Morning Rain” (Gordon Lightfoot)
1966. Från albumet "Lightfoot!" med låtskrivaren.
05. “Reason To Believe” (Tim Hardin)
1966. Från albumet "Tim Hardin 1" med låtskrivaren.
06. “On The Road Again” (Willie Nelson)
1980. Från albumet "Honeysuckle rose" med Willie Nelson & Family.
07. “If You Could Only Read My Mind” (Gordon Lightfoot)
1970. Från albumet "Sit down you stranger" med låtskrivaren.
08. “Since I Met You Baby” (Ivory Joe Hunter)
1956. Singel med låtskrivaren.
09. “My Hometown” (Bruce Springsteen)
1984. Från albumet "Born in the USA" med låtskrivaren.
10. “I Wonder If I Care As Much” (Phil Everly/Don Everly)
1957. Singel-b-sida ("Bye bye love") med The Everly Brothers.

/ Håkan

MAXI12" #27: THE POGUES & THE DUBLINERS

Postad: 2017-10-23 07:57
Kategori: Maxi12"



THE POGUES & THE DUBLINERS
Jack's heroes
Whiskey in the jar

(Pogue Mahone/WEA, 1990)

NÄR DEN HÄR KATEGORIN MED MINA MAXISINGEL-FAVORITER kommer att sammanfattas framåt maj nästa år kan det mycket väl vara så att The Pogues är den artist/grupp som förekommit mest på listan. Pogues är nämligen den artist/grupp som jag äger mest 12"-or med. Nitiskt köpte jag nämligen varje ny Pogues-singel på 80-talet fram till 1992 och valde då i tio fall av tio 12"-varianten ty extralåtarna var ofta unika och exklusiva bonuslåtar som inte fanns tillgängliga någon annanstans.
   Jag har i den här serien redan skrivit om en Pogues-12":a, Kirsty MacColl-duetten "Miss Otis regrets/Just one of those times", som släpptes 1990 utanför de konventionella gruppreleaserna. Dagens huvudämne kom samma år och var inte heller någon konventionell Pogues-singel.
   "Jack's heroes" var andra gången gruppen samarbetade med The Dubliners som kanske är den mest traditionella irländska gruppen som har existerat. Möjligen i konkurrens med The Chieftains. Men det finns fler exempel: The Clancy Brothers som fick uppmärksamhet i USA (dit gruppen emigrerade 1947), Planxty och The Furey Brothers, påpekar min vän Olle Unenge som är expert på irländsk folkmusik och själv sjunger i Tullamore Brothers som har många traditionella irländska låtar på repertoaren.
   1987 gjorde konstellationen Pogues/Dubliners sitt första försök tillsammans, med de tre traditionella låtarna "The Irish rover", "The rare ould mountain dew" och "The Dubliners fancy", på en Stiff-12":a. Producerade av Dubliners-medlemmen Eamonn Campbell (som sorgligt avled förra veckan). Två av låtarna hamnade dessutom på Dubliners dubbelalbum "25 years celebration" och grupperna fortsatte gästa varandra på sina konserter. Det var förresten Campbells förslag att grupperna skulle samarbeta.
   Tre år senare upprepades receptet på dagens aktuella 12"-singel. Fast den här gången är singelns a-sida en specialskriven originallåt som oerhört planerat och beräknat släpptes inför fotbolls-vm i Italien 1990.
   "Jack's heroes" är en hyllning av Irlands fotbollsmanager Jack Charlton, engelsmannen och Leeds-spelaren, som vann fotbolls-vm 1966. Irland var under Charltons ledarskap, 1986-1995, ett framgångsrikt fotbollslag. Laget slog England i gruppspelet av fotbolls-em 1988 men missade ändå slutspel. 1990 deltog Irland för första gången i fortbolls-vm. Ett målfattigt vm och Irland spelade oavgjort i samtliga gruppspelsmatcher och nådde kvartsfinal där de förlorade mot Italien. Ändå hyllades Charlton stort över hela landet och den här singeln blev inte överraskande en stor hit på Irland där den nådde en 4:e-plats.
   Det var två generationer av irländska folkmusikgrupper som samarbetade på singeln. Dubliners bildades 1962 och var redan då respektlösa föregångare med sina arbetarsånger, rebelliska låtar och en nästan oanständig repertoar. Första gången jag hörde Dubliners var 1967 när "Seven drunken nights" blev en stor hit i England.
   Pogues hade bokstavligen inte så många irländska rötter i bandet, sångaren Shane MacGowan föddes i London men föräldrarna kom från Tipperary på Irland, och 1990 var det bara Terry Woods och Philip Chevron som kunde kalla sig irländare av kött och blod.

TVÅ AV DUBLINERS ORIGINALMEDLEMMAR FANNS fortfarande kvar i bandet 1990. Luke Kelly, bandets legendariska röst, avled redan 1984 men sångaren Ronnie Drew och banjo/mandolin-spelaren Barney McKenna finns med på "Jack's heroes" som inte(!) är skriven av Shane MacGowan. Redan 1989 började han dela med sig av låtskrivandet i gruppen när det hårda turnerandet och festandet började ta ut sin rätt. MacGowan sjöng/sluddrade fortfarande i gruppen men lät Spider Stacy och Terry Woods skriva den traditionellt inspirerade folkmusikdängan med sin intressanta text (där vm-bucklan skulle höjas till skyarna på Stephen's Green i Dublin) och en allsångslockande refräng ("Too-ra-loo Too-ra-loo").
   Stacy var för övrigt den som tog över sångmikrofonen i Pogues när MacGowan 1991 slutligen fick sparken efter många års strul.
   B-sidan på Pogues/Dubliners 1990-singel är däremot den mycket traditionella sången "Whiskey in the jar", irländskt stavad whisky i ett krus alltså. Sången har sitt ursprung i Irlands södra bergstrakter och hette från början "The Highwayman and the Captain" men uppgraderades på 60-talet till "Whiskey in the jar" av irländska bandet The Beasley Brothers (gruppnamnet lever nu vidare i Kanada).
   Men i mitt huvud är "Whiskey in the jar" i första hand Thin Lizzys stora genombrott. Mot sin vilja spelade det irländska rockbandet, med Phil Lynott i spetsen, in den gamla folkmusikballaden som när den klättrade på Englandslistan våren 1973 lät som en hitlåt med tidlös prägel. Pogues/Dubliners gör sin version mycket snabbare och rockigare och är onekligen inspelad snabbt och spontant med bandets tekniker Dave Jordan och Terry Woods som producenter.
   Skivomslagen till båda Pogues/Dubliners-singlarna är tecknade av den engelske illustratören W John Hewitt som under några år i slutet på 80-talet följde med Pogues på turné där han tecknade och skissade gruppen. Bilder som hamnade som omslagsbilder på singlarna och i boken "Poguetry: The lyrics of Shane MacGowan".

/ Håkan

En fotoutställning med Rock

Postad: 2017-10-21 22:59
Kategori: Blogg



Bilder: Olle Unenge
DET VAR BOKSTAVLINGEN EN ROCK-LEGENDAR på besök i Örebro under fredagen och lördagen. Mick Rock är hans namn, ja egentligen född Michael David Rock för 69 år sedan, och rockfotograf är hans ryktbara titel med förkärlek för rockartister. Men legendarisk har han blivit och han kunde på fredagseftermiddagen med hjälp av limousin färdas från Arlanda till Örebro. Ren rockstjärnestatus alltså men trängseln på utställningen på Örebro Slott var inte överdrivet stor. Men för att kanske visa utställningens dignitet var det däremot vernissage två dagar i rad...
   Utställningen, som tidigare visats i London, New York, Los Angeles, Tokyo, San Francisco och Las Vegas, visade tydligt att det var på 70-talet som Mick Rock grundlade sin legendariska position. Jag nämner gärna hans namn i samma andetag som rockjournalisterna Nick Kent och Mick Farren och samtida fotografer som Annie Leibovitz och Pennie Smith.
   I Cambridge, där Rock studerade språk och litteratur i slutet på 60-talet, träffade han Syd Barrett, Pink Floyd-profilen, vilket resulterade i att han plåtade omslagsbilden till Barretts soloskiva "The madcap laughs".
   Men det var nog mötet med David Bowie i mars 1972 som öppnade dörrarna för Mick Rock till en musikvärld där namn som Iggy Pop, Lou Reed och Roxy Music regerade i det vi brukar kalla glamrockperioden eller "golden age of rock'n'roll" som också har blivit en etikett. Det var bilderna från den tiden som dominerade utställningen. Med fotografier som långtifrån alla var dokumenterade med informationstext. Det tog exempelvis några minuter att identifiera bilden på den mycket unge Ozzy Osbourne.
   Det var Galleri M1 och Pelle Unger Galleri som arrangerade fotoutställningen i Örebro där marknadsföringen hade varit minimal. Mick Rock tjänar stora pengar genom att sälja kopior av sina legendariska original men kön för att köpa hans bilder var obefintlig när vi besökte utställningen tidigt på lördagseftermiddagen.
   Jag minns Mick Rocks namn som konsertfotograf på 70-talet men på utställningen fanns inga livebilder representerade. Däremot många mer eller mindre regisserade fotosessions i studio eller ögonblicksbilder i spontana miljöer. Som exempelvis den svartvita bilden på en hårt målad Lou Reed som sedan blev omslagsbild på "Transformer" 1972 (se bilden till vänster).
   Allt på utställningen lyste med historisk dignitet i ögonen på besökarna. En snygg bild på Bryan Ferry fastnade på min näthinna men ännu "snyggare" var priset på de flesta av utställningens fotografier: drygt 50 000 för en av 100 kopior.

/ Håkan

I min skivhylla: Dave Mason

Postad: 2017-10-20 07:58
Kategori: I min skivhylla



DAVE MASON: It's like you never left (CBS KC 31721)
Etiketten med sin påklistrade CBS-lapp är egentligen amerikansk liksom skivnumret.

Release: 29 oktober 1973
Placering i skivhyllan: Specialhylla 2: Mellan Cheech & Chongs "Los Cochinos" (1973) och Yoko Onos "Feeling the space" (1973).

PÅ EN AV MINA KRONOLOGISKT SORTERADE SKIVHYLLOR hittar jag Dave Masons "It's like you never left" för att George Harrison (under pseudonymen Son of Harry) spelar gitarr på en låt. Jag har nämligen en skivhylla med Beatles-relaterade vinylplattor där en eller flera medlemmar i Liverpool-gruppen figurerar på ett eller annat sätt. De kan medverka som musiker eller sångare, de kan stå som producenter eller upphovsmän till specialskrivet material.
   Dave Mason var en engelsk musiker, gitarrist och sångare som jag hade följt sedan våren 1967 när den nybildade gruppen Traffic släppte sin första spektakulära singel "Paper sun", en extremt spännande låt med ett intressant sound där sitaren spelades av just Mason. Gruppen hade sina blickar på sig främst av den anledningen att den blott 19-årige Stevie Winwood plötsligt hade lämnat Spencer Davis Group och bildat nytt. Men det var faktiskt inte Winwood som var gruppens store låtleverantör utan just Mason. Han skrev ensam "Hole in my shoe" och "Feeling alright".
   Men Mason var en orolig själ som vid upprepade tillfällen både lämnade och återförenades med gruppen. Mellan varven dök han upp i både det ena och andra sammanhanget som gjorde mig både nyfiken och intresserad kring hans musicerande. 1968 producerade han Familys debutalbum och under några år figurerade han i kretsen runt namn som Jimi Hendrix, Derek & the Dominoes, George Harrison och Delaney & Bonnie medan han laddade för sin egen solodebut "Alone together" (1970).
   Redan här var det ganska uppenbart att engelsmannen Mason, född i Worcester. tidigt i sin solokarriär hade USA som hemmaplan och samarbetade med en rad amerikanska musiker. Naturligt men ändå överraskande gjorde han 1971 en duettskiva med Mama Cass Elliot som jag då föll för ganska rejält. Efter det till hälften liveinspelade albumet "Headkeeper" stod Masons namn så högt i kurs i branschen att skivbolagsbytet från Blue Thumb/Island i USA/Europa till stora mäktiga Columbia/CBS var ett naturligt och logiskt steg för en artist vars popularitet växte snabbt. Och "It's like you never left" blev startskottet för Dave Masons ännu större kommersiella framgångar.
   Hela albumet är ett tydligt bevis på att Masons trivs i USA och sin omgivning på den amerikanska västkusten i det soliga Kalifornien. Och han verkar inte längta tillbaka till sitt England när han på öppningslåten "Baby... please" sjunger textraden "Don't make me go back to the freeze".
   Albumet spelades in i Los Angeles och San Francisco, har ett något mjukare sound som kanske kan uppfattas som soft och mogen. Men Masons gitarr har en framträdande roll, såväl elektrisk som akustisk, på alla låtarna. Fast vi befinner oss i en tid, tidigt 70-tal, när gitarrister gärna ville framhäva sina solistkunskaper låter Mason låtar, melodier och texter bli en helhet där solon förekommer men är inte så överdimensionerade. Och låtarna är till övervägande del korta och koncisa där majoriteten av materialet är kortare än fyra minuter.

"IT'S LIKE YOU NEVER LEFT", SOM PÅ SKIVOMSLAGETS framsida saknar både artistnamn och albumtitel, är som redan nämnts en varierad och omväxlande skiva ty Dave Mason behärskade ballader precis lika naturligt som snabba rocklåtar och hela skivan pendlar mellan de motpolerna. Framförallt har jag idag hittat en skiva som direkt bejakar min jakt efter utmärkta skivor i hyllorna. Jag minns Masons skiva som en stor favorit hösten 1973 och jag är glad att nu upptäcka att innehållet håller den klass jag vill minnas, soundet kanske inte är modernt efter dagens mått mätt men det här är nästan (den studiojam-liknande instrumentallåten "Side tracked" faller ur mönstret) så helgjutet en 70-talsplatta kan låta idag.
   "Baby... please", nyinspelningen av "Headkeeper", "If you've got love" (med George Harrisons typiska slidegitarrsound) och titellåten heter skivans snabbare höjdpunkter och är en fröjd att lyssna på även idag nästan exakt 44 år senare. Däremellan gör balladerna "Every woman", "Maybe". "Silent partner" och "The lonely one" allt för att göra "It's like you never left" till ett mycket homogent album. Där Graham Nashs karaktäristiska tenorstämma dekorerar flera låtar.
   Albumets genomgående starka prägel fick mig att under många år framöver följa Dave Masons utveckling på både skiva och scen. "Dave Mason" (1974), med nyinspelningen av "Every woman" och den Jimi Hendrix-influerade coverlåten "All along the watchtower", och "Split coconut" (1975) var stora favoriter som gjorde att jag valde att uppleva Mason live på Gröna Lund i Stockholm i september 1975.

/ Håkan

Bland det bästa vi hört

Postad: 2017-10-18 07:59
Kategori: 90-talskonserter

DRYGT FEM ÅR EFTER SISTA SPELNINGEN gjorde Lolita Pop sin första återföreningskonsert och det inträffade på hemmaplan i Örebro på den klassiska Slottsfestivalen. Och det var bandets klassiska originalsättning som stod på den stora scenen framför Slottet: Karin Wistrand, sång, Benkt Söderberg, gitarr, Sten Booberg, gitarr, Per Ståhlberg, trummor, och Henrik Melin, bas.




Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 31/7 1997.

LOLITA POP
Slottsfestivalen, Örebro 30 juli 1997


Vilken fantastisk rivstart på årets upplaga av Slottsfestivalen vi fick!
   Så var det också stadens emigrerade rockhjältar som stod för premiärkonserten på stora scenen.
   Bandet tycktes inte besvärade av dagsljuset eller kraven från sin gamla publik.
   Ringrost och ren spelhunger är en kombination som kan ge ett oanat positivt resultat.
   Igår kväll fick vi beviset för att de två motsägelsefulla ingredienserna lyfte Lolita Pops engångs-comeback till stundtals svindlande höjder.
   Gruppens historisk sett bästa upplaga gav oss också en liverepertoar med koncentration kring just deras mest suveräna skiva, "Love poison".
   Även i övrigt var majoriteten av låtarna från gruppens engelska period och det var först mot slutet som två låtar, "Fåglar av is" och "Långa tåg" (med en liten utvikning på engelska), visade upp de svenska rötterna. Och gav därmed hemmafansen en rejäl hyllning.
   Annars hade öppningen av konserten allt annat än rivstart över sig. Och då var det ändå den explosiva "Tarzan on a big red scooter" som inledde.
   Så långt och ytterligare några låtar led Lolitorna av avståndet till publiken och vi i publiken stördes i vår tur av ett mindre fördelaktigt ljud.
   Som huvudsakligen ett band som spelade på klubbarna var naturligtvis miljön på stora Slottsfestivalen lite orättvis. För ett band som inte stått på scen tillsammans på många år.
   Att inte riktigt nå över ån till publiken har större och mer rutinerade artister misslyckats med.
   Men under fortsättningen av den en timme långa konserten steg stämningen hos massorna närmast scen och de musikaliska höjdpunkterna började avlösa varandra.
   Andra halvan av konserten var snudd på det bästa jag har hört med gruppen.
   "Mind your eye" tog ut nya svängar. "Love poison" trodde jag inte var möjlig att göra lika stark på scen som på skiva med sina smakfulla körer och himmelska övertoner.
   Repertoaren blev till slut som en "Greatest hits"-skiva i koncentrat och för att fullända minnet av det legendariska rockbandet gjorde de den obligatoriska Magazine-covern "Songs from under the floorboards".
   Och den guldkantade återkomsten var ett faktum.

Tarzan on a big red scooter
Hey winner
Here she comes
Realize
Live forever
Calling in the rain
Mind your eye
Love poison
Fåglar av is
Långa tåg
Bang your head
A song from under the floorboards
Say no more

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (382)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (10)
Jul (51)
Konserter (205)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (12)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< November 2017 >>
Ti On To Fr
    1 2 3 4 5
6 7 8 9 10 11 12
13 14 15 16 17 18 19
20 21 22 23 24 25 26
27 28 29 30      

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Wendyanne 14/09: Är ganska säker på att spelningen med King Kurt på Kolingsborg var på våren 1983...

stefan 13/09: Billy spelar bara på Marlboro Man och enligt mig så är den första versionen de g...

Janne Lennell 2/09: Lipstick.. och Have...är ju en fantastisk avslutning på första sidan...

Janne Lennell 2/09: The Vanjas (som jag såg förra året på Rosengrens) i all ära..men The Magnettes s...

Bubbert 26/08: Wow, Caroline Giertz från TV7:s flummiga spökprogram!...

Anders 24/08: Är det månne Motors som ligger på parkettgolvet?...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.