Blogginlägg från 2016-09-16

I min skivhylla: The Greg Kihn Band

THE GREG KIHN BAND: With the naked eye (Beserkley)

Release: Juni 1979
Placering i skivhyllan: Hylla 6: Bland övriga Greg Kihn- och Greg Kihn Band-skivor i kronologisk ordning.

ETIKETTEN POPROCK ÄR KANSKE INGEN VEDERTAGEN genrebeteckning men jag tycker artister som skriver poplåtar och sedan ger dem en rockig framtoning bör beskrivas som poprock. En i mina öron sympatisk musikgenre där amerikanen Greg Kihn var ett talande, eller egentligen sjungande, exempel på just den sortens musik. Men Kihn var också ett typiskt exempel på att genren också kan resultera i anonymitet och vara lättglömd bland musikbranschens alla extraordinära profiler.
   Inte heller hos mig har Kihn funnits levande under alla år, i det här fallet från slutet av 70-talet till mitten av 80-talet, och jag blir förvånad när jag bläddrar bland mina vinylskivor och hittar faktiskt hela tio album signerade Kihn, nio originalalbum och en samling. Där har glömskan slagit till med full kraft samtidigt som jag misstänker att han inte enbart levererade starka skivor under de regelbundet produktiva åren. Därför kändes det på förhand lite spännande med det tillfälliga återbesöket i en gammal artistkarriär.
   Åren 1975, 1976 och 1977 var en spännande och djupt intressant musikalisk popepok. Det var skivbolag på gräsrotsnivå som stod för utvecklingen och utmaningen. Engelska skivbolag som Stiff och Chiswick var pionjärer men i USA hade oberoende skivbolag som Beserkley dykt upp redan 1975. Tillsammans med gruppen Earth Quake, Jonathan Richman och Rubinoos var Greg Kihn först ut men det var först några år senare via punkexplosionen i England som Beserkley-skivorna dök upp i Europa och Sverige. I januari 1978 tog svenska Sonet över distributionen från EMI, som behandlat skivbolaget styvmoderligt eller helt nonchalerat utgivningen, och släppte åtta album i ett svep av vilka Greg Kihns två första skivor fanns med.
   Av Earth Quakes lite tyngre rock, Jonathan Richmans antiproffsiga jargong och Rubinoos komiska ådra föredrog jag direkt Kihns poprockiga musik som med sitt övertygande tonfall i rösten gjorde att jag redan där jämförde med en lättsammare Bruce Springsteen och dennes "For you" fanns också med tidigt i Kihn-repertoaren.
   Att jag har så många Kihn-skivor i min samling beror nog mest på att recensionsskivorna ramlade in regelbundet varje år (Klisterlappen "Promotion record. Not for sale, With love from Sonet" på skivomslaget skvallrar om det) och lite rutinmässigt professionellt blev Kihn lite opersonligare för varje skiva och när jag nu försöker skaka liv i minnet av Kihn sätter "With the naked eye" inga djupare spår.

ATT JAG LITE SLUMPMÄSSIGT VÄLJER JUST DEN HÄR Kihn-skivan, "With the naked eye", får nog tillskrivas Bruce Springsteens namn som låtskrivare till inledningslåten "Rendezvous". Låten var vid det här tillfället outgiven med Springsteen själv. Han hade spelat in den i juni 1977 till "Darkness on the edge of town"-albumet men låten valdes till slut bort. "Passade inte in i den skivans tema" var den officiella motiveringen men jag tror att den helt enkelt inte höll måttet ty som låt är den varken spännande eller speciellt bra. Ordinär helt enkelt.
   Att den sedan donerades till Greg Kihn-skivan tyder på att Springsteen var tämligen missbeslåten med både låt och version och aldrig ville använda den mer. Men på "Tracks"-boxen 1998 gavs en liveinspelning ut och på skivan "The promise", som gavs ut i "Darkness on the edge of town"-boxen, finns en studioinspelning. I konkurrens med åtta låtar till på "With the naked eye" gör den dock inget som helst exklusivt intryck.
   Sanningen är väl att "With the naked eye" är en ganska ordinär platta. Det är Kihns första skiva där hela bandet får credit. Från andra albumet, "Greg Kihn again" (1977), hade Kihn jobbat med musikerna Steve Wright, bas, Larry Lynch, trummor, och Dave Carpender, gitarr, och nu först uppträder de som en officiell enhet. Wright har skrivit två låtar med Kihn och Lynch sjunger faktiskt sin egen låt "Can't have the highs (without the lows)" på skivan som med hyfsad sång överraskar men ett överdimensionerat gitarrsolo tar udden av låten.
   Kihns poprock kan i sina bästa stunder gränsa till powerpop men är ofta för snäll och profillös för att kunna markera personlig kvalité. Inte tillräckligt starka låtar, en allmängiltig produktion och några reggaestänk på rutin räddar inte heller situationen. Och den sex minuter långa avslutningslåten "Fallen idol" är ett desperat försök att bli lite djupare och lite seriösare men blir ett tomt slag i luften. Dock gör bandet en fullt godkänd version av Richmans halvlegendariska låt "Roadrunner" (ej att förväxlas med Bo Diddleys klassiska låt med samma titel) på skivan.
   Nej, Greg Kihn Band var 1979 ett ganska osexigt band och det var några år senare både överraskande och trots allt ganska rättvist att Kihn, efter en lång och trogen karriär, äntligen fick ett kommersiellt genombrott med låten "Jeopardy" 1983. Men även där lyser hans personlighet med sin frånvaro.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.