Blogginlägg från september, 2016

I min skivhylla: The Photos

THE PHOTOS: The Photos (Epic Photo 5)

Release: Juni 1980
Placering i skivhyllan: Hylla 8. Mellan Sam Phillips "Cruel inventions" (1991) och Michael Pinders "The promise" (1976).

AMBITIONEN MED KATEGORIN "I MIN SKIVHYLLA" är att kunna fånga in skivor med största möjliga variation på alla hyllor. Så här långt har det varit katastrofalt enkelriktat, åtminstone geografiskt, när jag under fem veckor enbart har skrivit om amerikanska skivor. Det är alltså i högsta grad dags för en engelskproducerad skiva att bli analyserad på nära håll.
   Jag har egentligen alldeles för kärleksfulla minnen av kvartetten The Photos för att jag så här 36 år senare ska kunna känna mig objektiv och neutral inför återbesöket hos gruppens debutalbum. När jag just nu, till min stora förvåning, dessutom upptäcker att Elvis Costello har en liten roll på skivan blir jag verkligen överrumplad.
   De huvudsakliga rötterna i The Photos fanns i engelsk punk 1977/78. De tre musikerna i bandet, gitarristen Steve Eagles, trummisen Olly Harrison och basisten Dave Sparrow, spelade i Eveshams stolthet Satan's Rats utan större kommersiell framgång. Gav ut några singlar producerade av Rikki Sylvan. Det bandets sångare, Paul Rencher, gled långsamt ifrån övriga musiker och när han lämnade bandet ersattes han av Wendy Wu som utan erfarenhet blev ny sångerska. I samband med det, januari 1979, bytte bandet namn till The Photos men i repertoaren fanns fortfarande Satan's Rats-låtar. Samtidigt utvecklade bandet ett poppigare och till viss del snällare sound som på skiva kom att jämföras med Blondie.
   Under min första London-tripp i mars 1980 blev konserten med Photos på Marquee en av många ( Holly & the Italians, Wreckless Eric, Original Mirrors ...) fantastiska liveögonblick. Rivig poprock med uttrycksfulla sångerskan Wendy Wu som blickfång (se Stefan Wallgrens bild till vänster) har etsat sig fast på näthinnan och i öronen. Vi hade faktiskt bokat intervjutid med Wendy och det övriga bandet men som nykomlingar i storstaden med tunnelbanenätet som outforskad mark och taxi som vägrade köra så långt åkte vi vilse i södra London och missade lite snopet det förmodligen intressanta mötet.
   Då hade bandet bara en singel bakom sig, "I'm so attractive", men fler singlar och debutalbumet var på väg. Förstasingeln var från ett tidigare inspelningstillfälle med Colin Thurston som producent och på det nya materialet var teknikern/nye producenten Roger Bechirian ansvarig för produktionen.

BECHIRIAN, FÖDD I INDIEN, HADE EN LÅNG ERFARENHET som tekniker och hade precis inlett sin karriär som producent, på skivor med Lene Lovich, The Flamin' Groovies och The Undertones. Från 1978 ("This years model") inledde han som tekniker det regelbundna samarbetet med Elvis Costello och det är naturligtvis den kontakten som möjliggjorde Costellos hemliga inhopp på Photos skiva under namnet Horace Barlow.
   En pseudonym Costello använt sig av vid några få tillfällen. Han och hans Attractions dök upp som oannonserat förband till Rockpile i februari 1980 under gruppnamnet The Horace Barlow Experience. På Dave Edmunds "Twangin'" (1981) har Barlow fått credit för "title concept". På Photos-albumet spelar Costello piano på en låt, reggaepoppiga "Maxine", och har arrangerat stråkarna på "Loss of contact" som även den har reggaeinfluenser.
   Jag var väldigt imponerad av Photos live och blev lite besviken när albumet dök upp på sommaren 1980. De vassa kanterna på repertoarens scenversioner hade uppenbart filats ned i studion till något mjukare och mindre personligt. Hade tidens tand varit vänligt mot Photos debutalbum var nu min försiktiga undran.
   Som helhet innehåller Photos album utan titel åtskilliga hitpotentiella låtar och kanske är jämförelsen med Blondie mer positiv idag än då. Visserligen gillar jag fortfarande de rockigare och mer tempoladdade låtarna mest på skivan, inledningslåten "Do you have fun", Kirsty MacColl-doftande "All I want" och "Evelyn 11". Och balladerna lyser med sin frånvaro, coverversionen av Burt Bacharachs "I just don't know what to do with myself" är påtagligt blek och i sammanhanget ganska malplacerad.
   Med första upplagan av det här albumet följde "The blackmail tapes", en extraskiva, åtta-låts-ep eller minialbum, med gruppens tidiga repertoar där flera Satan's Rats-låtar finns med. En "garageinspelning" där ett ruffigare och mindre sminkat Photos bränner av sina tidiga låtar i ofta furiöst tempo, ett sound som låter mer live och ger tillbaka minnet av Marquee-spelningen. Speciellt när de här gör samma coverlåtar, "I saw her standing there" och "Do you wanna dance", i fräscht rocktempo.
   Trots en framgångsrik skivdebut (4:a på Englandslistan) skulle den här upplagan av Photos spricka inom ett år. Wendy Wu lämnade och ersattes av amerikanskan Ché Zuro men gruppen spelade ändå in albumet "Crystal tips and mighty mice" med Tony Visconti som producent men skivan blev outgiven fram till 2008.
   Wendy (som egentligen hette Yates i efternamn) provade under 1982 och 1983 på en solokarriär men det hände ingenting. Och gruppen Strange Cruise, som hon hade tillsammans med Steve Strange några år senare, försvann i mängden.

/ Håkan

Bara uppåt för Anne-Lie

ANNE-LIE RYDÉS ANDRA SOLOKONSERT I ÖREBRO var en del av sommarens folkparksturné 1985 och följde upp sångerskans andra album "I mina rum" som hade släppts på våren. Och hennes stadiga kompband hade för sommarturnén utökats med saxofonisten Erik Häusler.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 29/7 1985.

ANNE-LIE RYDÉ
Brunnsparken, Örebro 27 juli 1985

Anne-Lie Rydé, denna fantastiska sångfågel på den svenska rockhimlen, har nu vuxit ur de små klubblokalerna och in i de större konserthallarna utan att förlora så mycket av sin scenkarisma som var ett av många särdrag i hennes show. Bandet har också utvecklats oerhört och tillsammans genomförde de i lördags en konsert som mycket nära höll det stora formatet.
   Sedan förra våren, då hon senast besökte Örebro med en egen konsert, har hon utökat repertoaren med hundra procent i form av senaste albumet "I mina rum" som är ett betydligt mer moget verk än debutskivan för snart två år sedan.
   Inte nog med att låtarnas styrka aldrig sviktade under hela konserten. Hon har även själv blivit en mycket säker scenartist när hon ledigt och naturligt kommunicerade med folkparkspubliken. Hon etablerade viktig kontakt som få artister klarar av under en hel livstid.
   Anne-Lie omgav sig med ett scenbygge som blivit allt vanligare i rockbranschen. Trummorna (Rolf Alex) till vänster och basisten, i det här fallet Tommy Cassemar, i centrum som gav fritt spelrum för gitarristen Mats Claesson och framförallt det suveräna samarbetet mellan Anne-Lie och saxofonisten Erik Häusler.
   Bara i kombinationen Rydé/Häusler växte många låtar rakt upp i himlen när Anne-Lie avslöjade influenser från den tidigare arbetskamraten Py Bäckman. Hon är också på god väg att gå i hennes framgångsrika fotspår.
   Konsertens dryga timme var en jämn mix från båda hennes album där de äldre låtarna har fått nyttiga ansiktslyftningar i form av nya spännande arrangemang. "Cirkulerar" och "Segla på ett moln" (med ett fabulöst saxsolo av Häusler) var exempel på låtar som kommer att hålla i många, många år.
   Hennes senaste album är jämnare men saknar i viss mån en rejäl hit av samma dignitet som "Segla på ett moln" men personligen fann jag första extralåten "I stillhet" innehålla samma underbart hypnotiserade effekter.
   Medan ballader är hennes stora styrka gjorde hon även hårdrock av bästa märke där aggressioner och förakt är ersatta av kärlek och mod. Även Kiss-låten "Heaven's on fire", som blev till allsång, lyckades hon göra intressant.
   Hennes covers i övrigt var välvalda och noggrant genomförda. "Anyone who had a heart" har alltid funnits i hennes scenrepertoar och numera på svenska i ett annorlunda arrangemang. Janis Joplins "Move over" och Ike & Tina Turners "River deep mountain high" är låtar som få, om ens någon, vågat sig på tidigare.
   En ovanligt uppsluppen och sångglad Örebropublik fick Anne-Lie och grabbarna i bandet att överträffa sig själva och, enligt egen utsago, åstadkomma sin bästa konsert under sommarens två månader långa turné.


Bandet:
Mats Claesson, gitarr och sång
Mats Olausson, keyboards och sång
Rolf Alex, trummor
Tommy Cassemar, bas
Erik Häusler, saxofon

Låtarna
Och vindarna vänder
Ögon ser mig
Ansikte mot ansikte
Stiger upp, faller ner
Cirkulerar
Ännu en förlorad dag
Svindlande ljus
River deep mountain high
Heaven's on fire
Jag vägrar

Extralåtar
I stillhet
Move over

Extra extralåtar
En enda väg
Segla på ett moln

/ Håkan

#32. dvd: Royal Albert Hall London 05

CREAM: Royal Albert Hall London 05 (Warner Music Vision/Rhino/Reprise, 2005)

JAG KÄNNER ATT LIVESKIVOR, GÄRNA I DUBBELALBUMFORMATET som var så stort och mäktigt under främst 70-talet, i stort sett har försvunnit från skivmarknaden. Bara ljud från en konsert känns numera lite fattigt och begränsat. Med bild blir det levande uttrycket så mycket mer värt. Jag tänkte på det när jag någon gång 2005 fick både liveskivan och den här live-dvd:n i min hand som recensionsex samtidigt och genast uppfattade ljudskivan som helt överflödig. Det blir så mycket mer underhållande när jag får se samspelet, uppleva blickarna mellan musikerna och uppfatta publikreaktioner i bild samtidigt som jag hör musik. Som när de tre legendariska musikerna i Cream återförenades för fyra kvällar på Royal Albert Hall.
   Återföreningen var väldigt unik, men inte historisk som marknadsföringen gärna ville poängtera, när trummisen Ginger Baker, sångaren och basisten Jack Bruce och sångaren och gitarristen Eric Clapton bestämde sig för att uppträda som Cream på samma plats där de 37 år tidigare genomförde sin sista konsert. 26 november 1968 gjorde trion två avskedskonserter på samma kväll. Nu blev det fyra repertoarmässigt identiska konserter på fem kvällar av vilka de bästa versionerna av varje låt valdes ut till den här dvd:n som därmed återger en autentisk låtordning. Låtarna på dvd-konserten är tydligt daterade och man ser på musikernas kläder att inspelningarna är hämtade från olika kvällar.
   Cream har faktiskt återförenats en gång tidigare, när gruppen valdes in i Rock N Roll Hall of Fame 12 januari 1993 men spelade då blott tre låtar.
   Cream var kanske pophistoriens första band som titulerades supergrupp och i bandets sammansättning handlar det om tre huvudroller. Bruce och Clapton må vara de visuella huvudpersonerna men utan trummisen Baker hade gruppen inte kunnat få sin legendstatus som överlevt alla decennier sedan dess. Och samspelet var lika imponerade 2005 som på 60-talet. Återföreningen är inget fusk med extramusiker eller uppdaterade extraordinära arrangemang för att tillfredställa dagens publik.
   Dessutom verkar stämningen vara på topp när de uppenbart avslappnade musikerna skrattar åt varandra. "Thanks for waiting" säger Clapton lite ironiskt till publiken och lovar att de ska spela allt de kan och så långt de kan. Konserterna har enligt uppgift försiggåtts av omsorgsfulla repetitioner men på scen verkar allt sitta i ryggraden när blott tre musiker ska spela rock på en så stor arena som Royal Albert Hall.
   Repertoaren på en återföreningskonsert är alltid ett problem när tiden är begränsad och tyngdpunkt ska bestämmas. Här prioriteras album- och liverepertoar, singellåtarna får ofta stå tillbaka till förmån för blues och traditionella låtar, vilket också betyder en hel del covers som i mångas öron har blivit typiska Cream-klassiker.
   Som exempelvis inledningen med tre coverlåtar, "I'm so glad", "Spoonful" och "Outside woman blues", som avslöjar gruppens förebilder i namn som Skip James, Willie Dixon respektive den mindre kände Blind Joe Reynolds.
   Efter två Robert Johnson-influerade soloskivor, just innan de här konserterna, var Clapton vid tidpunkten inne i en massiv bluesinfluerad period och har fått med sig ytterligare några låtar med bluesrötter från klassiska namn som Muddy Waters ("Rollin' and tumblin'") och T-Bone Walker ("Stormy Monday"). I "Rollin' and tumblin'" förvandlas Jack Bruce till bluessångare med munspelet i högsta hugg.

CREAMS SINGELMATERIAL ÄR DOCK INTE HELT bortprioriterat för både slagkraftiga "Badge" (aldrig tidigare spelad inför publik), härligt mäktiga "White room" och "Sunshine of your love" (i två versioner!) finns med. Men visst saknar jag "Strange brew" och "I feel free" (som enligt Bruce var för komplicerad att göra live) men upptäcker å andra sidan en på skiva ("Disraeli gears") rätt anonym låt, "We're doing wrong" (3:26), som här växt ut till mäktiga 8:26.
   Bakers trummor på "White room" är ju fantastiska men det är på den efterföljande låten, "Toad", Baker får spela huvudrollen i tio minuter. En fritt formad instrumentallåt, skriven av Baker, där Bruce och Clapton lämnar scenen och ett av musikhistoriens längsta trumsolo följer. Helt omöjlig och grymt monoton att bara lyssna på men när man samtidigt ser en mästare spela blir det stor konst.
   Långa låtar var på sin tid gruppens adelsmärke och även här får Cream många tillfällen att breda ut sig med långa gitarrsolon. Fast jag för länge sedan växt ifrån långa låtar och förlängda gitarrsolon blir jag ändå fascinerad när jag kan se agerandet samtidigt som jag hör tre musiker vara så samspelta och delvis improvisera sig fram i låtarna.
   I pausen mellan huvudkonserten och extralåten släcker Baker cigaretten, återvänder till scenen och spelar tillsammans med bandet extralåten "Sunshine of your love" som för övrigt finns i två olika tagningar.
   Hälsan har sedan inspelningen slagit hårt mot gruppen. Jack Bruce avled hösten 2014 i levercancer och Baker genomgick i somras en hjärtoperation, Medan Eric Clapton ser piggare och friskare ut idag än han säkert var hösten 1968.

Extramaterial: DVD1: Alternativa tagningar av "Sleepy time time" och "We're doing wrong". DVD2: Alternativ tagning av "Sunshine of your love" (där Clapton sjunger fel till allmän munterhet) plus intervjuer med de tre gruppmedlemmarna.

/ Håkan

I min skivhylla: Charlie & the Pep Boys

CHARLIE & THE PEP BOYS: Daddy's girl (A&M SP 4563)

Release: Våren 1976
Placering i skivhyllan: Hylla 2: Mellan Nils Landgren/Johan Norbergs "Chapter 2" (1989) och Cheap Tricks "Standing on the edge" (1985).

NÄR JAG URSPRUNGLIGEN RECENSERADE DEN HÄR SKIVAN i maj 1976 var jag uppenbart påverkad av både Nils Lofgrens skiva "Cry tough" och hans exklusiva Sverigebesök i Lund bara några dagar innan. Den här amerikanska rockgruppen Charlie & the Pep Boys första och enda album var nämligen producerad av just Lofgren och han medverkar på skivan under en märklig pseudonym.
   Jag har så här i efterhand försökt analysera kopplingen mellan Lofgren, som varken förr eller senare producerat någon skiva utöver hans egna, och bandet. Precis som på skivhyllans representant för några veckor sedan, Kathi McDonald , är det återigen den gemensamme managern Art Linson som nog är förklaringen till kontakten mellan Nils och det här bandet. Men det finns faktiskt en ännu tydligare gemensam nämnare: Bandets hemvist Washington DC dit Nils, som föddes i Chicago, flyttade till som mycket liten.
   Charlie & the Pep Boys var en klockren parentes i amerikansk rockhistoria. Hade en kort karriär, splittrades faktiskt kort efter release av den här skivan, och trots en viss uppmärksamhet (namnet Lofgren drog till sig lyssnare) i samband med utgivningen hade bandet ingen framtid.
   Nu, drygt 40 år senare, tänkte jag utröna bandets eventuella kvalitéer bakom det anskrämliga skivomslaget (gubbe med en äckligt rinnande glass i handen bredvid en skyltdocka...) som har etsat sig fast i mitt minne under många år.
   Jämförelserna med Rolling Stones, som genomgående dök upp i alla recensioner, tog givetvis udden av bandets ambitioner att skapa sig ett eget sound. Det var främst sångaren Charles Woods Pearsons röst och sätt att sjunga som gjorde det omöjligt att inte dra paralleller med den berömde Stones-sångaren. I öppningslåten, titellåten, där Stones-gitarrerna ekade bekant var det än mer uppenbart var bandets soundrötter fanns. Att sedan Stones-fantasten Lofgren, hans låt "Keith don't go" fanns fortfarande kvar i minnet ett år efter hans Kathi McDonald, producerade skivan gjorde kanske inte förutsättningarna bättre.

KOPPLINGEN TILL LOFGREN VAR GANSKA TYDLIG den här våren 1976. När han gav sig ut på turné för att marknadsföra sitt album "Cry tough" fanns det två Charlie & the Pep Boys-relaterade musiker i hans kompband, trummisen Mike Zack och gitarristen Bobby Manriquez. Manriquez var nog aldrig hundraprocentig medlem i gruppen och spelar bara på en låt, öppnings/titellåten, på albumet. Han hade dessutom en koppling till ovannämnda Kathi McDonald vars turnéband han var medlem i vid den här tidpunkten där han samtidigt inledde sin karriär som under 2000-talet har resulterat i flera egna bluesinspirerade album.
   Bandets ordinarie gitarrist, Mike Stern, hade också precis inlett sin karriär som musiker och skulle strax efter Pep Boys-bandets kortvariga existens faktiskt ersätta Georg Wadenius i Blood, Sweat & Tears. Trummisen Zack spelade i gruppen Sun Country i början på 70-talet och basisten med det svenskklingande namnet (fast han var finländare) Rolf Hanson hade tidigare spelat med The Herd Band.
   De övriga medlemmarna, nämnde Woods Pearson och kompgitarristen Alan Adkins, skrev en majoritet av låtarna till den här skivan. Några år efter gruppens sammanbrott bildade de en ny grupp under namnet Tears och gav 1979 ut ett album utan att lämna några musikaliska avtryck efter sig.
   Nils Lofgren producerade alltså skivan men uppträder under pseudonymen Lefty Potomac när han spelar keyboards på skivan. Namnet Lefty förklaras av att Nils Lofgren i grund och botten är vänsterhänt (men spelar gitarr som högerhänt) och Potomac är floden som gränsar till Washington DC. Den här pseudonymen har Nils använt sig av bara vid ett annat tillfälle, på John Guernseys "Rocketville" (1981) där han gästar på gitarr.
   Soundet på den här skivan doftar alltså både Stones och Lofgren men ibland är det en saxofonist, för mig okände inlånade musikern Michael Shear, som tar upp kampen om uppmärksamheten. I den genren finns det förutom singellåten "Give me more", som släpptes i augusti 1976, fler utmanare bland det singelorienterade materialet. Som exempelvis hitstarka "Seven come eleven" och poppiga "Give her up".
   Sedan finns det några låtar utanför det förutsägbara formatet. Som Lofgren-klingande "Right as rain" (som han dessutom har varit med och skrivit), karibiskt dansanta "Despair", soulstänkta "Still thinking about you" och den överraskande finallåten "The storm has passed" som är långsamt gungande soulgospelrock där hela bandet bildar mäktig kör med både Lefty Potomac och Gary St. Clair.

/ Håkan

"Eight days a week"

EIGHT DAYS A WEEK
Directed by Ron Howard
(106 minuter)

"EIGHT DAYS A WEEK" ÄR NATURLIGTVIS en väldigt passande titel, vald med stor omsorg, på en film om en grupp och ett fenomen som under de mest intensiva åren alltid turnerade, oavbrutet skrev låtar och regelbundet spelade in skivor. Faktum kvarstår dock: The Beatles gjorde aldrig den låten* på konsert. Men "Eight days a week" är ingen konventionell konsertfilm utan mer en dokumentär med liveinslag. Med undertiteln "The touring years" är det helt enkelt en tv-dokumentär med extra allt, presskonferenser, publikhysteri, gamla och nya intervjuer, nyhetsbilder, den kronologiska historien, skivinspelningar och aktuella intervjuer med Paul McCartney och Ringo Starr.
   Den etablerade filmregissören Ron Howard ("Cocoon (1985), "Apollo 13" (1995) och The Da Vinci Code (2006)) var redan i 10-årsåldern Beatles-fan och det är väl med fantasternas ögon man ska se den här filmen. Om en grupp vars musik fortsätter att sätta guldkant på historien med ständig kommersiell tyngd. Senaste numret av musiktidningen Mojo är en stor hyllning av turnébandet Beatles. Visserligen var vi bara fem i biografsalongen i tisdagseftermiddag men enligt uppgift var det fullsatt på den exklusiva premiären i torsdagskväll med direktsändning från Leicester Square i London.
   Med Beatles enda officiella liveskiva i "färskt" minne (den släpptes 1977...) hade jag ljudmässigt inte väntat mig så mycket och när jag inför biofilmen läste skivproducenten George Martins omslagstext till "The Beatles at the Hollywood Bowl" blev jag inte heller övertygad. Det är många ursäkter mellan raderna i Martins text och han understryker ("the conditions for the engineers were ardous in the extreme") vid många tillfällen hur svårt det var att få ordning på de primitiva konsertinspelningarna.
   Nästan fyra decennier senare har teknologin på området kraftigt utvecklats och den nya generations producent, George Martins son Giles, har tagit vid. Det hysteriska skrikandet på Beatles-konserterna gjorde "Hollywood Bowl"-skivan till viss del olyssningsbar. Men Giles har lyckats renodla, filtrera och finputsa liveljudet till en distinkt lyssningssensation. Sedan är ju ljudet alltid mer underhållande på film med fans i bild. I kommersens namn har skivan återutgivits i dagarna, plus extralåtar, med det restaurerade ljudet
   Filmen fokuserar på perioden mellan 1963 och 1966 med en viss tyngdpunkt på genombrottet i USA från 1964 och framåt. Det är hysteri i sin ädlaste form som förmedlas på bilderna och historiskt, popmusikens rejäla genombrott, kan den känslan aldrig mera komma att upprepas. Jag vet av egen erfarenhet, utan att jag skrek i falsett, hur det var att uppleva Beatles på svensk tv, Drop In i november 1963, och förstår till viss del masshysterin som drabbade USA våren 1964.

BEATLES POPULARITET EXPLODERADE ÄNNU FORTARE I USA än i Europa, där Beatlemania stegvis hade växt från hösten 1962 och under hela 1963, med tanke på att allt hände där på några månader våren 1964. Med tv-visningen av The Ed Sullivan Show 9 februari som definitivt startdatum på hysterin. Där singlar på många olika skivbolag (Vee Jay, Tollie, Swan och Capitol) rusade mot toppen och 4 april ockuperade de fem första platserna på Billboards Hot 100 (se vänster). Något unikt som aldrig har upprepats varken tidigare eller senare.
   Filmen ger inte bara en underhållande bild av ett hårt jobbande turnéband. Den berättar också om den allmänna utvecklingen på konsertfronten mot allt större konsertlokaler, stora arenor och ogästvänliga konsertmiljöer som varken gagnar artister eller publik till personliga konsertupplevelser. Innan Beatles hade konserter aldrig tidigare arrangerats på exempelvis stora baseballarenor.
   Beatles konserter 1965 och 1966 på Shea Stadium i New York ute i Flushing Meadows, Queens är väl alla tiders flopp när det gäller konsertmiljö. Långt ute på den enorma baseballarenans gräsmatta (där New York Mets spelade sina hemmamatcher) stod scenen och avståndet till publiken var gigantiskt. Säkert en enorm upplevelse när 55 600 vilda amerikaner skapade ett öronbedövande oväsen. Musikmässigt var det en katastrof när blott 100 watts-förstärkare, en underproportionerad högtalaranläggning, avsedd för endast baseballkommentatorer, och inga monitorer till bandet gav undermåliga förutsättningar till accepterat konsertljud.
   Bara sex dagar senare, efter konserten på Candlestick Park i San Francisco 29 augusti inför en publik på 25 000, bestämde sig bandet för att sluta turnera.
   Vi får dock en glimt från Beatles sista liveuppträdande 1969, på taket till Apple-kontoret vid Savile Row, där Giles Martin inte behövde dämpa någon skrikande publik som överröstade musiken. En förvånad och spontan publik stod stum på gatan nedanför. Ett underbart framträdande där Beatles, förstärkta med Billy Preston på elpiano, spelade "Don't let me down" direkt följt av "I've got a feeling".
   Både gamla och nya intervjuer förstärker bilden av Beatles turnerande tid. Både Larry Kane (amerikansk tv-personlighet), Whoopi Goldberg, Elvis Costello, Eddie Izzard (om humorn hos Beatles), Sigourney Weaver (som återfinns på amerikanska konsertbilder), filmregissören Richard Lester och den engelske musikjournalisten Jon Savage ger sina personliga minnen om Beatles på 60-talet.
   Några speciella minnesbilder från filmen: 1) Inledningen på Beatles första konsert på amerikansk mark (Washington Coliseum), 11 februari 1964, när Ringo får börja med att snurra trumsetet så han spelar mot publiken. 2) När John Lennon på sitt kvicka vitsiga sätt svarar "Eric" när en amerikansk dåligt informerad intervjuare frågar vad han heter och fortsätter kalla honom för Eric. 3) När Paul McCartney 1964 på en fråga om Beatles är kultur svarar: “Culture? This isn’t culture. It’s just a good laff!".

*)"Eight days a week" är huvudsakligen Paul McCartneys låt, skriven för att bli ledmotivet på Beatles andra film vars arbetsnamn var "Eight arms to hold you". Dessutom ansågs låten, inspelad i oktober 1964, vara en potentiell singel. Paul blev på båda fronter slagen av John Lennon. Filmen fick titeln efter Johns låt "Help!" och nästa Beatles-singel blev Johns "I feel fine".

/ Håkan

Gibbons svänger än

STEVE GIBBONS SLOG IGENOM STORT 1978/79 med albumet "Down in the bunker" som följdes av konserter och turné i Sverige. Tio år senare var hans namn inte fullt lika hett. Efter genombrottet följde några album, "Street parade" (1980) och "Saints & sinners" (1981), men under resten av 80-talet prioriterade Steve livespelandet före skivutgivning.
   Sommaren 1986, ett år innan den här konserten, gav han ut den Dublin Castle-inspelade liveskivan "On the loose" med ännu en upplaga av sitt Steve Gibbons Band som ett år senare tog sig till Örebro.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 3/7 1987.

STEVE GIBBONS BAND
Nya Continental, Örebro 1 juli 1987

Pubrocken är tillbaka meddelades från London i vintras. Då borde Steve Gibbons och hans tidlösa rock'n'roll rimligtvis också vara tillbaka.
   Och visst är det så. Det visade han med stor tydlighet i onsdags på Continental i Örebro.
Gibbons har i stort sett spelat och sjungit samma traditionellt rock'n'roll-baserade musik i närmare 20 år och bara det är imponerande.
   Enligt hans princip har tiden stått still sedan dess och det var djupt rotad 50-talssväng i hans låtar, även de han har skrivit nyligen på 80-talet.
   Själv såg han ut att ha levt mänskligt de här åren och såg väl just åtta år äldre ut nu än när han besökte Örebro 1979 under sin mest kommersiellt framgångsrika period.
   Vanligtvis uppträder Steve Gibbons och hans band på pubarna i England där de turnerar oavbrutet. Som följd var gänget bakom honom smått fantastiskt tajt och det var en fröjd att se den evigt leende trummisen Brendon Day leka sig fram till dessa grymma rytmer.
   På den höga scenen på Continental spelade Gibbons med band sin jordnära rockmusik med otroligt berättande texter där figuren Johnny Cool ofta var den sammanbindande länken.
   Konserten innehöll många gamla Gibbons-klassiker till den nostalgiska publikens märkbara glädje, Det sjöngs med i låtar som "Any road up", "No spitting on the bus" (som vävdes ihop med "Bo Diddley"), "Johnny Cool", den fantastiska rocklåten "Eddy Vortex" och "Down in the bunker".
   När den senare låten framfördes, 45 minuter efter midnatt, i en lång, lång version var jag beredd att kapitulera och medge att det svängde mer nu än den magiska kvällen i början på april 1979 på Konserthuset.
   Visst var det en nostalgiafton på Continental i onsdags natt men det fanns värdighet, ärlighet och styrka i det Gibbons gjorde. Och har så gjort länge.
   Sådan tidlös rockmusik uppfanns 1958, fick en kort återupplivning 1968, gav Gibbons genombrottet 1978 och nu, detta år, är så efterlyst att hittelön borde betalas ut.

Steve Gibbons: sång/gitarr
Philip John Wright, gitarr
Andrew Hamilton: bas
John Evans: gitarr
Brendon Day: trummor

/ Håkan

"II"

THISELL
II
(Jelly Fant/Rootsy)

När jag först fick den här skivan i min hand för några veckor sedan var det präktig sensommar i det här landet. Men under tiden fram till officiell release i fredags blev det traditionell höst i luften och det är just där, i den höstsvala verkligheten och det påträngande mörkret med ett moloket vemod som följd, Tisells album hör hemma.
   Avskalat är Peter Thisells ledord när han gör musik. När han sätter titlar på sina album är han lika kortfattat konsekvent. Hans första album hette "I" och hans nu andra heter, lika konsekvent, "II" och det finns redan funderingar på nästa album och titeln är givetvis redan framvärkt, "III".
   Jag skriver om den nya skivan som en soloplatta och på sätt och vis är det Peter Thisells album. Han sjunger och han har skrivit samtliga texter men han har ett band med sig som tillsammans med Peter har skrivit all musik. Musikerna, som ibland på skivan uppgår till fem man och en kvinna, har alltså deltagit i det kreativa och demokratiska arbetet och har, inbillar jag mig, haft stor påverkan på det djupa känsloläge som genomsyrar en majoritet av albumets tio spår.
   Det här är ingen skiva man spelar som bakgrundsljud till diskning eller bokläsning för den kräver största möjliga uppmärksamhet och när lägenheten vilar i tysthet framåt midnatt framträder Thisells konstnärliga frihet allra bäst. Jag blir en aning brydd när jag sitter och skriver recensionen med förmiddagssolen skinande genom fönstret från öster. Bra sång och musik ska givetvis fungera i alla sammanhang och miljöer och under olika förutsättningar men efter alla sena kvällar i höstmörkret blir mina funderingar en aning splittrade i dagsljus.
   Jag hade nöjet att få uppleva Thisells musik live under Live at Heart för några veckor sedan och trots att "bandet" då bara var en duo, Peter och violinisten Karin Wiberg, kom den meditativa känslan märkbart fram i musiken. I själva framförandet förstärktes arrangemangen och låtarna av en kärv men innerlig ton som till viss del saknas när jag "bara" lyssnar på skivan. Men å andra sidan målas arrangemangen på skiva med många fler färger av många fler musiker fast det är det lågmälda och det långsamma som dominerar ljudbilden. I ett musiklandskap, där violinen får sällskap med både ståbas, dragspel, piano och någon enstaka elgitarr, som har lika mycket gemenskap med sparsmakad svensk folkmusik som kärv och mycket personlig americana.
   Jag hörde någon jämföra Thisells skiva med Lambchops musik men själv tänker jag på något Tindersticks har gjort under någon lugn stund.
   Skivan bakom omslaget med sin suddiga, svartvita och ofokuserade bilder är en favorit som växt till sig under åtskilliga sena och mörka kvällar.
   I det lugna och övervägande stilla flödet av musik har det varit svårt att fånga konkreta melodier. Det känns som helheten har varit så mycket viktigare att åstadkomma än att tillverka någon klatschig hitlåt på kommando. Nej, "II" befinner sig så långt från glättig showbusiness det i dagsläget går att komma.
   Ändå hör jag en något stegrande intensitet i tonfall och arrangemang mot slutet av skivan. I låtar som "Amounts to you", "Untitled #5" och "It happened to you". Men jag vill inte för allt i världen ha missat hela resan genom albumet fram till den vackra slutpunkten "Black bird".

/ Håkan

#33. dvd: That'll be the day/Stardust

That'll be the day/Stardust (Optimum Classic, 2007)

I MIN HITTILLS OSORTERADE SAMLING AV VHS- OCH DVD-filmer återfinns många återutgivningar, lågprisvarianter och långtifrån originalutgåvor. Dagens dvd är ett typiskt exempel på en sådan budgetvariant, två engelska filmer från 70-talet som har ett naturligt samband och trängs på samma skiva som gavs ut 23-24 år efter originalen. I en förpackning som i vanlig ordning saknar dokumentation men som jag tidigare har påpekat: Innehållet är så mycket viktigare än ytan.
   "That'll be the day" (1973) och "Stardust" (1974) har mycket gemensamt, skådespelaren i huvudrollen (David Essex), huvudrollskaraktären (Jim Maclaine), producenten (David Puttnam), manusförfattaren (Ray Connolly) och filmberättelserna är som en följetong. Däremot har filmerna två olika regissörer, Claude Whatham respektive Michael Apted, som båda hade mer erfarenhet från tv-produktioner än filmbranschen.
   Det sägs ofta vara sångaren David Essexs filmdebut men han hade innan "That'll be the day" gjort tre filmer, "Smashing Time" (1967), "Assault" (1971) och "All Coppers Are..". (1972), blygsamma roller i mindre kända filmer. Även som soloartist hade en lång, men även där mindre känd, karriär. Gjorde singeldebut redan 1965 men hans solokarriär höll sig så gott som i skymundan innan han sommaren 1973. samtidigt som "That'll be the day" hade premiär, "råkade" få en stor hit med "Rock on" och stora kommersiella framgångar åren därpå.
   "That'll be the day" utspelar sig 1958 i en typisk engelsk miljö. Producenten Puttnam, senare känd för filmer som "Midnight express", "Triumfens ögonblick" och "Local hero", fick idén till filmen när han hörde Harry Nilssons låt "1941" och Connolly, författare och musikjournalist på Melody Maker, skrev en historia som löst bygger på Beatles och Ringo Starrs tidiga karriärer, Quarrymen och Rory Storm & the Hurricanes. Och det passade givetvis perfekt med Ringo i en ledande roll i filmen, där han dessutom liknar sig själv från tidigt 60-tal, som kompisen Mike. Filmen hakade på vågen med 50-talstema som samma år hade introducerats med den amerikanska filmen "Sista natten med gänget".
   Essex spelar rollfiguren Jim Maclaine som lämnar skolan, rymmer hemifrån på ett lastbilsflak, drömmer om "fish & chips and freedom", hyr ett sunkigt rum för drygt 2 pund i veckan, jobbar på nöjesfält men drömmer om ett liv som rockstjärna. Han ser upp till den framgångsrike karaktären Stormy Tempest som spelas av Billy Fury, som på riktigt hade sina skivframgångar från 1959 och framåt. I bandet spelar bland annat Keith Moon, som våldsam trummis (J D Clover), Graham Bond och John Hawken.
   Soundtracket som löper genom hela filmen är baserat på tidstypisk 50-talsmusik, exempelvis Everly Brothers "(Till) I Kissed you", Jerry Lee Lewis "Great balls offire" och Bobby Darins "Dream lover", men gör också några musikaliska utflykter i 60-talet med Dions "Runaround Sue", Del Shannons "Runaway" och Johnny Tillotsons "Poetry in Motion". Irländaren Eugene Wallaces då nyinspelade version av "Slow down" låter som tagen från 50-talet. Däremot gör Pete Townshends låt från 1971, "Long Live Rock", överraskande entré i 1958-stämningen när den sjungs av Billy Fury.
   Det blir riktigt intressant under sluttexterna när informationen "Music supervised by Neil Aspinall & Keith Moon" dyker upp. Aspinall är mer känd som den person som stod Beatles närmast under hela karriären.
   Framtiden som rockstjärna blir mest en dröm för Jim Maclaine i filmen men i den sista scenen köper han en gitarr. En handling som öppnar för en fortsättning i nästa film, "Stardust".

RINGO STARR TACKADE NEJ TILL ROLLEN SOM MIKE i "Stardust" och nu fick ännu en gammal engelsk rockstjärna, Adam Faith, ta över karaktären som nu fick större plats och utvecklades till Jim Maclaines manager. En annan engelsk 50-talsstjärna, Marty Wilde, gör också entré i filmen som skivbolagsboss.
   Filmhistorien har flyttat fram några år och vi får en tydlig tidsnotering med Kennedy-mordet 1963 på tv-bilderna.
   Soundtracket till "Stardust" är nog mer berömt än själva filmen. Jag har skrivit om skivan här och de specialinspelade låtarna med Dave Edmunds är klart intressanta. Han är också med i filmen som medlem i bandet The Stray Cats som inledningsvis kompar Jim Maclaine. Ett fiktivt band som i övrigt innehåller både musiker, Keith Moon och Paul Nicholas, och skådespelare, Karl Howman och Peter Duncan.
   Kommersiellt slår Maclaine och Stray Cats igenom men framgångarna skapar också problem och slitningar mellan gruppmedlemmarna. Den amerikanske managern Porter Lee Austin, spelad av Larry Hagman, försöker styra gruppen med sin bullriga och pratglada jargong medan Maclaine, som övergivit fru och barn i England, blir alltmer tvivlande och depressiv. En ganska förutsägbar filmstory som räddas av musiken, "You kept me waiting" och "Take it away" är uppenbara pophits, och ett vattenkammat Brinsley Schwarz dyker upp i en scen.
   Nytt kompband, rundgång på scen och buande från publiken gör inte saken bättre. Maclaine gör ett desperat men misslyckat försök att ändra stil och börja sjunga svulstig musikalpop men tillsammans med manager Mike drar han till Spanien för lite lugn och ro. Men när press och tv har letat rätt på paret på ett bildskönt slott, tv-reportern jämför honom med Messias, rasar allt samman och jag kan meddela att historien inte slutar lyckligt.

/ Håkan

I min skivhylla: The Greg Kihn Band

THE GREG KIHN BAND: With the naked eye (Beserkley)

Release: Juni 1979
Placering i skivhyllan: Hylla 6: Bland övriga Greg Kihn- och Greg Kihn Band-skivor i kronologisk ordning.

ETIKETTEN POPROCK ÄR KANSKE INGEN VEDERTAGEN genrebeteckning men jag tycker artister som skriver poplåtar och sedan ger dem en rockig framtoning bör beskrivas som poprock. En i mina öron sympatisk musikgenre där amerikanen Greg Kihn var ett talande, eller egentligen sjungande, exempel på just den sortens musik. Men Kihn var också ett typiskt exempel på att genren också kan resultera i anonymitet och vara lättglömd bland musikbranschens alla extraordinära profiler.
   Inte heller hos mig har Kihn funnits levande under alla år, i det här fallet från slutet av 70-talet till mitten av 80-talet, och jag blir förvånad när jag bläddrar bland mina vinylskivor och hittar faktiskt hela tio album signerade Kihn, nio originalalbum och en samling. Där har glömskan slagit till med full kraft samtidigt som jag misstänker att han inte enbart levererade starka skivor under de regelbundet produktiva åren. Därför kändes det på förhand lite spännande med det tillfälliga återbesöket i en gammal artistkarriär.
   Åren 1975, 1976 och 1977 var en spännande och djupt intressant musikalisk popepok. Det var skivbolag på gräsrotsnivå som stod för utvecklingen och utmaningen. Engelska skivbolag som Stiff och Chiswick var pionjärer men i USA hade oberoende skivbolag som Beserkley dykt upp redan 1975. Tillsammans med gruppen Earth Quake, Jonathan Richman och Rubinoos var Greg Kihn först ut men det var först några år senare via punkexplosionen i England som Beserkley-skivorna dök upp i Europa och Sverige. I januari 1978 tog svenska Sonet över distributionen från EMI, som behandlat skivbolaget styvmoderligt eller helt nonchalerat utgivningen, och släppte åtta album i ett svep av vilka Greg Kihns två första skivor fanns med.
   Av Earth Quakes lite tyngre rock, Jonathan Richmans antiproffsiga jargong och Rubinoos komiska ådra föredrog jag direkt Kihns poprockiga musik som med sitt övertygande tonfall i rösten gjorde att jag redan där jämförde med en lättsammare Bruce Springsteen och dennes "For you" fanns också med tidigt i Kihn-repertoaren.
   Att jag har så många Kihn-skivor i min samling beror nog mest på att recensionsskivorna ramlade in regelbundet varje år (Klisterlappen "Promotion record. Not for sale, With love from Sonet" på skivomslaget skvallrar om det) och lite rutinmässigt professionellt blev Kihn lite opersonligare för varje skiva och när jag nu försöker skaka liv i minnet av Kihn sätter "With the naked eye" inga djupare spår.

ATT JAG LITE SLUMPMÄSSIGT VÄLJER JUST DEN HÄR Kihn-skivan, "With the naked eye", får nog tillskrivas Bruce Springsteens namn som låtskrivare till inledningslåten "Rendezvous". Låten var vid det här tillfället outgiven med Springsteen själv. Han hade spelat in den i juni 1977 till "Darkness on the edge of town"-albumet men låten valdes till slut bort. "Passade inte in i den skivans tema" var den officiella motiveringen men jag tror att den helt enkelt inte höll måttet ty som låt är den varken spännande eller speciellt bra. Ordinär helt enkelt.
   Att den sedan donerades till Greg Kihn-skivan tyder på att Springsteen var tämligen missbeslåten med både låt och version och aldrig ville använda den mer. Men på "Tracks"-boxen 1998 gavs en liveinspelning ut och på skivan "The promise", som gavs ut i "Darkness on the edge of town"-boxen, finns en studioinspelning. I konkurrens med åtta låtar till på "With the naked eye" gör den dock inget som helst exklusivt intryck.
   Sanningen är väl att "With the naked eye" är en ganska ordinär platta. Det är Kihns första skiva där hela bandet får credit. Från andra albumet, "Greg Kihn again" (1977), hade Kihn jobbat med musikerna Steve Wright, bas, Larry Lynch, trummor, och Dave Carpender, gitarr, och nu först uppträder de som en officiell enhet. Wright har skrivit två låtar med Kihn och Lynch sjunger faktiskt sin egen låt "Can't have the highs (without the lows)" på skivan som med hyfsad sång överraskar men ett överdimensionerat gitarrsolo tar udden av låten.
   Kihns poprock kan i sina bästa stunder gränsa till powerpop men är ofta för snäll och profillös för att kunna markera personlig kvalité. Inte tillräckligt starka låtar, en allmängiltig produktion och några reggaestänk på rutin räddar inte heller situationen. Och den sex minuter långa avslutningslåten "Fallen idol" är ett desperat försök att bli lite djupare och lite seriösare men blir ett tomt slag i luften. Dock gör bandet en fullt godkänd version av Richmans halvlegendariska låt "Roadrunner" (ej att förväxlas med Bo Diddleys klassiska låt med samma titel) på skivan.
   Nej, Greg Kihn Band var 1979 ett ganska osexigt band och det var några år senare både överraskande och trots allt ganska rättvist att Kihn, efter en lång och trogen karriär, äntligen fick ett kommersiellt genombrott med låten "Jeopardy" 1983. Men även där lyser hans personlighet med sin frånvaro.

/ Håkan

Fräsch, säker och otroligt populär

1984 GAV EVA DAHLGREN UT SITT FEMTE ALBUM, "Ett fönster mot gatan", men den stora turnén fick vänta till sommaren 1985.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 15/8 1985.

EVA DAHLGREN
Brunnsparken, Örebro 14 augusti 1985

Det börjar närma sig slutet på årets sommarturné för Eva Dahlgren och hennes fantastiska band. En turné som har pågått sedan 5 juli men fortfarande har kvar de fräscha och goda egenskaper som gjort Eva till drottning bland Sveriges alla rocksångerskor medan utmanarna rycker sig allt närmare.
   Eva Dahlgren har inte rest i parkerna på tre år men mirakulöst ändå lyckats behålla, för att inte säga öka, sin popularitet år efter år. Det är en strong prestation i Sverige där idolernas namn brukar skifta från vecka till vecka.
   Runt tusen personer såg konserten i Brunnsparken på onsdagskvällen och Eva har aldrig uppträtt inför så mycket folk i Örebro och hon har aldrig gjort ett så rockigt och självsäkert intryck tidigare.
   Tidigare under turnén har publiksiffror på flera tusen varit vanligt så självförtroendet har märkbart vuxit hos Eva Dahlgren som nu definitivt lämnat trubadurstämpeln bakom sig tillsammans med gitarren och omger sig nu med ett band som har ett gränslöst kunnande.
   Framför detta väloljade maskineri helt utan skavanker eller ens tankar på turnétrötthet vågade hon nu ta i, allvarligt testa gränserna och sjunga ut för fullt i denna stora produktion. Fast visuellt och scenmässigt är hon fortfarande en stillastående artist.
   I ett ofta förekommande motljus kunde publiken njuta av många låtar från Evas framgångsrika albumcomeback "Ett fönster mot gatan" från förra året. Plus några äldre ännu inte urgamla låtar i uppfräschade arrangemang.
   Även en ny låt spelades, "Pain" som har tagit hela våren att skriva, som jag verkligen inte hoppas blir hennes framtida modell. En dansant bagatell på gränsen till syntdisco.
   Trots sin plats på tronen är Eva Dahlgren en irrationell artist som turnerar och gör skivor sporadiskt men som aldrig har varit bättre på och förhoppningsvis fortsätter hon turnera för där har hon mycket kvar att ge.

/ Håkan

#34. dvd: Live i Linköping

LARS WINNERBÄCK & HOVET: Live i Linköping (Sonet/Universal, 2004)

13 OCH 14 SEPTEMBER 2003, NÄR DE HÄR KONSERTERNA spelades in i Linköping Konsert & Kongress, var Lars Winnerbäcks helgongloria på inget sätt fulländad. Han och hans fasta band, som sedan drygt två år tillbaka gick under namnet Hovet, hade förutom egna turnéer också medverkat på Kalasturnéerna somrarna 2001 och 2003. Men de var inga toppnamn på turnéaffischerna. Första året hamnade Winnerbäck i skuggan av bob hund och Soundtrack Of Our Lives och 2003 var det givetvis omöjligt att matcha Håkan Hellströms dramatiskt växande popularitet.
   Ändå hade Winnerbäck redan här en fanatisk skara av hängivna beundrare. Genom ett träget turnerande och regelbunden skivutgivning blev den skaran större och större. Efter fyra studioalbum under eget namn var det dags för Winnerbäcks första liveinspelade skiva, "Live – För dig", hösten 2001. Delvis inspelad på Konsert & Kongress i Linköping och för första gången var hela kompbandet samlat på ett Winnerbäck-album.
   Bara två år senare var det dags för samma procedur igen på samma plats men nu hade projektet som mål att producera en dvd. Efter den stora skivframgången med "Söndermarken", våren 2003, var Winnerbäcks namn hetare än någonsin och suget efter nya inspelningar var enormt. Återigen valdes hans forna hemstad som inspelningsplats och en närmast hysterisk publik skapade en gränslös konsertkvalité. Som faktiskt utklassar allt jag hade sett och upplevt live med Linköpingskillen fram till då.
   Det var sista gången Winnerbäck spelade i den konsertlokalen. Från 2004 hade han och hans allt större konsertpublik växt ur den mindre hallen och som första artist fick han möjlighet att premiärspela i hockeyarenan Cloetta Center (som numera heter Saab Arena).
   Jag brukar ibland klaga på dålig bakgrunds-
information i samband med vhs- och dvd-utgivning men här får man, på ett lite okonventionellt ställe (på insidan av dvd-omslaget!), fullständig info om det mesta: givetvis låtarna, hela listan på turnépersonal, alla anställda på Winnerbäcks management, inspelningsfolket, intervjuare, skivbolagspersonal och mycket mer. Förstklassigt.
   En nyinspelad och då outgiven Winnerbäck-låt, "Mareld", ramar in den två timmar långa konserten. Svartvita bilder från en tom konserthall som fylls medan bandets medlemmar presenteras med namnskyltar. Hovet har den klassiska uppsättningen med två gitarrer (Johan Persson och Staffan Andersson), en bas (Josef Zackrisson), trummor (Norpan Eriksson), keyboards (Jens Back som dessutom spelar saxofon) plus de två körtjejerna Anna Stadling och Idde Schultz. Ett turnésällskap som under ett antal år bakom Winnerbäck skapade ryktet som en av Sveriges bästa och mest kända kompgrupper. 2004 gav gruppen ut en eget album.
   Bandet kommer först in på scen och börjar spela innan Johan Persson går fram till mikrofonen och "Mina damer och herrar: Lars Winnerbäck" och publiken exploderar. Den initierade publiken sjunger allsång direkt i "Hugger i sten" men jag blir lite besviken på Winnerbäcks egen sång eller är det musiken som dränker rösten och gör texterna otydliga? Eller är det kanske så att min egen hörsel börjar trubbas av? I extramaterialets intervju (se nedan) får jag en liten förklaring...
   De fyra första låtarna här är identisk med låtlistan från den sommarens Kalasturné. Men Winnerbäck uppträder här med en större pondus än jag hade upplevt honom under tidigare livekonserter. Kanske var det hemmaplan och en totalt älskvärd publik som fick honom att dra ner axlarna, slappna av och känna sig mer bekväm.

FORTFARANDE VAR WINNERBÄCK VID DEN HÄR TIDPUNKTEN, hösten 2003, musikaliskt påverkad av Ulf Lundells gamla sound där exempelvis arrangemanget i "Elden" bottnar i Lundell 1979/1980. Men Winnerbäck och hans band har ju på andra ställen i repertoaren ett helt annat tempo med en hungrigare och uppenbart rivigare, rockigare ambition på sina konserter. Där till och med punkrötterna några gånger lyser igenom.
   Men på väg att bli en helgjuten konsertartist kunde han också stanna upp, sätta sig på en stol ensam på scen med en akustisk gitarr och först framföra "Över gränsen", sedan bjuda in Lisa Ekdahl till en duett på "Tvivel" och sedan "Kom änglar" där Lisas röst störde den som alltid magiska allsången från publiken. I extramaterialet (se nedan) finns en scenversion utan Lisa.
   Vi får också Winnerbäcks cover av Ragnar Borgedahls kultlåt "Hum hum från Humlegården", som släpptes som singel på sommaren 2004, men även en sedvanligt mycket fin tolkning av Ani DiFrancos "Du hade tid" med mycket hjälp av Anna Stadling.
   Filmproduktionen har lyckats hålla ihop de båda konserterna till en helhet och jag får aldrig uppfattningen att det är klippt mellan olika konserter. Avslutningen, de båda extralåtarna, är lite överraskande inte låtar från den aktuella skivan "Söndermarken" utan blir fem år gamla "Gråa dagar" och "Solen i ögonen". Men en fantastisk och naturlig final är det.
   Sedan är det lite charmigt när Winnerbäck har plockat fram en riktigt gammal klenod från sin produktion, den elva år gamla "Nån annan", först utgiven på en kassett som sedan kom på hans andra album från 1997.
   Man kan se "Mareld"-låten, studioinspelad 19 november 2003, som spelas medan sluttexterna rullar som en start på nästa kapitel i Winnerbäcks karriär. Den akustiska "Vatten under broarna" följd av en turné väntar under 2004 innan han 2005 återupptar turnerandet med Hovet men Winnerbäck skulle därefter inte jobba mer med Hovet som samlad grupp.

Extramaterial:
1. Bakomfilm (24 min.) med inofficiella konsertklipp från Kägelbanan 2002. Repetitioner i december 2002 inför "Söndermarken"-inspelningarna. En första presentation av "Dunkla rum". Produktionsrepetition i mars 2003 inför turné med en nyklippt Winnerbäck. Övriga privata filmklipp från turnébussen, under soundcheck och hur han inför konserten sjunger med i Kris Kristoffersons "For the good times",
2. Intervju med Lars Winnerbäck (29 min.) gjord av Ulf Stolt i växthusmiljön på Rosendals trädgård. Ett avslappnat samtal där han bland mycket annat erkänner att han faktiskt inte sjunger så bra
3. "Kom änglar" med Hovet och utan Lisa Ekdahl. Så mycket bättre.
4. Kommentarsspår. Bara för att det finns plats på en gränslös dvd betyder inte att kommentarer och en hel del flams blir bra underhållning. Kanske går att lyssna på en gång och för egen del inte ens det. En halv låt och jag stänger av...

/ Håkan

Finstämd kyrkokonsert med Jon Dee

JON DEE GRAHAM
Nikolaikyrkan, Örebro 10 december 2016
Konsertlängd: 10:30-11:10 (40 min)
Min plats: 8-9:e bänk.

Efter en lång fredagskväll på East West Sushi, två och en halv timme på scen, var Jon Dee Graham vaken tidigt och bjöd på en närmast perfekt kyrkokonsert i Live at Heart-formatet 40 minuter. Utan mikrofon och utan elektricitet blev ljudet än mer mänskligt och gitarrsoundet framstod som något himmelskt vackert och hans skrovliga röst blev en fin kontrast i den fina miljön. En miljö och en atmosfär som Jon Dee onekligen uppskattade.
   Jag pratade några ord med honom innan konserten där han avslöjade att han är "kristen i garderoben" men kände en stor ära att få uppträda i den här fina kyrkan.
   Han berättade också att han har varit i Sverige vid ett flertal tillfällen tidigare, tillsammans med bland annat John Doe och Michelle Shocked, men aldrig som soloartist. Innan han gick in i kyrkan och genomförde en stillsam och finstämd kyrkokonsert på lördagsförmiddagen.
   Jämfört med konserten på East West Sushi på Live at Hearts premiärkväll förra onsdagen lät gitarren än mer klangfylld och hans gitarrspel kom fram så mycket mer distinkt än i krogmiljön.
   Noterade inte exakt låtlista men minns ändå låten med den passande titeln "God's perfect love" och den avslutande låten, Tom Waits "Way down in the hole".

/ Håkan

I min skivhylla: Southside Johnny

SOUTHSIDE JOHNNY & THE JUKES: Trash it up (Polar POLS 387)

Release: September 1983
Placering i skivhyllan: Hylla 10: Mitt emellan två andra Southside Johnny-skivor, "Love is a sacrifice" (1980) (där kompbandet hette The Asbury Jukes) och "At least we got shoes" (1986).

VECKANS VAL AV SKIVA UR MINA VINYLHYLLOR blev en utmaning, en skiva med ett inte helt fläckfritt rykte. Läser hemska återblickar på den här skivan och jag har väl själv ett inte helt klockrent minne av skivan. Däremot minns jag någon låt som jag tyckte hade hittendenser om än inte alls i nivå med Southside Johnnys legendariska 70-talsmaterial. På den tiden var ju gruppen i händerna på Steven Van Zandt som producent och hans kompis Bruce Springsteen skänkte också energi till det här bandet.
   Bandet delade också sitt ursprung från New Jersey med Springsteen, vars skivor står tätt på samma vinylhylla någon decimeter till höger om Southside Johnny-skivorna, som bidrog med åtskilliga låtar på Epic-albumen mellan 1976 och 1978. Hans nära samarbete höjde dock inte automatiskt det allmänna intresset hos den breda publiken för gruppen. Van Zandt började prioritera E Street Band-jobbet och skivbolaget tappade också intresset när genombrottet aldrig kom.
   Nystarten 1979 på nytt skivbolag (Mercury), med ny producent (Barry Beckett) och ett i stort sett ograverat band hade fortfarande lyskraft och jag kan vittna om en konsert i Stockholm (med John Hiatt som förband!) där bandet verkligen levererade sin energiskt levande rockmusik.
   Men trots det hade bandet sin mest spännande framtid bakom sig och det blev långt mellan skivorna på 80-talet och på vägen till 1983 och "Trash it up!" hade bandet förlorat sitt "Asbury" i gruppnamnet. Blåssektionen innehöll inte längre det klassiska namnet Richard "La Bomba" Rosenberg och jag misstänker att blåsarna i bandet inte hade något New Jersey-usprung längre.
   Nåväl, efter ytterligare några medianedtonade album var desperationen stor hos både bandet och folket bakom. Mirage, en underetikett till Atlantic, blev bandets skivetikett i USA. Där figurerade även producentgiganten Nile Rodgers som artist under de här 80-talsåren vilket kanske kan vara förklaringen till att just Rodgers hitsound skulle bli nyckeln till nya framgångar för bandet.
   Som ni ser ovan hamnade skivan i Sverige på Polar-etiketten. Kanske ABBA:s koppling till Atlantic i USA hade en förklaring. Jag ser också att låtarna på skivan är förlagda av Sweden Music som ägdes av Stickan Andersson, tillika ägare av Polar, och det var kanske naturligt att därför ge ut den i sammanhanget udda skivan på den etiketten här i landet. Dock har de slarvat på tryckeriet med etiketterna ty titeln på Southside Johnny-albumet saknar det utropstecken som återfinns på både konvolutet, inneromslaget och över låttexterna...

VALET AV NILE RODGERS SOM PRODUCENT hade naturligtvis enbart superkommersiella skäl. Han hade ju på 70-talet ett välrenommerat rykte i discobranschen, främst genom skivorna med Chic och Sister Sledge, och hade ju även lyckats ge David Bowie hans bredaste publik med "Let's dance" våren 1983. Så allt talade för succé i samarbetet Southside Johnny/Nile Rodgers. Riktigt så blev det inte...
   Rodgers tog med sig sin trumprogrammerare James Bralower och tekniker Jason Corsaro in i det här projektet och det har inte överraskande resulterat i en väldigt rytmbaserad platta. Kanske inte ren disco men ambitionen att modernisera och förändra soundet för ett av livemusikens mest traditionella band var inte så genomtänkt.
   Ett blankt och rent klaviatursound, som i och för sig skulle bli genomgående kännetecken för Springsteens "Born in the USA" ett år senare, mixat med ekande 80-talstrummor befinner sig ju långt från ett tajt livesound. Gitarristen Billy Rush, som nu var huvudansvarig låtskrivare i bandet, lämnade bandet efter den här skivan och jag kan misstänka varför.
   De inledande låtarna "Trash it up!" och hitdoftande "Can't stop thinking of you" klarar jag av att lyssna på än idag men 6:32 långa "Get your body on the job" går över gränsen för det otillåtna. Inte heller en cover på Young Rascals "Ain't Gonna Eat Out My Heart Anymore" från 1965 har något existensberättigande här.
   Även omslaget där Johnny Lyon i nystruken kostym poserar tillsammans med några skyltdockor utanför en av New Yorks trendigaste affärer, Trash & Vaudeville, känns väldigt konstruerat och malplacerat.
   Skivan förändrade dock inte Southside Johnny & the Jukes som livegrupp och jag har ett självupplevt minne från Lyceum i London 1984 som bevis.

/ Håkan

Avslagen start för rockfestival

Foto: Anders Erkman



ÖREBRO ROCKFESTIVAL VAR VERKLIGEN INGET SOM BLEV någon återkommande följetong i livemusikens Örebro. Arrangören Aktiv Ungdoms satsning var ambitiös och optimistisk men Brunnsparken, Örebros Folkets Park, var kanske inte helt skräddarsytt för ett heldagsarrangemang. Jag minns att jag bevakade festivalen från första till sista minut, från tidig eftermiddag till sen lördagskväll, och fick leva på korvkioskmat i åtskilliga timmar.
   Rockfestivalen var i stort sett en lokal angelägenhet dock med Eldkvarn som stor final framåt natten. Dags- och kvällsarrangemanget genomfördes utomhus på Brunnsparkens stora scen medan Eldkvarn spelade inomhus på teaterscenen.
   I övrigt var det alltså lokala band, ofta knutna till Aktiv Musik där de gav ut singlar med begränsad nationell spridning. En samling mindre kända band som toppades med några skivaktuella namn som Rio, Just For Fun, Lifeline och Big Deal.
   Rio var ett rutinerat sexmannaband som spelade musik som närmast kunde beskrivas som melodiös hårdrock eller amerikansk AOR. Singeldebuterade redan 1984 med den egenskrivna "Time is on the loose" och gav året efter ut singeln "On my side". Bandet existerade i många år.
   Just For Fun var ett popband som under sin existens uppträdde i många olika skepnader. Hela tiden med Pete Guzz (Peter Gustavsson) i förarsätet. Bildades 1983 som ren studioprodukt och gav ut discopopsingeln "Get out on the dancefloor" 1984. Två år senare gav bandet ut sin första svenska singel, "Ge allt", och ändrade samtidigt stil och blev ett tungt dansant popband med levande musiker, bland annat trummisen Peter Damin. Gruppen var sommaren 1987 aktuell med singeln "Rock'n roll band".
   Pete "Guzz" Gustavsson sökte sig därefter utomlands och efter några år i LA kom han tillbaka till Sverige som fullfjädrad club-performance-artist och satte ihop bandet Plastico med både hitlåten "Communicate" och ett album 1995 som resultat. Och ytterligare några år senare, 2003, gjorde Peter Sahlin, som han då kallade sig, debut på Melodifestivalen som låtskrivare med "Television" som sjöngs av Markus Landgren.
   Lifeline, ännu ett Örebrobaserat hårdrockband i den melodiska genren, hade 1987 några års erfarenhet som band. Bildades 1983, två år senare släppte de sin första singel, "Love on the line" och gick de till final i folkparkernas talangtävling där de blev tvåa och skivbolaget EMI fick upp ögonen för bandet. Hösten 1986 släppte EMI den Lasse Lindbom-producerade singeln "You better believe it".
   (Som ni ser på tidningsklippet ovan skrevs Lifeline-namnet som Life Line på 80-talet. Lurad av deras logotype skrev jag alltid gruppnamnet i två ord men jag ser nu, först nu när jag läser EMI:s pressrelease till singeln, att namnet i vanlig text är ett enda ord.)
   Största lokala bandet på Örebro Rockfestival var tveklöst Big Deal. Delar av bandet hade sedan sent 70-tal existerat som Alice Band (senare The Alice som albumdebuterade 1983 med "Ögon ser ögon") men fram till 1985 hade bandet en osäker framtid. Som demoband hette de ett kort tag Cairo Voices men det var demon under namnet Big Deal som öppnade dörren till skivbolaget Virgin.
   Efter singlarna "E.O,E.A." och "Det brinner en eld" (båda 1985) följde albumet "Vacker bild" (1986) och ännu en hitsingel, "Du du du kan ge kärlek". Och hitframgångarna fortsatte med "Förföra en ängel" (1987) och "Svenska sommar" (1988).
   Åren runt 1987 firade Eldkvarn allt större kommersiella framgångar. Tidigt på våren 1987 släpptes det fantastiska dubbelalbumet "Himmelska dagar" som uppföljare till "Utanför lagen". Turnén därpå nådde Örebro redan i mars och det här konserttillfället var alltså bandets andra besök på drygt två månader. Med en konsert som inte alls påminde om den tidigare konserten. Proffsigt.


Den här recensionen publicerades ursprungligen i Nerikes Allehanda 1/6 1987.

"Örebro Rockfestival"
ELDKVARN
LIFELINE
BIG DEAL
JUST FOR FUN
RIO
MADRIGAL
WHY NOT
STALLION
TAGETES
7:E KAVALLERIET
Brunnsparken, Örebro 30 maj 1987

Örebro Rockfestival, den första i raden av många enligt arrangörerna Aktiv Ungdom, kunde ha fått en bättre start. Publiktillströmningen var dålig och som mest var det ca 500 personer framför den stora utescenen och bara cirka 300 när Eldkvarn sent på lördagskvällen avslutade festivalen. Ett publikt fiasko således.
   Festivalen förlorade mycket dignitet när Motherlode, som nu står utan sångare, tvingades hoppa av. Men namn som Just For Fun, Rio Big Deal, och Lifeline står ju ändå högt i kurs här på hemmaplan.
   7:e Kavallariet inledde, fyra ungdomar som spelade kristen rock. Den här gången inte hårdrock utan välbalanserad pop. Jag fastnade främst för gitarristen som var bra för att inte säga riktigt duktig på sin spektakulärt stjärnformade gitarr.
   Hårdrockarna i Madrigal fortsatte med sin tradiga musikform. Som de dock blandade medlite härlig blues och plötsligt fick gruppen identitet. Men det var långa, långa alltför långa låtar.
   Tagetes var ett showband där de blommiga kavajerna och sidenbyxorna var viktigare än musiken. Deras så kallade blomrock resulterade i en mix av Magnus Uggla och Kenneth & Knutters. Måste ses.
   Why Not har haft problem med avhoppande medlemmar i veckan men presenterade ändå tre låtar. Deras musik var professionellt driven men också lite profillös. Synd på så trevliga pojkar.
   Stallion var, förutom Eldkvarn, festivalens enda bidrag som inte kom från Örebro. Karlskogagruppen spelade bra och tung hårdrock med många bra låtar. Det är viktigt i denna genre att inte förfalla till schabloner och Stallion tyckte jag klarade den balansgången galant.
   Just For Fun har kommit ut ur playbackperioden med hedern i behåll. Det var länge sedan jag hörde så spännande och intressant dansant rock. Visst kan jag dra paralleller med Bowie, Furs och andra namn men faktum är att Pete Guzz och Co är på väg att skapa något riktigt eget.
   Precis som under rock-SM-deltävlingar kom Rio, som befinner sig i final i samma tävling, och höjde den soundmässiga nivån rejält. Gruppen äger ett formidabelt sound men deras musik på scen var inte alltid like originell som effektiv.
   Det var kul att se Big Deal på scenen igen. De producerar nya låtar långsamt men presenterade live några väl valda. Bland annat nya singeln "Ängel" som nog har möjligheter att bli en minst lika stor sommarhit som "Det brinner en eld" blev förra sommaren. Big Deal är ett hitband och var tillfredsställande att se sångaren Magnus Sjögren lyckas med sitt skrivande.
   Framträdandet med Lifeline, som avslutade utomhuskvällen, var också starten på deras folkparksturné. Efter Stallions fina insats fick Lifeline svårt att ta priset som festivalens bästa hårdrockband.
   Men med hjälp av fyrverkerier, tomtebloss och bomber och ett iögonfallande scenbygge lyckades de nog i uppgiften att bli festivalens naturliga avslutning. Men bandet får se upp med sin proffsiga och rutinerade framtoning för gränsen till det tråkiga är snubblande nära.
   Sedan kom Eldkvarn och visade Örebroeliten att det ännu är en liten bit kvar till toppen av musik-Sverige. Eldkvarn var i Örebro för inte så länge sedan men genomförde nu en helt annan konsert.
   Det började vackert med "Bröllop i Bolivia" men sedan uteblev dominansen från senaste dubbelalbumet. Eldkvarn framförde sina låtar i en varm, behaglig enkelhet och när gruppen återkom för sista extralåt smekte de fram "En clowns historia" var det bättre än bra.
   Visst hade ett bättre, framförallt varmare väder varit önskvärt under festivalen men vi slapp regnet så varje rock'n'roll-intresserad cykelägare borde rimligtvis befunnit sig i Brunnsparken i lördags. Festivalen bjöd på en granskning av det bästa som Örebro har av kommersiellt inriktad rockmusik. Själv harjag helt andra favoriter, men det hör knappast hit.

/ Håkan

Live at Heart: Slutet gott, allting ännu bättre

Foto: Börje Dahl
Foto: Magnus SundellThisell, här tillsammans med Karin Wiberg, gjorde kanske festivalens bästa, personligaste och mest udda singer/songwriter-framträdande.

MEDAN JAG SAKTA MEN SÄKERT FÖRSÖKER ta mig tillbaka till normal dygnsrytm och plötsligt inte behöver vara så fokuserad på Live at Hearts nästa programpunkt kommer ju eftertanken och minnena från fyra dygns festivalintensiva timmar. Nya namn som överraskade, gamla namn som visade sig stå upp och en hel festival som bara blir bättre. Nu också med internationell glans och med sådan global lyskraft att Premier League i England valde att göra speluppehåll i helgen.
   Naturligtvis missade jag fler kvalitativa konserter än jag såg. Det har vänner och andra påpekat med eftertryck. Men det ligger ju i hela festivaltraditionens natur att det med ett enormt utbud, ett 20-tal konserter varje timme, tveklöst blir krockar med svårhanterliga prioriteringar som följd. Det problemet stör mig inte en sekund. Fler artister gjorde fler konserter i år men det hjälpte ändå inte för att få ihop det optimala konsertprogrammet.
   Men det var i vanlig ordning musiken som spelade huvudrollen på Live at Heart och festivalens sjunde upplaga var inget undantag. Jag försökte i möjligaste mån se artister och grupper jag inte tidigare har upplevt på scen. Den taktiken blev ju lite mer spännande än att "bara" återse trygga favoriter. En utmaning som i flera fall gick hem. Se min topplista nedan.
   The Johnny McCuaig Band, från det inre Kanada, lärde jag mig snabbt att stava till. Blev tveklöst festivalens snackis och jag lyckades se Johnny och hans band tre gånger och föll för både publikstämningen, säckpipan och hans innerliga tacksamhet för att få komma hit. En annan snackis blev The Vanjas, garagerockbandet med Stefan Sundströms dotter Vanja Lo som sångerska, som jag dessvärre missade på grund av fullsatt lokal.
   Även Göran Samuelsson, som fick årets Live at Heart-pris Musikörat, tillhörde skaran artister som publiken pratade i flera dagar om. Efter invigningsgalan, senare på onsdagskvällen, gjorde han och hans band ett mycket gott hantverk på East West Sushi som gick hem hos både svensk och amerikansk(!) publik. Jag vet inte hur många som jag har talat med under festivaldagarna som framhållit just den konserten och Görans fantastiska låtar och kompbandets oerhörda styrka. Blott en enda konsert blev alldeles för kortfattat för denne imponerande artist.
   Trots korta stressiga konserter fanns det under årets Live at Heart plats för många roliga och oförglömliga mellansnack och även där tillhörde Göran Samuelsson de främsta men ändå slagen av Northern Indians vältalige Josef Eriksson som med ren briljans och medfött norrländskt intellekt berättade osannolika men humoristiska anekdoter mellan låtarna. Till de mer oförglömliga mellansnacken stod också Thisell och I'm Kingfisher för. I sina uppenbart obekväma roller i centrum på en scen lyckades de uttrycka sig lågmält osäkert men också kärvt personligt.

HAR EFTER MOGET ÖVERVÄGANDE BESTÄMT MED mig själv att följande konserter var mina höjdpunkter på Live at Heart 2016:

1. Thisell, Kulturhuset B-salen, fredag.
Kan inte sluta tänka på detta framträdande inför en liten men andäktigt lyssnande publik. Så långt från den kommersiella musikbranschen det går att komma. Lågmälda visor utan refräng men så personligt och hudnära att jag fortfarande ryser vid tanken. Fortsättning följer på nya albumet som släpps nästa vecka.
2. The Bloakes, Clarion Hotel, lördag.
Fortfarande Örebros mest spännande rockband som både musikaliskt och sångmässigt (Isak Smårs) håller hög internationell klass.
3. The Johnny McCuiag Band, East West Sushi, lördag.
Från den överrumplande entrén på Konserthuset, på invigningsgalan på onsdagskvällen, till finalen strax före två i lördagsnatt gjorde Johnny och hans säckpipa ett enormt intryck.
4. Göran Samuelsson, East West Sushi, onsdag.
Säkerheten själv med sina fantastiska sånger och rutinerade kompband med den lysande gitarristen Bengan Blomgren i spetsen.
5. Tangerin
Överträffade faktiskt hajpade Les Gordons med sin personliga svenskpop.
   Strax utanför 5 i topp-listan hamnade Northern Indians, The Bland, Ludwig Hart & The Rumours, DSH5 och Mikael Persson & Rigolettos.

Live at Heart utomhus:


Mathilda Wahlstedt med band.

Alla utomhusbilder: Carina ÖsterlingNorthern Indians.

Utomhuskonserterna under torsdag, fredag och lördag blev en Live at Heart-festival i ett nötskal för alla gratislyssnare. Av det stora utbudet (ca 60 konserter) såg jag en bråkdel men kunde notera följande:
   Olle Unenge lyckades sammanfatta hela sin repertoar (egna svenska visor, skotsk folksång och en instrumentallåt) på 20 minuter. Jimmy Nordin bjöd på en akustisk Neil Young-inspirerad repertoar. The Bland gav med högljudd poprock hela södra Örebro något att minnas. Maybe Canada (göteborgaren Magnus Hansson) gjorde en behaglig halvakustisk singer/songwriter-pop utan att vara slätstruken.
   Norska Hege med gitarristen Omar Östli underhöll med skönsång och fint gitarrspel. Norrländska Crash N Recoverys akustiska sättning svängde grymt. Mathilda Wahlstedt och band, med en kille på horn och trumpet som färgade arrangemangen, lät förvånansvärt rutinerat. Australiske Mitch Grainger (bild ovan till höger), nu boende i Los Angeles, ägde rutinerat både scen och publikkontakt med sin akustiska blues. Och Northern Indians Josef Eriksson hade nya fantastiska anekdoter på lager.

TACK!
Först och främst vill jag tacka min vän och fotograf Anders Erkman som följt mig i spåren på årets Live at Heart. Anders är inte bara en utsökt fotograf. Han är även en mästare på att åla sig fram i publikhavet, en underskattad konst för fotografer, för att sedan snabbt hitta de rätta vinklarna på nära håll på en ibland trång plats framför scenen. Som när han kom sent till The Bloakes-scenen på Clarion Hotel och på bara någon minut fick Johnny McCuiag och hans säckpipa i kameralinsen. Oöverträffat!
   Sedan hade årets Live at Heart inte varit den perfekt organiserade festivalen utan Lars-Göran Rosén, artist- och bokningsansvarig på Live at Heart, som brottats med inställda konserter, några få problematiska artister, plötsliga avhopp och en massa andra praktiska problem. Med bedövande skicklighet och en nitisk ambition har han med hjälp av sin cykel löst problem över hela staden. Grandiost!
   Sedan en ödmjuk tanke till min fru, Carina, som under några dagar och kvällar haft en make som har varit både disträ, euforisk, rastlös, stressig och allmänt frånvarande vid sin sida.
   Måste också rikta ett stort tack till alla trevliga människor jag har mött under de här dagarna, kvällarna och nätterna. Glada tillrop och inspirerande utbyten av tips och erfarenheter gör livet så mycket mer intressant.

/ Håkan

#35. dvd: Hur jag vann kriget

Hur jag vann kriget (MGM Home Entertainment, 2004)

FÖR MEDLEMMARNA I DET FORNA BEATLES "Världens bästa popgrupp" (i min regelbok), var filmbranschen en stor del i det kreativa arbetet. Först och främst gruppens egna biograffilmer "A hard day's night", "Help!", tv-fiaskot "Magical mystery tour", den tecknade filmen "Yellow submarine" och det nästan kraschade dokumentärprojektet "Let it be". Men var och en i kvartetten gjorde, under gruppens existens och decennier därefter, mer eller mindre ambitiösa inhopp i filmbranschen
   Redan 1966 skrev Paul McCartney på egen hand filmmusik, "The family way", och är känd för ytterligare några framträdande filmlåtar, bland annat James Bond-temat "Live and let die" och titelmelodin till Chevy Chase-filmen "Spies like us". Sedan spelade han huvudrollen i den kanske inte så framgångsrika biograffilmen "Give my regards to Broad Street".
   Ringo Starr har genom åren haft åtskilliga filmroller, bland annat "Candy" (med den svenska skådespelaren Ewa Aulin), "Caveman", "The magic christian", "That'll be the day", "Sextette" och Frank Zappa-filmen "200 motels".
   George Harrison var tidigt också engagerad i filmmusik, "Wonderwall" (1968), och ägde på 70/80-talet ett helt filmbolag, Handmade Films, med många engelska kvalitetsfilmer på repertoaren, bland annat "Life of Brian", "Withnail and I", "Water" och "The missionary".
   Så har vi John Lennon som sedan han mötte tusenkonstnären Yoko Ono ägnade nästan halva sitt liv åt mer eller mindre spektakulära filmer, bland annat kortfilmer som "Erection", "Fly" och "Two virgins", tv-filmen "Rape" och andra kontroversiella filmprojekt som "Up your legs forever" och "Bottoms".
   Men långt innan den uppmärksammade verksamheten ofta nådde världen med häpnad fick John en roll i biograffilmen "How I won the war" som spelades in mellan september och november 1966. Han hade då liten erfarenhet av filmande men genom Richard Lester, den amerikanske regissören som hade gjort båda Beatlesfilmerna, fick han filmrollen som musketören Gripweed. Filmen är en komedi som snarare tillhör Monty Python-genren än de traditionella krigsfilmerna.
   Lester hade naturligtvis sett de fotogeniska kvalitéerna hos Lennon och marknadsföringsmässigt var beslutet att ta med honom klockrent när intresset kring Beatles var som störst. På originalfilmaffischen (se vänster) delade Lennon huvudrollen med Michael Crawford men på senare nyutgåvor är bilden på Beatles-medlemmen i centrum.
   Det var vid det här tillfället i den här filmen som John Lennon började bära sina runda gammalmodiga glasögon som resten av livet kom att visualiseras på varje typisk minnesbild av honom. Det påstås också att det var under de här filminspelningarna som Lennon skrev "Strawberry fields forever".
   Jag såg aldrig filmen då (premiär i Sverige 30 oktober 1967), ganska reserverade recensioner gjorde mig inte så nyfiken, och det dröjde till för bara några år sedan när jag införskaffade filmen på dvd. Och det är först nu, när jag bläddrar bland samlingens dvd-filmer, som jag nästan tvingar mig själv att undersöka filmens eventuella svagheter eller höjdpunkter. "Hur jag vann kriget" tillhör naturligtvis inte filmhistoriens viktigaste ögonblick men är hursomhelst intressant och för mig given på min favorit-dvd-lista.

FILMEN BASERAS PÅ EN BOK AV ENGELSMANNEN Patrick Ryan och tillhör kategorin krigsnovell med satiriska inslag. Boken blev hans mest kända. Som ni se på dvd-omslaget ovan är min utgåva svensk men är textad på ytterligare fem språk, engelska, tyska, franska, italienska och kastiljanska (spanska). Skådespelarna, inklusive Lennon, pratar med en ganska driven och forcerad brittisk accent så jag är ganska glad att den går att texta på svenska.
   Filmscenerna är inspelade på en NATO-bas i Celle, Västtyskland, (5-15 september 1966) och Almeria, Andalusien, Spanien (19 september-6 november 1966). Miljöerna ska föreställa Nordafrika under andra världskriget men det är humorn som spelar den stora huvudrollen i filmen. Lester var ju ingen rutinerad och etablerad långfilmsregissör och med tanke på att hans mest kända verk fram till 1967 var två komiska Beatles-filmer, byggda på en mängd korta sekvenser och snabba klipp, är den ambitionen huvudlinje även här.
   John Lennons insats är blygsam och motsvarar inte storleken på hans namn på filmaffischen. Men några typiska Lennon-repliker får vi som när han får frågan om han är gift svarar "No, I play the harmonica."
   "Hur jag vann kriget" kan väl uppfattas som en ganska oförarglig engelsk komedi, som senare bildat skola för engelsk humor på film (jämför Monty Python), men det finns detaljer i filmen som inte är lika harmlösa och egentligen ganska sorgliga. Under de regisserade krigsscenerna förekommer ibland gamla dokumentära journalfilmer där autentiska bombplan flyger över med spektakulära bombkrevader som följd, en himmel fylld med soldater i fallskärmar och slutligen en mängd stupade soldater på många ställen. Ganska grymt på gränsen till smaklöst att blanda komedi och riktigt krig.
   Ändå är "Hur jag vann kriget" värd att se, tack vare John Lennons bidrag, men den som söker djupare mening, starkare rollkaraktärer och skådespelande i Oscars-klass bör nog undvika filmen.

/ Håkan

Kvällen blev både överraskande och sen

Les Gordons.



DSH5.

Alla bilder: Anders ErkmanMikael Persson & Rigolettos.

AV BÅDE NATURLIGA OCH PRAKTISKA SKÄL har rapporten om Live at Hearts sista kväll dröjt ett tag. Det blev inte alls den där trötta och händelsefattiga avslutningen som jag igår fruktade i ett av alla förhandsscenarier. Det blev en kväll full av liv som aldrig ville ta slut. Ända in kaklet följde vi konsertverksamheten som, när jag trodde att klockorna hade stannat, i mitt fall slutade 01:59. Men när vi idag vaknade till Nikolaikyrkans klockringning förstod vi att tiden har sin gång även efter Live at Heart-finalen. En finalkväll som blev en oväntad trestegsraket som sutade med några magiska toner från Johnny McCuaigs säckpipa.
   Efter tre dygns festivalspringande kom beslutsångesten under lördagen om vad som skulle prioriteras medan nya tips ramlade in och gjorde valet av konsert än mer omöjligt. Lördagskonserterna på Live at Heart blev ett misch-masch av allting, den ursprungliga planen blev delvis urvattnad. De många alternativen hade vid startskottet kl 19:00 utökats med ytterligare både kända och okända namn och jag kände plötsligt en väldig lust att gå på stundens ingivelse. Jag tror att jag har använt den modellen på avslutningskvällen tidigare år och jag har inte direkt somnat missnöjd framåt natten.
   Ursprungsplanen höll egentligen bara stilen när det handlade om första (Les Gordons) och den förmodade sista konserten (The Bloakes) och allt däremellan gick på alternativnamn i andra och tredje hand. Det blev inte sämre för det. Tog kvällen på uppstuds upplevelsen blev både händelserik, överraskande men också överlag väldigt tillfredsställande.
   Les Gordons och The Bloakes är två unga band som i takt med tiden har hämtat sina musikaliska rötter för flera generationer sedan. Det är sånt som vi gamlingar tycker är viktigt: Att ha respekt för, som i det här fallet, den musikaliska rockhistorien.

LES GORDONS: East West Sushi
När jag, efter rekkomendationer från en godvän, första gången upplevde det här bandet live för två år sedan (Live at Heart 2014) föll jag handlöst för både låtarna, soundet och det energiska framträdandet. Gitarrband som en poprockig energikick. Mycket har hänt sedan dess, inte minst mediamässigt när de för en vecka sedan blev erbjudna en plats i nästa års Melodifestival, men även musikaliskt börjar min uppfattning om bandet svänga från att vara ett strikt personligt sound till ett mer utstuderat och i små doser lite mer kommersiellt band.
   Med keyboards har arrangemangen breddats något, den pipiga orgeln fick mig mer att tänka på ett adrenalinstint Gyllene Tider än Hives som de har jämförts med. De genomgående svartklädda ungdomarna gjorde allt för att tillfredsställa publiken men sångaren Jonatan Renström i ett ganska allvarligt mellansnack försäkrade publiken och fansen att de minsann inte ska förändra sitt sound när tv-karriären snart sätter fart. Sanningens minut närmar sig. Det ska bli spännande att uppleva fortsättningen i den här följetongen.

DSH5: Konserthuset
David Södergrens Hot Five har ändrat sitt gruppnamn till en något hippare förkortning men musikaliskt och soundmässigt var det inga stora förändringar för sexmannabandet. Repertoaren, med kända publikfavoriter som "Hett blod", "Lång hård väg" och "Innan döden skiljer oss åt", var den här gången spetsad med några nyskrivna låtar som delvis lovar gott inför framtiden.
   Exempelvis "Lyckan och jag", en av gruppens nya låtar, som presenterade en arrangemangsmässigt ny sida av bandet. Det eleganta pianointrot (Erik Mattsson) var mycket läckert och överraskande med tanke på att den här gruppen ofta har kopplats ihop med framförallt folkrockigt röj.

(THE VANJAS: Rosengrens Skafferi)
Jag har, vad jag minns, inte missat någon spelning tidigare på Live at Heart för att det har varit fullsatt men på lördagskvällen hände det. Hade på eftermiddagen fått ett tips från en vän som älskar garagerock att man inte ska missa The Vanjas. Så här övertygande skrev han:
   "Rekommenderar varmt The Vanjas ikväll kl 21.00 på Rosengrens. Stenhård 60-talsgaragerock med mycket attityd och en sångerska som gått i den amerikanska showbiz-skolan. Har sett dom två gånger nu och skall gå ikväll igen. Vanjas har absolut högsta prioritet för mig. Äntligen energi i massor! Saknar lite av det på LAH."
   Men när jag och fotograf Anders närmade oss Rosengrens mötte vi folk som meddelade att det var fullt och ingen mer släpptes in. Det skapade först lite huvudbry innan jag kort passerade både Saluhallen (Cary Hudson, bild höger) och Clarion (The Sunpilots) på min väg till Soleo. På vägen dit fick jag följande kommentar om The Vanjas-konserten från min vän: "Så in i h-e BRA! Jag är helt slut..." .

MIKAEL PERSSON & RIGOLETTOS: Soleo
Soleo-scenen, som på lördagskvällen presenterades av skivbolaget/distributören Hemifrån under ledning av Peter Holmstedt, besökte jag dessvärre bara en gång under festivalen. Persson och hans band, ännu ett bidrag i americana-genren, gjorde ett säkert och överraskande homogent intryck på sina 40 minuter.
   Det var "mandolinen" på presentationslåten "Man with hound by his cottage" som lockade mig till konserten som bjöd på så mycket mer och dessutom förklarade att mandolinsoundet spelades på en bouzouki. Arrangemangen gav mig amerikanska vibbar när jag upplevde konserten och jag stod stundtals och undrade om inte Borås, Perssons hemstad, är det nya Louisiana. Persson & Rigolettos kanske inte har samma hippa gruppnamn som Little Feat men jag fångades onekligen av ett sympatiskt uppträdande.

THE BLOAKES: Clarion Hotel
Konserten med Bloakes var ju succé redan innan bandet gick upp på scenen i hotellfoajén. Den här kvintetten, som för kvällen var utökad med ytterligare en keyboardskille, känns verkligen som nästa stora band i Örebro. Deras psykedeliska rock med många rötter i 60-talet är ju faktiskt helt relevant i det decennium vi just nu lever i. Här finns både energi, intressant mångfacetterade arrangemang och en sångare (Isak Smårs) som gör så starka intryck att jag måste jämföra med utländska profiler som Robert Plant och Jim Morrison. När jag stod och tänkte på envisuellt lite stillsammare Mick Jagger plockade bandet dessutom fram "2000 light years from home" i sin annars originalbaserade repertoar.
   Senaste ep:n, "Kanye Westboro Baptist Church" som släpptes i maj i år, befann sig givetvis i fokus på scenrepertoaren men gruppen har redan nyskrivet material på gång och det var de inte sena att entusiastiskt presentera på scen. Gruppens sound är ju också på internationell nivå och det var ju onekligen intressant att se två keyboardsspelare på scen men ändå uppfatta bandet som ett gitarrorienterat band där Petter Kroon gör ett kvalificerat jobb på sin läckra Rickenbacker-gitarr. Återigen gjorde Bloakes en av festivalens bästa konserter.

THE JOHNNY McCUAIG BAND: East West Sushi
Det rådde både förvirring och missförstånd om Johnny McCuaig sista konsert under årets Live at Heart. I det elektroniska programmet fanns inte bandets 01:00-spelning på East West med men enligt publik som upplevde spelningen på Harrys tidigare på kvällen hade McCuaig förklarat att spelningen skulle gå av stapeln. Missförståndet med den missade noteringen om konserten förklarar artist- och bokningsansvarige Lars-Göran Rosén idag så här tydligt och klart:
   "Kl 01-tiden är svårhanterlig i vårt system, vi har bara fyra speldagar där (inte söndag) och eftersom spelningar efter midnatt på lördag tekniskt sett är på söndagen går de inte att lägga in. Vi har löst midnattsspelningarna genom att ge dem starttid 23:55 i appen men 01 är svårare. Vi måste programmera in söndag också i systemet till nästa år.
   Publiktrycket inför årets snackis på festivalen, Johnny McCuaig, var enormt och jag tror aldrig jag har upplevt ett mer fullpackat East West än under den sista timmen mellan 01 och 02. Jag har inte uppfattat McCuaig och hans band som någon speciellt personlig grupp på rockmusikområdet men det är ju när Johnny tar fram sin spektakulära säckpipa arrangemangen lyfter och blir så mycket mer udda och annorlunda.
   Det är fascinerande att mötet med en entusiastisk publik kan bli så hänförande och närmast magisk. Och när jag finner mig själv stå och skrika med i refrängen till AC/DC:s gamla slagdänga "It's a long way to the top" måste det bedömas som något ganska unikt.... Och just publikkontakten har ju under bandets Live at Heart-spelningar har ju faktiskt varit av modellen monumental.

/ Håkan

Bästa eller tröttaste kvällen?

Foto: Anders ErkmanÖrebros The Bloakes tillhörde topparna på förra årets festival. Kan det bli likadant i år?

LÖRDAG ÄR ALLTID BÄSTA KVÄLLEN på Live at Heart - men också den tröttaste. När den sinande orken på avslutningskvällen har öppet slagsmål med entusiasmen brukar det framåt 24-slaget finnas negativa beslut i luften som ibland slutar med några konserter som är mycket lägligt placerade på vägen hem. Prioriteringen handlar mer om var konsertlokalen ligger än har rent musikaliska argument.
   Men ännu så länge är vi i planeringsstadiet och då är det en glädje för mig att meddela att jag ska inleda konsertkvällen med att äntligen se (och höra!) den sedan en vecka tillbaka omtalade Örebrokvintetten Les Gordons.
   Har ännu inte hört några rykten om deras torsdagskonsert på Scandic Elvy men är övertygad om att dagsformen för den så numera hajpade gruppen är på topp. Och för mig har de och framförallt tekniken stor revansch att utkräva efter förra årets debacle på Rosengrens Skafferi. Då strejkade sångmikrofonen och förkortade deras framträdande till 20 minuter. Den gången hade bandet dessutom bara en kvällsspelning på festivalen.
   Jag bläddrar vidare i Live at Hearts första tunna programblad från 2010 och redan då fanns Les Gordons i startfältet fast under namnet The Gordons. Indiepop är bandets officiella genrebeteckning men jag vill mer detaljerat beskriva soundet som gitarrintensiv powerpop. Visst låter det mer lockande?
   I konkurrens med DSH5, som David Södergrens Hot Five nu vill bli kallade, (som jag har sett så många gånger tidigare) och Emma Rapp fortsätter jag festivalkvällen med gotlänningarna i Lazy Afternoon där americana i deras fall står för texmex, cajun och rock'n'roll.
   I nästa timme står det också och väger, mellan dansken Aske Jacoby, vars goda rykte börjar fästa även på mig, och lokala Roanokeans som är tre medlemmar från The Winchester Widowmakers i ett akustiskt set. Eller ska jag helt enkelt satsa på otippade Helsingborgs-killen Buford Pope (Mikael Liljeborg), country som gränsar till rock och låter bra på inspelningarna om han nu har hela bandet med sig.
   Även nästa timme pendlar det just nu osäkert i mitt val mellan amerikanen Graham Weber och Borås-bandet Mikael Persson & Rigolettos. I valet mellan en ensam artist och att stanna kvar i samma lokal (Nikolaikyrkan) eller så dags på kvällen gå vidare till ett häftigt folkrockband kan det bli det senare.
   Sedan vill jag nog avsluta kvällen och hela festivalen på topp med Örebro-bandet The Bloakes som enligt min åsikt gjorde festivalens tredje bästa konsert förra året. En konsert, som hamnade högt på min årsbästalista över konserter i Örebro 2015, med 60-talsinriktat sound men långt ifrån något nostalgidravel. Snarare ett eko av Traffic och Doors. Ingenting borde kunna gå fel, eller hur?
   Bland övriga artister som uppträder under lördagskvällen som jag vill rekommendera finns Kaurna Cronin, Kris Gruen och Cary Hudson.

/ Håkan

Intressant men ändå lite spretig festivalkväll

The Bland.


Josef Eriksson i Northern Indians.


By The Bluebird.

Alla bilder: Anders ErkmanLudwig Hart & the Rumours.

Foto: Carina ÖsterlingI'm Kingfisher.

FÖRSTA HELGKVÄLLEN PÅ LIVE AT HEART 2016 blev på många sätt en lite ojämn och spretig festivalfredag. Kvalitén på det jag hade planerat att se gick upp och ned, mest upp givetvis, men soundmässigt hade kvällen inte det naturliga flytet när man enligt någon oskriven lag börjar lite lugnt och nedtonat och slutar med berusande rockmusik. Inte heller logistiskt var kvällen så välplanerad att jag vid några tillfällen fick ta hjälp av cykeln för att hinna mellan några scener, från det nordligaste spelstället (Kulturhuset) till det sydligaste (Scandic Grand) tog det blott några minuter. Påminner mig om när en av Örebros skickligaste musiker, gitarristen Simon Nyberg, för några år sedan förklarade för mig att det viktigaste instrumentet på den här festivalen är en fungerande cykel.
   Rootsy-scenen, Kulturhuskällaren alltså, ligger lite avlägset jämfört med övriga platser på Live at Heart. Genom en inte helt vetenskaplig undersökning kunde jag igår konstatera att just källaren på Kulturhuset var lite mindre besökt än andra platser på festivalen. Rootsys gediget intressanta program lockade inte så mycket folk på de tre konserter jag besökte. Jag tror det berodde mer på det geografiskt problematiska läget än något annat. Synd för det är den överlägset bästa konsertlokalen på hela festivalen men som ändå inte lockar den spontanpublik som kanske är nödvändigt på en festival av Live at Hearts prägel.
   Sedan fick vi på kvällen, eller snarare natten, uppleva en snopen tom scen på Scandic Cupole där Inverness-bandet Lional skulle spela. I efterhand har jag hört att de spelade men det måste ha hänt drygt en halvtimme efter utsatt tid.
   Fredagen fortsatte vara festivalen för viktiga och intressanta möten. Som när jag träffade de två killarna i Northern Indians på toaletten strax innan giget på Rootsy-scenen och skrämde livet ur Josef Eriksson och John Andersson när jag förklarade att de på förra årets Live at Heart gjorde festivalens bästa konsert enligt mig. Men skivbolagschefen Håkan Olsson tyckte min kommentar var okej: "Det är bra, skapar lite press".
   På väg till toaletten, ett av naturliga skäl välbesökt ställe under festivalen, på Scandic Grand stötte jag ihop med delar av norrländska Crash N Recovery som snart ska spela in en singel och jobbar för fullt med att skriva material till nästa album. Deras första, "Deep in the woods", var ju en liten fräsch countrypärla.

THE BLAND: Konserthuset
Utan konkurrens från någon annan scen på Live at Heart kunde Örebro/Uppsala-bandet The Bland dra en respektabelt stor publik till Konserthusfoajén. Som första band hade de obegränsat med tid att ställa in ljudet, medan vi för övrigt åt en läcker och smakfull tapasmiddag på restaurangen där. Det lät både ljuvligt vackert om de lugnare låtarna och klockrent kraftfullt om bandets hårdare repertoar. Jag är fortfarande störd av bandets fantastiskt flexibla framträdande 2014, när de frekvent bytte instrument med varandra och var allmänt mycket personliga, och är inte till hundra procent överens med bandets låtmässigt mer kommersiella framtoning.
   Men det hindrade mig inte från att konstatera att det här givetvis var ett starkt framträdande från sexmannagruppen som på varje instrument, plus sång, har en viktig medlem. Så duktiga och instrumentalt skickliga att de lyckades dra ut sista låten till ett långt, långt jam med åtskilliga soloeskapader som möttes med stor jubel på slutet. Men vad jublade publiken åt? Ett skickligt genomförd konsert? Eller att den långa utdragna ibland jazzmässiga arrangemanget äntligen tog slut?

NORTHERN INDIANS: Kulturhuset B-salen
Duon från Piteå gjorde alltså förra årets bästa konsert på Live at Heart så i år, efter ytterligare ett album ute ("No shelter in sight"), var vi nästan beredda på en ännu starkare konsertupplevelse. Och det fick vi till viss del, inte minst tack vare sångaren Josef Erikssons alldeles sanslöst roliga mellansnack som hade ren stand up-klass men så är han också son till Ronny Eriksson. Och för att verkligen understryka att duon nått nästa nivå som artister stod de nu också upp när de levererade sin lågmälda men väldig välformulerade repertoar både till sång och text.
   Med dubbelt så stor repertoar i bagaget saknade vi naturligtvis vi än mer bra låtar men fick ändå höra fina versioner av "In a losing streak", "Shameful behavior" och "Way up north". Den sistnämnda låten tyckte Josef kunde blir den nya nationalsången när Norrland snart sliter sig loss från Sverige och bildar en egen nation. Vilket i sin tur skulle betyda att duon då även kunde göra utlandsturné i framtiden.

BY THE BLUEBIRD: Kulturhuset B-salen
I det svåra valet bland Rootsy-favoriter valde jag bland försommarens skivor Gustav Leeb-Lundbergs projekt By The Bluebird före Lowbird Highbird och tänkte likadant igår när det var dags för båda banden att spela live på Live at Heart. Kanske gjorde jag bort mig men det kommer jag aldrig att få veta ty under Lowbird Highbirds konserttid befann jag mig långt bort i södra Örebro.
   By the Bluebird är ett solokoncept som imponerade så smått på skiva men på scen blev lite väl slätstruket fast några låtar tveklöst hade både karaktär och potential. Leeb-Lundberg ledde ett band med fyra ungdomar som var duktiga men lite anonyma. Speciellt när Leeb-Lundberg framförde "Remembering Hanna", konsertens bästa låt, helt själv med överflödiga musiker som publik. "What's the deal withg mediocrity" sjöngs det i en låt. Just det, vad är meningen?

LUDWIG HART & THE RUMOURS: Saluhallen
En snabb promenad från den stilla lyssnande publiken i Kulturshuskällaren till ett överfyllt pratglatt Saluhallen var det inte bara 15 minuter. Konsertmiljön blev plötsligt en ren rockklubb till som gjorde chockeffekt på Saluhallens konventionella gäster när Ludwig Harts överstyrda Neil Young-inspirerade elgitarr slog ned som en blixt i fredagsmyset.
   Det fanns givetvis lite rockpublik i baren som liksom jag älskade varje sekund i denna tillfälliga kommandoattack men de konventionella bargästerna satte sina talade repliker i halsen utan att någon kunde lyssna.

THISELL: Kulturhuset B-salen
Kvällens mest personliga och kanske bästa konsert. Jag skriver kanske för det tar lite tid att smälta Peter Thisells lågmälda sånger, ännu mer tysta mellansnack och arrangemang som med knapp styrfart engagerade på det där mänskligt personliga sättet jag och många med mig älskar.
   Thisell är ett flexibelt projekt som ibland kan innehålla upp till tio personer men var för kvällen en duo, sångaren och låtskrivaren Peter med sin 12-strängade gitarr och violinisten Karin Wiberg som också körade. Många säregna visor som i sin lugna framtoning hade både magi och en enorm dignitet fast de ibland saknade både refräng och utåtriktade arrangemang. Nya albumet "II" släpps om två veckor utan att Peter kunde förmå sig att förklara att skivan redan fanns till försäljning bara några meter bort.

I'M KINGFISHER: Scandic Verandan
Från en personlig själ till en annan i en helt annan miljö. I'm Kingfisher, ornitolog från Lund vilket förklarar Thomas Jonssons artistnamn, var den där annorlunda singer/songwritern som man ibland efterlyser när genren är överbefolkad med artister som låter likadant och uppför sig på ungefär samma sätt.
   Jonsson hade en märklig fingersättning på gitarren när fyra fingar intensivt for över strängarna. Han kanske ägnade lite väl mycket energi åt gitarrspelet och lät sången, där han visade sig ha en personlig röst, stå tillbaka. När han sedan förklarade att en skiva skulle komma till våren, "någon vår" tillade han, medan han skruvade på gitarren, "lite på måfå" som han sa, och när han lite ofokuserat pratade med sig själv förstod vi att vi hade upplevt något riktigt annorlunda.

/ Håkan

Fredag är skivbolaget Rootsys kväll

Foto: Carina ÖsterlingNorthern Indians gjorde succé förra året och tillhör ikväll favoriterna i Live at Heart-programmet

DET SKÅNSKA SKIVBOLAGET ROOTSY har sedan flera år haft spikade kvällar på Live at Heart. Det började för flera år sedan när de ockuperade Teatercaféet med sina ofta intressanta artister under två kvällar. Sedan 2014 har man kunnat hitta de bästa Rootsy-artisterna i lokalen som har det inte så sexiga namnet Kulturhuset B-salen, eller Kulturhuskällaren som den ibland också kallas i lite rockigare sammanhang. Skivbolaget är och har under många år varit en plantskola för intressant svensk musik med musikaliska rötter i både country, blues, americana, reggae, soul, rock, gospel och jazz.
   Under ledning av eldsjälen Håkan Olsson har Rootsy under senare år givit ut skivor med bland annat Richard Lindgren, Johan Örjansson (Basko Believes), Israel Nash Gripka, Marshall Monrad Band, Halden Electric, Slow Fox, Mathias Lilja, Ellen Sundberg, Favorite Hippies, Landstrom, Hege Brynildsen, G2, Yonder, Crash N Recovery, Jetbone och Northern Indians (samtliga har uppträtt på Live at Heart!).
   I den här samlingen artister återfinns några av mina stora favoriter och i årets startfält, som i vanlig ordning radar upp sig en fredagskväll, finns både artister och grupper som återkommer plus några debutanter. Om mitt planerade tidsschema håller vill jag återigen uppleva den personliga duon Northern Indians (bästa konsert på förra årets festival!) men också spännande nytillskott som By The Bluebird och Thisell.
   By The Bluebird är en soloartist (Gustav Leeb-Lundberg) som på försommaren i år skivdebuterade med ett album som innehöll en personlig touch på singer/songwriter-genren. Gruppen Thisell, som leds av sångaren Peter Thisell, släpper om några veckor, 16 september, sitt andra album "II" som kommer att väcka uppmärksamhet med sin lågmälda ton. Jag har hört skivan och fascinerats av intensiteten i det långsamma. Det ska det bli spännande att uppleva live.
   Övriga artister på kvällens Rootsy-scen är skönsjungande norskan Hege, Piteå-baserade gruppen Lowbird Highbird och häftigt rockande Jetbone som jag tyvärr missar när det står annat på mitt planerade schema.
   I övrigt är det inte så många hål att fylla på fredagskvällens Live at Heart-program som inleds rekordtidigt med The Bland på Konserthuset. Bandet, som är en blandning av Örebro- och Uppsala-bor, gjorde ett knäckande bra gig på Live at Heart för två år sedan, Och är i år aktuella med en ep, "The winners", och ett kommande album i höst.
   Ludwig Hart är en skäggig stockholmare som jag upplevde live på festivalen för två år sedan i en annan konstellation, BLK Noire hette bandet. Både minnet och presentationslåten i år gör mig nyfiken på årets upplaga tillsammans med kompgruppen The Rumours.
   Sedan gör låten med singer/songwriter-killen I'm Kingfisher (Thomas Jonsson från Lund) mig också nyfiken vilket i hög grad också gäller Inverness-bandet Lionals indiepop som blir min final för fredagskvällen.
   I övrigt kan jag ikväll också rekommendera amerikanarna Daniel Thomas Phipps och Graham Weber, alltid intressanta Mohlavyr, naturligtvis danske gitarristen Aske Jacoby, givetvis tillförlitliga David Södergrens Hot Five, norrländska countrybandet Crash N Recovery och ännu en gång örebroarna i The Bloakes. Det är trångt med intressanta namn ikväll...

/ Håkan

Tämligen trevlig torsdagskväll i september

Olle Unenge.


Johnny McCuaig Band.

Alla bilder: Anders ErkmanTangerin.

DET VAR UNDER TORSDAGEN SOM Live at Heart 2016 satte fart på allvar. Dels med 19 utomhuskonserter under dagen, som jag tyvärr hade begränsad möjlighet att bevaka, och dels fullt kvällsprogram på 14 restauranger och konsertlokaler. För mig blev det en sedvanlig blandning av det mesta, från ensamma singer/songwriter-killar via hård rock spetsad med säckpipa och countryrock till hård och intensiv svensk gitarrpop. En mix som på distans, ett halvt dygn och en god sömn senare, känns som en tämligen trevlig torsdagkväll och representativ för Live at Hearts erkänt breda utbud.
   Jag fick tillsammans med mina vänner dessutom en ganska harmonisk utveckling av kvällen som inleddes med några ensamma män med gitarr, sedan en sprudlande energikick, en akustisk explosion och avslutningsvis intensiv gitarrpop. En ganska naturligt utveckling på kvällen.
   Live at Heart må vara en magnifik musikfestival men miljön, där man hela tiden byter omgivning på de olika konsertlokaler, är minst lika mycket en enorm mötesplats mellan människor. Det är ju fantastiskt kul att på bara några timmars rundvandring träffa så mycket trevligt folk, intressanta personer och festglad publik som gör det sociala umgånget lika viktigt som det musikaliska.
   Ett litet axplock från igår: Träffade en gammal arbetskamrat som nu jobbar på ett tryckeri som har tryckt etiketten på årets festivalöl, Pale At Heart. En annan vän tog fram en gammal konsertupplevelse från London 1977 med Heavy Metal Kids när han skulle beskriva känslan efter konserten med The Johnny McCuiagh Band. En annan jämförde sångaren på samma konsert med Michael Stipe från R.E.M.
   Jag var alltså runt på några Live at Heart-scener under torsdagskvällen, en extrem bråkdel av hela festivalutbudet, och kan rapportera detta:

OLLE UNENGE: Heavens Door
Olle fick oss med några av sina sånger att längta till de grekiska öarna där jag själv aldrig har satt min fot. Både "Vid denna blåa dörr", "3-stjärnig Metaxa" och "Pensionerade hippies" har ju sitt ursprung där och var också inledningen på hans repertoar. En låtlista, delvis uppdaterad från senaste gången jag såg Olle, som visade sig vara just den utlovade blandningen nytt och gammalt.
   Han gjorde också några covers som Mississippi John Hurts "Make me a pallett on the floor", kanske inte lika mustig som versionen han har gjort tidigare tillsammans med Richard Lindgren, och den traditionella "Candy man" som är mest känd från Donovans andra album.
   Sedan grävde Olle långt ner i historien och hittat den gamla traditionella skotska jordbrukssången "The sharing". Och han fick också en fin möjlighet att visa upp ett sedvanligt delikat gitarrspel på Davy Grahams instrumentala "trudelutt" (som Olle presenterade den som) "Angie" på sin Levin-gitarr från 1947 som har en rent ljuvlig klang. Bob Dylans "Song to Woody" band ihop säcken bra denna tidiga torsdagskväll.

KRIS GRUEN: Nikolaikyrkan
Ibland blir man under Live at Heart lite frustrerad när man funnit att låtpresentationen i festivalprogrammet inte finns med i konserten som följer. Som i Kris Gruens fall där "How long will I wait" är ett riktigt fint lockbete men aldrig framfördes på hans konsert. Han tog hövligt av sig hatten i kyrkan och sjöng sedan många andra sånger på en konsert som hade lite soundmässiga problem. Jag tror inte det var akustiken som direkt skapade problem utan Kris egen teknik vid mikrofonen när han ibland befann sig för nära och det ekade dovt och burkigt.
   Enligt programpresentation är hans hemort i Massachusetts i USA men nu talade han sig varm om Vermont, närmare den kanadensiskan gränsen, och mellan låtarna drog han sin biografi om naturen och familjen hemma. När han stod lite bredbent längst fram i kyrkan liknade han faktiskt Steve Forbert på hans debutskiva. I en musikalisk jämförelse var Kris Gruen inte riktigt så intressant fast jag i klangen på den akustiska gitarren och några lågmälda sånger kunde ana en viss potential.

THE JOHNNY McCUAIG BAND: Clarion Hotel
Efter två akustiska konserter på raken var det ganska omvälvande men också direkt nödvändigt att få lite rejäl elektrisk rock i hjärnan. Nu uppfattade jag Johnny McCuaigh Band som ett ganska ordinärt rockband men det var ju säckpipan och samarbetet med bandet plus showmannen i centrum, Johnny själv, som skapade ett oförglömligt minne.
    Aldrig trodde jag mig uppskatta en AC/DC-låt, "It's a Long Way to the Top (If You Wanna Rock 'n' Roll)", så mycket som igår. Efter lite efterhandsresearch kunde jag dessutom konstatera att det även i originalet från 1975 förekommer en säckpipa. Med hjälp av sitt spektakulära instrument och en i övrigt sanslöst showande inställning, stod vid ett tillfälle på ett restaurangbord och spelade, lyckades han piska upp en rent hysterisk stämning så att vi för ett ögonblick glömde att vi befann oss i en hotellfoajé.

THE WINCHESTER WIDOWMAKERS: Konserthuset
Det lokala bandet, med rötter i Kumla, har en underbar förmåga att kombinera välskrivna sånger, underbar sång ur flera munnar och ett halvakustiskt sound som låter lika sympatiskt som bra. I Konserthusets foajé, som för övrigt mer och mer liknar en perfekt konsertlokal, blev bandets arrangemang lite tyngre, dovare och lite mer basdominerat.
   Ingredienser som egentligen inte behövs när repertoaren och framförandet är så klockrent som det var igår. Men när akustiska gitarrsolon går fram så acceptabelt som det gjorde ska jag kanske inte klaga. Sådana läckra detaljer förekommer alldeles för sällan i dagens livemusik.

TANGERIN: East West Sushi
Sista konsertbesöket för kvällen blev Tangerin, också med vissa rötter i Kumla, vars musik snurrade flitigt i högtalarna hemma för drygt tio år sedan. Jag minns bandet från demostadiet och var då stora favoriter hos min då 15-åriga dotter. Försmaken inför konserten var intensiv gitarrpop på svenska och inledningsvis lät soundet lite för mycket tio år tillbaka i tiden och kanske inte helt up to date.
   Men bandet jobbade märkbart upp energin med två gitarrer och sångaren Joakim Persson i centrum och när de sedan har den goda smaken att nämna mitt namn i ett mellansnack kan jag inte mer än älska detta band som inte alls har legat på latsidan under de senaste åren. Att sedan se två sångare från två gamla legendariska Örebroband, Lolita Pop och Kenneth & Knutters, plus Mohlavyr i publiken kanske betyder något?

/ Håkan

Full fart på Live at Heart redan ikväll

På Live at Hearts andra kväll är det läge för att upptäcka amerikanen Kris Gruen.

ANDRA KVÄLLEN PÅ LIVE AT HEART blir den första kvällen med nästan fullt program. Det blir, till skillnad från tidigare år, levande musik på hela 14 scener. Den här utvidgningen av programmet på torsdagen ökar inte bara antalet konserter utan ger också en möjlighet för fler artister och band att spela mer än en gång på festivalen. Det ger naturligtvis positiva möjligheter och ett större urval för oss i publiken. Men gnälliga personer kan givetvis påstå att det blir näst intill omöjligt att planera för att det finns för många tillfällen att se för många artister/band och därigenom göra prioriteringen svår, alternativen blir oändliga.
   Nej, nu ska jag inte bli någon representant för Gnällbältet utan bara nöjt konstatera att torsdagskvällens smörgåsbord av gränslösa ingredienser i musik ligger framför oss. Mellan 19:00 och 24:00 finns det många alternativ till en bra och givande musikkväll.
   Själv inleder jag kvällen med de trygga sångerna från Olle Unenges gitarr och mun. Vid förra årets Live at Heart-framträdande samlade han en majoritet musiker och sångare som medverkade på hans då aktuella album "Det kunde förvisso vara värre...". Men i år ställer sig Olle själv på scen och framför en blandning av gamla kända låtar och även nyskrivet material som till viss del redan finns inspelade men ännu inte utgivna.
   Olles genre har den internationella klangen singer/songwriter men hans egna texter framförs uteslutande på svenska. Men han ger också ett halvt löfte om att spela något irländskt nu när hans band till vardags, Tullamore Brothers, i år inte spelar på Live at Heart.
   Efter det stillsamma uppträdandet med Olle (bild vänster) tänkte jag upptäcka ett för mig nytt namn, amerikanen Kris Gruen vars hemstad är staden Worcester i Massachusetts, i den intressanta konsertlokalen Nikolaikyrkan. Kris är ett spännande namn i genren mellan singer/songwriter och americana. Låtexemplet i Live at Heart-appen lovar gott.
   Nästa timme på festivalen ligger som en öppen bok. Electronic, punk och jazz är inte min perfekta kopp te och den kanadensiska sångfågeln Jenny Berkel röst har svårt att övertyga mig. Det lutade ett tag åt Meadows (Christoffer Wadensten) från Örebro. Jag har upplevt honom tidigare på scen, då under namnet Meadows Over Bleeding (bild höger). Jag har gillat hans röst, visor och den fina klangen i gitarren men jag har i år en oskriven ambition på årets festival att i möjligaste mån hellre upptäcka nya artister framför de redan kända. Efter Johnny McCuaigh Bands imponerande inslag på gårdagskvällens invigningsgala med säckpipa och allt kanske jag prioriterar detta kanadensiska band från Regina i provinsen Saskatchewan. Bara en sån sak.
   Jag kanske bryter löftet om enbart nya artister redan under nästa timma i programmet när det nyaktiverade gamla bandet The Winchester Widowmakers ställer sig på scen. De gjorde för en månad sedan ett överraskande fräscht framträdande som förband till Banditos och deras americana-inspirerade folkmusik med många röster är alltid underhållande.
   23:00 ikväll blir det en magnifik krock mellan två mycket intressanta Örebroband inom samma genre indiepop, för dagen mycket heta Les Gordons och Tangerin som på 00-talet hade en fanskara lokalt. Efter ett förmodat uppehåll gör Tangerin stor comeback med gitarrintensiv poprock fast på svenska. Och jag väljer nog i det här fallet Tangerin före Les Gordons för att det bara finns en enda chans att se bandet på årets Live at Heart. Les Gordons kan jag se senare.
   Efter Tangerin kanske jag hänger kvar på East West Sushi och ser folkmusiksvängiga Engmans Kapell men det beror på ögonlockens kvalité så dags...
   Andra mycket kvalitativa inslag ikväll på Live at Heart: Vilt irländsk rockande Shamrock, Everly Brothers-inspirerade Dimpker Brothers, Australiens Kaurna Cronin, Örebros rockande The Bloakes, Austins rutinerade Jon Dee Graham och New Orleans-artisten Cary Hudson.

/ Håkan

Nu är Live at Heart 2016 igång!

Göran Samuelsson får sitt pris Musikörat av Anders Damberg.


Cris Derksen.

Alla bilder: Anders ErkmanCree-indian som dansade till Cris Derksens musik.


INVIGNINGSGALAN FÖR SJUNDE UPPLAGAN av Live at Heart, som drog igång igår kväll, blev ett perfekt startskott för ett mångkulturellt numera globalt event. Det som jag igår förutsåg skulle bli en blandad kompott av artister blev musikaliskt en färgsprakande gryta med smak av Mississippi. New Orleans-artisten Cary Hudson satt på scenen och hälsade publiken välkommen musikaliskt med sin gitarr och röst.
   Galan som sparkade igång festivalen var inte bara en musikalisk happening, med artister på scen hela tiden. Den blev också ett magnifikt mingelparty där samvaro och det trevliga och personliga mötet mellan festivalpublik som var minst lika viktigt mellan alla musikaliska kickar.
   Sprang på låtskrivaren Joacim Dubbelman som såg fram mot en spännande och intensiv festival. Han hade gjort upp ett detaljerat schema som han stolt visade upp i sin telefon. Och som brukligt är tipsade vi varandra och många olika artistnamn for omkring under några minuter. Han tipsade om Sam Brookes, folkmusikartisten från London, som gör stillsam melankolisk musik. Jag kontrade med Thisell som också har det lågmälda uttryckssättet.
   Jag hörde Björn Sundin, kommunalrådpolitikern, tala om hur Live at Heart en gång startades av två halvgalna personer, han syftade på Anders Damberg och Johannes Nilsson, och nu blivit ett begrepp över hela världen.
   Cary Hudson följdes på scen av Torontos Cris Derksen som med rötter i creefolket (Nordamerikas ursprungsbefolkning) sjöng på sitt speciella sätt och spelade samtidigt cello där hon blandade klassisk musik med traditionella tongångar. Mycket spektakulärt men kvällen skulle lite senare bjuda på än mer uppseendeväckande "musik".
   Men först Dimpker Brothers, Sveriges svar på Proclaimers, som tilldelades årets låtskrivarstipendium. Göran Samuelsson, även han pristagare på årets festival (Musikörat), fick några minuter i rampljuset för att spela en låt, "Nästan som en dröm", tillsammans med sitt eminenta kompband. Men han skulle senare på kvällen få sina traditionella 40 minuter på East West (se nedan).
   Som om inte Cris Derksens spektakulära show var nog fick vi också se och höra en livs levande säckpipeblåsare marschera in i Konserthusets foajé till tonerna av The Johnny McCuaig Bands rockiga toner. Sedan avslutade det norska brödraparet Sturle Dagsland galan med avantgardiska ljud som väckte stor uppmärksamhet med både volym och gnisslande detaljer.

SENARE UNDER KVÄLLEN PÅ EN HELT ANNAN PLATS kom jag i samspråk med två radiopersonligheter som förklarade sin fascination för den här festivalen men gav också, visserligen helt ovetenskapligt, sitt smakomdöme om årets festivalöl, Pale At Heart, som lite snopet är tillverkat i - Eskilstuna.
   - Smakar lite mesigt, var Magnus Dahlbergs och Arne Holmbergs samlade intryck.
   Live at Hearts artistansvarige Lars-Göran Rosén lär jag springa på ett antal gånger under festivalens gång. Han har nämligen som mål att se tre akter varje konserttimme. Allt för att hålla sig à jour med händelserna på de flesta scener.
   - Jag måste se vad som händer på Level, var hans kommentar när han lämnade konserten med den italienske americana-artisten Manuel Bellone på Clarion Hotel och något liknande fick han ur sig när han avbröt Jon Dee Graham-konserten på East West lite senare.
   Jag var som sagt också på Clarion men hamnade där mer av en slump än ett genomanalyserat beslut. Fick se och höra slutlåtarna med Kaurna Cronin, artisten som har rest absolut längst, från Australien, av alla artister på årets Live at Heart. Sedan fick jag också uppleva americana från Italien, vilket jag inte gör varje dag, som lät bra utan att greppa mitt hjärta hårt.
   Sedan gick promenaden till East West Sushi där kvällens viktigaste konserter stod på programmet:

JON DEE GRAHAM: East West Sushi
Jag är inte så kunnig i ämnet Jon Dee Graham fast han har en lång och imponerande karriär bakom sig. Men rapporterna om en mycket trevlig man från Austin och en musikaliskt varierad artist väckte naturligtvis sympati redan från start. På East West satt han på en stol, spelade akustisk gitarr och sjöng med sin skrovligt rökiga röst sånger han till största delen skrivit själv.
   Han hade också ett läckert sätt att nå publiken med sitt mellansnack och fick alla att sjunga med och skratta på rätt ställe. Han frågade om någon kände till Green On Red, och vi var några få personer som försökte göra oss hörda, innan han lovordade den gruppens sångare Dan Stuart och sjöng en tributsång till honom. Ett mycket fint minne.

GÖRAN SAMUELSSON: East West Sushi
Förutom det lilla korta framträdandet på invigningsgalan fick Göran och hans band genomföra en riktig konsert på East West framåt kvällen. Jag var på förhand lite rädd för att hans melodiösa men lågmälda sånger och finstämda texter skulle försvinna i det obligatoriska sorlet bland restaurangbesökarna men med hjälp av sitt band tog han och hans musik sig igenom barriären och ut på andra sidan som storslagen rockmusik.
   Tro mig eller inte men det rockade verkligen om vissa låtar. Kanske inte i ett tempo à la Dregen, en av årets Packmopedartister, men i låtar som "Vägar utan mål", "På väg" (med underbart slidesolo av Bengan Blomgren) och Totta-hyllningen "Blommig blå" svängde det grymt i all anspråkslöshet.
   Göran är inte artist för att kunna sälja stora mängder av skivor så han meddelade på slutet av sin konsert att några skivor hade han inte med sig. Men med stor värmländsk humor i botten meddelade han att om han hade haft det så hade senaste albumet "Stad & Land" kostat 150 kr men signerade bara 100 kr...
   Efter en promenad till bilen fick han till slut fram väskan med skivor och kunde nöjt håva in en hundralapp. I det lilla "tumultet" som följde efter konserten fick jag till slut den fysiska låtlistan i min hand av Bengan. Som ni ser nedan har han skrivit sina egna instruktioner efter några låtar.


/ Håkan

Bengt Gustafsson 1/04: Hej Hunter/Wagner var med Lou under slutet av 1973. Men under den korta tiden t...

Jarmo Tapani Anttila 25/03: Har försökt hitta denna skiva i Sverige men ej lyckats. Var fick du tag på de...

Kjell J 7/03: https://americana-uk.com/jesper-lindell-before-the-sun Här kan du "compare not...

Magnus Andersson 12/02: Hej Håkan, Tack för din spännande "best of 1973/74" lista! (Jag tror att Br...

Bengt Gustafsson 1/02: Iechyd da is the Welsh word for cheers, meaning good health. It is used when yo...

Johan S 15/01: Fantastiskt album! Allt knyts ihop under dessa år, Faces, Stewart och Stones. ...

Lena 14/01: Tack Håkan, för fina recensioner. ...

Björn 27/12: Hallå Håkan! Likt en vilsen orienterar utan karta och kompass lyser du upp min...

Johan S 19/12: Kan bara hålla med. En av pubrockens juveler!...

Björn 2/12: Som vanligt har redaktören skrivit initierat och med stort hjärta. En liten an...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.