Blogginlägg

”The resurrection of rust”

RUSTY
The resurrection of rust
(Capitol)

I DESSA TIDER ÄR DET VANLIGT att fira 50-årsjubileum. Ofta är dset stor uppmärksamhet kring album som är 50 år gamla men den ständigt kreative 67-åringen Elvis Costello vill fira halvsekel på ett litet annorlunda sätt. Tillsammans med sin parhäst från 1972, Allan Mayes, har Elvis återupplivat bandet Rusty som de hade tillsammans med ytterligare musiker som vid tidpunkten spelade regelbundet i och omkring Liverpool.
   När det här projektet lanserades och blev offentligt för någon månad sedan trodde jag det enbart var en efterhandskonstruktion ty Rusty har genom åren inte fått någon eller väldigt liten uppmärksamhet i Costellos långa historia. Då har bandet Flip City, som han hade 1974/75, blivit mer omskrivet i samband med soloartisten som 1977 skivdebuterade under namnet Elvis Costello.
   Men i samband med att Rusty-skivan nu släpps avslöjas ju den riktiga historien och blir också en viktig del i Declan MacManus tidiga liv under de första 70-talsåren. Han var musikaliskt en stor beundrare av amerikansk musik.
   Albumet, som på Spotify beskrivs som en singel(?), innehåller sex låtar och bör väl i rättvisans namn beskrivas som ett minialbum. Där majoriteten av låtarna är covers och bara två låtar härstammar från Rustys originalrepertoar.
   Elvis Costello har redan släppt ett av årets bästa album i eget namn, ”The Boy named If”, och Rusty-skivan konkurrerar defintivt inte om den uppmärksamheten men ändå är ”The ressurrection of rust” intressant och har flera intressanta detaljer.
   Albumet är inspelat med Costellos kompband The Imposters och producerat av Sebastian Krys (som producerade ”The boy named If”) vilket garanterar ett genomgående förstklassigt sound. Bandet är sedan förstärkt med organisten Bob Andrews som finjusterat arrangemanget på Nick Lowe-låten ”Surrender to the rhythm” från Brinsley Schwarzs repertoar. ”Don't lose your grip on love”, ännu en Lowe-låt, plus Jim Fords ”I'm ahead if I can quit while I'm behind” tillhör topparna bland covermaterialet på albumet. Där får också Mayes utrymme att visa sina färdigheter som sångare fast han naturligvis inte kan konkurrera med Costellos sedvanligt personligt darrande stämma.
   Mayes sjunger också mest, lätt läspande, på albumets enda MacManus/Mayes-låt ”Maureen & Sam”, en akustiskt baserad låt från 1972 som Elvis använde sig av när han skrev ”Ghost train” 1980.
   Albumets andra originallåt, Costellos egna ”Warm house (and an hour of joy)”, överträffar dock allt på skivan. En underbart skriven och framförd poplåt. Parallellsång a la Everly Brothers.
   Skivans enda frågetecken är avslutningslåten där Elvis kopplat ihop två Neil Young-låtar, ”Everybody knows this is nowhere”/”Dance, dance, dance”, utan att direkt fånga något personligt eller annorlunda eller på något sätt presentera något unikt.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.