Blogginlägg från 2016-09-26

#32. dvd: Royal Albert Hall London 05

CREAM: Royal Albert Hall London 05 (Warner Music Vision/Rhino/Reprise, 2005)

JAG KÄNNER ATT LIVESKIVOR, GÄRNA I DUBBELALBUMFORMATET som var så stort och mäktigt under främst 70-talet, i stort sett har försvunnit från skivmarknaden. Bara ljud från en konsert känns numera lite fattigt och begränsat. Med bild blir det levande uttrycket så mycket mer värt. Jag tänkte på det när jag någon gång 2005 fick både liveskivan och den här live-dvd:n i min hand som recensionsex samtidigt och genast uppfattade ljudskivan som helt överflödig. Det blir så mycket mer underhållande när jag får se samspelet, uppleva blickarna mellan musikerna och uppfatta publikreaktioner i bild samtidigt som jag hör musik. Som när de tre legendariska musikerna i Cream återförenades för fyra kvällar på Royal Albert Hall.
   Återföreningen var väldigt unik, men inte historisk som marknadsföringen gärna ville poängtera, när trummisen Ginger Baker, sångaren och basisten Jack Bruce och sångaren och gitarristen Eric Clapton bestämde sig för att uppträda som Cream på samma plats där de 37 år tidigare genomförde sin sista konsert. 26 november 1968 gjorde trion två avskedskonserter på samma kväll. Nu blev det fyra repertoarmässigt identiska konserter på fem kvällar av vilka de bästa versionerna av varje låt valdes ut till den här dvd:n som därmed återger en autentisk låtordning. Låtarna på dvd-konserten är tydligt daterade och man ser på musikernas kläder att inspelningarna är hämtade från olika kvällar.
   Cream har faktiskt återförenats en gång tidigare, när gruppen valdes in i Rock N Roll Hall of Fame 12 januari 1993 men spelade då blott tre låtar.
   Cream var kanske pophistoriens första band som titulerades supergrupp och i bandets sammansättning handlar det om tre huvudroller. Bruce och Clapton må vara de visuella huvudpersonerna men utan trummisen Baker hade gruppen inte kunnat få sin legendstatus som överlevt alla decennier sedan dess. Och samspelet var lika imponerade 2005 som på 60-talet. Återföreningen är inget fusk med extramusiker eller uppdaterade extraordinära arrangemang för att tillfredställa dagens publik.
   Dessutom verkar stämningen vara på topp när de uppenbart avslappnade musikerna skrattar åt varandra. "Thanks for waiting" säger Clapton lite ironiskt till publiken och lovar att de ska spela allt de kan och så långt de kan. Konserterna har enligt uppgift försiggåtts av omsorgsfulla repetitioner men på scen verkar allt sitta i ryggraden när blott tre musiker ska spela rock på en så stor arena som Royal Albert Hall.
   Repertoaren på en återföreningskonsert är alltid ett problem när tiden är begränsad och tyngdpunkt ska bestämmas. Här prioriteras album- och liverepertoar, singellåtarna får ofta stå tillbaka till förmån för blues och traditionella låtar, vilket också betyder en hel del covers som i mångas öron har blivit typiska Cream-klassiker.
   Som exempelvis inledningen med tre coverlåtar, "I'm so glad", "Spoonful" och "Outside woman blues", som avslöjar gruppens förebilder i namn som Skip James, Willie Dixon respektive den mindre kände Blind Joe Reynolds.
   Efter två Robert Johnson-influerade soloskivor, just innan de här konserterna, var Clapton vid tidpunkten inne i en massiv bluesinfluerad period och har fått med sig ytterligare några låtar med bluesrötter från klassiska namn som Muddy Waters ("Rollin' and tumblin'") och T-Bone Walker ("Stormy Monday"). I "Rollin' and tumblin'" förvandlas Jack Bruce till bluessångare med munspelet i högsta hugg.

CREAMS SINGELMATERIAL ÄR DOCK INTE HELT bortprioriterat för både slagkraftiga "Badge" (aldrig tidigare spelad inför publik), härligt mäktiga "White room" och "Sunshine of your love" (i två versioner!) finns med. Men visst saknar jag "Strange brew" och "I feel free" (som enligt Bruce var för komplicerad att göra live) men upptäcker å andra sidan en på skiva ("Disraeli gears") rätt anonym låt, "We're doing wrong" (3:26), som här växt ut till mäktiga 8:26.
   Bakers trummor på "White room" är ju fantastiska men det är på den efterföljande låten, "Toad", Baker får spela huvudrollen i tio minuter. En fritt formad instrumentallåt, skriven av Baker, där Bruce och Clapton lämnar scenen och ett av musikhistoriens längsta trumsolo följer. Helt omöjlig och grymt monoton att bara lyssna på men när man samtidigt ser en mästare spela blir det stor konst.
   Långa låtar var på sin tid gruppens adelsmärke och även här får Cream många tillfällen att breda ut sig med långa gitarrsolon. Fast jag för länge sedan växt ifrån långa låtar och förlängda gitarrsolon blir jag ändå fascinerad när jag kan se agerandet samtidigt som jag hör tre musiker vara så samspelta och delvis improvisera sig fram i låtarna.
   I pausen mellan huvudkonserten och extralåten släcker Baker cigaretten, återvänder till scenen och spelar tillsammans med bandet extralåten "Sunshine of your love" som för övrigt finns i två olika tagningar.
   Hälsan har sedan inspelningen slagit hårt mot gruppen. Jack Bruce avled hösten 2014 i levercancer och Baker genomgick i somras en hjärtoperation, Medan Eric Clapton ser piggare och friskare ut idag än han säkert var hösten 1968.

Extramaterial: DVD1: Alternativa tagningar av "Sleepy time time" och "We're doing wrong". DVD2: Alternativ tagning av "Sunshine of your love" (där Clapton sjunger fel till allmän munterhet) plus intervjuer med de tre gruppmedlemmarna.

/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.