Blogginlägg

Tämligen trevlig torsdagskväll i september

Olle Unenge.


Johnny McCuaig Band.

Alla bilder: Anders ErkmanTangerin.

DET VAR UNDER TORSDAGEN SOM Live at Heart 2016 satte fart på allvar. Dels med 19 utomhuskonserter under dagen, som jag tyvärr hade begränsad möjlighet att bevaka, och dels fullt kvällsprogram på 14 restauranger och konsertlokaler. För mig blev det en sedvanlig blandning av det mesta, från ensamma singer/songwriter-killar via hård rock spetsad med säckpipa och countryrock till hård och intensiv svensk gitarrpop. En mix som på distans, ett halvt dygn och en god sömn senare, känns som en tämligen trevlig torsdagkväll och representativ för Live at Hearts erkänt breda utbud.
   Jag fick tillsammans med mina vänner dessutom en ganska harmonisk utveckling av kvällen som inleddes med några ensamma män med gitarr, sedan en sprudlande energikick, en akustisk explosion och avslutningsvis intensiv gitarrpop. En ganska naturligt utveckling på kvällen.
   Live at Heart må vara en magnifik musikfestival men miljön, där man hela tiden byter omgivning på de olika konsertlokaler, är minst lika mycket en enorm mötesplats mellan människor. Det är ju fantastiskt kul att på bara några timmars rundvandring träffa så mycket trevligt folk, intressanta personer och festglad publik som gör det sociala umgånget lika viktigt som det musikaliska.
   Ett litet axplock från igår: Träffade en gammal arbetskamrat som nu jobbar på ett tryckeri som har tryckt etiketten på årets festivalöl, Pale At Heart. En annan vän tog fram en gammal konsertupplevelse från London 1977 med Heavy Metal Kids när han skulle beskriva känslan efter konserten med The Johnny McCuiagh Band. En annan jämförde sångaren på samma konsert med Michael Stipe från R.E.M.
   Jag var alltså runt på några Live at Heart-scener under torsdagskvällen, en extrem bråkdel av hela festivalutbudet, och kan rapportera detta:

OLLE UNENGE: Heavens Door
Olle fick oss med några av sina sånger att längta till de grekiska öarna där jag själv aldrig har satt min fot. Både "Vid denna blåa dörr", "3-stjärnig Metaxa" och "Pensionerade hippies" har ju sitt ursprung där och var också inledningen på hans repertoar. En låtlista, delvis uppdaterad från senaste gången jag såg Olle, som visade sig vara just den utlovade blandningen nytt och gammalt.
   Han gjorde också några covers som Mississippi John Hurts "Make me a pallett on the floor", kanske inte lika mustig som versionen han har gjort tidigare tillsammans med Richard Lindgren, och den traditionella "Candy man" som är mest känd från Donovans andra album.
   Sedan grävde Olle långt ner i historien och hittat den gamla traditionella skotska jordbrukssången "The sharing". Och han fick också en fin möjlighet att visa upp ett sedvanligt delikat gitarrspel på Davy Grahams instrumentala "trudelutt" (som Olle presenterade den som) "Angie" på sin Levin-gitarr från 1947 som har en rent ljuvlig klang. Bob Dylans "Song to Woody" band ihop säcken bra denna tidiga torsdagskväll.

KRIS GRUEN: Nikolaikyrkan
Ibland blir man under Live at Heart lite frustrerad när man funnit att låtpresentationen i festivalprogrammet inte finns med i konserten som följer. Som i Kris Gruens fall där "How long will I wait" är ett riktigt fint lockbete men aldrig framfördes på hans konsert. Han tog hövligt av sig hatten i kyrkan och sjöng sedan många andra sånger på en konsert som hade lite soundmässiga problem. Jag tror inte det var akustiken som direkt skapade problem utan Kris egen teknik vid mikrofonen när han ibland befann sig för nära och det ekade dovt och burkigt.
   Enligt programpresentation är hans hemort i Massachusetts i USA men nu talade han sig varm om Vermont, närmare den kanadensiskan gränsen, och mellan låtarna drog han sin biografi om naturen och familjen hemma. När han stod lite bredbent längst fram i kyrkan liknade han faktiskt Steve Forbert på hans debutskiva. I en musikalisk jämförelse var Kris Gruen inte riktigt så intressant fast jag i klangen på den akustiska gitarren och några lågmälda sånger kunde ana en viss potential.

THE JOHNNY McCUAIG BAND: Clarion Hotel
Efter två akustiska konserter på raken var det ganska omvälvande men också direkt nödvändigt att få lite rejäl elektrisk rock i hjärnan. Nu uppfattade jag Johnny McCuaigh Band som ett ganska ordinärt rockband men det var ju säckpipan och samarbetet med bandet plus showmannen i centrum, Johnny själv, som skapade ett oförglömligt minne.
    Aldrig trodde jag mig uppskatta en AC/DC-låt, "It's a Long Way to the Top (If You Wanna Rock 'n' Roll)", så mycket som igår. Efter lite efterhandsresearch kunde jag dessutom konstatera att det även i originalet från 1975 förekommer en säckpipa. Med hjälp av sitt spektakulära instrument och en i övrigt sanslöst showande inställning, stod vid ett tillfälle på ett restaurangbord och spelade, lyckades han piska upp en rent hysterisk stämning så att vi för ett ögonblick glömde att vi befann oss i en hotellfoajé.

THE WINCHESTER WIDOWMAKERS: Konserthuset
Det lokala bandet, med rötter i Kumla, har en underbar förmåga att kombinera välskrivna sånger, underbar sång ur flera munnar och ett halvakustiskt sound som låter lika sympatiskt som bra. I Konserthusets foajé, som för övrigt mer och mer liknar en perfekt konsertlokal, blev bandets arrangemang lite tyngre, dovare och lite mer basdominerat.
   Ingredienser som egentligen inte behövs när repertoaren och framförandet är så klockrent som det var igår. Men när akustiska gitarrsolon går fram så acceptabelt som det gjorde ska jag kanske inte klaga. Sådana läckra detaljer förekommer alldeles för sällan i dagens livemusik.

TANGERIN: East West Sushi
Sista konsertbesöket för kvällen blev Tangerin, också med vissa rötter i Kumla, vars musik snurrade flitigt i högtalarna hemma för drygt tio år sedan. Jag minns bandet från demostadiet och var då stora favoriter hos min då 15-åriga dotter. Försmaken inför konserten var intensiv gitarrpop på svenska och inledningsvis lät soundet lite för mycket tio år tillbaka i tiden och kanske inte helt up to date.
   Men bandet jobbade märkbart upp energin med två gitarrer och sångaren Joakim Persson i centrum och när de sedan har den goda smaken att nämna mitt namn i ett mellansnack kan jag inte mer än älska detta band som inte alls har legat på latsidan under de senaste åren. Att sedan se två sångare från två gamla legendariska Örebroband, Lolita Pop och Kenneth & Knutters, plus Mohlavyr i publiken kanske betyder något?

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.