Tidigare blogginlägg

INTERVJUER 74-94: Thomas Pettersson (1987)

Postad: 2020-03-11 07:58
Kategori: Intervjuer



Bilder: Anders ErkmanThomas Pettersson 1987, full fart i radiostudion.

THOMAS PETTERSSON ÄR SEDAN NÄSTAN 35 ÅR tillbaka en av mina bästa vänner. Och jag vet exakt vilken dag vi träffades första gången. Det första mötet var givetvis musikrelaterat, mycket logiskt då vi båda har varit djupt musikintresserade sedan många år tillbaka. 12 september 1985 skulle Mats Ronander spela på Prisma i Örebro. I samband med soundcheck sen eftermiddag var press, tv och radio inbjudna för intervjuer. Jag var där, Thomas var där. Min dåvarande nöjeschef på Nerikes Allehanda, Bosse Röhlander, tog hand om Ronander-intervjun, och jag fick en liten improviserad pratstund med Sanne som precis hade spelat in sitt första soloalbum som släpptes senare samma höst.
   Thomas, som gjorde P3-programmet Rockad, var också där för att göra en intervju med Sanne Salomonsen men jag tror det fick vänta till dagen efter på Ronander/Salomonsen-hotellet. När allt snack var över hängde Thomas och jag kvar på Prisma för att invänta kvällens konsert och där och då upptäckte vi hur många artister och grupper vi hade gemensamt i den musikaliska världen.
   Bilderna ovan är tagna 26 februari 1987 men intervjun bygger nog på flera osorterade möten med Thomas under en tid.
   Sedan dess har vi varit på massor av konserter tillsammans, tillbringat en mycket händelserik vecka i London, och många andra oförglömliga tillfällen.
   Thomas flyttade snart till Stockholm, blev fast anställd på tv-sporten, men vi har hållit nära kontakt i alla dessa år. ”Redaktör: Thomas Pettersson” står det ofta i tv-rutan efter sportsändningarna. Mats Ronander på Prisma 1985 var alltså första gemensamma konserten och Billy Bremner på Zum Franziskaner för drygt en månad sedan var den senaste.
   Idag kommenterar Thomas min nästan 33 år gamla intervju:
   - Tyvärr blev det inget Rockad i tv. Dåvarande Radiounderhållningen ville ha mig en sommar men jag blev "stoppad" av Riksradion/Örebro och Radiosporten då jag behövdes till annat. Yrkeslivet hade kunnat ta en annan väg.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 24/3 1987.

Thomas förenar rockmusik och sport
EN HELT OTRENDIG ROCKAD


GEORGE THOROGOOD, DEN AMERIKANSKE BLUESGITARRISTEN, kan inte på något vis tänka sig att skriva en rocklåt om baseball, sin favoritsport. Men rock'n'roll och sport hör i många andra sammanhang ihop på ett naturligt sätt. I Thomas Petterssons fall är det mycket uppenbart.
   27-årige Thomas har sedan 1982 arbetat på Riksradion i Örebro. Nästan uteslutande med radiosport men gör sedan hösten 1985 ett rockprogram, Rockad, som sänds på lördagskvällar (P3, 21:00) och innehåller traditionell rockmusik med avstickare till både blues och country.
   - Jag spelar den musik jag gillar allra bäst själv, säger Thomas som gör radions mest annorlunda rockprogram. Otrendigt, tidlöst men mycket intressant.
   Thomas har givetvis svårt att begränsa antalet favoritartister men nämner efter moget övervägande Eldkvarn, John Fogerty, Bruce Springsteen, Graham Parker, Elvis Costello och Chuck Berry (”'Johnny B Goode' är världens bästa rocklåt”) som en fingervisning på musik som kan dyka upp i Rockad.
   Thomas är norrlänning, född i Härnösand, började på Radio Västernorrland, fortsatte på DN, Nya Norrland och Sundsvalls Tidning innan han hamnade i Örebro.
   Han har ”alltid” varit intresserad av pop och rock. ”I natt jag drömde” med Hep Stars var första skivan. Thomas hade en vit elplanka under punktiden och har även provat på dragspel(!) och mandolin. Tillverkade och gav ut ett fanzine, ”JAM”, mellan 1977 och 1979.
   - En ganska taskig produkt, layout var lika avlägset som att åka till månen, säger Thomas och skrattar som han ofta gör.
   ”JAM” gavs ut i sex nummer i A4-format och innehöll artiklar om bland annat Dr Feelgood, Eddie & the Hot Rods och Dave Edmunds. Artister som också ligger nära Thomas hjärta även idag.
   Första programmen av Rockad sändes 6 september 1985 och Thomas berättar om hur idén föddes.
   - Det fanns en ledig tid på onsdagar, kl elva i P3. Jag blev tillfrågad och tackade ja innan jag ens hade tänkt tanken färdig om innehåll och inriktning. Men bestämde mig snabbt att spela rockmusik jag gillar och som sällan, eller aldrig, spelas i radion.
   - Då hade jag hög lyssning, bra sändningstid och stor publik. Lördagskvällarna är en besvärligare tid men jag har fortfarande en specialintresserad publik, får många personliga brev och har en underbar kontakt med lyssnarna.
   Det är programplaneraren på Riksradion som bestämmer sändingstid och just nu funderas det över programmets existens efter sommaren.
   - Jag har lagt in om ett nytt programförslag, vill gärna fortsätta om inte tv sätter några käppar i hjulet, säger Thomas som sedan i mars arbetar på Tv-Sporten i Örebro.
   Tv är ett helt nytt media för Thomas men han drömmer redan om Rockad i tv.
   - Det finns mycket intressant rock i tv:s lager, utdrag från filmer med mera. Men det skulle inte blir någon sämre kopia av Nattsudd.
   Säger Thomnas som på lördag i Rockad presenterar Sverige-aktuelle Fats Domino och just nu mest av allt njuter av Springsteen- och Dave Edmunds-låtarna på ”Light of day”-soundtracket.

/ Håkan

00: #10. ROBERT PLANT/ALISON KRAUSS

Postad: 2020-03-09 07:56
Kategori: 00-talets bästa

ROBERT PLANT | ALISON KRAUSS: Raising sand (Rounder/Decca, 2007)

DET ÄR JU OFRÅNKOMLIGT SÅ ATT JAG i mina val av skivor till listan på favoriter bland 00-talets skivor regelbundet måste rannsaka mina minnen, analysera bakgrunden till albumen och rekapitulera mitt förhållande till historien. När det gäller engelsmannen och rocksångaren Robert Plants karriär är den lång och intressant medan den 23 år yngre Alison Krauss musikaliska rötter återfinns i bluegrass och country. Det slår lågmälda gnistor i det här mötet mellan generationer, mellan England och USA, mellan olika genrer och mellan man och kvinna. ”Raising sand” är en sällsynt vacker och genomgående sensationellt välljudande skiva.
   Visst har jag i decennier imponerats av Robert Plants oerhörda röstkapacitet (var det han som uppfann wailandet i rockmusiken?) men möjligen var omgivningen i Led Zeppelin lite för hårdför för mina snälla poppiga öron för att kunna ta honom till mitt hjärta fullt ut där i slutet på 60-talet. Jag var egentligen ingen hängiven beundrare av varken wailande eller Led Zepplins hårda rockmusik. Jag tror inte heavy metal var riktigt uppfunnen då men jag uppfattade det tunga soundet som hårdrock och valde gärna bort det brutalt volymstarka till förmån för snällare popmusik.
   Fel eller rätt går väl att diskutera men jag missade säkert inledningen på en historiskt framgångsrik karriär för Led Zeppelin och har naturligtvis upplevt bandets första skivor igen. Led Zeppelin var en extremt framgångsrik grupp från dag 1 hösten 1968. Turnerade i USA innan första albumet släpptes i januari 1969.. Det jag på avstånd uppfattade som hård rock hade ju andra influenser som både blues och folkmusik och var inte alls lika enkelspårigt volymstark som jag först trodde.
   Nåväl, även jag kom ifatt historien och när bandets fjärde album, som fick titeln med fyra symboler men i vardagligt tal kallas ”Led Zeppelin IV”, släpptes recenserade jag skivan i Nerikes Allehanda 17 november. Var naturligtvis alldeles för upptagen av albumets centrala verk, den nästan (7:55) åtta minuter långa ”Stairway to heaven”, för att ha någon åsikt om hela skivan. Är glad att jag fick uppleva en av rockhistoriens mest klassiska låtar IRL.
   Införskaffade även nästa Zeppelin-skiva, ”Houses of the holy”, men tröttnade sedan ganska snabbt på en grupp som kommersiellt höll på att drabbas av den musikaliska motsvarigheten till elefantsjuka och blev 70-talets definitivt största rockband. Jag hade svårt att uppskatta ett band som höll på att tappa personligheten och jag tror Robert Plant hade liknande funderingar. Ty 1981, ett år efter Led Zeppelins splittring, bildade han bandet Honeydrippers som musikaliskt tittade tillbaka mot 50-talet och Plant ville nu stå med minst två fötter på jorden.
   Zeppelin-gitarristen Jimmy Page fanns med på ett hörn i Honeydrippers och efter några tillfälliga återföreningar med gruppen på 80-talet jobbade Page/Plant nära varandra på 90-talet. Duettskivorna och de båda artisternas soloskivor står pliktskyldigt i skivhyllan utan att ha lämnat några djupare minnen efter sig.
   Alison Krauss karriär, med fiol och en fantastisk röst skivdebuterade hon 1987, var för mig höljt i dunkel när hon 2007 med ett tiotal album bakom sig tämligen överraskande slog följe med rocksångaren Robert Plant för ett album .
   ”Raising sand” är bokstavligen en coverskiva men jag har aldrig, under dessa 13 år, uppfattat skivans innehåll som simpla tolkningar av andras originallåtar. Därtill är producenten T Bone Burnetts urval av låtar så genialt och udda att när jag hörde skivan första gången i oktober 2007 var det i mina öron nyskapande och originellt. Ändå kände jag igen låtskrivarnamn som Gene Clark, Allen Toussaint (under pesudonym), Mel Tillis, Everly Brothers och Tom Waits. (Just idag, när jag skriver det här, blir jag medveten om att Burnetts artistförnamn är T Bone och inte T-Bone. Och får korrigera på ett 30-tal sidor på Håkans Pop...)
   Den etablerade skivproducenten Burnett (Los Lobos, Marshall Crenshaw, Elvis Costello, Roy Orbison, Counting Crows, The Wallflowers, Jackson Browne...) tror jag är nyckeln till skivans fantastiska succé både musikaliskt och kommersiellt. ”Raising sand” är huvudsakligen så smakfullt lågmäld att magin med få instrument, sparsmakade arrangemang och känsliga röster är så tydligt framträdande på varje låt.

Favoritlåt: "Please read the letter". Som jag nämner ovan uppfattade jag hela innehållet på ”Raising sand” som originallåtar jag aldrig tidigare hade hört. Inte ens min favoritlåt, som först fanns på ett nio år gammalt Jimmy Page/Robert Plant-album (”Walking into Clarksdale”), var bekant. En låt som i original är tämligen anonym och anspråkslös och här blommar upp som en formidabel duett. Det sedvanligt avskalade arrangemanget kryddas med Alisons fiol och en slagkraftig refräng som faktiskt kombinerar starka personligheter med en genomgående catchy framtoning.

/ Håkan

Covers: Cyndi Lauper

Postad: 2020-03-06 07:59
Kategori: Cover-skivor

CYNDI LAUPER: Detour (Sire, 2016)

JAG HAR GENOM ÅREN BETRAKTAT CYNDI LAUPER som en one hit wonder (”Girls just want to have fun”) men jag har bevisligen fel för hon hade under 80-talet ännu fler lika stor hits. Men jag har väl inte följt henne tillräckligt nära för att känna mig minutiöst bekant med hela hennes diskografi. Däremot var det länge sedan hon hade en rejäl hit men minnet av hennes vilda färgstarka hårsvall och impulsiva sångstil har varit omöjligt att förtränga.
   Hon har de senaste decennierna varit en ganska sporadisk skivartist och för några år sedan uppmärksammade jag en annan coverskiva, ”At last” (2003), från hennes högst oregelbundna skivutgivning. Och dagens huvudämne, ”Detour”, är hennes enda album under de senaste tio åren.
   ”At last” hade en viss jazzinfluerad inriktning och på den här coverskivan koncentrerar hon sig ensidigt på countrymusik. ”Detour” är därfär inspelad i Nashville och producerad av Tony Brown, pianisten och producenten som har jobbat med Emmylou Harris som för övrigt duettsjunger en låt här.
   Det är för övrigt en mängd sångare, som exempelvis Vince Gill, Jewel och Alison Kraus, som också förstärker låtarnas karaktär på den här skivan. Och det höjer både spänningen och intresset på ett låtmaterial som jag i sin originalform är kolossalt obekant med. Ursprunget på en majoritet av låtarna här är från 50-talet och tidigt 60-tal, innan jag själv fyllde tio år...
   Det är egentligen bara ”The end of the world” och ”I fall to pieces” som jag, genom senare coverinspelningar, känner till sedan tidigare och i övrigt får jag följaktligen väldigt sporadiska känslor för materialet. Däremot tycker jag, för en gångs skull, att Cyndi Lauper sjunger mer än skriker och ger verkligen innehållet en chans.
   Allra bäst och mest överraskande är avslutningslåten, den Dolly Parton-relaterade lugna låten ”Hard candy Christmas” som har ett jultema som jag funderar på hur det fungerade när den här Cyndi Lauper-coverskivan släpptes i maj 2016.


"Funnel of Love" (Charlie McCoy/Kent Westbury) 3:15
1961. Singel med Wanda Jackson.
"Detour" (featuring Emmylou Harris) (Paul Westmoreland) 2:55
1945. Singel med Jimmy Walker
"Misty Blue" (Bob Montgomery) 3:19
1966. Singel med Wilma Burgess.
"Walkin' After Midnight" (Alan Block/Don Hecht) 2:16
1957. Singel med Patsy Cline.
"Heartaches by the Number" (Harlan Howard) 3:10
1959. Singel med Ray Price.
"The End of the World" (Sylvia Dee/Arthur Kent) 3:12
1962. Singel med Skeeter Davis.
"Night Life" (featuring Willie Nelson) (Walt Breeland/Paul Buskirk/Willie Nelson) 2:58
1960. Singel (”Nite life”) med Paul Buskirk And His Little Men Featuring Hugh Nelson.
"Begging to You" (Marty Robbins) 3:24
1963. Singel med låtskrivaren.
"You're the Reason Our Kids Are Ugly" (featuring Vince Gill) (Lola Jean Dillon/L. E. White) 3:42
1977. Singel med L. E. White And Lola Jean Dillon.
"I Fall to Pieces" (Hank Cochran/Harlan Howard) 3:00
1961. Singel med Patsy Cline.
"I Want to Be a Cowboy's Sweetheart" (featuring Jewel) (Patsy Montana) 3:13
1935. Singel med låtskrivaren.
"Hard Candy Christmas" (featuring Alison Krauss) (Carol Hall) 3:54
1978. Från musikalen ”The Best Little Whorehouse in Texas” med Dolly Parton..

/ Håkan

Februari 2020 på Håkans Pop

Postad: 2020-03-05 07:54
Kategori: Blogg

Foto: Carina ÖsterlingRichard Lindgren med band på Folk & Rock i Malmö.

FÖRSTA DAGEN PÅ ÅRETS FEBRUARI rapporterade jag på Håkans Pop om en konsert i Malmö sista januari. Det var Richard Lindgren med sitt nya band Grand Jubilee som ställde sig på Folk & Rocks mysiga scen i det centrala Malmö och lät energin i den övervägande rockiga repertoaren dominera på en välfylld klubb.
   Lustigt nog ville ödet att jag på februaris sista dag skulle rapportera om en konsert med Staffan Hellstrand i Örebro. Ensam på scen gav Staffan ett kraftfullt rockigt intryck. Däremellan besökte jag även Stockholm en söndagkväll och kunde då njuta av Billy Bremners Rockpile-rockiga repertoar tillsammans med sitt band Rockfiles.
   Under februari hade jag den sorgliga plikten att ta adjö av en stor svensk artist och en mindre känd saxofonist av engelskt ursprung, Ola Magnell respektive Reg Ward. Jag har klara minnen av båda karriärerna.
   I övrigt fylldes Håkans Pop under februari av fasta kategorier. På 00-listan med mina favoritalbum från det decenniet avslöjades placeringarna 12-15, Chris Difford, Joel Alme, Per Gessle respektive Ron Sexsmith. En onekligen brokig blandning av artister på en lista med i övrigt stor svensk dominans.
   Dubbelintervjuer blev något av tema i min serie med återpublicerade intervjuer. 1986 gjorde jag flera intervjuer med både Örebrogruppen Lifeline (del 2) och Py Bäckman (del 2). I övrigt kunde vi under månaden läsa om mina möten med Big Deal/Magnus Sjögren och Clarence Öfwerman.
   I coverskivornas underbara värld gjorde jag under februari små kortfattade stopp hos Cher, Judy Collins, Paul Carrack och k.d. lang. Det fanns dock inte så många musikaliska höjder att skriva om.

FEBRUARI HÖLL PÅ ATT BLI LIKA händelsefattigt som januari vad gäller nya skivreleaser. Men jag kunde ändå recensera en liveskiva av utmärkt kvalité med Mikael Ramel och hans kompetenta kompband, ”The Bäst Band – lajv 2019”.
   Länge såg det tunt ut med intressanta nya skivor men det blixtrade till några gånger i fredags när månaden höll på att avslutas. Men några veckor innan kunde jag bitvis njuta av Good Harvests nya album ”Dream of June”. En välljudande skiva, fina röster och elegant gitarrspel i det lågmälda soundet. Naturligtvis imponerande men jag, som ofta letar starka melodier, blev lite besviken i det stora hela. Till slut hittade jag ändå några guldkorn, den lite mer elektriska ”Dreams” och ”Loving free” med en vacker cello som krydda.
   Hade nästan glömt bort duon Johnossi, fast jag nämnde namnet för några veckor sedan i texten om Joel Alme, och har lyssnat dåligt på senare skivor. Nya ”Torch//Flame” inleds i full fart på hög volym och det nästan hårdrockiga är inte riktigt min bästa kopp te. Men här finns så småningom låtar som slår an mäktigt och självklart. Titellåtens akustiska profil växer till något mycket melodiskt och vackert. Men allra bäst tycker jag ”Heavens (then we begin)” är, innehåller ett smäktande pianointro som följer med in i låten. Full energi i refrängen och slutligen utvecklas låten till en imponerande femminuterslåt.
   Man ska aldrig räkna med något förväntat när en gammal Wilmer X-medlem blir soloartist. Pelle Ossler... Lika extremt överraskande är kanske inte Stefan Björks solodebut ”Va vet du om det?” men tillräckligt förvånande och går inte alls att jämföra med Wilmer. Stefan har en snäll röst, arrangemangen är ganska lågmälda och i många låtar är soundet så där suggestivt flyktigt och lite svårfångat. När jag levt med skivan några dagar fastnar ändå flera låtar, exempelvis ”CPH” där kärleken och längtan till Köpenhamn berättas så vackert.
   De senaste dagarna har mina öron också ägnat sig åt att lyssna på Eric Palmqwists nya singellåt, "Du och jag mot döden" (se/lyssna nedan), som är en försmak på nästa album, tio låtar som kommer bli en temaskiva om separation och uppbrott, som planeras till hösten. Eric tänker nu satsa mot mer elektrisk rock och intensiteten är tydlig på nya låten som också har en djup härlig popkänsla.   



/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Passagerarna (1986)

Postad: 2020-03-04 07:56
Kategori: Intervjuer

JAG HAR FAKTISKT INGET SPECIFIKT MINNE av att jag träffade Clarence Öfwerman och Pelle Alsing hösten 1986 för någon intervju. Därför tror jag att jag fångade deras uttalanden om gruppen Passagerarna och det aktuella debutalbumet vid Py Bäckman-konserten i slutet på oktober i Örebro.
   Redan i slutet på januari 1986 fick jag vid en intervju med Clarence första information om Passagerarnas kommande debutalbum och i december var det alltså dags för release.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 2/12 1986.

”GRUPPEN ÄR ETT LAGJOBB”

PASSAGERARNA ÄR DET SAMLADE GRUPPNAMNET på kända, svenska rockmusiker som turnerat med allt vad Sverige har att erbjuda av upphöjda rockstjärnor. Inspirerade av det lyckade samarbetet med Johan Lindell, skådespelare och sångare, har gruppen nu fått ett eget liv och spelat in ett eget album.
   Pelle Alsing, trummor, Tommy Cassemar, bas, Micke Jahn, gitarr, Mats Persson, percussion och sång, och Clarence Öfwerman, keyboards, är alla kända kompmusiker.
   De har tillsammans eller i olika konstellationer kompat kända namn som Ulf Lundell, Dan Hylander, Mikael Wiehe, Py Bäckman, Anne-Lie Rydé, Ola Magnell och nu senast Roxette.
   Men det är i gruppen Passagerarna som de fem musikermna har sitt gemensamma hjärta. Där får de utveckla och forma sin rockmusik efter eget huvud. Låtarna på debutalbumet krediteras kollektivet. Clarence förklarar:
   - Jag har skrivit musiken till flertalet låtar. Micke har skrivit några och Mats står för texterna men i studion kommer varje musiker med egna konkreta förslag så det är ett lagjobb.
   Gruppens tog sitt namn efter Johan Lindells tredje album och soundet på ”100 man” påminner om Lindell vars skivor inte direkt varit kommersiella succéer. Är inte Passagerna ett förlustrföretag?
   - Nej, absolut inte, kontrar Clarence. Vi riktar oss till en större publik, mer pop och dansanta toner som förhoppningsvis har en bredare marknad.
   Passagerna är inget hobbyprojekt mellan musikernas ”riktiga” jobb. Det finns en långtidsplan.
   - I maj nästa år planerar vi att turnera och innan dess spela in en ny singel för att sedan åka iväg tillsammans och spela in nästa album utomlands, berättar Pelle som just nu befinner sig i Australien på en tremånaderssemester tillsammans med Clarence.

/ Håkan

00: #11. KENT

Postad: 2020-03-02 07:58
Kategori: 00-talets bästa

KENT: Vapen & ammunition (RCA, 2002)

JAG ÄR NOG 20 ÅR FÖR GAMMAL för att tillhöra de mest fanatiska Kent-anhängarna. Därför var jag onekligen en slow starter i mitten på 90-talet när Kent lämnade startblocken för att inleda en karriär som har varit spikrak mot höjderna, mot upprepade succéer och det accepterade etablissemanget.
   I mina öron var ”Kent” (1995) en helt okej men ordinär debut. På de följande albumen, ”Verkligen” (1996) och ”Isola” (1997), växte visserligen digniteten men förutom några starka singellåtar uppfattade jag skivorna ändå som ganska ojämna. Det var först på ”Hagnesta Hill” (1999) som jag började ta Kent på allvar. Men det skulle ändå dröja ett tag innan jag fastnade för den berömda Kent-magin. Helt oplanerat var det samlingsalbumet ”B-sidor 95-00” som fick mig att ”upptäcka” bandet.
   Det var dagarna före jul 2000 som skivorna hamnade på mitt bord och inledningslåtarna, de nyskrivna ”Chans” och ”Spökstad”, tog mig verkligen med storm. Omedelbart drabbades jag av en konstig nästan febrig tillfredsställelse. Fortsättningen på cd-samlingen var visserligen både ojämn och slarvig men jag hittade mina favoriter även där. Den fantastiska "Verkligen" gjorde mig övertygad om att Kent var det klart mest personliga av alla svenska band.
   Den nästan religiösa upplevelsen fick mig att skriva en krönika i Nerikes Allehanda om hur mitt inledningsvis svaga Kent-intresse hade vänt till något mycket positivt.
   När jag nu till slut tillhörde den stora gruppen av Kent-supporters visade det sig att drygt två år senare, våren 2002, skulle väldigt många av de ursprungliga fanatikerna börja rynka på näsan åt Eskilstunas stoltheter i Kent. Singeln ”Dom andra”, som släpptes i mars, accepterades nog brett men om albumet ”Vapen & ammunition” hörde jag snabbt nedlåtande åsikter om att de hade sålt sig och nu var alldeles för kommersiellt intresserade. Att den etablerade gitarristen Jojje Wadenius medverkar på ett spår (”Sverige”) störde möjligen de genuina fansen något.
   För mig, som var nybliven Kent-fan, var det tvärtom. Jag älskade hitsen och även många av de så kallade mellanlåtarna på albumet och gör det än i dag kan jag konstatera när jag ännu en gång koncentrerat lyssnar genom skivan.
   Vilket gör att ”Vapen & ammunition” är min Kent-favorit överhuvudtaget och distanserar klart övriga 00-skivor med bandet. De andra skivorna med Kent har sina höjdpunkter, ”Mannen i den vita hatten (16 år senare)” (”Du & jag döden”, 2005), ”Columbus” (”Tillbaka till samtiden”, 2007), de långa episka ”Vals för Satan (din vän pessimisten) och ”Det finns inga ord” (”Röd”, 2009), men slår inte ”Vapen & ammunition” som homogen helhet. Dessutom tog bandet under senare delen av 00-decenniet riktning på det elektroniska soundet och det är inte riktigt min kopp té.
   Men jag förstår att det i Kent-kretsar snurrar åsikter åt helt annat håll. När svenska nyhetssajten Gaffa i senaste mellandagarna rankade Kents alla album gav de ”Vapen & ammunition” en blygsam 12:e-placering på en lista av 13... Men när Kent nyligen uppmanade sina följare på Facebook att delta i en stor undersökning om vilken som faktiskt är Kents bästa låt hamnade faktiskt två låtar från ”Vapen & ammunition” på topp tio. En hedrande fjärdeplats för ”Socker” och lite längre ned ”Dom andra”.

Favoritlåt: "Hur jag fick dig att älska mig". Som redan sagts kanske ”Vapen & ammunition” saknar de rejält historiska topparna, fast undersökningen som jag hänvisar till ovan talar ett annat språk, men jag har svårigheter att välja ett enda favoritspår. Men efter moget övervägande väljer jag ”Hur jag fick dig att älska mig”. Den har inte alls singelpotential, som jag under tidigare år hade imponerats av när det gäller Kent, utan har en mer smygande karaktär där den orgelliknande synten sätter temperaturen perfekt. Helt underbara 5:21. Kanske ska jag, eftersom jag inte har nämnt hans namn tidigare, tillägga att Joakim Berg, geniet i Kent, är en av Sveriges bästa låtskrivare och sångare.

/ Håkan

Full attack på den akustiska gitarren

Postad: 2020-02-29 16:11
Kategori: Live-recensioner


Alla bilder: Anders Erkman

STAFFAN HELLSTRAND
Stadsträdgården, Örebro 28/2 2020
Konsertlängd: 19.36-20.13 och 20.33-21.21 (85 min)
Min plats: Sittande å en stol vid ett långbord ca 20 meter från scenen,


STAFFAN HELLSTRAND TILLHÖR DEN CELEBRA skaran av Sveriges vassaste låtskrivare. Sedan är han också en artist som rent hantverksmässigt kan skriva låtmaterial som går att sprida perfekt i andra artisters repertoarer. Tänk bara på ”Marie, Marie” som han skrev till Sven-Ingvars för en himla massa år sedan. Ett imponerande hantverk som kanske har skuggat hans egen karriär som artist trots 16 album bakom sig.
   För tillfället är det en karriär som har tynat bort lite i den svenska musikbransch där ingen är större än sin senaste hit. Och då får vi leta djupt och länge för att hitta historiska toppnoteringar som ”Lilla fågel blå”, ”Spökskepp”, ”Fanfar” och ”Bilder av dig”. Låtar som inte överraskande tillhörde hörnstenarna i Staffans liverepertoar när han efter tre månaders konsertpaus fick tillfälle att underhålla ett välbesökt växthus på Stadsträdgården på fredagskvällen. Det var nypremiär för arrangören Olle Unenges nya giv av konserter i det mindre men mycket älskvärda formatet under våren i Växthuset i Stadsträdgården.
   Innan konserten förklarade Olle att det blir varken punk eller hårdrock i vårens program men med Staffan på scen var det inget trubadursamkväm vi var inbjudna till. Det doftade mer rockmusik än trubadurvisa om premiärartistens framförande. Staffan var visserligen ensam på scen men det var genomgående full attack på den akustiska men lätt distade gitarren och förförande vackra och effektiva klanger på pianot som musikaliskt ramade in det nästan 90 minuter långa framförandet.
   Staffan bjöd på ett brett axplock ur sin digra låtskatt. Från det inledande startskottet med ”Lågorna” (med de eleganta textraderna ”Alla sånger vi sjöng var vita/Jag var Dylan, du var Lovely Rita') från 1992 till det publikfriande crescendot i finalen med ”Lilla fågel blå” var det ett snyggt genomfört fång av låtar. Mellan de ovan nämnda så kallade obligatoriska låtarna fick vi bland annat ”Fel sida av vägen”, ”Hela vägen hem”, ”Det var inte du”, ”Marlene”, ”Decemberblommor” och de mot slutet allsånglockande ”Precis som du är” och ”Du går aldrig ensam”.
   Vi fick också en liten exklusiv inblick i Staffans framtid när han mot slutet i den första avdelningen serverade en helt nyskriven låt från ett i höst kommande album där en historisk berättelse ska löpa som ett tema, Med en låt som kanske hette ”Ska ta din hand genom natten”.
   För att riktigt sprida ut det historiska perspektivet i repertoaren kom Staffan in och sjöng Dan Anderssons ”Spelmannen”, från hans allra första soloalbum, accapella som extralåt innan den förlösande allsången i ”Lilla fågel blå”.

/ Håkan

Covers: k.d. lang

Postad: 2020-02-28 07:54
Kategori: Cover-skivor

k.d. lang: Drag (Warner Bros, 1997)

ALBUMTITELN SYFTAR PÅ ATT LÅTARNA PÅ k. d. langs album med enbart covers handlar direkt eller indirekt om rökning. Ibland är ämnet lite långsökt, jag har aldrig tänkt på ”The air that I breathe” och ”The joker” som cigarettrelaterade låtar, men k. d. gör det covermaterialet utsökt. Men på nästan hälften av albumets låtar har hon hämtat materialet från 30- och 40-talet med huvudsakligen ett jazztema. k. d. sjunger gudomligt men jag blir som minst upphetsad just på de låtarna och tycker det fungerar bättre på skivan när hon blandar upp den traditionella repertoaren med nyare och färskare låtar.
   Nu har jag aldrig varit någon rökare så min eventuella fascination i ämnet på den här skivan riktar sig enbart till det musikaliska och det låter genomgående mycket bra i de lågmälda lätt countryfierade arrangemangen. I sin helhet är albumet kanske något ojämnt men har ändå höjdpunkter som omöjligt kan lämna mitt medvetande.
   Ovannämnda låtar, Hollies gamla hit respektive Steve Millers klassiker, tillhör skivans toppar liksom ”Your smoke screen”, av den Athens-baserade artisten David Barbe, där k. d. sjunger alldeles underbart fast låten är för kort, blott 2:29. Men underbart är kort, som det heter i visan.
   Insvept i ett pianoarrangemang och stråkar är ”My old addiction”, skriven av den för mig okände David Wilcox, en lång och meditativ ballad som förstärker känslan av lugn och ro.
   Skivans absolut största höjdpunkt är ”Till the heart caves in” som doftar Roy Orbison-vemod lång väg. Roy och k. d. gjorde ju en framgångsrik duett på 80-talet, ”Crying” blev en stor hit, men här har de inte jobbat ihop personligen. Orbison har däremot varit med och skrivit låten och man hör nästan hans spöklika närvaro i låtens fantastiska dramatik.
   Hawaii-soundet med den gnälliga steelgitarren på den efterföljande ”Smoke rings”, albumets äldsta låt, får mig snabbt tillbaka till verkligheten. Lite för traditionellt, lite för gammalmodigt och lite för ointressant för mina öron tyvärr.


"Don't Smoke in Bed" (Willard Robison) 3:22
1948. Singel med Peggy Lee.
"The Air That I Breathe" (Albert Hammond/Mike Hazlewood) 5:58
1972. Från albumet ”It never rains in southern California” med Albert Hammond.
"Smoke Dreams" (John Klenner/Lloyd Shaffer/Ted Steele) 3:49
1947. Singel-b-sida (”Almost like being in love”) med Jo Stafford with The Starlighters and Paul Weston and His Orchestra.
"My Last Cigarette" (Gary Clark/Boo Hewerdine/Neill MacColl) 4:09
1995. Från albumet ”Great day for gravity” (hidden song) med King L.
"The Joker" (Eddie Curtis/Ahmet Ertegün/Steve Miller) 4:44
1973. Singel med Steve Miller Band (bara Steve Miller som låtskrivare).
"Theme from the Valley of the Dolls" (Dory Langdon/André Previn) 3:02
1967. Singel-b-sida (”I say a little prayer”) med Dionne Warwick.
"Your Smoke Screen" (David Barbe) 2:29
Original.
"My Old Addiction" (David Wilcox) 6:39
1991. Från albumet ”Home again” med låtskrivaren.
"Till the Heart Caves In" (T-Bone Burnett/Bob Neuwirth/Roy Orbison) 3:30
Original. I juli 1992 framfördes den live av k. d. lang.
"Smoke Rings" (Gene Gifford/Ned Washington) 3:36
1932. Singel med The Casa Loma Orchestra.
"Hain't It Funny?" (Jane Siberry) 6:23
Original.
"Love Is Like a Cigarette" (Jerome Jerome/Walter Kent/Richard Byron) 4:45
1935. Singel med Maurice Winnick & his Orchestra.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Py Bäckman (1986, del 2)

Postad: 2020-02-27 07:51
Kategori: Intervjuer

EFTER KONSERTEN MED PY BÄCKMAN OCH hennes band på Örebro Konserthus 31 oktober 1986 tog hon och jag sällskap till hotellet. Vi gick Fabriksgatan bort till Grand, där Py och grabbarna i bandet bodde, där min tanke var att göra en efter konserten-intervju under ordnade förhållanden i lugn och ro men hon ville annat.
   Py var klart festsugen och vi hamnade vid den stora långa bardisken på hotellets nedre plan, ett populärt tillhåll under några år i mitten på 80-talet. Och den här fredsgkvällen var inget undantag. Trångt, inte så stökigt men ingen perfekt miljö för en djupare intervju. Men jag fick ändå många svar på mina frågor mitt i trängseln.
   Som jag har nämnt några gånger under åren träffade jag Py Bäckman många gånger under 80-talet både privat och i samband med konserter. Sommaren 1987 sprang vi på varandra på Café Opera i Stockholm där hon kom springande och omfamnade mig i farten. Men minnet är inte så långt för henne. När jag träffade Py för några år sedan, i samband med en konsert med Py & Bark (Py + Janne Bark) kom hon varken ihåg mig eller våra möten under 80-talet...



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 4/11 1986.

PY BERÄTTAR

INTERVJUSITUATIONEN ÄR EGENTLIGEN KAOTISK och ohållbar när jag står bredvid Py Bäckman i baren på hennes hotell någon timme efter avslutad konsert. Frågor och svar flyter ihop och blir ett långt samtal om framgång, problem och glädjeämnen.
   Men en liten gnutta bitterhet i rösten tycker hon att åren i Raj Montana Band från hennes synypunkt fick en skev början.
   - Det var Dan Hylanders varumärke och identifikation från Skåne som blev namnet på gruppen vi bildade tillsammans med musiker jag kände långt innan.
   - Då stod jag i skuggan av Dan men vi jobbade upp bandet tillsammans så det slutade ändå som en jämlik affär, säger Py.
   Balladerna är Pys styrka på både konserter och skiva och jag undrar om det är svårare att skriva ballader.
   - Egentligen inte, jag har nog svårare att skriva låtar i danstempoo. Mina snabba låtar byter tempo så ofta att de är rent omöjliga att dansa till. Men jag har bett Pelle Alsing, rytmmästare och trummis, att spela in en kassett med bra danslåtar så att jag lär mig.
   Teknikern Kaj Erixon har gjort en tolvtummsmix av ”Fred nu” från Pys senaste album.
   Py berättar och berättar sedan om Liverpool-konserten, där hon medverkade, som sändes över hela Europa och imponerade på engelsk publik så nu ska hennes texter översättas till engelska. Hon har även fått en hit i Afrika.
   Nu ska Py skriva låtar och nästa album, som hon redan har omslagsidén i huvudet till, ska hon göra med samma band som nu, Cosmic Society, med Clarence Öfwerman som producent.

/ Håkan

INTERVJUER 74-94: Py Bäckman (1986)

Postad: 2020-02-26 07:53
Kategori: Intervjuer

PRECIS SOM FÖRRA VECKAN KOMMER JAG under två dagar ägna mig åt att minnas tillbaka två intervjuer med samma artist under samma år. Den här gången handlar det om Py Bäckman som soloartist några år efter de stormiga åren som medlem i det ständigt turnerande bandet Dan Hylanders Raj Montana Band.
   Jag och min fotograferande vän Anders Erkman på Nerikes Allehanda följde Raj Montana i spåren under vid ett flertal tillfällen mellan januari 1983 och december 1984. Men när den gruppen sprack efter turnén hösten 1984 sprack så småningom även det privata förhållandet mellan Dan och Py som därefter ägnade all tid åt solokarriärer.
   1985 var ett lugnt år för både Dan och Py, ett så kallat sabbatsår, men medan de laddade för sina respektive solokarriärer sammanfattades de framgångsrika åren i Raj Montana Band med ett livealbum, ”Tele-gram” (sommaren 1985), som lite exklusivt gavs ut av två skivbolag, Sonet och Amalthea.
   Py jobbade redan med nytt solomaterial och hennes låt ”Con-Cordelia”, från det kommande albumet ”Narrarna dansar”, framfördes på den storslagna ANC-galan i november 1985.
   Jag och Anders Erkman åkte 26 juni 1986, en mycket het sommardag, till Kristinehamn för att där på ett hotell möta Py och bandet inför sommarturnépremiären i Björneborgs Folkets Park på kvällen. Pys nya soloalbum var redan inspelad men hon var vid intervjun ovanligt tystlåten om skivan som skulle släppas framåt hösten.
   Vid samma tillfälle, under soundcheck på scen i Björneborg, pratade jag med trummisen Pelle Alsing om hur tekniken med trummaskiner och datorer tagit över rollen för musiker. Den intervjun finns här på Håkans Pop.
   Py Bäckmans "inre angelägenheter", som jag hänvisar till i slutet på intervjun, har jag tyvärr glömt vad de handlar om.
   Imorgon återkommer jag till en kortare mer spontan intervju med Py Bäckman i samband med en konsert i Örebro i oktober 1986.



Den här intervjun publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 1/7 1986.

Sveriges bästa sångerska till Örebro nästa vecka
PY STÅR PÅ EGNA BEN IGEN


PY BÄCKMANS KARRIÄR SOM SÅNGERSKA ÄR lika lång som anmärkningsvärd. Från tv-debuten 1957 i ”Karusellen” via garagerock på 60-talet och schlagerfestivalfiasko 1979 till de senaste årens stora framgångar i Raj Montana Band. Och i dagarna tog hon ännu ett viktigt steg som soloartist med en folkparksturné i eget namn.
   Efter fem år och över 500 konserter tillsammans upplöstes Raj Montana Band sent på hösten 1984. Det var en lärorik tid främst för Py Bäckman som under dessa år på allvar lärde sig skriva och sjunga på svenska med två mycket framgångsrika album, ”Sista föreställningen” och ”Kvinna från Tellus”, som följd.
   Efter förra årets så kallade sabbatsår, med mixning och videoredigering av sista konserten och stort ANC-engagemang, har hon nu bildat ett eget band som hade turnépremiär i Björneborgs Folkets Park i torsdags.
   Ett band musiker som till hälften är gamla Montana-polare. De är Pelle Alsing, trummor, Clarence Öfwerman, keyboards, Jonas Isacsson, gitarr, och Tommy Cassemar, bas. Killar hon vill jobba länge med.
   - Eftersom Dan (Hylander) och jag aldrig mer kommer att turnera tillsammans igen så känns det tryggt att omge sig med det här bandet. Visserligen delar jag delvis band med Eva Dahlgren och Anne-Lie Rydé men vi har tillsammns kommit överens om det så det ska säkert fungera, berättar Py innan konserten.
   Py är ingen nykomling som soloartist men hon har inte uppträtt ensam sedan 1980.
   - Det var då jag upplöste Py Gang, som ändå inte går att jämföra med dagens musik. Jag sjöng då uteslutande på engelska och vi turnerade mest på rockklubbar och spelade blues och r&b.
   Konserten under folkparksturnén, som når Örebro och Brunnsparken 12 juli, är en timme kort sammanlagt och innehåller mest känt material från hennes två senaste album. Men även några överraskningar. Två mycket läckra aptitretare från kommande skivan, ”Camelot” och den Kate Bush-inspirerade ”Svarta spetsar” och två covers, Pink Floyds gamla ”See Emily play” och John Cougars ”Thundering hearts”.
   Nya albumet är redan inspelat, mixas i augusti och kommer ut i september men Py vill inte gärna prata om det just nu men avslöjar att hennes besök i södra Afrika i våras inte påverkat soundet på nya skivan.
   - Det kommer att ta tid att smälta alla otroliga intryck från Afrika, plattor vi fick med oss och all musik vi hörde, så det låter inte alls afrikanskt om nya albumet.
   Py Bäckman visar under den timmeslånga konserten att hon är den ledande svenska rockspångerskan, men får mycket stöd från flickorna i kören, Maria Blom och Eva Hillered.
   - Jag fick tips om Maria och hörde en live-tejp och blev imponerad. Hon är dödsbegåvad, hon har en svart röst i en liten kropp. Eva är hennes kompis och båda sjöng tidigare soul med Bob Manning.
   Py är en rutinerad artist som med åren växt ifrån nervositet och osäkerhet. Strax innan konserten är hon avslappnad.
   - Det är spännande men jag är inte nervös. Det är inget skrämmande längre att gå upp på scenen, säger Py strax före konserten och berättar också många inre angelägenheter oss emellan.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (60)
Blogg (430)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (17)
Jul (70)
Konserter (224)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (49)
Maxi12" (35)
Minns (124)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< Mars 2020 >>
Ti On To Fr
            1
2 3 4 5 6 7 8
9 10 11 12 13 14 15
16 17 18 19 20 21 22
23 24 25 26 27 28 29
30 31          

mats ronander 30/03: Hej Håkan! Gud va´tråkigt att Anders gått bort....fattar ingenting. En så ...

Mikael 24/03: Jag har njutit av Tottas soloskivor under många år särskilt de första fram t...

Peter 21/03: Fina ord. Oerhört tragiskt....

Staffan Ernestam 20/03: Fina ord Håkan om en fin, unik och saknad medmänniska, vän och kollega. Vila...

Jan Arne Martin Lennell 15/03: Min lista 2019, utan inbördes ordning; - The Waterboys "Where the action is" ...

John Kernot 4/03: Tack för en mycket bra recension. Jag har varit vän med Reg sedan 70-talet. De...

Roger Ramsell 18/02: The Marshalls nämns i artikeln. Vet du vad medlemmarna i Luleå bandet The M...

Kjell J 16/02: Ser att du nämner bandet Shoes här i texten, vet inte om du möjligen har koll...

Silja 14/02: Å i kväll fredag spelar bandet på Närke Kulturbryggeri! Utsålt!...

Bodil Grek 13/02: Bra recension lagom till spelningen den 14/2 på Kulturbryggeriet. Snygg presen...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.