Tidigare blogginlägg

29 APRIL

Mick Ronson avled 29 april 1993 i London, England.

1931
Den skottske skifflesångaren LONNIE DONEGAN föds I Bridgeton, Glasgow,, Skottland.

1933
Den amerikanske sångaren WILLIE NELSON föds I Abbott, Texas, USA.

1934
Den amerikanske bluessångaren OTIS RUSH föds I Philadelphia, Mississippi, USA.

1938
Den tyske basisten KLAUS VOORMANN föds i Berlin, Tyskland.

1993
Den engelske gitarristen MICK RONSON avlider i London, England.

/ Håkan

Best of 1975/1976: #6 "Siren"

ROXY MUSIC: Siren (Island)
Release: 24 oktober 1975

”FOR YOUR PLEASURE” (1973), ROXY MUSICS andra album, var ju en revolution som album. Gruppens första stora album medan Brian Eno fortfarande var medlem. Från den skivan och framåt utvecklades Roxy Music från en udda lätt experimentell engelsk konstgrupp till en tajtare rockgrupp med allt bättre originalmaterial på repertoaren. Men utan att förlora sin särart och stora personlighet. Gruppen blev under åren allt rockigare med många tunga arrangemang men Eno-ersättaren Eddie Jobsons färdigheter på både fiol, synthesizer och andra keyboards suddade effektivt ut tomrummet efter trollkarlen Eno.
   På ”Stranded” (1973) och ”Country life” (1974) betonades gruppens kommersiella framtoning, starka singellåtar inledde skivorna, men som grupp hade Roxy Music också blivit en mycket stark enhet. Med den alltmer rutinerade skivproducenten Chris Thomas vid rodret.
   Från början var Roxy Musics material enbart skrivet av sångaren Bryan Ferry men med tiden fick han hjälp från de andra medlemmarna. På ”Siren”, gruppens femte album och finalskivan i epok nummer ett för Roxy, har både Jobson, gitarristen Phil Manzanera och saxofonisten Andy Mackay bidragit med låtskrivandet. Men trummisen Paul Thompson bidrar enbart som musiker och basisten John Gustafson gör här sin tredje raka Roxy-skiva men räknades fortfarande inte som officiell medlem i gruppen.
   På omslagen till Roxy Musics skivor var det vid den här tidpunkten vanligt, för att inte säga en regel, att det förekom en tjej i mer eller mindre sparsam klädsel. Ofta var modellerna flickvänner till Bryan Ferry och 1975 var han ihop med Jerry Hall som fick agera omslagstjej utklädd till sjöjungfru. Hall uppträdde även i en kommande Ferry-video till låten ”You go to my head” innan hon träffade Mick Jagger och fick fyra barn tillsammans med honom.
   Även om konkurrensen mellan de olika Roxy Music-skivorna är stor vill jag nog påstå att ”Siren” är den jämnaste och bästa skivan från bandet och är i det närmaste ett mästerverk. OK, den här skivans stora singelhit, ”Love is the drug”, kanske flörtar lite väl tydligt med discogenerationen men är ändå en klassiker i mina öron. Från det ljudillustrerade introt med 10 sekunder fotsteg, ett kort gitarriff som en svetslåga, ett upprepande basspel, en saxofon och en bil som startar med en rivstart. Till trummorna som driver igång låten och det tar 52 sekunder innan man hör Bryan Ferry sjunga. Det är faktiskt Andy Mackay som har hjälpt till att skriva låten.
   ”End of the line” har ett munspel/piano-intro och ett tungt komp där Jobsons fiol märks för första men inte sista gången på det här albumet. ”Sentimental fool” är nog den låt som mest påminner om tidiga Roxy Music med sitt smygande intro och alla skumma ljud från saxofon och synt. En lång (6:14), krävande, spontan och synnerligen improviserad låt med en överraskande hitmässig refräng.
   ”Whirlwind” låter som en ren singelpotentiell låt och gitarren (Phil Manazanera har hjälpt till att skriva låten) spelar en viss huvudroll. ”Both ends burning”, med brötigt tidstroget saxintro (det här var ju samma höst som ”Born to run” släpptes…), ”Nightingale” och ”Just another high” är ytterligare exempel på fantastiska låtar från skivan.
   Efter ”Siren” tog Roxy Music paus. Ferry koncentrerade sig på sin solokarriär som löpt parallellt med Roxy-karriären men nu blev prioritet ett med också originalmaterial på repertoaren. Även Manzanera och Mackay gjorde soloskivor innan Roxy Music gjorde comeback 1979 med albumet ”Manifesto” och en världsturné som hade premiär i Stockholm.

/ Håkan

Vassa texter och stor underhållning

Bilder: Olle Unenge
LARS DEMIAN
Makeriet, Örebro 25 april 2026
Konsertlängd: 19:06-19:54 och 20:15-21:18 (48+63 = 111 min)
Min plats: Stående i trappan ca 15 m från scenen.

INFÖR KONSERTEN MED LARS DEMIAN fick jag leta djupt i mitt bristfälliga minne av i sammanhanget egna upplevelser av Stockholmspoeten men där fanns inga konsertminnen men däremot en skivrecension från 1997, 29 år sedan. Albumet hette ”Elvis & Jesus & Jag”, gavs ut av det nystartade Marie Ledin-ägda skivbolaget Anderson Records där Lars då var kollega med artister som Eva Dahlgren, Tomas Ledin och Frida.
   Jag skrev då bland annat att ”Lars hade blivit mer utåtriktad men inte bred i betydelsen utslätad och ytlig”. Jag skrev också att ”hans personliga poesi, komisk eller otäckt vardagsrealistisk, aldrig har presenterats på ett mer fördelaktigt sätt”.
   När jag letar vidare i vinylskivhyllan hittar jag faktiskt debutalbumet ”Pank” (Matador/Alpha, 1990) som jag helt hade förträngt att jag ägde. Skivan innehåller låten ”Alkohol”, en av Demians mest kända låtar.
   Så långt handlar den här recensionen om historia. I brist på riktigt tydliga minnen av Lars Demian hade jag innan konserten på lördagskvällen lite förutfattade förväntningar om honom som en enkel vispoet men live var det större uttryck än så. Där någonstans, i den lite svåranalyserade kategorin som på den ena sidan begränsas av personligt moderna skillingtryck och på andra sidan av Tom Waits-influerade musikarrangemang, fick jag till livs ett mycket fullkomligt uppträdande som bjöd på vassa texter, stor underhållning och engagerande mellansnack. Som överraskade mig positivt medan den välbesökta salongen på Makeriet var full av initierade Lars Demian-fans som rycktes med av både musik och text.
   Med ett helt nytt album, ”Vem är det som bestämmer”, (första albumet på 14 år) i bagaget turnerar Demian för tillfället flitigt och bjuder på både den nya låtrepertoaren, nästan hela nya albumet presenterades live, och givetvis också obligatoriska smakprov från hans äldre produktion.
   Till sin hjälp att framföra låtarna hade han som vanligt sedan många år tillbaka David Tallroth på diverse instrument men också Love Meyerson som också visade sig behärska flera olika instrument. Medan Demian antingen satt bakom pianot eller stod upp med olika stränginstrument i sina händer. Tillsammans bjöd trion på en kabaré-liknande show där innehållet i texterna var lika engagerande som de storslagna arrangemangen där de multiinstrumentala musikerna bytte plats hela tiden.
   Det var fascinerande att se trummisen Meyerson lika naturligt spela dragspel och bakom den gigantiska bastuban stod Tallroth knappt synlig med en hand som samtidigt vispade på cymbalerna. Både musikaliskt och visuellt var det en underbar upplevelse för både ögon och öron .
   Låtmässigt var det tvära kast mellan ballader, ösiga rocklåtar, tango, swing, vals och kanske ytterligare några genrer och mot slutet när mörkret sänkt sig utomhus blev det både progg (en nästan svåridentifierad version av ”Bängen trålar”) och elgitarroffensiv rock i avslutningsnumret. Det textbaserade låtmaterialet, som i Demians poesi pendlar mellan absurd satir och ren och skär komedi, var den här kvällen inte alltid på plats då problematisk akustik i Makeriets salong ibland satte krokben för de små detaljerna i Demians annars så välartikulerade budskap.

/ Håkan

Covers: Titiyo

TITYO: Hemland (Titiyo/Sonet, 2025)

TITIYO JAH VAR PÅ 90-TALET en mycket efterfrågad körsångerska vid sidan av sitt artistliv som sångerska men tiden går och hon är numera en sporadisk gäst i skivspåren. Efter en tio år lång paus gjorde hon comeback i höstas med ”Hemland”, ett album med enbart covers. Det är ganska märkligt grepp att efter en så lång tid komma tillbaka med ambitionen att uppenbart skaka liv i sitt namn utan att ha eget nytt originalmaterial i bagaget. Det är vågat men också desperat långt från ett personligt statement.
   Jag uppfattade inte ”Hemland” som någon succé när den släpptes i september förra året och jag måste erkänna att skivan snabbt försvann från minnet och medvetenheten. Förpassad till glömskans land.
   Därför var det med ganska små förhoppningar jag sökte kontakt med ”Hemland” igen. Med lite distans till release är albumet bättre än jag minns det som. Nu ser och hör jag skivan som en helhet fast låtmaterialet kraftigt pendlar mellan konstverk målade av Ulf Dageby, Thåström och Marie Fredriksson och rent kommersiell skåpmat som ”Sakta lägger båten ut från land” och ”Somliga går med trasiga skor”.
   Jag är heller inte så kritisk mot alla olika producenter som Titiyo har engagerat i det här projektet. Thåström-producenten Niklas Hellberg, jazzmusikern Goran Kajfes, Mando Diao-gitarroisten Jens Siverstedt och Så Mycket Bättre-bandets Rasmus Lindelöw har alla lyckats hitta en helhet i produktionen.
   Även vid sångmikrofonen har Tityo haft mycket hjälp, Thåström, Nicole Sabouné, Seinabo Sey och Dina Ögon-sångerskan Anna Ahnlund, och även där går det att misstänka kommersiella tankar med riktning till den yngre generationen.
   De båda Dageby-bidragen är skivans höjdpunkter fast lite märkligt är det att en instrumentallåt, ”Gallret”, får en plats på sångerskan Tityos soloalbum...


Stjärna Som Är Din (Joakim Thåström)
2006. Från albumet "Skebokvarnsv. 209" med Thåström.
Egoism (Eva Dahlgren)
1981. Från albumet "För väntan" med låtskrivaren.
Tro (Marie Fredriksson)
1996. Singel med låtskrivaren.
Sorgen (Jens Siverstedt)
2020. Från albumet "I solnedgången" med Mando Diao.
Arvet (Lasse Englund/Marie Bergman)
1978. Från albumet "Iris" med Marie Bergman.
Gallret (Ulf Dageby)
1979. Från albumet "Ett anständigt liv" (Soundtrack).
Gnistrande Snö (Ulf Dageby)
1979. Från albumet "Ett anständigt liv" (Soundtrack).
Vandrar Med Jättar (Alexander Juneblad)
2913. Från ep:n "Parken" med låtskrivaren.
Sakta Lägger Båten Ut Från Land (Bob Dylan/Mikael Wiehe)
1965/1978. Från albumet "Bringing it all back home"/Från albumet "Sjömansvisor" med Mikael Wiehe & Kabaréorkestern.
Somliga Går Med Trasiga Skor (Cornelis Vreeswijk)
1968. Från albumet "Tio vackra visor och personliga Person" med låtskrivaren.

/ Håkan

Dave Mason (1946-2026)

DAVE MASON var 1967 medlem i den nystartade och spännande rockgruppen Traffic men från början stod den 21-årige gitarristen i skuggan av gruppens stora stjärna Steve Winwood som mycket överraskande hade lämnat rollen som ungdomlig idol i framgångsrika Spencer Davis Group för att söka sig vidare i rockbranschen.
   Men Traffic var en demokratisk grupp som ofta skrev låtarna tillsammans, som debutsingeln ”Paper sun”, men Dave skrev ofta låtarna till bandet på egen hand och några av hans alster blev gruppens största favoriter, ”Hole in my shoe”, ”You can all join in” och ”Feeling alright?”. Låtar som han också fick sjunga.
   Dave var dock en orolig själ som under flera år lämnade gruppen flera gånger men återförenades också flera gånger. Och under den här irrationella tiden sökte han sig allt oftare över Atlanten till USA och artister och musiker där. Han blev mer eller mindre tillfällig medlem i grupper som Delaney & Bonnie & Friends och Derek & the Dominoes medan han spelade in sitt första soloalbum ”Alone together” (1970) på den amerikanska västkusten.
   Jag blev tidigt fascinerad av Dave Mason som artist, musiker och låtskrivare och föll pladask för hans nästa projekt, duettskivan han gjorde tillsammans med Cass Elliot, inspelad i Los Angeles med amerikanska musiker.
   Sedan dess följde jag Daves skivproduktion grundligt i några decennier, upptäcker jag när jag synar skivhyllan med vinylalbumen. Allt är inte oförglömligt men ”It's like you never left” (1973) står i en klass för sig. Inte minst tack vare George Harrisons insats (under pseudonymnamnet Son Of Harry) som gitarrist på en låt. Dave och George hade ju samarbetat flera gånger tidigare. Båda hade spelat live med Delaney & Bonnie och Dave spelar gitarr på Georges album ”All things must pass”.
   Sedan håller albumen ”Dave Mason” (1974) och ”Split coconut” (1975) måttet också innan jag hösten 1975 fick uppleva Dave med band på Gröna Lund i Stockholm. Ett på alla sätt gott minne av bra levande rockmusik.
   Sedan kan jag inte förtränga minnet av att Dave plötsligt och överraskande dök upp på en Paul McCartney & Wings-inspelning 1975 i New Orleans och spelade gitarr på ”Listen to what the man said”. Däremot gjorde han inga större intryck under åren 1993-95 som Fleetwood Mac-gitarrist.
   Dave Mason avled 19 april 2026.

/ Håkan

22 APRIL

Peter Frampton föddes 22 april 1950 Beckenham, Kent, England.

1936
Den amerikanske sångaren GLEN CAMPBELL föds I Billstown, Arkansas, USA.

1937
Den amerikanske producenten JACK NITZSCHE föds I Chicago, Illinois, USA.

1950
Den engelske artisten och gitarristen PETER FRAMPRON föds i Beckenham, Kent, England.

1978
ELECTRIC LIGHT ORCHESTRA spelar på Johanneshovs Isstadion i Stockholm.

/ Håkan

Best of 1975/1976: #7 "Nils Lofgren"

NILS LOFGREN: Nils Lofgren /(A&M)
Release: Mars 1975

1975 GJORDE JAG INGEN TRADITIONELL ÅRSBÄSTALISTA över det årets bästa skivor. Jag begränsade mig den gången till att bara utnämna två skivor. Och det visade sig att båda var amerikanska, båda artisterna hade svenskklingande namn och båda hade 1975 gjort var sitt lysande album, Dan Fogelbergs ”Captured angel” (#18-placering på denna lista) och, dagens ämne, ”Nils Lofgren”.
   Jag var för övrigt inte ensam det året om att utnämna ”Nils Lofgren” till årets bästa skiva. Rolling Stone-journalisten Jon Landau gjorde samma sak. Sedan blev Landau manager åt Bruce Springsteen som Lofgren har spelat gitarr bakom sedan 1984.
   ”Nils Lofgren” var hans solodebut men han var inget nytt namn i min värld. Jag hade följt honom sedan hans gästinhopp på Neil Youngs ”After the goldrush” (1970), första skivan med Crazy Horse (1971) och alla de fyra albumen med hans grupp Grin, exempelvis m”Gone crazy” (1973). Jag har samlat min och Nils Lofgrens historia i den här långa gamla artikeln.
   Mellan 1971 och 1973, alltså bara drygt två år, släppte Grin fyra album. Gruppens sound hade under åren blivit lite tyngre men Lofgrens solodebut är en skön avvägning i melodier, bra sång och en perfekt balans mellan rock/pop och gitarr/piano. Lofgren är nämligen inte bara en gitarrhjälte, han är också mycket duktig på piano och det var ju som pianist han engagerades för ”After the goldrush”. På vars skivinspelning Nils träffade producenten och teknikern David Briggs.
   Briggs, som avled 1995, var under många år Neil Youngs högra hand i skivstudion och kom också att under några år följa Lofgren genom att producera samtliga Grin-skivor. Att välja David Briggs som producent på ”Nils Lofgren” var därför tämligen naturligt.
   Innan Grin släppte sitt fjärde album ”Gone crazy” i november 1973 turnerade Lofgren med Neil Young på den beryktade ”Tonight’s the night”-turnén vars inspelningar inte släpptes på skiva förrän i juni 1975. I mars samma år släpptes ”Nils Lofgren” sedan Grin splittrats året innan.
   Lofgren omger sig på skivan med ett minimalt band på skivan, basisten Wornell Jones, och den engelske trummisen Aynsley Dunbar medan Nils spelar allt annat, gitarrer och keyboards. Ett överraskande val av band. Den svarta basisten Jones hade då bara medverkat på en enda skiva tidigare, Leon Russells ”Looking back”, men kom att till och från jobba med Lofgren i 15 år fast han under tiden utvecklat en egen karriär som jazzbasist och gjorde 1979 en egen skiva, ”Wornell Jones”.
   Aynsley Dunbar härstammar från Liverpool och inledde sin mest kända karriär 1967 i John Mayall’s Bluesbreakers men spelade sedan bland annat med Frank Zappa, Lou Reed och David Bowie innan han spelade med Lofgren. Men just vid den här tidpunkten var Dunbar medlem i den musikaliskt hårda supergruppen Journey.

DEN ÖVERLÄGSET MEST UPPMÄRKSAMMADE låten på Lofgrens solodebut är ”Keith don’t go (Ode to the Glimmer Twin)”. Lofgrens hyllning till Rolling Stones-stjärnan Keith Richards skrevs redan 1973 som en vädjan till sin idol och hjälte och en uppmaning till honom att sköta om sitt liv lite bättre. Nils har berättat så här:
   Back in 1973 I was touring England with Neil Young in the "Tonight's The Night" band. It was an intense, crazy, and beautiful musical adventure for me. I have always been a passionate Rolling Stones fan and Keith Richards remains one of my greatest musical heroes, so he was a topic of frequent conversations on the tour, especially with Englishmen and women. Dozens of people kept claiming to be Keith's close friend and regularly expressed grave concern for his health.
   I didn't think most of them knew him as well as they claimed, however, it got me thinkin' about the extraordinary inspiration and contribution Keith has made to all our lives through his music. I had a great, dark musical riff that I needed to write lyrics for and realized it would be a good musical foundation for a piece about Keith. Thus the song "Keith Don't Go" was born. It is intended to be a giant thank you note to Keith on behalf of all of us fans. The ominous chords and melody, were also a great backdrop to implore Keith to take care of his health for his sake and ours and to continue sharing his great gift with us all.

I FEBRUARI 1977 BLEV KEITH RICHARDS arresterad I Toronto för innehav av diverse droger, fem gram kokain och 22 gram heroin, och inför rättegången och i fortsättningen ändrade Lofgren texten på “Keith don’t go” genom att lägga till ”…to Toronto”. En version som bland annat kan höras på Lofgrens liveskiva ”Night after night” från 1977.
   I december 1974, några månader innan “Nils Lofgren” släpptes, lämnade Mick Taylor Rolling Stones och jobbet som gitarrist i det bandet blev plötsligt intressant för väldigt många kända gitarrister. Inte minst för Nils Lofgren som anmälde sitt intresse tillsammans med bland annat Jeff Beck, Harvey Mandel, Rory Gallagher, Wayne Perkins, Peter Frampton, Mick Ronson och Geoff Bradford. Men det blev som alla vet Ronnie Wood som fick jobbet.
   ”Nils Lofgren” innehåller tolv mer eller mindre korta låtar. Sju låtar under tre minuter och bara en, ovan nämnda ”Keith don’t go”, över fyra minuter. Skivan inleds med ett 49 sekunder kort instrumentalt intro med slide och swamprock-känsla, ”Be here tonight” innan en av skivans ”hitlåtar” trampar igång, ”Back it up”. Gitarren spelar huvudroll men solot är kort och snärtigt och Lofgrens röst är snäll och vänlig.
   ”One more Saturday night” representerar det övervägande soundet på skivan som ofta är avslappnat, enkelt, levande och anspråkslöst och en fin balans mellan elektriskt och akustiskt. Som på exempelvis ”I don’t want to know” där det lättsamma pianot kompas av en akustisk gitarr. En ädel poplåt där introt faktiskt har vissa likheter med Small Faces ”Lazy Sunday”.
   Sedan pendlar skivan mellan enkla pianopoplåtar (”The sun hasn’t set on this boy yet”), blueskryddat (”Can’t buy a break”) och tuffare gitarrock (”Rock and roll crook”). På en skiva som slutar så oerhört finstämd med coverlåten ”Goin’ back”, Gerry Goffin/Carole King-låten som vi hörde första gången med 1966. Jag minns fortfarande ögonblicket när Nils Lofgren på en konsert 1976 satte sig bakom pianot och framförde låten live så oerhört vackert.

/ Håkan

Covers: Good Morning Blues

GOOD MORNING BLUES: Whisky & blues (Studio 55, 1986)

BLUES OCH JAZZ LIGGER INTE NÄRMAST mitt musikaliska hjärta men historien om bluesjazzgruppen Good Morning Blues fascinerar när jag lyssnar på bandets coveralbum ”Whiskey and blues”. Jag minns tydligt när jag första gången hörde den viktigaste rösten i det här bandet som tillhörde Clas Jansson, som han stavade sitt namn när han 1973 plötsligt dök upp i producenten Anders Henkan Henrikssons studioprojekt Baltik, och sjöng ”Long, long weekend”. Men 26-årige Claes hade mig ovetande redan då en lång karriär bakom sig.
   Tidigt 60-tal var han medlem i det folkmusikbaserade Canyon Group från Sundsvall som hade hits på Svensktoppen, bland annat ”Med gitarren i min hand”, och då stavade han sitt efternamn lite förbryllande Janson (och har det under resten av sin karriär) fast han är född Jansson. 1967 blev Claes sedan medlem i den nybildade bluesjazzgruppen Good Morning Blues från Uppsala som skivdebuterade 1972.
   Good Morning Blues har under hela sin skivkarriär, nio album, baserat sin repertoar på traditionella låtar och covers innan de i november 2022 genomförde sin avskedsturné.
   Låtmaterialet på ”Whisky & blues” är främst förankrat i blues och rock'n'roll med Claes som den huvudsaklige sångaren, på sju av elva låtar medan basisten Thomas Lindroth sjunger resten. Claes röst låter som en blandning av Totta och Mats Ronander.
   Sexmannabandet innehåller en saxofonist, John Högman, som på den inledande ”Watchin' the river flow” får förstärkning av ytterligare tre blåsare med ett imponerande mustigt arrangemang som följd. Även pianisten Jan Wärngren får utrymme i arrangemangen, speciellt på Fats Domino-låten ”I'm walkin'”.
   Good Morning Blues gör sångmässigt genomgående bra versioner av sina covers och arrangemangen är ofta utsökta men dokumenteringen på skivomslaget av albumets innehåll är lite slarvig när det gäller låttitlar (”Watching the river flow”, ”Maybellene”) och låtskrivarnamn (Big Bill Broonzy, Dave Bartholomew).


Watchin' The River (Bob Dylan) 2:52
1971. Singel ("Watching the river flow") med låtskrivaren.
Hollywood Bed (Dave Alvin) 3:34
1981. Från albumet "The Blasters" med The Blasters.
I Had A Dream (William Broomzy) 6:35
1939. B-sida ("Just a Dream (On My Mind)") på singel ("Baby I done got wise") med Big Bill.
Early In The Morning (Louis Jordan/Dallas Bartley/Leo Hickman) 3:10
1947. B-sida på singel ("Look out") med Louis Jordan and His Tympany Five.
You Never Can Tell (Chuck Berry) 4:00
1964. Singel med låtskrivaren.
Whiskeydrinkin' Man (Memphis Slim) 3:41
1968. Från albumet "The great Memphis Slim" med låtskrivaren.
Hill Country Rain (Jerry Jeff Walker) 3:53
1972. Från albumet "Jerry Jeff Walker" med låtskrivaren.
I'm Walking (Fats Domino/Dave Bartholomew) 4:05
1957. Singel med Fats Domino.
Don't Ask Me What I Say (Paul Jones) 3:35
1964. Från albumet "The Five Faces of Manfred Mann" med Manfred Mann.
Mabillene (Chuck Berry) 2:28
1955. Singel ("Maybellene") med Chuck Berry & His Combo.
Guilty (Randy Newman) 4:27
1973. Från albumet "Takin' my time" med Bonnie Raitt.

/ Håkan

15 APRIL

Foto: Anders ErkmanThåström längst fram på Imperiets konsert 15 april 1985 på Rockmagasinet i Örebro.

1944
DAVE EDMUNDS föds i Cardiff, Wales.

1978
Den amerikanske artisten och låtskrivaren CHRIS STAPLETON föds i Lexington, Kentucky, USA.

1985
IMPERIET spelar på Rockmagasinet i Örebro.

2001
Ramones-sångaren JOEY RAMONE (Jeffrey Ross Hyman) avlider på Manhattan, New York City, USA.

/ Håkan

Best of 1975/1976: #8 "Taxi to the terminal zone"

DUCKS DELUXE: Taxi to the terminal zone (RCA)
Release: December 1974

DEN ENGELSKA PUBROCKGENRENS ledande band Ducks Deluxe, tillsammans med Brinsley Schwarz, har hämtat titeln till bandets andra album från en Chuck Berry-låt, ”Promised land”, och är en god utgångspunkt till bandets musik. Fast Ducks var under sina år, 1972-1975, personligare än så. Inte minst tack vare låtskrivare som Sean Tyla och Nick Garvey.
   Ducks Deluxe hade alltså en förhållandevis kort skivkarriär. Gruppens båda album släpptes samma år, 1974, med singlar och ep-spår utspridda på 1973 och 1975. Debuten ”Ducks Deluxe” från februari 1974 (som jag skrev om i min förra serie om 50 år gamla favoritalbum) är en helt okej skiva med sin fina blandning av ballader, tuff rock, pop och Dylan-inspiration. Men skivan därpå, ”Taxi to the terminal zone” från december 1974, är i mina öron ett strå vassare. Inte minst soundmässigt med tanke på att gruppen hade utökat med pianisten Andy McMasters (född McMaster) och lyckats engagera Dave Edmunds som producent. ”The legendary Dave Edmunds” som det står på omslaget.
   Albumet spelades in i augusti och i november 1974 i den studio där Dave Edmunds i stort sett bodde i under några år, Rockfield Studios, Wales. Där hade han innan Ducks-äventyret producerat skivor med Wales-kollegorna Shakin’ Stevens & the Sunsets (”A legend”, 1970), Man (”Be Good to Yourself at Least Once a Day”, 1972), Foghat (”Foghat”, 1972), Arthur Browns band Kingdom Come (”Journey”, 1972) och Brinsley Schwarz (”The new favourites of Brinsley Schwarz”, 1974).
   Det är för övrigt inte bara albumtiteln som är hämtad från Chuck Berrys liv. Ibland svänger det lika rock’n’roll-klassiskt om låtarna och ibland blir det rivig rock à la Rolling Stones. Men med tre olika sångare, Sean Tyla, Nick Garvey (som på skivomslaget kallas Nicky för första och enda gången i sin karriär…) och gitarristen Martin Belmont, och ännu fler olika låtskrivare i bandet har ”Taxi…” en helt underbar variation.
   Det var en låt från ”Taxi…” som fick mig intresserad av Ducks Deluxe en gång i tiden, ”Love’s melody”. Kanske inte den låt som kan kallas representativ för bandets USA-inspirerade sound men ändå en stor och klockren hitlåt i hela sin struktur. Skriven av bandet senaste medlem McMasters. En engelsk delikatess mitt i det amerikanskinfluerade soundet.
   Sean Tyla var på den här tiden väldigt USA-fixerad i sin musik och sina texter. På Ducks första skiva skrev han en låt som hette ”West Texas Trucking Board” (med den inledande textraden ”I pulled into Deadwood, about the dead of night”...) och på den här skivan fortsätter han med ”Rio Grande” med snyggt steelguitar-spel av Dave Edmunds. Även den Stones-rockiga ”Cherry pie” och ”Paris 9” är starka Tyla-låtar. Ducks cover av Flamin’ Groovies ”Teenage head” tillhör väl också det USA-inspirerade materialet.
   Vid sidan av ”Love’s melody” finns det ytterligare en exemplarisk poplåt, Garveys ”My my music”. Där McMasters spelar snyggt piano och Wilko Johnson klappar händerna anonymt i bakgrunden.
   Bland så mycket fantastisk poprock finns det även plats för ballader. Garvey sjunger en fantastisk ”I’m crying” och Belmont är minst lika imponerande i ”Rainy night in Kilburn”.
   Strax efter release av ”Taxi…” lämnade Garvey och McMasters bandet och ett drygt halvår senare fanns inte gruppen mer. En finalkonsert på 100 Club 1 juli 1975 utvecklade sig till en spektakulär happening och ett historiskt datum för pubrockhistorien. Inte så mycket av musikaliska skäl som av spontana gästartister, bland annat Nick Lowe och Lee Brilleaux, som invaderade scenen och ville vara med. Kvällen finns inspelad och utgiven på skiva, mer eller mindre illegalt, men ljud och sound är under all kritik.

/ Håkan

Kjell Jonasson 23/04: Lite galet i rubriken möjligen?...

Torbjörn Janson 19/03: Fantastisk platta! Minns en hejdundrande spelning i visserligen rätt trista Lis...

Mike Waxmann 18/02: Jobbade åt EMA-Telstar under många år och ansvarade denna kväll för caterin...

Åke 7/01: Roligt att läsa, jag var på den konserten och tog en hel del bilder. Kom att s...

Valbobo61 21/11: Fire är ju en riktig rökare (HaHa). En av mina absoluta favoritlåtar, Red Cad...

Silja 6/10: Arrival heter instrumentallåten. Fin melodi som jag känner igen med en annan t...

Peter 26/09: Jag liksom alla journalister då tyckte Stockholm 1988 var mycket bättre. Jag l...

Jerker Emanuelson 29/08: Kul att ses! Du skriver att Bob hade olika kompband på de andra spelningarna me...

Tomas Skagerström 14/08: Hej "Håkanpop". Kul att hittat till din sida./tegelgubben....

Håkan Gustavsson 16/06: Vilket kul och bra initiativ! Ser verkligen fram emot lite inspiration och för...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.