Blogginlägg

"Trunk"

Postad: 2013-11-28 16:06
Kategori: Skiv-recensioner



ULF LUNDELL
Trunk
(Rockhead/Parlophone/Warner)


Jag var både hoppfull och nyfiken på Lundells nya skiva. För en gångs skull hade jag både tid och lust att koncentrerat avnjuta "Trunk". Torsdag eftermiddag ägnade jag några timmar åt att försöka hitta fördelarna med den här skivan.
   Det är verkligen nya tider 2013. Jag tänker inte så specifikt på hur det låter på Ulf Lundells nya album "Trunk" utan upptäcker nyheten när jag får skivan i min hand. Liksom för herr Lundell är "Trunk" min första skiva som är utgiven på den klassiska skivetiketten Parlophone som numera distribueras genom Warner och inte EMI. Det får honom att i text tacka allt folk på EMI som "backat upp under nästan 40 år".
   Lundell har tillhört EMI-stallet sedan debuten hösten 1975 men det har ändå inte blivit så många Parlophone-skivor. Hans första tre album gavs ut på Harvest innan den snygga klassiska svarta Parlophone-etiketten kom att pryda fyra album, "Nådens år" (1978), "Ripp rapp" (1979), "Längre inåt landet" (1980) och "Preskriberade romanser" (1981).
   Sedan kan man ju tillägga att även formatet, ett singel-cd-album, måste betraktas som en nyhet när den kommer från en artist som tagit för (o)vana att släppa dubbelalbum var och varannan gång. Nu får vi ett bekvämt album med tolv nya låtar, några framförda under sommarens turné. Men i omgivningen kring Ulf Lundell finns det däremot inga nyheter. Samma gamla människor i kompet och det är väl egentligen bara Pelle Osslers elgitarr på två låtar som får en att höja på ögonbrynen.
   Trots mina stora förväntningar kom jag tämligen snabbt ner på jorden. De båda inledande låtarna "Vi är inte arbetslösa" och "När vi var kungar" är verkligen återvinning av Ulf Lundells koncept. Från de välkända och typiska Chuck Berry-riffen, som drar igång hela albumet, till den långa och delvis intressanta texten på "Vi var kungar" känns mönstret igen inklusive Marcus Olssons saxofonylande. Den ordrika texten har liksom sugit upp all energi i låten. En andfådd Lundell rabblar mer än han sjunger.
   Ytterligare bekanta "Slugger"-tunga rockriff i "Det går som smort" mättar inte min hunger på något nytt men får dock grannens borrande i väggen at dränkas. Det är först på "Som en fyr i natten" som tempot dämpas och blir lite suggestivt. Men de "Vassa eggen"-ekande trummorna, hämtade från 80-talet, känns malplacerade.
   "Poker i Karibien" visar tydligt upp ett annat problem på skivan. Lundell läser texterna mer än han sjunger och det känns ibland andfått och störande medan Janne Bark här går lös med gitarren.
   Bakom den underliga låttiteln "L-bow & Kash" finns trots allt lite nya grepp. Tänker först på "London calling" men det kanske påminner mer om Clashs discofierade period några år senare. Dock bra drag i tjejkör.
   "63 i november" (sjungen av en man som fyllde 64 i veckan...) är nog skivans centrala låt. En lång (7:24), både tung och luftig ballad, bland många jämntjocka rocklåtar, med fint piano fast fortfarande envisas Lundell med att recitera sin intressanta text.
   Vi är dock snabbt tillbaka i den extremt stereotypa rockmusiken där Lundell på "Gå på tvärs" tar sig friheten att kopiera ett av rockmusikens mest kända gitarriff, "Smoke on the water". Hur tänkte han då? Påföljande "Fritt fall" gör ingen gladare med sina feta men konventionella rockgitarrer.
   "Kom hem igen" är ett välkommet break i den tradiga rockmusiken. Inleds överraskande med akustisk gitarr, synt och en suggestiv bas. Här blir Lundells hest talande röst en fin effekt medan Ossler gör personliga konster på sin gitarr.
   Sedan följer albumets stora oväntade överraskning med nästan instrumentala "El Perro". Tunga rytmer, berusade trumpeter och en spansk text som sjungs av en kör.
   I avslutningslåten "Jag vill ha fest" försöker Lundell övertyga oss om att livet är en fest. Men det enda vi hör är det fruktansvärda ekot av något bekant som vi har hört några gånger tidigare. Åtminstone den där återkommande Springsteen-influerade lalalala-refrängen inklusive tonartshöjningen på slutet.

/ Håkan




10 år (90)
Beatles (59)
Blogg (384)
Feber (5)
Filmklipp (129)
Grupper (16)
Jul (43)
Konserter (211)
Krönikor (136)
Larm (20)
Listor (43)
Maxi12" (16)
Minns (102)
Pubrock (13)
Stiff (49)
www (1)

<< November 2013 >>
Ti On To Fr
        1 2 3
4 5 6 7 8 9 10
11 12 13 14 15 16 17
18 19 20 21 22 23 24
25 26 27 28 29 30  

Bosse Erikson 12/12: Kvällen i konserthuset var 1975, kvällen före såg jag Springsteens berömda speln...

Dan Fahrman 9/12: Tack Per Magnusson. Weather report har bara spelat en gång och det var i Konsert...

Peter 8/12: Du har kort nämnt Lundells live "Natten hade varit mild & öm". Tycker den spegla...

Perre 8/12: Ja det märkliga var att när stället skulle stänga så skulle SVT göra ett reporta...

Hans 1/12: Hur har du sorterat skivorna? Gissar på Beatles-relaterat i kronologisk ordning,...

Tomas 22/11: Han turnerade faktiskt med 2 olika band 1985.På våren med Olsen,Johansson,Patche...

Siim 17/11: Tack Håkan för en alltid inspirerande artikel, gav mig också inspiration till at...

Olle Unenge 24/10: https://tommyhansson.wordpress.com/category/ciaron-bourke/...

Anders Thelin 7/10: Hej Håkan Tillhör också den exklusiva skara som har El Mirage i samlingen, inkö...

Bubbert 3/10: Bekantar mig precis med hans återföreningsskivor med Mudcrutch (2008 och 2016), ...

Jag är född 1952. Skrev min första recension i januari 1970. Har medverkat regelbundet i Nerikes Allehanda i över 45 år med recensioner, krönikor, artiklar och intervjuer. I nästan samtliga fall har det handlat om musik och ur mitt långa liv som skribent har jag hämtat många anekdoter som kommer förekomma här. Med popmusikens historia som grund berättar jag också om egna erfarenheter under den långa resan. Från 50-talet till idag. Plus utförliga recensioner av både konserter, skivor, dvd och böcker. Vill du/ni få er senaste skiva recenserad? Mejla mig, så får ni adress. Håkans Pop hade premiär 22 augusti 2007 och har sedan fyllts på med både nyskrivna artiklar och arkivmaterial från 1971 och framåt. E-posta mig.